Prop. 1955:177

('med förslag till lag om socialhjälp, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1955

1

Nr 177.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

socialhjälp, m. m.; given Stockholms slott den 11 mars

1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an­ taga bifogade förslag till

1) lag om socialhjälp, 2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att 1918 års fattigvårdslag avlöses av en ny lag om socialhjälp. Härigenom utmönstras den nuvarande samhälleliga hjälp- formen fattigvård ur lagstiftningen och ersättes av en ny generell hjälpform betecknad socialhjälp.

Enligt förslaget skall socialhjälpsverksamheten, i likhet med vad som f. n. är fallet beträffande fattigvården, handhavas och bekostas av kom­ munerna. Något statsbidrag föreslås således ej skola utgå.

I varje kommun skall enligt förslaget finnas en socialnämnd med i prin­ cip samma ställning som fattigvårdsstyrelsen nu har. I fråga om nämn­ dens inre organisation föreslås regler, som nära ansluter sig till nya kom­ munallagens bestämmelser om kommunens styrelse.

I likhet med vad som nu gäller enligt fattigvårdslagen skiljes i förslaget mellan obligatorisk hjälp, som kommunen är skyldig alt lämna, och frivillig hjälp, som det står kommunen fritt att lämna. Området för den obligato­ riska hjälpen föreslås emellertid utvidgat så att inte blott den, som är oför­ mögen till arbete, utan även den, som av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete, vid behov skall tilldelas dylik hjälp. 1Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 177

2

Mödrahjälpen och kontantunderstöden vid arbetslöshet anses icke böra

inrymmas under socialhjälpen.

I fråga om hjälpformerna innebär förslaget endast smärre avvikelser från

vad som nu gäller. Som en nyhet föreslås, att socialhjälp i vissa fall skall

kunna meddelas genom att socialnämnden tecknar borgen för hjälptagaren.

De nuvarande reglerna om hemortsrätt och om kommuners inbördes er­

sättningsskyldighet har i hög grad förenklats. Kravet på ett hjälpfritt år

såsom villkor för förvärv av ny hemortsrätt har sålunda slopats, likaså

regeln att ny hemortsrätt ej kan förvärvas av den som fyllt 60 år. Även

systemet med härledd hemortsrätt för hustru och barn har övergivits. I

stället föreslås en huvudregel, som innebär, att den kommun, i vilken en

hjälptagare är mantalsskriven, skall slutligt svara för obligatorisk social­

hjälp, som utgives åt honom. Är hjälptagaren inte svensk medborgare eller

ej mantalsskriven i riket, skall det slutliga ansvaret åvila staten.

Förslaget saknar helt motsvarighet till fattigvårdslagens hemsändnings-

regler. Även åtskilliga andra regler, som ansetts otidsenliga, har utmönst­

rats ur lagstiftningen.

Den vidsträckta återbetalningsskyldighet, som enligt gällande lagstiftning

åvilar hjälptagarna, föreslås begränsad. Ersättning för obligatorisk social­

hjälp skall sålunda inte kunna uttagas av hjälptagaren annat än i vissa

undantagsfall, bl. a. då hjälpen har karaktär av förskott å någon annan

förmån. Motsvarande inskränkning föreslås i fråga om frivillig socialhjälp

till den som ej fyllt 16 år. Däremot skall ersättning för frivillig socialhjälp

åt äldre person kunna uttagas av honom enligt samma regler som nu

gäller.

Även den återbetalningsskyldighet, som åvilar hjälptagares anhöriga,

föreslås inskränkt. Den viktigaste nyheten i detta avseende innebär, att er­

sättning inte skall kunna uttagas av barn för socialhjälp, som lämnats deras

föräldrar, eller av föräldrar för hjälp, som utgivits till deras barn över 16 år.

I avbidan på resultatet av pågående utredningar har de nuvarande reg­

lerna om ålderdomshem och andra anstalter samt om tvångsåtgärder mot

försumliga försörj are ansetts böra göras till föremål endast för en huvud­

sakligen formell översyn.

Den nya lagen om socialhjälp föreslås skola träda i kraft den 1 januari

1957.

I anslutning till den nya socialhjälpslagen föreslås vissa följdändringar i

barnavårdslagen och lagen om socialregister.

Kungl. Maj.ts proposition nr

277

år 1955

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1955

3

Förslag

till

Lag om socialhjälp

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1

§•

Varje kommun skall sörja för att den, som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av hjälp, erhåller sådan enligt vad nedan sägs (social­ hjälp).

Om socialnämnd

2

§•

1 varje kommun skall finnas en socialnämnd.

3 §•

Ledamöter och suppleanter i socialnämnden väljas av kommunens full­ mäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem.

Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

4 §.

I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse, mandattid och avgång, val av ordfö­ rande och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde, suppleants tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträde, beslutförhet och jäv, förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkänna­ givande varest och på vilka tider till nämnden ställda framställningar mot­ tagas, skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hörande till nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och skadeståndsskyldighet skall vad i 32- -42 §§kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning.

4

Socialnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att deltaga

i nämndens överläggningar ävensom tillsätta befattning hos nämnden samt

anlita det biträde i övrigt som erfordras.

Har kommunen beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam

för socialnämnden och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighets-

organ, må befattningen tillsättas i den särskilda ordning kommunen be­

stämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

5

§•

6

§•

Socialnämnden har

att bestämma, i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former

socialhjälp skall meddelas;

att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i frågor, som äga

samband med nämndens verksamhet, samt, där så lämpligen kan ske,

lämna annat bistånd i personliga angelägenheter;

att förvalta till kommunens socialhjälpsverksamhet anslagen eller eljest

hörande egendom, i den mån ej förvaltningen därav uppdragits åt annan

nämnd eller åt särskild styrelse;

att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden,

som angå socialhjälpsverksamheten; samt

att jämväl i övrigt ombesörja de angelägenheter avseende socialhjälpen

inom kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

Socialnämnden har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas hand­

läggning enligt särskilda författningar ankommer på nämnden.

Nämnden skall hos kommunens fullmäktige, dess styrelse och övriga

nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som

finnas påkallade, samt äger att från kommunens styrelse och övriga nämn­

der samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden

och upplysningar, som erfordras för fullgörande av nämndens uppgifter.

7 §•

Socialnämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar

och andra, vilkas verksamhet berör nämndens.

I kommun, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra socialnämnden

och barnavårdsnämnden eller representanter för dem i den mån så finnes

påkallat sammankomma för rådplägning om angelägenheter, som beröra

båda nämnderna.

Då i kommun, som avses i andra stycket, socialnämnden vid prövning

av fråga om socialhjälp finner skäl till antagande att någon, som ej fyllt

21 år, bör bliva föremål för åtgärd av barnavårdsnämnden, bör social­

nämnden skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot jämväl i barna­

5

vårdsnämnden, inhämta dess uppfattning i ärendet. Av socialnämnden in­ förskaffad utredning bör därvid tillhandahållas barnavårdsnämnden jämte förslag till den åtgärd, som socialnämnden finner lämpligen böra vidtagas. Råda olika meningar mellan nämnderna, bör ärendet överlämnas till en tre- mannanämnd, bestående av den gemensamma ledamoten jämte ytterligare en ledamot av socialnämnden, vald av denna för ett år i sänder, och en leda­ mot av barnavårdsnämnden, vald av denna för motsvarande tid. Tremanna- nämnden har att skyndsamt avgöra, huruvida socialnämnden eller barna­ vårdsnämnden skall taga befattning med ärendet. Finner socialnämnden tre- mannanämndens avgörande icke kunna utan våda avvaktas, må social­ nämnden tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

8

§•

Är någon i så trängande behov av socialhjälp, att med dess avhjälpande ej kan anstå, till dess socialnämnden sammanträder, må nämndens ord­ förande tills vidare bevilja honom socialhjälp.

Om kommunens fullmäktige så besluta, äger socialnämnden uppdraga åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt ledamot av nämnden eller åt i kommunens tjänst anställd befattningshavare att å nämndens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i fullmäktiges beslut. Föreläggande, som avses i 41 §, ävensom framställning eller yttrande till fullmäktige må dock icke beslutas annor- ledes än av nämnden samfällt.

Beslut, vilket fattats med stöd av första stycket eller på grund av upp­ drag som sägs i andra stycket, skall anmälas vid nämndens nästa sam­ manträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

9 §•

Där så finnes påkallat för att åstadkomma en lämplig arbetsfördelning mellan socialnämndens ledamöter, må kommunens fullmäktige eller, efter bemyndigande av dem, socialnämnden indela kommunen i distrikt. Har så skett, skall nämnden för varje distrikt utse en av sina ledamöter att utöva den närmaste uppsikten över socialhjälpsverksamheten inom distriktet.

10

§.

Socialnämnden äger för vård och förtecknande överlämna nämndens protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar till kommunens styrelse, i den mån handlingarna icke erfordras för det löpande arbetet.

11

§•

Vad i 2—10 §§ stadgas äger icke avseende å Stockholms stad. I fråga om organisationen av socialhjälpsverksamheten därstädes skola i stället

6

gälla de särskilda bestämmelser, som efter förslag av stadsfullmäktige

fastställas av Konungen.

Därest i annan kommun organisationen icke lämpligen kan anordnas

efter vad i 2—10 §§ sägs, äger Konungen på framställning av kommunens

fullmäktige medgiva de undantag, som finnas påkallade.

Allmänna bestämmelser om socialhjälp

12

§.

Minderårig ävensom den, som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller

eljest bristande kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom

arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, äger,

i den mån han själv saknar medel och hans behov icke tillgodoses på annat

sätt, erhålla socialhjälp till sitt livsuppehälle och till den vård, som finnes

erforderlig. I fråga om minderårig skall hjälpen avse jämväl uppfostran.

Med minderårig förstås den som icke fyllt 16 år.

Rörande omhändertagande av minderårig, som på grund av nöd eller

annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet, stadgas i barna­

vårdslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

13 §.

I andra fall än som avses i 12 § må socialhjälp meddelas enligt grunder,

som kommunens fullmäktige äga bestämma, eller, om sådana grunder ej

fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt.

14 §.

Socialhjälp bör lämnas på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt

blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina.

Hjälpen bör utgå i form av kontant understöd, såvida ej hjälpbehovets

art föranleder till annat och anledning ej heller finnes att antaga, att dylikt

understöd icke kommer till behörig användning.

Kommunens fullmäktige må medgiva, att socialnämnden, om socialhjälp

finnes böra utgå till bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verk­

tyg eller annat dylikt, i stället för att bevilja kontant understöd, tecknar

borgen å lån, som erfordras för ändamålet.

Föreligger behov av vård, skall socialnämnden, efter vad med hänsyn

till vårdbehovets art och omständigheterna i övrigt prövas lämpligt, föran­

stalta om att vård lämnas i den vårdbehövandes hem eller, om så erfordras,

att han inackorderas i enskilt hem eller vårdhem eller att plats beredes

honom å sjukvårdsinrättning eller å annan vårdanstalt eller i sådant hem,

som avses i 18 §. Inackordering i enskilt hem eller vårdhem må ej ske

med mindre nämnden förvissat sig om att den behövande därstädes kom­

mer att få en god omvårdnad.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 777 år 1955

Om förfarandet vid meddelande av socialhjälp

15 §.

Den som vill komma i åtnjutande av socialhjälp skall göra anmälan där­

om hos socialnämnden i den kommun, där han vistas, eller hos nämndens

ordförande eller annan ledamot av nämnden eller hos den som nämnden

kan hava utsett att mottaga sådan anmälan.

Har anmälan gjorts hos annan än ordföranden, är den som mottagit an­

mälan skyldig att ofördröj ligen vidarebefordra densamma till socialnämn­

den eller dess ordförande.

Oavsett om anmälan skett, åligger det socialnämnden att ombesörja att

den, som vistas i kommunen och finnes vara i behov av socialhjälp, erhål­

ler sådan.

16 §.

Innan fråga om beviljande av socialhjälp avgöres, skall socialnämnden

göra sig noga underrättad om förhandenvarande omständigheter samt, om

behov av socialhjälp föreligger, utreda hur behovet bör på lämpligaste sätt

avhjälpas.

Vid utredning, som avses i första stycket, skall hjälpsökanden såvitt möj­

ligt höras samt, i den mån så erfordras, uppgifter inhämtas från myndig­

heter och andra, som kunna lämna upplysning i ärendet.

Förekommer anledning antaga, att behovet av socialhjälp beror på sjuk­

dom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, skall yttrande

inhämtas av läkare rörande den lämpligaste formen av ingripande.

17 §.

Kan det antagas att ersättning för hjälpkostnaden eller del därav kom­

mer att sökas av annan kommun, av enskild person eller av staten, skall

över utredning, som avses i 16 §, upprättas särskilt protokoll, vilket skall

innehålla

a) uppgift om hjälpsökandens namn, ålder, civilstånd, födelseort och bo­

stadsadress;

b) redogörelse för hans levnadsförhållanden och ekonomiska omständig­

heter samt för hans hjälpbehov och anledningen därtill;

c) uppgift om hans mantalsskrivning för det år hjälpen avser jamte de

upplysningar i övrigt, som äro erforderliga för tillämpningen av 22 och

23 §§; samt

d) uppgift, huruvida enskild person finnes, för vilken ersättningsskyldig­

het enligt 35, 36 eller 40 § kan föreligga, med angivande av varje sådan

persons namn och bostadsadress.

Protokollet skall underskrivas av den, som verkställt utredningen. Hjälp­

sökanden skall såvitt möjligt genom påskrift på protokollet bestyrka riktig­

heten av de uppgifter, som lämnats av honom.

Om ålderdomshem m. m.

18 §.

Det åligger kommun att anordna och driva hem för åldringar och andra

personer, vilka äro i behov av vård eller tillsyn som icke eljest tillgodoses.

Två ellei flera kommuner må gemensamt hava hem, som avses i första

stycket. I sådant fall skola de bestämmelser, vilka äro erforderliga för hem­

mets skötsel, upptagas i reglemente, som fastställes av länsstyrelsen.

Om särskilda skäl äro därtill, må länsstyrelsen tills vidare befria kom­

mun från skyldighet att själv eller gemensamt med annan kommun hava

hem, varom stadgas i denna paragraf. Har så skett, åligger det likväl kom­

munen att sörja för att sådant behov av vård eller tillsyn, som avses i

första stycket, blir tillgodosett.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

19 §.

Hem, som avses i 18 §, skall vara så inrättat och utrustat, att skäliga krav

på trevnad och hygien tillgodoses samt lämplig fördelning av vårdtagarna

möj liggöres.

Innan dylikt hem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras

genom om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat

ändamål, skall länsstyrelsen, efter att hava inhämtat yttrande från social­

styrelsen, hava godkänt plan för hemmet.

Vid hemmet skola finnas anställda befattningshavare till det antal och

med sådan utbildning att de som beretts plats i hemmet kunna erhålla till­

fredsställande vård och tillsyn.

20

§.

De som beretts plats i hemmet skola fördelas å olika rum eller avdel­

ningar på sätt som med hänsyn till vårdbehovets art, trivseln i hemmet

och övriga omständigheter finnes mest ändamålsenligt.

Tillfälle till sysselsättning bör finnas för dem som så önska.

21

§.

Finnes någon som beretts plats i hem, som avses i 18 §, med hänsyn till

sitt beteende icke lämpligen kunna behållas därstädes, skall landstings­

kommunen eller, då fråga är om stad som ej tillhör landstingskommun,

staden draga försorg om att erforderlig vård och tillsyn beredes honom

på annat sätt.

Om kommuners inbördes ersättningsskyldighet m. m.

22

§.

Kommun, som enligt 12 § lämnat socialhjälp åt svensk medborgare, vilken

för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom annan kommun, äger erhålla

ersättning därför av denna kommun.

9

Utgives socialhjälp enligt 12 § till svensk medborgare, medan han

a) efter att hava varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättrings-

eller uppfostringsanstalt vistas i enskilt hem, dit han för fortsatt vård eller

fostran överlämnats av inrättningen eller anstalten under villkor, att han

fortfarande skall stå under dess tillsyn, eller

b) såsom fosterbarn vistas i enskilt hem eller, efter att hava omhänder­

tagits enligt barnavårdslagen, är inackorderad i sådant hem, eller

c) i annat fall än som avses under a) eller b) mot ersättning vistas i en­

skilt hem eller vårdhem för erhållande av vård för sjukdom eller annan

kroppslig eller själslig brist eller svaghet,

är den kommun som lämnat hjälpen berättigad att, såframt hjälptagaren

för det år han mottagits i hemmet —- eller, om han omedelbart dessförinnan

under omständigheter, som under a)—c) sägs, vistats eller varit inackor­

derad i annat enskilt hem eller vårdhem, för det år han mottagits i detta —-

var mantalsskriven i annan kommun, av denna erhålla ersättning för

hjälpen.

Ersättning, som avses i denna paragraf, utgår oavsett om enskild person

jämlikt 35 eller 36 § är skyldig att lämna gottgörelse för hjälpen.

23 §.

För socialhjälp, som enligt 12 § lämnats åt svensk medborgare, vilken

för det år hjälpen utgivits eller, i fall varom sägs i 22 § andra stycket, för

det år, som där avses, ej mantalsskrivits i riket eller vars mantalsskriv­

ningsort för nämnda år ej kunnat utrönas, är den kommun som lämnat

hjälpen berättigad att erhålla ersättning av staten, i den mån gottgörelse

ej kunnat uttagas av enskild person.

Rätt till ersättning enligt vad i första stycket sägs föreligger ock för social­

hjälp, som enligt 12 § lämnats åt den som då hjälpen utgivits eller, i fall

som avses i 22 § andra stycket, då han mottagits i hemmet ej var svensk

medborgare.

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

24 §.

Ersättning, som avses i 22 eller 23 §, utgår med det belopp, vartill kom­

munens kostnader för hjälpen skäligen kunna uppskattas.

Där så finnes påkallat, äger Konungen fastställa taxa, enligt vilken

ersättning skall utgå för vård i hem, som avses i 18 §, eller å anstalt eller

annan inrättning.

25 §.

Kommun, som enligt 22 § vill erhålla ersättning av annan kommun, skall

före utgången av april månad året näst efter det år hjälpen utgivits skrift­

ligen anmana den kommun, mot vilken kravet riktas, att betala ersätt­

ningen.

10

Anmaningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaffen­

het och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de grunder,

efter vilka den begärda ersättningen beräknats. Vid anmaningen skola fogas

avskrift av protokoll, som avses i 17 §, ävensom de övriga handlingar, vilka

åberopas till stöd för kravet.

Översändes anmaning i rekommenderat brev med mottagningsbevis, skall

mottagningsbeviset gälla som bevis om dagen för delfåendet.

26 §.

Kommun, som mottagit anmaning enligt 25 §, skall snarast möjligt och

senast inom en månad efter anmaningens mottagande avgiva skriftligt

svar därå.

I svaret skall angivas, huruvida kravet medgives eller bestrides. Därest

kravet bestrides, skall anledningen härtill uppgivas samt de handlingar, som

åberopas till stöd för bestridandet, fogas vid svaret. Medgives kravet delvis,

skall svaret innehålla upplysning om de grunder, efter vilka godkänt

belopp beräknats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

27 §.

Sedan anmaning skett samt svar avgivits eller tiden härför gått till

ända, må talan om utbekommande av ersättning väckas hos länsstyrel­

sen i det län, där den kommun som sökes är belägen.

Har anmaning skett hos en kommun men anledning sedermera yppats,

att annan kommun är ersättningsskyldig, må talan föras, ändå att an­

maning ej skett hos sistnämnda kommun.

Talan utan föregående anmaning må ock föras, därest upplysning ej

kunnat vinnas, vilken kommun ersättningsskyldigheten åligger; och skall

i dylikt fall talan väckas hos länsstyrelsen i det län, där den kommun som

utgivit hjälpen är belägen.

28 §.

Talan, som avses i 27 §, skall väckas genom skriftlig ansökan.

Ansökningen skall, vid påföljd att rätten till ersättning eljest förloras,

hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av juni månad året näst

efter det år hjälpen utgivits. Vad nu sagts skall dock ej gälla, då talan föres

om utbekommande av ersättning, som medgivits men det oaktat ej erlagts.

Vid ansökningen skola fogas bevis att anmaning skett samt avskrift

av anmaningen och svaret därå jämte tillhörande handlingar ävensom den

utredning i övrigt, som kommunen vill åberopa. I fall, där jämlikt 27 §

andra eller tredje stycket talan må föras utan att anmaning skett, åligger

det kommunen att, i stället för vad nu sagts, i ansökningen lämna nog­

granna uppgifter om hjälpens beskaffenhet och tiden för dess meddelande

samt om de grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats,

11

ävensom att vid ansökningen foga avskrift av protokoll, som avses i 17 §,

och de övriga handlingar, vilka kommunen åberopar till stöd för ansök­

ningen.

Har kommun icke iakttagit vad som stadgas i tredje stycket, skall läns­

styrelsen föreskriva viss tid, inom vilken bristen skall avhjälpas, vid på­

följd att ansökningen eljest icke upptages till prövning.

29 §.

Ansökningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens

försorg delgivas den kommun, mot vilken kravet riktas, ävensom annan

kommun inom länet, vilken kan antagas vara ersättningsskyldig. Kommun,

med vilken delgivning sker, skall föreläggas att inom viss tid inkomma med

skriftlig förklaring.

Erfordras ytterligare utredning, skall länsstyrelsen genom parterna eller

själv föranstalta därom. Föreläggande att inkomma med utredning må

meddelas vid påföljd, att målet avgöres i befintligt skick.

Finner länsstyrelsen, att ersättningsskyldighet ej åvilar kommun inom

länet men att sådan skyldighet kan antagas åvila kommun inom annat län,

skall målet för fortsatt handläggning överlämnas till länsstyrelsen därstädes,

vilken har att förfara på sätt ovan i denna paragraf är stadgat.

Utdömes ersättning, skall därå gäldas ränta efter fem procent om året

från den dag ansökningen delgivits den kommun, som finnes ersättnings­

skyldig.

30 §.

Lämnas å allmän anstalt eller inrättning vård åt någon, som kan antagas

äga rätt att erhålla socialhjälp till vårdkostnaden, skall anstalten eller in­

rättningen utan dröjsmål underrätta socialnämnden i vårdtagarens vistelse­

kommun eller i den kommun, som enligt 22 § kan vara skyldig att slutligen

svara för vårdkostnaden.

Har kommun, som erhållit underrättelse enligt vad i första stycket sägs,

ej avgivit ansvarsförbindelse avseende vårdkostnaden, må talan om utbe­

kommande av ersättning för vården väckas hos länsstyrelsen i det län, där

den kommun som sökes är belägen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten

till ersättning eljest förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, vilken

skall hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av mars månad året

näst efter det år vården lämnats.

Beträffande mål, som avses i denna paragraf, skall i övrigt vad i 28 §

tredje stycket andra punkten och fjärde stycket samt 29 § äga motsvarande

tillämpning; och skall i fråga om ersättningens belopp gälla vad i 24 § sägs.

31 §.

Kommun, som enligt 23 § vill erhålla gottgörelse av staten, skall före ut­

gången av april månad året näst efter det år hjälpen utgivits göra skriftlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

12

ansökan härom hos länsstyrelsen i länet. Har ersättning sökts av annan

kommun eller enskild person men talan därom ogillats, skall ansökan

om gottgörelse av staten göras inom tre månader från det länsstyrelsens

utslag i tvisten vunnit laga kraft mot kommunen eller, om det överklagats,

från det kammarrättens utslag delgivits kommunen.

När skäl äro därtill, må ansökningen upptagas till prövning, ändå att den

göres senare än i första stycket sägs. Finner länsstyrelsen så ej böra ske,

skall frågan härom underställas Konungen.

Ansökningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaf­

fenhet och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de grun­

der, efter vilka den begärda ersättningen beräknats, ävensom redogörelse

för de åtgärder, som må hava vidtagits för att utröna hjälptagarens mantals-

skrivningsförhållanden och för att utfå ersättning av annan kommun eller

enskild person.

Vid ansökningen skola fogas avskrift av protokoll, som avses i 17 §, samt

de övriga handlingar, som åberopas till stöd för kravet.

32 §.

Sedan länsstyrelsen granskat handlingarna samt genom sökanden eller

själv införskaffat den ytterligare utredning som må vara behövlig, skall

länsstyrelsen så snart det kan ske besluta i ärendet.

Om kommuns rätt till ersättning av enskild

33 §.

För socialhjälp, som lämnats enligt 12 § eller som enligt 13 § utgivits

till någon innan han fyllt 16 år, är hjälptagaren ersättningsskyldig under

förutsättning att han

a) där socialhjälpen utgjort förskott å förmån, vartill han eljest är be­

rättigad, efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av denna förmån,

b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande

uPPgift rörande behovet av socialhjälp eller

c) varit berättigad att för den tid socialhjälpen utgått uppbära särskild

social förmån, som emellertid indragits eller minskats av den anledningen

att han lämnat oriktig uppgift eller eljest brutit mot vad som är föreskrivet

som villkor för dylik förmån.

34 §.

För socialhjälp, som enligt 13 § lämnats åt någon efter det han fyllt 16

år, är hjälptagaren ersättningsskyldig.

35 §.

Make är skyldig att utgiva ersättning för socialhjälp, som enligt 12 §

lämnats åt andra maken. Vad nu sagts skall dock icke gälla om makarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

13

vid tiden för hjälpens meddelande levde åtskilda efter vunnen hemskillnad

samt den av makarna som erhållit hjälpen varken enligt dom eller enligt

avtal var berättigad till underhåll av den andra maken.

För socialhjälp, som utgått till make för tid, då andra maken varit häktad

eller intagen i arbetshem, fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, skola till­

hörande barna- och ungdomsvården eller allmän vårdanstalt för alkohol-

missbrukare och till följd därav icke varit i stånd att fullgöra sin underhålls­

skyldighet mot maken, föreligger icke ersättningsskyldighet enligt denna

paragraf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

36 §.

För socialhjälp, som enligt 12 § lämnats åt barn under 16 år, må ersätt­

ning uttagas av barnets fader eller moder eller, då fråga är om adoptiv­

barn, av adoptanten. Har make adopterat andra makens barn, åligger er­

sättningsskyldigheten båda makarna.

Ersättning enligt denna paragraf må icke uttagas av fader eller moder

till barn utom äktenskap, vilken enligt avtal, som är bindande för barnet,

åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av

lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller

adoptivbarn under 16 år, försummat att fullgöra denna plikt och har social­

hjälp till följd härav måst lämnas åt barnet, föreligger ej ersättningsskyldig­

het för den av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som icke gjort sig

skyldig till försummelse av sin underhållsskyldighet.

Vad i 35 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i

fall som avses i denna paragraf.

37 §.

Socialnämnd äger meddela eftergift från ersättningsskyldighet varom

stadgas i 33—36 §§.

38 §.

I fråga om det belopp, varmed ersättning enligt 35 och 36 §§ skall utgå,

skall vad i 24 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

39 §.

Vill kommun erhålla ersättning enligt 33—36 §§ och sker betalning icke

godvilligt, äger kommunen att hos länsstyrelsen i det län, där den som

sökes har att vid domstol svara i tvistemål, föra talan om utbekommande

av ersättningen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten till ersättning eljest

förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, som skall hava inkommit

till länsstyrelsen inom tre år efter det den hjälp, för vilken ersättning be-

gäres, lämnats eller, i fall som avses i 14 § tredje stycket, efter det kom­

munen fått vidkännas den utgift, varför ersättning fordras.

14

Ansökningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaf­

fenhet och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de

grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats. Vid ansökningen

skola fogas avskrift av protokoll, som avses i 17 §, samt de övriga hand­

lingar, som åberopas till stöd för kravet.

Har kommun icke iakttagit vad som stadgas i andra stycket, skall läns­

styrelsen föreskriva viss tid, inom vilken bristen skall avhjälpas, vid påföljd

att målet eljest icke upptages till prövning.

Ansökningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens

försorg delgivas den, mot vilken kravet riktas, samt föreläggande med­

delas honom att inom viss tid inkomma med skriftlig förklaring.

Erfordras ytterligare utredning, skall länsstyrelsen genom parterna eller

själv föranstalta därom. Föreläggande att inkomma med utredning må med­

delas vid påföljd att målet avgöres i befintligt skick.

Anspråk på ersättning för socialhjälp må icke bifallas, om den er-

sättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav

kan antagas komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig

och de sina eller eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättnings­

anspråket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

40 §.

Har någon mottagit socialhjälp, för vilken annan enligt 35 eller 36 § är

ersättningsskyldig, och finnes hjälpbehovet vara stadigvarande, äger läns­

styrelsen på talan av kommunen ålägga den ersättningsskyldige att å lämp­

liga tider, så länge hjälpbehovet fortfar, till kommunen utgiva skäligt bi­

drag till hjälptagarens försörjning.

I fråga om talan, som avses i första stycket, skall i tillämpliga delar

gälla vad som är stadgat i 39 §.

På yrkande av kommunen eller den ersättningsskyldige äger länssty­

relsen, utan hinder av tidigare meddelat beslut, upptaga mål, som här av­

ses, till ny prövning.

Från skyldighet, som ålagts någon enligt denna paragraf, äger social­

nämnden meddela eftergift.

Om åtgärder mot försumlig försörjare

41 §.

Den som av lättja eller liknöjdhet åsidosätter sin underhållsskyldighet

mot sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn under 16 år i sådan grad, att

socialhjälp enligt 12 § måste lämnas någon av dem, må av socialnämnden

föreläggas att efter sin förmåga utföra arbete i arbetshem.

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem må dock icke meddelas den

som ej fyllt 18 år.

15

42 §.

Föreläggandet skall skriftligen delgivas den som avses därmed samt,

om han är omyndig, hans förmyndare. Polismyndighet har att på begäran

av socialnämnden ombesörja delgivningen.

43 §.

Underlåter den, som enligt 41 § förelagts att utföra arbete i arbetshem,

att inställa sig därstädes eller avviker han utan lov från hemmet, har polis­

myndigheten att på begäran meddela handräckning för hans hämtande.

Handräckning må ock påkallas för att överföra den, som är intagen i

ett arbetshem, till ett annat sådant hem.

Män och kvinnor må ej intagas i samma arbetshem, såvida ej fullständigt

skilda avdelningar finnas för dem.

44 §.

Den som intagits i arbetshem må, oavsett om socialhjälp upphört att utgå,

kvarhållas i hemmet till dess grundad anledning föreligger till antagande

att han skall söka efter förmåga försörja sig och de sina, dock icke i oav­

bruten följd under längre tid än ett år.

45 §.

Det åligger landstingskommunerna och de städer, som ej tillhöra lands­

tingskommun, att var för sig eller två eller flera i förening anordna och

driva erforderligt antal arbetshem.

Om särskilda skäl äro därtill, må Konungen befria landstingskommun

eller stad, som avses i första stycket, från skyldigheten att hava eget arbets­

hem eller del i sådant hem.

För den som intagits i arbetshem erlägges ingen avgift.

46 §.

Innan arbetshem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras genom

om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat ända­

mål, skall Konungen hava godkänt plan för hemmet.

47 §.

Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse samt hava ett av Ko­

nungen fastställt reglemente.

Om intagning i och utskrivning från arbetshem beslutar hemmets styrelse.

48 §.

Därest någon, som intagits i arbetshem, undandrager sig att utföra an­

visat arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör

sig skyldig till uppförande som strider mot sedlighet eller god ordning eller

Kungl. Maj:ts proposition nr

177

år 1955

16

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1955

utan tillstånd lämnar arbetshemmet, äger hemmets styrelse, under förut­

sättning att han fyllt 21 år, tilldela honom varning med erinran om den

påföljd, som kan inträda jämlikt 49 §.

Över beslut om varning skall föras protokoll. Beslutet skall skriftligen

delgivas den felande.

49 §.

Därest någon, som jämlikt 48 § tilldelats varning, ej låter sig rätta därav,

må arbetshemmets styrelse hos länsstyrelsen göra framställning om hans

dömande till tvångsarbete.

Vid framställningen skola fogas bevis att varning skett samt den utred­

ning i övrigt, som åberopas till stöd för framställningen.

Framställningen med därvid fogade handlingar skall genom länssty­

relsens försorg ofördröj ligen delgivas den som framställningen avser med

föreläggande för honom att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen

förklara sig vid påföljd att ärendet ändock avgöres.

50 §.

I mål, som avses i 49 §, har länsstyrelsen att sörja för att fullständig ut­

redning förebringas. För sådant ändamål äger länsstyrelsen anställa förhör

med den, om vars dömande till tvångsarbete är fråga, ävensom med annan

person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse i målet. Fin­

ner länsstyrelsen av omständigheterna påkallat, att någon höres såsom

vittne eller upplysningsvis vid domstol, äger länsstyrelsen föranstalta därom.

Om skäl äro därtill, må länsstyrelsen ålägga den felande tvångsarbete

eller, om omständigheterna äro mildrande, låta bero vid varning. Ålägges

tvångsarbete, skall tiden därför bestämmas till minst en och högst sex

månader.

Har den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning gjorts, av­

vikit från arbetshem, där han varit intagen, eller förekommer eljest anled­

ning antaga att han håller sig undan, må länsstyrelsen förordna om hans

häktande i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom han dömts

till tvångsarbete, vinner laga kraft.

51 §.

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Därest den

dömde på grund av nedsatt arbetsförmåga eller av annan anledning icke

lämpligen bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han enligt de närmare

föreskrifter, som meddelas av Konungen, i stället intagas i fångvårdsan-

stalt och där hållas till lämpligt arbete.

Blir någon, efter det han dömts till tvångsarbete, oförmögen till arbete,

må utslaget ej bringas till verkställighet; ej heller må, om tvångsarbetet

tagit sin början, detsamma fortfara. Utan hinder av vad nu sagts må dock

den, som är i behov av vård å sinnessjukhus, kvarhållas till dess sådan vård

kan beredas honom.

I övrigt gäller i fråga om verkställighet av tvångsarbetet i tillämpliga

delar vad som stadgas i 8 §, 9 a § och 13 § lagen om lösdrivares behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

17

Om tillsyn

52 §.

Länsstyrelserna hava, var inom sitt län, att med biträde av socialvårds-

konsulenter noga följa tillämpningen av denna lag samt därvid tillse, att

socialhjälpsverksamheten ordnas och handhaves på ett ändamålsenligt sätt.

Underlåter kommun att lämna socialhjälp, då sådan enligt 12 § erfordras,

skall länsstyrelsen ålägga kommunen att fullgöra sin skyldighet härutinnan.

Yppas eljest missförhållande, har länsstyrelsen att vidtaga den åtgärd,

som finnes erforderlig för dess avhjälpande.

Instruktion för socialvårdskonsulenterna fastställes av Konungen.

53 §.

Socialstyrelsen har att med biträde av statens socialhjälpsinspektör genom

råd och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamheten ordnas och

utvecklas på ett ändamålsenligt sätt samt att öva uppsikt över arbets-

hemmen.

Det ankommer på Konungen att fastställa instruktion för socialhjälps-

inspektören.

Om besvär

54 §.

Över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp må

besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslutet går dock i verkställighet, såvida

ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Klagan må ej föras över föreläggande, som meddelats med stöd av 41 §.

55 §.

Är någon missnöjd med handräckning, som meddelats enligt 43 §, må

han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen.

Besvär, varom sägs i första stycket, må föras utan inskränkning till viss

tid.

56 §.

Över beslut, som av styrelse för arbetshem meddelats i ärende rörande

intagning i eller utskrivning från hemmet, må besvär anföras hos läns­

styrelsen.

2 — Bibang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

18

Klagan må ej föras över varning, som avses i 48 §; dock äger länsstyrel­

sen i mål, varom sägs i 49 §, pröva huruvida varningen varit befogad.

57 §.

Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende, som avses

i denna lag, skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje

enskild person och kommun, som beröres därav.

Delgivningen skall, om ej länsstyrelsen finner den böra verkställas på

annat sätt, ske genom posten. Om postdelgivning ej användes, må biträde

för delgivningen påkallas hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som

finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

58 §.

Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i sådant mål eller ärende,

som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 §, 52 § andra eller tredje stycket eller 54 §

första stycket, må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej

fullföljas hos kammarrätten allenast beträffande ränta eller rättegångs­

kostnad.

Har mål, varom sägs i 27 eller 30 §, förevarit hos två eller flera länssty­

relser, och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade utslaget, må

i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som dessför­

innan meddelats i målet; och skall sådant utslag eller beslut ej utgöra

hinder för sakens prövning i dess helhet.

Har länsstyrelsen förordnat, att socialhjälp skall meddelas, går beslutet

härom i verkställighet utan hinder av förd klagan.

59 §.

Besvär, varom sägs i 58 §, skola ställas till kammarrätten samt ingivas

eller insändas till den länsstyrelse, som meddelat det överklagade utslaget

eller beslutet.

Genom länsstyrelsens försorg skall besvärsinlagan med därvid fogade

handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inom

viss tid till länsstyrelsen inkomma med skriftlig förklaring.

Sedan förklaring inkommit eller tiden för dess avlämnande gått till ända,

har länsstyrelsen att jämte eget utlåtande översända handlingarna i målet

till kammarrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1955

60 §.

I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad i 57 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Över kammarrättens utslag må klagan ej föras.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 är 1955

61 §.

över länsstyrelses utslag i mål, som avses i 49 §, må besvär anföras hos

den hovrätt, inom vars domkrets länet är beläget. Hör länet under skilda

hovrätter, skola besvären anföras hos den hovrätt, under vilken den stad

hör, där länsstyrelsen har sitt säte.

Besvären skola ställas till hovrätten samt ingivas eller insändas till läns­

styrelsen inom två veckor från den dag utslaget delgavs klaganden eller,

om han är häktad, inom samma tid från den dag utslaget avkunnades för

honom. Klagan över särskilt beslut om någons häktande eller kvarhållande

i häkte vare dock ej inskränkt till viss tid.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt

tid, skall den av länsstyrelsen avvisas. Om fullföljd av talan mot avvisnings-

beslut gäller vad ovan i denna paragraf är stadgat; dock skall besvärstiden

alltid räknas från det klaganden erhöll del av beslutet.

Avvisas ej besvärstalan, skall länsstyrelsen genast till hovrätten insända

besvären jämte vederbörandes yttrande, om anledning förekommit att in­

fordra sådant, ävensom eget utlåtande och länsstyrelsens protokoll och

utslag samt övriga till målet hörande handlingar.

I samband med prövning av besvär rörande ådömande av tvångsarbete

må lagligheten av den dömde tilldelad varning komma under bedömande.

Behöver häktad person biträde vid besvärens författande, skall länssty­

relsen föranstalta därom.

62 §.

Över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av denna

lag än ovan berörts må ändring sökas hos Konungen genom besvär, vilka

skola ingivas till socialdepartementet.

Särskilda bestämmelser

63 §.

Finner socialnämnd att hjälptagare bör förklaras omyndig, har nämnden

alt göra anmälan härom hos överförmyndaren.

64 §.

Vad hos socialnämnd förekommit rörande enskilds personliga förhål­

landen må ej yppas för obehörig. Bryter någon häremot straffes med dags­

böter eller fängelse. Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast

efter angivelse av målsäganden.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke

åtkommas av obehöriga.

65 §.

Delgivning och annan handräckning, som ombesörjes av polismyndighet,

meddelas kostnadsfritt.

66

§.

Konungen äger med främmande makt träffa överenskommelse om be­

handlingen i socialhjälpshänseende av dess undersåtar här i riket och om

gottgörelse för därvid uppkommen kostnad.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1955

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

Genom denna lag upphävas lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattig­

vården, lagen den 2 maj 1919 (nr 283) om lindring i de mindre bemedlades

kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka samt lagen

den 26 juli 1947 (nr 528) om kommunala pensionstillskott in. in.; dock att

i fråga om sådan fattigvård och lindring i vårdkostnad, som utgått före

den 1 januari 1957, äldre lag alltjämt skall äga tillämpning.

Val av ledamöter och suppleanter i socialnämnd skall första gången

äga rum i december månad 1956. Valet skall avse tiden intill utgången av

året näst efter det, då allmänna val av kommunens fullmäktige första gången

efter lagens ikraftträdande ägt rum.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestäm­

melsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

21

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)

Härigenom förordnas, dels att 68 § 4 och 5 mom. samt 84 § 2 mom. lagen

den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårds­

lag) skola upphöra att gälla, dels ock att 1 §, 3 § 1 mom., 5 g, 6 § 2 mom.,

7 g, 16 § 2 mom., 20 g, 21 g, 33 g, 62 g, 63 g, 65 g, 68 § 2 inom., 69 g, 70 g,

71 g 1 inom., 72 §, 78 g, 81 § 1 mom., 82 g, 84 g 1 och 3 mom. samt 85 g

1 inom. samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Varje kommun — — -------------— kallas ungdomsnämnd.

Vad nedan------- ------------ — av 22 g d).

Hava två eller flera kommuner,

enligt vad i lagen om fattigvården

sägs, förenat sig att tillsammans ut­

göra ett fattigvårdssamhälle, skola de

även gemensamt handhava sin bar­

navård. 1 sådant fall skola de anses

såsom en kommun i fråga om vad

till barnavården hörer samt hava

gemensam barnavårdsnämnd; och

skola i övrigt de i 7 § 2 mom. i la­

gen om fattigvården meddelade be­

stämmelser äga motsvarande till-

lämpning.

3 §•

1 mom. Barnavårdsnämnden ut- 1 mom. Barnavårdsnämnden utgö-

göres av

res av

a) en ledamot av kommunens fat- a) en ledamot av kommunens so-

tigvårdsstyrelse;

cialnämnd;

b) en i —- — —----------- ------------ en läkare.

De i----------- --------— -— — — i nämnden.

Minst en —• ----------- ------------ —- — inom nämnden.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1, 62, 63, 65 och 78 §§ SFS 1934: 204, beträffande 20 och 33 §§

SFS 1945: 503, 21 § SFS 1946: 335, beträffande 68 § 2 mom. SFS 1939: 66, beträffande 70 § SFS

1926: 203, beträffande 72 § SFS 1936: 266 samt beträffande 81 § 1 mom., 82 § och 84 § 1 mom.

SFS 1954: 358.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Till suppleanter för de ledamöter,

som avses i 3 § 1 mom. a), b) och c),

utser kommunen dels en ledamot

eller suppleant i kommunens fattig-

vårdsstyrelse, dels ock, där så kan

ske, en sådan präst, som i nämnda

mom. b) sägs, och en sådan repre­

sentant för skolväsendet, som i sam­

ma mom. c) omförmäles; dock skola

i kommun, där allenast en dylik präst

och en dylik representant för skol­

väsendet finnas att för uppdraget

tillgå, dessa utan val vara supplean­

ter i nämnden.

För de------------------- - -— -----------över hälften.

Minst en------- —------------- ■ —------- vara kvinna.

Har i —---------------- -----------------— annan läkare.

Till suppleanter för de ledamöter,

som avses i 3 § 1 mom. a), b) och c),

utser kommunen dels en ledamot el­

ler suppleant i kommunens social­

nämnd, dels ock, där så kan ske, en

sådan präst, som i nämnda mom. b)

sägs, och en sådan representant för

skolväsendet, som i samma mom.

c) omförmäles; dock skola i kom­

mun, där allenast en dylik präst och

en dylik representant för skolväsen­

det finnas att för uppdraget tillgå,

dessa utan val vara suppleanter i

nämnden.

6

2 mom. De av kommunen utsedda

ledamöter i barnavårdsnämnden och

suppleanter för dem väljas för fyra

år, räknade från och med den 1 ja­

nuari året näst efter det, då valet

skett; dock att ledamot, som avses

i 3 § 1 mom. a), och suppleant för

honom icke utses för längre tid än

till utgången av den för dem be­

stämda tjänstgöringstid i kommu­

nens fattigvårdsstyrelse.

I kommun,--------------- - •---------------

Särskilt val------- - -—------------------

Avgår av------- --------------------------- - •

§•

2 mom. De av kommunen utsedda

ledamöter i barnavårdsnämnden och

suppleanter för dem väljas för fyra

år, räknade från och med den 1

januari året näst efter det, då va­

let skett; dock att ledamot, som av­

ses i 3 § 1 mom. a), och suppleant

för honom icke utses för längre tid

än till utgången av den för dem be­

stämda tjänstgöringstid i kommu­

nens socialnämnd.

— särskilda val.

------vartannat år.

— avgångne återstått.

7

Mindre kommun må, där så med

hänsyn till förhållandena prövas

lämpligen kunna ske, av Konungen

för viss tid eller tills vidare befrias

från skyldigheten att hava särskild

barnavårdsnämnd. I sådant fall skall

§•

Mindre kommun må, där så med

hänsyn till förhållandena prövas

lämpligen kunna ske, av Konungen

för viss tid eller tills vidare befrias

från skyldigheten att hava särskild

barnavårdsnämnd. I sådant fall skall

23

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

barnavårdsnämnden utgöras av fat- barnavårdsnämnden utgöras av so-

tigvårdsstyrelsen, förstärkt med

cialnämnden, förstärkt med

a) en i------- -------------------------------- eller lärarinna.

ne i —■ -— -— ------------------------- i nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Till suppleanter----------- ----------------

Beträffande rätt -—-------------------

16

2 mom. I kommun, där särskild

barnavårdsnämnd är tillsatt, böra,

i den mån så prövas påkallat, repre­

sentanter för barnavårdsnämnden

och fattigvårdsstyrelsen eller dessa

myndigheter i deras helhet samman­

komma för rådplägning om angelä­

genheter, som beröra bådas verksam­

het.

Föreligger i ärende, som är före­

mål för barnavårdsnämndens be­

handling, skäl till antagande, att fö­

refintligt missförhållande lämpligen

bör avhjälpas genom understöd från

fattigvårdsstyrelsen, eller utgår re­

dan sådant understöd, bör barna­

vårdsnämnden skyndsamt genom

den ledamot, som är ledamot jäm­

väl i fattigvårdsstyrelsen, inhämta

dess uppfattning i ärendet. Av nämn­

den införskaffad utredning bör där­

vid tillhandahållas styrelsen jämte

förslag till de åtgärder, vilka nämn­

den finner lämpligen höra vidtagas.

Råda olika meningar mellan nämn­

den och styrelsen, bör ärendet över­

lämnas till en tremannanämnd, be­

stående av den gemensamma leda­

moten samt ytterligare en ledamot av

barnavårdsnämnden, vald av denna

för ett år i sänder, och en ledamot

av fattigvårdsstyrelsen, utsedd av

styrelsen för enahanda tid. Treman-

nanämnden har att skyndsamt av-

----- — i nämnden.

- motsvarande tillämpning.

§•

2 mom. I kommun, där särskild

barnavårdsnämnd är tillsatt, böra,

i den mån så prövas påkallat, repre­

sentanter för barnavårdsnämnden

och socialnämnden eller dessa myn­

digheter i deras helhet sammankom­

ma för rådplägning om angelägen­

heter, som beröra bådas verksamhet.

Föreligger i ärende, som är före­

mål för barnavårdsnämndens be­

handling, skäl till antagande, att fö­

refintligt missförhållande lämpligen

bör avhjälpas genom socialhjälp, el­

ler utgår redan sådan hjälp, bör bar­

navårdsnämnden skyndsamt genom

den ledamot, som är ledamot jäm­

väl i socialnämnden, inhämta dess

uppfattning i ärendet. Av barna­

vårdsnämnden införskaffad utred­

ning bör därvid tillhandahållas so­

cialnämnden jämte förslag till de

åtgärder, vilka barnavårdsnämnden

finner lämpligen böra vidtagas. Råda

olika meningar mellan nämnderna,

bör ärendet överlämnas till en tre­

mannanämnd, bestående av den ge­

mensamma ledamoten samt ytterli­

gare en ledamot av barnavårdsnämn­

den, vald av denna för ett år i sän­

der, och en ledamot av socialnämn­

den, utsedd av denna för enahanda

tid. Tremannanämnden har att

skyndsamt avgöra, huruvida barna-

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse)

göra, huruvida barnavårdsnämnden

eller fattigvärdsstyrelsen skall taga

befattning med ärendet. Finner bar­

navårdsnämnden tremannanämn-

dens avgörande icke kunna utan

våda avvaktas, må barnavårdsnämn­

den tills vidare vidtaga lämplig åt­

gärd.

(Föreslagen lydelse)

vårdsnämnden eller socialnämnden

skall taga befattning med ärendet.

Finner barnavårdsnämnden treman-

nanämndens avgörande icke kunna

utan våda avvaktas, må barnavårds­

nämnden tills vidare vidtaga lämp­

lig åtgärd.

20

§.

Länsstyrelserna hava —--------omständigheterna påkallas.

Vid sin befattning med kommu­

nernas barnavård skola länsstyrel­

serna hava biträde av barnavårds-

konsulenter och barnavårdsassisten-

ter, vilka jämväl skola hava till upp­

gift att tillhandagå med upplysning­

ar och råd rörande barnavården. Be­

fattningen som barnavårdskonsulent

skall innehavas av fattigvårdskonsu-

lent, varom förmäles i lagen om fat­

tigvården. Konungen utfärdar in­

struktion för fattigvårdskonsulenter-

na i deras egenskap av jämväl barna-

vårdskonsulenter samt meddelar när­

mare bestämmelser angående barna-

vårdsassistenternas verksamhet.

Där så — •— -— -—---------------------

21

Jämte det övervakande av samhäl­

lets barnavård, som enligt 20 § ålig­

ger länsstyrelserna, ankommer det

på socialstyrelsen att med biträde av

statens inspektör för fattigvård och

barnavård verka för barnavårdens

ändamålsenliga ordnande och främja

dess utveckling. Verksamheten vid

barnavårdsanstalter varom i 5 kap.

sägs skall stå under socialstyrelsens

tillsyn. I fråga om socialstyrelsens

och inspektörens åligganden i här

Vid sin befattning med kommu­

nernas barnavård skola länsstyrel­

serna hava biträde av socialvårds-

konsulenter och barnavårdsassisten-

ter, vilka jämväl skola hava till upp­

gift att tillhandagå med upplysning­

ar och råd rörande barnavården. Om

utfärdande av instruktion för social-

vårdskonsulenterna är stadgat i 52 §

lagen om socialhjälp. Det ankommer

på Konungen att meddela närmare

bestämmelser angående barnavårds-

assistenternas verksamhet.

ungdoms vård.

§•

Jämte det övervakande av samhäl­

lets barnavård, som enligt 20 § ålig­

ger länsstyrelserna, ankommer det

på socialstyrelsen att med biträde av

statens inspektör för barnavård ver­

ka för barnavårdens ändamålsenliga

ordnande och främja dess utveckling.

Verksamheten vid barnavårdsanstal­

ter varom i 5 kap. sägs skall stå un­

der socialstyrelsens tillsyn. I fråga

om socialstyrelsens och inspektö­

rens åligganden i här nämnda hän-

25

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

nämnda hänseenden meddelar Ko- seenden meddelar Konungen när-

nungen närmare föreskrifter.

mare föreskrifter.

Angående tillsyn-----------------— — förordnar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

33

Kan avgörande ej omedelbart träf­

fas rörande den för omhändertaget

barn lämpligaste vårdformen, bör

barnet, där så kan ske, tills vidare

intagas i upptagningshem,

varom förmäles i 5 kap. Står plats

å upptagningshem inom landstings­

området ej omedelbart till buds, må

barnet för tillfället intagas i anstalt,

som omförmäles i 31 § lagen om fat­

tigvården, men må ej utan medgivan­

de av länsstyrelsen vårdas därstä­

des under längre tid än en månad.

62

Utgift, som kommun haft för om­

händertagen, inverkar på förvärv

av hemortsrätt på enahanda sätt, som

i 49 § i lagen om fattigvården är

stadgat beträffande fattigvård, läm­

nad enligt 1 § samma lag; dock in­

verkar utgift för den, som fyllt sex­

ton år, allenast på hans eget förvärv

av hemortsrätt.

I fråga om ersättning av hemorts­

kommun för utgift för omhänderta­

get barn har kommunen den rätt,

som enligt 50 och 51 §§ samma lag

tillkommer fattigvårdssamhälle.

Har barn omhändertagits för sam-

hållsvård inom annan kommun än

den, där det har hemortsrätt, gäller

om barnavårdsnämnds rätt att på­

fordra hemsändning samt om ersätt­

ning för hemsändningskostnad i

motsvarande tillämpning vad i 57 §

i nämnda lag är stadgat.

§•

Kan avgörande ej omedelbart träf­

fas rörande den för omhändertaget

barn lämpligaste vårdformen, bör

barnet, där så kan ske, tills vidare

intagas i upptagningshem,

varom förmäles i 5 kap. Står plats

å upptagningshem inom landstings­

området ej omedelbart till buds, må

barnet för tillfället intagas i hem,

som omförmäles i 18 § lagen om so­

cialhjälp, men må ej utan medgivan­

de av länsstyrelsen vårdas därstädes

under längre tid än en månad.

§•

Vad i 22—24 §§ lagen om social­

hjälp är stadgat om rätt för kom­

mun att av annan kommun eller av

staten erhålla ersättning för social­

hjälp, som lämnats enligt 12 § nämn­

da lag, skall äga motsvarande till-

låmpning i fråga om kommuns rätt

att erhålla ersättning för utgift för

omhändertaget barn.

26

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

63 8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Har kommun haft utgift för om­

händertaget barns vård i fall, som

avses i AO, Al eller A2 § i lagen om

fattigvården, eller har kommun haft

utgift för sådant barn i fall, då jäm­

likt 60 § samma lag ersättning för

fattigvård lämnas av staten, äger

kommunen i förhållande till veder­

börande landsting eller staten den

rått, som enligt omförmälda lagrum

tillkommer fattigvårds samhälle.

För utgift,------------------- --------------

65

I avseende å behandling av frågor

om ersättning av kommun, landsting

eller staten för utgift för omhänder­

taget barn samt om övertagande av

skyldighet att ansvara för kostnad för

sådant barn ävensom i avseende å tid

för anhängiggörande av talan gäller i

tillämpliga delar vad för motsvaran­

de fall är stadgat i 8 kap. i lagen om

fattigvården, med iakttagande dock,

att vad där är sagt om fattigvårds-

styrelse och fattigvårdssamhälle skall

gälla barnavårdsnämnd och kom­

mun. Vad nu är stadgat skall äga

motsvarande giltighet beträffande

vistelsekommuns ersättning av sta­

ten för utgift, som kommunen haft

för skyddsuppfostran av person, som

omhändertagits med stöd av 22 § d).

1 avseende å skyldighet att erlägga

ränta å kostnad för omhändertaget

barn gäller i tillämpliga delar vad för

motsvarande fall är stadgat i 56 § 3

mom. i lagen om fattigvården.

68

2 mom. För kostnaden för omhän­

dertaget barn under sexton år äger

av staten.

§•

I avseende å behandling av frågor

om ersättning av kommun eller sta­

ten för utgift för omhändertaget barn

samt om övertagande av skyldighet

att ansvara för kostnad för sådant

barn ävensom i avseende å tid för

anhängiggörande av talan gäller i till­

lämpliga delar vad för motsvarande

fall är stadgat i 2529, 31 och 32

§§ lagen om socialhjälp, med iaktta­

gande dock, att vad där är sagt om

socialnämnd skall gälla barnavårds­

nämnd. Vad nu är stadgat skall äga

motsvarande giltighet beträffande

vistelsekommuns ersättning av sta­

ten för utgift, som kommunen haft

för skyddsuppfostran av person, som

omhändertagits med stöd av 22 § d).

1 avseende å skyldighet att erlägga

ränta å kostnad för omhändertaget

barn gäller i tillämpliga delar vad för

motsvarande fall är stadgat i 29 §

lagen om socialhjälp.

§•

2 mom. Beträffande kommuns rätt

att för kostnad för omhändertaget

27

Kangl. Maj:ts proposition nr 117 år 1955

(Nuvarande lydelse)

barnavårdsnämnden uttaga ersätt­

ning av barnets föräldrar.

Anspråk på ersättning för kost­

nad, som här sägs, må ej bifallas,

där den ersättningsskyldige genom

att återbetala kostnaden eller någon

del därav kan antagas komma att

sakna nödiga medel till underhåll för

sig och de sina eller eljest synner­

liga skål tala mot bifall till ersätt­

ningsanspråket.

Make, som enligt lag är underhålls-

skyldig mot andra makens barn el­

ler adoptivbarn, är, då barnavårds­

nämnden omhändertagit barnet,

skyldig att efter sin förmåga ersätta

kostnaden för barnet.

Har barn, som omhändertagits för

skyddsuppfostran, åtnjutit sådan ef­

ter fyllda sexton år, äro föräldrarna

skyldiga att efter sin förmåga utgiva

ersättning för kostnaden för barnet.

Anspråk på ersättning för kost­

nad, som i tredje och fjärde styckena

sägs, må ej bifallas, där synnerliga

skäl tala mot bifall till ersättnings­

anspråket.

I fråga om det belopp, varmed er­

sättning för kostnad för omhänder­

taget barn skall enligt detta moment

utgå, gäller i tillämpliga delar vad

för motsvarande fcdl är stadgat i 51 §

i lagen om fattigvården.

69

Där kommun för vård å sjuk­

vårdsinrättning, barnhem, förbätt­

rings- eller uppfostringsanstalt eller

till åtgärder för förebyggande av

framtida fattigvårdsbehov ställt sär­

skilda medel till

(Föreslagen lydelse)

barn under 16 år uttaga ersättning

av barnets fader, moder eller adop-

tant gäller i tillämpliga delar vad

som i 36—38 §§ lagen om socialhjälp

är stadgat om kommuns rätt att ut­

taga ersättning för socialhjälp, som

enligt 12 § nämnda lag lämnats åt

barn under 16 år.

§•

Där kommun för vård å sjuk­

vårdsinrättning, barnhem eller för­

bättrings- eller uppfostringsanstalt

ställt särskilda medel till barnavårds­

nämndens förfogande, ankommer det

på kommunen att bestämma, huru-

barnavårdsnämn-

dens förfogande, ankommer det på vida ersättningsskyldighet, varom i

28

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

kommunen att bestämma, huruvida 68 § sägs, skall äga rum för utgift,

ersättningsskyldighet, varom i 68 § som bestrides av dessa medel,

sägs, skall äga rum för utgift, som

bestrides av dessa medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

70

Talan om utbekommande av er­

sättning enligt 68 § anhängiggöres

hos länsstyrelsen i länet.

Om den, som sökes, har sitt bo och

hemvist eller uppehåller sig i annat

län, överlämnas ärendet för prövning

till länsstyrelsen därstädes. Talan

mot den, som ingenstädes äger sta­

digt hemvist eller icke år svensk

medborgare, prövas av länsstyrelsen

i det län, där han finnes.

1 fråga om de uppgifter och hand­

lingar, vilka skola fogas vid ansök-

ning, som hår avses, samt i fråga om

målets behandling skall vad i 67 §

i lagen om fattigvården stadgas äga

motsvarande tillämpning.

§•

Vill barnavårdsnämnd erhålla er­

sättning enligt 68 § och sker betal­

ning icke godvilligt, äger nämnden

att hos länsstyrelsen i det län, där

den som sökes har att vid domstol

svara i tvistemål, föra talan om ut­

bekommande av ersättningen. I fråga

om sådan talan skall i tillämpliga

delar gälla vad som finnes stadgat

i 39 § lagen om socialhjälp.

71 §•

1 mom. Då enskild -— •— •— barnets vård.

Vid bidragets------------utgivandet underlättas.

Barnavårdsnämnden i den kom­

mun, där barnet äger hemortsrätt,

bör med den ersättningsskyldige om

utgivandet träffa avtal, vilket skall

slutas genom skriftlig, av två perso­

ner bevittnad handling.

Därest avtal ej kan komma till

stånd, äger nämnden att, med bifo­

gande av utredning rörande den er­

sätt ningsskyldiges betalningsförmå­

ga, hos länsstyrelsen i länet göra an­

sökan om fastställande av bidrag.

Länsstyrelsen prövar efter ovan an­

givna grunder, med vilket belopp och

å vilka tider bidrag skall utgå. I fall,

Barnavårdsnämnden bör med den

ersättningsskyldige om utgivandet

träffa avtal, vilket skall slutas genom

skriftlig, av två personer bevittnad

handling.

Därest avtal ej kan komma till

stånd, äger länsstyrelsen på talan av

barnavårdsnämnden ålägga den er­

sättningsskyldige att å lämpliga tider

utgiva bidrag, som avses i denna pa­

ragraf. I fråga om talan, som här av­

ses, skall i tillämpliga delar gälla vad

som är stadgat i 39 § lagen om so-

cialh jälp.

29

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

som här avses, skall vad i 70 § andra

stycket är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

72 §.

Skyldig att efter föreläggande av

barnavårdsnämnden inställa sig till

och efter sin förmåga fullgöra ho­

nom å fattigvårdsanstalt eller eljest

anvisat arbete är

a) den, som av lastbarhet, vårds­

löshet, lättja eller liknöjdhet så för­

summar sina skyldigheter mot sitt

barn, som ej fyllt sexton år, att

skyddsuppfostran eller samhällsvård

måste beredas detta, och tillika un­

dandrager sig fullgörandet av den

honom härför åliggande ersättnings­

skyldighet, samt

b) den, som enligt av domstol

meddelat slutligt utslag eller skrift­

ligt, av två personer bevittnat avtal

är pliktig att till fullgörande av lag-

stadgad underhållsskyldighet utgiva

underhållsbidrag till sitt barn, som ej

fyllt sexton år, men av lättja eller

liknöjdhet underlåter att fullgöra

denna plikt och härigenom föranle­

der sådan försämring av det uppe­

hälle och den uppfostran, som lagli­

gen tillkomma barnet, att särskild

åtgärd mot den försumlige prövas

påkallad för att framtvinga under­

hållsskyldighetens fullgörande.

Den arbetsskyldige må kvarhållas

ä anstalten eller i arbetet, intill dess

grundad anledning föreligger till an­

tagande, att han skall söka efter för­

måga fullgöra sina skyldigheter mot

Skyldig att efter föreläggande av

barnavårdsnämnden efter sin för­

måga utföra arbete i arbetshem, som

avses i lagen om socialhjälp, är

a) den, som av lastbarhet, vårds­

löshet, lättja eller liknöjdhet så för­

summar sina skyldigheter mot sitt

barn, som ej fyllt sexton år, att

skyddsuppfostran eller samhällsvård

måste beredas detta, och tillika un­

dandrager sig fullgörandet av den

honom härför åliggande ersättnings­

skyldighet, samt

b) den, som enligt av domstol med­

delat slutligt utslag eller skriftligt,

av två personer bevittnat avtal är

pliktig att till fullgörande av lagstad-

gad underhållsskyldighet utgiva un­

derhållsbidrag till sitt barn, som ej

fyllt sexton år, men av lättja eller

liknöjdhet underlåter att fullgöra

denna plikt och härigenom föranle­

der sådan försämring av det uppe­

hälle och den uppfostran, som lagli­

gen tillkomma barnet, att särskild

åtgärd mot den försumlige prövas

påkallad för att framtvinga under­

hållsskyldighetens fullgörande.

Föreläggande att utföra arbete i

arbetshem må dock icke meddelas

den som ej fyllt 18 år.

Den arbetsskyldige må kvarhållas

i arbetshemmet, intill dess grundad

anledning föreligger till antagande,

att han skall söka efter förmåga

fullgöra sina skyldigheter mot bar-

30

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1955

(Nuvarande lydelse)

barnet; dock må han ej kvarhållas

i oavbruten följd under längre tid

än ett år.

Vad i 11, 72, 74, 75 och 76 §§ i la­

gen om fattigvården är stadgat om

föreläggandes innehåll, om inverkan

av arbetsskyldighetens fullgörande,

om handräckning samt om varning

och tvångsarbete såsom påföljd vid

underlåtenhet av eller tredska eller

dåligt uppförande vid utförande av

anvisat arbete skall i motsvarande

tillämpning lända till efterrättelse,

med iakttagande dock, att vad enligt

nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrel-

sen i stället skall ankomma på bar­

navårdsnämnden.

(Föreslagen lydelse)

net; dock må han ej kvarhållas i

oavbruten följd under längre tid än

ett år.

Vad i 42, 43 samt 48—51 §§ lagen

om socialhjälp är stadgat om delgiv­

ning av föreläggande, om handräck­

ning samt om varning och tvångsar­

bete skall i motsvarande tillämpning

lända till efterrättelse.

78 §.

Vad i denna lag stadgas angående Vad i denna lag stadgas angående

föräldrar gäller adoptant, när fråga föräldrar gäller adoptant, när fråga

är om adoptivbarn. Barnets föräld- är om adoptivbarn.

rar är o ej skyldiga att utgiva ersätt­

ning enligt 68 § 2 mom., där ej adop-

tanten samt, om denne är gift, hans

make bliva ur stånd att fullgöra sin

ersättningsskyldighet.

Tillkommer vårdnaden —----------har vårdnaden.

81

1 mom. Då barnavårdsnämnd med­

delat beslut, varigenom barns om­

händertagande för samhällsvård väg­

rats,

eller barnavårdsnämnd eller sty­

relse för skola tillhörande barna-

och ungdomsvården avslagit fram­

ställning om slutlig utskrivning av

för skyddsuppfostran omhänderta­

gen,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

§•

1 mom. Då barnavårdsnämnd med­

delat beslut, varigenom barns om­

händertagande för samhällsvård väg­

rats,

eller barnavårdsnämnd eller sty­

relse för skola tillhörande barna- och

ungdomsvården avslagit framställ­

ning om slutlig utskrivning av för

skyddsuppfostran omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

eller barnavårdsnämnd eller sty­

relse för anstalt meddelat beslut rö­

rande behandlingen vid fullgörande

av arbetsskyldighet eller beträffande

kvarhållande av arbetsskyldig å an­

stalten eller i arbetet,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i annat ärende enligt denna

lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6

kap. avsedd fråga och icke heller för­

valtningsfråga, för vars behandling

nämnden jämlikt de i denna lag eller

kommunallagarna givna föreskrifter

är ansvarig endast inför kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra

besvär hos länsstyrelsen; dock går

beslutet i verkställighet, där ej för­

bud däremot meddelas av länssty­

relsen.

82

Är någon missnöjd med handräck­

ning, som av polismyndighet medde­

lats enligt denna lag, må han där­

över anföra besvär hos länsstyrelsen

inom tre veckor från handräckning­

ens fullbordande.

84

1 mom. Är någon missnöjd med

länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för om­

händertaget barn eller angående

skyldighet att ansvara för sådan

kostnad,

b) fastställelse av eller jämkning

i bidragsskyldighet enligt 71 §,

c) hemsändning eller ersättning

för hemsändningskostnad,

d) behandlingen vid fullgörande

eller styrelse för arbetshem med­

delat beslut i ärende rörande intag­

ning i eller utskrivning från hem­

met,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i annat ärende enligt denna

lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6

kap. avsedd fråga och icke heller

förvaltningsfråga, för vars behand­

ling nämnden jämlikt de i denna lag

eller kommunallagarna givna före­

skrifter är ansvarig endast inför

kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra

besvär hos länsstyrelsen; dock går

beslutet i verkställighet, där ej för­

bud däremot meddelas av länssty­

relsen.

§•

Är någon missnöjd med handräck­

ning, som av polismyndighet med­

delats enligt denna lag, må han där­

över anföra besvär hos länsstyrelsen.

Besvär, varom sägs i första styc­

ket, må föras utan inskränkning till

viss tid.

§•

1 mom. Är någon missnöjd med

länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för om­

händertaget barn eller angående

skyldighet att ansvara för sådan

kostnad, eller

b) fastställelse av eller jämkning

i bidragsskyldighet enligt 71 §,

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse)

av arbetsskyldighet eller kvarhållan-

de av arbetsskyldig å anstalt eller i

arbete, eller

e) gottgörelse av staten jämlikt

63 §,

må han däröver anföra besvär hos

kammarrätten; dock må talan hos

kammarrätten ej föras allenast be­

träffande ränta å kostnad för om­

händertaget barn eller kostnader i

målet hos länsstyrelsen.

Besvären skola--------------------

3 mom. Bestämmelserna i 81

och i- mom. i lagen om fattigvården

skola äga motsvarande tillämpning

beträffande mål enligt denna lag. 1

(Föreslagen lydelse)

må han däröver anföra besvär hos

kammarrätten; dock må talan hos

kammarrätten ej föras allenast be­

träffande ränta å kostnad för om­

händertaget barn eller kostnader i

målet hos länsstyrelsen.

— eget utlåtande.

3 mom. Bestämmelserna i 57 §,

58 § andra stycket och 60 § första

stycket lagen om socialhjälp skola

äga motsvarande tillämpning beträf­

fande mål enligt denna lag.

§

3

85 §.

1 inom. Vill någon söka ändring i

länsstyrelses utslag i mål rörande

ådömande av tvångsarbete enligt 72 §

i denna lag, skall vad i 83 § i lagen

om fattigvården är stadgat äga mot­

svarande tillämpning.

1 mom. Vill någon söka ändring i

länsstyrelses utslag i mål rörande

ådömande av tvångsarbete enligt 72 §

i denna lag, skall vad i 61 § lagen om

socialhjälp är stadgat äga motsva­

rande tillämpning.

Denna lag tråder i kraft den 1

januari 1957; dock att i fråga om

ersättning för sådan kostnad för om­

händertaget barn, vilken belöper på

tiden före den 1 januari 1957, äldre

lag alltjämt skall äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

33

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56)

om socialregister

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 20 mars 1936 om socialregister

skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

I varje kommun skall av fattig-

vårdsstyrelsen eller annat kommu­

nalt organ, som kommunen därtill

utser, föras ett register (social­

register) över hjälpverksamhe­

ten inom kommunen.

(Föreslagen lydelse)

I varje kommun skall av social­

nämnden eller annat kommunalt or­

gan, som kommunen därtill utser,

föras ett register (socialregis­

ter) över hjälpverksamheten inom

kommunen.

Denna lag tråder i kraft den 1

januari 1951.

3—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 111

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 mars

1955.

Närvarande:

Statsministern

E rlander ,

ministern för utrikes ärendena

U ndén ,

stats­

råden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

,

A ndersson , N orup , H edlund , P ersson , H jälmar N ilson , L indell ,

N

ordenstam

, L

indström

, L

ange

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om lagstiftning

rörande socialhjälp samt anför.

Inledning

Socialvård skommittén, som tillkallades år 1938 för att verkställa en över­

syn av den svenska socialvårdslagstiftningen, upptog på ett tidigt stadium

frågan om en reformering av fattigvårdslagstiftningen. Kommitténs preli­

minära överväganden i detta hänseende ledde fram till att fattigvården

borde avlösas av en ny generell och behovsprövad hjälpform, som kom­

mittén ville kalla socialhjälp. En förutsättning härför var dock enligt kom­

mitténs mening, att det s. k. småkommunsproblemet kunde lösas på ett

eller annat sätt. Kommittén ansåg sig därför böra i första hand pröva sist­

nämnda spörsmål och den därmed sammanhängande frågan om den kom­

munala nämndsorganisationen. Förslag härom framlades i kommitténs be­

tänkande nr VI (SOU 1942:56), vari kommittén jämväl redovisade sina

principiella överväganden beträffande socialhjälpen.

För att komma till rätta med småkommunsproblemet föreslog kommit­

tén i nyssnämnda betänkande, att man i avvaktan på en ändrad kommunal

indelning skulle låta sig nöja med att för socialvårds- och hälsovårdsären-

den sammansluta små kommuner till en ny form av specialkommuner,

socialvårdskommuner. Kungl. Maj:t beslöt emellertid att i stället ta upp

frågan om en revision av den kommunala indelningen, och kommitténs

arbete med en reformering av fattigvårdslagstiftningen fick därför vila tills

vidare. Sedan kommunindelningsfrågan lösts i princip, framlade kommit­

tén år 1946 ett betänkande, nr XIV, med förslag om ålderdomshem m. m.

(SOU 1946: 52). På grundval av detta betänkande förelädes 1947 års riks­

35

dag proposition (nr 243), vari riktlinjer uppdrogs för hur dessa hem skulle

anordnas. Propositionen antogs av riksdagen (skr. nr 361).

Socialvårdskommitténs arbete rörande en revision av fattigvårdslagstift-

ningen avslutades år 1950, då kommittén avgav sitt betänkande nr XVII

med utredning och förslag angående lag om socialhjälp in. m. (SOU 1950:

11). Betänkandet består av tre delar. Del I handlar om den nya hjälpform

— socialhjälp — som enligt kommitténs mening bör avlösa inte bara den

nuvarande fattigvården utan även vissa andra behovsprövade hjälpformer,

hland dem mödrahjälpen och kontantunderstöden till arbetslösa. I del II,

som utgör en komplettering av det nyssnämnda betänkandet om ålderdoms­

hemmen, behandlas vissa anstaltsfrågor. Del III slutligen har karaktär av

en överarbetning av 1942 års betänkande, såvitt angår den kommunala

nämndsorganisationen.

Över kommitténs slutbetänkande inhämtades år 1950 yttranden från ett

stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Vid de överväganden, som härefter ägde rum inom socialdepartementet,

ansågs det av flera skäl lämpligt att i första hand inrikta sig på en effekti-

visering av socialförsäkringen och att först därefter upptaga frågan om en

revision av fattigvårdslagstiftningen. I enlighet med denna arbetsplan fram­

lades för riksdagen åren 1952 och 1953 olika förslag till förbättrade folk­

pensioner, år 1953 förslag till genomförande av den obligatoriska sjukför­

säkringen samt år 1954 förslag till lagstiftning om moderskapsförsäkring

och till ny yrkesskadeförsäkringslagstiftning. Sedan samtliga dessa förslag

antagits av riksdagen, synes tiden nu vara inne att ta upp frågan om en

reformering av fattigvårdslagstiftningen.

Jag anhåller därför att nu få anmäla denna fråga.

Kangl. Maj:ts proposition nr til år 1955

Huvuddragen av gällande lagstiftning

Huvudreglerna rörande den offentliga fattigvården återfinnes i lagen den

74 juni 1918 om fattigvården1 (nr 422; ändr. 298/1919, 97/1920, 390/1920,

250/1921, 246/1922, 356/1924, 362/1924, 82/1925, 84/1926, 202/1926, 208/1927,

326/1929, 178/1931, 205/1934, 265/1936, 386/1937, 65/1939, 482/1940, 61/1944,

421/1944, 504/1945, 761/1945, 767/1945, 471/1946, 492/1946, 876/1946, 555/

1947, 291/1948, 720/1948, 620/1950, 102/1954 och 361/1954).

Enligt Fvl är fattigvården en kommunal angelägenhet. Varje borgerlig

kommun utgör ett fattigvårdssamhälle men möjlighet finnes för två eller

flera landskommuner att förena sig till ett fattigvårdssamhälle. Beslutande­

rätten i fattigvårdssamhället utövas av kommunal- resp. stadsfullmäktige

eller — om samhället utgöres av två eller flera landskommuner — av s. k.

1 Denna lag benämnes i det följande Fvl.

fattigvårdsfullmäktige. Vad som är att hänföra till förvaltning och verk­

ställighet ombesörjes inom varje fattigvårdssamhälle av en fattigvårds-

styrelse.

Fvl skiljer mellan fattigvård, som samhället är skyldigt att lämna, och

fattigvård, som det står samhället fritt att lämna. I förra fallet brukar man

tala om obligatorisk fattigvård, i senare fallet om frivillig fattigvård. Denna

åtskillnad har betydelse i flera avseenden. En annan betydelsefull skillnad

är den som göres mellan fattigvård till vuxen person och fattigvård till

minderårig; med minderårig avses härvid den som ej fyllt 16 år.

Obligatorisk fattigvård (1 §) kan endast utgå till minderåriga

och sådana vuxna personer, som till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller

eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögna till arbete. Härav

följer att vuxna personer, som visserligen är arbetsföra men som inte kan

skaffa sig arbete eller av profylaktiska skäl bör avhålla sig från arbete,

inte har rätt till obligatorisk fattigvård. Den obligatoriska fattigvården är

med andra ord inte avsedd för arbetslösa, inte heller kan den användas i

syfte att förebygga arbetsoförmåga.

För att obligatorisk fattigvård skall utgå kräves utöver vad som framgår

av det nyss anförda, att vederbörande saknar medel till sitt livsuppehälle

och att hans behov inte avhjälpes på annat sätt. Genom att sistnämnda

krav uppställes anges fattigvårdens karaktär av en sekundär hjälpform,

som skall tillgripas endast i den mån hjälp inte erhålles från annat håll,

t. ex. genom socialförsäkring eller bistånd från anhöriga.

Den obligatoriska fattigvården omfattar det underhåll och den vård som

erfordras samt för minderårig jämväl uppfostran.

För meddelande av frivillig fattigvård (2 §) uppställes i Fvl

inga som helst förutsättningar eller begränsningar. Fattigvårdssamhället

har full frihet att bestämma de grunder, efter vilka dylik fattigvård skall

utgivas. Om några sådana grunder ej fastställts, ankommer det på fattig-

vårdsstyrelsen att meddela frivillig fattigvård i den mån styrelsen prövar

nödigt. Av det anförda framgår, att frivillig fattigvård kan utgivas exem­

pelvis till arbetsföra arbetslösa eller för att förebygga en befarad arbets­

oförmåga.

En väsentlig skillnad mellan obligatorisk och frivillig fattigvård är att

den förra har karaktär av en medborgerlig rättighet, som kan framtvingas

på rättslig väg genom besvär över fattigvårdsstyrelsens beslut. I fråga om

frivillig fattigvård föreligger däremot ingen besvärsrätt.

I fråga om sättet för meddelande av fattigvård föreskrives,

att fattigvård — obligatorisk såväl som frivillig — i allmänhet skall läm­

nas genom understöd i hemmet, utackordering i enskilt hem eller vård å

anstalt (27 §). Rörande de båda förstnämnda formerna ges i lagen vissa

direktiv för fattigvårdsstyrelserna. Sålunda stadgas, att hemunderstöd inte

bör lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat av dryckenskap eller arbets-

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

37

ovillighet och ej heller när det eljest finnes anledning att antaga, att under­

stödet inte kominer till behörig användning (28 §). Utackordering får

endast ske till personer, om vilkas lämplighet och förmåga att uppfylla de

skyldigheter, som för vart fall åligger dem, fattigvårdsstyrelsen gjort sig

förvissad (29 §).

För att kunna mottaga hjälptagare, som är i behov av vård och inte

lämpligen kan understödjas i hemmet, är i princip varje fattigvårdssam-

hälle skyldigt att ha fattigvårdsanstalt (ålderdomshem, försörj-

ningshem, vårdhem). Lagen öppnar dock möjlighet för flera samhällen att

förena sig om gemensam anstalt liksom också för samhälle, som på grund

av det ringa antalet understödstagare eller eljest inte kan anses vara i behov

av egen anstalt eller del i sådan, att erhålla befrielse från sin skyldighet

härutinnan (31 §).

Förutom de nyss angivna anstalterna skall enligt Fvl finnas arbetshem,

som skall inrättas av landstingen och de städer som ej deltar i landsting.

Arbetshemmen är avsedda dels för en speciell grupp av hjälptagare — näm­

ligen för sådana i någon mån arbetsföra behövande, som har behov av an-

staltsvård men inte lämpligen kan mottagas eller behållas på ålderdoms­

hem, försörjningshem eller vårdhem — och dels för personer, som försum­

mat sin försörjningsplikt och till följd härav erhållit s. k. arbetsföre­

läggande.

Såsom framgår av det anförda är fattigvården en kommunal angelägen­

het. I överensstämmelse härmed föreskrives, att kostnaderna för

fattigvården skall, i den mån de ej kan täckas med avkastningen av

fattigvårdssamhällets för fattigvården avsedda fastigheter och kapital, bötes-

medel, gåvor och andra dylika inkomster, bestridas genom tillskott efter de

grunder, som i allmänhet är stadgade för kommunalutskylders utgivande

"(39 §).

När det gäller frågan, vilken kommun som har att svara för kostnaderna

i ett visst fattigvårdsfall, är till en början att märka, att den kommun, i

vilken den hjälpbehövande vistas, alltid är i första hand ansvarig för att

fattigvård utgives. Om hjälptagaren har s. k. hemortsrätt i annan

kommun, äger vistelsekommunen emellertid under vissa förutsättningar

återkräva sina utgifter eller en del därav av hemortsrättskommunen.

Enligt Fvl:s huvudregel har svensk medborgare hemortsrätt i det fattig-

vårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att under

det år mantalsskrivningen avser ha åtnjutit obligatorisk fattigvård och utan

att under samma år ha erhållit frivillig fattigvård från annat fattigvårds-

samhälle än det, vari han mantalsskrivits. Från denna huvudregel finnes

åtskilliga undantag, för vilka eu utförlig redogörelse senare kommer att

lämnas i ett särskilt avsnitt rörande hemortsrätten. I detta sammanhang

må endast nämnas, att den som fyllt 00 år inte kan förvärva ny hemorts­

rätt samt att gift kvinna alltid har samma hemortsrätt som mannen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

38

Vistelsekommunens rätt att kräva ersättning av hemortskommunen för

utgiven fattigvård är i olika avseenden begränsad. Den viktigaste begräns­

ningen ligger däri, att återkravsrätt inte föreligger för frivillig fattigvård;

kostnaderna härför får alltså slutligen bäras av vistelsekommunen. Men

inte heller allt vad som utgivits i obligatorisk fattigvård kan återkrävas av

hemortskommun. Ersättning kan nämligen inte uttagas för fattigvård,

som meddelats för vissa i lagen angivna ändamål, t. ex. för att bekosta klä­

der åt skolbarn. Och vad angår lämnad vård utgår ersättning endast med

det belopp, vartill kostnaden för vården skäligen kan uppskattas. För att

minska antalet beloppstvister har Kungl. Maj:t enligt bemyndigande i lagen

fastställt en vårdtaxa, som tillämpas härvidlag.

Vistelsekommun, som vill kräva ersättning av hemortskommun, skall

göra detta genom att tillställa fattigvårdsstyrelsen i sistnämnda kommun

en s. k. anmaning (53 §). Om kravet inte godkännes eller anmaningen

lämnas obesvarad, äger vistelsekommunen inom viss tid anhängiggöra talan

mot hemortskommunen hos vederbörande länsstyrelse, som i så fall får

slita tvisten (54 §). över länsstyrelsens utslag kan klagan föras i kammar­

rätten, som är sista instans.

För obligatorisk fattigvård, som lämnats utlänning eller någon vars hem­

ortsrätt inte kan utredas, äger vederbörande fattigvårdssamhälle rätt att

få gottgörelse av staten. Ersättning av statsmedel utgår under vissa förut­

sättningar även i det fall att understödstagaren efter fyllda 16 men före

fyllda 60 år oavbrutet under minst tre år med sin familj vistats utom hem­

ortskommunen (60 §).

I detta sammanhang må nämnas, att fattigvårdssamhälles kostnader för

våld av sinnessjuka, tuberkulösa, vanföra och andra kroniskt sjuka samt

lasarettspatienter under vissa förutsättningar gottgöres av vederbörande

landsting (40—42 §§).

Med hemortsrättsinstitutet sammanhänger ett annat institut nämligen

hemsändnin g, vilket innebär att en hjälptagare, som vistas utom sin

hemortskommun, kan sändas dit. En förutsättning härför är, att vistelse­

kommunen utgivit obligatorisk fattigvård till honom under omständigheter

som synes utvisa, att fattigvårdsbehovet kommer att bli varaktigt. Hemsänd­

ning får dock ej äga rum, om hjälptagaren skulle lida men därav till sin

hälsa eller hans utsikt till självförsörjning därigenom skulle väsentligt min­

ska eller han har stadigvarande bostad hos vissa närstående. Initiativet till

hemsändningen kan tagas såväl av fattigvårdsstyrelsen i vistelsekommunen

som av fattigvårdsstyrelsen i hemortskommunen. Är styrelserna av olika

mening eller bestrider hjälptagaren att hemsändning får ske, kräves läns­

styrelsens tillstånd till åtgärden (57 §). Länsstyrelsens beslut kan över­

klagas i kammarrätten (81 §).

Fattigvårdssamhälle, som tått vidkännas kostnad för fattigvård, har —

utom i vissa undantagsfall, som här kan lämnas å sido — en i princip oin­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

39

skränkt återkravsrätt mot hjälptagaren. Detta gäller i fråga

om såväl obligatorisk som frivillig fattigvård; i båda fallen är hjälptagaren

skyldig att återbetala allt vad han mottagit. Å andra sidan har fattigvårds-

styrelsen full frihet att efterskänka kravet (62 §).

Återkravsrätt föreligger även mot vissa anhöriga till

hjälptagaren under förutsättning att dessa enligt Fvl:s regler äi för­

sörj ningsplik tiga mot honom; man brukar här tala om fattigvårdsrättslig

försörjningsplikt i motsats till den familjerättsliga underhållsskyldigheten.

Enligt Fvl är föräldrar skyldiga att utan fattigvårdssamhällets betungande

försörja sina minderåriga barn. Samma försörjningsplikt har en man gent­

emot sin hustru. I förhållandet mellan föräldrar och vuxna barn föreligger

däremot i fattigvårdshänseende försörjningsplikt endast såtillvida, att de

är i mån av behov å ena samt förmåga å andra sidan skyldiga att försörja

varandra så att de ej faller fattigvården till last. Detsamma gäller i fråga

om hustrus försörjningsplikt gentemot mannen (3 §).

Om obligatorisk fattigvård utgått till någon, för vilken annan är försorj-

ningspliktig, äger fattigvårdssamhället uttaga ersättning härför av den för-

sörjningspliktige. Här liksom i fråga om hjälptagaren själv föreligger dock

frihet för samhället att helt eller delvis efterskänka kravet. För frivillig

fattigvård kan ersättning inte utfås av försörjningspliktig (63 §).

Fattigvårdssamhälle, som vill framställa ersättningsanspråk mot hjälp­

tagaren själv eller mot försörjningspliktig, skall väcka talan därom hos

vederbörande länsstyrelse. I båda fallen gäller, att anspråket inte får bi­

fallas, om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller

någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll

för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall till ersättnings­

anspråket (65 §).

Enligt Fvl kan arbetsföreläggande meddelas den, som genom

lättja eller liknöjdhet ådrager sina minderåriga barn eller adoptivbarn

eller sin hustru sådan nöd, att obligatorisk fattigvård måste lämnas någon

av dem. Föreläggandet utfärdas av fattigvårdsstyrelsen och medför skyl­

dighet för vederbörande att inställa sig och efter sin förmåga fullgöra honom

anvisat arbete på arbetshem eller annorstädes (71 §). Själva föreläggandet

kan inte överklagas, men om föreläggandet inte fullgöres frivilligt äger

fattigvårdsstyrelsen begära handräckning hos polismyndigheten (72 §),

och i handräckningsärendet kan klagan föras hos länsstyrelsen (79 §) samt

över dess beslut hos regeringsrätten (84 §). Om den, som avses med före­

läggandet, underlåter att fullgöra det anvisade arbetet eller lämnar arbetet

utan tillstånd eller visar tredska eller gör sig skyldig till uppförande som

strider mot sedlighet eller god ordning kan han, efter erhållen varning, av

länsstyrelsen dömas till tvångsarbete (75 §). Ett mål av denna be­

skaffenhet fullföljes från länsstyrelsen till vederbörande hovrätt och där­

ifrån till högsta domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

40

Tillsynen över fattigvårdens handhavande utövas

av länsstyrelserna, som har att vaka över att fattigvården inom länen

ordnas och handhaves i enlighet med lagen så att de behövande kommer i

åtnjutande av det underhåll och den vård, som påkallas av omständig­

heterna. Länsstyrelserna biträdes av statens socialvårdskonsulenter (43 §).

Viss tillsyn utövas centralt av socialstyrelsen, som biträdes av statens

inspektör för fattigvården (44 §).

Från början ingick det i fattigvårdsstyrelsernas åligganden att omhänder­

taga barn, som på grund av nöd eller annan dylik anledning var i behov av

vård utom hemmet. Genom barnavårdslagen den 6 juni 19241 (nr 361;

ändr. 203/1926, 209/1927, 327/1929, 171/1931, 179/1931, 204/1934, 266/1936’,

387/1937, 66/1939, 324/1939, 789/1940, 62/1942, 730/1943, 168/1944, 230/1944,

503/1945, 762/1945, 767/1945, 335/1946, 877/1946, 300/1947, 322/1947,

524/1947, 292/1948, 402/1948, 250/1949, 410/1950, 792/1952, 358/1954) över­

flyttades emellertid denna uppgift på barnavårdsnämnderna. Det förutsat­

tes härvid, att behov av enbart ekonomisk art alltjämt skulle tillgodoses

genom fattigvårdsstyrelsernas försorg.

Det bör i detta sammanhang nämnas att reglerna i Bvl och Fvl i många

viktiga avseenden överensstämmer, bl. a. beträffande hemortsrätt, ersätt­

ningsskyldighet kommuner emellan samt det processuella förfarandet. Bvl

hänvisar på många punkter till Fvl.

Av den lämnade redogörelsen för Fvl framgår, att staten i vissa fall er­

sätter fattigvårdssamhällena deras utgifter för fattigvård. Staten bidrar

också till kostnaderna för fattigvård och barnavård för lappar, som noma­

diserar. Bestämmelser härom återfinnes i kungörelsen den 27 juni 1927 an­

gående statsbidrag till fattigvård och barnavård för lappar (nr 277; ändr.

133/1928, 462/1932, 238/1933, 1018/1937, 264/1948, 326/1953).

Vid sidan av Fvl finnes ett flertal författningar, enligt vilka ekonomisk

hjälp kan utgå efter prövning av behovet från fall till fall. En sådan för­

fattning är lagen den 26 juli 1947 om kommunala pensionstillskott m. m.

(nr 528; ändr. 401/1952), som öppnar möjlighet för fattigvårdssamhälle att

stalla medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med föreskrift att tillskott

och bidrag, som utdelas av dessa medel, inte skall anses som fattigvård.

Sådana tillskott och bidrag får utdelas endast i vissa fall, som angives i

lagen, nämligen för att bereda

1) understöd (kommunala pensionstillskott) åt folkpensionärer, som

inte är uteslutna från inkomstprövade folkpensionsförmåner men ändock

av särskilda skäl har behov av fattigvård,

2) understöd (kommunala tillskott till bidrag till änkor och änklingar

med barn) åt personer, som har behov av fattigvård, oaktat de åtnjuter

bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn,

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

1 Denna lag betecknas i det följande Bvl.

41

3) understöd (kommunala tillskott till särskilda barnbidrag eller till bi­

dragsförskott) åt barn, som har behov av fattigvård, oaktat särskilt barn­

bidrag eller bidragsförskott utgår för dem, samt

4) bidrag (kommunala sjukvårdsbidrag) till bestridande gemensamt med

pensionsstyrelsen av kostnader för åtgärder för förebyggande eller hävande

av höggradig nedsättning av arbetsförmågan.

Bidragen eller tillskotten får ej utdelas till andra personer än sådana,

som är mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där äger hemorts­

rätt i fråga om fattigvård.

I övrigt äger samhället bestämma de grunder, som skall iakttagas av fat-

tigvårdsstyrelsen, när denna beviljar tillskott eller bidrag.

En annan behovsprövad lijälpform innefattas i förordningen den 11 juni

1937 om mödrahjälp (nr 339; ändr. 786/1940, 228/1944, 147/1949, 242/1950,

107/1953). Berättigad till mödrahjälp är i princip varje kvinna, som i an­

ledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av understöd.

Skillnad göres inte mellan svenska och utländska medborgare, men i båda

fallen kräves, att vederbörande författningsenligt skall vara mantalsskriven

i landet.

Mödrahjälpen bekostas helt av statsmedel och lämnas i den form som

för varje särskilt fall befinnes lämpligast, i en eller flera poster, till ett

sammanlagt värde av högst 600 kr. eller vid flerbörd högst 800 kr.

För handläggning av mödrahjälpsärenden finnes i varje landstingsområde

och stad, som ej deltar i landsting, inrättad en mödrahjälpsnämnd, bestå­

ende av ordförande och två ledamöter. Verkställande organ är barnavårds­

nämnden. Tillsyn över verksamheten utövas av socialstyrelsen, som äger

meddela råd och anvisningar till ledning för barnavårds- och mödrahjälps-

nämnderna; styrelsen prövar även besvär över mödrahjälpsnämnds beslut.

För hjälpbehövande arbetslösa finns en särskild behovsprövad lijälpform,

som regleras i kungörelsen den 27 maj 19ri9 angående vissa statliga och

statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet (nr 278).1 Enligt denna kun­

görelse kan kommun med bidrag av statsmedel lämna arbetslösa personer

kontantunderstöd intill vissa av Kungl. Maj :t fastställda maximibelopp, som

är olika höga i olika dyrortsgrupper och inom en och samma dyrortsgrupp

därjämte är beroende av huruvida den arbetslöse är ensamstående eller

familjeförsörjare. Bortsett från vissa i kungörelsen angivna undantagsfall

får sådant understöd ej utgå till den, som uppbär fattigvård eller dagunder­

stöd från erkänd arbetslöshetskassa.

Kommun, som anvisat medel till kontantunderstöd och som önskar åt­

njuta statsbidrag, skall innan verksamheten begynner, inhämta arbetsmark­

nadsstyrelsens medgivande därtill. Fn förutsättning för alt statsbidrag skall

utgå är att vad som utgives av kommunala medel förklaras inte vara att

anse som fattigvård.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

1 Denna kungörelse benämnes i det följande hjälpkungörclscn.

42

Kontantunderstödsverksainheten handhaves lokalt av kommunala arbets-

löshetsnämnder samt ledes centralt av arbetsmarknadsstyrelsen, som bl. a.

bestämmer det högsta antal arbetslösa inom kommunen, till vilket kontant-

understöd vid varje tillfälle får utgå, och prövar, huruvida visst antal av de

understödsrum, som tilldelats kommunen, skall förbehållas hjälpsökande,

som enligt Fvl har hemortsrätt i annan kommun.

Enligt kungörelsen den 9 juni 1950 angående bistånd åt utlandssvenskar

som återvända till Sverige, m. m. (nr 383), kan svensk medborgare, som

vid sin ankomst till Sverige efter längre tids vistelse utrikes är medellös och

i behov av hjälp, för sig och sin familj erhålla bistånd i form av mottag-

ningshjälp, starthjälp och rörelselån. Om skäl därtill föreligger, kan inottag-

ningshjälp och starthjälp — men inte rörelselån — under samma förut­

sättningar tilldelas även förutvarande svensk medborgare. Mottagnings-

hjälp kan lämnas till uppehälle, kläder och resor och utgå under högst tre,

i undantagsfall högst sex månader från ankomsten till riket. Starthjälp kan

meddelas för resa eller flyttning för tillträdande av första anställning, uppe­

hälle till första löneutbetalningen, arbetskläder samt oundgängligen erfor­

derligt bohag. För att rörelselån skall kunna beviljas kräves, att veder­

börande är arbetsför men ej kan erhålla lämplig arbetsanställning samt att

förutsättningar anses föreligga för att han med hjälp av lånet skall kunna

börja hantverks- eller annan rörelse och därigenom vinna sin försörjning.

Maximibeloppet för rörelselån utgör 15 000 kronor. Starthjälp, som inte

avser rese- eller flyttningskostnad, ävensom rörelselån utgives med åter-

betalningsskyldighet.

Av vad som nyss anförts framgår, att hjälpen är avsedd för dem, som

vistats utrikes en längre tid. Svensk medborgare, som anländer hit från

utlandet och därvid är i nödställd belägenhet, kan emellertid, även om han

inte vistats utomlands under längre tid, erhålla hjälp till uppehälle, resa

till hemorten eller dylikt. Sådan hjälp utgives med återbetalningsskyldighet

och får endast lämnas med mindre belopp.

Ansökan om hjälp enligt ifrågavarande kungörelse prövas av arbetsmark­

nadsstyrelsen, då det gäller rörelselån, och eljest av länsarbetsnämnd — i

Stockholm arbetsnämnden — eller annat arbetsförmedlingsorgan. Kostna­

derna bestrides helt av statsmedel.

Enligt lagen den 2 maj 1919 om lindring i de mindre bemedlades kost­

nader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka (nr 283) skall

sinnessjuk, sinnesslö eller fallandesjuk person, som under viss längre tid

mot billigaste avgift vårdats å visst slag av sjukhus eller anstalt, erhålla

lindring i vårdkostnaden under förutsättning att han utan att vara i behov

av obligatorisk fattigvård dock är att anse som mindre bemedlad. Lind­

ringen skall beredas honom av det fattigvårdssamhälle, där han senast man­

talsskrivits. Återbetalningsskyldighet föreligger för den händelse den sjukes

ekonomiska ställning skulle så förbättras att han inte längre är att anse

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

43

som mindre bemedlad. Om fattigvårdssamhället inte kan återfå sina kost­

nader av den sjuke, äger samhället erhålla gottgörelse härför av det lands­

ting, inom vars område samhället är beläget.

Slutligen må nämnas, att stadgan angående folkundervisningen i riket

den 26 september 1921 (nr 604), stadgan angående folkundervisningen i

Stockholm den 22 juni 1923 (nr 294) och stadgan för fortsättningsskolan

den 16 september 1918 (nr 1001) öppnar möjligheter för skoldistrikten att

efter behovsprövning lämna hjälp av kommunala medel åt skolbarn för att

bekosta deras skolgång och, beträffande landsorten, resor för undersökning

och behandling vid den statsunderstödda psykiska barna- och ungdoms­

vården. Dylik hjälp får ej anses som fattigvård.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1955

Huvuddragen av socialvårdskommitténs förslag

Efter att ha lämnat en historisk översikt över den svenska fattigvårdslag-

stiftningen och en redogörelse för motsvarande lagstiftning i vissa andra

länder —- härom hänvisas till s. 1—25 i betänkandet1 — tar kommittén upp

frågan huruvida behov av en generell och på behovs­

prövning grundad hjälpform kommer att föreligga se­

dan socialförsäkringen uppbyggts och gjorts effektiv.

Denna fråga besvaras jakande av kommittén, som framhåller, att hur vi än

sökte höja de sämst ställdas standard samt bygga ut socialvården med sär­

skilda grenar för varje behov, så komme det alltid på grund av de skiftande

förhållandena att emellanåt uppstå hjälpbehov, vilka ej kunde bli avhjälpta

från någon av de speciella grenarna; och hur väl vi än sökte avväga er­

sättningsbeloppen i de särskilda grenarna, komme det alltid att för vissa

fall uppstå behov av hjälp därutöver, alltså hjälp efter behovsprövning.

Redan härav följde att socialvården inom sin ram måste rymma behovs­

prövad hjälp. Endast en generell och behovsprövad hjälpform utgjorde

garanti för medborgaren, att han i varje nödläge, vad det än kunde vara

förorsakat av och hur omfattande det än kunde vara, skulle fa erfordei lig

hjälp.

1 överensstämmelse härmed bar socialvårdskommittén utgått från, att eu

sådan hjälpform måste ingå i vår socialvård. För denna hjälpform föreslås

benämningen socialhjälp.

Kommittén anför vidare.

En dylik hjälpforms styrka ligger just i att den tack vare sitt oberoende

av beloppsfixerande författningsregler kan lämna en garanti av angivet

innehåll. Därigenom blir hjälpformen även särskilt lämpad för att tillgodose

1 Med betänkandet avses här och i det följande, såvida ej annat framgår av samman­

hanget, kommitténs betänkande nr XVII med utredning och förslag angående lag om social­

hjälp in. m.

44

de till innehåll och omfattning starkt växlande behoven av förebyggande

åtgärder. Men i denna obundenhet ligger också hjälpformens svaghet. Hjäl­

pens anpassning efter behovet kan ha en tendens att minska lusten att

spara och vara förtänksam. Den som sörjt för sig själv utestänges från en

jalpform, som vilar på denna princip. Den trygghetskänsla, som man

genom socialvården vill skapa hos medborgarna, vinnes lättare genom hjälp-

anordmngar, som icke äro förenade med behovsprövning d. v. s. utgå med

i förväg fixerade förmåner. För det stora flertalet fall föreligger vid de

van iga risktillfällena (sjukdom o. s. v.) ett ekonomiskt hjälpbehov, och i

stor utstracknmg är därför prövning av om så är förhållandet eller icke

onodig.

De nu berörda omständigheterna utgör enligt kommitténs mening en

barande motivering för att man i första hand bör bygga samhällets åtgärder

för att skapa ekonomisk trygghet för medborgarna på hjälpformer, vilka

icke är behovsprövade, och först i andra hand tillgripa behovsprövade

former.

Enligt kommitténs mening är det angeläget, att socialhjälpen

inte förknippas med rättsverkningar, som är ägnade att

inge allmänheten den föreställningen att socialhjälpen

är nedsättande för mottagaren. Om man gjorde så, nådde man

inte alla hjälpbehövande. Just de ambitiösa medborgarna droge sig mest

för att anlita en hjälpform, som på ett eller annat sätt betraktades som

nedsättande, och man skulle lämna utan hjälp mycket av vad som under­

stundom benämndes den tysta nöden under det att personer med parasit­

tendenser likväl inte skulle låta sig avskräckas från att hålla sig framme.

Den begränsning av socialhjälpens omfattning, som vore önskvärd, borde

i stället söka åvägabringas i första hand genom utjämning av barnfamil­

jernas kostnader och genom effektivisering av socialförsäkringens alla gre­

nar, vare sig förmånerna utginge med eller utan inkomstprövning. Där­

igenom minskades antalet fall, vid vilka överhuvud taget hjälp efter be­

hovsprövning behövde ifrågakomma. I andra hand gällde det att skapa

sådana bestämmelser och en sådan organisation för den behovsprövade

hjälpformen, att den ur den hjälpbehövandes synpunkt väl fyllde sin upp­

gift på samma gång som dess sunda handhavande garanterades.

Redan i sitt år 1942 avgivna betänkande angående socialvårdens organi­

sation in. in. tog kommittén ståndpunkt till frågan om huvudmanna­

skapet för och finansieringen av socialhjälpen. Därvid

uttalade kommittén som sin principiella uppfattning, att en så universell

hjälpform som socialhjälpen utan tvivel vore en statsuppgift. Kommittén

fann sig emellertid — bl. a. av organisatoriska skäl — icke kunna förorda,

att staten övertoge huvudmannaskapet för socialhjälpen. Likaså avvisades

tanken på att låta landstingen, häradena eller pastoraten tjäna som underlag

för socialhjälpen. Det funnes därför enligt kommitténs mening ingen annan

utväg än att i princip behålla primärkommunerna som huvudmän. Emel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

45

lertid förordade kommittén, att staten skulle bidraga till kommunernas

kostnader. Härvid borde enligt kommitténs mening ett sådant system väljas,

att statsbidrag lämnades med viss andel av vederbörande kommuns totala

kostnader för socialhjälp och barnavård. Storleken av denna andel ansågs

för det dåvarande inte kunna preciseras men kommittén uttalade, att stats­

bidraget borde vara så stort, att det i betydande omfattning lindrade kom­

munernas socialvårdskostnader. Samtidigt måste tillses, att kommunerna

finge vidkännas så stor anpart av kostnaderna, att de kommunala organen

iakttoge tillbörlig varsamhet och utövade erforderlig kontroll vid verksam­

hetens handhavande. Bidraget borde utgå på nettokostnaderna men inte

beräknas för varje fall för sig utan på den totala kostnaden; i den mån en

differentiering av bidraget ansåges böra ske, borde bidraget beräknas med

hänsyn till de totala kostnaderna för varje kategori hjälpfall. En motsatt

anordning skulle nämligen nödvändiggöra ett tidsödande ansöknings- och

granskningsförf arande.

I sitt år 1950 avgivna slutbetänkande rörande socialhjälpen uttalar kom­

mittén, att intet inträffat, som givit kommittén anledning frångå sin prin­

cipiella ståndpunkt beträffande huvudmannaskap och statsbidrag samt att

kommittén därför utgått från att primärkommunerna skulle vara huvud­

män för socialhjälpen och erhålla statsbidrag med en betydande andel av

totalkostnaderna. Kommittén understryker, att socialhjälpen därigenom till

skillnad från fattigvården bleve icke en kommunal utan en blandat ltom-

munal-statlig verksamhet, vilket förhållande självfallet finge viktiga kon­

sekvenser i flera avseenden.

De bestämmelser, som kommittén anser böra gälla i fråga om statsbidra­

gets storlek och utformning, har av kommittén sammanfattats i ett förslag

till lag om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa social-

vårdsåndamål. Enligt detta förslag skall kommun äga att för varje kalen­

derår erhålla statsbidrag till de kostnader, som under året förekommit för

socialhjälp, omhändertagande av barn enligt Bvl, driften av ålderdomshem

och bidragsförskott. Statsbidraget skall beräknas på ett underlag, som er-

hålles genom att de verkliga kostnaderna minskas med vad som under året

influtit från annan kommun och enskilda; i avseende å driftkostnaderna

vid ålderdomshem skall bidraget dock alltid beräknas på ett underlag av

2 kr. per person och vårddag. För kostnad, som hänför sig till utlänning

eller icke mantalsskriven svensk medborgare, skall statsbidrag utgå med

hela bidragsunderlaget. I övrigt skall statsbidraget allt efter kommunens

ekonomiska bärkraft, mätt i antalet skattekronor per innevånare, variera

mellan lägst 30 och högst 80 % av bidragsunderlaget. Bidraget skall sökas

hos och beviljas av länsstyrelsen.

Med hänsyn hl. a. till statsbidragets storlek finner kommittén det nöd­

vändigt, att statliga organ får möjlighet att ingripa, därest någon kommun

handhaft verksamheten på sådant sätt att det allmänna vållats utgifter, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

46

inte varit avsedda med gällande författningar och därtill knutna anvis­

ningar. I dylikt fall skall enligt kommitténs förslag länsstyrelsen efter

hörande av socialstyrelsen kunna föreskriva, att statsbidraget skall utgå

med lägre belopp än som eljest skulle ha varit fallet.

I övrigt förutsättes, alt kontroll från statsmakternas sida skall utövas

främst genom en allmän fortlöpande tillsyn över verksamheten. Såsom när­

mare kommer att utvecklas i det följande föreslås emellertid därjämte

vissa, huvudsakligen av statsbidraget betingade begränsningar i den frihet,

som kommunerna nu har med avseende å fattigvården. Det kan i detta

sammanhang vidare nämnas, att enligt kommitténs förslag länsstyrelsen

skall utse en ledamot i socialhjälpens kommunala verkställighetsorgan,

socialnämnden; även härmed avses att skapa en viss garanti för att social­

hjälpen inte användes på ett sådant sätt, att staten därigenom tillskyndas

icke avsedda kostnader.

Enligt kommitténs beräkningar skulle ett genomförande av kommitténs

förslag — enligt vilket, på sätt kommer att framgå av det följande, vissa

nu av staten helt eller delvis bekostade hjälpformer skulle inrymmas under

socialhjälpen —- medföra en årlig kostnadsökning för staten av omkring

38 milj. kr., bortsett från administrationskostnaderna.

Kommitténs förslag i fråga om finansieringen av socialhjälpen är inte

enhälligt. Två av kommitténs ledamöter (herrar Birke och Hagård) har

nämligen som sin mening uttalat, att socialhjälpen liksom den nuvarande

fattigvården i det stora hela borde vara en kommunal angelägenhet även i

fråga om finansieringen. Till stöd för denna uppfattning anför reservan­

terna bl. a., att ett genomförande av kommitténs förslag skulle kunna leda

till en uppluckring av de kommunala organens ansvarsmedvetande i eko­

nomiskt avseende. Erfarenheten visade, att det vore frestande att hårt ut­

nyttja statsbidrag. Särskilt framträdde sådana tendenser, där man i undan­

tagsfall anförtrott socialvårdsuppgifter åt oerfarna personer eller åt per­

soner som av ena eller andra skälet vore benägna att uppträda frikostigt,

för att icke säga slösaktigt. I sådana fall vittnade erfarenheten om att stats­

bidragen utnyttjades intill gränsen för det otillbörliga. I viss mån kunde

vådor av antydd art förekommas och stävjas genom kontroll och inspektion

från de statliga myndigheternas sida. För att verkligt effektivt förebygga

missbruk av statsmedel, skulle dock krävas en ännu mera ingående och

väsentligt dyrbarare kontrollapparat än den kommitténs majoritet före­

slagit. Redan de i detta avseende föreslagna åtgärderna utgjorde emellertid

ett allt för långt gående ingrepp i kommunernas självbestämningsrätt. Stats­

bidragen finge icke vara en förevändning för den starka insyn i och kon­

troll av socialhjälpens handhavande, som kommitténs förslag utgjorde.

Kommunernas sociala nämnder skulle därigenom bli icke organ för den

kommunala förvaltningen utan snarare verkställighetsorgan för staten. En

sådan utveckling vore olycklig. Härtill komme, att man ännu inte hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

47

någon möjlighet att beräkna, vilka konsekvenser den nya kommunindel­

ningen kunde komma att medföra beträffande socialhjälpen. Det kunde

dock väntas att den utjämning i kommunernas bärkraft, som därmed

komme till stånd, skulle ha en avsevärd inverkan också på bandhavandet

av socialhjälpen. Man borde också kunna räkna med att utgifterna för den

behovsprövade hjälpformen till följd av andra socialvårdsreformer, främst

den nya folkpensioneringen, borde väsentligen minskas. Det funnes alltså

bärande skäl för att först under någon tid avvakta resultatet av kommun-

indelningsreformen. Skulle ett statligt bidrag visa sig nödvändigt, borde i

varje fall kommittémajoritetens förslag modifieras. Maximigränsen borde

vara 50 % och minimigränsen 15 %.

Även en annan av kommitténs ledamöter (herr Pettersson) har anmält

avvikande mening i fråga om statsbidraget, dock endast såtillvida att han

ansett minimigränsen för bidraget böra sättas vid 20 %.

Beträffande spörsmålet, huruvida speciella behovsprö­

vade hjälpformer bör förekomma vid sidan av social-

h j ä 1 p e n yttrar kommittén bl. a.

De förhållanden, som föranlett tillkomsten av speciella behovsprövade

hjälpformer vid sidan av fattigvården, torde icke vidare föreligga, om fattig­

vårdslagen ersättes med en lämpligt utformad lag om socialhjälp. Kommit­

tén har under sitt arbete med socialhjälpslagen direkt eftersträvat att giva

denna en sådan utformning att behovsprövade hjälpformer i övrigt skola

kunna undvaras. Starka skäl tala nämligen för att den behovsprövade hjäl­

pen skall vara enhetlig. Det är uppenbart olämpligt att ha skilda grenar,

inom vilka man såsom exempelvis nu sker ifråga om fattigvården och mödra-

hjälpen söker tillämpa olika »grader» av behovsprövning. En dylik ordning

kan endast leda till ojämnheter i tillämpningen och orättvisor gentemot de

hjälpbehövande. Uppdelningen på skilda behovsprövade grenar är i och för

sig ägnad att inge den föreställningen, att den generella hjälpformen måste

vara på något sätt mindervärdig. Om man, såsom kommittén föreslår, inför

väsentliga statsbidrag till socialhjälpen samt i viktiga avseenden förbättrar

denna i förhållande till fattigvården, måste de faktiska skiljaktigheterna

mellan socialhjälpen och speciella behovsprövade grenar komma att bli ovä­

sentliga. Desto sannolikare blir det då, att man kommer att antaga att skilj­

aktigheter föreligga på det moraliska planet. Det är därför ingen överdrift

att påstå, att om man bibehåller eller skapar speciella behovsprövade hjälp­

former vid sidan av socialhjälpen, så skjuter man därmed ett grundskott

i strävandena att göra socialhjälpen till en hjälp, vars mottagande av den

behövande icke uppfattas såsom nedsättande.

Vad särskilt angår mödra hjälpen erinrar kommittén om, att kom­

mittén i sitt år 1946 avgivna betänkande nr XII (SOU 1946: 23) framlagt

förslag till standardiserade, icke behovsprövade kontantbidrag vid havande­

skap och barnsbörd och i samband därmed föreslagit, att mödrahjälpen

skulle avskaffas. Enligt kommitténs mening borde mödrahjälpsförordningen

upphöra att gälla, när lagen om socialhjälp trädde i kraft, vare sig frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

48

om icke behovsprövade bidrag vid moderskap löstes genom förverkligande

av nyssnämnda förslag eller efter andra linjer.

Det kan i detta sammanhang anmärkas, att sistnämnda fråga numera

lösts genom lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp.

I fråga om de nuvarande kontantunderstöden vid arbets­

löshet anför kommittén bl. a.

Om man skulle överväga att vid sidan av socialhjälpen tillskapa en speciell

arbetslöshetshjälp efter behovsprövning, som alltså skulle motsvara hjälp-

kungörelsens föreskrifter om understöd, måste man utgå från att den icke

finge erbjuda sämre villkor än socialhjälpen. En skillnad skulle komma att

däri, att den speciella hjälpen liksom enligt hjälpkungörelsen fixerades

till vissa belopp att utgå i den mån behovsprövningen ej skulle leda till

lägre belopp. Då detta dock icke skulle innebära någon garanti för att be­

hovet helt avhjälptes, och då hjälptagaren kan från socialhjälpen erhålla

fullt tillfredsställande belopp, torde denna skillnad icke vara av beskaffen­

het att ge hjälpkungörelsen företräde. Om man i övrigt granskar skillnaden

mellan hjälp formerna, finner man att dessa icke bli nämnvärda. Behovs­

prövningen och hänsynen till anhörigas ekonomiska ställning måste bli

densamma som i socialhjälpen liksom även friheten från återbetalnings-

skyldighet. Att begränsa den speciella hjälpformens tillämpning till vissa

kommuner eller visst antal arbetslösa måste vara uteslutet. Det" skulle be­

tyda, att socialhjälpen — alldeles som nu fattigvården — för en del av de

arbetslösa normalt och på vissa orter periodvis finge fungera som arbetslös­

hetshjälp bredvid den speciella hjälpformen. En sådan ordning har visat sig

ha stora olägenheter och bör snarast övergivas. Vad beträffar statsbidraget

kommer ingen avgörande skillnad att kvarstå och detsamma bör enligt vad

ovan anförts gälla om kontrollsystemet.

Om man inrättar en särskild understödsform för arbetslösa, kommer den

sålunda att bli praktiskt taget likformig med socialhjälpen. Slutsatsen måste

bli den att det bör bli socialhjälpens sak att fungera som arbetslöshetshjälp

för vissa grupper.

Kommittén håller sålunda före, att socialhjälpen ensam bör ha funk­

tionen att supplera och komplettera arbetslöshetsförsäkringen med under­

stöd efter behovsprövning. Detta borde inte vara liktydigt med att de stora

grupper av förvärvsarbetande, som stode utanför den nuvarande arbets­

löshetsförsäkringen, skulle vara helt hänvisade till socialhjälpen vid behov

av arbetslöshetsunderstöd. Fastmer vore det i hög grad angeläget att även

dessa grupper erhölle möjlighet till arbetslöshetsunderstöd i försäkrings-

betonad form.

Beträffande omfattningen av socialhjälpen till arbetslösa föreslår kom­

mittén att tillsynsmyndigheten, dvs. socialstyrelsen, i fall av behov skall

äga utfärda anvisningar om de högsta belopp, som i regel skall få utgå.

Dessa maximibelopp skulle gälla endast arbetslösa.

Kommitténs förslag i fråga om kontantunderstöden vid arbetslöshet är

inte enhälligt.

En av kommitténs ledamöter (fru Nordgren) har avstyrkt, att kontant-

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

49

understödsverksamheten vid arbetslöshet införes under socialhjälpen och

som skäl härför anfört bl. a., att oförvållad arbetslöshet inte i främsta

rummet vore en socialvårdsfråga utan en arbetsmarknadsfråga samt att det

skulle bli ett alltför svårbemästrat problem för en socialnämnd att handha

ifrågavarande understödsverksamhet. Rörande det närmare innehållet i

fru Nordgrens reservation hänvisas till s. 458—460 i betänkandet.

Två andra ledamöter i kommittén (herrar Birke och Hagård) har — på

skäl som redovisas å s. 454—456 i betänkandet —- inte ansett det försvar­

bart att, innan regler för de samhälleliga åtgärderna mot arbetslöshet defi­

nitivt utformats, företaga vittgående och till konsekvenserna så omfattande

och svårbedömbara förändringar, som kommittémajoriteten i detta hän­

seende föreslagit. De nuvarande anordningarna för kontantunderstödsverk-

samhet för arbetslösa borde därför enligt reservanternas mening bibehållas.

Först vid en senare tidpunkt, då arbetslöshetsförsäkringen utvidgats och

effektiviserats, borde kommittémajoritetens förslag ånyo kunna upptagas

till prövning, om så befunnes erforderligt.

Även övriga specialformer av behovsprövad hjälp bör

enligt kommitténs mening upphöra, när lagstiftningen om socialhjälp trä­

der i kraft.

Kommittén har övervägt att föreslå en särskild hjälpform för

asociala men avvisat tanken härpå och som skäl härför anfört bl. a.

För svenskt rättsmedvetande och ur social synpunkt ligger det något

motbjudande i att en viss hjälpform skall stämpla en människa såsom min­

dervärdig samt beröva henne vissa medborgerliga rättighetei, eventuellt

beröva henne rätten att bestämma över sig själv i elementära avseenden.

Metoden har tillämpats inom vår fattigvård men är ju numera åtminstone

i huvudsak avskaffad. I den mån en människa på grund av sin livsföring

måste bli föremål för ingripande från samhällsorganens sida skall detta

ske enligt särskild lagstiftning t. ex. alkoholistlagen. Samhällets kostnader

för ingripandet betraktas då icke som ett understöd åt vederbörande. Om

däremot en person anses ha en olämplig livsföring incn ingripande enligt

dylik speciell lagstiftning likväl ej bör eller ej kan ske, så skall han icke

heller, om han blir i behov av ekonomisk hjälp, därvid eftei socialhjälps-

organets bestämmande offentligen stämplas som asocial. Metoden påminner

om äldre strafflagstiftnings vanfrejd.

Socialhjälpen måste med hänsyn till de skiftande förhållanden, under

vilka dylik hjälp är påkallad, kunna varieras rent individuellt i fråga om

de med hjälpen förenade omständigheterna (formen eller sättet för hjälpen

in. in.). Om bestämmelserna om socialhjälp utformas tillräckligt smidigt,

får man möjlighet att meddela även asociala behövande hjälp i den form

och på de villkor, som med hänsyn till individens egenskaper äro lämpliga.

Ett sådant förfaringssätt överensstämmer nära med vad som numera till-

lämpas inom socialförsäkringen.

Av det anförda framgår, alt socialhjälpen enligt kommitténs mening i

betydande omfattning bör finansieras av statsmedel och vara den enda

form, i vilken samhället lämnar hjälp efter behovsprövning. b rån dessa

4 — Bihang Ull riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 17/

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

50

Knngl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

båda utgångspunkter har kommittén utformat sitt förslag till lag om social­

hjälp m. m.

Förslaget inledes med ett kapitel om personligt bistånd. Envar,

som för att kunna leva under tillfredsställande förhållanden och komma

i åtnjutande av erforderlig vård eller för att i övrigt bli i tillfälle att bibe­

hålla eller återvinna förmågan till självförsörjning är i behov av råd och

upplysningar eller annat bistånd i personliga angelägenheter, skall enligt

förslaget äga erhålla detta genom socialhjälpens kommunala organ, social­

nämnden. Även om någon anmälan ej skett, skall nämnden vara skyldig

ombesörja, att dylikt behov blir tillgodosett (1 §).

I ett följande kapitel upptas allmänna bestämmelser o in so­

cialhjälp, närmast motsvarande Fvl:s regler om obligatorisk och fri­

villig fattigvård. En viktig nyhet i förhållande till vad som nu gäller är,

att området för den obligatoriska hjälpen föreslås utvidgat såtillvida, att

socialhjälp blir en rättighet inte blott för dem, som till följd av ålderdom,

sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögna

att försörja sig genom arbete, utan även för arbetslösa och för personer, som

utan att vara arbetsoförmögna av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete.

För att rätt till socialhjälp skall föreligga kräves enligt förslaget, att veder­

börande saknar medel till sitt livsuppehälle eller till erforderlig vård samt

att hans behov inte avlijälpes på annat sätt (3 §). I fråga om arbetslösa

uppställes därjämte en rad speciella förutsättningar. I den obligatoriska

hjälpen inbegripes även kostnad för resa, varigenom livsuppehälle och

erforderlig vård möjliggöres för den hjälpbehövande.

Av flera skäl — bl. a. med hänsyn till statsbidraget — har kommittén

inte velat lämna kommunerna frihet att i fall, där rätt till socialhjälp inte

föreligger, utgiva dylik hjälp efter eget gottfinnande. I förslaget saknas där­

för motsvarighet till Fvl:s regler om frivillig fattigvård. I stället angives, att

socialhjälp bör utgå då det prövas påkallat för att förbättra en persons för­

måga till självförsörjning och må utgå för att bereda viss tandvård eller

specialvård. I båda dessa fall får socialhjälp utgivas även till kostnad för

resor i samband med hjälpåtgärderna (4 §). Härutöver får socialhjälp en­

dast utgå för resa inom den kommun, som beviljar hjälpen, samt__ under

vissa starkt begränsade förutsättningar — för resa till annan kommun (5 §).

Enligt förslaget skall det åligga socialnämnden att bestämma under

vilka former socialhjälp skall meddelas. Innan hjälp be­

viljas skall nämnden göra sig noga underrättad om den nödställdes lev­

nadsförhållanden och behov av socialhjälp samt undersöka, hur detta be­

hov på lämpligaste sätt kan avhjälpas. Om det finnes anledning att antaga,

att den behövandes oförmåga till självförsörjning beror på eller är förenad

med kroppslig eller själslig sjukdom, brist eller svaghet, skall läkares ut­

låtande inhämtas rörande behovet av ingripande och de lämpliga formerna

därför (12 §).

51

I förslaget inskärpes vikten av att socialhjälp lämnas på sådant sätt, att

den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden försörja sig och

de sina genom eget arbete. Socialnämnden rekommenderas därför att alltid

överväga, huruvida den behövande bör erhålla hjälp för att förbättra sin

förmåga till självförsörjning, och att nära samarbeta med andra sam­

hälleliga organ, som har till uppgift att förbättra eller återställa själv­

försörjningsförmågan (14 §).

Förslaget utgår ifrån, att socialhjälp i allmänhet skall meddelas genom

understöd i hemmet och utgå med kontant belopp. Om det emellertid finnes

anledning att antaga, att kontant understöd inte skulle komma till behörig

användning, skall hjälpen utgå på annat lämpligt sätt. Föreligger behov av

vård eller omhändertagande och erfordras för sådant ändamål socialhjälp,

skall hjälpen utgå i den form, som med hänsyn till behovet finnes påkallad

(16 §).

Som en nyhet föreslås, att kommun skall äga medge socialnämnden att

i stället för att bevilja socialhjälp teckna borgen för lån till den hjälpbe-

hövande. Som förutsättning härför uppställes dock, att lånet skall vara

avsett för att bekosta hans utbildning eller för inköp av redskap, verktyg

eller annat dylikt av beskaffenhet att förbättra hans förmåga till självför­

sörjning. Kommuns rätt att medge sådan borgensteckning föreslås vidare

begränsad såtillvida, att borgensteckningen för varje kalenderår inte får

avse större sammanlagt belopp än som motsvarar 1/10 av de i staten för

ifrågavarande år beräknade bruttoutgifterna för socialhjälp (9 §).

I överensstämmelse med vad som nu gäller föreslås, att den kommun, i

vilken den hjälpbehövande vistas, i första hand skall bära ansvaret för

att socialhjälp utges till honom (10 §). Däremot förordas en genomgripande

revision av de nuvarande reglerna om hemortsrätt och om e rs ä 11-

ningsskyldighet kommuner emellan.

Enligt kommitténs mening vore det principiellt riktigast att den kom­

mun, som meddelat hjälpen, också finge stå för den del av kostnaden, som

inte täcktes av statsbidrag. Emellertid har kommittén främst av praktiska

skäl inte ansett det lämpligt att lägga kostnaden på vistelsekommunen. I

stället föreslås, att det definitiva betalningsansvaret skall åvila den kom­

mun, där hjälptagaren är mantalsskriven. Denna kommun benämnes i

förslaget ersättningskommun. Det krav på en viss hjälpfri tid,

som Fvl uppställer för förvärv av hemortsrätt, har alltså inte någon mot­

svarighet i förslaget. Även den nuvarande föreskriften, att ny hemortsrätt

inte kan förvärvas av den som fyllt 60 år, har slopats. Detsamma gäller be­

träffande Fvl:s regel att hustru har samma hemortsrätt som mannen; för

gift kvinna skall alltså hennes egen mantalsskrivning vara avgörande, inte

mannens. Däremot föreslås, att minderårig skall ha samma ersättnings­

kommun som fadern, om båda föräldrarna har vårdnaden om barnet, och

eljest samma ersättningskommun som vårdnadshavaren.

' Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

52

Om kravet på hjälpfri tid slopas och ersättningsskyldigheten helt baseras

på mantalsskrivningen, bör man enligt kommitténs mening av försiktig­

hetsskäl säkra sig mot att illojala åtgärder kan företagas i syfte att påverka

mantalsskrivningen och därigenom undgå försörjningsbördan för perso­

ner, som är eller befaras bli understödstagare. Kommittén har därför före­

slagit, att länsstyrelsen under vissa förutsättningar skall kunna förordna,

att den kommun, i vars intresse en dylik åtgärd företagits, skall vara skyldig

att svara lör socialhjälpskostnaden trots att vederbörande inte blivit man­

talsskriven i kommunen.

Vistelsekommunen skall enligt förslaget alltid äga utfå gottgörelse av

ersättningskommunen för vad som utgivits i obligatorisk socialhjälp enligt

förslagets 3 §. Rätt till ersättning föreslås emellertid även skola föreligga

för sådan hjälp, som utgivits enligt törslagets 4 § — dvs. förebyggande

hjälp eller hjälp till tandvård eller specialvård — dock endast under för­

utsättning att hjälpen utgivits antingen på grundval av beslut, som fast­

ställts av länsstyrelsen, eller i överensstämmelse med förslag, som god­

känts av ersättningskommunen (22 §).

Beträffande det formella ersättningsförfarandet ansluter sig förslaget

nära till vad som nu gäller enligt Fvl.

För socialhjälp åt personer, som inte är mantalsskrivna och för vilka

någon ersättningskommun därför inte finnes, skall enligt förslaget ersätt­

ning utgivas av statsmedel.

Kommitténs förslag saknar motsvarighet till Fvl:s regler om hem­

sändning. Dessa regler betecknas av kommittén som en kvarleva från

gamla tider vilken snarast bör avskaffas.

I motsats till vad som gäller i fråga om fattigvård föreslår kommittén,

att socialhjälp endast i undantagsfall skall vara förenad med å t e r betal­

ningsskyldighet för mottagaren. Enligt förslaget skall social­

nämnden i varje särskilt fall pröva, huruvida hjälptagaren skall vara åter-

betalningsskyldig eller ej. Därvid skall nämnden i vissa situationer vara

pliktig att fastställa återbetalningsskyldighet, nämligen när hjälpbehovet

uppstått på grund av bristande hushållning, arbetsovillighet eller en för

självförsörjningen skadlig livsföring eller den hjälpbehövande lämnat

oriktiga eller vilseledande uppgifter. I vissa andra situationer skall nämnden

ha frihet att fastställa återbetalningsskyldighet, nämligen när hjälptagaren

har tillgångar, som han inte för tillfället kan disponera, eller är berättigad

till någon förmån, som ännu inte är tillgänglig, eller när han är i tillfälligt

nödläge och kan antagas inom kort komma i god ekonomisk ställning eller

hjälpen utgått till förebyggande åtgärder. I övriga fall kan enligt förslaget

återbetalningsskyldighet ej komma i fråga. Nämndens beslut i återbetal-

ningsfrågan skall fattas i samband med hjälpens beviljande eller så snart

tillräckliga upplysningar erhållits för frågans bedömande samt grundas på

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

53

omständigheterna vid tiden för hjälpens beviljande. Har återbetalnings-

skyldighet fastställts, skall nämnden sedermera kunna efterskänka kravet

(28 och 29 §§).

Även anhörigas åter betalningsskyldighet föreslås in­

skränkt i förhållande till vad som gäller. Enligt förslaget skall endast vissa

personer, som enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken är underhalls-

pliktiga mot hjälptagaren, kunna göras ersättningsskyldiga för den utgivna

hjälpen nämligen, om hjälptagaren är under 16 år, hans föräldrar eller

adoptivföräldrar samt, om hjälptagaren är gift och hjälpbehovet föranletts

av arbetsoförmåga, hans make. Övriga kategorier av underhållsskyldiga

t. ex. föräldrar till hjälptagare över 16 år och hjälptagares barn — skall

däremot icke vara återbetalningsskyldiga. I förslaget förutsättes, att social­

nämnden från fall till fall skall pröva huruvida återbetalningsskyldighet

skall föreligga eller ej samt att nämnden därvid i vissa situationer skall

vara pliktig och i vissa andra situationer äga rätt att efter eget beprövande

fastställa dylik skyldighet; reglerna härom ansluter sig nära till dem, som

föreslagits i fråga om hjälptagarens egen ersättningsskyldighet. I överens­

stämmelse med den princip, som nu gäller, skall anhöriga enligt förslaget

endast kunna göras ersättningsskyldiga för sådan hjälp, som utgått enligt

förslagets 3 § (30 och 31 §§).

I likhet med vad som nu gäller enligt Fvl förutsättes i förslaget, att social­

nämnd, som vill driva in sin fordran hos hjälptagaren själv eller hans an­

höriga, skall väcka talan därom hos länsstyrelsen (34 §) samt att fordrings-

anspråket inte får bifallas, om den ersättningsskyldige genom att åter­

betala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna

nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl

talar mot bifall till fordringsanspråket (32 §).

Den närmaste tillsynen över socialhj älpsverksamheten

skall enligt förslaget utövas av länsstyrelserna, vilka föreslås få befogenhet

att i skilda hänseenden ingripa i det kommunala handhavandet av verk­

samheten, t. ex. genom att ålägga socialnämnderna att utge socialhjälp en­

ligt 3 och 4 §§ (37 §). Länsstyrelsen skall även ha att pröva besvär över

beslut, som meddelats av socialnämnd. Då länsstyrelsen skall ha skyldig­

het och rättighet att ingripa även när besvär ej anförts, har kommittén fun­

nit det onödigt att utforma särskilda besvärsbestämmelser. Den ställning,

som länsstyrelsen skall ha enligt förslaget, karakteriseras av kommittén

sålunda, att länsstyrelsen i själva verket skall fungera som en socialnämnd

för hela länet. Till varje länsstyrelse bör enligt kommitténs mening knytas

en socialläkare.

Högsta tillsynen över verksamheten skall enligt förslaget utövas av social­

styrelsen. Besvär över länsstyrelses beslut i socialhjälpsfrågor föreslås skola

fullföljas till socialstyrelsen och avgöras av en till denna förlagd domstols-

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 är 1955

avdelning, benämnd socialöverdomstolen, vilken skall fungera som sista

instans jämväl i andra socialvårdsmål, som f. n. fullföljas till kammar­

rätten eller regeringsrätten.

Tre av kommitténs ledamöter (herrar Birke, Hagård och Pettersson)

samt en av kommitténs sakkunniga, kammarrättsrådet Stern, har förklarat

sig ej kunna biträda förslaget om inrättande av en dömande avdelning i

socialstyrelsen såsom sista instans i socialvårdsmål.

I det av kommittén år 1946 avlämnade betänkandet om ålderdomshem

in. m. framförde kommittén tanken att försummelse av försörj-

nings plikt skulle kriminaliseras och sålunda helt utbrytas ur den so­

ciala lagstiftningen. Vid frågans definitiva handläggning har kommittén

övergivit denna linje och i stället förordat, att arbetsföreläggande liksom

hittills skall meddelas i administrativ ordning. Bestämmelser härom har

upptagits i ett av kommittén utarbetat förslag till lag om arbetsföreläg­

gande.

Förutsättningarna för att arbetsföreläggande skall kunna ges är enligt

förslaget, att någon av lättja, liknöjdhet, lastbarhet eller vårdslöshet åsido­

sätter honom lagligen åliggande underhållsskyldighet mot barn under 16 år

eller mot arbetsoförmögen make så, att för den underhållsberättigades uppe­

hälle eller uppfostran uppkommer kostnad enligt socialhjälpslagen, Bvl

eller bidragsförskottslagen, samt att den underhållsskyldige underlåter att

fullgöra sin skyldighet att återbetala kostnaden.

Arbetsföreläggande skall enligt förslaget meddelas av länsstyrelsen på

ansökan av socialnämnden och innebära skyldighet för vederbörande att

inneha av länsstyrelsen anvisad arbetsanställning samt att fullgöra åter-

betalningsskyldigheten mot det allmänna (1 §).

Föreläggandet skall avse en tid av två år (6 §). I regel skall den, som avses

med föreläggandet, stå under övervakning (7 §). Om så finnes erforderligt

skall han av länsstyrelsen kunna åläggas att ställa sig till efterrättelse sär­

skilda föreskrifter, t. ex. angående bostad, avhållsamhet från bruk av rus­

drycker, förfogande över arbetsförtjänst in. m. (8 §). Åsidosätter han före­

skrift, som meddelats honom, skall länsstyrelsen på ansökan av social­

nämnden kunna besluta, att han skall intagas på arbetshem (13 §). På

sådant hem får han kvarhallas ett år (23 §). Så snart det finnes grundad

anledning att antaga, att han efter utskrivning kommer att fullgöra sin

underhållsskyldighet samt sin ersättningsskyldighet mot det allmänna,

skall han emellertid utskrivas villkorligt; om inte särskilda skäl föranleder

till annat skall villkorlig utskrivning dock äga rum senast sex månader

efter intagningen (25 §). Om utskrivning beslutar hemmets styrelse, som

vid villkorlig utskrivning skall fastställa en prövotid av ett år, under vilket

den utskrivne skall sta under övervakning och — om så finnes erforderligt

— vara underkastad av hemmets styrelse utfärdade särskilda föreskrifter

55

av det slag som nyss nämnts (27 §). Undandrar han sig övervakning eller

bryter han mot eljest meddelade föreskrifter, skall han kunna återhämtas

till hemmet (28 §).

Arbetsheminen skall enligt förslaget inrättas av staten.

Kommitténs förslag till lag om socialhjälp innehåller inte några bestäm­

melser om social vårdsanstalter. Föreskrifter härom har i stället

upptagits i ett fristående förslag till lag om vissa socialvårdsanstalter.

I avseende på ålderdomshemmen är detta förslag utformat i överensstäm­

melse med riksdagens förut omnämnda principbeslut år 1947.

Förutom ålderdomshem skall enligt förslaget finnas försörjningshem och

vårdhem.

Försörj ningshem skall upprättas av landstingen samt vara avsedda för

yngre och medelålders personer, vilka ehuru i viss utsträckning arbetsföra

saknar förmåga att försörja sig samt är i behov av omvårdnad och tillsyn

å anstalt. Endast ett fåtal hem av denna typ beräknas bli erfordeiliga per

landstingsområde.

Vårdhem skall enligt förslaget upprättas av staten och vara avsedda för

omhändertagande av personer, som på ålderdomshem eller föisöijnings­

hem visat sig vara störande för övriga vårdtagare.

Även de frågor, som berör socialvårdens kommunala or g a-

nisation, föreslås reglerade i en särskild lag.

Såsom förut framhållits föreslog kommittén i ett år 1942 avgivet betän­

kande, att det s. k. småkommunsproblemet skulle för socialvårdens och

hälsovårdens del tillsvidare lösas genom bildandet av särskilda enheter,

socialvårdskommuner. I anslutning härtill framlades ett förslag till lag

om socialnämnd in. m., syftande bl. a. till en centralisering av socialvårds-

organisationen i varje kommun. Sedan småkommunsproblemet fått sin lös­

ning genom en ändrad kommunal indelning, har kommittén företagit en

översvn av nyssnämnda lagförslag och framlagt nytt förslag till lag om

socialnämnd in. in. Det nya förslaget innebär att kommittén å ena sidan

vidhåller sin år 1942 uttalade mening, att inom varje kommun skall inrät­

tas en socialnämnd med central ställning inom kommunens socialvåld men

å andra sidan beaktat de erinringar som framställts mot en långt driven

centralisering av den kommunala nämndsorganisationen. Det nya förslaget

är så utformat, att kommunerna skall i bög grad få fria händer att ordna

organisationen efter de lokala och personliga förhållandena, samt innebär

i huvudsak följande.

Endast socialnämnden skall vara obligatorisk. Om inte särskilda fölhål­

landen till annat föranleder bör emellertid kommunen tillsätta särskild

barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd ecb pensionsnämnd. Vid mera om­

fattande arbetslöshet bör även särskild arbetslöshetsnämnd tillsättas. Sär­

skild familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd kan kommunen tillsätta,

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

56

när den så finner påkallat. Konungen kan föreskriva, att särskild barna­

vårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller arbetslöshetsnämnd skall tillsättas i

viss kommun. Särskild nämnd har att för sitt område självständigt sköta

förvaltning och verkställighet, i regel dock icke i fråga om att företräda

kommunen i ekonomiska angelägenheter m. m. Där särskild nämnd icke

tillsatts ankommer det på socialnämnden att sköta förvaltning och verk­

ställighet på ifrågavarande område.

Länsstyrelsen skall utse en ledamot i socialnämnden och denne skall i

regel vara ledamot även i pensionsnämnden och arbetslöshetsnämnden.

De nu för vissa nämnder gällande bestämmelserna om specialrepresenta­

tion, t. ex. en lärare i barnavårdsnämnden, har icke fått någon motsvarig­

het i lagförslaget.

Socialnämnden skall ha till uppgift att sköta de uppgifter som enligt sär­

skilda författningar — främst socialhjälpslagen — vilar på denna nämnd.

Därjämte skall socialnämnden förvalta de till kommunens socialvård an­

slagna eller eljest hörande medel samt företräda kommunen och bevaka

dess rätt i frågor rörande socialvårdens ekonomiska angelägenheter. Den

skall vidare upprätta utgifts- och inkomstförslag, föra räkenskaper över de

medel den har om händer, föra socialregistret samt tillsätta de befattningar,

vilka kommunen inrättat för socialvårdsarbetet. Har socialnämndens me­

delsförvaltning sammanförts med annan kommunal myndighets, kan dock

kommunen besluta att befattningshavare, som anställes i huvudsak för

denna verksamhet och därför tillsättes i annan ordning än genom social­

nämnden, skall biträda vid socialvårdsarbetets handhavande. Så snart en

befattning tillsättes i huvudsak för socialvårdens behov skall den dock till­

sättas av socialnämnden.

Där tjänstemän anställts för socialvårdens behov, bör enligt förslaget

genom lämpliga åtgärder beträffande lokaler in. in. en socialvårdsbyrå an­

ordnas med uppgitt att meddela råd och upplysningar, mottaga ansök­

ningar och handha löpande ärenden för socialvårdens område i dess helhet.

Om socialvårdsarbetet är mera omfattande, bör denna byrå skiljas från det

kontor som handhar den kommunala medelsförvaltningen, varvid dock en

lokal gemenskap så långt möjligt bör uppehållas.

Kommittén räknar med att socialvårdsarbetet alltjämt i många kommu­

ner kommer att skötas av enbart förtroendemän.

Remissyttranden över förslagets huvudgrunder

över socialvårdskommitténs förslag har efter remiss yttranden avgivits

av statskontoret, riksräkenskapsverket, kammarrätten, socialstyrelsen, pen-

sionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialinstituten

i riket, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, strafflagberedningen,

1949 års folkbokföringssakkunniga, besvärssakkunniga, Svenska landstings­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

57

förbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska socialvårdsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, De erkända ar­

betslöshetskassornas samorganisation, De blindas förening, De lung­

sjukas riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Yrkeskvinnors samarbets-

förbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Folkpartiets kvinno­

förbund, Högerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoför­

bund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Svenska arbetsgivareförening­

en, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och

Riksförbundet landsbygdens folk.

Socialstyrelsen har vid sitt yttrande fogat yttranden från bl. a. samtliga

mödrahjälpsnämnder och socialvårdskonsulenter. Pensionsstyrelsen har bi­

lagt utlåtanden från vissa styrelsens ombud. Länsstyrelserna har bifogat

yttranden från sammanlagt ca 250 kommunala organ samt i några fall från

förste provinsialläkare. Vidare har flertalet landstings förvaltningsutskott

avgivit yttranden.

Förutom remissvaren har i ärendet avgivits yttrande av barnavardskom-

mittén samt inkommit skrivelser från bl. a. Allmänna svenska prästför­

eningen och från ärkebiskopen såsom representant för Sveriges biskopar.

Alla, som yttrat sig i ärendet, utgår från att en generell och be­

hovsprövad hjälpform erfordras sasom komplement

till socialförsäkringen.

Enighet råder vidare om att den nuvarande fattigvår dslag-

stiftningen är så otidsenlig och bristfällig, att en

revision av densamma är av behovet påkallad.

Enligt socialstyrelsen framträder bristerna hos fattigvården och den kom­

munala fattigvårdsförvaltningen huvudsakligen i två hänseenden. Härom

anföres.

Erfarenheten har visat, att så länge fattigvården icke ersättes med en

hjälptekniskt och psykologiskt med övriga understödsfonner likvärdig

hjälpform, konserveras den vid sidan av socialförsäkringen behövliga un-

derstödsverksamheten i olika värdighetsklasser: fattigvård, mödrahjälp,

arbetslöshetsunderstöd etc. Denna differentiering är icke rationell. Fattig­

vårdens ersättande — icke reformering — genom en ny hjälpform och

fattigvårdslagens ersättande genom en helt ny lag är en oundgänglig förut­

sättning för att varje medborgare i vilket som helst nödläge, som icke kan

avhjälpas genom socialförsäkringsförmåner eller på annat sätt, må kunna

garanteras effektiv hjälp i en för alla likvärdig organisation.

Vidare kräver en rationell social service för allmänheten, att den social­

kommunala organisationen befrias från fattigvårdsprägel på varje del av

verksamheten. Man har i en ganska stor utsträckning i större kommuner

inrättat socialvårdsbyråer, i vilka socialvårdens specialiteter delvis eller

fullständigt sammanförts. Att man här enligt fattigvårdslagen måste ut­

reda fattigvårdsbehov, sköta omfattande återkravsverksamhet, utfärda ar-

betsföreläggandcn för försumliga försörjningspliktiga etc. är hindrande föl­

en öppen och god kontakt med allmänheten. Terminologien i fattigvårds­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1T7 år 1955

58

lagen avviker på ett för de hjälpsökande besvärande och deprimerande

sätt från vad som förekommer i andra socialvårdsformer.

Socialstyrelsen betecknar vidare Fvl som olämplig inför kravet på ratio­

nell och sakkunnig samverkan mellan samhällets hjälporgan samt anför

härom.

Det är ingen tvekan om att den samverkan mellan samhällets olika social-

vårdsresurser, som är nödvändig för ett gott resultat, icke sällan hämmas

genom att hänvisning till fattigvården måste ske. Kravet på samverkan

mellan fattigvård och sjukvård, alkoholistvård, annan specialvård, arbets­

värd för partiellt arbetsföra etc. blir alltmera oavvisligt med den fortgå­

ende utbyggnaden av socialförsäkringsförmånerna, de allmänna barnbi­

dragens betydelse för barnfamiljerna och andra schematiska förmåner.

Härigenom avskiljes nämligen från det förutvarande fattigvårdsklientelet

en mycket stor del av folkpensionärer, vidare vissa grupper av sjuka, sär­

skilt kortvarigt sjuka, genom sjukförsäkringens reformering, huvudparten

av arbetslösa vid genomförande av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,

slutligen som sagt talrika barnfamiljer samt gravida kvinnor efter moder-

skapsförsäkringens genomförande. För samhällets generella hjälpverksam­

het kvarstå då dels tillfälliga hjälpsökande, som ha behov av någon hjälp

utöver andra hjälplormer, dels synnerligen problematiska och socialt kom­

plicerade fall och dels sådana fall, i vilka förebyggande och förbättrande

hjälpåtgärder av olika slag' böra vidtagas. Detta innebär starkt vidgade krav

på sakkunnigt biträde, främst av läkare och utbildade socialvårdsfunktio-

närer, samt på samverkan med andra socialvårdsspecialiteter.

Slutligen framhåller styrelsen, att individernas flyttningsfrihet och

familjebildning nu hämmades genom onödigt bindande hemortsrättsbe-

stämmelser och obegränsad ersättningsskyldighet.

I viss motsättning till socialstyrelsen ifrågasätter överståthållarämbetet,

huruvida man inte borde nöja sig med att vidtaga partiella reformer, inne­

bärande vissa modifikationer av nu gällande lagstiftning. I följande avse­

enden syntes det överståthållarämbetet angelägnast att sådana reformer

vidtoges. De diskriminerande elementen hos fattigvården borde upphävas;

av betydelse härvidlag framstode icke minst ett upphävande av fattigvårds-

benämningen. Fn utvidgning av den obligatoriska fattigvården enligt 1 §

fattigvårdslagen borde äga rum. Det vore att förorda att en utökning av

den kurativa verksamheten skedde. Vidare vore en uppmjukning av de en­

skildas ersättningsskyldighet för meddelad fattigvård önskvärd. Slutligen

förordades att förfarandet beträffande arbetsföreläggande för försumliga

underhållsskyldiga omreglerades i huvudsaklig överensstämmelse med so-

cialvårdskommitténs förslag.

I några yttranden framhålles vikten av att den nya lagstiftningen utfor­

mas så, att plikten till självförsörjning framstår som det primära. Sålunda

hävdar länsstyrelsen i Västernorrlands län, att medborgarens trygghet mot

nöd alltjämt måste först och sist grundas på individens ansvar för sig och

sin familj. Staten borde endast i grova drag ange målsättningen och fixera

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

59

en något så när elastisk inen principiellt klar och hållbar norm för sam­

hällets skyldigheter. På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Koppar­

bergs län.

Beträffande förhållandet mellan socialhjälp och so­

cialförsäkring anför Svenska sjukkasseförbundet.

Om än förbundet skulle hälsa med tillfredsställelse åtgärder för skapan­

det av en humaniserad och effektiviserad socialhjälp, anser sig förbundet

böra framhålla vikten av att hjälpformen så konstrueras, att den icke skall

behöva täcka hjälpbehov, som kunna och böra tillgodoses genom socialför­

säkring. Endast om så sker, kan, som förbundet finner påkallat, en klar

gränslinje dragas mellan å ena sidan socialförsäkringen och å den andra

socialhjälpen. Det bör icke förhålla sig så, alt socialhjälpen regelmässigt

skall behöva träda istället för eller komplettera socialförsäkringen, då det

gäller försörjningsfall, som på förhand kunna förutses fa en viss frekvens

och med hänsyn härtill kunna göras till föremål för försäkring. Att strä­

vandena böra gå ut på att ge socialförsäkringen sadana resurser att den

i stort sett ensam kan svara för dylika fall förefaller förbundet vara natur­

ligt och i överensstämmelse med den av kommittén företrädda uppfatt­

ningen om socialhjälpen såsom en socialförsäkringen kompletterande och

väl någon gång också supplerande individualiserad hjälpform. Förbundet

anser, att den sålunda önskvärda begränsningen i socialhjälpens eller —

såvitt angår den för närvarande gällande ordningen — fattigvårdens om­

fattning bör åstadkommas genom beslutsamma åtgärder för effektivisering

av den eller de grenar av socialförsäkringen, som icke äro tillfredsställande

ordnade.

Kommitténs förslag i fråga om huvudmannaskapet för och

finansieringen av socialhjälpen har behandlats i ca 140

av de avgivna yttrandena. Därvid har någon invändning inle framställts

mot förslaget att i princip bibehålla primärkommunerna som huvudmän

för verksamheten, men delade meningar har yppats rörande förslaget att

statsbidrag skulle utgå till kommunernas kostnader för socialhjälp. I sist­

nämnda avseende har förslaget tillstyrkts i drygt 50 men avstyrkts i när­

mare 90 av yttrandena.

De som tillstyrkt statsbidrag — eller i varje fall inte ställt sig

avvisande till tanken härpå — utgöres av statskontoret, kammarrätten,

socialstyrelsen, 8 länsstyrelser, 24 landskommuner, 16 städer, 1 landsting,

Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk och

Svenska landsbygdens kvinnoförbund.

Förslaget i denna del har avstyrkts av hl. a. riksräkenskapsverket,

pensionsstyreisen, 17 länsstyrelser, 32 landskommuner, 23 städer, 3 lands­

ting, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska lands­

kommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisatio­

nen, Fredrika-Bremer-förbundet, Folkpartiets kvinnoförbund och Högerns

kvinnoförbund.

I de remissyttranden, i vilka förslaget tillstyrkts, har i allmänhet åbeio-

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

pats de skäl som socialvårdskommittén anfört till stöd för sitt förslå" i

o

denna del. Av innehållet i de tillstyrkande yttrandena må här återgivas

följande.

Statskontoret uttalar, att detsamma med hänsyn till att statsmakterna

numera i allt större utsträckning ansett sig böra ingripa finansiellt stöd­

jande på olika kommunala verksamhetsområden i och för sig icke vill mot­

sätta sig att statsbidrag medgives utgå för socialhjälps- och närstående

kostnader.

Socialstyrelsen anför, att man icke kan räkna med att storkommunbild-

ningens utjämning av skatteunderlaget kommer att allmänt ge ekonomisk

bärkraft för de socialhjälpsåtgärder, som ur folkvårdens synpunkt är

oundgängligen nödvändiga. Fastmer vore en ytterligare utjämning av ut­

gifterna med statsmedel uppenbarligen erforderlig. Statsbidraget vore en

oundgänglig förutsättning för att socialhjälpen skulle kunna bli den enda

behovsprövade hjälpformen i socialvårdssystemet. Statsbidraget vore över

huvud en från den föreslagna socialhjälpen oskiljaktig del.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att några farhågor beträffande stats­

bidragens farlighet för den kommunala självbestämmanderätten och benä­

genhet att draga med sig en besvärande statskontroll ej behövde hysas. Det

låge i socialhjälpens natur att den måste bygga på personliga kontakter

och därför måste vara knuten till undersökningar och beslut i kommu­

nerna. Genom en effektiv socialhjälpsverksamhet hävdade kommunerna i

själva verket sin självstyrelserätt. Statskontroll över verksamheten måste

utövas under alla förhållanden och oberoende av om statsbidrag infördes

eller icke. Det vore emellertid angeläget, att statens kontrollerande verk­

samhet begränsades till mera väsentliga sidor av verksamheten.

Göteborgs stads barnavårdsnämnd uttalar, att socialvården är en hela

rikets angelägenhet. Det förefölle därför helt naturligt att staten lämnade

bidrag till denna vård.

Behovet av statsbidrag framhålles av bl. a. länsstyrelserna i Västerbottens

och Norrbottens län.

Innehållet i de avstyrkande yttrandena kan sammanfattas i huvudsak så­

lunda. Kommitténs utgångspunkt att socialhjälpen vore en statsuppgift sak­

nade historiskt underlag och vore en meningslös konstruktion. Det kunde

ifragasättas om, efter den nya kommunindelningens genomförande, det

förelåge behov av statsbidrag; och därest kommun skulle vara i behov av

hjälp i förevarande hänseende, så borde hjälpen lämnas genom skatteut­

jämningsbidrag. Mot införandet av statsbidrag talade statsfinansiella skäl.

Med statsbidrag skulle följa centraldirigering och statliga ingripanden på

ett område, som det av ålder varit kommunerna förbehållet att sköta. Risk

funnes att socialvårdens standard komme att sänkas. Statsbidraget skulle

slutligen draga med sig avsevärda administrationskostnader.

Ur de avstyrkande yttrandena må återgivas följande.

61

Enligt Svenska landskommunernas förbund måste det le sig egendom­

ligt, om statsbidrag skulle införas för en så ursprunglig kommunal upp­

gift sedan den nu fått relativt mindre kommunalekonomisk betydelse än

tidigare. Redan år 1946 hade fattigvårdens och barnavårdens andel av de

samlade kommunala utgifterna sjunkit till ca 10 %, och till följd av folk-

pensionsreformen och de allmänna barnbidragen hade nedgången däi efter

säkerligen varit betydande. För en gammal kommunal uppgift, som nu­

mera icke omfattade genomsnittligen ens en tiondedel av de kommunala

utgifterna, skulle statsbidrag knappast ifrågasättas, om icke den ekono­

miska belastningen på olika kommuner vore så ojämn.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.

Det torde visserligen få förutsättas, att även efter kommunindelningens

genomförande vissa kommuner fortfarande komma att få ett skatteunder­

lag, som i och för sig motiverar ekonomisk hjälp från statens sida i skatte-

utjämnande syfte. Att för den skull utbygga det hittills i stort sett endast

beträffande engångskostnader tillämpade systemet med efter skatteunder-

lagei graderade statsbidrag för vissa speciella förvaltningsuppgifter bör

dock enligt länsstyrelsens uppfattning undvikas. Frågan om skatteutjäm­

ningsbidrag åt kommunerna synes lämpligen böra lösas i ett större sam­

manhang, och då denna fråga är under utredning inom allmänna stats-

bidragsutredningen, bör resultatet härav ej utan tvingande skäl föregripas

genom införande av nya, efter varierande principer graderade statsbidrag

för speciella uppgifter.

Skatteutjämningsfrågan har särskilt uppmärksammats av Svenska lands­

kommunernas förbund (styrelsen) som bl. a. anför.

Uppenbart är att man icke kan åstadkomma en skatteutjämning genom

att gradera ett statsbidrag till en uppgift, som icke intager större utrymme

i den kommunala ekonomien än ca 10 %. Icke ens om man graderade det

ifrågasatta bidraget från 0 till 100 %, något som givetvis av olika skäl

är praktiskt ogenomförbart, skulle man ernå en sådan utjämning. Icke

ens om man genomförde en stark gradering av samtliga statsbidrag till

kommunerna skulle man ernå en skatteutjämning. Anledningen härtill är

givetvis att stora områden av kommunal verksamhet helt äro undandragna

statsbidragsgivning. I de kommunala staterna intaga utgifter lör icke stats­

understödda ändamål allt större utrymme.

Styrelsen, som bland annat i olika remissyttranden under senare år

ägnat särskild uppmärksamhet åt statsbidragsfrågor, har blivit övertygad

om att det fördelningsproblem, varom här är fråga, icke kan lösas med

de hittills tillämpade metoderna. Trots en avskräckande flora av stats­

bidrag, varav flera på olika sätt graderade, har man icke kunnat nå ett

tillnärmelsevis rimligt resultat. Den kommunala standarden är fortfarande

praktiskt taget lika ojämn som de kommunala utdebiteringarna.

Den successiva utbyggnaden av statsbidragssystemet har icke tagit hän­

syn till kommunalförvaltningens ändrade ekonomiska organisation. Under

ett tidigare skede med föga differentierad förvaltning var det naturligt att

betrakta varje förvaltningsgren som en avskild enhet. Då fastställde man

också särskild utdebitering för de olika förvaltningsändamålen. Under de

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

62

senaste årtiondena har det framstått som alltmera nödvändigt att betrakta

hela kommunalförvaltningen som en ekonomisk enhet. I praktiken innebär

detta bl. a. att statsbidrag till olika specialändamål vid statbehandlingen

och eljest icke intaga någon särställning gentemot den allmänna kommu­

nalskatten och de övriga inkomster, som stå till buds för finansiering av

kommunens utgifter. Man är icke längre på samma sätt som tidigare in­

tresserad av att se vad fattigvården, barnavården etc. kostar i utdebitering

per skattekrona. Ett statsbidrag till socialvården inom viss kommun ieder

då ingalunda säkert till en standardhöjning inom just socialvården. Det

kan i stället befinnas nödvändigt att med detta statsbidrag möjliggöra an­

tingen en standardhöjning inom någon annan förvaltningsgren eller också

en skattesänkning.

Detta betraktelsesätt, som nu blivit vanligt också i mindre kommuner,

kan väntas komma att bli en regel utan undantag efter kommunsamman­

slagningen. Men härmed har också eliminerats den stimulerande effekt,

man velat ge åt många speciella statsbidrag till driftsändamål. På sin höjd

verkar bidraget stimulerande under en kortare övergångstid, när det läm­

nas till ett nytt ändamål. Så snart den ifrågavarande verksamheten kom­

mit igång, upplöses ur kommunens synpunkt sambandet mellan statsbidra­

get och det speciella statsbidragsändamålet. Statsbidragens väsentligaste

uPPgift blir då att åstadkomma en rimlig avvägning mellan den progres­

siva statsbeskattningen och den proportionella kommunalbeskattningen

samt en utjämning av den senare olika kommuner emellan. Det blir icke

nödvändigt eller lämpligt att som hittills knyta statsbidrag till vissa be­

stämda förvaltningsändamål. Det bör i stället bli fråga om ett allmänt stats­

bidrag, baserat på objektivt fastställbara faktorer, och med främsta syfte

att eliminera de ojämnheter olika kommuner emellan, som nuvarande kom­

munalskattelag åstadkommer. Den verksamhet som obligatoriskt åvilar

kommunerna och den verksamhet, som dessa i övrigt med stöd av sin all­

männa kompetens utöva, måste också vid statsbidragsgivningen på ett an­

nat sätt än hittills betraktas som en enhet. Ett understödjande från sta­

tens sida av vissa förvaltningsändamål, som ur kommunala synpunkter

ofta framstå som godtyckligt utvalda, har med våra många statsbidrags-

författningar lämnat tillräckligt med avskräckande exempel.

I ett läge, då en reformering av kommunalbeskattningen är ställd i ut­

sikt och då utredning redan pågår om statsbidragen till kommunerna,

skulle enligt styrelsens mening ett nytt betydande specialbidrag kunna för­

dröja eu välbehövlig reform. Av ovan angivna principiella skäl måste sty­

relsen därför ställa sig avvisande till socialvårdskommitténs förslag om

statsbidrag till den nya socialhjälpen. Om det statsfinansiella läget redan

nu medger ett nytt statsbidrag av föreslagen storlek, bör detta givas karak­

tären av ett allmänt statsbidrag med utjämnande effekt. Eftersom det icke

skulle vara någon mening i att utdela ett sådant statsbidrag till också de

ekonomiskt välbeställda kommunerna, skulle utjämningseffekten bli vida

starkare än med det av socialvårdskommittén föreslagna statsbidraget. En

höjning av bl. a. socialvårdens standard skulle då också möjliggöras, där

sådan höjning är mest behövlig.

Belysande för de avstyrkandes inställning till frågan om intrång i den

kommunala självbestämmanderätten är det yttrande, som avgivits av Sven­

ska stadsförbundet (styrelsen), vari uttalas bl. a. följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 19.55

63

Även utan att i allo penetrera den föreslagna lagstiftningen ur nu be­

rörda synpunkt kan det konstateras, att den ger synnerligen stort utrymme

för och ofta direkt inbjuder till dirigering av verksamheten från överva­

kande statliga myndigheters sida. Praktiskt taget varje avgörande inom

verksamheten kan bli föremål för omprövning i sak av högre myndighet.

Varje anmälan till länsstyrelsen — icke endast av hjälpbehövande själv

om förment försummelse av socialnämnd att lämna hjälp skall länsstyrel­

sen vara skyldig att upptaga till behandling. Även där det gäller utebliven

hjälp av förebyggande natur, skall länsstyrelsen tillhålla nämnden att in­

gripa, om länsstyrelsen anser, att sådan hjälp bör lämnas. Socialstyrelsen

skall äga generell befogenhet att meddela länsstyrelserna och socialnämn­

derna de anvisningar, som den finner påkallade beträffande handhavandet

av verksamheten och främjandet av dennas utveckling. Då det synes råda

delade meningar om den språkliga innebörden av ordet »anvisningar»,

bör det även anmärkas, att det enligt motiveringen här gäller anvisningar,

som skola vara av bindande natur.

Att kommittén också tänkt sig verksamhetens bedrivande under mycket

effektiv tillsyn och med ej ringa inblandning från de statliga myndighe­

ternas sida synes framgå av en rad uttalanden i betänkandet. Mera all­

mänt framhåller kommittén beträffande dessa uppgifter för länsstyrelsens

del, att länsstyrelsen bör effektivare, än för närvarande sker, utöva en

fortlöpande övervakning, intimt förenad med rådgivande och upplysande

verksamhet. I anslutning därtill framhålles också, att det av kommittén

föreslagna statsbidraget till socialhjälpen förutsätter, att länsstyrelsen suc­

cessivt följer den ekonomiska sidan av kommunernas socialhjälpsverksam-

het. Kommittén finner det nödvändigt, att tjänstemän hos länsstyrelserna

skola under besök i kommunerna årligen kunna stickprovsvis gå igenom

handlingar och räkenskaper och förvissa sig om att förvaltningen följer

gällande författningar och givna anvisningar. I många särskilda samman­

hang ger kommittén dessutom påminnelser om att det skall finnas säker

tillsyn över socialnämnderna med möjlighet att åstadkomma rättelse i des­

sas handlande, om ej på annat sätt så genom nedsättning av statsbidraget.

Så i samband med frågan om prövning av hjälpbehövandes arbetsvillighet,

liksom ock på tal om förebyggande socialhjälp, där det dock gäller hjälp-

åtgärder, varom kommittén själv förklarat sig ur stånd att angiva, under

vilka förutsättningar och i vilken omfattning de skola anses berättigade.

Samma påminnelser ges beträffande understödsnivån, här med formule­

ringen, att »det blir en viktig sak för de statliga organen — länsstyrelserna

i samråd med socialstyrelsen — att noga följa kommunernas praxis i fråga

om understödsnivåns höjd och vidtaga åtgärder för att reglera denna allt

efter förhållandena», och med tillägg att socialnämnd icke bör vidtaga gene­

rella höjningar utan att samråda med de statliga myndigheterna. Länssty­

relsens löpande tillsyn och möjligheten att minska statsbidraget nämnes

likaledes som garanti mot missbruk i fråga om socialhjälp till specialvård

och på samma sätt hänvisas till statsbidragsminskning för motverkande av

missbruk i fråga om sådan hjälp till resekostnader. Även beträffande till-

lämpningen av de föreslagna bestämmelserna om återbetalningsskyldighet

möter man en erinran om tillsynen. När sådan skyldighet beslutats, skall

socialnämnd äga att på grund av särskilda senare omständigheter eftergiva

kravet, men i detta avseende anför kommittén, att det får bli de överva­

kande myndigheternas sak att tillse, att denna befogenhet icke missbrukas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1055

64

varigenom stadgandena om skyldighet att i vissa fall besluta om återbetal-

ningsskyldighet skulle kunna göras illusoriska. Ej heller saknas det i be­

tänkandet påpekanden, att den föreslagna befogenheten för socialstyrelsen

att utfärda anvisningar kan eller bör utnyttjas i åtskilliga avseenden,

exempelvis beträffande de högsta belopp, som »i regel» få utgå såsom social­

hjälp åt arbetslös, hänsynstagande till hjälpsökandes tillgångar vid avväg­

ning av hjälpen, naturaformens användning i hjälpverksamheten och beräk­

ning — för statsbidragets bestämmande — av kommuns kostnad för hjälp

in natura.

Till denna sammanställning, som styrelsen funnit angelägen för att ge

en så allmän belysning som möjligt av vad kommunerna ur nu berörda syn­

punkt ha att vänta sig enligt kommitténs förslag och intentioner, kan sty­

relsen ej underlåta att foga ett påpekande om ännu ett uttalande av kom­

mittén, vilket visserligen ej hänför sig till socialhjälpen men väl passar

in i sammanhanget. Det visar nämligen kommitténs uppfattning om hur

hänsynslöst statliga organ böra kunna utnyttja sin tillsyn över statsunder­

stödd kommunal verksamhet. Detta uttalande gäller en för kommunerna

så ömtålig sak som påtryckning från tillsynsorgans sida till stöd åt kom­

munalanställdas lönekrav. Det påpekas i betänkandet, att — från personal­

håll — framförts önskemål om att som villkor för statsbidrag till driften

av ålderdomshem kräva utbetalande av vissa av statsmakterna bestämda

minimilöner. Kommittén finner det visserligen »knappast ådagalagt» att

detta »är av behovet påkallat» men tillägger som motiv för att avstå där­

ifrån: »I den mån kommunerna i särskilda fall icke bereda tillfredsstäl­

lande löne- och anställningsförhållanden få ju tillsynsorganen, därest stats­

bidrag överhuvudtaget utgår och alltså oberoende av formen för detta, be­

tydligt ökade möjligheter att utöva inflytande för att få fram en bättre

ordning.»

På grund av det anförda ter det sig för styrelsen uppenbart, att kom­

mittén åsyftat att beträffande socialhjälpen säkerställa en utpräglat statlig­

byråkratisk dirigering av verksamheten, oaktat kommunerna skulle till

namnet vara huvudmän för densamma. För de kommunala organen, social­

nämnderna, synas uppgifterna kunna väsentligen bli till en del att rent

expeditionellt ombesörja hjälpåtgärder enligt anvisningar, som meddelats

av tillsynsmyndigheten, och till en annan del att visserligen efter eget be­

dömande besluta om sådana åtgärder men under besvärande övervakning

och med ständig risk att få dessa beslut underkända, kanske med ekono­

miska påföljder för kommunen. Det sistnämnda är ej minst anmärknings­

värt ur den synpunkten, att besluten skola gälla uppenbart svårbedömliga

frågor, varom delade meningar måste förutsättas och där den beslutande

fördenskull sällan kan känna sig säker att undgå rättelse. Man kan ej gärna

påräkna, att socialnämndernas arbete skulle under sådana förhållanden

präglas av initiativkraft och i övrigt fullgöras på bästa sätt. Tvärtom måste

man befara, att verksamheten skulle bedrivas med ständig tveksamhet och

att socialnämnderna ideligen skulle finna sig föranlåtna att före sina av­

göranden söka på högre ort inhämta besked om »rätta meningen». Styrelsen

kan omöjligen tro, att den åsyftade övervakningen och centraldirigeringen

skulle medföra fördelar — vare sig till direkt gagn för verksamheten eller

i besparande sjTte — vilka skulle kunna uppväga nackdelarna av sådana

arbetsförhållanden för socialnämnderna.

Styrelsen anser sålunda, att åt kommunernas huvudmannaskap för social-

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 195.7

65

hjälpen måste ges en helt annan innebörd med vida större handlingsfrihet

för kommunerna än kommitténs förslag och uttalanden i förevarande be­

tänkande ställa i utsikt.

Det framgår påtagligt av betänkandet, att det föreslagna statsbidraget

till socialhjälpen och vissa andra socialvårdsgrenar anses utgöra ett myc­

ket vägande skäl för begränsning av kommunernas handlingsfrihet på

området. Från kommunalt håll kan man icke gå med på att statsbidrag

måste få så vittgående konsekvenser i detta avseende, som kommittén sy­

nes förutsätta. Det är emellertid också påtagligt, att dessa konsekvenser i

förevarande fall anses särskilt betingade av det föreslagna bidragssyste­

mets konstruktion. Då det här gäller ett system, enligt vilket bidragets stor­

lek skulle vara beroende av kommunernas faktiska kostnader och detta

med en gradering, som skulle betyda bidrag med ända upp till 80 procent

av kostnaderna, kan styrelsen förstå, att visst inflytande från statliga

myndigheters sida på bestämmandet av dessa kostnaders storlek befinnes

erforderligt. Men man får då icke heller förbise, att denna verkan av

bidragssystemet bestämts av hänsyn till de ekonomiskt svagast ställda

kommunerna och att densamma — således inskränkningen i den kommu­

nala handlingsfriheten — dock skulle i lika mån drabba kommuner med

vida mindre procentuell bidragstilldelning, och även om dessa hittills

visat sig fullgöra motsvarande socialvårdande uppgifter på ett föredömligt

sätt. Försåvitt det föreslagna statsbidraget skall anses vara anledningen

till den utpräglade dirigering av verksamheten från tillsynsorganens sida,

som man enligt det ovan sagda måste befara, finner styrelsen det uteslutet,

att det avsedda ekonomiska stödet från statens sida åt kommunerna för

befrämjande av socialvården bör lämnas på sätt som föreslagits. Om detta

stöd i stället ges kommunerna i former som endast ta sikte på att bereda

dem över hela linjen erforderliga resurser överhuvudtaget för att fullgöra

sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt — vilket ju bör vara det statliga

stödets rätta syfte ur skatteutjämningssynpunkt — så är styrelsen över­

tygad om att verkan skulle bli vida mera till gagn för socialvården.

Beträffande faran för att socialvårdens standard kommer att sänkas

uttalar överståthållarämbetet.

Samtidigt som socialvårdskommittén velat vinnlägga sig om att öka de

behövandes rätt till bistånd av samhällets hjälporgan, har kommittén —

eftersom det icke ansetts möjligt att låta kommunerna utan inskränk­

ningar disponera statsmedel — sett sig nödsakad att på olika sätt begiänsa

kommunernas rätt att utgiva socialhjälp. Sålunda skall socialnämnden

endast i de i socialhjälpslagen angivna fallen få bevilja dylik hjälp. Risk

finnes för att en i enlighet med förslaget utformad socialhjälpslag kommer

att visa sig återhållande på socialvården i kommuner, som redan väl ut­

vecklat sin socialvård, och det kan till och med befaras, att följden blir

en standardförsämring i dylika kommuner. Sålunda ha Stockholms stads

socioIvårdsmyndigheter i sitt yttrande angivit exempel på sådan i Stockholm

utgående fattigvård, beträffande vilken det är klart, att densamma icke

skulle falla under socialhjälpslagen, medan det i andra fall framstår som

tveksamt huru därmed förhåller sig. En spärr för socialnämndernas rätt

att utgiva socialhjälp står för övrigt i strid mot det av socialvårdskommittén

angivna allmänna syltet med socialhjälpen — att avhjälpa varje behov

utan inskränkning.

5 Bihting till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 177

Kungl. Mnj:ts proposition nr 177 år 1955

66

Liknande åsikter uttalas av länsstyrelsen i Södermanlands län.

Överståthållarämbetet anser vidare att det icke råder något som helst

tvivel om att ett genomförande härutinnan av förslaget skulle komma att

medföra en betydande, icke önskvärd ansvällning av den administrativa

apparaten hos såväl socialnämnderna som länsstyrelserna. Detta måste

i sin tur föranleda olägenheter beträffande handläggningen av själva ären­

dena och medföra avsevärda, i och för sig improduktiva kostnader för

det allmänna. Länsstyrelsen i Östergötlands län är av samma åsikt och

kan icke bortse från den möjligheten, att förslagen rörande den statliga

kontrollen bygger på ett överskattande av de administrativa organens

möjligheter att utan en väsentlig kaderförstärkning förhindra eventuella

missbruk av statsmedel, därest statsbidrag komme att utgå i den omfatt­

ning som föreslagits. Liknande farhågor uttalas av bl. a. länsstyrelsen i

Västernorrlands län och Svenska arbetsgivareföreningen.

Vidkommande härefter frågan huruvida mödrahjälpen

skall inordnas i socialhjälpen har flertalet av dem, som

yttrat sig härom, ansett att därmed bör anstå tills frågan om icke behovs­

prövad hjälp vid havandeskap och barnsbörd fått en tillfredsställande

lösning. Denna ståndpunkt har intagits av bl. a. socialstyrelsen —- som dock

i princip tillstyrkt förslaget — länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,

Kronobergs, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, 10

mödrahjälpsnämnder, Svenska socialvårdsförbundet, Högerns kvinnoför­

bund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Ett fåtal tillstyrker förslaget utan nämnda förbehåll, bland dem mödra-

hjälpsnämnderna i Hälsingborgs stad samt i Värmlands och Kopparbergs

läns landstingsområden ävensom statens fattigvårds- och barnavårdskon-

sulent i första distriktet.

I direkt avstyrkande riktning — dvs. mot avveckling över huvud av

mödrahjälpen — uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län och 11

mödrah jälpsnämnder.

Av de kommuner, som diskuterat mödrahjälpen, har ungefär tre fjärde­

delar förordat dess bibehållande tills vidare eller för framtiden.

De som uttalat sig för att mödrahjälpen förr eller senare införlivas med

socialhjälpen har, i den mån motivering lämnats, hänvisat till social-

vårdskommitténs skäl för kommitténs ståndpunktstagande.

Kronobergs läns landstingsområde anför, att det är möjligt att allmän­

hetens inställning till socialhjälpen kan bli en annan än den man nu i

allmänhet intar till fattigvården, om socialhjälpen göres till en hjälpform

även för mödrarna. Liknande synpunkter anlägger statens fattigvårds- och

barnavårdskonsulent i första distriktet.

En annan uppfattning företrädes av länsstyrelsen i Jämtlands län,

som yttrar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

67

Mödrahjälpen, som i sin helhet bekostas av statsmedel, har nu funnits

under så lång tidsperiod, att allmänheten vant sig vid att denna hjälpform

vid havandeskap står till buds för mödrar i ekonomiskt besvärliga situa­

tioner. Mödrahjälpens utformning har gjort, att mödrarna i allmänhet icke

torde ha känslan att uppbära understöd. Hjälpen utgår till en mycket stor

procent av mödrarna (i Jämtlands län mellan 50 och 70 %). Sannolikt

skulle det bli psykologiskt mindre tillfredsställande, om mödrahjälpen

(innan moderskapsbidraget införts) inordnades under socialhjälpen. Den

omständigheten, att hjälpen komme att delvis utgå av kommunala medel,

torde nämligen komma att verka hämmande på eu icke ringa del av dem

som komma i fråga för erhållande av hjälp vid barnsbörd.

Farhågor för att mödrarna skulle dra sig för att söka socialhjälp uttalas

även av länsstyrelserna i Uppsala och Hallands lön, mödrahjälpsnåmnderna

i Södermanlands och Östergötlands läns landstingsområden samt i Malmö

stad och ett tiotal kommuner, bland dem Stockholms stad.

Eu del remissorgan, bl. a. mödrahjälpsnåmnderna i Västernorrlands och

Västerbottens läns landstingsområden och Hälsingborgs barnavårdsnämnd,

erinrar om mödrahjälpens befolkningspolitiska syfte och framhåller att

detta skulle gå förlorat, om mödrahjälpen upphörde som självständig

hjälpform.

1 ett flertal yttranden framhålles, att ett utbyte av mödrahjälpen mot

den föreslagna socialhjälpen skulle medföra försämringar i olika av­

seenden för mödrarna. Sålunda påpekas, att socialnämnderna under­

stundom skulle tvingas att behandla sökande med annan ersättningskom-

mun snävare än om sökanden varit mantalsskriven i den egna kommunen.

Mödrahjälpsnåmnderna i Göteborg och Malmö anser, att kommuns rätt

att göra återkrav mot annan kommun och mot enskild kommer att verka

tillbakahållande på mödrarnas önskan att söka hjälp.

Mödrahjälpsnåmnderna i Uppsala och Gävleborgs läns landstingsom­

råden samt i Gävle stad tvivlar på att socialhjälpen i samma utsträckning

som mödrahjälpen ger möjlighet att lämna bidrag till hemhjälp och

tandvård och anser dessutom, att den tämligen frikostiga och alltid väl­

behövliga utrustningen till mor och barn med all säkerhet skulle in­

skränkas. Även mödrahjälpsnåmnden i Älvsborgs läns landstingsområde

finner förutsättningarna för socialhjälp strängare än de för mödrahjälp

gällande.

I flera andra remissyttranden ifrågasättes, om inte socialnämnderna

kommer att bli restriktiva vid beviljande av hjälp, enär kommunerna

själva skall bestrida en del av kostnaderna för socialhjälpen.

Från kommunalt håll har understrukits, att förslaget ur kommunal­

ekonomisk synpunkt är ofördelaktigt, enär kommunerna skulle få deltaga

i socialhjälpens finansiering — de större städerna med 70 % av kost­

naderna — under det att mödrahjälp nu helt bestrides av statsmedel.

Några remissorgan — bland dem socialstyrelsen och Folkpartiets kvinno-

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

förbund - uttalar, att en förutsättning för att mödrahjälpen skall kunna

uPPgå i socialhjälpen är att statsbidrag lämnas till den senare.

Vad åter angår frågan om arbetslöshetsunderstödens

inordnande i socialhjälpen har kommitténs förslag tillstyrkts

i omkring en fjärdedel och avstyrkts i omkring tre fjärdedelar av de

yttranden där frågan härom upptagits till behandling.

Bland dem som helt eller i väsentliga delar tillstyrkt förslaget

märkes socialstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län, ett tjugutal kommu­

ner, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation och Riksförbundet

landsbygdens folk.

Yttranden i avstyrkande riktning har avgivits av pensionsstyrel-

sen, arbetsmarknadsstyrelsen, 17 länsstyrelser, 40 kommuner, Svenska

landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommuner­

nas förbund, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareför­

eningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisa­

tion, 1 rkeskvinnors samarbetsförbund, Högerns kvinnoförbund, Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund.

Socialstyrelsen uttalar, att den av kommittén gjorda jämförelsen mellan

å ena sidan arbetslöshetsunderstöd enligt gällande hjälpkungörelse och å

andra sidan fattigvård resp. socialhjälp uppenbarligen ger vid handen att

en särskild understödsform för arbetslösa blir praktiskt taget likformig

med socialhjälpen. Endast socialhjälpen borde förbehållas uppgiften att

supplera och komplettera arbetslöshetsförsäkringen med erforderliga

understöd efter behov. Socialhjälp skulle vara en rättighet för en be­

hövande arbetslös. Att socialhjälp ens under en arbetslöshetsperiod skulle

förmedlas till arbetslösa av två olika organ, både arbetslöshetsnämnd och

socialnämnd, borde icke förekomma. Anknytningen till socialhjälpen av

arbetslösa hjälpbehövande vore ägnad att göra skillnaden mellan helt

arbetsföra och partiellt arbetsföra mindre framträdande än för när­

varande. Kontakten mellan socialvårdsorganen och de arbetsförmedlande

och arbetsvårdande institutionerna över hela linjen kunde förväntas bli

livlig, till båtnad för alla kategorier hjälpbehövande. Statsbidraget till

socialhjälpen vore emellertid en oundgänglig förutsättning för att social­

hjälpen skulle kunna bli den enda behovsprövade hjälpformen i social-

vårdssystemet.

Av dem, som avstyrkt kommitténs förslag i denna del, har åtskilliga

instämt i reservanten fru Nordgrens uttalande, att hjälpåtgärder av­

seende de oförvållat arbetslösa är en arbetsmarknadsfråga och icke en

socialvårdsfråga. Sålunda anför länsstyrelsen i Jönköpings län.

Bortsett från att för närvarande ej oväsentliga yttre olikheter föreligga

mellan hjälpformerna förbiser kommittén den djupare liggande skillnaden

69

dem emellan. Medan understödet till de arbetsoförmögna bestämmes enbart

med hänsyn till vad som finnes erforderligt för livsuppehälle och vård,

måste utformningen av hjälpåtgärderna för de arbetslösa ske under be­

aktande jämväl av arbetsmarknadspolitiska och konjunkturpolitiska

överväganden.

Svenska socialvårds^ örbundet framhåller, att ett av de mest karakte­

ristiska dragen i modern socialpolitik är att hjälpbehov, som uppstår på

grund av specifika förhållanden, t. ex. sjukdom, olycksfall i arbete, oför-

vållad arbetslöshet o. s. v., normalt skall avhjälpas på annat sätt än genom

socialhjälpsbidrag. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att tyngd­

punkten i arbetslöshetspolitiken alltid legat på arbetslinjen, medan man

i möjligaste mån inskränkt de kontanta understöden. Samhällets hjälp

åt de arbetslösa borde alltjämt utgå efter arbetslinjen.

Landsorganisationen hänvisar till följande av organisationen avgivna

yttrande över förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

I samhällets aktiva konjunkturpolitik måste kommunernas insatser för

planering av sysselsättningen tillmätas väsentlig betydelse. Samhällsad-

ministrationens utbyggnad efter kriget har också skett under motivering

att stimulera och få kommunerna att aktivt medverka i planeringsarbetet

för att hålla sysselsättningen uppe på maximal höjd. Utan tvivel har

samhället också genom de senaste årens reformer på det ekonomiskt-

administrativa området — t. ex. vad gäller bostads- och jordbrukspoli­

tiken — skaffat sig hjälpmedel som gör samordningen lättare men ställer

samtidigt ökade krav på samhällets alla olika organ. Landsorganisationen

anser därför att ett från de övriga socialgrenarna fristående obligatoriskt

kommunalt organ bör inrättas med uppgift att handlägga de allmänna

sysselsättnings- och arbetslöshetsfrågorna. Redan nu äger Kungl. Maj :t

förordna att inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd för handhavan-

de av lokala åtgärder ifråga om statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet

vid oförvållad arbetslöshet. Det finns därjämte skäl som talar för att kom­

munerna efter kommunreformens genomförande skall administrativt få

större möjligheter att handhava de på detta område viktiga arbetsuppgit-

terna.

I anslutning härtill framhåller Landsorganisationen, att inordnandet av

hjälpverksamheten för oförvållat arbetslösa i socialhjälpslagen skulle

kunna tolkas som om samhället icke betraktade denna del av det sociala

medborgarskyddet som så betydelsefull och särpräglad att det fordrade

särskilda samhällsåtgärder.

Länsstyrelsen i Södermanlands län — som avstyrkt statsbidrag till so­

cialhjälpen — finner det uteslutet att ålägga kommunerna att helt svara

för de hjälpkostnader, som väsentligen bero på det allmänna läget på

arbetsmarknaden.

Kommitténs förslag om införande av maximibelopp för socialhjälp till

arbetslösa har mött enhällig och stark kritik. Förslaget anses allmänt

strida mot socialhjälpens karaktär av generell, supplerande hjälpform.

överståthållarämbetet anför i denna del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

70

En maximering av ett bidrag medför med nödvändighet, att understödet

måste taga sikte på normalfallen och därför i vissa, icke nödvändigtvis säll­

synta fall, måste bliva otillräckligt. Detta förhållande medför f. n. ingen

allvarlig olägenhet, eftersom fattigvården alltid äger möjlighet att av­

hjälpa tillfälligt hjälpbehov utanför det maximerade arbetslöshetsunder­

stödets ram. Annorlunda skulle saken ställa sig vid ett inordnande av

arbetslöshetshjälpen under socialhjälpen, eftersom — då någon supple­

rande hjälpform icke skulle stå till buds — möjlighet att gå utöver det

högsta tillåtna bidraget icke skulle föreligga. Ett sådant arrangemang är

vidare, såsom Stockholms stads socialvårdsmyndigheter framhållit, ägnat

att väcka betänkligheter även såtillvida, att införandet under socialhjälpen

av en maximerad hjälpform icke kan undgå att i olika riktningar påverka

socialhjälpsunderstöden i övrigt. Erfarenheten ger nämligen vid handen,

att maximerade understöd tendera att utveckla sig till normalbelopp för

hela den verksamhet, som beröres, och det strider som sagt mot hela

socialhjälpens idé om en alltför schablonmässig prövning skulle bliva

regel.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening kan icke mycket vara att vinna

på den föreslagna ordningen, som i praktiken åstadkommer två hjälp-

former, ehuru båda komma att benämnas socialhjälp. Av liknande upp­

fattning är Stockholms stad, som anför att kommittén i samma hjälp-

forin infört olika grader av behovsprövning, vilket otvivelaktigt måste leda

till skapandet av en särställning för de arbetslösa. Svenska arbetsgivare­

föreningen befarar att denna splittring av socialhjälpen i praktiken måste

innebära avsevärda olägenheter.

Frågan, vilket lokalt organ som bör handha den kontanta hjälpen till

arbetslösa, har diskuterats i en mängd yttranden. I endast en mindre del

av dessa tillstyrkes kommitténs förslag, att hjälpen skall utges av social­

nämnden.

Pensions styrelsen har sålunda svårt att föreställa sig att alla social­

nämnder skall kunna uppfylla de stora krav i olika avseenden, som ställes

på en socialnämnd vid tillämpningen av bestämmelserna i vilka fall arbets­

lösa skall få uppbära socialhjälp. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför,

att socialnämnden kommer att bli bunden av reglerande föreskrifter i en

omfattning, som måste anses oförenlig med socialhjälpens karaktär av

obunden hjälpverksamhet. Svenska socialvårdsförbundet anser, att social­

nämnden kommer att bli nödsakad taga hänsyn till av länsarbetsnämnden

och arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade föreskrifter.

Arbetsmarknadsstyrelsen hävdar att arbetslöshetspolitiken måste be­

traktas som en enhet, skild från socialhjälpen, samt anför.

Vid ett genomförande av kommitténs förslag skulle arbetslöshetsåt-

gärderna komma att splittras även i den lokala instansen. Enligt kom­

mittén skulle liksom nu är fallet särskild arbetslöshetsnämnd kunna in­

rättas. Man torde väl också kunna förutsätta, att detta bleve förhållandet

åtminstone i kommuner, som kontinuerligt eller relativt ofta drabbas av

arbetslöshet. Då socialnämnden förutsättes handha all socialhjälpsverk-

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

71

samhet, även den för arbetslösa, bleve följden alltså en uppdelning av

hjälpåtgärderna på två lokala organ.

pnliut

Därest särskild arbetslöshetsnämnd icke finnes inrattad, kan enl g

»ällande författning kommun uppdraga åt kommunalnämnd respektive

drätselkammare att vara arbetslöshetsnämnd. Enligt kommitténs förslag

skall i det nu avsedda fallet socialnämnden vara arbetslöshetsnämnd

Fnli«t styrelsens mening är den nuvarande ordningen att föredraga, ena

drätselkammaren respektive kommunalnämnden har ett storre mflytande

på kommunernas investeringspolitik och ekonomi, vllk^ haforSunfngen

tydelse för arbetslöshetsåtgärderna, enar arbetslinjen a\en i fortsättning

måste äga företräde framför kontantunderstödslinjen.

Vad övriga specialformer av behovsprövad hjälp

angår har kommitténs förslag, att dessa skall upphöra, när lagstiftningen

om socialhjälp träder i kraft, allmänt lämnats utan erinran, dock att pen-

sionsstyrelsen — under förklaring att styrelsen delar kommitténs uppfatt-

ning att lagen om kommunala pensionstillskott bör upphavas i den man

den avser dylika tillskott — framhåller att denna lag är tillämplig aven i

vissa fall då folkpension ej utgår och att med hänsyn härtill det bor til s

vidare anstå med lagens upphävande.

Mot själva utformningen av kommitténs förslag fram-

föres i remissyttrandena åtskilliga principiella erinringar och på flera hall

ges uttryck för den uppfattningen, att förslaget inte utan genomgripande

överarbctning kan läggas till grund för lagstiftning. Denna standpunkt in­

tages av bl. a. pensionsstprelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och

Bohus, Våsternorrlands och Jämtlands län, besvårssakkunniga, Svenska

landskommunernas förbund, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska sjuk-

kasseförbundet och Riksförbundet landsbygdens folk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Departementschefen

Den lagstiftning, som i vårt land reglerar den samhälleliga generella och

behovsprövade hjälpformen, dvs. fattigvården, är av ganska gammalt da­

tum. Lagen om fattigvården är nämligen utfärdad den 14 juni 1918. Efter

tillkomsten av denna lag har förhållandena på det socialpolitiska området

utvecklats snabbt. Fattigvårdslagen har emellertid inte undergått stora for­

ändringar. Ändringarna avseende denna lagslittning har jainte det att

fattigvård slopats som rösträttshinder — främst tagit sikte på att nnnska

antalet fattigvårdsprocesser, dvs. processer rörande vem som i sista hand

skall svara för kostnaden för meddelad fattigvård.

När fattigvårdslagen kom till år 1918 — och då ersatte en år 1871 ut­

färdad fattigvårdsförordning — utgjorde fattigvården en dominerande

lijälpform. Under utvecklingens gång har emellertid fattigvården forlorat

i relativ omfattning till följd av olika sociala reformer. 1 första band märkes

härvid den utbyggnad av socialförsäkringssystemet som kommit till stånd.

De allmänna ålderspensionerna har undan för undan höjts, och dessa pen­

sioner är nu sådana att de eljest medellösa åldringarna — som förut ut-

gjort huvuddelen av7 fattigvårdens klientel — inte längre behöver anlita

fattigvården för sin försörjning. Även invalidpensionerna och övriga former

av folkpension har successivt förbättrats; och jag vill erinra om att för

arets riksdag framlagts förslag till höjning av folkpensioneringens änke­

pensioner och hustrutillägg.

Genom den allmänna sjukförsäkring, som trätt i kraft vid årsskiftet, har

mlorts skydd mot de ekonomiska skadeverkningarna av sjukdom; och

enligt den samtidigt genomförda moderskapsförsäkringen lämnas eko­

nomiskt bistånd vid havandeskap och barnsbörd. Försäkringsskyddet vid

olycksfall i arbete har utvidgats genom den nya yrkesskadeförsäkrings­

lagen. Denna avser visserligen endast nya skadefall. Därest av mig tidigare

anmält förslag till omreglering av äldre olvcksfallsersättningar genomföres,

kommer emellertid också sådana livräntetagares ekonomiska förhållanden

att bli väsentligt bättre. Även arbetslöshetsförsäkringens förmåner har avse­

vart forbattrats, sedan — efter beslut av 1953 års riksdag — statsbidragen

till denna gren av socialförsäkringen ökat.

Vidare må erinras om de allmänna barnbidragens införande, höjningen

av de särskilda barnbidragen och bidragsförskotten, genomförandet av

bostadspolitiska åtgärder av skilda slag, arbetsförmedlingens och särskilt

arbetsvärdens ökade resurser samt de vidgade möjligheterna till vård och

försörjning av långtidssjuka, psykiskt efterblivna, vanföra in. fl. Slutligen

bor erinras om att det vicl sidan av fattigvården finnes ett flertal special-

formei av behovsprövad samhällelig hjälp, främst bland dem mödrahjälpen

samt kontantunderstöden vid arbetslöshet.

Genom ifrågavarande åtgärder har området för och behovet av fattig­

vård under utvecklingens gång alltmer beskurits.

Frågan om en reformering av fattigvårdslagstiftningen har länge stått

på dagordningen; och socialvårdskommittén — som tillkallades år 1938

för att \erkställa en allmän översyn av den svenska socialvårdslagstift-

ningen och som under årens lopp framlagt en rad förslag, vilka sedermera

legat till grund för ett flertal betydelsefulla reformer på detta område __

upptog ganska tidigt denna fråga till behandling. Frågan ansågs emeller­

tid böra vila tills vidare, främst med hänsyn till att spörsmålet om en revi­

sion av den kommunala indelningen först borde lösas. Sedan kommunin-

delningsreformen genomförts, tog kommittén upp frågan om en reviderad

fattigvårdslagstiftning. Arbetet härmed avslutades år 1950, då kommittén

avgav ell betänkande med förslag till lag om socialhjälp m. m.

Enligt kommitténs förslag skall den nuvarande fattigvården avlösas av

en ny generell och behovsprövad hjälpform, kallad socialhjälp. Denna före­

slås skola i sig inrymma nu förekommande olika specialformer av behovs­

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

73

prövad hjälp, även mödrahjälpen och kontantunderstöden vid arbetslöshet.

Socialhjälpen är således avsedd att bli en betydligt mer omfattande hjälp-

form än fattigvården är. Vidare föreslår kommittén, att staten skall i avse­

värd utsträckning, i normalfallen till hälften, bidraga till socialhjälpens

finansiering, något som i sin tur ansetts nödvändiggöra en mer detaljerad

lagstiftning på området än den nuvarande.

Från dessa utgångspunkter har kommittén utformat ett förslag till lag

om socialhjälp, vari sammanfattats bestämmelserna rörande den nya hjalp­

formens innehåll, meddelande, rättsverkningar m. m. De bestämmelser, som

kommittén anser böra gälla i fråga om statsbidragets storlek och utform­

ning, har sammanförts i ett förslag till lag om bidrag av statsmedel till

kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. Den i nuvarande

fattigvårdslagen behandlade frågan om försummelse av försörjningsplikt

har kommittén funnit böra lösas för sig och bestämmelserna harom har

upptagits i ett förslag till lag om arbetsföreläggande. Regler rörande ålder­

domshem och andra socialvårdsanstalter har upptagits i ett fristående föi-

slag till lag om vissa socialvårdsanstalter; även de frågor, som berör social­

vårdens kommunala organisation, föreslås reglerade i en särskild lag.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har allmänt vitsordats,

att den nuvarande fattigvårdslagstiftningen är så otidsenlig och bristfällig,

att en reformering av densamma är behövlig; och icke från något hall har

ifrågasatts annat än att det även i fortsättningen föreligger behov av en

lagstiftning rörande en hjälpform av detta slag. Jag är av samma uppfatt­

ning. Trots de förbättringar av socialförmånerna, som genomförts under

senare år, torde det uppstå situationer, då socialförsäkring och andra

hjälpformer inte står till förfogande eller inte räcker till; och föi dessa fall

behövs en generell, behovsprövad hjälpform. Denna hör, såsom kommittén

föreslagit, benämnas socialhjälp.

Om det råder enighet om att den nuvarande fattigvården bör avlösas

av en ny motsvarande hjälpform, går däremot meningarna isär beträffande

frågan hur reglerna för den nya hjälpen bör utformas. Detta gäller inte

minst de grundprinciper, efter vilka kommittéförslaget utarbetats, nämligen

införande av statsbidrag och slopande av de nuvarande speciella behovs­

prövade hjälpformerna. Med hänsyn till att ett ställningstagande till dessa

spörsmål får verkningar i åtskilliga andra hänseenden, vill jag först uppe­

hålla mig vid dem.

Vad angår frågan om socialhjälpens finansiering har kom­

mittéförslaget rönt stark kritik, icke minst från kommunerna själva och

deras företrädare. Därvid har framhållits bl. a. att kommitténs utgångs­

punkt, att socialhjälpen vore en statsuppgift, saknade historiskt underlag,

i det att fattigvården av ålder varit cn socknens angelägenhet och således

av rent kommunal karaktär. Vidare har pekats på att fattigvården genom

den utveckling, som ägt rum på detta område, blivit en hjälpform av jäm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

förelsevis underordnad betydelse, samtidigt som kommunerna efter kom-

munindelningsreformens genomförande fått större ekonomisk bärkraft,

varför det ifrågasatts, huruvida det överhuvudtaget föreligger något behov

av statsbidrag till socialhjälpen. Det har också hänvisats till att frågan an­

gående formerna för statsbidrag till kommunerna f. n. är under utredning.

Ytterligare har gjorts gällande att förekomsten av statsbidrag skulle med­

föra statskontroll och centraldirigering med därav följande detaljreglering

och inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten och ökade

administrationskostnader.

Den i detta hänseende framkomna kritiken är enligt min mening be­

rättigad; och jag anser att skäl saknas att övergiva det nuvarande systemet.

Enligt min mening bör således socialhjälpen finansieras av kommunerna

utan annat bidrag från statens sida än som f. n. utgår till fattigvården.

Vidkommande härefter frågan, huruvida nu förefintliga specialformer

av behovsprövad hjälp bör avskaffas och ersättas med socialhjälp, är jag

principiellt ense med kommittén om att man såvitt möjligt bör söka komma

bort från den splittring av den behovsprövade hjälpen, som nu föreligger.

Frågan huruvida dessa hjälpformer skall slopas bör emellertid enligt min

mening avgöras främst efter praktiska och ekonomiska överväganden;

och jag kan inte dela kommitténs uppfattning att socialhjälpen skulle bli

betraktad som en mindervärdig och nedsättande hjälpform, därest man

vid sidan av socialhjälpen behåller en eller annan behovsprövad hjälp­

form.

En av de speciella behovsprövade hjälpformer, som kommittén vill av­

skaffa, är in ö d r a h j ä 1 p e n. Denna helt av statsmedel utgående hjälp­

form infördes år 1937, och den kom till bl. a. i abortförebyggande syfte.

Frågan om mödrahjälpens slopande har diskuterats vid flera tillfällen. Vid

anmälan av det förslag till lag om moderskapshjälp, som antogs vid 1954

års riksdag, anförde jag (propositionen nr 144), att mödrahjälpen under

lång tid i sina huvuddrag fungerat tillfredsställande och jag ansåg att i

dåvarande läge beträffande mödrahjälpen inga andra ändringar borde vid­

tagas än som direkt påkallades av den nya, generellt utgående och till sjuk­

försäkringen anknutna moderskapshjälpen.

Mödrahjälpen har tidigare svarat för inemot hälften av kostnaderna för

samhällets ekonomiska hjälp vid havandeskap och barnsbörd. Hur förhål­

landena här kommer att gestalta sig efter moderskapsförsäkringens genom­

förande är naturligen svårt att yttra sig om. Givetvis kommer emellertid

kostnaderna för mödrahjälpen att nedgå. Det må nämnas att i årets stats-

verksproposition för budgetåret 1955/58 äskats ett anslag till mödrahjälp

med 4,5 milj. kronor, under det att medelsförbrukningen under sistför-

flutna budgetår var i det närmaste dubbelt så stor.

Med den ståndpunkt jag intagit till frågan om socialhjälpens finansie­

ring skulle, därest mödrahjälpen avskaffades, kostnaden för hjälpen åt

75

de sämst ställda vid havandeskap och barnsbörd överföras från staten till

kommunerna. Det synes icke riktigt att så sker, och detta i all synnerhet

om man betänker att de största mödrahjälpskostnaderna förekommer i

ekonomiskt hårt pressade kommuner. Vidare bör märkas, att det häi äi

fråga om klart avgränsade hjälpbehov, som ansetts böra tillgodoses ur be-

folkningspolitiska synpunkter. Redan det nuvarande systemet har ansetts

behäftat med vissa ojämnheter vid bestämmande av hjälpens storlek.

Risken härför måste uppenbarligen bli avsevärt större, därest beslutande­

rätten i hithörande frågor överflyttades från de nuvarande regionala ex­

pertorganen till lokala nämnder.

Under hänvisning till vad nu anförts anser jag mig inte böra förorda,

att mödrahjälpsverksamheten överföres till socialhjälpens organ.

En annan specialform av behovsprövad hjälp, som kommittén föreslår

skola slopas och uppgå i socialhjälpen, utgör kontantunderstöden

vid arbetslöshet, varom regler finnes i den s. k. hjälpkungörelsen

den 27 maj 1949 (nr 278). Det är att märka, att förslaget i detta hänseende

i sin tur bygger på förutsättningen att kostnaderna för socialhjälpen i be­

tydande omfattning skall bestridas av statsmedel. Jag har tidigare uttalat

som min mening, att socialhjälpen bör finansieras av kommunerna. Häi-

igenom har alltså själva grunden för kommitténs förslag i denna del ryckts

undan. Även bortsett härifrån talar emellertid både principiella och prak­

tiska skäl för att den av arbetslöshetsnämnderna administrerade hjälpverk­

samheten vid arbetslöshet inte i detta sammanhang bör avskaffas.

Ifrågavarande verksamhet bedrives, med arbetsmarknadsstyrelsen som

centralorgan, i olika former, nämligen anskaffande av arbete, meddelande

av utbildning samt lämnande av kontantunderstöd. Arbetslinjen är den

primära, och först då vederbörande ej kan beredas arbete följer man undei-

stödslinjen. Av naturliga skäl måste en snabb övergång kunna ske från

den ena linjen till den andra. Särskilt är det angeläget att den som uppbär

kontantunderstöd utan omgång kan placeras i arbete. Kontantunderstöden

syftar till att skydda och bevara arbetskraften under den tid, då den på

grund av arbetsbrist ej kan användas i produktionen. Understöden har

således en annan karaktär än fattigvården. Arbetslöshetshjälpen bör enligt

min uppfattning ses som en enhet och som en integrerande del i hela

arbetsmarknadspolitiken. Det gäller här icke en socialvårds- utan en arbets­

marknadsfråga.

Den av kommittén förordade lösningen torde vidare göra det nödvändigt

att — vilket kommittén även föreslagit — i socialhjälpslagen införa ett

flertal specialregler för de arbetslösa. Särbestämmelser skulle bl. a. erfordras

rörande kontroll av arbetsviljan, angående avstängning från rätten till

socialhjälp vid självförvållad arbetslöshet och i vissa konfliktsituationer,

beträffande socialhjälpens storlek i förhållande till arbetslöshetsförsäk­

ringens förmåner osv. Regler av denna typ skulle stämma dåligt överens

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

76

med den obundenhet, som i övrigt bör utmärka socialhjälpen, och dess­

utom bereda socialnämnderna betydande tillämpningssvårigheter.

Jag förordar således, att den nuvarande kontantunderstödsverksamheten

för arbetslösa enligt hjälpkungörelsen i detta sammanhang lämnas orubbad.

Som en konsekvens härav bör de arbetslösa intaga samma ställning i social-

hjälpshänseende som de nu gör i fattigvårdshänseende.

De skäl, som föranlett mitt ifrågavarande ståndpunktstagande, äger sin

motsvarande giltighet såvitt avser den behovsprövade hjälp, vilken utgår

till utlandssvenskar in. fl. enligt kungörelsen den 9 juni 1950 (nr

383) angående bistånd åt utlandssvenskar, som återvända till Sverige,

in. in. Någon anledning att nu slopa denna hjälpform synes ej föreligga.

Bestämmelserna rörande kommunala pensionstillskott fin­

nes i lagen den 26 juli 1947 (nr 528) om kommunala pensionstillskott in. in.,

enligt vilken kommun har möjlighet att till fattigvårdsstyrelses förfogande

ställa medel med föreskrift, att tillskott eller bidrag, som utdelas av dessa

medel, inte skall anses som fattigvård. Den verksamhet, som bedrives med

stöd av ifrågavarande lag, är av begränsad omfattning och är centraliserad

till de större städerna. I praktiken utgår hjälpen i allmänhet i form av

hjälp till dietkost och till kläder; stundom utgår hjälp till tandvård, läkar­

vård och medicin.

Anledningen till att en lagstiftning rörande kommunala pensionstillskott

infördes var att fattigvården på grund av sitt namn och sin karaktär —

bl. a. innebärande obegränsad återbetalningsskyldighet — inte ansågs vara

en lämplig hjälpform i hithörande fall. Med den utformning, som social­

hjälpslagen är avsedd att få, äger dessa skäl ej någon bärkraft. Då ej heller

i övrigt skäl torde föreligga att ha två så likartade hjälpformer för samma

ändamål, bör enligt min mening lagen om kommunala pensionstillskott

in. m. upphävas samtidigt med att socialhjälpslagen träder i kraft.

Samma skäl talar för att låta i socialhjälpen uppgå den hjälp, som kan

lämnas sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka en­

ligt lagen den 2 maj 1919 (nr 283) om lindring i de mindre bemedlades

kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, vilken

lag för övrigt tillämpats i endast obetydlig utsträckning.

Reglerna rörande skoldistrikts rätt att efter behovsprövning lämna hjälp

av kommunala medel åt skolbarn för bekostande av deras skolgång

eller resor för undersökning och behandling vid den statsunderstödda psy­

kiska barna- och ungdomsvården är upptagna i stadgan den 26 september

1921 (nr 604) angående folkundervisningen i riket, stadgan den 22 juni 1923

(nr 294) angående folkundervisningen i Stockholm samt stadgan den 16

september 1918 (nr 1001) för fortsättningsskolan. Reglerna har tillkommit

för beredande av möjlighet till hjälp utan fattigvårds karaktär. Bortsett

från bidraget till resor utgår i praktiken hjälpen endast i form av kläder

och skodon.

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

77

Den nuvarande ordningen på detta område synes innebära eu onödig

splittring; det kan enligt min mening icke anses motiverat att samma

behov tillgodoses i vissa fall av skolmyndigheten och i andra fall av social-

hjälpsorganet. Förhållandet blir särskilt markant, när det t. ex. gällei

utrustning av ett och samma barn under skolterminerna och under feriei na

samt utrustning av syskon, av vilka icke alla är i skolåldern. För öviigt

torde det väl mången gång förhalla sig sa, att, där skoldisti iktet ansei sig

böra träda hjälpande emellan, familjen även i annat avseende redan upp­

bär eller kan vara i behov av hjälp från det allmännas sida. Jag förordar

därför att skoldistriktens ifrågavarande hjälpverksamhet får övertagas av

socialhj älpsorganen.

Efter det socialvårdskommittén avgav sitt förslag har det utfärdats två

författningar — den ena avseende tandvårdskostnader och den

andra avseende läkarvårdskostnaderna för mindre bemed­

lade på landsbygden — vilka jag i detta sammanhang vill något

beröra.

Bestämmelserna i förra hänseendet innehålles i förordningen den 22

september 1950 (nr 606) om kommuns bidrag till kostnaderna för folk­

tandvården. Enligt denna förordning äger kommun bidraga till bestridande

av kostnader, som sammanhänger med folktandvården. Någon anledning

att i detta sammanhang avhända kommunerna deras ifrågavarande rätt

synes icke föreligga.

Den andra författningen utgöres av kungörelsen den 26 maj 1954 (nr

510) angående statsbidrag till lindring i läkarvårdskostnaderna för mindre

bemedlade å landsbygden. Denna kungörelse kom till i samband med den

allmänna sjukförsäkringen; och den bör bestå även efter det att den nya

socialhjälp slagen trätt i kraft.

Av den redogörelse jag lämnat för socialvårdskommitténs förslag fram­

går, att kommittén tänkt sig att socialhjälpen skall intaga en central ställ­

ning inom vårt socialvårdssystem samt att lagstiftningen rörande social­

hjälpen skall utgöra ett ganska omfattande lagkomplex. Emellertid har un­

der senare år inträffat åtskilliga omständigheter, som gör att kommitténs

förslag i vissa hänseenden måste anses vila på förutsättningar, vilka ej

längre är för handen.

Sålunda har den utbyggnad av socialförsäkringarna och den förbättring

i övrigt av hjälpformerna på det sociala området, vilken jag tidigare be­

rört, till avsevärd del skett efter det kommittén år 1950 avgav sitt betän­

kande. Efter nämnda år har vidare antagits en ny kommunallagstiftning,

i samband med vars tillkomst statsmakterna enade sig om att kommunerna

borde åtnjuta största möjliga frihet att ordna sin förvaltning och sina verk­

samhetsformer med hänsyn till skiftande lokala behov ävensom att det vore

önskvärt att speciallagstiftningens bestämmelser rörande den kommunala

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

förvaltningsorganisationen såvitt möjligt anpassades efter den nya kom­

munallagen. Ytterligare är i detta sammanhang att märka, att vissa spörs­

mål inom eller i vart fall berörande ifrågavarande område f. n. är föremål

för omprövning av särskilda sakkunniga. Jag syftar härvid på att barna-

vårdskommittén är sysselsatt med en översyn av barnavårdslagstiftningen,

därvid åtskilliga för barnavården och socialhjälpen gemensamma frågor

torde komma att omprövas, att ålderdomshemmens ställning prövas av

1952 års åldringsvårdsutredning samt att frågan om de administrativa fri-

hetsberövandena också är föremål för särskild sakkunnigutredning.

Med hänsyn till vad som anförts och med den ståndpunkt jag intagit

till frågorna om socialhjälpens finansiering och omfattning anser jag att

den nya socialhjälpslagstiftningen bör utformas efter delvis andra rikt­

linjer än som föreslagits av kommittén.

Genom att kommunerna själva får svara för kostnaderna för social­

hjälpen förfaller till en början kommitténs förslag till lag om bidrag av

statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. Vi­

dare torde det icke bli erforderligt med en sådan detaljreglering av olika

spörsmål, vilken kommittén ansett nödvändig. Vad som förekommit i sam­

band med den nya kommunallagens tillkomst föranleder att kommitténs

förslag till lag om socialnämnd in. m. ej bör förverkligas. I avbidan på re­

sultatet av pågående utredningar synes ej heller kommitténs förslag till

särskild lagstiftning om socialvårdsanstalter och om arbetsföreläggande

böra omsättas i praktiken.

Från dessa utgångspunkter har inom socialdepartementet samtliga de

bestämmelser, som ansetts böra gälla i förevarande hänseende, samman­

fattats i ett förslag till lag om socialhjälp.

Jag övergår nu till att i skilda avsnitt behandla de viktigaste delarna i

detta förslag för att därefter redogöra för förslagets detaljer.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Socialhjälpens innehåll

Gällande bestämmelser

Såsom förut nämnts skiljer Fvl mellan fattigvård, som fattigvårdssam-

hällena är skyldiga att lämna, och fattigvård, som det står dem fritt att

lämna, eller — för att använda gängse terminologi — mellan obligatorisk

och frivillig fattigvård.

För att obligatorisk fattigvård skall utgå kräves enligt lagens

1 § att den person, om vilken det är fråga, antingen är minderårig, d. v. s.

under 16 år, eller till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande

kropps- eller själskrafter är oförmögen att försörja sig genom arbete. I

lagen anges inte, vilken grad av arbetsoförmåga som bör föreligga för att

villkoren för obligatorisk fattigvård skall vara uppfyllda, men avsikten

79

torde inte ha varit att kräva total oförmåga till arbete; i praxis lärer inte

heller krävas mera än att vederbörande saknar tillräcklig förmåga att

genom arbete förskaffa sig vad som erfordras till livets uppehälle. Det ar

att märka, att arbetsoförmågan måste vara föranledd av ålderdom, sjukdom

eller därmed likställda omständigheter. En vuxen person, som inte är

arbetsoförmögen av dylik orsak men som av annan anledning t. ex.

arbetslöshet — inte kan försörja sig, bar alltsa ej rätt till obligatorisk

fattigvård.

Utöver vad som framgår av det nu anförda kräves för att obligatorisk

fattigvård skall utgå dels att vederbörande saknar medel till sitt livsuppe­

hälle och dels att lians behov inte avhjälpes på annat sätt.

Obligatorisk fattigvård omfattar erforderligt underhåll och erforderlig

vård. Därmed torde avses, att vederbörande skall erhålla vad som å den

ort, där han uppehåller sig, anses erforderligt för livsuppehället samt, om

han är gammal eller lider av sjukdom, lyte e. dyl., den omvårdnad som i all­

mänhet bestås gamla eller sjuka personer. Om hjälptagaren är minderårig,

skall den obligatoriska fattigvården omfatta även uppfostran; meningen

torde vara att han på samhällets bekostnad skall erhålla samma uppfostran,

som beredcs det uppväxande släktet i allmänhet.

Genom de regler rörande obligatorisk fattigvård, för vilka redogörelse nu

lämnats, har gränserna uppdragits för samhällets skyldighet att lämna

fattigvård åt nödställda personer. Denna skyldighet motsvaras av en rät­

tighet för den enskilde, som äger anföra besvär hos länsstyrelsen över be­

slut, varigenom fattigvård helt eller delvis vägrats honom. Oavsett om be­

svär anförts eller ej åligger det emellertid länsstyrelserna att tillhålla de

fattigvårdssamhällen, som underlåter att lämna obligatorisk fattigvård då

förutsättningarna därför är uppfyllda, att fullgöra sin skyldighet härut-

innan (78 §).

Fvl överlämnar helt åt fattigvårdssamhällena att bestämma, i vilka fall

frivillig fattigvård skall utgivas (2 §). Samhällets fullmäktige

kan fastställa de grunder, som faltigvårdsstyrelsen härvidlag har att till-

lämpa, men om så ej skett, ankommer det på fattigvårdsstyrelsen att lämna

frivillig fattigvård i den mån så prövas nödigt. Med hänsyn till att fall

understundom kan inträffa, då ett fattigvårdssamhälle inte kan undgå att

avhjälpa ett föreliggande behov, ehuru förutsättningarna för obligatorisk

fattigvård ej är uppfyllda, har i sista punkten av 2 § intagits ett stadgande,

som syftar till att erinra samhällena om att de bör inskrida i dylika fall.

Nämnas må vidare, att .87 § innehåller en rekommendation för samhällena

att genom tjänliga åtgärder söka förebygga framtida fattigvårdsbehov.

Genom ifrågavarande stadgande torde lagstiftaren ha velat uppmana sam­

hällena alt lämna frivillig fattigvård i vissa fall, t. ex. då så är lämpligt

för att förebygga befarad arbetsoförmåga.

Det ankommer på fattigvårdsstyrelsen att från fall till fall bestämma,

Kiingl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

80

i vilken form fattigvård skall meddelas (10 §). I lagen an­

ges dock vissa allmänna riktlinjer, som härvid bör följas. Sålunda före-

skrives, att fattigvårdsstyrelsen bör låta sig angeläget vara att lämna under­

stöd på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för

framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina (26 §). Vidare stad­

gas, att fattigvård i allmänhet meddelas genom understöd i hemmet, ut-

ackordering i enskilt hem eller vård å anstalt (27 §). Understöd i hemmet

bör enligt lagen inte lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat av drycken­

skap eller arbetsovillighet, och ej heller eljest när anledning finnes att an­

taga, att understödet inte kommer till behörig användning (28 §). Ut-

ackordering av behövande får endast ske till personer, rörande vilkas

lämplighet och förmåga att uppfylla de skyldigheter som åvilar dem, fat­

tigvårdsstyrelsen i förväg gjort sig förvissad (29 §). Då hemunderstöd

lämnas eller utackordering sker, tillrådes fattigvårdsstyrelsen att vaka över

att understödet kommer till behörig användning och att den, som mottagit

understödstagaren till vård, fullgör sina skyldigheter (30 §).

Enligt 31 § skall fattigvårdssamhälle ha anstalt för sådana understöds-

tagare, som är i behov av vård och inte lämpligen kan understödjas i hem­

met eller utackorderas. Reglerna härom kommer att närmare behandlas i

ett senare avsnitt. I detta sammanhang må endast nämnas, att understöds-

tagare, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan

kroppslig eller andlig brist eller svaghet har behov av vård å särskild an­

stalt, såvitt möjligt skall beredas dylik vård. Det ankommer på fattigvårds­

styrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder för att skaffa honom inträde å

sådan anstalt (35 §).

Slutligen må nämnas, att varje fattigvårdssamhälle skall ha ett regle­

mente för fattigvården, såvida inte Konungen medgivit befrielse

därifrån. Reglementet skall antagas av samhället och fastställas av läns­

styrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Socialvårdskommittén

Kommittén finner det vara en brist i nu gällande lagstiftning att intet

organ finnes, som har på sitt ansvar att lämna ensamma och rådlösa män­

niskor bistånd i personliga angelägenheter, samt anför här­

om bl. a.

Då och då påträffas människor, som befinnas ha sedan längre eller kor­

tare tid levat under i hygieniskt avseende upprörande dåliga förhållanden,

ehuru de ha lätt tillgängliga tillgångar, som de underlåtit att använda.

Något ekonomiskt hjälpbehov föreligger icke, och enligt fattigvårdslagen

hör det därför icke till fattigvårdsstyrelsens uppgifter att ingripa. Ofta ser

emellertid en fattigvårdsstyrelse bort från detta och ingriper oavsett att

fattigvårdsbehov icke föreligger. Den känner sig som ett organ, som har

att svara för att människor i kommunen icke fara illa överhuvud taget, och

den handlar därefter. Många fattigvårdsstyrelser fylla sålunda här en viktig

81

uppsift utan att för sitt handlande ha något stöd i författning. Är det fråga

just om hygieniska förhållanden kan det vara hälsovårdsnämndens sak att

ingripa, och så sker även understundom. Uppenbart är dock att detta icke

kan ske annat än i flagranta fall.

Enligt kommitténs mening borde i varje kommun finnas ett organ, som

hade till uppgift att bistå medborgare, vilka vore i behov av hjälp i person­

liga angelägenheter. Denna personligt betonade verksamhet borde utövas

utan hänsyn till om det förelåge behov av ekonomiskt bidrag från någon av

de olika hjälpgrenarna. Den borde sålunda icke vara inskränkt till någon

viss grupp, t. ex. socialhjälpens klientel, utan kunna anlitas av medborgarna

vare sig de samtidigt behövde söka ekonomisk hjälp eller icke. Ej hellei

borde den ha karaktären av fortlöpande tillsyn över vissa kategorier, utan

ingripande borde ske, när det genom framställning, anmälan eller eljest

vunnits upplysning om att bistånd av här berörd art vore av beho\et på­

kallat.

Kommittén föreslår, att ifrågavarande verksamhet skall handhavas av

socialnämnden samt bestämmelser härom inryckas i socialhjälpslagen. I

enlighet härmed har i 1 § i det av kommittén utarbetade förslaget till social­

hjälpslag upptagits bestämmelser av innehåll, att envar, som för att kunna

leva under tillfredsställande förhållanden och komma i åtnjutande av er­

forderlig vård eller för att bli i tillfälle att behålla eller återvinna sin för­

måga till självförsörjning är i behov av råd och upplysningar eller annat

bistånd i personliga angelägenheter, äger erhålla detta genom nämnden

samt att nämnden, oavsett om anmälan skett, har att ombesörja att dylikt

behov hos person, som vistas i kommunen, blir tillgodosett.

Till dessa stadganden ansluter sig en föreskrift i förslagets 37 §, enligt

vilken det åligger länsstyrelse att, så snart det genom klagomål från hjälp-

behövande eller annan anmälan kommer till dess kännedom att social­

nämnd underlåter att lämna bistånd enligt 1 §, tillhålla nämnden att lämna

dylikt bistånd. I sin motivering till 37 § — som reglerar länsstyrelsens be­

fogenheter även i andra avseenden än det nu förevarande — uttalar kom­

mittén bl. a., att det vore självfallet att länsstyrelsen skulle ha rättighet

och skyldighet att ingripa även när besvär ej anförts samt att det darfor

vore onödigt att utforma särskilda besvärsbestämmelser.

I-detta sammanhang må nämnas, att kommittén understrukit önskvärd­

heten av att läkare medverkar i socialvårdsarbetet. De er­

farenheter som gjorts i större städer genom inrättande av särskilda social­

läkartjänster hade visat sig synnerligen goda. Endast härigenom hade

man kunnat tillgodose det angelägna behovet av läkares medverkan sär­

skilt för återanpassning i samhället av människor, vilka av olika anled­

ningar förlorat sin förmåga att försörja sig, ehuru de hade själva arbetsför­

mågan i behåll. Bortsett från större städer kunde kommunerna emellertid

självfallet inte lösa problemet på dylikt sätt. I regel stode inga andra läkare

(i — B ilning till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

till buds än tjänsteläkarna, och det vore därför av vikt, att man successivt

kunde räkna med en aktiv insats från deras sida. Även om så bleve fallet,

kunde man dock inte vänta sig att en tjänsteläkare med sin mångfald av

uPPgifter skulle kunna representera den speciella sakkunskap i fråga om

de missanpassades problem och vägarna för deras återanpassning, som en

socialläkare kunde besitta och som otvivelaktigt vore av största betydelse

för resultatet. Det vore därför enligt kommitténs mening angeläget att

socialläkarinstitutionen infördes i någon form över hela landet. Detta skulle

kunna ske genom att åtminstone en socialläkarbefattning anknötes till varje

länsstyrelse. Med hänsyn bl. a. till den knappa tillgången på läkare, måste

man säkerligen till att börja med huvudsakligen hjälpa sig fram med del­

tidsanställda läkare, men successivt finge denna anordning ersättas med

att heltidstjänsterna besattes.

En av kommitténs ledamöter (herr Pettersson) har med hänsyn till läkar-

biisten funnit det gagnlöst att inrätta läkartjänster, till vilka kvalificerade

sökande måste komma att saknas. Under den tid, som åtginge för att få

utbildat ett tillräckligt antal läkare för socialvården, vore det nödvändigt

att söka utnyttja de nu verksamma tjänsteläkarna. I den mån tillgången

på läkare, som specialiserat sig på socialvården, medgåve, att särskilda

tjänster inrättades, borde dessa knytas till landstingen. Inom länsstyrel­

serna borde förste provinsialläkaren kunna biträda när så funnes påkallat.

Vad härefter angår den ekonomiska hjälpen har kommittén,

såsom framhållits i föregående avsnitt, frångått det nuvarande systemet

med en uppdelning av fattigvården i obligatorisk och frivillig sådan och i

stället föreslagit en uppdelning av socialhjälpen i flera olika grader.

Enligt förslagets 3 § skall den enskilde i vissa fall ha rätt att erhålla

socialhjälp. Stadgandena härom motsvarar de nuvarande reglerna om obli­

gatorisk fattigvård men täcker ett vida större område än dessa. Underlåter

en kommun att lämna socialhjälp, ehuru de i 3 § angivna förutsättningarna

därför är uppfyllda, skall länsstyrelsen enligt förslaget, i likhet med vad

som nu gäller beträffande den obligatoriska fattigvården, tillhålla kommu­

nen att lämna dylik hjälp. Över länsstyrelsens beslut skall klagan kunna

föras hos överinstansen.

I förslagets 4 § anges vissa fall, då socialhjälp bör eller må eller får utgå.

I dessa fall, som kan sägas intaga en mellanställning mellan den obliga­

toriska och den frivilliga fattigvården, skall socialhjälpen visserligen inte

vara en rättighet för den enskilde, men å andra sidan skall kommunen

inte ha full frihet att besluta, huruvida hjälp skall utgå eller ej. Om

länsstyrelsen finner hjälp enligt 4 § böra utgå men kommunen underlåter

att bevilja dylik hjälp, skall länsstyrelsen nämligen tillhålla kommunen att

göra detta. I fråga om tillämpningen av 4 § skall klagan över länsstyrelsens

beslut ej kunna föras.

Enligt 5 § i förslaget, vars bestämmelser kan sägas motsvara de nuvarande

83

reglerna om frivillig fattigvård, skall kommunen under vissa noga reglerade

förutsättningar kunna utgiva socialhjälp till vissa resekostnader. Beslut

härom skall inte kunna överklagas, och kommunerna skall alltså ha full

frihet att avgöra, huruvida hjälp enligt 5 § skall beviljas eller ej.

I andra fall än som avses i förslagets 3—5 §§ skall socialhjälp inte kunna

meddelas.

Vidkommande den obligatoriska socialhjälpen innebar kom­

mitténs förslag (3 §), att dylik hjälp skall utgå för att täcka hjälpbehov

hos minderåriga — och därmed avses liksom i Fvl de som ej fyllt 16 år

samt hos vuxna, vilka till följd av ålderdom, sjukdom, lyte o. d. saknar

förmåga att försörja sig genom arbete. Härutinnan överensstämmer för­

slaget helt med vad som nu gäller enligt 1 § Fvl. Emellertid föreslår kom­

mittén, att obligatorisk socialhjälp därjämte skall utgå till två grupper av

medborgare, som enligt nu gällande bestämmelser icke har rätt till obliga­

torisk fattigvård, nämligen dels hjälpbehövande arbetslösa och dels per­

soner, vilka med hänsyn till sitt hälsotillstånd helt eller delvis bör avhålla

sig från arbete och därför behöver hjälp.

I fråga om de arbetslösa har jag redan tagit ståndpunkt till kom­

mitténs förslag. Vid behandlingen av grunderna för den nya lagstiftningen

har jag nämligen förordat, att den nuvarande kontantunderstödsverksam-

heten vid arbetslöshet — i motsats till vad kommittén tänkt sig — skall

bestå som en särskild hjälpform, och som en konsekvens härav förklarat

att de arbetslösa bör i socialhjälpshänseende intaga samma ställning som

de nu gör i fattigvårdshänseende. Rörande sistnämnda spörsmål får jag

därför hänvisa till föregående avsnitt samt, såvitt angår detaljerna, till kom­

mitténs betänkande sid. 71—80.

I sin motivering till förslaget att den, som med hänsyn till sitt

hälsotillstånd bör helt eller delvis avhålla sig från

arbete, i fall av behov skall ha obligatorisk socialhjälp anför kommittén

bl. a.

Kommittén åsyftar här det fall, att vederbörande kan erhålla och utföra

arbete, som skulle ge honom försörjning, men att det under någon tid med

hänsyn till hans framtida hälsotillstånd och därmed till hans framtida för­

sörjningsförmåga är olämpligt att han gör detta. Det kan gälla en konva-

lescent eller en person, som eljest är i behov av att en tid avhalla sig fian

sitt arbete. Hur omfattande denna grupp är, beror framför allt på inne­

börden av det här använda uttrycket oförmögen att genom arbete försörja

sig. Det har tidigare erinrats om att detta uttryck, som användes i 1 § fat­

tigvårdslagen, vid denna lags tillämpning synes ha fått en allt vidare inne­

börd. Även om denna utveckling möjligen skulle fortskrida, kan man dock

icke gärna tänka sig annat än att begreppet dock alltid kommer — och bör

komina — att innefatta krav på en viss icke alltför obetydlig nedsättning av

den fysiska eller psykiska arbetsförmågan. De fall, i vilka läkaren alltså

endast kan intyga att det är önskvärt alt personen avhåller sig från arbete

hänföras till 2 § fattigvårdslagen. Frågan är alltså nu, huruvida den social­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

84

hjälp, som det är önskvärt att här ifrågavarande personer erhålla för uppe­

hälle och vård under den tid vederbörande avhålla sig från arbete, skall i

motsats till vad som gäller motsvarande fattigvård vara en rättighet. Det

bör uppmärksammas, att det här icke behöver vara fråga om personer, som

måste helt avhålla sig från arbete, utan att det många gånger kan gälla en­

dast en viss begränsning av arbetets omfattning. Läkaren kan t. ex. i fråga

om en person, som nyligen genomgått en sjukdom, föreskriva, att han viss

tid ej bör utföra arbete under mer än tre timmar per dag.

Om det skulle bli möjligt att i praktiken ge socialhjälpen den förebyg­

gande karaktär, som det vore så angeläget att den verkligen erhölle, måste

man enligt kommitténs mening besvara den nyss uppställda frågan jakande.

Även om socialnämnderna, särskilt med hänsyn till att statsbidrag komme

att utgå till förebyggande socialhjälp, kunde antagas i detta avseende få en

mera positiv inriktning än fattigvårdsstyrelserna, vore det synnerligen vik­

tigt att frågan, huruvida hjälpen skulle vara en rättighet eller icke, ej gjor­

des avhängig av läkarens tolkning av begreppet oförmögen att försörja sig

genom arbete eller liknande uttryck. Särskilt borde beaktas, att man inte

utan att komplicera förfaringssättet och därigenom göra detta tidsödande

kunde ålägga hemortskommunen ersättningsskyldighet gentemot vistelse­

kommunen annat än för socialhjälp, som vistelsekommunen vore skyldig

meddela. Gjordes icke meddelandet av socialhjälp även i dessa fall till en

skyldighet för socialnämnden, komme därför den som vistades i en kom­

mun och hade hemortsrätt i en annan ofta att erhålla socialhjälp först på

ett stadium, som med hänsyn till den framtida arbetsförmågan vore för sent.

Man skulle sålunda bibehålla samma otillfredsställande ordning, som följde

av gällande fattigvårdslag.

I likhet med vad som nu gäller förutsättes i förslaget, att obligatorisk

socialhjälp skall utgivas endast under förutsättning att vederbörande

saknar medel till sitt livsuppehälle eller till erforderlig vård samt att

hans behov inte avhjälpes på annat sätt.

Kommittén föreslår emellertid ännu ett villkor för att rätt till obligato­

risk hjälp skall föreligga samt anför härom.

Enligt gällande lagstiftning finnes icke någon uttrycklig rätt för

fattigvårdsstyrelsen att utöva direkt inflytande på frågan om tillgodo­

seendet av förefintligt hjälpbehov i annan form än genom fattigvård. Sty­

relsen kan sålunda icke på den hjälpbehövandes vägnar ansöka om folk­

pension, särskilt barnbidrag etc., för den händelse vederbörande själv skulle

avböja att göra sådan ansökan, ehuru förutsättningarna härför synas före­

ligga.

När en person hos socialnämnden ansöker om socialhjälp eller anmälan

om behov av dylik hjälp eljest göres, torde nämnden på grundval av sin

erfarenhet i allmänhet kunna bilda sig ett omdöme i frågan huruvida den

hjälpsökande är berättigad till hjälp av annat slag. Såsom i det föregående

omnämnts kan vederbörande hjälporgan f. n. icke inge ansökan om dylik

hjälp i den hjälpbehövandes ställe till vederbörande beslutande myndighet.

Att införa en dylik rätt för socialnämnden möter åtskilliga betänkligheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Nämnden skulle t. ex. näppeligen ha möjlighet att utan den hja psokandes

bistånd meddela uppgifter i alla hänseenden, som vore erforderliga.

I avvaktan på att ansökningen bifalles och förmånen utbetalas bor natur­

ligen, där behov föreligger, socialhjälp utgå, varvid hjälpen bor vara för­

enad med återbetalningsskyldighet. Därest den hjälpsökande av någon an­

ledning vägrar att söka folkpension eller annan ifrågakommande forman,

bör nämnden icke vara skyldig att, ehuru förutsättningarna i ovngt före­

ligga för erhållande av socialhjälp, meddela sådan. Socialhjälpens subsi-

diära natur bör med andra ord gälla även i förhållande till andra hjalpfor-

mer och en person, som är berättigad till hjälp i annan ordning, skall alltsa

i första hand få sitt hjälpbehov tillgodosett genom sadan hjalp. Att härvid

låta valet av hjälpform bliva beroende av den hjälpsökandes eget skon kan

icke anses tillfredsställande.

Skulle en person, som sålunda vägras socialhjälp, fortfarande underlata

att inge ansökan om den förmån, till vilken han synes berättigad, och där­

igenom ådraga sig själv umbäranden och nöd, torde hans mentala tillstånd

vara sådant, att efter framställning av socialnämnden förmyndare kan för­

ordnas, vilken då kan å hans vägnar ingiva ansökan.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén i sitt förslag upptagit

ett stadgande av innebörd att socialhjälp ej må utgå, där den hjälpbehö-

vande underlåter att göra vad på honom ankommer för att komma i åt­

njutande av den samhälleliga hjälp i annan form, vartill han enligt social­

nämndens mening kan vara berättigad (6 § 1 st.). Med hänsyn till att

i enstaka fall ett strikt fasthållande vid denna regel kunde tänkas leda till

en situation, som ur humanitära synpunkter vore ohållbar, har kommittén

dock funnit nödvändigt att genom en undantagsbestämmelse ge socialnämn­

den möjlighet att under dylika omständigheter likväl meddela socialhjälp

(6 § sista st.). Kommittén avser att denna undantagsbestämmelse skall till-

lämpas endast när så synes oundgängligen erforderligt samt att, när social­

hjälp i dylikt fall meddelats, ingenting får försummas att snarast söka en

annan lösning av det föreliggande försörjnings- och vårdproblemet.

I fråga om vad som bör inrymmas inom den obligatoriska

hjälpen föreslår kommittén inte några större avvikelser från vad som

nu gäller.

Enligt förslaget skall hjälpen först och främst omfatta vad som erfordras

för 1 i v s u p j) e h ä 11 e t.

Härom anföres.

Vad som erfordras för en persons livsuppehälle kan naturligen icke gene­

rellt fastställas. Därtill samverka ett antal faktorer, som variera icke blott

med hänsyn till vederbörandes personliga omständigheter utan även efter

hans bostadsort in. in. Det kan uppenbarligen icke komma i fråga, att en

person genom socialhjälpen skall beredas en levnadsstandard, som är högre

än den, som råder hos de medborgare, vilka leva under små förhållanden

men likväl äro helt självförsörjande. Om så vore fallet, skulle risk föreligga

för att åtskilliga av de nu självförsörjande medborgarna överläte åt sam­

hället att helt eller delvis svara för deras försörjning. Det är självfallet

mycket svårt att i det enskilda fallet draga denna övre gräns för social­

hjälpen.

Det blir en viktig sak för de statliga organen — länsstyrelserna i samråd

med socialstyrelsen — att noga följa kommunernas praxis i fråga om under-

stödsnivåns höjd och vidtaga åtgärder för att reglera denna allt efter för­

hållandena. Synnerligen angeläget är att socialnämnd icke vidtager gene­

rella höjningar utan att samråda med de statliga myndigheterna, varigenom

konsekvenserna för socialförsäkringens del komma under övervägande. Ge­

nom den kontroll, som förutsättes skola utövas från statsmakternas sida,

torde finnas möjlighet att komma till rätta med eventuellt förekommande

missbruk av socialnämndernas fria prövningsrätt, därvid möjligheten att

reglera statsbidragets storlek givetvis har stor betydelse.

Den obligatoriska hjälpen skall enligt förslaget vidare omfatta erfor­

derlig vård. I detta avseende anser kommittén anledning saknas att

vare sig inskränka eller utvidga den vård, som kommun enligt nu gällande

lag är skyldig meddela. Av sakens natur följde emellertid, att samhällets

skyldigheter mot understödstagarna i detta avseende ökades allteftersom

samhällets vårdmöjligheter i allmänhet förbättrades. Socialhjälpens upp­

gifter på vårdområdet inskränktes dock genom socialförsäkringsreformerna.

I detta sammanhang må nämnas, att kommittén till diskussion upptagit

spörsmålet om tvångsåtgärder för att tillgodose uppenbart

vårdbehov. Enligt vad kommittén härutinnan uttalar förekommer det

understundom, att människor i ytterlig grad vanvårdar sig själva och där­

vid ibland även blir en fara för andra men vägrar att mottaga av myndig­

heter erbjuden hjälp. Dylika fall, som ofta gällde personer, vilka vore sin­

nessjuka eller på grund av ålderdomssvaghet eljest saknade normal om­

dömesförmåga, hade givit upphov till krav på att någon myndighet skulle

betros med befogenhet att bereda en dylik människa erforderlig vård mot

hennes vilja. Framför allt gällde det personer, vilka vore i behov av an-

staltsvård men vägrade mottaga dylik. Ett närstående problem gällde per­

soner, vilka parasiterar på människor, som åtnjuter sociala förmåner.

Kommittén har haft båda dessa frågor under övervägande och därvid

kommit till det resultatet, att någon laglig reglering av dessa icke bör ske

inom ramen för den lagstiftning, som tillhör kommitténs arbetsområde.

Kommittén har vidare övervägt, hur behovet av beklädnad och

fickpengar för anstaltsvårdade personer lämpligen bör

tillgodoses. Vad beklädnaden beträffar finner kommittén det riktigast, att

en person, som skall intagas på sjukvårdsanstalt och därvid måste medföra

en klädesutrustning som han saknar, erhåller bistånd därtill i form av so­

cialhjälp. Under vårdtiden uppstående kostnader för förnyelse eller kom­

plettering av beklädnaden borde däremot bestridas av sjukhusets huvud­

man. För pensionärer på ålderdomshem borde klädbehovet alltid täckas

genom socialhjälp. I fråga om fickpengar uttalar kommittén som sin me­

ning, att de behov av material för brevväxling, inköp av en tidning in. in.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

87

dylikt, för vilka fickpengar vore avsedda, borde inbegripas i det livsuppe­

hälle och den vård, som samhället erkände sig skyldigt att tillhandahålla.

Rörande de nu behandlade spörsmålen hänvisas i övrigt till betänkandet

s. 190—195.

Kommittén framhåller, att frågan om beredande av tandvård på

fattigvårdens bekostnad varit omstridd. I stort sett hänfördes numera dylik

vård till 1 § Fvl, om vården kunde anses ingå som ett led i behandlingen

av en sjukdom, t. ex. en tarmkatarr eller infektiös ledgångsreumatism. I

övrigt hänfördes tandvård till 2 §. Enligt kommitténs mening saknades an­

ledning att inskränka eller utvidga den vård en kommun nu vore skyldig

att meddela enligt 1 § Fvl. I enlighet härmed borde en kommun vara skyl­

dig att bereda tandvård i överensstämmelse med de dömande myndigheter­

nas tolkning av sagda paragraf. I stort sett torde detta vara liktydigt med

att en person bleve berättigad till socialhjälp för tandvård genom tand­

läkare, när tandvården vore betingad av »medicinska grunder».

Kommittén finner det uppenbart, att r e s h j ä 1 p bör vara en rättighet

•för det fall att resan företagits under omständigheter som ger densamma

karaktären av ett led i en åtgärd i syfte att bereda sökanden erforderligt

uppehälle och vård. Det kunde emellertid förekomma fall då resekostna­

den ej kunde betraktas som en del av en vårdkostnad, t. ex. resa för att er­

hålla kostnadsfri sjukhusvård. Det vore därför nödvändigt att i lagen direkt

ange att reshjälp i dylika fall — även om de icke bleve så många — vore

en obligatorisk hjälp. På grund härav föreslår kommittén ett stadgande av

innebörd, att den som saknar medel till kostnad för resa, varigenom livs­

uppehälle och erforderlig vård för honom möjliggöres, skall erhålla social­

hjälp därtill under förutsättning att hans behov icke annorledes avhjälpes

(3 § 3 st.).

I likhet med vad som är fallet beträffande fattigvården bör enligt kom­

mitténs mening begravningshjälp falla under den obligatoriska

socialhjälpen. Något uttryckligt stadgande härom anser kommittén ej

erforderligt.

Jag övergår härefter till den mellanform av obligatorisk och

frivillig socialhjälp, som regleras i 4 § av kommitténs förslag.

Ifrågavarande stadgande avser främst s. k. förebyggande social-

h j ä 1 p. Som exempel på vad som åsyftas härmed nämner kommittén i sin

motivering hjälp till utbildning, startande av mindre företag, inventarie-

utrustning o. d.

Kommittén har låtit verkställa en utredning rörande förekomsten av

fattigvård för dylika ändamål. Beträffande resultatet av utredningen, som

redovisas i bil. 1 till betänkandet, anför kommittén.

Undersökningen avsåg åtgärder vidtagna såväl enligt fattigvårdslagen som

enligt lagen om kommunala pensionstillskott in. in. och gällde samtliga fall,

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

88

som påbörjats eller avslutats under något av åren 1944—1946. Dessa fall

uppgingo till närmare 3 000 för hela riket och kostnaderna voro 4,6 milj. kr.

I medeltal kan man sålunda per år räkna med 1 000 fall och en kostnad av

l1/2 milj- kr. Icke mindre än 35 % av antalet fall utgjordes av sådana, där

åtgärden gällde yrkesutbildning och bidrag utgått från pensionsstyrelsen. Av

samtliga fall kommo nära 2 300 på landsbygden och 700 på städerna.

Åtgärderna äro i det väsentliga av fyra slag nämligen 1) yrkesutbildning

inklusive eventuell maskinanskaffning, 2) enbart anskaffning av maskin,

redskap o. d., 3) startandet av företag samt 4) bostadsförbättring och bo-

stadsanskaffning. Av dessa dominerar yrkesutbildningen (48,5 %) och när­

mast följa bostadsåtgärderna (29,9%). Att de senare kommit att intaga

en så framträdande plats beror nästan helt på den stora omfattning de äga

i Dalarna och Norrland. Beträffande den regionala fördelningen är det på­

fallande, att icke mindre än 70,2 % av alla fall på landsbygden hänförde sig

till sistnämnda landsdelar. Inom andra delar av landsbygden är verksam­

heten sålunda mycket sparsamt företrädd.

Enligt kommitténs mening visar utredningen, att verksamheten i stort

sett är av alltför begränsad omfattning, men att många fattigvårdsstyrelser

nedlägger ett erkännansvärt intresse på de förebyggande uppgifterna. Fvl

lämnade emellertid ett otillräckligt stöd åt strävandena att förebygga hjälp­

behov. Såväl fattigvårdens finansiering som dess organisatoriska utform­

ning lade hinder i vägen. Det vore ofta svårt att bedöma utsikterna att

nå avsedda resultat, och en viss djärvhet vore nödvändig. Även om ut­

sikterna kanske icke syntes ljusa, borde man ofta ge vederbörande en chans

att komma till självförsörjning. Att hela kostnaden träffade kommunen

utövade därvid helt naturligt ett hämmande inflytande. Det kommunala

organet hade vidare många gånger behov av att kunna få samarbeta med

sakkunniga personer, men möjligheterna härtill vore f. n. alltför begränsade.

Efter att ha berört vissa förslag, som framlagts av kommittén för partiellt

arbetsföra och 1941 års befolkningsutredning samt den av pensionsstv-

i elsen bedrivna yrkesutbildande verksamheten — härom hänvisas till

betänkandet s. 54—55 — konstaterar kommittén med tillfredsställelse,

att det numera utgör en viktig del av socialpolitiken att man i generella

former ger tillfälle till utbildning m. in. dylikt och genom stipendier m. m.

underlättar för medborgarna att utnyttja dessa möjligheter, samt att om­

fattande åtgärder av likaledes generell natur, såsom anordnandet av skyd­

dad verksamhet, vidtages för partiellt arbetsföra. På dessa vägar kunde

man emellertid icke na alla dem, beträffande vilka åtgärder av före­

byggande slag behövde sättas in. Det vore därför av stor vikt att social­

hjälpslagen erhölle en utformning, som befrämjade en intresserad och

effektiv verksamhet från kommunernas sida på nu ifrågavarande område.

Genom sin av preciserade bestämmelser obundna natur vore socialhjälpen

principiellt otvivelaktigt den lämpligaste hjälpformen när det såsom på

här ifrågavarande område vore av vikt att kunna laga efter läglighet.

Emellertid finner kommittén något konkret svar inte kunna lämnas på

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

89

frågan, under vilka förutsättningar och i vilken omfattning socialhjälp

för åtgärder av här ifrågavarande slag borde vara en rättighet. Trots vad

som anförts rörande nödvändigheten av att den förebyggande verksam­

heten skötes i förgrunden, vore det därför enligt kommitténs mening omöj­

ligt att göra förebyggande åtgärder av detta slag till en rättighet för den

enskilde.

Kommittén fortsätter.

Av en sådan ståndpunkt behöver dock icke följa, att det kommunala

organet skall vara ensamt avgörande. 1 själva verket är det en fråga för

sig, vilket samhällsorgan som skall avgöra, huruvida en medborgare ska 1

erhålla en förmån, vilken må kunna utgå, ehuru någon rättighet därtill

ej är lagfäst. En sådan förmån är mödrahjälpen, vilken bestrides av stats­

medel. Det tillkommer i första hand mödrahjälpsnämnden, vars majoritet

tillsättes av Kungl. Maj :t, och i andra hand — efter antörda besvär

socialstyrelsen att avgöra om mödrahjälp skall utgå. När nu väsentliga

statsbidrag skola utgå till socialhjälpen i dess helhet och sålunda även

till förebyggande åtgärder, borde avgörandet av frågan huruvida dylik

hjälp skall beviljas i fall, där den sålunda icke är en lagfäst rättighet,

ligga hos ett blandat kommunalt-statligt organ. En dylik lösning synes

emellertid stöta på allvarliga praktiska svårigheter. Det torde i praktiken

knappast finnas någon annan utväg än att lägga avgörandet hos social­

nämnden. Samtidigt bör man, för att säkerställa sig för att hjälp av nu

ifrågavarande slag utgår, då den verkligen behövs, medge sökande ratt

att genom klagan draga frågan under länsstyrelsens prövning.

-

Medges icke klagorätt för den enskilde, kommer denne i här ifråga­

varande, kanske för hela hans framtid avgörande situationer att vara

beroende av det kommunala organets (socialnämndens) fria skön. Även

om de som närmast företräda statens intressen finna att socialhjälp (med

väsentliga statsbidrag) bör utgå till exempelvis startandet av ett mindre

företag, skulle detta kunna omöjliggöras genom socialnämndens vägran.

En sådan ordning måste anses otillfredsställande. Å andra sidan kan

det av praktiska skäl väcka betänkligheter att länsstyrelsen mot en social­

nämnds beslut beviljar socialhjälp av ifrågavarande slag, som dock i

kanske avsevärd grad belastar kommunens ekonomi. Huruvida förebyg­

gande åtgärder skola få åsyftad framgång, torde i hög grad bero på den

lokala nämndens intresse för saken. En avvisande inställning lios social­

nämnden skulle åtminstone i en del fall kunna antagas bero på att denna

anser utsikterna för att nå en verklig förbättring av försörjningsförmågan

obetydliga. I dylika fall kan man befara, att denna nämnd, om länsstyrel­

sen mot dess yrkande beviljar socialhjälp, ej kommer att taga hand om

saken på det rätta sättet.

Socialvårdskommittén underskattar icke betydelsen av de invändningar,

som sålunda kunna göras mot omprövning beträffande förebyggande hjälp,

men kan likväl icke finna dessa vara av sådan styrka, att de böra beröva

den hjälpsökande rätten att få sina önskemål prövade av länsstyrelsen.

Emellertid böra länsstyrelserna med varsamhet utnyttja sin befogenhet

att ålägga socialnämnd att lämna hjälp i förebyggande sytte framförallt

då socialnämnd avböjt detta av den anledningen, att nämnden ansett ut­

sikterna för ett gott resultat alltför ringa.

Huruvida besvärsrätt över länsstyrelsens beslut i ärenden av detta slag

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

90

bör förekomma kan synas mera tveksamt. Allvarliga erinringar kunna

riktas mot att ge sökande tillfälle att besvära sig hos central myndighet,

vilka besvär då skulle innebära yrkande att socialnämnden skulle mot läns­

styrelsens uppfattning åläggas att vidtaga förebyggande åtgärder. För be­

dömandet av dylika ärenden erfordras kännedom om lokala och personliga

omständigheter, varför värdet av ett centralt organs prövning knappast

är så stort, att det finnes anledning medge besvärsrätt över länsstyrelsens

beslut. Det må även erinras om att länsstyrelsen här förutsättes delvis

representeras av socialt erfarna förtroendemän och sålunda kan i viss

män karakteriseras som en länssocialnämnd. De skäl som tala för att den

sökande, eventuellt socialnämnden, skall kunna få sin sak prövad av ett

dylikt organ för ett vidare område än kommunen äga ej samma styrka

när fråga är om att ge rätt att anföra besvär hos en central domstol.

Efter dessa överväganden har kommittén i 4 § av förslaget upptagit ett

stadgande av innehåll, att socialhjälp bör utgå där så prövas påkallat för

att förbättra en persons förmåga till självförsörjning. Hjälp av denna

beskaffenhet är alltså enligt förslaget inte obligatorisk. Å andra sidan är

den inte heller helt frivillig, eftersom länsstyrelsen — såsom förut fram­

hållits enligt förslagets 37 § skall ha befogenhet att pröva, huruvida

dylik hjälp bör utgå samt, om så finnes böra ske, tillhålla kommunen att

lämna sådan.

Till den mellanform av obligatorisk och frivillig socialhjälp, varom nu

är fråga, har kommittén vidare hänfört hjälp till sådan tandvård eller

specialvård, som är angelägen, ehuru den ej faller under bestäm­

melserna om obligatorisk hjälp i förslagets 3 §. I sin motivering framhåller

kommittén bl. a., att tandvård självfallet i stor utsträckning vore ägnad

att förbättra en persons förmåga att försörja sig. Såtillvida skulle det

vara onödigt att i 4 § särskilt ange tandvårdsbehov såsom anledning till

socialhjälp. Emellertid vore det ofta angeläget att tandvård bereddes ehuru

man inte kunde ange ett bindande samband med försörjningsförmågan.

Det vore därför lämpligast, att tandvården särskilt omnämndes i 4 §.

Till förslagets 4 § har slutligen hänförts socialhjälp till resekostnad, som

står i samband med åtgärd enligt paragrafen.

Enligt förslagets 5 § skall frivillig socialhjälp kunna utgå

för att i andra fall än som avses i 3 eller 4 § bekosta resa inom kommunen

samt under vissa starkt begränsade förutsättningar — till annan

kommun.

Kommittén anför härom.

I fattigvårdslagen har ej angivits under vilka förutsättningar reshjälp

må beviljas enligt 2 §. Detta förhållande har i förening med den fria pröv­

ning, som är karakteristisk för tillämpningen av detta lagrum, gjort att

fattigvårdsstyrelserna mången gång missbrukat rätten att bestrida kost­

naderna för understödstagares resor. Understundom har den metoden prak­

tiserats av fattigvårdsstyrelserna, att en hjälpsökande utrustats med res­

pengar och ett litet kontantbelopp för att han skall bege sig till en annan

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1955

91

kommun. Det kan inträffa, att en person under loppet av en relativt kort

tidrymd på detta sätt uppbär hjälp från ett stort antal kommuner, vilket

uppenbarligen icke bör tillåtas. I regel motiveras väl ett dylikt förfarande

från fattigvårdsstyrelsernas sida av fruktan för att vederbörande skall vinna

hemortsrätt i kommunen. Vidare måste fattigvårdsstyrelserna finna det

bekvämare att utan någon vidlyftigare undersökning förse den hjälpbehö-

vande med ett mindre kontantbelopp i respengar än att göra en grundli­

gare utredning av vederbörandes hjälpbehov. Ibland är huvudsyftet nied

denna form av »hjälp» att bli kvitt en personligen besvärlig understöds-

tagare. Förfarandet i fråga måste karakteriseras som sådan illojal åtgärd

från kommuns sida, som enligt vad kommittén i annat sammanhang före-

slår skall kunna föranleda en förklaring av länsorganet, att den hjälpbe-

hövande — oavsett lagens stadganden i övrigt — skall anses ha hemortsrätt

i den kommun, i vars intresse åtgärden vidtagits. Här gäller det emellertid

icke blott att skydda den ena kommunen mot illojala åtgärder från den

andra utan framförallt att förekomma att socialhjälpen användes för helt

andra syften än som avsetts.

Å andra sidan är det uppenbart att reshjälp enligt 2 § ofta meddelas i

fullt lojala syften och i full överensstämmelse med fattigvårdslagens mening.

Det kan t. ex. vara fråga om det fall, att en gammal folkpensionär, som ej

åtnjuter understöd, vill flytta till sina barn på en avlägset belägen ort men

varken pensionären eller barnen kunna bestrida resekostnaderna. Kom­

mittén anser det därför angeläget, att det meddelas uttryckliga bestämmel­

ser, som ge en kommun rättighet att bevilja reshjälp i sådana fall, dar

hjälpen icke utgör ett led i tillgodoseendet av sådana behov, som inrymmas

under »livsuppehälle och vård», men vilka bestämmelser också uppdraga

bestämda gränser för denna rättighet. Med kommitténs inställning till frå­

gan om syftet med socialhjälpen skulle visserligen reshjälp, som icke läm­

nades i omedelbar anslutning till vård, i vissa fall kunna anses såsom före­

byggande socialhjälp. Självklart ingå resekostnader ofta såsom en del av

kostnaderna för förebyggande åtgärder t. ex. yrkesutbildning. Om det icke

gives särskilda bestämmelser om reshjälp, kan det dock befaras, att man

i praktiken kommer att söka under rubriken förebyggande åtgärder pressa

in åtskilliga fall, där enbart reshjälp synes önskvärd, ehuru de i sjalva

verket icke ha sådan karaktär. Det torde därför över huvud taget vara ett

önskemål, att fixera gränser för kommunernas rättighet att bevilja under­

stöd, som endast syftar till att möjliggöra personens resa till annan kommun.

Beträffande den närmare utformningen av kommitténs förslag i före­

varande hänseende hänvisas till s. 98 99 i betänkandet.

Av det anförda framgår, att kommitténs förslag inte innehåller någon

mot 2 S Fvl svarande bestämmelse, som ger kommunerna full frihet att

utge socialhjälp efter eget beprövande. Som skäl härför anföi kommittén,

att eu dylik frihet skulle kunna leda till att socialhjälp komme alt utgå

under omständigheter som ej avsetls av statsmakterna. Vidare måste en

kommuns rättighet att bedriva hjälpverksamhet givetvis vara mera be­

gränsad i ett system, enligt vilket eu betydande del av hjälpen finansierades

av statsmedel, än i ett system, som förutsatte att kommunen själv skulle

bära hela kostnaden för meddelad hjälp. Socialhjälpen bleve ju en bland­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

92

ning av kommunal och statlig verksamhet. Om en kommun medgåves rätt

att på egen hand meddela socialhjälp med betydande statsbidrag utan hän­

syn till vissa gränser i fråga om orsakerna till hjälpbehovet och hjälpens

ändamål, skulle fara för missbruk ligga nära.

I överensstämmelse med vad nu gäller skall det enligt kommitténs för­

slag ankomma på socialnämnden att från fall till fall bestämma, i vilken

form socialhjälp skall meddelas (12 § 1 st.). Med hänsyn till

att anstaltsvård komme att tillhandahållas kostnadsfritt eller — för invali­

der och åldringar — till en kostnad, som täcktes av folkpensionen, komme

enligt kommitténs mening understöd i hemmet att bli den till omfattningen

dominerande hjälpformen. Kommittén avsåge emellertid, att olika slag av

förebyggande åtgärder skulle spela en betydande roll även om antalet dylika

fall ej kunde antagas bli jämförligt med antalet understöd i hemmet. Själv­

fallet måste därför socialnämnden liksom fattigvårdsstyrelsen äga frihet

att med hänsyn till det särskilda fallets art välja andra hjälpformer än

understöd i hemmet. Frågan om valet av form för socialhjälp borde liksom

i fråga om fattigvård kunna besvärsvis dragas under länsorganets prövning.

Enligt kommitténs mening bör hemunderstöd i regel utgå med kontant

belopp (16 §). Härigenom finge hjälptagaren möjlighet att självständigt

sköta sin hushållning. Den delvis starka utbredningen av naturaformen,

som nu förekomme, vore en traditionsbunden praxis sedan den tid, då fat­

tigvården praktiskt taget helt och hållet utgick in natura. Denna praxis

finge inte gå i arv till socialhjälpen. I lagen borde ges uttryck åt denna

principiella inställning.

För att hindra missbruk av kontant understöd är det emellertid enligt

kommitténs uppfattning nödvändigt att i vissa fall lämna hjälp in

n a t u r a. Om hjälpbehovet vore förorsakat av dryckenskap eller arbets-

ovillighet, kunde det understundom vara en tillräcklig garanti mot miss­

bruk, att understödet utbetalades till alkoholmissbrukarens hustru, men

med hänsyn till den press, för vilken hon vore utsatt från mannens sida,

erbjöde dock naturaformen större garantier mot missbruk. Hjälp in natura,

t. ex. matanvisningar, borde meddelas även då familjen under andra om­

ständigheter klart ådagalagt oförmåga att hushålla med kontanta medel.

Vidare finner kommittén naturaformen lämplig vid avhjälpande av ett

visst, konkret behov, t. ex. att anskaffa bostad eller betala hyran för den

behövande, att avhjälpa behovet av ett visst klädesplagg, t. ex. skor, eller

komplettera ett hems inventarieutrustning med t. ex. sängkläder. Det låge

nära till hands att hjälpen då utginge direkt med vad som erfordrades.

Detta gällde även överhuvudtaget för större, mera engångsbetonade ut­

gifter. Många gånger kunde det vara förenat med stora fördelar att ge

hjälpen i form av lån. Socialnämnden kunde således inköpa en maskin

eller ett kreatur, och i dylika fall bestode socialhjälpen av rätten att tills

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

93

vidare nyttja den utlånade egendomen. Nödvändig hänsyn skulle sjäh-

fallet tagas till hjälpsökandens önskemål.

I vissa fall kan det enligt kommitténs mening vara lämpligt att tillgodose

eu persons behov av vård och försörjning genom inackordering i

enskilt h e m. Särskilt kunde detta vara fallet i fråga om arbetsföra

personer, vilka på grund av hämmad förståndsutveckling inte själva kunde

klara sin försörjning. Det gällde självfallet att verkligen kunna finna ett

lämpligt enskilt hem, varvid i regel ett lantbrukarhem torde ge de bästa

möjligheterna. Intill dess den särskilda sinnesslövården, icke minst familje­

vården för sinnesslöa, nått full utveckling, torde socialhjälpen få omhänder­

taga även en del sinnesslöa, varvid en placering på angivet sätt för dessa

borde ifrågakomma. Det vore ju i själva verket här icke fråga om annat

än en av socialhjälpen arrangerad familjevård. Innan inackordering i en­

skilt hem ägde rum borde socialnämnden förvissa sig om att den behövande

kunde få en god omvårdnad i hemmet.

Kommitténs förslag i fråga om socialvårdsanstalter kommer

att behandlas i ett särskilt avsnitt.

Som en nyhet föreslår kommittén, att socialnämnden i vissa fall skall

äga teckna borgen för en hjälpbehövande. Enligt vad kom­

mittén upplyser förekommer det i praxis, att en fattigvårdsstyrelse i stället

för att ställa medel till förfogande, t. ex. för inköp av en arbetsmaskin,

iklädde sig borgensansvar för ett lån i en bank eller annan kreditinstitu­

tion, vilket den hjälpbehövande eljest inte skulle ha kunnat erhålla, och

därigenom gåve honom tillfälle att själv köpa maskinen. Detta förfarings­

sätt hade dock varit omstritt.

Kommittén fortsätter.

Om en av fattigvårdsstyrelsen tecknad borgen måste infrias under samma

budgetår, under vilket den tecknats, och de för fattigvårdsändamål an­

slagna medlen förslå härtill, blir förfarandet — även om det skett utan

fullmäktiges hörande — ur kommunalekonomisk synpunkt att betrakta på

samma sätt som om fattigvårdsstyrelsen till den hjälpbehövande utbetalat

understöd till borgenssummans belopp. Detsamma gäller det fall, att en

borgensförbindelse infrias under ett senare budgetår men med anslags­

medel, som vid borgensförbindelsens tillkomst reserverats för detta ända­

mål. I båda dessa fall har borgen tecknats inom ramen för fattigvårdssty-

relsens anslag. Om däremot en fattigvårdsstyrelse utan fullmäktiges med­

givande tecknar borgen utom ramen för sina anslag, innebär det ett obe­

hörigt intrång i fullmäktiges principiella rätt att bestämma omfattningen

av kommunens fattigvårdskostnader av här ifrågavarande slag. Skulle det

sedermera bli fråga om att infria borgensåtagandet, vilket i så fall oftast

torde inträffa under ett senare år, och borgensförbindelsen kan anses bin­

dande för kommunen, ha fullmäktige icke annat val än att ställa erforder­

liga medel till förfogande, och den då sittande fattigvårdsstyrelsen kan icke,

även om den icke själv beslutat borgensteckningen i fråga och anser att

åtgärden varit olämplig i det särskilda fallet, underlåta att utbetala be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

loppet. Härtill kommer, att nu ifrågavarande förfarande står i strid med

kommunallagarnas bestämmelser angående kommunala borgensbeslut. En­

ligt dessa bestämmelser, till vilka kommittén nedan återkommer, äger en­

dast det representativa organet ådraga kommunen borgensansvar och är

denna rätt begränsad på det sättet, att kommunens sammanlagda skuld-

och borgensbelopp icke utan Kungl. Maj :ts medgivande må ökas utöver

ett för varje särskild kommun på visst sätt beräknat belopp. Mot det ovan

antydda förfarandet, som innebär, att fattigvårdsstyrelsen i samband med

tecknandet av borgen avsätter anslagsmedel till motsvarande belopp till

säkerhet för borgensåtagandet, kan man rikta den principiella invänd­

ningen, att anslagsmedlen äro avsedda att förbrukas och icke att ligga till

säkerhet för borgensförbindelser.

Efter att ha redogjort för den vid tiden för kommitténs övervägande gäl­

lande kommunallagstiftningens regler om ingående av borgen och sedan

kommittén givit uttryck för viss tveksamhet hur dessa regler borde tolkas

— härom hänvisas till s. 185—188 i betänkandet — uttalar kommittén som

sin uppfattning, att socialnämnden borde få rätt att teckna borgen uto in

ramen för beviljade anslag.

Kommittén fortsätter.

Det är tveksamt om socialnämnds beslut om tecknande av borgen utom

anslagsramen skulle utan vidare vara underkastat kommunallagarnas be­

stämmelser om underställningsskyldighet. Dessa ha enligt sin ordalydelse

avseende endast å beslut, som meddelats av representativt organ. Då de

emellertid utformats med utgångspunkt från det förhållandet, att de be­

slut, beträffande vilka underställningsskyldighet föreskrivits, kunnat fattas

endast av sådant organ, torde man böra anse, att om — såsom här före­

slagits — annat organ tillerkännes behörighet att fatta beslut av samma

slag, och särskilt undantag därvid icke gjorts, bestämmelserna i fråga ex

analogia bli tillämpliga å detta organs beslut. Om detta är riktigt skulle

socialnämnden vara nödsakad att i varje särskilt fall göra sig underrättad

om huruvida en tilltänkt borgensförbindelse kunde inrymmas i kommu­

nens underställningsfria lånerätt och, därest så icke vore fallet, underställa

beslutet Kungl. Maj :ts prövning och fastställelse. En sådan ordning måste

emellertid anses innebära att förfarandet bleve så komplicerat att det knap­

past alls kan antagas komma till användning. Vidare skulle det, då kom­

munens underställningsfria lånerätt till större delen tagits i anspråk, kunna

visa sig föreligga olika uppfattningar hos socialnämnden och det repre­

sentativa organet beträffande frågan om vilket av dessa organ, som borde

för sina ändamål få utnyttja den återstående delen av lånerätten. Med

hänsyn till här berörda förhållanden synes det kunna ifrågasättas, om icke

socialnämnds borgensbeslut skulle kunna undantagas från underställnings­

skyldighet. Vid bedömandet av detta spörsmål är att märka, att det skydd

för den kommunala förmögenheten, som åsyftas med underställningsreg-

lerna, icke är i lika hög grad påkallat i fråga om socialnämnds borgens­

åtagande som beträffande det representativa organets låne- och borgens­

beslut. Socialvårdskommittén avser nämligen, att infriandet av en av social­

nämnden ingången borgen skall vara att betrakta såsom socialhjälpskost-

nad, och till dylika kostnader skall enligt vad kommittén föreslagit utgå

statsbidrag med belopp, som åtminstone i fråga om kommuner med lågt

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

95

eller medelhögt skatteunderlag bli betydande. Kommittén tvekar därför icke

att här föreslå, att det genom ett tillägg till respektive författningsrum i

lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad uttryckligen stadgas,

att Konungens fastställelse icke erfordras å socialnämnds beslut om ingåen­

de av borgen för hjälpbehövandes lån.

Om en kommun, såsom kommittén föreslagit, skall kunna ge social­

nämnden rätt att med för kommunen bindande verkan teckna borgen utom

ramen för sina anslag och utan den begränsning, som enligt underställ-

ningsreglerna gäller för andra kommunala låne- och borgensbeslut, blir

det enligt kommitténs mening uppenbarligen nödvändigt att på annat sätt

begränsa kommunens behörighet. Spörsmålet komplicerades emellertid där­

av att borgensteckningsförfarandet till följd av den rådande osäkerheten,

huruvida det äger stöd i gällande lagstiftning, hittills icke erhållit sådan

omfattning och stadga, att man med ledning därav skulle kunna beräkna

den enskilda socialnämndens behov i förevarande hänseende. I detta läge

torde man ha de största utsikterna att komma till ett ur de båda ovan an­

givna synpunkterna rimligt resultat, om man bestämde det högsta belopp,

som kommun finge medge att socialnämndens under ett budgetår ingångna

borgensförbindelser tillsammans finge motsvara, i viss relation till de be­

räknade kostnaderna för socialhjälp under samma budgetår. Huru denna

relation skulle vara beskaffad vore en bedömningsfråga. Kommittén ville

föreslå, att begränsningsregeln utformades på det sättet, att summan av de

under ett budgetår ingångna borgensförbindelserna icke skulle få överstiga

ett belopp motsvarande 1/10 av de i staten för ifrågavarande år beräknade

bruttoutgifterna för meddelande av socialhjälp. Sedan denna hjälpform

lagfästs och under någon tid praktiskt tillämpats, torde spörsmålet angå­

ende den rationella maximigränsen böra göras till föremål för förnyad pröv­

ning och erforderlig justering ske.

Kommittén anför vidare.

Med den här föreslagna ordningen komme det att bli helt beroende på

kommunen, huruvida socialnämnden skall kunna tillämpa borgensteckning

som hjälpform. Kommittén har övervägt att medge socialnämnden rätt till

borgensteckning inom den angivna gränsen utan beslut av kommunen.

Emellertid torde behovet av borgensteckning kunna vara mycket skiftande

i olika kommuner. Med all sannolikhet är den angivna gränsen att beteckna

som vid och på många håll torde borgensteckning behöva ifrågakomma

endast för en avsevärt mindre del av bruttoutgifterna än 1/10. Med hänsyn

härtill bör det ligga i kommunens hand att inom den angivna ramen själv

bestämma, i vilken utsträckning borgensteckning må ske. Kommittén anser

sig kunna utgå ifrån att kommunerna icke skola vare sig utnyttja denna

sin rätt till att begränsa omfattningen så snävt att det i praktiken blir

kommunen i stället för socialnämnden som prövar och beslutar i det sär­

skilda fallet eller överhuvudtaget underlåta att medge socialnämnden att

använda borgensteckning. Utifrån dessa förutsättningar har kommittén

funnit riktigast att lägga beslutanderätten om hjälpformens användning

hos kommunen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

96

De stadganden om borgensteckning, som kommittén anser böra inflyta

i socialhjälpslagen, har upptagits i förslagets 9 §. Enligt denna paragraf

skall kommun äga medgiva, att socialnämnden, om skäl därtill äro, i stället

för att bevilja socialhjälp må teckna borgen för lån till den hjälpbehövande

för bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verktyg eller annat

dylikt av beskaffenhet att förbättra hans förmåga till självförsörjning.

Sådan borgensteckning får dock av kommunen för varje kalenderår med­

givas till högst ett sammanlagt belopp, som motsvarar 1/10 av de i staten

för ifrågavarande år beräknade bruttoutgifterna för meddelande av social­

hjälp. Belopp, som socialnämnd utgivit på grund av dylik borgensteckning,

skulle i vissa, i den föreslagna lagtexten närmare angivna avseenden anses

som vid betalningstillfället utgiven socialhjälp.

Enligt vad kommittén uttalar är borgensteckning av sådan natur, att det

borde helt ankomma på socialnämnden att bestämma, huruvida denna

hjälpform i det särskilda fallet skulle komma till användning eller ej. Kom­

mittén hade därför fullt avsiktligt avfattat stadgandet angående social­

nämnds borgensteckning på sådant sätt, att denna hjälpform icke kommit

att innefattas i begreppet socialhjälp, varav följde att tillsyns- och besvärs-

bestämmelserna icke vore tillämpliga å hjälpformen i fråga.

En av kommitténs ledamöter (herr Bexelius) har anmält avvikande me­

ning beträffande förslaget, att kommunens rätt att teckna borgen skulle

begränsas till visst belopp för år. Ehuru reservanten inte trodde att kom­

munerna i någon större utsträckning komme att använda sig av bemyndi­

gandet att teckna borgen, vid vilket förhållande den föreslagna gränsdrag­

ningen inte skulle vålla några svårigheter, ville han ur principiella syn­

punkter opponera sig mot att hinder uppställdes för kommunernas rätt

att utge socialhjälp i den form de själva funne lämpligt.

I kommitténs förslag saknas motsvarighet till Fvl:s bestämmelser om

reglemente för fattigvården.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Remissyttranden

Kommitténs förslag, att enskilda personer skall äga rätt att genom

socialnämnden erhålla råd och upplysningar eller annat bistånd i

personliga angelägenheter har behandlats i ett stort antal

yttranden. Tanken på att vidga den kurativa verksamhet, som redan nu

bedrives av vissa fattigvårdsstyrelser, har härvid vunnit anslutning, men

i de flesta yttrandena har betänkligheter framförts mot att lagfästa kom­

mitténs förslag i oförändrat skick.

Bland dem, som tillstyrkt förslaget, märkes socialstyrelsen, som anför.

Socialläkaren Inghe har ägnat förslaget utförlig uppmärksamhet och

anser bestämmelsen, rätt tillämpad, vara av största värde för socialhjäl­

pens psykologiska och medicinska effektivitet. Han erinrar om den bety-

97

dande förekomsten i socialhjälpsklientelet av f. d. sjukhuspatienter, psy­

kiskt sjuka, defektläkta sinnessjuka, lätt efterblivna, hjärnskadade etc.

och framhåller vikten av att dessa människor bemötas med förståelse.

Det personliga stödet och rådgivningen enligt den föreslagna nya bestäm­

melsen bör dock i sådant fall naturligtvis icke få medicinsk karaktär utan

begränsas till hänvisning till läkare. Till övervägande delen torde det —

särskilt i fråga om den avsevärda del av klientelet, som på grund av andra

orsaker än sjukdom är i behov av dylik rådgivning — i allmänhet komma

att röra sig om råd och upplysningar i psykologiska, sociala och eko­

nomiska frågor.

Socialstyrelsen anser det angeläget, att socialläkarens anförda synpunk­

ter underströkes och att syftet med bestämmelserna om personligt stöd

inte uppfattades såsom märkvärdigare än det vore: att ge så goda råd som

kunde ges i sådana situationer av bekymmer och rådvillhet, vilka inte

krävde ekonomisk hjälp. Att det rekommenderade personliga biståndet

ställde särskilda krav på den, som anförtroddes att svara för det, vore

uppenbart. Det kräves god omdömesförmåga, takt, förståelse, tålamod,

välvilja och förmåga att finna råd och upplysningar. Dessa krav i för­

ening med det rimliga i att envar, som vore i behov av bistånd i personliga

angelägenheter, borde kunna påräkna sådan hjälp, motiverade det före­

slagna åliggandet för socialnämnden.

Socialstyrelsen uttalar vidare att, även om något värdefullt inte kunde

vinnas med tvång, den för länsstyrelsen föreslagna befogenheten att efter

klagomål eller anmälan tillhålla socialnämnden att lämna avsett bistånd

hade den fördelen, att socialnämnd inte kunde avvisa en rådsökande.

Vad särskilt angår förslaget att socialnämnden skulle ha att vid behov

självmant lämna bistånd föreslår socialstyrelsen ett tillägg, vari klart

utsädes, att erbjuden rådgivning kunde avböjas vare sig råd påkallats

eller ej.

De lungsjukas riksförbund håller före, att ett lagfästande av kommit­

téns förslag skulle få stor profylaktisk betydelse. Stadsfullmäktige i Näs­

sjö betecknar den föreslagna verksamheten som ett naturligt led i social­

nämndens arbetsuppgifter. Barnavårdsnämnden i Ystad anser det vara

fråga om så självklara uppgifter att det förefölle överflödigt med en direkt

lagbestämmelse därom, men en viss betydelse kunde en sådan bestäm­

melse få i fråga om tillsättande av tillräckligt antal tjänstemän för dessa

uppgifter.

De flesta remissorganen har emellertid, såsom antytts, inte ansett sig

kunna godtaga kommitténs förslag i oförändrat skick. Till dessa hör läns­

styrelsen i Göteborgs och Bohus län, som yttrar.

Det personliga biståndet är av synnerligen stor betydelse inom det

sociala området och det är därför önskvärt att den sociala hjälpen icke

inskränkes till att enbart bli ett utbetalande av understöd. Vid de upplys-

ningskurser, som länets fattigvårdsförbund och barnavårdsförbund tid

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

98

efter annan hållit för kommunernas fattigvårdsstyrelser och barnavårds­

nämnderna och vid vilka länsstyrelsens socialvårdsföredragande och kon­

sulent medverkat, har alltid framhållits angelägenheten av att det person­

liga stödjande momentet i socialvården icke bortglömmes. Länsstyrelsen

har vidare, då länsstyrelsen i något socialvårdsärende funnit att den en­

skilde varit i behov av personlig omvårdnad, alltid sökt medverka till att

dylik lämnats i en eller annan form. Trots denna sin inställning till före­

varande fråga kan länsstyrelsen dock ej biträda kommitténs förslag. Såsom

förslaget utformats ha socialnämndens skyldigheter och verksamhetens

omfattning givits allt för vida och obestämda gränser. Bestämmelserna

böra omformas så att verksamheten på lämpligt sätt begränsas och gives

formen av en rekommendation för nämnderna att i mån av förmåga lämna

personligt bistånd. En dylik bestämmelse bör ej intagas i lagen om social­

hjälp utan i stället i lagen om socialnämnd in. m. Länsstyrelsen vill där­

jämte bestämt avstyrka att det införes besvärsrätt över vägrat personligt

bistånd. Ytterligare erfarenhet av möjligheterna till ifrågavarande hjälp

bör vinnas innan ett besvärsinstitut överväges.

Även medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att det

av kommittén föreslagna stadgandet fått en alltför allmän och vag av­

fattning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter om inte skyldigheten för

socialnämnd att ombesörja kuratorsverksamhet tillsvidare borde inskrän­

kas att avse allenast lämnandet av råd och upplysningar i frågor som

rörde tillämpning av socialvårdsförfattningarna och bestämmelserna på

familjerättens område. Det torde nämligen med visshet kunna förutses

bli förenat med betydande svårigheter att på ett tillfredsställande sätt

utöva en så många områden tangerande upplysningsverksamhet som den

förslaget avsåge. Genom begränsning av verksamheten skulle risken för

friktion troligen minskas.

I flera yttranden framhålles, att många socialnämnder komme att sakna

erforderliga resurser för att fullgöra de skyldigheter som åsyftas med kom­

mitténs förslag. Som exempel härpå må anföras följande uttalande av

länsstyrelsen i Kalmar län.

Kommittén har överskattat socialnämndens möjlighet att lämna sådan

assistans. Icke minst när det gäller en socialnämnd, som saknar anställda

befattningshavare, torde det ibland bliva svårt för nämnden och dess leda­

möter att med framgång utöva en rådgivning i sådana personliga ange­

lägenheter, där en speciell fackkunskap ofta är en förutsättning för ett

gott resultat. Sedan länge utöva representanter för olika statliga och kom­

munala myndigheter i viss utsträckning på begäran en dylik rådgivande

verksamhet, i den mån den kan förenas med myndighetens uppgifter.

Ävenledes må framhållas den rådgivande verksamhet, som utövas av för

dylikt arbete särskilt tillsatta personer såsom sjukhuskuratorer, skydds-

konsulenter och den offentliga arbetsförmedlingens arbetsberedningar. Det

finnes således redan i viss utsträckning en på vederbörandes personliga

förhållanden inriktad stödjande verksamhet. Länsstyrelsen anser, att den

speciella rådgivningsverksamhet, som på de ovan angivna och andra om­

råden börjat växa fram, bör utvecklas än ytterligare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

99

Svenska socialvårdsförbundet anför.

De problem, som socialnämnden skulle få upptaga i den personliga råd­

givningen, skulle komma att gälla exempelvis barnuppfostran, abortfrågor,

steriliseringsfrågor och frågor, sammanhängande med individens anpass­

ning till arbete och hemliv. Det är sannolikt, att vi här i stor utsträck­

ning ha att göra med människor med mer eller mindre starka patologiska

drag, som ofta framträda endast i den formen, att individerna visa sig

allmänt nervösa, ängsliga och bekymrade. Här fordras det ingående och

djupgående diagnos av en läkare, en specialist, för att kunna få utrönt

orsakssammanhangen till missanpassningstendenserna. Det är icke så en­

kelt, att de svårmanövrerade konfliktanledningar, som kunna ligga bakom

en till synes enkel frågeställning, kunna lösas genom råd lämnade av en

erfaren och klok, socialt verksam person. Ett »gott» råd givet av en icke

sakkunnig person riskerar ofta att bliva felaktigt. Ett felaktigt råd icke

blott skadar, det kan till och med bliva ödesdigert för den, som försöker

följa det.

För att i enskilda fall kunna utröna, vad som är orsaken till en miss­

anpassning eller en tendens därtill, kräves speciell sakkunskap och sär­

skild teknik. Så länge tillgång till sådan sakkunskap saknas, bör icke

heller som en obligatorisk skyldighet i lag fastställas, att socialnämnden,

som endast är ett socialt sakkunnigt organ, skall svara för rådgivning i

personliga angelägenheter. Denna uppgift bör i stället anförtros åt de

speciella organ, som under senare tid börjat inrättas för exempelvis barn-

psykiatrisk rådgivning, för sexuell rådgivning och för psykisk vuxen­

vård. Vidare bör eftersträvas en fortsatt utbyggnad av socialläkarinstitu-

tionen. Socialnämndens kurativa verksamhet bör begränsas till bistånd i

praktiska och materiella angelägenheter, icke i psykiska frågor, och social­

nämnden bör fungera som ett lokalt, socialt upplysningsorgan.

Svensk kuratorförening hävdar, att ett vidgat och förståelsefullt sam­

arbete med de socialmedicinskt arbetande kuratorerna i respektive län

komme att visa sig vara av större praktiskt värde för de hjälpsökande

än verksamhet av den art kommittén föreslagit. Ett sådant samarbete krävde

en utvidgning av anstalternas och poliklinikernas kuratorsverksamhet, då

kuratorerna i nuvarande läge vore alldeles för få för att på ett tillfreds­

ställande sätt kunna tillgodose en ökad tillströmning av klienter.

Stadsfullmäktige i Härnösand yttrar.

För alla människor finns väl något moment i deras livsform, som är

otillfredsställande och förtjänt av en ändring till det bättre. I normala

fall behöver ju icke den enskilde särskild kuratorshjälp för att komma

till rätta med de mer eller mindre otillfredsställande förhållandena i sitt

privata liv utan kan genom eget initiativ själv anpassa sin livsföring på

bästa tänkbara sätt. Lagbestämmelsen i fråga skulle emellertid bli ett

onödigt incitament för medborgaren att även i icke trängande fall anlita

socialnämnden. För tjänstemännen och för socialnämnden, som skulle

handlägga ifrågavarande ärenden, skulle det 1)1 i hart när omöjligt att

kunna ta ställning till om i det föreliggande fallet det objektivt sett verk­

ligen föreligger ett hjälpbehov, om den hjälpsökande envetet hävdar stånd­

punkten, att han själv inte kan komma till rätta med fallet och åberopar

sin lagstadgade rätt. Om med eu dylik lagbestämmelse — och det ligger

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

100

nära till hands — utvecklingen skulle gå i den riktningen, att varje baga­

tellärende skulle dras inför socialnämnden, skulle arbetsuppgifterna svälla

på ett sätt, som nämnden i praktiken icke skulle kunna bemästra, sam­

tidigt som den personliga ansvarigheten för medborgarna att i görligaste

mån ordna för sig själva skulle avtrubbas.

Kommitténs förslag att socialnämnden skulle ha att självmant lämna

bistånd åt personer, som är i behov därav, avvisas av Svenska socialvårds-

förbundet, som framhåller att ett opåkallat ingripande från socialnämndens

sida lätt kunde komma att skada mer än gagna. I vart fall måste det

krävas av den som vore satt att handha en dylik verksamhet, att han vore

i besittning av en känsla för takt och hade ett omdöme utöver det van­

liga. Enligt fattigvårdsstyrelsen i Göteborg borde socialnämnden inte åläg­

gas att tillgodose andra behov av råd och upplysningar än sådana, som på

ett eller annat sätt bringades till nämndens kännedom. Det borde med

andra ord icke ankomma å nämnden att själv söka uppspåra dylika behov.

Kommunalfullmäktige i Åker befarar att förslaget lätt kunde leda till sådant

missförstånd att åtgärder vidtoges utan att det rådgjordes med den person

det gällde. Stadgandet borde därför få sådan lydelse, att det klart fram-

ginge att överläggning först skulle ske med den person det gällde.

Så som förut nämnts har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län av­

styrkt kommitténs förslag om besvärsrätt i ärenden om personligt bi­

stånd. Av samma uppfattning är bl. a. överståthållarämbetet, länsstyrel­

serna i Jämtlands och Västernorrlands län samt en del kommunala remiss­

instanser.

Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm framhåller, att om social­

nämnden, någon dess ledamot eller tjänsteman i ett svårbedömt och in­

trikat ärende icke ansåge sig kunna ge något råd, så kunde vederbörande,

åtminstone enligt den föreslagna konstruktionen, vända sig till länsstyrel­

sen och få ett åläggande för socialnämnden att lämna ett råd i det före­

kommande ärendet. Detta måste anses orimligt. Besvärsrätt skulle även

ha till följd att särskilda protokoll och register måste föras över varje

åtgärd, som vidtoges. Ur ren arbetssynpunkt skulle detta medföra orimliga

konsekvenser för Stockholms del. Rörande dessa olägenheter anföres vidare.

Vid en jämförelse mellan 37 § mom. 1 och 2 kan man draga den slut­

satsen, att den rådgivningsverksamhet som bedrives av socialnämnden,

skall protokollföras i nämndens protokoll. Detta torde dock knappast vara

avsett. Ett sådant förfarande skulle dels vara alltför omständligt och dels

framför allt vara till hinder för verksamheten. Skulle det bli känt, att

de åtgärder som i detta hänseende bli vidtagna skulle föras till proto­

kollet och därigenom bli bekanta för ett stort antal personer, torde all­

mänheten i det längsta draga sig för att vända sig till socialnämnden

för att erhålla råd i sina personliga angelägenheter.

I ett flertal yttranden betonas vikten av att läkare medverkar i

sociala hjälparbete t. Samtidigt framhålles emellertid från skilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

101

håll, att tillgången på specialutbildade läkare för en avsevärd tid med

all sannolikhet komme att vara otillräcklig.

Medicinalstyrelsen anför beträffande dessa frågor.

Handhavandet av socialvårdens klientel är i stor utsträckning ett medi­

cinskt betonat arbete, i vilket läkarna icke kunna undvaras, om ett till­

fredsställande resultat skall kunna uppnås. Insikten härom är i vida

kretsar icke så gammal. När det nu börjar bli klart även för en större

allmänhet, att de sociala problemen i själva verket till sin kärna ofta äro

medicinska problem, måste medicinalstyrelsen emellertid tyvärr konsta­

tera, att mycket av vad kommittén i sitt betänkande skisserat icke på

ganska lång tid kan realiseras på grund av rådande läkarbrist. De läkare,

som behövas i socialvården, till exempel i den psykiska barna- och ung­

domsvården, i psykopatvården, vid öppna psykiatriska avdelningar vid

länslasaretten samt såsom socialläkare i länsstyrelsernas och landstingens

tjänst med flera, finnas för närvarande endast i mycket ringa utsträck­

ning. Det kommer att taga en avsevärd tid, innan ett tillräckligt antal

dylika läkare utbildats och trätt i verksamhet, även om statsmakterna

bifalla nu föreliggande förslag om utvidgning av utbildningsmöjligheterna

för läkare vid universitet och högskolor.

Vad angår kommitténs förslag att till varje länsstyrelse knyta en social­

läkare anför medicinalstyrelsen.

Vad de sakkunniga anfört om behovet av särskilda socialläkare, knutna

till länsstyrelserna, vill medicinalstyrelsen starkt understryka. När det till

exempel är fråga om avgöranden i besvärsmål och när det gäller att be­

sluta vilka åtgärder, som skola vidtagas för återanpassning i samhället

av människor, som förlorat sin förmåga att försörja sig, ehuru de ha sin

arbetsförmåga i behåll, kan socialläkaren icke undvaras. Minst en hel­

tidsanställd sådan bör finnas i varje län, även de mindre. Detta önskemål

kan emellertid, som ovan anföres, icke tillgodoses på ganska länge. När

de sakkunnige föreslå, att förste provinsialläkarna under tiden proviso­

riskt skola träda in som socialläkare, vill medicinalstyrelsen framhålla,

att förste provinsialläkaren med hänsyn till sin redan nu avsevärda arbets­

börda endast i mycket begränsad omfattning kan fullgöra en socialläkares

arbete, i vart fall kan han aldrig tänkas medhinna den individuella under­

sökning av klientelet, som en fullständig utredning i de enskilda fallen

oftast kräver. I vissa fall torde för denna uppgift lämplig psykiater, där

sådan finnes, kunna inträda. I detta sammanhang vill medicinalstyrelsen

betona, att icke blott inom länsstyrelserna utan även inom socialstyrelsen

synes en väl kvalificerad socialläkare med egen byrå synnerligen nöd­

vändig, en sak som kommitterade icke beaktat.

Även i åtskilliga andra yttranden än det som avgivits av medicinal­

styrelsen tillstyrkes förslaget att knyta socialläkare till länsstyrelserna.

Bland dem, som intagit denna ståndpunkt, märkes socialstyrelsen, pen-

sionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Uppsala,

Kronobergs, Blekinge, Örebro och Västmanlands län, De lungsjukas riks­

förbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och TCO.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner förslaget beaktansvärt

Kungl. Maj:ts proposition nr

177

år 1955

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

men anser försiktigheten bjuda, att socialläkartjänster först upprättades

på försök i ett par län.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län borde den socialmedicinska

expertisen anknytas inte till länsstyrelserna utan till en förstärkt första

provinsialläkarinstitution utanför länsstyrelserna.

Svenska landstingsförbundet finner det tveksamt, om socialläkare bör

anknytas till länsstyrelserna, samt anför.

Rådande brist på läkare medför nu betydande svårigheter att tillgodose

hälso- och sjukvårdens behov av läkarkrafter. Det måste därför bliva en

fråga på lång sikt att anskaffa berörda socialläkare. Under sådana för­

hållanden förefaller det egendomligt, att kommittén föreslår att särskilda

socialläkartjänster likväl skola utan dröjsmål inrättas, för att lämpliga

läkare skola uppmuntras att inrikta sig på dessa uppgifter. Därigenom

blir ju den nuvarande läkarbristen ytterligare accentuerad, vilket är

ägnat att medföra svårigheter på andra områden. Styrelsen har för sin

del därför rekommenderat landstingen återhållsamhet med inrättande av

nya läkarbefattningar. Det behov av läkarmedverkan i länsstyrelsen, som

kan finnas, torde därför under överskådlig tid få tillgodoses på annat sätt.

Ett vidgat samarbete med landstingen i dessa frågor torde härvid böra

undersökas.

Svenska socialvårdsförbundet avstyrker förslaget i förevarande hänse­

ende samt anför.

Huvudsyftet härmed skulle vara, att vidgade möjligheter skulle skapas

för de sociala organen att hjälpa missanpassade människor tillrätta och

sålunda förekomma en hotande eller häva en redan inträdd oförmåga till

självförsörjning. En kurativ verksamhet på det psykiatriska området måste,

för att kunna bedrivas med framgång, vara uppbyggd förutom på läkar-

expertis även på goda resurser i fråga om vård och terapi. Detta förhål­

lande synes icke hava uppmärksammats av kommittén vid dess utfor­

mande av organisationen för socialläkarinstitutionen. Särskilda psykia­

triska avdelningar såväl vid länslasaretten som fristående ha av vissa

landsting redan inrättats och äro inom andra under uppbyggnad. En vi­

dare utbyggnad av samhällets psykiska rådgivning efter dessa linjer måste

enligt förbundets uppfattning förutsättas bäst tjäna det syfte som social-

vårdskommittén uppställt för den psykiatriska läkarverksamheten, bedri­

ven av socialläkare vid länsstyrelserna.

Svensk kuratorförening ifrågasätter, om det inte vore välbetänkt att —

i stället för att inrätta socialläkartjänster vid länsstyrelserna — fortsätta

utbyggnaden av landstingens psykiatertjänster.

Statskontoret uttalar som sin mening, att det borde ankomma på förste

provinsialläkaren att i förevarande hänseende biträda länsstyrelserna med

erforderliga råd och upplysningar.

Jag övergår härefter till att redogöra för vad yttrandena innehåller

beträffande den ekonomiska hjälpen.

Under remissbehandlingen har inte från något håll ifrågasatts annat

än att området för den obligatoriska hjälpen enligt 3 § i

103

förslaget borde helt täcka området för den obligatoriska fattigvården en­

ligt 1 § Fvl. Enighet råder således om att obligatorisk hjälp bör utgå till

behövande minderåriga och till vuxna, som till följd av ålderdom, sjuk­

dom, lyte e. dyl. saknar förmåga att försörja sig. Däremot är meningarna

delade, huruvida obligatorisk socialhjälp bör utgå till behövande arbets­

lösa. Frågan härom, som hänger intimt samman med spörsmålet, huru­

vida den nuvarande kontantunderstödsverksamheten vid arbetslöshet bör

bestå som en särskild hjälpform eller inarbetas i socialhjälpen, har be­

handlats redan i avsnittet om grunderna för den nya lagstiftningen, varför

jag i detta sammanhang kan inskränka mig till att hänvisa till vad som

där anförts.

Kommitténs förslag att obligatorisk socialhjälp skall utgivas till b e-

hövande, som med hänsyn till sitt hälsotillstånd

helt eller delvis hör avhålla sig från arbete, har till­

styrkts eller lämnats utan erinran i så gott som alla yttranden.

De lungsjukas riksförbund hälsar förslaget i detta avseende med sär­

skild tillfredsställelse. Förbundet hade en bitter erfarenhet av att alltför

många lungsjuka på grund av besvärliga ekonomiska förhållanden sett

sig nödsakade börja arbeta alldeles för snart efter sanatorievistelsen, ofta

mot läkarnas bestämda avrådanden. Otaliga annars onödiga återfall i sjuk­

domen hade därigenom inträffat. Ett rätt handhavande av socialhjälpen

komme att framdeles betyda snabbare och säkrare tillfrisknande för många

lungsjuka. Förbundet understryker vidare vikten av att kommunerna inte

omedelbart drar in hela eller största delen av socialhjälpen när den sjuke

får börja arbeta igen. Fortfarande minskade manga fattigvardsstyrelser

hjälpen med samma belopp, som vederbörandes arbetsinkomst utgjorde.

Detta vore högst olämpligt, särskilt som t. ex. de lungsjuka oftast haft

lång sjuk- och konvalescenttid, under vilken av naturliga skäl många

gånger skulder åsamkats familjen eller också behövlig nyanskaffning av

kläder in. in. måst åsidosättas. Dylika hårda avdragsbestämmelser kunde

lätt komma att hämma konvalescenternas arbetslust och därmed mot­

verka uppnåendet av samhällets önskemal att samtliga medhorgare sa

långt som möjligt och rimligt skulle sörja för sig själva. Här torde det

vara lämpligt, att socialstyrelsen använde sin möjlighet att utfärda bin­

dande anvisningar.

Bland övriga remissorgan, som uttryckligen tillstyrkt kommitténs förslag

i förevarande hänseende, må nämnas socialstyrelsen, öv er ståthållar ämbetet

och socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm.

En något kritisk inställning till förslaget intar kommunalfullmäktige i

Itättvik, som finner den av kommittén använda formuleringen alltför vag.

Hälsotillståndet äventyrades alltid vid utförande av arbete av något slag.

Ehuru det vore sällsynt måste dock framhållas, att vissa kategorier män­

niskor ej till fullo gjorde vad på dem ankomme för alt själva klara sitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 177

är

1955

104

uppehälle. De hade stora familjer och försörjde sig genom »fria yrken» så­

som agenturer, skrothandel, lumphandel in. m. Under ett flertal år hade

från kommunen utgått fattigvård till sådana familjer, men då de ej alltid

kunnat erhålla läkarintyg, som berättigat dem till fattigvård jämlikt 1 §

fattigvårdslagen, hade de mången gång fått klara sig själva. Om 3 § i kom­

mitténs förslag godtoges, syntes läkarintyg lättare kunna utfärdas och på

de ställen, där särskilda socialläkare ej vore anställda, torde en stor för-

bistring bliva rådande rörande gränsfallen. Därest socialhjälp enligt 3 §

skulle meddelas, borde föreskrivas, att socialnämnden vore berättigad hän­

visa den sökande till lasarett för undersökning och fastställande av graden

av arbetsförmåga.

Helt avstyrkande är endast pensionsstyrelsen, som i stort sett vill bibe­

hålla den nuvarande gränsdragningen för den obligatoriska hjälpen.

Någon invändning har i yttrandena inte framställts mot kommitténs för­

slag, att obligatorisk socialhjälp (enligt 3 §) endast skall utgå, om veder­

börande saknar medel till sitt livsuppehälle eller till er­

forderlig vård samt hans behov ej avhjälpes på annat sätt.

Vad kommittén föreslagit därom, att socialhjälp i regel ej får utgå om den

hjälpbehövande underlåter att göra vad på honom ankommer för att kom­

ma i åtnjutande av hjälp i annan form, har inte heller föranlett någon

erinran.

I fråga om vad som bör inrymmas i den obligatoriska

hjälpen har förslaget i stort sett godtagits. Vissa meningsskiljaktigheter

har dock framkommit.

Sålunda vill överståthållarämbetet under uttrycket erforderlig

vård inbegripa även specialvård. Specialvården intoge en särställning

såtillvida, att den kunde vara betingad i fall, då verklig arbetsoförmåga

förelåge och vården också kunde anses erforderlig för arbetsförmågans åter­

vinnande. Visserligen hade med uttrycket erforderlig vård i 1 § Fvl avsetts

endast vård inom den allmänna sjukvårdens ram, men denna begränsning

kunde inte rätt gärna vidmakthållas, därest man, såsom skett i förslaget,

önskade införa en på visst sätt konstruerad rätt till specialvård. Rent språk­

ligt täckte uttrycket erforderlig vård även specialvård. Det syntes därför

vara tillfyllest med ett klart uttalande från statsmakternas sida, att även

specialvård skulle ingå under uttrycket i fråga. Det bleve sedan en upp­

gift för praxis att avgöra vad som i varje särskilt fall kunde vara rimligt

med hänsyn till behovet av vården och kostnaderna därför. Att märka vore,

att i erforderlig vård enligt 1 § Fvl i praxis inbegripits proteser åt invalider.

Beträffande spörsmålet om tvångsåtgärder för att tillgodo­

se uppenbart vårdbehov uttalar länsstyrelsen i Östergötlands län,

att ovisshet rådde i fråga om myndigheternas befogenhet i fall där visser­

ligen uppenbart behov av bistånd förelåge men där den hjälpbehövande,

som icke vore omyndigförklarad, vägrade att mottaga hjälp från det all­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

105

mannas sida. Länsstyrelsen funne starka skäl tala för att denna lucka i

lagstiftningen fylldes; den avvägning som måste ske mellan den enskildes

krav på personlig frihet och å andra sidan samhällets intressen borde vara

uttryckligt reglerad i lag.

Av samma mening är fattigvårdsstyrelsen i Hälsingborgs stad, som fram­

håller att — trots att dylika fall kunde sägas vara relativt fåtaliga ett

ganska starkt behov av att tvångsvis kunna omhändertaga sådana personer

likväl gjort sig gällande. Fattigvårdsstyrelsen funne det därför önskvärt,

att en regel om tvångsvis omhändertagande infördes i socialhjälpslagen,

exempelvis av den innebörden att personer, vilka icke kunde taga erfordei-

lig vård om sig själva eller på grund av sjukdom (tbc i smittsamt stadium)

utgjorde en fara för sig själva och för sin omgivning, kunde omhänder­

tagas, dock först sedan länsstyrelsen lämnat sitt medgivande därtill.

I yttrandena har någon kritik ej framförts mot kommitténs uppfattning,

att socialhjälp vid behov borde utgå till att bekosta kläder, som er­

fordras vid intagning å anstalt. Däremot har delade meningar

yppats, huruvida socialhjälp borde utgå även till förnyelse och komplette­

ring av klädesutrustning under sjukhusvistelse. Länsstyrelsen i Jämtlands

län, Svenska landstingsförbundet samt 3 landstings förvaltningsutskott har

i sistnämnda avseende anslutit sig till kommitténs uppfattning, att för­

nyelse och komplettering borde bekostas av sjukhusets huvudman, medan

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, ett landstings förvaltningsutskott,

fattigvårdsstyrelsen i Göteborg samt De lungsjukas riksförbund förmenar,

att socialhjälp borde utgå för ändamålet. Vad angår pensionärer på ålder­

domshem har länsstyrelsen i Hallands län uttalat, att inackorderingsavgiften

borde omfatta klädesutrustning i den mån vederbörande ej själv kunde

anskaffa sådan.

Vad kommittén anfört därom att fickpengar borde inbegiipas i det

livsuppehälle och den vård, som samhället vore skyldigt att tillhandahålla,

har allmänt godtagits. De lungsjukas riksförbund anser, att 200 kr. per år

borde vara ett absolut minimum för de lungsjuka, som ofta vistades längre

tider på sanatorier.

I fråga om tandvården upplyser socialvårdens chefstjänstemän i

Stockholm, att under senare år praxis blivit i Stockholm, att fattigvårds-

nämnden ingrepe vid praktiskt taget alla behov av tandvård. Man hade

därvid ansett, att tandvård vore en form av erforderlig vård, som även

obemedlade borde ha tillgång till.

Kommitténs förslag att hjälp till resa, varigenom livsuppehälle eller

erforderlig vård möjliggöres, samt begravningshjälp skulle vara

obligatorisk har allmänt godtagits under remissbehandlingen.

.lag övergår nu till att redogöra för vad yttrandena innehåller rörande

den mellanform av obligatorisk och frivillig social-

h j ä 1 p, som avses i förslagets 4 §. För sammanhangets skull synes det

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

!06

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

lämpligt att härvid även redovisa de synpunkter, som anförts beträffande

den frivilliga socialhjälpen enligt förslagets 5 §.

Till en början må nämnas, att de flesta remissorgan, som yttrat sig

rörande hithörande spörsmål, anser att den nya lagen borde innehålla en

mot 2 § Fvl svarande bestämmelse, som lämnade kommunerna full frihet

att utge frivillig socialhjälp efter eget beprövande. Bland dem som intagit

denna ståndpunkt märkes överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,

Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län, stadsfull­

mäktige i Stockholm, Linköping, Göteborg och Borås, fattigvårdsstgrelsen

i Ystad, kommunalfullmäktige i Åstorp, Hällefors, Sköldinge och Gran­

gärde, Svenska stadsförbundet, Svenska socialvårdsförbundet och De lung­

sjukas riksförbund.

Rörande innehållet i dessa yttranden må här nämnas följande.

Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm framhåller i ett utlåtande,

som åberopats av Stockholms stadsfullmäktige, att förebyggande hjälp sedan

länge lämnats i ett flertal kommuner med mera utvecklad socialvård. Be­

stämmelserna i 2 § Fvl hade lämnat kommunerna full frihet på detta

område, och förekomsten av denna paragraf hade gjort det möjligt att an­

passa hjälpen efter en nyare tids synpunkter och genomföra en differen­

tierad hjälp i enlighet med de principer, som kommittén lagt till grund vid

utarbetandet av sitt förslag till socialhjälp. Ett framhävande av betvdelsen

av den förebyggande hjälpen, vilken enligt förslaget kunde tillerkännas den

hjälpsökande även mot kommunens bestridande, liksom ett angivande av

fall, då socialhjälp finge lämnas utöver den nuvarande obligatoriska fattig­

vårdens ram, kunde givetvis medverka till att höja standarden i kommuner

med mindre utvecklad socialvård. Genom frånvaron av bestämmelser, mot­

svarande den nuvarande 2 §, betoges emellertid kommuner med en högre

socialvårdsstandard möjligheten att såsom hittills skett genom egna initiativ

medverka till utvecklingen på detta område. Detaljregleringen medförde

dessutom en så snäv ram, att detta omedelbart måste medverka till en

sänkning av standarden på åtskilliga håll. Vad man sålunda syntes uppnå,

vore en utjämning av socialvårdsstandarden genom att standarden höjdes

i vissa, sannolikt mindre kommuner, under det att standarden samtidigt

komme att sänkas i många större kommuner. Man måste emellertid fråga

sig om icke syftet att uppnå en minimistandard skulle kunna ernås utan

att man beskure kommunernas möjligheter att höja standarden därutöver.

Det syntes för övrigt icke möjligt att, såsom kommittén gjort, katalogisera

de olika hjälpbehoven. Detta strede mot kommitténs uttalande, att social­

hjälpen skulle vara en generell hjälpform, alltså att hjälp skulle utgå utan

hänsyn till vad som förorsakat hjälpbehovet. Därest icke den hittillsvarande

utvecklingen på detta område skulle hindras, syntes det därför nödvändigt,

att bestämmelser motsvarande 2 § i nuvarande fattigvårdslag intoges i lagen

om socialhjälp.

107

I utlåtandet pekas på ett flertal hjälpbehov, för vilka socialhjälp enligt

förslaget inte skulle kunna utgå, och som exempel härpå nämnes bl. a. verk­

samhet som åtsyftade att förbättra åldringars och invaliders livsförhållan­

den i den öppna vården. Härom anföres.

Just för detta klientel har emellertid fattigvårdsnämnden i Stockholm

sedan flera år bedrivit viss verksamhet. Med utgångspunkt från erfaren­

heten, att just passiviteten, känslan av onyttighet för en vid verksamt liv

van människa, som ännu känner sig ha en viss arbetskraft i behåll, upp­

fattas som en särskilt svår prövning, inrättades därför i rent terapeutiskt

syfte redan 1943 på försök en vävstuga inom Sabbatsbergsområdet. Sedan

har denna verksamhet, de s. k. hemarbetscentralerna, utbyggts så, att den

för närvarande omfattar fyra olika hemarbetscentraler och en tempoverk­

stad. Här sysselsättes huvudsakligen sådant klientel, som definitivt kan

sägas vara ute ur förvärvsarbetet. Denna rent terapibetonade sysselsätt-

ningsverksamhet för den öppna vårdens klientel har icke något samband

med den verksamhet, som går ut på att genom omskolning och arbets-

träning söka utvinna fullgod eller i det närmaste fullgod arbetsprestation

från personer, som på grund av olika skador blivit urståndsatta att fort­

sätta i sitt tidigare yrke. Den verksamhet, som här beröres, syftar i framsta

rummet till att bereda sysselsättning åt sådana personer, vilkas krafter pa

grund av ålder och sjukdom äro så nedsatta, att de icke kunna vinna an­

ställning eller arbete i den öppna marknaden. Denna så att säga rent man-

niskovårdande del av socialvårdsarbetet, som igångsatts av rent humamtara

skäl för långvarigt understödda personer, synes icke kunna inrymmas inom

socialhjälpslagens ram och det är givetvis angeläget att så kan ske.

Sammanfattningsvis konstateras i utlåtandet, att de föreslagna reglerna

__ med hänsyn till att den nuvarande socialvårdsstandarden icke skulle

behöva sänkas till förfång för just de delar av klientelet, som för en män­

niskovärdig existens främst syntes vara i behov av samhällets omvårdnad

__ vore i behov av en sådan komplettering, att socialhjälp kunde lamnas

i samma mån som fattigvård enligt 2 § i gällande lag. Därest statsbidrag

icke ansåges kunna lämnas till andra ändamål än som föreslagits, borde

kommunen erhålla rätt att av egna medel, utan anspråk på statsbidrag

och utan statskontroll, lämna hjälp för de ändamål, som den funne ange­

lägna.

Stadsfullmäktige i Göteborg uttalar, att genom samhällslivets fortgående

utveckling nya behov kunde uppstå, vilka det kunde befinnas angeläget

och behjärtansvärt att avhjälpa, men där socialnämnden enligt forslaget

icke bleve befogad att ingripa. I varje fall, där fråga icke vore om hjalp till

livsuppehället eller om hjälp i förebyggande syfte, måste socialnämnden,

innan hjälp beviljades, ängsligt fråga sig, om hjälpen kunde inrymmas

under lagens bestämmelser, hur övertygad socialnämnden än kunde känna

sig om det befogade i att hjälp lämnades. Skulle nämnden överskrida sin

befogenhet, kunde nämnden påräkna en reprimand av staten, eventuellt

åtföljd av hot om minskning eller indragning av statsbidraget eller hotets

verkställande. Särskilt erinrades om ett understödsfall, där hjälp med 37o

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

108

kronor beviljades för anskaffande av en peruk åt en helt invalidiserad

kvinna, vars lidanden än mer ökats därigenom att hon förlorat allt sitt

hår. I detta fall — och flera dylika hade förekommit — skulle hjälp enligt

socialhjälpslagen icke kunnat ifrågakomma, enär hjälpen icke avsåg livs­

uppehälle eller erforderlig vård och ej heller lämnades i förebyggande syfte

något hopp om återvinnande av arbetsförmåga fanns icke här — utan

endast av rent humanitära skäl. Ett annat fall, där stor tvekan om hjälpens

laghghet enligt socialhjälpslagen måste uppstå, vore det, där på socialläka­

rens initiativ fattigvård beviljats en förslöad understödsfamilj för anstäl­

lande av en kvinna en kortare tid med uppgift att söka rycka upp det van­

vårdade hemmet genom att bibringa familjen de elementära grunderna i

hemmets skötsel och vård; möjligen kunde dock med god vilja denna

hjälp betecknas som hjälp till förebyggande av framtida fattigvårdsbehov.

En annan understödsgrupp, som icke fölle under den nya lagen, vore under­

stöden till badresor åt vissa understödstagare, främst mödrar med minder­

åriga barn, under sommarmånaderna. Vidare vore att nämna understöd

för resa till nära anhörigs dödsbädd eller begravning eller till begravnings-

kläder. Exemplen kunde mångfaldigas. Ehuru de behov, det kunde vara

fråga om, kanske icke vore livsviktiga borde dock socialnämnden ha möj­

lighet att själv avgöra, om den ville avhjälpa desamma, därest fallen vore

ömmande och behoven befunnes behjärtansvärda. Vad särskilt anginge res-

hjälpen, som kringgärdats av ett flertal inskränkande bestämmelser, kunde

noteras, att hjälp enligt den nya lagen icke torde kunna beviljas en konva­

lescent för att bereda honom tillfälle att resa exempelvis till sitt föräldra­

hem i annan kommun för att rekreera sig efter sin sjukdom, såvida er­

forderlig vård kunde meddelas honom i vistelsekommunen och såframt den

andra kommunen motsatte sig resan och det kunde antagas att han bleve

i behov av socialhjälp i denna andra kommun. Dylik hjälp beviljades nu

i icke ringa utsträckning även i Göteborg hemortsrättsberättigade personer,

och ersättning lämnades givetvis den andra kommunen för där eventuellt er­

forderlig fattigvård. Ofta kunde en dylik vistelse i föräldrahemmet vara det

bästa medlet för vederbörande att återvinna full hälsa, och det kunde icke

vara riktigt att socialnämnden skulle vara lagligen förhindrad att lämna

honom hjälp till sådan rekreation. Ej heller syntes rätt finnas att förhjälpa

sjömän, som frivilligt avmönstrat och som därefter förgäves sökt nytt arbete

tdl sjöss, att återvända till hemorten. Av det sagda framginge, att man i

en modern socialhjälpslag icke kunde undvara ett stadgande, som mot­

svarade 2 § i gällande fattigvårdslag och som sålunda gåve socialnämnden

fria händer att lämna hjälp såväl av den standard, som nämnden ansåge

skälig, som ock i samtliga de fall där nämnden funne behjärtansvärt, att

hjälp skulle utgå. Kommunernas gamla självbestämmanderätt på detta om­

råde, nastan det enda område, där denna rätt ännu kvarstode obeskuren,

måste för de hjälpbehövandes skull bibehållas. Därest detta icke ansåges

Kungl. Mctj:ts proposition nr 177 år 1955

kunna ske utan slopande av statsbidragen, vore statsbidragens slopande

ett mindre ont.

Enligt överståthållarämbetet borde kommunerna inte hindras av bindande

föreskrifter. Detta borde i varje fall gälla om generellt statsbidrag icke

komme att utgå. Rätten till socialhjälp borde vara reglerad på liknande sätt

som i fattigvårdslagen. I en paragraf borde således fastslås i vilka fall social­

hjälp skulle utgå, medan det i en annan paragraf endast hänvisades till

att beträffande socialhjälp i övriga fall skulle gälla vad kommunen själv

beslutade.

Svenska stadsförbundet anför.

Det ligger i sakens natur, att det inom den generella hjälpform, som har

avses, gäller att tillgodose skiftande hjälpbehov och följaktligen måste

ställas stora anspråk på differentieringen och speciell anpassning av hjälpen

efter behovet i särskilda fall. Motiveringsvis har detta också understrukits

i betänkandet. Att genom lagbestämmelser närmare reglera verksamheten

med hänsyn härtill torde emellertid knappast vara möjligt. Om man över­

huvud ger sig på att i lagen söka klargöra differentieringsmöjligheterna,

riskerar man att indirekt begränsa verksamheten till vad som i lagen ut­

tryckligen angivits och kan på så vis förhindra eller försvara, att nya upp­

slag, som skulle kunna leda till en förbättring av verksamheten, bli pröva-

de och accepterade för allmännare tillämpning. Likaså måste det erbjuda

stora svårigheter att på förevarande område göra en bestämd gränsdrag­

ning mellan vad som under alla förhållanden skall göras och hjälpåtgärder,

som i särskilda fall böra vidtagas.

Uppfattningen att kommunerna bör ha full frihet att meddela hjälp

av icke obligatorisk natur är emellertid inte enhällig. Bland dem, som har

en annan mening, märkes socialstyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge lån, stads­

fullmäktige i Nässjö, Oskarshamn och Gävle samt kommunalfullmäktige i

Oland, vilka alla tillstyrkt kommitténs förslag. Länsstyrelsen i Blekinge

län finner uppdelningen av den icke obligatoriska socialhjälpen i två former

vara väl avvägd och uttrycker särskilt sin tillfredsställelse över det positiva

uttryck, som i lagförslaget givits socialnämndens förebyggande verksamhet.

Länsstyrelsen hade i sin verksamhet mött en viss brist på förståelse hos

fattigvårdsstyrelserna för den hjälp till självhjälp som enligt gällande fattig­

vårdslag kunde lämnas. I dylika fall syntes lämpligt att länsstyrelserna

ägde möjlighet påverka socialnämndernas ställningstagande. Enligt stads­

fullmäktige i Oskarshamn hade visserligen 2 § Fvl lämnat möjlighet att

bestrida de i förslagets 4 och 5 §§ omnämnda utgifterna, men det hade varit

en stor del kommuner som ej låtsats om att 2 § Fvl funnits till i lagstift­

ningen.

Vad särskilt angår de i förslagets 4 § upptagna reglerna om f ö r e b y g-

gande hjälp må utöver vad som redan upptagits följande nämnas.

De lungsjukas riksförbund noterar tacksamt den framträdande plats,

som den förebyggande hjälpen erhållit i 4 §. En av fattigvårdens största

brister vore att kommuner, som sällan eller aldrig funne för gott att an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

109

no

vända 2 §, hänvisade till 1 § med dess krav på oförmåga till arbete som vill­

kor för fattigvård. Härigenom komme hjälpen ofta alltför sent på ett sta­

dium, då möjligheter till självförsörjning inte längre kunde skapas. Denna

tillämpning av fattigvårdslagen hade bevisligen orsakat enskilda individer

onödigt lidande och kommunerna lika onödiga livslånga understödsfall.

Förbundet ville uttrycka förhoppningen, att den förebyggande hjälpen

hädanefter komme att intaga en dominerande plats i socialhjälpen och att

i kommuner, där så eventuellt inte bleve fallet, länsstyrelsen utnyttjade

sin möjlighet att ålägga kommunerna utgiva hjälp enligt 4 §.

Svenska socialvårdsförbundet ifrågasätter, huruvida ej förbättring av

självförsörjningsförmågan i första hand vore en arbetsmarknadspolitisk

fråga samt anför.

Det centrala arbetsvårdsorganet, statens arbetsmarknadsstyrelse, bedri-

\er i samaibete med överstyrelsen för yrkesutbildning en viss omskolnings-

verksamhet för arbetslösa, avseende såväl partiellt som helt arbetsföra.

Denna myndighet har även utrustats med särskilda organ för beredande

av arbete till partiellt arbetsföra. Likaledes bedriver pensionsstyrelsen en

viss yrkesutbildande verksamhet.

o För ändamålsenligt utövande av en verksamhet på hithörande om­

råden, måste krävas en god överblick över näringslivet i stort och en in­

gående kännedom om den enskildes möjligheter att effektivt utnyttja sina

arbetsresurser inom olika arbetsområden. När det gäller problem samman­

hängande med att mera långsiktigt återinföra arbetslösa i produktivt arbete

måste socialnämnden i stort sett förlita sig på det sakkunniga bistånd, som

kan erhållas från de arbetsvårdande organen. Härtill kommer att den här

avsedda verksamheten liksom arbetsmarknadspolitiken i övrigt enligt för­

bundets uppfattning måste anses som en statlig och icke kommunal ange­

lägenhet.

På grund av det anförda finner förbundet det ändamålsenligast och

riktigast, att verksamheten i huvudsak bedrives av arbetsmarknadsorganen

m. fl. statliga organ. Av de av kommittén tilltänkta huvudfallen för social­

hjälp enligt 4 § socialhjälpslagen återstode härefter bostadsförbättring och

bostadsanskaffning. En verksamhet från socialnämndens sida på dessa om­

råden måste förutsättas få en mera begränsad omfattning. Det allmännas

åtgöranden på hithörande områden fölle huvudsakligen inom ramen för

den bostadssociala politiken. Förbundet hade med det sagda velat påvisa

att de hjälpbehov, som kommittén tänkt sig skola rymmas inom 4 § social­

hjälpslagen, i stort måste förutsättas bli lösta i annan ordning. Dock hade

förbundet härmed icke på något sätt velat förringa värdet av en förebyg­

gande verksamhet från socialnämndens sida utan endast velat göra gäl­

lande, att kommittén syntes ha överskattat omfattningen av socialnämnder­

nas verksamhet på hithörande områden. Här liksom på övriga områden

för socialhjälpen komme det att röra sig om en supplerande och komplette­

rande verksamhet. De åtgärder, det här bleve fråga om, komme emellertid

att tangera en verksamhet, som redan bedreves eller borde bedrivas av stat

Kungl. Mnj:ts proposition nr 177 år 1955

in

och kommun i andra former, och delvis under för kommunerna skiljaktiga

ekonomiska villkor, vilket, om statsbidrag för socialhjälpen skulle komma

att utgå, säkerligen skulle framtvinga inskränkande och reglerande bestäm­

melser för denna form av socialhjälp.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför.

Vid varje länsarbetsnämnd finnes för närvarande en arbetsvårdsexpe-

dition, vilkens arbete i första hand är inriktat på att finna lämpliga anställ­

ningar för partiellt arbetsföra. På grund av de omfattande arbetsuppgifter,

som åvila arbetsvårdsexpeditionerna, ha vissa led i omvårdnaden av de

partiellt arbetsföra icke kunnat ägnas önskvärd uppmärksamhet. Detta gäl­

ler framför allt uppspårandet av nya fall och efterkontrollen av de vid­

tagna åtgärdernas effektivitet. Genom att ansvaret för vederbörliga åtgär­

ders vidtagande och för kontinuerlig tillsyn över detta klientel lägges på

socialnämnderna, torde effektiviteten av hithörande verksamhet komma

att främjas, varjämte arbetsvårdsexpeditionerna i högre grad än för narva-

rande kunna koncentrera sitt arbete på arbetsanskaffning.

I fråga om yrkesutbildning till partiellt arbetsföra, som icke äro skadade

i militärtjänst, svarar styrelsen för hela kostnaden för vederbörandes uppe­

hälle under utbildningstiden, medan hemkommunen bidrager med 25 % av

kostnaden för familjens uppehälle. Kommunens andel i kostnaderna för

familjens försörjning bör vara lika stor som kommunens andel i öviiga

socialvårdskostnader, vilket styrelsen härmed har velat påpeka. Styrelsen

understryker emellertid värdet av att kommunerna får vidgade befogen­

heter och ökade möjligheter att lämna socialhjälp i form av näringshjälp

av olika slag.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län borde mindre kostsam hjälp

för höjande av självförsörjningsförmågan göras obligatorisk. Det vore na­

turligt att som obligatorisk socialhjälp betrakta ett rimligt engångsbidrag

åt t. ex. en partiellt arbetsför, som stadigvarande åtnjöte understöd, för

att denne skulle kunna skaffa sig ett arbetsredskap, en utbildning eller

dylikt, som gjorde vidare understöd onödigt eller minskade behovet. Så

länge engångsbidraget icke överstege den klart inbesparade framtida under-

stödskostnaden för exempelvis de närmaste två åren torde någon tvekan

icke behöva föreligga. När kostnaderna för förbättring av självförsörjnings­

förmåga däremot uppginge till mera betydande belopp och den förebyg­

gande vården icke hade samma karaktär av förskott på socialhjälp, som

eljest måste utgå inom den närmast överskådliga framtiden, ansåge läns­

styrelsen någon skyldighet icke böra åläggas kommunen. Dylika hjälpfall

syntes böra tillgodoses genom de arbetsvårdande statsmyndigheternas för­

sorg, eventuellt med viss måttlig obligatorisk medverkan av kommunen.

Beträffande den rättsliga karaktären av hjälp enligt förslagets 4 § uttalar

socialstyrelsen, att dylik hjälp vore en rättighet, eftersom socialnämndens

beslut efter besvär kunde korrigeras av länsstyrelsen. Skillnaden mellan

hjälp enligt 3 och 4 §§ vore sålunda i viss män utsuddad. Länsstyrelsen i

Uppsala län framhåller, att kommittén inte klart hållit begreppen isär. Så­

lunda hade kommittén å ena sidan funnit hjälp enligt 4 § inte böra utgöra

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

112

en rättighet men å andra sidan velat ge länsstyrelsen befogenhet att före­

skriva socialhjälp i denna form. Oklarheten hade satt sina spår även i lag­

texten. En sådan mellanform mellan obligatorisk och frivillig socialhjälp

kunde länsstyrelsen inte tillstyrka.

Svenska socialvårdsförbundet motsätter sig bestämt att länsstyrelserna

tillerkännes befogenhet att ålägga kommunerna att utge sådan hjälp, som

avses i förslagets 4 §. Redan i det fall, att ett till beloppet dock ganska be­

gränsat statsbidrag utginge, ville förbundet starkt ifrågasätta skäligheten

i att länsstyrelse skulle kunna ålägga en kommun åtgärder, för vilka

kommunen finge bära i många fall det huvudsakliga ekonomiska ansvaret.

Ett slopande av statsbidraget måste då anses utgöra ett absolut hinder för

ett dylikt förfaringssätt. Sett mot bakgrund av den ställning den före­

byggande socialhjälpen kunde förutsättas komma att intaga i förhållande

till övriga förebyggande åtgärder från samhällets sida och med beaktande

av att kommunerna i sin socialvård i stort sett redan nu ådagalade en stark

vilja att i de fall, där så kunde prövas påkallat, lämna förebyggande hjälp,

borde emellertid ett slopande av den här avsedda tvångsmöjligheten icke

behöva befaras medföra några allvarligare men för den enskilde medbor­

garen. Vad här framhållits gjorde, att socialvårdsförbundet ville uttala sig

för att den förebyggande hjälpen inom socialhjälpen, av vilken obestrid-

ligen förelåge ett mycket stort behov, grundades icke som i förslaget på

möjligheter för länsstyrelse att ålägga kommun att meddela dylik hjälp

utan på en allmän bestämmelse om att socialhjälp i andra fall än de som

avsåges i 3 § socialhjälpslagen finge utgå i den utsträckning, socialnämnd

funne det påkallat.

Även fattigvårdsstyrelsen i Göteborg finner det vara ägnat att väcka be­

tänkligheter att länsstyrelsen skall mot en socialnämnds beslut kunna ikläda

kommunen betydande kostnader. Även i en del andra kommunala yttran­

den förordas, att den definitiva beslutanderätten stannar hos socialnämn­

den. Sålunda uttalar exempelvis kommunalfullmäktige i Byske att de, som

handhade kommunens socialvård, vore fullt omdömesgilla, ansvarskännan-

de och för sina uppdrag intresserade samt därtill i besittning av den lokal-

och personkännedom som borde vara tillräcklig för bedömande av en sådan

fråga. Kommunalfullmäktige i Bunge förmodar, att åläggande behövdes en­

dast då socialnämnden uppenbart motsatte sig förebyggande åtgärd. På

liknande sätt uttalar sig stadsfullmäktige i Örebro och Härnösand.

I en del yttranden — bl. a. i dem som avgivits av kammarrätten, social­

styrelsen, länsstyrelserna i Västerbottens och Blekinge län samt besvärs-

sakkunniga uttalas, att besvär borde få föras över länsstyrelses beslut i

ärenden enligt 4 §.

Besvärssakkunniga anför härom.

Enhgt de sakkunnigas mening ha övertygande skäl icke anförts för

standpunkten att länsstyrelses beslut i sistnämnda ärenden icke skola få

överklagas. De sakkunniga ha i sitt utredningsarbete som en allmän prin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

113

cip vid utformandet av instansordningar uppställt kravet att i alla viktigare

frågor sista instans om möjligt skall vara en för hela riket gemensam be-

svärsmyndighet. Avsevärd olikformighet i rättstillämpningen kan forvan-

tas uppstå, om de i och för sig förmodligen svårbedömda frågorna om so­

cialhjälp enligt 4 § i sista instans skola avgöras av 25 olika länsmyndig­

heter. Länsstyrelses beslut i dessa frågor böra därför kunna överklagas.

Besvärsrätt torde därvid enligt huvudregeln lämpligen bora tillkomma

enskilda och kommuner, som beröras av beslutet.

Medicinalstyrelsen anser, att besvärsrätt bör föreligga åtminstone be­

träffande specialvård. Huruvida en i visst fall ifrågasatt specialvård medi­

cinskt sett vore nödvändig eller icke, torde i sista hand icke kunna be­

dömas av annat ämbetsverk än medicinalstyrelsen, varför styrelsen ansåge

att medicinalstyrelsens yttrande åtminstone i tveksamma fall skulle in­

hämtas, innan ärendet slutgiltigt avgjordes i högsta instans.

Kommitténs förslag i fråga om frivillig socialhjälp till resor

har helt tillstyrkts endast av socialstyrelsen och Kristianstads läns lands­

tings förvaltningsutskott.

Socialstyrelsen anför som skäl för sin ståndpunkt sålunda.

Att fattigvårdslagens hemsändningsmetod avskaffas i socialhjälpslagen

är ett framsteg. När så sker, måste givetvis en begränsning av resor inom

socialhjälpens ram iakttagas för att hindra att socialhjälpsfall avbördas

från en kommun till en annan. Möjlighet till reshjälp utan alltför snä\a

gränser öppnas dock genom rätten att anföra besvär hos länsstyrelsen.

Socialstyrelsen vill härtill blott erinra om att det för en person kan vara

uppenbart fördelaktigt ur annan synpunkt än den ekonomiska att byta

vistelsekommun, t. ex. med hänsyn till möjligheten att erhålla lämplig

personlig tillsyn.

Socialvårds förbundet nöjer sig med att konstatera, att de föreslagna be­

stämmelserna delvis vore för snävt avgränsade och delvis hade ett för vitt

tillämpningsområde. Vid ett slopande av statsbidraget syntes några särskilda

föreskrifter för socialhjälp i form av reshjälp icke erforderliga, utan denna

hjälpform torde, i den mån den icke fölle inom ramen för 3 § socialhjälps­

lagen, kunna inrymmas i en allmänt formulerad paragraf. Även en del

andra remissorgan — bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser

att detaljerade bestämmelser om reshjälp ej erfordrades, om statsbidrags-

linjen övergåves. Överståthållarämbetet hävdar, att den frivilliga reshjäl-

pen skall vara helt oreglerad. Det föreliggande lagförslaget hade influerats

av intresset att förhindra ett obehörigt utnyttjande av lättheten att erhålla

ny hemortsrätt. Det i och för sig förbluffande förhållandet att denna inom

socialvården periferiska fråga erhållit en så detaljerad reglering funne en­

dast härigenom sin förklaring.

Rörande reshjälpen må vidare anföras följande ur det utlåtande, som

avgivits av socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm.

För förhindrande av illojala åtgärder torde vissa bestämmelser vara erfor­

derliga. Emellertid synas bestämmelserna med den utformning de fått lägga

.3 llihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 dr 1955

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

hinder i vägen i sådana fall, där det ur mänskliga synpunkter måste finnas

möjlighet att ge hjälp till resa. Det ter sig sålunda inhumant, att social­

hjälp för att exempelvis täcka reskostnader för en persons resa till en nära

anhörigs begravning eller sjukbädd inte skall kunna ges utan att social­

nämnden i inresekommunen tillfrågas. Ur den hjälpsökandes synpunkt

torde ett sådant tillkännagivande för socialnämnden i inresekommunen av

hans oförmåga att bekosta resekostnaden te sig otillfredsställande. Ofta

torde exempelvis inresekommunen vara identisk med vederbörandes födelse­

kommun eller hemkommun. Därest en folkpensionär eller en redan inva­

lidiserad person i rekreationssyfte vill besöka anhöriga eller bekanta eller

på annat sätt söka erhålla exempelvis landsvistelse, och socialnämnden skulle

anse skäligt att bekosta en dylik resa, måste den först underhandla med

socialnämnden i den kommun, dit resan skall anträdas. Till de större stä­

derna ha ofta sökt sig i synnerhet unga personer, som icke kunnat erhålla

lämpligt arbete och lämplig bostad och som därför vänt sig till de sociala

nämnderna för erhållande av hjälp. Vid utredning visar det sig därvid att

det bästa vore, att vederbörande kunde återvända till den kommun, där han

har sitt föräldrahem. Enligt lagförslaget skulle även här, där ett snabbt in­

gripande givetvis är angeläget, inresekommunens medgivande inhämtas.

Fattigvårdsnämnden har i ett flertal fall fått bekosta vistelse för hjälp-

behövande på pensionat, då detta ur socialmedicinska synpunkter befun­

nits vara det bästa sättet att behandla patienten eller finna en utväg ur en

svårlöst situation. Förutom att tveksamhet kan råda, om detta skulle vara

tillåtet enligt socialhjälpslagen, därest vederbörandes förmåga till självför­

sörjning icke därigenom kan tänkas bli förbättrad, förefaller det absurt,

om medgivande före beviljandet av resan skulle behöva inhämtas av social­

nämnden i den kommun, där pensionatet är beläget.

Det syntes starkt kunna ifrågasättas, om en sådan detaljreglering är mo­

tiverad och nödvändig för att i detta fall förhindra ett illojalt utnyttjande

av socialhjälpen.

Vad beträffar de former, i vilka socialhjälp skall kunna

meddelas, har intresset under remissbehandlingen huvudsakligen kret­

sat kring kommitténs förslag i fråga om borgensteckning.

Svenska stadsförbundet avstyrker helt förslaget i denna del och förordar

direkt utlåning i stället för borgen. Risken att återbetalning aldrig kunde

ske vore lika stor i båda fallen, och det vore då riktigast att välja det alter­

nativ, enligt vilket socialnämndens befogenhet inte behövde begränsas på

annat sätt än genom totalbeloppet för hjälpverksamheten anslagna medel.

Övriga remissorgan, som yttrat sig rörande ifrågavarande spörsmål,

har intagit en positiv ställning till tanken att vidga möjligheterna att teckna

borgen för hjälpbehövande. Enligt länsstyrelsen i Blekinge län bleve bor­

gensteckning ett viktigt instrument för den hjälp till självhjälp, som vore

en av de största vinsterna med den föreslagna nya lagstiftningen. I samma

riktning uttalar sig bl. a. stadsfullmäktige i Uppsala och Svensk kurator­

förening. Föreningen framhåller bl. a. att det vore praktiskt ogörligt för en

ekonomiskt hårt trängd familj att erhålla lån samt att en ekonomisk sa­

nering i vissa fall vore av stor betydelse för förbättring av den enskilda

människans arbetsförmåga.

115

I fråga om utformningen av kommitténs förslag rörande borgensteckning

har emellertid vissa meningsskiljaktigheter framkommit under remiss­

behandlingen.

Pensionsstyrelsen ifrågasätter, om inte stadgandet om borgen borde be­

gränsas att avse personer som på grund av sjukdom eller lyte kommit i det

läget, att de för att i fortsättningen kunna försörja sig behövde yrkesutbild­

ning, omskolning, utrustning eller lån för startande av egen verksamhet.

Stadgandet skulle i så fall begränsas att i huvudsak avse de kategorier som

omfattades av pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet.

Enligt stadsfullmäktige i Söderhamn borde borgen få tecknas även för

anskaffande av bostäder.

Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm förutsätter, att socialnämnden

vid tecknande av borgen skall få göra sadana förbehåll, som kunde anses

erforderliga för att medlen skulle komma till rätt användning och för att

vederbörande inte sedan genom försäljning eller pantförskrivning skulle

avhända sig egendomen, innan den vore till fullo betald.

Därest kommitténs förslag om statsbidrag ej godtages saknas enligt

Svenska socialvårdsförbundet anledning att utbryta borgenstecknandet ur

socialhjälpen. Förbundet ifrågasatte, om inte även ett dylikt borgensteck-

nande borde betecknas som socialhjälp, och om inte lagtexten borde omfor­

muleras därhän, att socialhjälp, när skäl därtill vore, finge beviljas i den

form, att borgen tecknades för lån till hjälpbehövande.

Stadsfullmäktige i Linköping förutsätter, att kommun finge lämna gene­

rellt medgivande till borgensteckning. Eljest skulle socialnämnden nödgas

ingå till stadsfullmäktige med begäran om sådant medgivande i varje

särskilt fall, och då bleve lånesökandens förhållanden publicerade i stads­

fullmäktiges tryckta handlingar, vilket lånesökanden alldeles säkert inte

åstundade och vilket i övrigt måste anses olämpligt.

Enligt kommunalfullmäktige i Nykyrka borde en kommuns fullmäktige

inte få delegera rätten att teckna borgen till socialnämnden. Eljest skulle

svårigheter uppstå för kommunens representativa organ att överblicka

kommunens ekonomiska ställning. Sådana borgensförbindelser kunde kom­

ma att av kommunen få infrias under ett år, då medel härför icke vore

anvisade.

Kommitténs förslag, att rätten att teckna borgen borde begränsas till att

för varje år avse högst det belopp, som motsvarar 1/10 av de för året be­

räknade bruttoutgifterna för socialhjälp, har uttryckligen godtagits endast

av stadsfullmäktige i Växjö.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar en snävare begränsning nämli­

gen till ‘/so av berörda bruttoutgifter. Det vore nämligen vid en kommande

omprövning lättare att justera gränsen i riktning mot en utvidgning av

befogenheterna än i motsatt riktning och försiktigheten bjöde att nu intaga

en mera restriktiv ståndpunkt än kommittén gjort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

116

Å andra sidan anser socialstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus och Gävle­

borgs län, De lungsjukas riksförbund, arbetslöshetsnämnden i Luleå samt

kommunalfullmäktige i Vendel, Älvkarleby och Rödön, att kommuns rätt

att teckna borgen för ifrågavarande ändamål ej borde begränsas. Som skäl

härför anför socialstyrelsen, att någon större skillnad inte förelåge mellan

borgenslån och socialhjälp med återbetalningsskyldighet. Då borgenslånet

i därför lämpade fall kanske vore mera ägnat att för mottagaren inskärpa

skyldigheten att återbetala erhållet belopp, funnes principiellt knappast

någon anledning till begränsning härav.

Kammarrätten föreslår en annan metod än kommittén för att begränsa

rätten att teckna borgen. Enligt kammarrätten borde begränsningen anknyta

till skatteunderlaget eller uttaxeringsbehovet. Kommitténs förslag vore

nämligen irrationellt och mindre lämpligt. Med den supplementära ställ­

ning som socialhjälpen enligt förslaget skulle intaga kunde det väl tänkas

inträffa, att socialhjälpskostnaderna i en kommun kunde bli mycket obe­

tydliga, varigenom kommunen skulle vara avskuren från möjlighet att

teckna borgen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Departementschefen

Enligt Fvl är kommunerna inte skyldiga att bistå andra personer än så­

dana, som har behov av ekonomisk hjälp. Den fattigvård, som enligt lagen

skall lämnas dem, är emellertid inte enbart av ekonomisk art. Till kom­

munernas skyldigheter hör nämligen också att på olika sätt lämna de s. k.

understödstagarna bistånd i personliga angelägenheter. Detta

kommer främst till uttryck i de stadganden, varigenom kommunerna åläg-

ges att bereda understödstagare erforderlig vård, att hålla ålderdomshem

och andra s. k. fattigvårdsanstalter samt att vid behov vidtaga åtgärder

för att skaffa understödstagare inträde å anstalter för specialvård. Men

även i andra sammanhang framskymtar omsorgen om understödstagarens

person. Som exempel kan nämnas en bestämmelse i lagens 19 §, där vissa

möjligheter öppnas för fattigvårdsstyrelserna att till sitt biträde kalla s. k.

vårdare. Överhuvud taget torde kunna sägas, att fattigvården har ett ganska

starkt inslag av rent personligt betonad hjälpverksamhet.

Såsom nämnts är det bistånd i personliga angelägenheter, som lämnas

enligt Fvl, inte avsett för andra personer än understödstagarna. Föreligger

ej något ekonomiskt hjälpbehov, är fattigvårdsstyrelsen således inte skyldig

att stå till tjänst vare sig med råd eller upplysningar eller på annat sätt.

Socialvårdskommittén har funnit detta vara en brist i lagstiftningen och

därför föreslagit, att regler om personligt bistånd upptages i den nya lagen

om socialhjälp. Enligt den av kommittén utarbetade lagtexten skall var

och en, som för att kunna leva under tillfredsställande förhållanden och

komma i åtnjutande av erforderlig vård eller för att i övrigt bli i tillfälle

att behålla eller återvinna sin förmåga till självförsörjning är i behov av

117

råd och upplysningar eller annat bistånd i personliga angelägenheter, äga

erhålla detta genom socialnämnden. Även om anmälan ej skett, skall det

enligt förslaget åligga nämnden att ombesörja att behov av dylikt bistånd

blir tillgodosett. Vidare föreslås, att besvär skall kunna anföras hos läns­

styrelsen i ärende rörande bistånd av här avsedd art, att länsstyrelsen även

utan att besvär anförts skall kunna tillhålla socialnämnd att läinna sådant

bistånd ävensom att länsstyrelsens beslut skall kunna överklagas hos över­

instansen.

I ett stort antal remissyttranden har tanken på att vidga den personligt

betonade hjälpverksamheten vunnit anslutning. De flesta av dem som

yttrat sig i frågan anser emellertid, att kommitténs förslag är alltför vitt-

syftande, och har därför avstyrkt, att det lagfästes i oförändrat skick. En­

ligt min mening är den kritik, som sålunda framkommit, i stort sett be­

rättigad.

Att döma av den föreslagna lagtexten synes kommittén ha tänkt sig att

tillerkänna den enskilde en mycket vidsträckt rätt att påkalla bistånd av

socialnämnden i personliga angelägenheter, således ej blott i frågor som rör

tillkallande av läkare, platsanskalfning på sjukhus etc. Som exempel på

verksamhet, som nämnderna enligt förslaget skulle bli skyldiga att be­

driva, nämnes i yttrandena rådgivning i barnuppfostrings-, abort- och ste-

riliseringsfrågor samt frågor, som hänger samman med individens anpass­

ning till arbete och hemliv. Vidare skulle enligt förslaget den enskilde

genom besvär hos länsstyrelsen kunna framtvinga ett åläggande för social­

nämnden att lämna dylikt bistånd.

Enligt min mening är det uppenbart, att många socialnämnder ej kom­

mer att vara tillräckligt rustade för att bemästra alla de uppgifter, som

enligt förslaget skulle läggas å dem. Å andra sidan är det önskvärt, att

nämnderna i all den utsträckning som det finnes möjligt står allmänheten

till tjänst med råd och upplysningar samt annat personligt bistånd, och

detta oavsett om behov av ekonomisk hjälp föreligger eller ej. Redan nu

torde åtskilliga fattigvårdsstyrelser bedriva verksamhet av detta slag, ehuru

någon skyldighet härtill inte föreligger. Denna praxis synes vara förtjänt

av att lagfästas. Att närmare precisera de skyldigheter, som i detta av­

seende bör åligga socialnämnderna, torde dock med hänsyn till livets mång­

skiftande förhållanden knappast vara möjligt. Det bör också beaktas, att

somliga nämnder kommer att ha större resurser än andra för att be­

driva sådan biståndsverksamhet. Jag tänker härvid särskilt på skillnaden

mellan å ena sidan storstäderna, där socialläkare och annan specialutbildad

personal står till nämndernas förfogande, och å andra sidan landsbygden,

där verksamheten i stor utsträckning torde komma att handhavas av valda

förtroendemän. Man synes därför böra nöja sig med ett i allmänna orda­

lag hållet stadgande, som ålägger nämnderna att ställa sin erfarenhet och

sakkunskap på det sociala området till förfogande för dom, som anser sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

118

vara i behov av ett personligt bistånd, varmed i detta sammanhang bör för­

stås inte bara rådgivning och upplysning utan även hjälp med praktiska

angelägenheter av mera personlig natur, t. ex. omhändertagande av egen­

dom vid sjukhusvistelse. Det bör ankomma på nämnderna själva att fritt

pröva, huruvida i det enskilda fallet bistånd av här avsedd art skall läm­

nas eller ej, liksom också att avgöra, på vilket sätt biståndet skall givas;

i många fall torde sökanden bäst betjänas om nämnden hänvisar honom

till något specialorgan, t. ex. arbetsförmedlingens avdelning för arbets­

värd eller central för psykisk vård. Besvärsrätt bör inte föreligga i de en­

skilda ärendena.

I enlighet med vad som anförts föreslår jag att i den nya lagen upptages

ett stadgande, enligt vilket socialnämnd har att tillhandagå allmänheten

med råd och upplysningar i frågor, som äger samband med nämndens verk­

samhet, samt, där så lämpligen kan ske, lämna annat bistånd i personliga

angelägenheter. Stadgandet synes böra inflyta i den paragraf, i vilken

nämndens skyldigheter i övrigt regleras.

I likhet med socialvårdskommittén finner jag det önskvärt, att läkare

medverkar i socialvårdsarbetet. I en del större städer har sär­

skilda socialläkartjänster inrättats och den sakkunskap, som härigenom

tillförts nämnderna, har visat sig vara av stort värde inte minst när det

gäller att till arbetslivet återanpassa människor, som av olika anledningar

förlorat sin försörjningsförmåga. Jag är därför ense med kommittén om

att en fortsatt utbyggnad av socialläkarinstitutionen bör komma till stånd.

Med den läkarbrist, som råder här i landet, torde emellertid de praktiska

möjligheterna till en sådan utbyggnad f. n. vara starkt begränsade. Under

sådana omständigheter anser jag det inte böra komma i fråga att — såsom

kommittén föreslagit — inrätta en socialläkartjänst vid varje länsstyrelse.

Därest kommitténs förslag om statsbidrag till socialhjälpen frånfalles och

den därav betingade utvidgningen av länsstyrelsernas befogenheter inte

kommer till stånd, kan det f. ö. ifrågasättas, om anledning finnes att knyta

socialläkare just till länsstyrelserna. I det läge, som nu råder, saknas emel­

lertid anledning att här vidare ingå på denna fråga.

Genom 1871 års fattigvårdsförordning infördes i vår lagstiftning den

karakteristiska uppdelningen i obligatorisk fattigvård, som den enskilde

har rätt att kräva och samhället skyldighet att lämna, samt frivillig fattig­

vård, som det står samhället fritt att lämna. Uppdelningen behölls i 1918

års fattigvårdslag, varvid dock en mindre utvidgning av området för den

obligatoriska fattigvården kom till stånd. Kommitténs förslag överensstäm­

mer med gällande lagstiftning såtillvida, att den enskilde i vissa fall skall ha

rätt att erhålla och samhället skyldighet att lämna socialhjälp. Förslaget

inrymmer med andra ord regler om obligatorisk socialhjälp av samma

karaktär som den nuvarande obligatoriska fattigvården. Däremot innebär

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

119

kommitténs förslag i fråga om frivillig socialhjälp markanta avvikelser

från vad som nu gäller i fråga om frivillig fattigvård.

Som bakgrund till de av kommittén föreslagna reglerna om obligato­

risk socialhjälp (3 § i förslaget till socialhjälpslag) må erinras om

att Fvl uppställer tre förutsättningar för att obligatorisk fattigvård skal

utgå, nämligen dels att vederbörande är minderårig eller till följd av ålder­

dom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter ar oför­

mögen att försörja sig, dels att han saknar medel till sitt livsuppehälle oc

dels att hans behov inte avhjälpes på annat sätt. Om dessa förutsättningar

är uppfyllda, skall han erhålla fattigvård, vilken skall omfatta erforderligt

underhåll och erforderlig vård samt, om han är minderårig, jämväl upp­

fostran. Vägrar fattigvårdsstyrelsen att lämna fattigvård enligt vad nu

sagts, kan rättelse vinnas efter besvär hos länsstyrelsen, som även ex

officio har att tillse, att fattigvårdssamhällena inom länet fullgör små

skyldigheter härutinnan.

I sak innebär kommitténs förslag i förevarande hänseende inte någon

annan avvikelse från vad som nu gäller än att obligatorisk socialhjälp skall

utgå till två grupper av behövande, som f. n. inte har rätt till obligatorisk

fattigvård, nämligen dels arbetslösa och dels personer, som visserligen inte

är arbetsoförmögna men som av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete.

Någon inskränkning av det nuvarande området för den obligatoriska hjäl­

pen har således ej föreslagits av kommittén. Ej heller i remissyttrandena

har något yrkande härom framställts, och även jag är av den uppfatt­

ningen, att området för den obligatoriska hjälpen inte är för vidsträckt.

Jag kan därför direkt övergå till frågan, huruvida de av kommittén före­

slagna utvidgningarna bör komma till stånd.

Vad först angår de arbetslösa förutsätter kommitténs förslag, att

den nuvarande kontantunderstödsverksamheten vid arbetslöshet slopas

som särskild hjälpform och uppgår i socialhjälpen. Detta bygger, såsom

redan framhållits, i sin tur på förutsättningen, att betydande statsbidrag

kommer att utgå till kommunernas kostnader för socialhjälp. Redan i sam­

band med behandlingen av grunderna för den nya lagstiftningen har jag

tagit ståndpunkt till hithörande spörsmål. Jag har därvid uttalat som min

uppfattning, att socialhjälpen borde finansieras av kommunerna utan bi­

drag av statsmedel samt att den nuvarande kontantunderstödsverksam-

heten vid arbetslöshet borde bestå vid sidan av socialhjälpen. Som en kon­

sekvens härav har jag förklarat, att de arbetslösa bör i socialhjälpshänseen-

de intaga samma ställning som de nu gör i fattigvårdshänseende, vilket

innebär att jag ej kan biträda kommittén» förslag om obligatorisk social­

hjälp till arbetslösa. Jag saknar därför anledning att här uppehålla mig

vid sistnämnda spörsmål. Jag anser mig dock böra framhålla, att obli­

gatorisk socialhjälp givetvis skall utgå till en arbetslös persons make och

barn, om beträffande dem förutsättningarna är uppfyllda för erhållande

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

120

av sådan hjälp. Vidare bör en person, som på grund av sjukdom är oför­

mögen att försörja sig, ha rätt till obligatorisk hjälp utan hinder därav att

han samtidigt är att anse som arbetslös.

Mot den nuvarande fattigvårdslagstiftningen har stundom riktats den in­

vändningen, att den inte garanterar hjälp förrän arbetsförmågan gått för­

lorad. Genom kommitténs förslag att obligatorisk socialhjälp skall utgivas

även till personer, som med hänsyn till sitt hälsotillstånd

bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, undanröjes

denna invändning. Härigenom kommer området för den obligatoriska hjäl­

pen att utvidgas på ett sätt, som länge ansetts önskvärt. Förslaget har i

denna del så gott som enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen och

även jag anser att det bör lagfästas.

Genomföres denna utvidgning kommer den första förutsättningen för att

obligatorisk socialhjälp skall utgå att vara, att den hjälpbehövande an­

tingen är minderårig eller att han på grund av ålderdom, sjukdom, lyte

eller eljest bristande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig genom

arbete eller att han av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete.

Härutöver bör, i likhet med vad som nu gäller, krävas dels att vederbörande

saknar medel för att tillgodose de behov, som den obligatoriska hjäl­

pen är avsedd att täcka, och dels att hans behov inte avhjälpes på

annat sätt; i dessa båda hänseenden har varken kommittén eller re­

missinstanserna ansett det påkallat att vidtaga någon ändring i nuvarande

regler.

Kommittén har föreslagit ytterligare ett villkor, nämligen att den hjälp­

behövande inte underlåter att göra vad på honom ankommer för att komma

i åtnjutande av den samhälleliga hjälp i annan form, vartill han enligt

socialnämndens uppfattning kan vara berättigad. För egen del anser jag

det inte erforderligt att uppställa något sådant villkor. Det torde nämligen

vara ytterst sällsynt, att en person, som befinner sig i sådana omständig­

heter att han fyller förutsättningarna för att erhålla obligatorisk social­

hjälp, vägrar att efterkomma socialnämndens uppmaning att söka hjälp

i annan form, t. ex. folkpension. Skulle något sådant fall inträffa, lär inte

mycket vara att vinna genom att vägra socialhjälp. Kommittén har f. ö.

själv ansett, att ett strikt fasthållande av ifrågavarande villkor i vissa fall

skulle leda till en ur humanitära synpunkter ohållbar situation, och därför

föreslagit en undantagsregel, enligt vilken hinder inte skulle föreligga att

meddela socialhjälp, därest vederbörandes behov och omständigheterna i

övrigt gjorde en sådan åtgärd nödvändig. Genom en så formulerad undan­

tagsregel skulle det föreslagna villkoret praktiskt taget komma att full­

ständigt upphävas.

I fråga om vad som bör rymmas inom den obligatoriska

hjälpen överensstämmer kommitténs förslag i allt väsentligt med vad

som nu gäller. Under remissbehandlingen har endast smärre meningsskilj­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

121

aktigheter yppats rörande denna fråga och även jag anser, att Fvl:s regler

i förevarande hänseende i stort sett är väl avvägda.

Enligt kommitténs förslag skall den obligatoriska hjälpen omfatta bl. a.

vad som erfordras för livsuppehället. Därmed torde asyftas det­

samma, som i Fvl uttryckes genom orden det underhåll, som är erforderligt.

Det torde inte vara möjligt att i lagtexten närmare precisera vad som avses

med ifrågavarande uttryck, men Fvl:s liksom också förslagets andemening

synes kunna uttryckas så, att vederbörande skall erhålla vad som i all­

mänhet å den ort, där hjälpen lämnas, anses erforderligt för att veder­

börande skall kunna leva under drägliga förhållanden, alltså inte bara vad

som åtgår till mat, husrum och kläder utan även vad som behövs för

inventarieutrustning och annat dylikt. Givetvis bör hjälpen inte utmätas

så snålt, att vederbörande nätt och jämnt hålles över svältgränsen, men

å andra sidan bör hjälpen inte heller vara så frikostig, att hjälptagaren

beredes en högre levnadsstandard än den, på vilken fullt självförsörjande

medborgare i små ekonomiska omständigheter lever. Det torde få ankomma

på de tillämpande myndigheterna att från fall till fall avgöra, vad som med

hänsyn till förhållandena på orten och hjälptagarens personliga omstän­

digheter kan anses erforderligt för hans livsuppehälle.

Den obligatoriska hjälpen skall enligt kommittén vidare omfatta erfor­

derlig vård. Inte heller i detta avseende åsyftas någon ändring i för­

hållande till vad som gäller enligt Fvl.

Med anledning av vad som under remissbehandlingen anförts beträffande

innebörden av uttrycket erforderlig vård, vill jag som min mening uttala,

att även specialvård — tandvård häri inbegripen — bör omfattas

av den obligatoriska hjälpen, givetvis under förutsättning att dylik vård

kan anses erforderlig. Frågan huruvida denna förutsättning är uppfylld

torde endast kunna bedömas från fall till fall med beaktande av samtliga

föreliggande omständigheter. Med hänsyn till den mångfald av variationer,

som livet företer, och de framsteg, som den medicinska forskningen stän­

digt gör, bör det inte komma i fråga att härvidlag binda rättstillämpningen.

Såsom kommittén framhållit, ligger det vidare i sakens natur, att sam­

hällets skyldigheter att lämna vård ökas allteftersom vårdmöjligheterna i

allmänhet förbättras. Det bör emellertid framhållas, att den allmänna sjuk­

försäkringen i detta avseende innebär en betydande avlastning av social­

hjälpen.

Kommittén har diskuterat, huruvida kostnaden för kläder åt

behövande personer på anstalter borde bestridas av anstalter­

nas huvudmän eller genom socialhjälp. Enligt min mening saknas anled­

ning att i detta lagstiftningsärende ålägga anstalternas huvudmän att helt

eller delvis bestrida dessa kostnader. I den män vederbörandes behov av

kläder inte tillgodoses vare sig genom anstalten eller på annat sätt, bör

socialhjälp enligt vanliga regler utgå för ändamålet.

I likhet med kommittén anser jag, att fickpengar bör inbegripas i

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

det livsuppehälle och den vård, som kommunerna är skyldiga att tillhanda­

hålla. Detsamma bör gälla i fråga om sådan r e s h j ä 1 p, som erfordras

för att bereda vederbörande vad som är att hänföra till livsuppehället eller

för att möjliggöra för honom att komma i åtnjutande av erforderlig vård.

Liksom nu bör vidare begravningshj älp falla under den obligato­

riska hjälpen. Uttryckliga stadganden rörande de förmåner, som nu be­

rörts, torde inte vara behövliga.

I överensstämmelse med vad som gäller enligt Fvl bör obligatorisk hjälp

till minderårig även avse uppfostran.

Jag övergår nu till att behandla de regler, som föreslagits rörande

socialhjälp av icke obligatorisk karaktär. Härvid vill jag

till en början erinra om att kommunerna f. n. har en i princip oinskränkt

rätt att utge frivillig fattigvård i all den utsträckning de anser lämpligt.

Den enda begränsningen ligger däri, att själva uttrycket fattigvård förut­

sätter en individuell behovsprövning.

Enligt kommitténs förslag skall kommunerna inte längre ha den frihet

att bevilja hjälp åt behövande personer, som Fvl tillerkänner dem. Som

skäl härför har kommittén bl. a. anfört, att en kommuns rättighet att be­

driva hjälpverksamhet givetvis borde vara mera begränsad i ett system,

enligt vilket en betydande del av hjälpen finansierades av statsmedel, än

i ett system, som förutsatte, att kommunen själv skulle bära hela kostna­

den för meddelad hjälp. Om en kommun medgåves rätt att på egen hand

bevilja socialhjälp med betydande statsbidrag, skulle enligt kommitténs

mening fara föreligga för missbruk.

De regler om hjälp av icke obligatorisk art, vilka kommittén ansett böra

gälla, återfinnes i förslagets 4 och 5 §§; i andra fall än som anges i dessa

paragrafer skall socialhjälp överhuvud inte få utgivas.

I 4 § föreskrives, att socialhjälp — förutom i de fall, där sådan hjälp

enligt 3 § skall vara obligatorisk — bör utgå, där detta prövas påkallat för

att förbättra en persons förmåga till självförsörjning. Därjämte anges i

sagda paragraf, att socialhjälp må kunna utgå för att bereda sådan tand­

vård eller specialvård, som är angelägen ehuru inte obligatorisk, och får

utgå till täckande av vissa resekostnader. I sin motivering till ifråga­

varande stadganden, som syftar till att skjuta den s. k. förebyggande social­

hjälpen i förgrunden, har kommittén uttalat som sin mening, att det vore

omöjligt att göra den hjälp, som åsyftades i 4 §, till en rättighet för den en­

skilde. Med hänsyn bl. a. till att väsentliga statsbidrag komme att utgå

borde det emellertid enligt kommitténs mening inte ligga i kommunernas

fria skön att avgöra, huruvida hjälp i dessa fall borde utgå eller ej. Avgö­

randet borde egentligen ligga hos ett blandat kommunalt-statligt organ, men

av praktiska skäl funnes knappast någon annan utväg än att lägga av­

görandet hos socialnämnden. För att säkerställa att hjälp av nu före-

123

varande slag utginge, då den verkligen behövdes, borde sökanden emellertid

medges rätt att genom klagomål draga frågan under länsstyrelsens pröv­

ning. I enlighet härmed har kommittén i 37 § av sitt förslag upptagit ett

stadgande, enligt vilket länsstyrelsen —- därest den finner socialhjälp enligt

4 § böra utgå men socialnämnden underlåter att meddela dylik hjälp har

att tillhålla nämnden att göra detta.

Av vad som nu anförts framgår, att sådan hjälp, som avses i förslagets

4 §, å ena sidan inte är obligatorisk men å andra sidan inte heller är be­

roende av kommunernas fria prövning.

Förslagets 5 § handlar uteslutande om reshjälp i andra fall än dem, som

reglerats i 3 och 4 §§. Dylik hjälp skall enligt förslaget kunna utges för

resa inom kommunen samt under vissa, i detalj angivna förutsättningar

för resa till annan kommun. Den detaljreglering, som föreslagits beträf­

fande resa till annan kommun, syftar till att förhindra, att hjälpbehövande

personer på ett illojalt sätt avbördas från en kommun till en annan.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i nu berörda delar

rönt en påfallande stark kritik, vilken enligt min mening i allt väsentligt

måste anses befogad.

Ett karakteristiskt drag i den nuvarande lagstiftningen är, att kommu­

nerna har full frihet att bevilja fattigvård i all den utsträckning de själva

finner lämpligt. Tack vare denna obundenhet kan de mest skiftande behov

tillgodoses och hjälpen differentieras efter omständigheterna i varje särskilt

fall. De möjligheter, som lagstiftningen sålunda öppnar för kommunerna,

har på många håll tillvaratagits på ett mycket förtjänstfullt sätt; särskilt

i de större kommunerna bedrives numera en vidsynt hjälpverksamhet, som

är stadd i ständig utveckling. Det är enligt min mening angeläget, att kom­

munerna genom egna initiativ bidrar till en fortsatt utveckling pa detta

område. Om kommitténs förslag godtages skulle emellertid kommunernas

handlingsfrihet i förevarande hänseende begränsas genom detaljerade reg­

ler om när hjälp borde eller finge utgå. Följden härav bleve måhända, att

standarden i kommuner med mindre utvecklad socialvård komme att höjas,

men å andra sidan kan det starkt befaras, att standarden i andra kommu­

ner skulle sänkas; i yttrandena har flera exempel anförts rörande behov,

som nu tillgodoses genom fattigvård men som enligt förslaget inte skulle

kunna tillgodoses genom socialhjälp. Det bör vidare beaktas, att samhälls­

utvecklingen kan leda till att nya behov uppkommer, som inte kan förutses

men som det likväl kan befinnas angeläget att avhjälpa, överhuvudtaget

synes det inte möjligt att i en lagstiftning, som syftar till att lämna hjälp

utan hänsyn till vad som förorsakat hjälpbehovet, katalogisera de olika

hjälpbehoven. En sådan katalogisering måste av naturliga skäl bli ofull­

ständig och kan leda till att verksamheten begränsas.

Det främsta skälet till att kommittén velat beskära kommunernas hand­

lingsfrihet torde vara att söka i det av kommittén föreslagna finansierings­

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1955

systemet. Detta skäl bortfaller helt om man, såsom jag förordat, avstår

från tanken på att ge statsbidrag till socialhjälpsverksamheten och låter

kommunerna själva bära kostnaderna härför. Om så sker, saknas enligt

min mening all anledning att inskränka kommunernas nuvarande rätt att

lämna hjälp i den omfattning de anser önskvärt. Detta hindrar naturligt­

vis inte att en rekommendation intages i lagen om att hjälp bör utgå i vissa

fall, t. ex. för ändamål som avses i förslagets 4 §. Att till en sådan rekom­

mendation knyta befogenhet för länsstyrelserna att mot kommunernas vilja

ålägga dem att utge hjälp synes emellertid inte böra komma i fråga, därest

statsbidrag ej skall utgå. Under sådana omständigheter anser jag, att man

bör avstå från att i lagen framhäva vissa hjälpbehov framför andra.

Vad särskilt angår de av kommittén uttalade farhågorna för att en full­

ständig frihet för kommunerna att bevilja reshjälp skulle kunna missbru­

kas, vill jag endast uttala, att sådant missbruk knappast lärer kunna för­

hindras utan en långt gående övervakning och kontroll från statens sida.

Emellertid tror jag, att man numera i stort sett kan bortse från risken för

illojala förfaranden av det slag, som kommittén haft i tankarna; jag åter­

kommer i avsnittet rörande hemortsrätten till detta spörsmål.

På grund av vad som nu anförts föreslår jag, att kommunerna i likhet

med vad som nu gäller får rätt att utge frivillig socialhjälp enligt grunder,

som de själva äger bestämma. Om kommunernas fullmäktige icke fastställt

några sådana grunder, bör det ankomma på socialnämnden att utge dylik

hjälp efter vad nämnden prövar erforderligt.

Såsom kommittén föreslagit bör det, i likhet med vad som nu gäller, an­

komma pa socialnämnden att från fall till fall bestämma, i vilken form

socialhjälp skall meddelas. I lagen bör dock anges vissa rikt­

linjer, som härvid bör följas. I syfte att betona socialhjälpens karaktär av

hjälp till självhjälp bör sålunda föreskrivas, att hjälpen bör lämnas på

sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden

genom eget arbete försörja sig och de sina; ett stadgande av denna inne­

börd finns både i Fvl och kommitténs förslag.

Det ligger i sakens natur, att hjälpbehovets art i främsta rummet måste

vara avgörande för vilken hjälpform som skall komma till användning.

Enligt vad som blivit upplyst, förekommer det fortfarande i ganska stor

utsträckning att hjälp utges in natur a, t. ex. genom matanvisningar.

Denna hjälpform, som är starkt traditionsbunden, är givetvis den mest

lämpliga i fall, där risk kan anses föreligga för att kontant understöd inte

skulle komma till behörig användning, t. ex. därför att hjälptagaren är

alkoholmissbrukare eller visat sig sakna förmåga att hushålla med kon­

tanta medel. Även hjälpbehovets art kan ibland vara sådan, att natura-

formen är att föredraga; som exempel härpå kan nämnas att vederbörande

har behov av en viss konkret sak, t. ex. inventarieutrustning till hemmet.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

125

Om inte dylika omständigheter föreligger, bör emellertid, såsom kommittén

föreslagit, hjälpen i regel utgå med kontant belopp. Lämnas hjälpen

på dylikt sätt får hjälptagaren nämligen tillfälle att självständigt sköta sin

ekonomi, vilket kan vara av stort värde med tanke på hans framtida själv­

försörjning. Ivontantlinjen synes särskilt lämplig i sådana fall, där fort­

löpande hjälp utgår periodvis.

Om hjälptagaren har behov av vård bör det ankomma på socialnämn­

den att draga försorg om att hans vårdbehov blir tillgodosett. Detta torde

i många fall kunna ske i vederbörandes hem, t. ex. genom att nämnden

betalar kostnaderna för hemvårdarinna. I somliga fall kan det vara lämp­

ligt att vårdbehovet tillgodoses genom inackordering i enskilt hem; denna

utväg bör dock inte anlitas med mindre nämnden förvissat sig om att den

behövande kommer att få en god omvårdnad i inackorderingshemmet.

Någon skyldighet att upprätta skriftligt kontrakt rörande inackorderingen

synes ej böra föreskrivas. Erfordras sjukhus- eller anstaltsvård, bör det

åligga nämnden att vidtaga åtgärder för att bereda dylik vård. Anses plats

böra beredas å ålderdomshem eller annat dylikt hem, bör nämnden för­

anstalta därom. Nämndens uppgifter på hithörande område torde kunna

karakteriseras så, att nämnden har att föranstalta om att varje vårdbehö-

vande får möjlighet till vård i den form som med hänsyn till vårdbehovets

art och övriga omständigheter prövas mest lämplig.

I detta sammanhang må erinras om den av kommittén berörda frågan om

tvångsåtgärder för att tillgodose uppenbart vårdbehov.

Härmed åsyftas framför allt fall, där någon, som vanvårdar sig själv i

ytterlig grad — stundom så, att han kan bli en fara för andra — vägrar

att mottaga erbjuden hjälp, t. ex. vård å sjukhus eller ålderdomshem. Kom­

mittén har diskuterat lämpligheten av bestämmelser, som skulle göra det

möjligt att omhändertaga en dylik person mot hans vilja, men funnit, att

ifrågavarande spörsmål ej bör bli föremål för reglering i en lagstiftning om

socialhjälp. För egen del vill jag framhålla, att spörsmålet uppenbarligen

är av den naturen, att det ej bör ses enbart ur socialvårdssynpunkt; och

vidare torde de personer, som det här är fråga om, mestadels vara sadana,

att ett ingripande från samhällets sida mot vederbörandes önskan, om ett

sådant ingripande måste äga rum, kan ske enligt annan lagstiftning. Såsom

kommer att framgå av vad jag ämnar anföra i det följande är jag av den

meningen, att bestämmelser av tvångskaraktär såvitt möjligt bör undvikas

i en lag av socialhjälpslagens natur. Med denna min uppfattning och då

det torde vara att förvänta att socialvårdens organ skall — utan några

särskilda bestämmelser i detta hänseende i socialhjälpslagen — genom gott

omdöme och handlag kunna komma till rätta med härvidlag uppkommande

problem anser jag, i likhet med kommittén, att dylika bestämmelser ej bör

upptagas i lagen.

Kangl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Såsom kommittén framhållit förekommer det i praxis att en fattigvårds-

styrelse, i stället för att själv ställa medel till förfogande t. ex. för inköp

av en arbetsmaskin, tecknar borgen å ett lån, som är avsett att användas

för ändamålet. Det har dock varit omstritt, huruvida detta förfaringssätt

står i överensstämmelse med gällande lagstiftning. Oavsett hur därmed

må förhålla sig, vill jag uttala som min uppfattning, att det i vissa fall kan

vara lämpligt att meddela hjälp i den mera affärsmässiga form, som teck­

nande av borgen innebär. Särskilt då det är fråga om personer, som är

angelägna att själva reda upp sina svårigheter, kan det — inte minst ur

psykologiska synpunkter — vara av värde, att vederbörande betraktar sig

själv som eu vanlig låntagare i en bank och att han får tillfälle att sköta

sina affärer på samma sätt som andra låntagare. Jag kan därför inte finna

annat än att de kommuner, som själva vill meddela hjälp genom att teckna

borgen, bör ha möjlighet att göra detta. För att undanröja den ovisshet,

som råder huruvida den nuvarande lagstiftningen medger ett dylikt för­

faringssätt, synes uttryckliga bestämmelser härom böra intagas i den nya

lagen.

I likhet med kommittén anser jag, att det bör ankomma på kommunens

fullmäktige att avgöra, huruvida socialnämnden skall äga rätt att teckna

borgen för hjälpsökande.

När kommittén lade fram sitt förslag var kommunernas rätt att upptaga

lån och ingå borgen reglerad i 1930 års kommunallagar. Som huvudregel

gällde härvid, att beslut om lån eller borgen skulle för att vinna bindande

kraft underställas Konungens prövning och fastställelse. Från denna regel

fanns vissa undantag, av vilka det viktigaste avsåg den s. k. underställ-

ningsfria låne- och borgensteckningsrätten. Denna rätt var beroende på

skattetryckets höjd, vilket medförde att den i allmänhet var starkt begrän­

sad. Kommunernas rätt att utan underställning upptaga lån eller ingå bor­

gen var härjämte beskuren genom en bestämmelse om att låne- och bor­

gensteckningsrätten skulle anses vara tagen i anspråk, om kommunerna

nyttjade vissa fondmedel.

Enligt kommitténs förslag skulle den begränsning av kommunernas rätt

att utan underställning ingå borgen, som sålunda var föreskriven i 1930

års kommunallagar, inte gälla beträffande borgen, som tecknades enligt

lagen om socialhjälp. I stället skulle rätten att teckna dylik borgen be­

gränsas genom att i sistnämnda lag intoges ett stadgande av innebörd, att

summan av de under ett budgetår ingångna borgensförbindelserna inte

finge överstiga ett belopp motsvarande 7™ av de i staten för ifrågavarande

år beräknade bruttoutgifterna för meddelande av socialhjälp. Rörande

detta förslag var meningarna ganska delade under remissbehandlingen.

Sedan kommittén framlade sitt förslag och yttranden däröver avgavs,

har en ny kommunallag antagits och trätt i kraft. Enligt denna är den

127

underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten inte längre beroende

på skattetryckets höjd utan baserad på skatteunderlaget. Lån får numera

utan underställning upptagas till ett sammanlagt belopp motsvarande for

stad som ej deltar i landsting sju kronor per skattekrona och för annan

kommun fem kronor per skattekrona. Sådant lån skall utom i vissa undan­

tagsfall vara ställt att återbetalas inom fem år och, därest lånetiden är

mer än ett år, att årligen avbetalas. Med lån likställes borgen. Vidare med­

ger den nya lagen, att kommunerna får nyttja medel ur små fonder utan

att den underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten därmed anses

tagen i anspråk. Härigenom har den underställningsfria låne- och borgens­

teckningsrätten vidgats avsevärt.

Enligt min mening saknas anledning att beträffande borgen, som tecknas

med stöd av socialhjälpslagen, göra undantag från den nya kommunal­

lagens underställningsregler. I samband med att socialnämnden bemyndi­

gas att teckna borgen, bör det ankomma på kommunens fullmäktige att

fastställa det sammanlagda belopp, för vilket borgen högst får tecknas.

Detta belopp bör vara så avvägt, att kommunens rätt att teckna borgen inte

överskrides ens om bemyndigandet skulle utnyttjas till fullo. Det bör med

andra ord inte ankomma på socialnämnden att i varje särskilt fall göra

sig underrättad, huruvida en tilltänkt borgensförbindelse, som faller inom

ramen för bemyndigandet, kan inrymmas i kommunens underställningsfria

borgensrätt.

I det följande kommer jag att föreslå, att hjälptagaren i regel inte skall

vara skyldig att återbetala vad han erhållit i obligatorisk hjälp. Härav föl­

jer, att hjälp i form av borgen endast bör kunna lämnas, då hjälpen har

karaktär av en frivillig prestation från kommunens sida. Det ligger emel­

lertid i sakens natur, att borgensteckning inte bör användas i andra fall

än då vederbörande har behov av ett större engångsbelopp, t. ex. för att

bekosta utbildning eller inköpa redskap, verktyg eller annat dylikt. Detta

synes böra komma till uttryck i lagtexten.

Givetvis bör det ankomma på nämnden att från fall till fall pröva, huru­

vida hjälp bör lämnas i form av borgen. Eftersom nämnden härvid kommer

att röra sig inom området för den frivilliga hjälpen, kommer det att stå

nämnden fritt att för borgensteckning uppställa de villkor, som anses er­

forderliga för att lånemedlen skall komma till behörig användning.

Med den konstruktion av den frivilliga socialhjälpen, som jag föreslagit,

synes själva borgensteckningen lagtekniskt sett böra betraktas som en

form av socialhjälp.

I likhet med kommittén anser jag det ej erforderligt att föreskriva skyl­

dighet för kommunerna att ha reglemente för social hjälps-

verksam heten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Ålderdomshem m. m.

%

Gällande bestämmelser

Såsom redan berörts i föregående avsnitt stadgas i 27 § Fvl att fattig­

vård i allmänhet meddelas genom understöd i hemmet, utackordering i

enskilt hem eller vård på anstalt. Om sistnämnda form av fattigvård ges

bestämmelser i 31 och följande §§. Sålunda föreskrives i 31 § bl. a., att

fattigvårdssamhälle skall ha anstalt (ålderdomshem, försörjningshem, vård­

hem) för mottagande av understödstagare, vilka är i behov av vård samt

ej lämpligen kan understödjas i hemmet eller utackorderas. Flera fattig-

vårdssamhällen kan förena sig om gemensam anstalt. Under vissa omstän­

digheter kan ett fattigvårdssamhälle befrias från skyldigheten att ha anstalt.

Vissa bestämmelser om anordningarna vid fattigvårdsanstalt, avsedda

att garantera en lämplig fördelning av vårdtagarna inom anstalten, åter­

finnes i 32 §. Där stadgas även, att tillfälle bör beredas till arbete på an­

stalten för sådana understödstagare, som är i någon mån arbetsföra. Vidare

föreskrives, att minderåriga inte annat än tillfälligtvis får intagas på fattig­

vårdsanstalt såvida inte en särskild avdelning, godkänd som barnhem, in­

rättats vid anstalten.

Under 33 § har upptagits regler om arbetshem. Enligt dessa skall genom

landstingets försorg upprättas erforderligt antal arbetshem för omhänder­

tagande av i någon mån arbetsföra behövande, vilka är i behov av anstalts-

vård men inte lämpligen kan tagas emot eller behållas på fattigvårdsan­

stalt. Sådana personer brukar betecknas som störande understödstagare.

På arbetshem omhändertages vidare försörj ningspliktiga personer, vilka

jämlikt 71 § av fattigvårdsstyrelse förelagts arbete. Dylika personer be­

nämnes vanligen försumliga försörjare. För landstingsfria städer skall

arbetshem upprättas genom stadsfullmäktiges försorg. Flera landsting och

sådana städer får förena sig om gemensamt arbetshem. Personer under

18 års ålder må ej intagas i arbetshem. Arbetshem skall stå under ledning

av en styrelse och ha ett av Konungen fastställt reglemente. Om intagning

i hemmet beslutar dess styrelse.

Plan för kommunal fattigvårdsanstalt skall enligt 34 § underställas läns­

styrelsen, medan plan till arbetshem underställes Konungens prövning.

I 35 § stadgas, att understödstagare, som på grund av kropps- eller sin­

nessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet

är i behov av vård på särskild anstalt, såvitt ske kan skall beredas dylik

vård. Fattigvårdsstyrelsen har att vidtaga erforderliga åtgärder för att för­

skaffa honom inträde på sådan anstalt.

I Fvl:s 9 kap. finnes vissa bestämmelser rörande de disciplinära förhål­

landena på fattigvårdsanstalterna. Sålunda stadgas i 69 § bl. a., att om

någon, som intagits på kommunal fattigvårdsanstalt, gör sig skyldig till

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

129

grövre förseelse mot ordningen på anstalten, fattigvårdsstyrelsen eller i

förekommande fall anstaltsstyrelsen äger att tillrättavisa honom. Tillrätta­

visningen kan ta formen av minskning i kosten eller inskränkning i eljest

medgivna friheter och förmåner; för gossar under femton år och flickor

under tolv år får aga användas. Styrelsen för arbetshem äger myndighet

över de på hemmet intagna i enlighet med det för anstalten fastställda

reglementet.

Den som inte endast tillfälligt åtnjuter fattigvård enligt lagens 1 § (obli­

gatorisk fattigvård) eller som för egen försörjning är intagen på fattigvårds-

anstalt, är enligt 70 § skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av

fattigvårdsstyrelsen eller å dess vägnar anvisas.

I 73 § stadgas, att den, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri

och på grund av att han varit i behov av fattigvård intagits på fattigvårds-

anstalt, inte är berättigad att lämna anstalten med mindre grundad anled­

ning finnes att antaga, att han utanför anstalten skall ärligen försörja sig.

Om en sådan vårdtagare eller någon annan på fattigvårdsanstalt intagen

vårdtagare skall intagas på arbetshem, har vederbörande polismyndighet

enligt 72 § att på begäran meddela handräckning för vederbörandes över­

förande till arbetshemmet. Polishandräckning skall meddelas för överfö­

rande till arbetshem även av försumliga försörjare. Om såväl understods-

tagare som försumliga försörjare gäller, att polishandräckning kan begäras

även för deras återhämtande till kommunal fattigvårdsanstalt, varifrån de

olovligen avvikit.

Enligt 74 § kan fattigvårdsstyrelsen eller i vissa fall anstaltsstyrelsen

utdela varning till den vårdtagare, som på anstalten undandrager sig att

fullgöra anvisat arbete eller som utan tillstånd lämnar arbetet. Detsamma

gäller den som visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör

sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning.

Varningen skall innefatta en erinran därom, att den telande, om han inte

låter sig rätta av varningen, kan komma att ådömas tvångsarbete på all­

män tvångsarbetsanstalt. Detta förfarande gäller dock inte den, som inte

fyllt 21 år eller är arbetsoförmögen. — Om dömande till tvångsarbete och

om tvångsarbetes förrättande stadgas i 75 och 76 §§.

I fråga om tillsynen över fattigvårdsanstalterna gäller vad i fattigvårds­

lagens 6 kap. (43 och 44 §§) är stadgat om uppsikt över kommunernas fattig­

vård. Jämte det övervakande av fattigvården i länen, som åligger länssty­

relserna, ankommer det på socialstyrelsen att verka för fattigvårdens ända­

målsenliga ordnande och främja dess utveckling samt öva uppsikt över

arbetshemmen.

I detta sammanhang må erinras om att vissa beslut av principiell karaktär

rörande ålderdomshemsvårdens framtida ordnande fattades av 1947 års

9Bilmng till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 177

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

riksdag med anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 243. Någon ändring

av fattigvårdslagens bestämmelser föranleddes emellertid inte härav. Till

följd av beslut vid 1953 års riksdag på grundval av proposition nr 69 ut­

färdades kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 339) om statsbidrag till anord­

nande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem. Beslut rörande sådant

statsbidrag fattas av länsstyrelsen efter inhämtande av yttrande från

socialstyrelsen.

Statsbidrag utgår till driftkostnaderna vid arbetshem enligt kungörelsen

den 9 juli 1920 (nr 607) angående driftkostnaderna vid i lagen om fattig­

vården den 14 juni 1918 (nr 422) avsedda arbetshem. Ett anslag för ända­

målet finnes uppfört under femte huvudtiteln.

Socialvårdskommittén

I del II av betänkandet behandlar socialvårdskommittén vissa anstalts-

frågor. Kommittén erinrar om sitt år 1946 avgivna betänkande nr XIV med

förslag angående ålderdomshem in. m. och framhåller, att anstaltsfrågorna

såvitt angår ålderdomshemmen därmed blev slutbehandlade för kommitténs

del. Vidare påpekas, att nämnda förslag låg till grund för 1947 års riks­

dagsbeslut i fråga om ålderdomshemmen. I den del betänkandet nr XIV inne­

fattade utredning om försörjningshem och vissa andra anstalter blev för­

slagen emellertid inte prövade av statsmakterna, och efter ett referat av

sitt förslag i denna del samt däröver avgivna yttranden återkommer kom­

mittén nu med slutliga förslag angående försörj ningshem in. fl. anstalter.

Förslaget grundas även på en i betänkandet refererad undersökning av

klientelet på arbetshemmen år 1946, som utförts av socialläkaren G. Inghe

på uppdrag av socialstyrelsen.

Kommittén föreslår, att bestämmelser rörande ålderdomshem, försörj-

ningshem och för det störande klientelet avsedda vårdhem undantages från

socialhjälpslagen och sammanföres i en särskild lag om vissa socialvårds-

anstalter. Bestämmelser angående arbetshem för försumliga försörj are före­

slås hänförda till en särskild lag om arbetsföreläggande.

Vad ålderdomshemmen angår innebär kommitténs förslag ett lag­

fästande av riksdagens nyssnämnda principbeslut av år 1947. Det skall enligt

förslaget åligga kommun att, i den mån icke annan drager försorg därom,

anordna och driva ålderdomshem för inom kommunen bosatta åldringar

och invalider, vilka är i behov av omvårdnad och tillsyn på anstalt men

för vilka dock icke erfordras vård på sjukvårdsanstalt eller annan därmed

jämförlig anstalt. Kommunens beslutande organ skall utse en styrelse

på minst tre personer för ålderdomshemmet.

F örsörjningshem skall enligt förslaget upprättas av landstingen

för yngre och medelålders personer, vilka ehuru i viss utsträckning arbets­

föra saknar förmåga att försörja sig samt är i behov av omvårdnad och

131

tillsyn på anstalt utan att vård på sjukvårdsanstalt eller annan jämförlig

vårdanstalt är påkallad, och vilka inte heller lämpligen bör beredas vård

på ålderdomshem. Sådana försörjningsfall skall i begränsad utsträckning

kunna tagas emot på ålderdomshem där så kan ske utan olägenhet för

åldringarna. Kommittén antar, att minimibehovet av försörjningshem mot­

svarar omkring 1 500 vårdplatser. Endast ett fåtal hem beräknas bli erfor­

derliga per landstingsområde. En stad inom landstingsområdet kan själv

efter överenskommelse med landstinget anordna försörj ningshem. I

särskilt yttrande föreslår en ledamot av kommittén (herr Pettersson), att

staten skall svara för försörjningshemmen.

Försörj ningshemmen föreslås liksom ålderdomshemmen vara anordnade

som inackorderingshem med låga avgifter och helt ha karaktären av öppna

anstalter. I den mån den intagne inte har folkpension eller andra möjlig­

heter att betala för sig, skall socialnämnden bevilja honom socialhjälp för

ändamålet. Med hänsyn till vårdtagarnas arbetsförmåga skall försörj nings­

hemmen bereda goda arbetsmöjligheter. Kommittén finner det å ena sidan

nödvändigt, att arbetsskyldighet stadgas för försörjningshemmens vård-

tagare, men anser det å andra sidan angeläget att arbetsförhållandena blir

sådana, att arbetet inte kännes som ett straff e. dyl. Ersättning för utfört

arbete anses böra utgå.

Kommittén uttalar, att disciplinmedel ej torde kunna undvaras på en

anstalt med ett försörjningshems klientel. I ett för varje särskilt försörj-

ningshem gällande, av länsstyrelsen efter socialstyrelsens anvisningar fast­

ställt reglemente bör finnas ordningsföreskrifter t. ex. avseende att de in­

tagna måste vara inne på anstalten vid viss tid pa kvällen. Inskiänkning

av friheten att på fritiden lämna anstalten anföres som ett lämpligt disciplin­

medel. Även i andra avseenden föreslås inskränkning av eljest medgivna

friheter och förmåner kunna ske. För en vårdtagares överförande från

ålderdomshem till försörj ningshem föreslås rätt att erhålla polishandräck­

ning bli meddelad. Ingen skall emellertid kunna kvarhållas på ett försörj-

ningshem mot sin vilja, och handräckning skall enligt förslaget inte kunna

begäras för en avviken vårdtagares återförande till försörjningshemmet. Om

en vårdtagare upprepade gånger lämnar försörj ningshemmet för ett par

dygn i taget eller om nyssnämnda disciplinmedel inte förslår för att hålla

en intagen till ordningen, skall hans överförande till vårdhem övervägas.

Vårdhem föreslås skola upprättas av staten för omhändertagande av

personer, vilka på ålderdomshem eller försörj ningshem visat sig vara

störande för de övriga vårdtagarna. Endast fyra mindre hem anses er­

forderliga för hela riket.

Kommittén erinrar om att den i annat sammanhang i förevarande be­

tänkande tagit den ståndpunkten, att arbetsföreläggande på grund av för­

summad försörjningsplikt bör, i den män intagning på anstalt måste ske,

verkställas på för ändamålet inrättade arbetshem. Den sammanblandning

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

132

av försumliga försörj are med störande under stödstagare från kommunala

ålderdomshem och försörjningshem, som hittills förekommit på arbets-

hemmen, bör sålunda enligt kommitténs mening i princip upphöra.

Enligt kommitténs mening synes den tidigare nämnda undersökningen

rörande klientelet på arbetshemmen utvisa, att de intagna störande under-

stödstagarna i huvudsak bort beredas vård på olika specialanstalter, t. ex.

alkoholistanstalter. Det bedömes som sannolikt, att behovet av platser

för störande understödstagare på arbetshem kvarstår i huvudsak därför

att platser på specialanstalter icke stått till förfogande. Det rör sig här

enligt kommitténs mening företrädesvis om personer, vilkas vårdbehov

ställer dem sist i kön till respektive specialanstalter. Med hänsyn till de

övriga vårdtagarnas rätt till trevnad och ro på ålderdomshem och försörj-

ningshem måste emellertid anstalter finnas för omhändertagande av stö­

rande vårdtagare från dessa hem.

Något krav på viss arbetsförmåga föreslås inte bli uppställt för vård­

hemmens vårdtagare. Inte heller bör hinder resas för intagning av personer

som är psykiskt abnorma, alkoholskadade osv. Intagningen föreslås centra­

liserad till socialstyrelsen, som inte skall medgiva intagning utan att vård-

tagaren undersökts av psykiater. Varje möjlighet att bereda vård på special­

anstalt för den som är i behov därav skall undersökas och utnyttjas.

Arbetsskyldighet föreslås bli stadgad även såvitt angår vårdhemmen.

Vårdhemmen bör ha öppen karaktär, och ehuru förflyttningen till vårdhem­

met enligt kommitténs uppfattning i sak har en repressiv karaktär, innebär

överföring till sådant hem icke i och för sig en internering. Handräckning

för en vårdtagares överförande till vårdhem föreslås kunna erhållas. Där­

emot vill kommittén inte föreslå rätt till handräckning för återförande till

ett vårdhem av en vårdtagare, som avvikit från ett sådant hem. Beträffande

disciplinmedel på vårdhem föreslås i huvudsak samma ordning som i fråga

om försörj ningshem.

Till kommitténs förslag rörande av staten inrättade arbetshem för

försumliga försörjare hänvisas till s. 380—382 i betänkandet.

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Remissyttranden

I remissyttrandena understrykes beträffande ålderdomshemmen

från flera håll önskemålet, att specialanstalterna för kroniskt sjuka, sin­

nessjuka in. fl. utbygges så, att klientelblandningen på ålderdomshemmen

i möjligaste mån kan undanröjas och 1947 års riksdagsbeslut förverkligas.

Å andra sidan betonas, att ålderdomshemmen även i framtiden torde

komma att få hysa inte så få sjuka och skröpliga människor och att anord­

ningarna bör anpassas med hänsyn härtill.

Från ett avsevärt antal remissorgan reses invändningar mot förslaget,

att kommunens beslutande organ skall utse ålderdomshemmets styrelse.

133

Socialnämnden anses därvid böra själv utgöra styrelse för ålderdomshem­

met eller få ett avgörande inflytande på styrelsens sammansättning. Såsom

skäl för denna ståndpunkt anföres, att socialnämnden enligt den föreslagna

socialhjälpslagen skulle få en ovillkorlig skyldighet att för en åldring, som

är i trängande behov av vård på ålderdomshem, bereda sådan vård; det

vore då följdriktigt att nämnden finge inflytande på intagningen vid hem­

met.

Behovet av de föreslagna försörj ningshemmen diskuteras i

många yttranden. Riktigheten av kommitténs uppskattningar av detta be­

hovs storlek ifrågasättes, och stor försiktighet rekommenderas vid ett even­

tuellt införande av vårdformen; i flera fall önskas ny utredning härom.

Det framhålles härutöver från ett flertal remissorgan, i första hand läns­

styrelser och landsting, att den planerade eller pågående utbyggnaden av

olika slag av specialanstalter på kropps- och sinnessjukvårdens område

samt inom området för vården av psykiskt efterblivna och alkoholister med­

verkar till en fortgående minskning av det klientel, för vilket försörjnings-

hemmen avsetts. I åtskilliga fall påpekas därjämte, att de åtgärder för

partiellt arbetsföras återförande till arbetslivet, som får allt större omfatt­

ning, i stor utsträckning avser just de tilltänkta försörjningshemmens

klientel; allteftersom arbetsvärden utbygges minskar behovet av dylika an­

stalter. Det framhålles även, att det ur de vårdbehövandes synpunkt skulle

vara olämpligt att anordna anstalter belägna på orter där flertalet av vård-

tagarna inte hör hemma.

Huvudmannaskapet för de föreslagna försörj ningshemmen anses böra

sammanfalla med huvudmannaskapet för de föreslagna vårdhemmen. I

flertalet yttranden, där frågan behandlas, förordas staten som huvudman;

i synnerhet företrädes denna mening av landstingen.

Behovet av särskilda anstalter för sådana vårdtagare på ålderdomshem­

men, vilka är störande för omgivningen, vitsordas i flera yttranden; och för­

slaget att skilja ifrågavarande personer från arbetshemmen, där de för när­

varande är omhändertagna tillsammans med försumliga försörjare, god-

tages allmänt. Socialstyrelsen finner det dock svårt att yttra sig om be­

hovet av de föreslagna anstalterna på längre sikt allteftersom de olika vård-

specialiteterna utbygges.

Medicinalstyrelsen uttalar, att det klientel, som kan beräknas bli om­

händertaget på de föreslagna vårdhem m e n, huvudsakligen utgöres av

psykiskt sjuka eller defekta individer. Det syntes föga troligt, att man skulle

kunna åstadkomma en ur såväl behandlingssynpunkt som trevnadssyn-

punkt önskvärd differentiering av klientelet på sätt som föreslagits. Man

skulle icke med fördel sammanföra senila, sinnesslöa, alkoholdementa,

epileptiker och psykopater, vilket de sakkunniga förutsatte och som komme

atl bli följden, om endast tvenne anstalter för vartdera könet skulle stå

organisationen till förfogande. Det vore därför ett ur många synpunkter

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

134

mindre lyckligt provisorium, som skulle komma till stånd, om förslaget

realiserades. Förslaget att intagning på vårdhem aldrig borde medgivas

utan att vårdtagaren undersökts av psykiater tillstyrktes.

Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i tolfte distriktet anser att

vårdhem icke bör upprättas. Samma ståndpunkt intages av socialvårds-

nämnden i Karlskrona, vilken anser, att det obetydliga antal störande under-

stödstagare, som nu vistas på arbetshem och varav flertalet lider av psykisk

ohälsa, bör kunna erhålla vård på hem, som anslutes till vårdorganisationen

för lättskötta sinnessjuka.

Frågan om de föreslagna inrättningarnas karaktär av öppna eller

slutna anstalter, om disciplin medel på anstalterna samt om

möjligheten till polishandräckning för förflyttning mellan

eller återförande till anstalterna diskuteras i några yttranden.

Socialstyrelsen framhåller, att försörjnings- och vårdhemmen skulle bli

specialanstalter för ett klientel, bestående av sjukliga, utvecklingsavvikande,

psykiskt abnorma människor. Med hänsyn härtill och då svårare sinnes­

sjuka borde föras till sinnessjukhus, borde tvångsåtgärder enligt styrelsens

mening få förekomma endast i ofrånkomliga undantagsfall. Styrelsen be­

handlar i detta sammanhang förslaget, att rätt till polishandräckning föl­

en störande vårdtagares överförande från ålderdomshem till försörj nings-

hem eller vårdhem skulle meddelas, och anför, att eu sådan möjlighet tyvärr

torde vara oundviklig. Styrelsen ville dock ej underlåta att påpeka, att blotta

förhandenvaron av en i lagen inskriven möjlighet därtill kunde bli till ett

hot om repressalier från personal på ålderdomshem. Tvånget kunde också

underhålla den falska och farliga föreställningen, att försörjningshemmen

och vårdhemmen vore något slags korrektionsanstalter; tvångsföreskrifter-

na måste därför ägnas oavlåtlig uppmärksamhet.

Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i tolfte distriktet anför bl. a.

att anordningen med polishandräckning icke stämmer med tanken på »det

kommunala pensionatet». Fn person, som vårdades på ålderdomshem, skulle

ju icke vara omhändertagen i lagens nuvarande mening utan vore att anse

som en inackorderad. Den som bodde på ett pensionat riskerade ju icke att

bli bortförd genom handräckning, och lika litet borde en sådan risk sväva

över dem, som inackorderat sig på kommunens pensionat för gamla per­

soner. Stadgandena om handräckningsförfarande i samband med åldrings­

vården borde utgå. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det av konsulenten

gjorda uttalandet förtjäna beaktande.

Ronneby landskommun, som ifrågasätter behovet av försörjningshem,

finner det inte tilltalande med bestämmelser om polishandräckning vid för­

flyttning från ålderdomshem till försörj ningshem, och från Skara stad

understrykes, att försörj ningshemmen skall vara öppna anstalter, på vilka

ingen kan kvarhållas mot sin vilja. Fattigvårdsstyrelsen i Oskarshamn

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

135

finner det icke tilltalande, att man i lagen föreslår möjlighet att med polis-

handräckning överföra vårdtagare till val dhem.

Besvårssakkunniga har ur lagförslaget utläst, att intagning på försörj-

ningshem icke alltid förutsattes vara frivillig, och framhåller, att före­

skrifter i lagförslaget saknas såväl om detta tvångsintagningsförfarande som

beträffande de grunder, efter vilka styrelse för försörjningshem skall av­

göra framställning om inackordering på hemmet i fråga om den, som

icke själv ansökt därom.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att beslut om handräck­

ning i fråga om överförande av en vårdtagare från ålderdomshem till föi-

sörj ningshem bör anförtros länsstyrelserna och ej polismyndigheterna.

Beträffande vårdhemmen säger sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

lån ej dela kommitténs uppfattning, att desamma bör ha öppen karaktär.

Stora praktiska svårigheter komme enligt länsstyrelsens mening att uppstå,

om handräckning ej medgåves för återförande till vårdhem av den som

olovligen avvikit därifrån. Länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands lan

är av samma mening. Medicinalstyrelsen, vilken anser det olämpligt att

införa isolering som disciplinmedel på vårdhem, finner att återförande äv­

en vårdhemsintagen bör kunna ske genom polishandräckning på framställ­

ning av vårdhemsföreståndaren. Statens fattigvårds- och barnavårdskonsu-

lent i fjärde distriktet säger sig bestämt hålla före, att vårdtagare, som olov­

ligt avviker, absolut bör efterspanas och återföras till vårdhemmet snarast

ske kan; man måste eljest befara att han skulle återvända till ålderdoms­

hemmet. Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping, som finner det böra övervägas

att ge vårdhemmen sluten karaktär, anser att möjlighet till handräckning

bör finnas för intagning direkt på vårdhem utan föregående intagning pa

ålderdomshem eller försörj ningshem av sådana personer, vilka enligt vad

man tidigare vet om dem bör vårdas på vårdhem.

Departementschefen

I direktiven för 1952 års åldringsvårdsutredning erinrade jag om de

riktlinjer för verksamheten vid ålderdomshemmen, som på min företräda­

res förslag antogs av 1947 års riksdag. Propositionen i ämnet (nr 243) hade

grundats på socialvårdskommitténs år 1946 avgivna betänkande angående

ålderdomshem in. in. .lag framhöll, att en viss osäkerhet numera gjoit sig

gällande rörande åldringsvårdens utformning. Åldringsvårdsutredningen

fick i uppdrag bl. a. åt! skaffa sig eu överblick över vårdfrågornas läge när

det gällde åldringar, att granska ändamålsenligheten av gällande bestäm­

melser och tillämpade riktlinjer samt att, i den mån granskningen skulle

ge anledning därtill, föreslå de förbättringar som med hänsyn till sam­

hällets och de enskildas intressen kunde befinnas påkallade. Jag hänvisade

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

till pågående ansträngningar att möjliggöra för åldringarna att bo kvar i

sina bostäder även i de fall, där de behöver tillsyn och hjälp i någon form.

Vidare pekade jag på verksamheten för upprustning och förbättring av

åldringsbostäder med samhällets ekonomiska stöd samt på byggandet av

olika slag av pensionärslägenheter. Utvecklingen torde, anförde jag, leda

till att vård på ålderdomshem i större utsträckning förbehålles personer,

som behöver en mera kvalificerad vård. Detta kunde aktualisera en om­

prövning av de år 1947 uppdragna riktlinjerna för ålderdomshemsvården.

Utredningsmännen borde undersöka möjligheterna att till ledning för kom­

munerna och statsmakterna dra upp riktlinjer för avvägningen mellan

olika vårdformer.

Åldringsvårdsutredningens arbete är ännu inte avslutat. Det är därför

inte möjligt att nu fatta definitiv ståndpunkt till frågan om ålderdoms­

hemmens ställning som socialvårdsanstalter.

Riksdagsbeslutet år 1947 innebar, att ålderdomshemmens karaktär av

fattigvårdsanstalter skulle bringas att försvinna. Av denna uppfattning an­

sågs följa, att bestämmelser om ålderdomshemmen icke längre hörde hem­

ma i fattigvårdslagstiftningen utan borde upptagas i särskild lagstiftning.

Denna revision av lagstiftningen sköts emellertid på framtiden.

Socialvårdskommitténs nu förevarande förslag innebär såtillvida ett full­

följande av den återgivna tankegången, att bestämmelserna om såväl ålder­

domshem som andra socialvårdsanstalter hänföres till en fristående las

om vissa socialvårdsanstalter in. m. I avvaktan på åldringsvårdsutred­

ningens slutförande har jag emellertid funnit det mest praktiskt, att de

lagbestämmelser, som reglerar de kommunala socialvårdsanstalterna, in­

föres i den nya socialhjälpslagen och får kvarstå där åtminstone till dess

slutlig ställning kan tagas till organisationen och inriktningen av denna

anstaltsvård.

Fattigvårdskaraktären hos ålderdomshem och liknande anstalter har i

första hand bestått däri, att hjälpen till den understödsbehövande utgått i

form av omhändertagande på anstalt och att vårdtagaren i och med in­

tagningen enligt lagen ställts under fattigvårdsstyrelsens tillsyn och haft

att underkasta sig viss arbetsplikt och vissa disciplinära bestämmelser, vilka

genom sin utformning förlänat anstaltsvården en i någon mån frihetsberö­

vande karaktär. Utvecklingen har emellertid radikalt förändrat de an-

staltsvårdades ställning. Den höjd som folkpensionerna nu uppnått och

de regler som vunnit insteg för avgiftssättningen på de kommunala social­

vårdsanstalterna har medfört, att åldringar och invalider på dessa anstalter

i regel kan betala för sig med sin pension och inte är att anse som under-

stödsfall. Då någon, som inte är folkpensionär, på grund av sjukdom mer

eller mindre tillfälligt vistas på en kommunal anstalt, är det min för­

hoppning att den allmänna sjukförsäkringen mestadels skall visa sig

kunna lösa vardtagarens ekonomiska problem. I den mån personer på

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

137

grund av bristande försörjningsförmåga av andra skäl måste soka sig till

kommunala anstalter, bör frågan om vårdkostnaden enligt min mening

betraktas som en sak och tillgodoseendet av vårdbehovet som en annan.

De kommunala socialvårdsanstalterna bör vara helt öppna hem, i vilka

vårdsökande tages emot, då de av fri vilja — om också ofta under de

yttre omständigheternas tryck — söker sig dit. Detta hindrar helt natur­

ligt inte, att ordningsregler kan behövas för att garantera lugn och trevnad

på anstalten. Lagstiftningen bör emellertid befrias från föreskrifter av den

typ, som närmast betingat vad man kallat fattig vårdskaraktär en.

Från här angivna utgångspunkter är det enligt min mening lämpligast

att nu i socialhjälpslagen endast intages vissa grundläggande bestämmelser i

detta hänseende.

Klicntelblandningen på ålderdomshemmen betraktas sedan lång tid som

ett av åldringsvårdens svåraste problem. Det är inte minst blandningen på

dessa hem av å ena sidan kroniskt sjuka, sinnessjuka, efterblivna och alko­

holiserade människor och å andra sidan relativt friska åldringar och inva­

lider, som på sina håll gett ålderdomshemsinstitutionen dåligt anseende.

I 1947 års riksdagsbeslut uttalades, att det icke då var möjligt att spärra

hemmen för fortsatt intagning av sådana personer, som inte lämpligen

borde vårdas där. Det är ett framträdande önskemål, uttalade riksdagen,

att den åsyftade begränsningen av ålderdomshemmens klientel genomföres

utan onödigt uppskov.

Klientelblandningen är fortfarande i hög grad besvärande på många ålder­

domshem. Det råder å andra sidan inte något tvivel om att den önskvärda

differentieringen av anstaltsklientelet på senare år gjort betydelsefulla

framsteg. En av orsakerna härtill är utbyggnaden av vårdanordningarna

för olika grupper som är i behov av specialvård; jag tänker härvid på an­

ordningar såväl för sluten som för öppen vård av kropps- eller sinnessjuka,

alkoholister etc. Ytterligare framsteg är förestående till foljd av den fort­

gående utbyggnaden av sinnessjuk vården, alkoholistvården och kroniker-

vården, den påbörjade reformeringen av vården av de psykiskt efterblivna

samt de åtgärder, som kan förväntas följa, sedan statens kommitté för

sinnessjukvårdens utbyggande fullgjort sitt uppdrag att pröva de av 1947

års psvkopatvårdsu t redning framlagda förslagen.

Socialvårdens egna resurser har samtidigt ökat. Ny- och ombyggnaden

av ålderdomshem pågår i jämförelsevis snabb takt, varvid möjligheterna

till differentierad vård på dessa hem successivt ökar. Dessa möjligheter okar

också därigenom, att de genom kommunindelningsreformen nybildade

större kommunerna kan företa omdispositioner av anstaltsbcståndet och

använda olika byggnader för skilda grupper av vårdbehövande. Klientel­

blandningen kan vidare motverkas genom åtgärder för upprustning av

äldre bostäder, där vårdbehövande personer i en del fall kan beredas

möjligheter att leva ett självständigt liv om också under en viss tillsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

från socialvårdsorganen. Det är å andra sidan troligt, att bostadsbristen

på en del orter medverkar till att man på anstalterna fortfarande måste

ta emot personer, som inte borde vistas där. Slutligen spelar den alltmer

aktiva arbetsvärden för partiellt arbetsföra en stor roll då det gäller att

ordna ett självständigt liv för personer, som under tidigare rådande för­

hållanden måste placeras på anstalter.

Det är bland annat dessa förhållanden som gör, att jag inte nu är

beredd att ta ställning till socialvårdskommitténs förslag om en uppdelning

av anstaltsväsendet inom socialvården på dels kommunala ålderdomshem

för åldringar och invalider, dels av landstingen anordnade försörjningshem

för vissa i någon mån arbetsföra personer och dels statliga vårdhem för

det på ålderdomshem och försörjningshem störande klientelet. Den tvek­

samhet, som mött kommitténs förslag rörande behovet av försörjningshem,

samt den bristande enigheten rörande huvudmannaskapet för detta slag

av anstalter utgör ytterligare skäl att avvakta utvecklingen.

De tilltänkta försörjningshemmens klientel, de s. k. försörjningsfallen,

återfinnes till största delen i de stora städerna. I den mån ifrågavarande

personer lever på anstalt vistas de för närvarande i övervägande utsträck-

ning på kommunala socialvårdsanstalter av det skälet, att resurserna inom

alkoholistvården, sinnessjukvården och vården av de psykiskt efterblivna

ej är tillräckliga. Därutöver rör det sig främst om ett antal arbetsvårdsfall.

De städer det här i första hand är fråga om står utanför landstingen och

svarar i hög grad själva för vårdinrättningar av skilda slag. I den mån de

är beredda att genomföra en ytterligare differentiering av sitt anstaltsbe-

stånd, kommer klientelblandningen på de kommunala socialvårdsanstalter-

na att minska ytterligare och behovet av en särskild, av lagstiftningen reg­

lerad anstaltsorganisation för s. k. försörj ningsf all att framstå som mindre

angeläget.

Såväl socialvårdskommittén som remissorganen har emellertid under­

strukit det angelägna i att bereda möjlighet att från ett ålderdomshem

flytta sådana vårdtagare, som är störande på hemmet och skapar vantrevnad

och osäkerhet för de övriga gästerna. De personer det här gäller kan för

närvarande intagas på arbetshem. För sådan intagning fordras emellertid,

att vårdtagaren är i någon mån arbetsför. Socialvårdskommittén har före-

slagit, att sammanförandet på arbetshemmen av dels s. k. störande under-

stödstagare och dels s. k. försumliga försörjare, som erhållit arbetsföre­

läggande, skall upphöra och att staten för den förstnämnda kategorien skall

upprätta ett litet antal s. k. vårdhem. Något krav på viss arbetsförmåga skulle

inte uppställas för intagning på vårdhem, och intagningen skulle obligato­

riskt föregås av psykiatrisk undersökning.

Såsom belysts av den tidigare omnämnda undersökning, vilken social­

läkaren Inghe företagit av arbetshemmens klientel, utgöres de s. k. störande

understödstagarna på dessa hem i stor utsträckning av personer, som

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

139

egentligen borde vårdas på olika specialanstalter men för vilka plats inte

kunnat beredas på sådana anstalter. Orsaken härtill torde inte sällan \ara

att de på grund av hög ålder eller av andra skäl betraktas som fall. för

vilka ingen bättring är möjlig.

Riksdagen har vid olika tillfällen och senast år 1950 uttalat som sin

uppfattning, att arbetshemsorganisationen bör såvitt möjligt minskas intill

dess frågan om dess fortbestånd kan avgöras. I ett senare sammanhang

kommer jag att beröra frågan om arbetshennnens roll såsom anstalter

för försumliga försörjare. Här skall jag behandla frågan om dessa hem

som inrättningar för störande understödstagare vid de kommunala anstal­

terna. Efter hand har detta klientel minskat i antal. Vid Långmora, Vaster-

gårdens och Malmö stads arbetshem för män har antalet störande under­

stödstagare under de senaste tio åren överstigit 40 endast vid två årsskif­

ten, nämligen den 1 januari 1952, då antalet var 41, och den 1 januari 19o5,

då en som tillfälligt hög betraktad beläggning av 51 personer redovisades.

Antalet personer av samma kategori vid Malmköpings arbetshem för kvin­

nor har inte sedan år 1951 varit så hög som 10.

Arbetshemmen erbjuder kommunerna en möjlighet till differentiering av

vårdtagarna på ålderdomshem och liknande hem. I den mån kommunerna

och särskilt de stora städerna erhåller andra möjligheter att avskilja de

störande vårdtagarna från ålderdomshemmen — t. ex. i form av särskilda

kommunala anläggningar inom specialsjukvården eller den öppna vården

__ minskar behovet av platser på arbetshemmen. Betecknande är att av 10

störande understödstagare, som vid utgången av januari månad 1955 vis­

tades på Långmora arbetshem, 10 hade överförts dit från Vårdhemmet Höga­

lid i Stockholm, medan hela övriga mellersta och norra Sverige, som be­

tjänas av denna anstalt, svarade för beläggningen av de 6 Övriga platserna.

En viss efterfrågan på platser föreligger emellertid.

Ansträngningar har på senare tid gjorts att vidta sådana anordningar, att

de störande understödstagarna på arbetshemmen kan skiljas från övriga

interner. Planer föreligger alt disponera särskilda byggnader, eventuellt

belägna på avstånd från arbetshemmet i övrigt, för understödstagarna.

Enligt min mening bör de störande vårdtagarna så snart som möjligt

avlägsnas från arbetshemmen. Jag är emellertid inte beredd att lör-

orda, all eu ny anstaltsorganisation tillskapas för de fall det här gäller.

Vid sidan om de största städerna, som själva torde kunna organisera den

differentiering av vårdtagarna som är nödvändig för trivseln på ålder­

domshemmen, är nämligen behovet av platser lör detta klientel mycket litet

- i all synnerhet om de störande vårdtagarna placeras på de typer av

specialanstalter där flertalet av dem egentligen hör hemma. Varje möjlighet

att placera vårdtagaren i sådan anstalt bör naturligtvis tillvaratagas.

Som ett provisorium bör sålunda den landstingen ålagda skyldigheten att

sörja för vården av dessa personer t. v. bestå. I vilka former denna \aid

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

140

skall ordnas anser jag inte böra fastslås i lag. Då frågan om arbetshem-

mens framtid kommer att övervägas i samband med barnavårdskommitténs

förslag rörande behandlingen av försumliga försörjare, blir det tillfälle att

på nytt pröva frågan om de störande vårdtagarnas behandling.

Jag återkommer så till frågan om de disciplinregler, som lagstiftningen

nu inrymmer för de anstaltsvårdade. Socialvårdskommitténs förslag inne­

bär, att arbetsplikt skulle råda vid försörjningshem och vårdhem och att

vissa disciplinära åtgärder skulle föreskrivas i lagen för behandling av per­

soner som inte respekterar gällande föreskrifter. Arbetsplikt föreslås sålunda

inte bli gällande vid ålderdomshem, där sådan plikt nu föreligger enligt Fvl.

Jag vill erinra om att arbetsplikten vid de kommunala anstalterna ursprung­

ligen bl. a. varit avsedd att möjliggöra för kommunen att bereda sig någon

ersättning för medellösa vårdtagares vårdkostnader. Rätten för fattigvårds-

styrelsen att förelägga vårdtagaren arbete ingick också som ett led i den

styrelsen tidigare tillkommande husbonderätten över de intagna. En kvarleva

av denna husbonderätt utgör även den i Fvl inskrivna rätten till vissa disci­

plinära åtgärder gentemot de intagna. Enligt min mening bör man icke i

lag uppställa arbetsplikt vid vissa slag av anstalter vare sig i syfte att eko­

nomiskt utnyttja vårdtagarnas arbetskraft eller som ett disciplinmedel.

På vissa slag av anstalter av försörjningshemmens typ, vilka redan finnes

i storstäderna, ingår ordnat arbete i vården. Det ligger i sakens natur, att

regler är nödvändiga för arbetsdriftens uppehållande i sådana fall. När

intagningen på en sådan anstalt sker med den vårdsökandes vilja och

på hans ansökan är det naturligt, att vårdtagaren så länge han önskar

vistas på anstalten har att iaktta de ordningsregler som gäller på denna

arbetsplats likaväl som på varje annan arbetsplats. Då arbetet i sådana

fall ersättes dels in natura och dels kontant, framstår det säkerligen för

flertalet vårdtagare som en förmån att få den sysselsättning som anstalten

bereder men som de inte har förmåga att skaffa sig i öppna marknaden.

En störande understödstagares överförande till arbetshem kan enligt fat­

tigvårdslagen ske med polishandräckning. Socialvårdskommittén har före­

slagit, att polishandräckning skall kunna meddelas för överförande av en

vårdtagare från ålderdomshem eller försörj ningshem till vårdhem, där­

emot inte för återförande av en person, som avvikit från vårdhem. Vid

remissbehandlingen har oenighet visat sig råda i denna fråga.

Att de kommunala socialvårdsanstalterna är helt öppna anstalter, på

vilka vårdtagarna vistas av fri vilja, innebär enligt min mening också, att

vårdtagaren underkastar sig de regler, som för trevnaden på hemmet är

nödvändiga. Den som bryter mot dessa regler utsätter sig för risken att ej

längre få vistas på hemmet. I praktiken innebär detta, att socialnämnden

kan bli ställd inför uppgiften att bereda vederbörande annan vård. Detta

torde i de flesta fall, om också inte utan ansträngning, låta sig göra. Inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

141

sällan beredes den behövliga omvårdnaden i den vårdbehövandes enskilda

hem, där hans beteende inte behöver innebära någon fara eller vantrevnad

för omgivningen. Det rör sig här endast i sällsynta undantagsfall om per­

soner, som utgör en fara för den allmänna säkerheten. I den mån sådana

fall förekommer torde andra vårdformer än vård på nu ifrågavarande

socialvårdsanstalter böra komma i fråga.

Inom nykterhetsvården strävar man efter att så långt möjligt undvika

att anlita polishandräckning för vårdtagares överförande till anstalt. Det

har sedan länge varit en strävan att också beträffande störande understöds-

tagares överförande till arbetshem undvika polishandräckning. Från Vård­

hemmet Högalid i Stockholm har jag erfarit, att polishandräckning inte i

något fall anlitats på åtminstone 30 år, trots att inte endast en avsevärd

del av alla s. k. störande understödstagare på arbetshemmen utan säkerligen

också många av de svaraste fallen överförts därifrån.

I den mån överförande av störande vårdtagare till arbetshem ellei lik­

nande anstalt skall ske, bör det enligt min mening vara möjligt att und­

vika att anlita polishandräckning. I fall då på ett ålderdomshem eller lik­

nande hem uppenbar risk för övriga vårdtagares säkerhet föreligger, torde

polishandräckning för vederbörandes avförande från anstalten kunna ske

utan bestämmelse härom i socialhjälpslagen. Om en resa till annan vård­

anstalt bedömes som nödvändig och ressällskap behöver anlitas t. ex.

på grund av att vårdtagaren är gammal och osäker om resvägen bör det

vara möjligt att ordna saken utan att tillgripa tvång. Några bestämmelser

om rätt till polishandräckning för här åsyftade fall torde sålunda ej vara

behövliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Hemortsrätten

Gällande bestämmelser

Fvl:s regler om hemortsrätt bygger på den registrering av rikets inne­

vånare, som skall ske enligt folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946.

I denna förordning skiljes mellan kyrkobokföring och mantalsskrivning.

Huvudregeln i fråga om kyrkobokföringen är, att var och en skall

bokföras i den församling, där han är bosatt (13 § 1 inom.). Fn person

anses utom i vissa specialfall, som saknar större intresse i detta samman­

hang, bosatt å den fastighet där han regelmässigt vistas eller, då ombyte

av bostad skett, kan antagas komma att regelmässigt vistas under natt­

vilan eller motsvarande vila (13 § 2 inom.). Från huvudregeln att kyrko­

bokföringen skall ske i bosättningsförsamlingen stadgas vissa undantag,

av vilka ett särskilt berör socialvården. Det åsyftade undantagsstadgandet

innehåller, att om någon intages å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-,

uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt, detta inte medför ändring i

avseende å hans kyrkobokföring, såvida inte under tiden sådana förhål­

landen inträffar, att han på grund därav bort, därest han ej varit intagen

å inrättningen eller anstalten, kyrkobokföras annorstädes; i fråga om

kyrkobokföring av den som villkorligt eller på prov frigivits eller utskri-

vits från fångvårdsanstalt skall under prövotiden så anses som vore han

fortfarande intagen å anstalten (14 § 6 mom.).

För att möjliggöra en riktig kyrkobokföring innehåller folkbokförings-

förordningen utförliga bestämmelser om anmälnings- och uppgiftsskyldig-

het. Sålunda åligger det i regel var och en som ändrar bosättning att oför­

dröj ligen och senast inom fjorton dagar göra anmälan därom hos pastor

i den församling, där han efter flyttningen är bosatt (21 §). Den som

inflyttat till en församling skall införas i församlingsboken och anses

kyrkobokförd i församlingen fr. o. m. den dag, då anmälan om inflyttningen

gjordes eller, om pastor fattat beslut om hans kyrkobokföring utan att

flyttningsanmälan skett, fr. o. m. beslutets dag. Samtidigt anses hans

kyrkobokföring i annan församling ha upphört (13 § 1 mom.).

Mantalsskrivningen sker årligen av de lokala skattemyndig­

heterna, som därvid i mantalslängder uppför bl. a. alla fysiska personer,

vilka den 1 november förrättningsåret skall vara kyrkobokförda i riket.

Mantalsskrivningen gäller för nästkommande kalenderår (mantalsåret).

Som regel gäller, att fysisk person skall mantalsskrivas där han den 1

november förrättningsåret rätteligen skall vara kyrkobokförd (32, 33, 35

och 36 §§). Mantalslängden skall underskrivas av mantalsskrivningsförrät-

taren senast den 1 mars mantalsåret och därefter anses längden justerad

(54 §). Klagan över vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd föres

hos länsstyrelsen genom besvär, som skall ha inkommit före den 15 maj

under mantalsåret (65 §). Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos kam­

marrätten, som är sista instans (68 och 70 §§).

Enligt Fvl gäller som huvudregel, att svensk medborgare äger hemorts­

rätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven

utan att ha under det år, som mantalsskrivningen avser, kommit i åtnju­

tande av sådan fattigvård, som enligt lagens 49 § utövar inverkan på

förvärv av hemortsrätt. I sistnämnda lagrum föreskrives, att om någon

under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle,

åtnjutit fattigvård enligt 1 § eller om samma år fattigvård enligt 2 § med­

delats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där han mantalsskri­

vits, så vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning.

Hinder för förvärv av hemortsrätt föranledes dock inte av fattigvård, som

bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som

avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, läkar- eller

förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annor-

ledes än i förening med vård å anstalt, eller begravningshjälp. I fråga om

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

143

inverkan på förvärv av hemoidsrätt likställes med fattigvård, som någon

själv åtnjutit, fattigvård, som åtnjutits av hans minderåriga barn eller

adoptivbarn, ävensom för mannen fattigvård, som tilldelats hans hustru

eller under bestående äktenskap åtnjutits av minderårigt barn, som hon

ägt före äktenskapet, eller av hennes minderåriga adoptivbarn, såvida

ifrågavarande barn har hennes hemortsrätt. Fattigvård åt barn utom

äktenskap inverkar ej på faderns förvärv av hemortsrätt, ej heller in­

verkar fattigvård åt barn, som blivit adopterat, på faderns eller modems

förvärv av hemortsrätt.

Från de huvudregler, för vilka redogörelse nu lämnats, finnes vissa

undantag upptagna i Fvl 46—48 §§.

Sålunda föreskrives i 46 § att den, som fyllt 60 år, inte därefter kan

förvärva ny hemortsrätt.

Enligt 47 § 1 mom. har hustru oberoende av sin ålder samma hemorts­

rätt som mannen. Upplöses äktenskapet genom mannens död eller eljest,

behåller hustrun den hemortsrätt, hon under äktenskapet senast ägde,

till dess annan tillkommer henne.

I 47 § 2 mom. stadgas, att minderårigt barn inom äktenskap har faderns

eller, om han är död och modern lever, moderns hemortsrätt. Är bada

föräldrarna döda, har barnet den hemortsrätt, som den sist avlidna ägde

vid sin död. Minderårigt barn utom äktenskap har samma hemortsrätt

som modern eller, om hon är död, den hon senast ägde. Minderårigt adop­

tivbarn har samma hemortsrätt som adoptanten eller, om han är död,

den han senast ägde. Är barn adopterat av makar eller har ena maken

adopterat den andres barn, äger reglerna om hemortsrätt för barn inom

äktenskap motsvarande tillämpning. Den hemortsrätt ett barn äger, då

det fyller 16 år, bibehåller barnet, tills det själv förvärvar annan.

47 § 3 mom. innehåller vissa specialregler om hemortsrätt för hustru

och barn för den händelse mannen flyttar från riket.

48 §, som i viss mån ansluter till 14 § 6 mom. folkbokföringsförord-

ningen, avser dels den som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller för­

bättrings- eller uppfostringsanstalt och som genom inrättningens eller

anstaltens försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt

hem under villkor att han fortfarande står under inrättningens eller an­

staltens tillsyn och dels den som eljest mot ersättning mottagits i enskilt

hem för erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig

brist eller svaghet, som intygats av läkare. I fråga om dylik person stad­

gas, att om han på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i det

fattigvårdssamhälle, där hemmet är beläget, denna mantalsskrivning ej

gäller till bestämmande av hans hemortsrätt.

Av huvudregeln i Fvl 45 § följer, att den som saknar svenskt med­

borgarskap inte kan äga hemortsrätt i något fattigvardssamhälle i i iket.

Enligt 62 § Bni inverkar utgift, som kommun haft för den som om­

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

händertagits av barnavårdsnämnd, på förvärv av hemortsrätt på enahanda

sätt, som i 49 § Fvl stadgas beträffande fattigvård enligt 1 §, dock in­

verkar utgift för den, som fyllt 16 år, endast på hans eget förvärv av

hemortsrätt.

Om ett fattigvårdssamhälle lämnat obligatorisk fattigvård åt någon,

som har hemortsrätt inom ett annat fattigvårdssamhälle, äger det förra

samhället med vissa undantag erhålla ersättning för sina utgifter av det

senare samhället (Fvl 50 §). På motsvarande sätt äger en kommun, som

jämlikt Bvl fått vidkännas kostnader för ett barn, vilket har hemortsrätt

i annan kommun, erhålla ersättning av denna (Bvl 63 §). Hemortsrätts-

reglerna kan därför sägas syfta till att åstadkomma en lämplig fördelning

mellan rikets kommuner av de kostnader, som fattigvårds- och barnavårds-

lagstiftningen medför för dem. Det kan anmärkas att staten svarar gent­

emot kommunerna för sådana kostnader, som hänför sig till personer,

vilka saknar hemortsrätt (Fvl 60 §, Bvl 63 §). När det gäller barnavården

svarar staten även för vissa andra kostnader.

Vid sidan av Fvl finnes inom sociallagstiftningen åtskilliga bestämmel­

ser, som motsvarar hemortsrättsreglerna såtillvida som de — i fall när

kostnaderna för sociala ändamål skall fördelas mellan stat och kommun

— reglerar vilken kommun som skall bära den kommunala delen.

Enligt lagen den 30 juni 1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna

för folkpensioneringen skall kommun för varje kalenderår bidraga med

dels viss andel av kostnaden för tilläggspensioner, änkepensioner, hustru­

tillägg och vårdtillägg, som under året utbetalats för inom kommunen man­

talsskrivna pensionsberättigade, och dels viss andel av kostnaden för kom­

munala bostadstillägg, som under året utbetalats till pensionsberättigade,

mantalsskrivna inom kommunen. Mantalsskrivningen för det år, till vilket

kostnaderna hänför sig, är alltså avgörande för frågan vilken kommun

som skall svara för kommunbidraget. Om en pensionstagare flyttar från

en kommun till en annan kommun och blir mantalsskriven i den nya kom­

munen, flyttas således ansvaret för kommunandelen till inflyttningskom-

munen. Blir en pensionstagare för visst år ej mantalsskriven, svarar staten

för hela kostnaden. I detta sammanhang må nämnas, att kommunen har

frihet att bestämma, huruvida och efter vilka grunder kommunalt bostads­

tillägg skall utgå till pensionsberättigade, som är mantalsskrivna inom

kommunen, men att denna frihet är inskränkt såtillvida, att för rätt till

dylikt tillägg inte får fordras viss tids bosättning inom kommunen eller

uppställas annat därmed jämförligt villkor (7 § folkpensioneringslagen).

Även enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors

och invaliders m. fl. barn och bidragsförskottslagen den 11 juni 1943 är

mantalsskrivningen avgörande för vilken kommun, som skall bära den del

av kostnaderna som inte bestrides av statsverket.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

145

Vidare må i detta sammanhang nämnas, att enligt lagen om allmän sjuk­

försäkring försäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i

lokal sjukkassan för den kommun, där han för samma år blivit mantals­

skriven.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Socialvårdskommittén

Kommittén redogör först för den kritik, som riktats mot

F v 1 : s hemortsrättsregler. Efter att ha berört en grupp invänd­

ningar, som hänger samman med det numera inte längre aktuella s. k. små-

kommunsproblemet och som därför kan lämnas åsido i detta sammanhang,

uttalar kommittén, att den från kommunalt håll oftast framställda in­

vändningen mot nuvarande hemortsrättsregler är, att de alltför litet till­

godoser kravet på samhörighet mellan individen och hemortsrättskom-

munen. Härom anför kommittén bl. a. följande.

Kravet på större samhörighet mellan den enskilde medborgaren och hans

hemortskommun har efter ikraftträdandet av 1918 års fattigvårdslag i hu­

vudsak följt tvenne huvudlinjer. Å ena sidan har hävdats att utöver man­

talsskrivningen borde fordras viss tids vistelse inom en kommun för att

hemortsrätt skulle inträda. Sålunda har uppställts krav på ett och även

två års vistelse. Å andra sidan har påyrkats revision av mantalsskrivnings-

förfarandet i olika avseenden, framför allt i syfte att uppnå bättre överens­

stämmelse mellan den faktiska mantalsskrivningen och bosättningen. Bland

de erinringar, som vid diskussionen om hemortsrättsproblemen framförts

mot mantalsskrivningsförfarandet kunna nämnas följande: Underlåtenhet

att göra föreskrivna anmälningar kan leda till oöverensstämmelse mellan

mantalsskrivningen och den faktiska bosättningen. Detta kan ske t. ex.

därigenom att en person underlåter att inlämna flyttningsbetyg till inflytt-

ningskommunen. Ett pastorsämbete kan uraktlåta eller förbise att i rätt

tid lämna underrättelse till annan kommun om inflyttning. Pastorsämbetet

mottager måhända icke underrättelse om inflyttning eller nekar att kyrko-

bokföra personen i fråga. En fastighetsägare kan uraktlåta att göra an­

mälan om in- eller utflyttning i sina lägenheter. Vidare har påpekats, att

en kommun kan förlora möjligheten att föra besvär i mantalsskrivnings-

ärende därigenom att flyttningsbetyg icke uttages vid avflyttning från hem­

kommunen och afl inflyttningskommunen därför ej kan uppgivas. I sam­

band med liknande erinringar har uttryckts önskvärdheten av bättre kom­

munikation mellan mantalsskrivningsförrättaren i inflyttningskommunen

och fattigvårdsstyrelsen i utflyttningskommunen.

De anmärkningar, som framställts mot bestämmelserna om det s. k.

fattigvårdsfria året, sammanfattas av kommittén på följande sätt.

Ä ena sidan har föreslagits, atl dessa bestämmelser skulle helt utgå.

Ä andra sidan har uttalats, att åtgärder böra vidtagas för att förhindra,

att bestämmelserna i fråga genom illojala förfaranden åsidosättas. Exempel

har icke saknats därpå, att myndigheterna i avflyttningskominunen fak- III

III

Ili haag till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

tiskt underhålla en till annan kommun inflyttad person genom gåvor, lån,

ingående av borgen, understöd från donationsmedel etc., eller genom att

de för understödstagares räkning inköpa en i inflyttningskommunen be­

lägen fastighet. Emellertid har även anmärkts, att bestämmelserna om det

fattigvårdsfria året fresta till meddelande av understöd från inflyttnings-

kommunens sida. Till sist har det påpekats, att skapandet av ett flertal

nya former av förmåner, vilkas åtnjutande ej utgör hinder för hemorts-

rättsförvärv, innebär en inkonsekvens i förhållande till fattigvårdslagens

här ifrågavarande föreskrift. Det har sålunda gjorts invändningar mot att

en person kan inflytta till en kommun och bli där mantalsskriven samt

åtnjuta t. ex. mödrahjälp och bidragsförskott och detta oaktat förvärva

hemortsrätt i kommunen.

Enligt vad kommittén upplyser har kritik riktats även mot den s. k.

60-årsregeln, som ansetts verka på ett ogynnsamt och nyckfullt sätt.

Vidare hade vid upprepade tillfällen ändring yrkats i reglerna om de s. k.

bipersonernas hemortsrätt. I den offentliga debatten hade särskilt fram­

hållits såsom olämpligt att kvinna med minderåriga barn, vilka fötts utom

äktenskapet, genom äktenskap erhölle mannens hemortsrätt, samt att

barnen förty erhölle samma hemortsrätt. Denna innebörd av gällande

bestämmelser föranledde anstiftande av s. k. fattigvårdsäktenskap. Till

motverkande av dylika manipulationer med hemortsrätten hade föreslagits,

att, om kvinna med minderårigt barn inginge äktenskap och barnet under

det år, äktenskapet blivit ingånget, erhållit fattigvård eller varit föremål

för sådan åtgärd från barnavårdsnämnden, som utgjorde hinder för för­

värv av hemortsrätt, barnet skulle behålla den hemortsrätt det ägde, då

modern ingick äktenskapet.

Som en generell anmärkning mot nuvarande hemortsrättsregler liksom

mot hemortsrättssystemet som sådant hade — fortsätter kommittén —

ofta anförts, att de främjade uppkomsten av en osund anda och miss­

tänksamhet i det interkommunala umgänget. Kommunerna underkastade

ärendena en byråkratisk och formalistisk prövning, vore obenägna att

göra medgivanden, som kunde öka deras försörjningsbörda, och miss­

tänkte gärna förekomsten av manipulationer av ett eller annat slag från

andra kommuners sida i syfte att undslippa kostnaderna för en persons

underhåll och vård. Tendenser till rättshaveri vore icke sällan märkbara.

Ett ofta uppmärksammat förhållande vore därjämte, att nuvarande henir

ortsrättssystem och hemortsrättsregler föranlett tvister mellan kommuner

liksom mellan kommuner och enskilda i en betydande omfattning.

Kommittén har låtit verkställa en undersökning av de fattigvårds- och

barnavårdsmål, som under år 1937 anhängiggjorts hos överståthållarämbe-

tet och länsstyrelserna. Resultatet av undersökningen redovisas å s. 208 i

betänkandet, till vilket hänvisas. Här må endast nämnas att totala antalet

fattigvårdsmål utgjorde 9 767, därav 1 322 mål om hemortsrätt, och totala

antalet barnavårdsmål 1 074, därav 233 hemortsrättsmål.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

147

Kommittén har vidare från kammarrätten erhållit följande uppgifter

angående antalet till kammarrätten under åren 1930—1948 inkomna fattig­

vårds-, barnavårds- och folkbokföringsmål:

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

År

Antal mål

År

Antal mål

1930

1 251

1940

954

1931

1 298

1941

1 341

1932

1 515

1942

1 279

1933

2 034

1943

1 061

1934

2 507

1944

1 006

1935

2 478

1945

934

1936

2 121

1946

1 252

1937

1 677

1947

683

1938

1 202

1948

628

1939

998

De under åren 1940—1948 inkomna målen fördelade sig på de olika

grupperna enligt följande tablå: I

Inkomna år

Kyrkobok­

förings- och

mantalsskriv-

ningsmål (folk­

bokföringsmål)

Fattigvårds- och barnavårdsmål

Summa

angående

ersättning

av staten

Övriga

summa

1940

280

67

607

674

954

1941

236

359

746

1 105

1 341

1942

300

316

663

979

1 279

1943

353

77

631

708

1 061

1944

413

65

528

593

1 006

1945

452

83

399

482

934

1946

341

569

342

911

1 252

1947

284

72

327

399

683

1948

189

172

267

439

628

I anslutning till det sålunda redovisade siffermaterialet anför kommittén.

Ehuru avsevärda fluktuationer i antalet mål förekommit finner social-

vårdskommittén uppenbart att en varaktig och betydande nedgång av an­

talet fattigvårdsprocesser ägt rum. Vad särskilt beträffar hemortsrättsmål

rörde 13,5 % av de hos länsstyrelserna år 1937 anhängiggjorda målen

dylika frågor; motsvarande tal i fråga om barnavårdsmålen utgjorde

21,7 %. Av de i kammarrätten år 1925 avgjorda målen rörde enligt sär­

skilda från kammarrätten inhämtade uppgifter 25,1 % hemortsrättsfrågor,

medan av de till samma myndighet under år 1938 inkomna fattigvårds-

mål 17,1 % rörde sådana frågor. Huruvida hemortsrättsfrågornas relativa

andel i antalet mål över huvud taget ändrats efter 1938 är icke känt. Kom­

mittén har icke funnit anledning att låta verkställa en ny utredning därav,

enär en dylik fordrar genomgång av varje ärende och saken numera torde

få anses sakna större betydelse. Antalet fattigvårds- och barnavårdsmål,

som gäller hemortsrättsfrågor, kan uppenbarligen numera icke vara så

stort att man har anledning ta någon större hänsyn till de administrativa

besvär vilka därigenom vållas fattigvårdsstyrelserna och deras tjänstemän

samt statliga myndigheter. Ur denna synpunkt finnes i och för sig enligt

kommitténs mening knappast anledning påyrka ändring av hemortsrätts-

148

bestämmelserna. Detta gäller emellertid endast själva processerna. Helt

oavsett processerna vålla hemortsrättsbestämmelserna fattigvårdsstyrelser

och barnavårdsnämnder ett drygt arbete, i första hand för införskaffande

av utredning om de olika omständigheter, vilka måste vara kända, innan

hemortsrätten kan bedömas. Enär bestämmelserna under avsevärd tid för­

hindra hemortsrättsförvärv och vidare enär hemortsrätt ej alls kan för­

värvas vid årligen återkommande fattigvård liksom ej heller vid uppnådda

60 års ålder, är det ofta förekommande att den hjälpbehövande får fattig­

vård i en kommun men har hemortsrätt i en annan, varav följer en om­

fattande kravverksamhet mellan kommunerna. Det är självfallet angeläget

att söka begränsa dylikt arbete.

De i det föregående redovisade erinringarna mot hemortsrättssystemet

i Fvl härleder sig till övervägande delen ur rent kommunala intressesyn­

punkter. Kommittén framhåller emellertid, att många av dessa erinringar

äger samband med förhållanden, som mer eller mindre övar inflytande

på den enskilde individens ställning i fattigvårdshänseende. Kommunmed­

lemmarnas uppdelning i hemortsberättigade och icke liemortsberättigade

medförde av rent folkpsykologiska skäl, därvid ekonomiska intressesyn­

punkter givetvis mer eller mindre medvetet spelade en roll, att de senare

betraktades som främlingar (»utsocknes»). Särskilt i de mindre kom­

munerna kunde detta leda till att nyinflyttade personer, som kunde an­

tagas komma att behöva samhällelig hjälp, finge svårt att skaffa sig bostad

eller erhålla arbete eller att de i annan form utsattes för mer eller mindre

öppen bojkott. Med hemortsrättssystemet som sådant följde också att den

enskilde, som vore i behov av fattigvård, måste underkasta sig betydligt

grundligare förhör och vidlyftigare utredning än vad eljest varit nödvän­

digt, i det att hans personliga omständigheter, bosättningsförhållanden

in. m. ofta måste utredas för tid, som låge långt tillbaka. Även utanför

fattigvården hade understundom konstaterats vissa för den enskilde med­

borgaren menliga påföljder av hemortsrättssystemet såsom sådant. Sålunda

hade påtalats det förhållandet att i kommunerna, särskilt under arbetslös­

hetsperioder, framträtt en benägenhet att mer eller mindre uttryckligt på­

verka arbetsgivarna att endast anställa sådana arbetare som hade hemorts­

rätt inom kommunen. En sådan tendens vore givetvis ägnad att försvåra

medborgarnas förflyttningar emellan olika kommuner och därigenom deras

förmåga att ärligen försörja sig själva genom eget arbete. Olägenheterna

accentuerades genom den bestående uppdelningen av fattigvård i obliga­

torisk och frivillig och genom denna uppdelnings betydelse för ersättnings­

skyldigheten kommuner emellan. Ifrågavarande bestämmelser torde ha

haft till följd att kommun, som icke vore den hjälpsökandes hemorts­

kommun, i regel tillgodosett hjälpbehovet endast så långt hjälpen kunde

återsökas av hemortskommunen. Detta vore givetvis ägnat att leda till en

restriktiv och formellt betonad prövning av såväl hjälpbehovet som hjäl­

pens omfattning. Över huvud taget torde beträffande den frivilliga fattig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

149

vården det omdömet vara allmänt, att den som icke hade hemortsrätt

inom kommunen vanligen hade svårt att erhålla sådan hjälp. Detta hade

betydelse särskilt i tvenne fall, nämligen dels i fråga om hjälp åt arbets­

föra men arbetslösa personer och dels när det gäller att meddela före­

byggande fattigvård.

Vid ett bedömande av nuvarande hemortsrättsregler kan man enligt

kommitténs mening inte undgå att beröra den ställning som de intaga

i den allmänna opinionen. Otvivelaktigt funnes en vitt utbredd uppfattning

att hemortsrättssysteinet i sin nuvarande utformning utgjorde ett onus

inom fattigvården. Sett ur den allmänna opinionens synpunkt vore syste­

met tungrott och för den enskilde individen ur skilda synpunkter besvä­

rande. Begreppet samhörighet mellan kommun och individ såsom grund

för hemortsrätten hade numera en ytterst vag innebörd.

Kommittén framlägger härefter vissa allmänna synpunkter

på frågan, hur hemortsrättsregler na bör vara ut­

formade inom den nya socialhjälpslagstiftningen

och påpekar härvid till en början, att utgångspunkterna genom ett flertal

ingripande reformer på olika områden blivit helt andra än dem man haft

vid diskussion om fattigvårdens hemortsrättsregler. Socialhjälpen bleve i

avseende på omfattningen endast en mindre del av samhällets hjälpåtgär-

der. Höjda folkpensioner, sjukhjälp, barnbidrag (allmänna och särskilda)

in. m. trädde i fattigvårdens ställe, och socialhjälpen finge endast överta

de därefter återstående begränsade uppgifterna. I den mån kommunerna

hade gjorts delaktiga i kostnaderna för de nya förmånerna, hade anknyt­

ningen till viss kommun skett efter regler som helt byggde på behovet av

enkelhet och toge mycket liten eller snarare ingen hänsyn till det gamla

kravet på samhörighet mellan kommunen och förmånstagaren. Vidare

märktes, att de mycket små kommunerna, för vilka en i och för sig ej stor

utgift kunde vara relativt sett betungande, försvunnit genom den ändrade

kommunala indelningen, samt att kostnaderna för socialhjälpen enligt

kommitténs förslag skulle delas mellan stat och kommun.

Enligt kommitténs mening bör man vid utformningen av socialhjälpens

hemortsrättsbegrepp helt bortse från det gamla kravet på verklig sam­

hörighet mellan kommunen och den hemortsberättigade samt de därpå

grundade föreställningarna om vad som gentemot en kommun är rättvist

eller inte. Till stöd för denna mening anföres.

Det gamla kravet på verklig samhörighet mellan kommunen och den

hemortsrättsberättigade har övergivits inom socialvården i övrigt. Det synes

oförenligt med nutida uppfattning om samhällets förpliktelser mot den

enskilde alt för socialhjälpens del söka bibehålla detta krav. Under forna

tider, då flyttningar mellan kommunerna voro fåtaliga och kommunika­

tionsmöjligheterna begränsade, var det naturligt icke blott att invånarna i

en kommun kände samhörighet med denna och övriga kommunmedlem­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

150

mar utan även att såsom uttryck härför accepterades ett gemensamt ansvar

för de orkeslösa eller eljest försörjningsodugliga kommunmedlemmarnas

uppehälle. I det moderna samhället råda helt andra förhållanden. En livlig-

befolkningsomflyttning äger rum, gynnad av ett vitt utgrenat kommunika-

tionsväsen. Den faktiska samhörigheten mellan medborgaren och kommu­

nen är vid dessa förhållanden mången gång obetydlig.

På grund härav är i själva verket den generella, behovsprövade hjälp-

formen liksom socialvården i övrigt principiellt en statsuppgift. Social-

vårdskommittén har i sitt betänkande VI angående socialvårdens organisa­

tion m. in. understrukit detta förhållande och diskuterat de fördelar och

olägenheter som skulle följa, därest man i anledning därav förstatligade

fattigvården (socialhjälpen). När kommittén kom till det resultat, att en

lokal samfällighet, kommunen, måste bära en del av kostnaderna, berodde

detta bl. a. därpå att kommittén fann obestridligt, att fara eljest skulle före­

ligga för ett obehörigt utnyttjande av verksamheten. Samma synpunkt lig­

ger till grund för den kommunala ansvarigheten för inkomstprövade delar

av socialförsäkringen. Den kommun, vars organ utövar ett betydelsefullt

inflytande vid beviljandet av hjälpen, skall bära en del av kostnaden. Där­

emot kan denna ansvarighet icke byggas på något slag av samhörighet

mellan en viss kommun och den enskilde, medförande en på allmänna rätts-

synpunkter grundad skyldighet för denna kommun att bistå den enskilde.

Att under angivna förhållanden så som ofta skett och ännu sker tala om

att det är rättvist eller orättvist att en person får hemortsrätt i en kommun

är ett sätt att se på problemet som sålunda numera saknar reell grund. Det

är i regel icke möjligt att avgöra vad som i det särskilda fallet är »rättvist»

eller »orättvist». I diskussionen kring hemortsrättsproblemen torde kunna

spåras en benägenhet, framför allt från kommunernas sida, att bedöma ett

hemortsrättssystems verkningar med utgångspunkt från allenast ett eller

ett fåtal individuella fall, i vilka reglernas tillämpning förmenats medföra

för respektive kommun orättvisa verkningar, medan man förbiser det ofta

betydligt större antal fall, där kommunen icke haft några olägenheter utan

tvärtom ekonomiska fördelar av bestämmelserna i fråga.

Kungi. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Kommittén finner det vara ett bestämt intresse för den enskilde med­

borgaren att kunna så fort som möjligt förvärva hemortsrätt i den kom­

mun, där han flyttar in. Även i fråga om ersättningsförfarandet kommu­

ner emellan kunde stora fördelar vinnas genom att hemortsrättsförvärvet

gjordes lättare. Allvarliga olägenheter vore nämligen förknippade med dessa

ersättningsförfaranden, som innebure ett tidsödande och i och för sig me­

ningslöst arbete. Därför vore ett lätt hemortsrättsförvärv av intresse även

med hänsyn till önskvärdheten av att det administrativa arbetet förenkla­

des. Mot ett underlättande av hemortsrättsförvärv hade tidigare ofta riktats

den invändningen, att man därmed även underlättade medvetna åtgärder

från en kommuns sida att förhindra att en person vunne hemortsrätt i

kommunen eller att ordna så att han vunne hemortsrätt i en annan kom­

mun. Obestridligen hade i varje fall tidigare dylika manipulationer före­

kommit i icke obetydlig utsträckning. De väsentligt förändrade förhållan­

dena i fråga om den behovsprövade hjälpens ställning i hjälpsystemet, den

151

av kommittén föreslagna finansieringen m. m. hade i varje fall i hög grad

minskat risken för att denna företeelse skulle få någon större spridning.

Därest man ginge mycket långt i sin strävan att göra hemortsrättsför-

värvet lätt, kunde det dock väl hända, att manipulationer skulle kunna

uppstå i en kanske icke obetydlig omfattning. Det vore därför nödvändigt

att vid utformningen av hemortsrättsbestämmelserna ta viss hänsyn till

denna faktor.

Kommittén diskuterar härefter frågan, huruvida ett lätt hemortsrätts-

förvärv kan anses betänkligt ur den mycket vidsträckta synpunkten, att

människor vid valet av bosättningsort kan tänkas ta hänsyn till omfatt­

ningen och arten av de sociala förmåner, som i olika sammanhang erbjuder

sig i den ena eller andra kommunen. Härom anföres.

På grund av den riktning som befolkningsrörelserna för närvarande ha,

d. v. s. från landsbygden till städerna och industricentra, torde det vara

vanligt att de senare samhällena, särskilt de större, befara att deras social-

vårdsbudget genom inflyttning från landsbygden av mer eller mindre, till­

fälligt eller varaktigt försörjningsodugliga personer samt under kristider av

arbetslösa skall över hövan belastas. Huruvida farhågor för ett dylikt resul­

tat, om hemortsrättsförvärvet enligt socialhjälpslagen göres lättare än en­

ligt fattigvårdslagen, äro grundade eller icke, kan synas svårt att på för­

hand avgöra. Erfarenheterna från Danmark, där hemortsrättsförvärvet är

synnerligen lätt, torde närmast tala för att hemortsrättsreglerna i och för

sig icke spela större roll för inflyttningsfrekvensen till storstäderna. Det

bör erinras om att socialhjälp vid arbetslöshet blir en rättighet, som den

arbetslöse alltid kan påräkna i vilken kommun han än befinner sig. Det

kommer därför i jämförelse med vad som varit fallet under fattigvårds­

lagens tid för den arbetslöse icke att finnas samma anledning att för att

kunna få hjälp söka sig över till annan kommun. Socialvården inom de

skilda kommunerna kommer vidare genom de såväl på socialvårdens som

på vissa andra områden företagna reformerna att utvecklas mot en allt

mera enhetlig standard. I denna riktning strävar man målmedvetet. Ett

viktigt led i denna strävan är differentieringen av statsbidragen efter kom­

munernas bärkraft. Man torde därför våga antaga, att eventuella tendenser

hos understödstagare eller hjälpbehövande att genom ombyte av bonings­

ort förskaffa sig bättre sociala förmåner av olika slag komma att sakna

egentlig betydelse. Även om delade meningar kunna förefinnas, huru långt

utvecklingen fram mot en utjämning av de sociala anordningarnas stan­

dard i olika kommuner kan drivas, är det enligt socialvårdskommitténs

mening uppenbart, att med den begränsade roll socialhjälpen kommer att

spela inom socialvården i dess helhet, de till socialhjälpen anknutna hem­

ortsrättsbestämmelserna knappast kunna komma att påverka medborgar­

nas val av bosättningskommun, i varje fall icke i nämnvärd grad. Komma

skiljaktigheter i den sociala standarden att leda till flyttningar, så blir det

på grund av att den ena kommunen bättre än den andra ordnat frågor som

icke tillhöra socialhjälpens område t. ex. skapat bättre tillgång på pen­

sionärshem och visat större aktivitet på bostadsområdet i övrigt.

t anslutning till vad sålunda anförts understryker kommittén, att om

eu inte önskvärd inflyttning till tätorterna anses böra motverkas genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

152

särskilda bestämmelser dessa så långt som möjligt bör ligga utanför social­

vårdens område i dess helhet. I den mån det visade sig nödvändigt att inom

detta område fastställa bestämmelser, som motverkade en icke önskvärd

inflyttning, borde dessa bestämmelser självfallet avse de delar av social­

vården, där en ojämnhet kommunerna emellan kunde ge den ena kom­

munen en påfallande större dragningskraft än den andra. En sådan före­

teelse kunde tänkas uppstå t. ex. i fråga om pensionärshem. Därest den

ena kommunen ordnade god tillgång på platser på sådana hem men den

andra försummade detta, kunde skillnaden leda till att åldringar sökte få

tillfälle att bosätta sig i den förra kommunen för att sedan kunna få plats

på pensionärshem. Detta kunde emellertid motverkas därigenom att för

plats på pensionärshem ställdes krav på en längre tids bosättning, vissa

års mantalsskrivning e. d. Därmed hade kommittén inte velat förorda att

spärrbestämmelser av ifrågavarande slag skulle bli vanliga inom social­

vården. Det vore tvärtom angeläget att de tillgrepes endast i den mån de

visade sig nödvändiga för att förekomma ur allmänna synpunkter irratio­

nella flyttningar. Och när sådana bestämmelser uppställdes av stat eller

kommun, vore det angeläget att tillämpningen bleve varsam och att stor

möjlighet bereddes att ta hänsyn till förhållandena i de enskilda fallen.

Oavsett hur man på socialvårdens övriga områden förfore i här ifråga­

varande hänseende kvarstode emellertid, att de anförda synpunkterna på

befolkningens flyttningar inte behövde utgöra något hinder för att för­

verkliga önskemålet att underlätta hemortsrättsförvärvet beträffande social­

hjälpen.

Kommittén finner det slutligen önskvärt, att samtliga arter av samhälle-

lig hjälp eller åtminstone så många av dem som möjligt är baserade på

samma hemortsrättsbegrepp. En person borde med andra ord i socialvårds-

hänseende om möjligt tillhöra allenast en kommun. Ett sådant system

skulle skapa reda och enhetlighet inom socialvården och förenkla dess

administration. För den enskilde medborgaren vore det givetvis lättare att

hålla reda på sitt läge i hemortsrättshänseende, om hemortsrättsreglerna

vore enhetliga än om olika regler funnes för de olika hjälp formerna. Under

nuvarande förhållanden kunde en person i fattigvårdshänseende tillhöra

viss kommun, medan han i fråga om rätt till t. ex. folkpension eller annan

förmån tillhörde annan kommun. Detta förhållande hade medfört, att

socialvårdsorganen frestades att, vid avgörandet av hjälpformen i det en­

skilda fallet, välja den som bleve för kommunen minst betungande och

detta ofta i strid med vad lagstiftarna avsett angående den ena eller den

andra hjälpf ormens tillämpning.

Efter dessa allmänna överväganden har socialvårdskommittén kommit

fram till att i huvudsak följande synpunkter bör beaktas vid utformningen

av socialhjälpens hemortsrättsbestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

153

1) En medborgare bör vid flyttning från kommun till annan så snabbt

som möjligt förvärva hemortsrätt i inflyttningskommunen.

2) De bestämmelser, som reglera hemortsrätten, böra vara enkla och

lättfattliga för gemene man och vidare i minsta möjliga mån ägnade att ge

upphov till tvister avseende frågan, vilken kommun som är rätt hemorts­

kommun. Härigenom begränsas hela den formella sidan av socialhjälps-

arbetet.

3) Så långt som möjligt böra bestämmelserna sammanfalla med mot­

svarande bestämmelser i övriga, i ekonomiskt avseende till kommunen an­

knutna socialvårdsgrenar. Man bör sålunda söka skapa sådana bestäm­

melser, att den enskilde medborgaren i det närmaste undantagslöst för

socialvården i dess helhet äger hemortsrätt i en och samma kommun.

4) Bestämmelserna få icke vara sådana, att de inbjuda myndigheter och

andra till åtgärder, syftande till att överflytta en persons hemortsrätt från

en kommun till annan eller att hindra hemortsrättsförvärv i deras egen

kommun.

En omläggning av hemortsrättsbestämmelserna bör enligt kommitténs

mening främst ta sikte på att underlätta hemortsrättsförvärvet. I detta

syfte kan man, uttalar kommittén, angripa båda huvudgrunderna för detta

förvärv, mantalsskrivningen och kravet på viss fattigvårdsfri tid.

Kommittén diskuterar, huruvida vistelsen skulle kunna läggas till

srund för hemortsrättsförvärv men avvisar tanken härpå med följande

o

motivering.

Begreppet vistelsekommun, som redan enligt fattigvårdslagen äger aktua­

litet, är icke så entydigt som det vid första påseende kan synas vara. Jäm­

likt 23 § fattigvårdslagen har den, som vill komma i åtnjutande av fattig­

vård, att göra anmälan därom hos fattigvårdsstyrelsen i det fattigvårds-

samhälle, där han vistas. Vistas den hjälpbehövande därvid icke i sin

hemortsrättskommun, äger vistelsekommunen under vissa förutsättningar

rätt till ersättning av hemortsrättskommunen. Vid prövning av sådana

ersättningsfrågor har såsom vistelsekommun betraktats endast den kom­

mun, där den hjälpbehövande personen vistades, när fattigvårdsbehovet

uppstod. Här kräves sålunda en utredning, som kan bereda svårigheter.

Man har likväl på detta sätt förhindrat, att vederbörande skulle genom

en enkel förflyttning, företagen efter det att hjälpbehovet blivit aktuellt,

kunna lägga på en annan kommuns organ att bereda honom hjälp. En

sådan valfrihet för den understödsbehövande måste anses olämplig. Vidare

har man även härigenom motverkat en tendens irån kommunens sida att

skjuta över besvärligheter in. in. på en annan kommun genom att endast

skicka över personen till den andra kommunen.

Skulle nu vistelsen ej endast grunda kommuns skyldighet att i första

hand hjälpa utan även ge hemortsrätt, ökas i hög grad de olägenheter som

nyss berörts. Funnes icke något krav på viss socialhjälpsfri tid, måste

fältet bli fritt för snabba och lätt genomförda manipulationer både från den

understödssökandes sida och från kommunalt håll. Däremot skulle icke

erfordras, att det — såsom nu är fallet — krävdes en så lång hjälpfri tid

som ett år. Om man fastställde en socialh jälpsfri tid på åtminstone sex

månader och krävde att därav tre skulle ligga före inflyttningen skulle man

i kanske tillräcklig grad förebygga de rena missbruken. Ett sådant system

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1955

skulle i princip överensstämma med det danska. Erfarenheterna från Dan­

mark äro emellertid icke uppmuntrande. Man har där funnit nödvändigt att

komplicera bestämmelserna med en rad undantag avseende exempelvis

olycksfall och sådana nödlägen, som ofta uppstå i en kommun och fortsätta

i en annan. Ehuru särskilda anordningar vidtagits för att öka möjlig­

heterna att få besked huruvida hjälp utgått under de tre månaderna före

inflyttningen, vållar denna sida av bestämmelserna svårigheter. I jäm­

förelse med svenska förhållanden synas tvister om hemortsrätten före­

komma ofta.

Inte heller bosättningen bör enligt kommitténs mening läggas till

grund för hemortsrättsförvärv. Man ställdes nämligen i så fall inför nöd­

vändigheten att kunna tämligen exakt angiva den dag, då bosättning ägde

rum. Detta måste uppenbarligen många gånger bereda svårigheter och ge

anledning till tvister. Ofta hade en persons uppehåll i en kommun till att

börja med karaktären av vistelse för att så småningom övergå till bo­

sättning.

Med hänsyn härtill bör man enligt socialvårdskommitténs uppfattning

icke frångå den ståndpunkt, som intogs år 1918, nämligen att den första

grunden för hemortsrätten skall vara en faktisk folkbokföringsåtgärd.

Alternativet till att behålla mantalsskrivningen som grund bleve därför att

övergå till kyrkobokföringen. Härom anföres.

Den påtagliga fördelen av att grunda hemortsrätten på kyrkobokföringen

i stället för på mantalsskrivningen är att man blir oberoende av kalender­

året och nära anpassar sig efter den faktiska bosättningen. Visserligen kan

invändas, att kyrkobokföringen ej alltid överensstämmer med den faktiska

bosättningen, främst på grund av försummelser från de enskilda medbor­

garnas sida att fullgöra sin anmälningsskyldighet. De brister i övrigt i

kyrkobokföringssystemet, som länge förefunnits, torde genom den nya folk­

bokföringen ha avhjälpts eller vara på god väg att avhjälpas. Emellertid

måste det betecknas som en olägenhet att hemortsrätten blir beroende av

själva dagen för kyrkobokföringen, vilken inom vissa gränser kan väljas

godtyckligt. Rent praktiskt kan det även betraktas såsom en olägenhet, att

upplysning om denna dag måste i varje särskilt fall införskaffas.

Med en viss rätt torde man kunna befara, att om kyrkobokföringen lägges

till grund för hemortsrätten, detta kan komma att försvåra genomförandet

av en rätt kyrkobokföring. Om man emellertid bibehölle kravet på en social-

hjälpsfri tid av icke alltför ringa omfattning, torde i detta avseende några

allvarliga olägenheter knappast komma att uppstå. Effektivast vore om en

del av denna tid t. ex. tre månader förlädes före inflyttningen. Emellertid

blir då socialnämnden nödsakad att undersöka den hjälpsökandes under-

stödsförhållanden i den kommun, från vilken han inflyttat, och har veder­

börande flyttat flera gånger, blir en sådan utredning synnerligen betung­

ande. Även om man bestämde, att förhållandena före inflyttningen skulle

sakna betydelse, därest personen varit kyrkobokförd sex månader i kom­

munen utan att under den tiden ha åtnjutit socialhjälp, skulle anordningen

dock bli alltför tungrodd. Man synes därför nödsakad släppa tanken på en

socialhjälpsfri tid före inflyttningen och nöja sig med att kräva en dvlik

tid därefter.

155

Man skulle sålunda, om man tills vidare bortser från ovan berörda olägen­

heter, som i och för sig vidlåda kyrkobokföringen såsom hemortsrätts-

grund, kunna komma fram till en huvudregel för hemortsrättsförvärv av

innebörd, att en person förvärvar hemortsrätt i den kommun, inom vilken

han varit kyrkobokförd i sex månader utan att under denna tid ha åtnjutit

socialhjälp. En sådan regel skiljer sig principiellt icke mycket från den nu

gällande huvudregeln i fattigvårdslagen. Genom att ersätta mantalsskriv­

ningen med kyrkobokföringen har man nära anpassat hemortsrättsför-

värvet efter de löpande ändringarna i den faktiska bosättningen och är icke

fastlåst vid årsskiftena och genom att minska den hjälpfria tiden från ett

år till sex månader har man ytterligare förkortat tiden för hemortsrätts-

förvärvet. Såtillvida skulle denna ordning innebära ett avsevärt framsteg.

Emellertid framhåller kommittén, att man inte kan uppnå överensstäm­

melse med socialförsäkringen, om man bygger på kyrkobokföringen. Inom

socialförsäkringen vore mantalsskrivningen genomgående grunden för kom­

mu nansvarigheten. Angelägenheten av att uppnå överensstämmelse utgjorde

alltså ett starkt motiv för att i fråga om socialhjälpens hemortsrättsbe-

stämmelser släppa tanken på kyrkobokföringen och välja mantalsskriv -

ningen, dvs. i detta avseende bibehålla den grundval, på vilken fattigvårds­

lagens ifrågavarande bestämmelser byggde. Man undginge därmed de olä­

genheter som enligt vad i det föregående anförts vidlådde kyrkobokföringen

som grund, dvs. möjligheten att godtyckligt bestämma tidpunkten, det

därav föranledda behovet av utredning om den faktiska tidpunkten samt

de större möjligheterna till manipulationer.

Efter dessa överväganden har kommittén kommit fram till att skälen

mot kyrkobokföringen som grund för socialhjälpens kommunanknyt­

ning' är avgörande, och kommittén föreslår därför att mantalsskriv­

ningen liksom hittills skall läggas till grund för hemortsrättsförvärv.

Beträffande det andra grundelementet i Fvl:s hemortsrättsbestämmelser,

nämligen kravet på en viss hjälpfri tid anför kommittén

bl. a. följande.

Till grund för detta krav ligger principiellt tanken, att en viss samhörig­

het skall finnas mellan kommunen och den hjälpbehövande. Om man —

såsom här avsetts — släpper samhörigheten som grund för hemortsrätt,

motiveras kravet på en socialhjälpsfri tid endast av önskvärdheten av att

försörjningsodugliga personer hindras att genom inflyttning till en kom­

mun få rätt till dess sociala förmåner samt av behovet att försvåra med­

vetna åtgärder från en kommuns sida för överflyttning av en persons hem­

ortsrätt till annan kommun. Kommittén har i förstnämnda avseende redan

tillbakavisat tanken atl ge socialhjälpens hemortsrättsregler karaktären av

spärregler mot inflyttning. Icke heller ur denna synpunkt finnes alltså an­

ledning behålla kravet på en hjälpfri tid.

Obestridligen medför det stora fördelar, om man släpper kravet på eu

hjälpfri tid. Bestämmelserna bli enkla och lättfattliga, och utredningen kan

i det särskilda fallet inskränkas till frågan om den hjälpbehövandes fak­

tiska folkbokföring. Man behöver icke — såsom nu är fallet — undersöka,

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

huruvida och i vilken form vederbörande under visst år åtnjutit hjälp i

någon kommun.

Kommittén är angelägen påpeka att en sådan åtgärd skulle medföra, att

en person, som åtnjuter fortlöpande socialhjälp, likväl skulle kunna växla

hemortsrätt, nämligen så snart vederbörande blivit folkbokförd i annan

kommun. Denna ordning är emellertid redan genomförd i fråga om folk­

pensioneringen. Sedan man uppgivit samhörigheten som grund för hem-

ortsrättsförvärv och avstått från att använda hemortsrättsbestämmelserna

i socialhjälpslagen som spärr för inflyttning, bör berörda förhållande i

själva verket icke ge anledning till erinringar.

Ett starkt skäl för slopandet av kravet på viss hjälpfri tid är enligt

kommitténs mening att man först därigenom kan nå fram till överens­

stämmelse med socialförsäkringen. Det vore angeläget, att en och samma

kommun, vilken form av socialvård en person än erhållit, finge bära den

andel av kostnaden, som överhuvudtaget skall falla på kommun. Om en

person kommit i åtnjutande av exempelvis såväl folkpension som social­

hjälp borde kommunandelen för båda dessa socialvårdsgrenar åvila en och

samma kommun. Inom socialförsäkringen funnes icke någon bestämmelse,

att försäkringstagare skulle ha tillbragt viss hjälpfri tid i en kommun för

att denna skall bli ansvarig för kommunandelen av kostnaderna för av

vederbörande uppburna socialförsäkringsförmåner. Någon sådan bestäm­

melse borde därför ej heller gälla i fråga om socialhjälpen.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts föreslår kommittén eu

huvudregel av innebörd, att varje medborgare skall

äga hemortsrätt i den kommun, där han är mantals­

skriven. Kommittén framhåller, att tiden för hemortsrättsförvärv här­

igenom blir minst två månader (vid inflyttning den 31 oktober) och högst

14 månader eller i genomsnitt åtta månader. Detta innebure ett mycket

stort framsteg i jämförelse med lattigvårdslagens bestämmelser, enligt vilka

motsvarande tider om fattigvård ej utgått, vore minst 14 och högst 26

månader; i motsatt fall kunde ju hemortsrättsförvärv över huvud taget

icke ske.

Till förtydligande av den föreslagna huvudregeln anför kommittén.

På grund av kravet på fattigvårdsfritt år kommer enligt fattigvårdslagen

frågan, huruvida en viss mantalsskrivning lett till hemortsrättsförvärv,

bortsett från rena undantagsfall, icke under prövning förrän ifrågavarande

mantalsskrivning vunnit laga kraft. I de få fall så icke skett, utan process

pågår om mantalsskrivningen, vållar det inga olägenheter att avvakta man-

talsskrivningsmålets avgörande, innan fattigvårdsmålet slutprövas. Med

den av socialvårdskonnnittén föreslagna regeln kommer saken att ställa

sig annorlunda. Ersättningsfrågor, som uppkomma i början av året, skola

prövas på grundval av mantalsskrivningen för samma år, vilken icke

vinner laga kraft förrän tidigast den 15 maj, då besvärstiden utgår. Anföres

besvär kan det dröja ytterligare avsevärd tid, innan frågan om mantals­

skrivningsorten blir slutligt klarlagd. Det måste därför leda till avsevärda

olägenheter, om ersättningsfrågan skulle göras beroende av senare beslutade

157

ändringar beträffande mantalsskrivningen. I realiteten skulle detta kunna

leda till att behandlingen av alla ersättningsfrågor under de första 4 ä 5

månaderna av året förhalades i avvaktan på att besvär eventuellt skulle

komma att anföras; i den mån besvär anfördes skulle dylika frågor tå

vila i avvaktan på besvärens slutliga avgörande. En dylik ordning finner

kommittén icke rimlig. Innebörden av den angivna regeln bör därför vara,

att den kommun är hemortsrätlskommun, med andra ord den kommun är

ersätiningsskijldig för socialhjälp, i vilken hjälptagaren faktiskt är man­

talsskriven vid det tillfälle, då hjälpen utgivits. Om t. ex. länsstyrelsen se­

dermera skulle upphäva åtgärden att mantalsskriva personen i ifrågava­

rande kommun bör detta icke upphäva denna kommuns ersättningsskyldig­

het för socialhjälp, som utgivits för tiden före dagen för länsstyrelsens

beslut.

Det har tidigare ej varit ovanligt och torde fortfarande någon gång före­

komma, att person blir för ett år mantalskriven i två kommuner. Kammar­

rätten har i dylika fall, oavsett att båda mantalsskrivningarna vunnit laga

kraft, i uppkommande fattigvårdsmål upptagit frågan om rätt mantals­

skrivningsort till prövning. Socialvårdskommittén finner det nödvändigt

att det så förfares även i fråga om socialhjälp. I den mån besvärstiden

beträffande mantalsskrivningen ej utgått, kommer självfallet någon av de

berörda kommunerna att anföra besvär i mantalsskrivningsfrågan och frå­

gan om ersättning för socialhjälp får då vila. i motsatt fall bör länssty­

relsen vid prövning av ersättningsfrågan även avgöra frågan om rätt man­

talsskrivningsort. Det bör erinras om att med den nya ordningen på folk­

bokföringens område dubbel mantalsskrivning måste antagas ha blivit

sällsynt.

Vad angår sådana svenska medborgare, som undandrar

sig mantalsskrivnin g, kan man enligt kommittén tänka sig tre

olika alternativ; man kan låta dem sakna hemortsrätt eller också till­

erkänna dem hemortsrätt antingen i den kommun, där de senast varit

mantalsskrivna, eller i vistelsekommunen. Kommittén förordar för sin del

det förstnämnda alternativet och föreslår alltså, att den, som för visst år

inte är mantalsskriven, skall sakna hemortsrätt. För socialhjälp, som

vistelsekommunen utgivit till dylik person, skall vistelsekommunen enligt

förslaget få full ersättning av staten.

I fråga om hemortsrätt för utlänningar anför kommittén.

Så länge hemortsrätten principiellt grundas på samhörigheten med eu

kommun, är det naturligt att det ansetts självfallet att hemortsrättsbestäm-

melserna skola avse enbart svenska medborgare. En utlänning är visser­

ligen berättigad till fattigvård enligt 1 S fattigvårdslagen, vilken fattigvård

enligt 23 § skall lämnas honom av vistelsekommunen, men denna får för

erhållande av gottgörelse av statsmedel vända sig direkt till länsstyrelsen.

Om hemortsrältsbegreppet får den av kommittén ovan föreslagna ut­

formningen, kan saken bedömas annorlunda och man skulle ha större

möjlighet att jämställa utlänningar och svenska medborgare, något som ur

allmänna synpunkter vore önskvärt. Därigenom vinnes också, att man icke

behöver tillskapa särskilda regler för statens bidrag till socialhjälp för ut­

länningar (jämför vad ovan sagts om hemortsrältslösa svenska medbor­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

158

gare). Emellertid skulle medgivandet av hemortsrätt åt utländska med­

borgare innebära en särskild belastning för kommuner, i vilka utländska

medborgare framför allt samlas. Icke minst med hänsyn till den stora

grupp av utländska medborgare, vilka äro flyktingar från sitt hemland,

skulle denna belastning bli synnerligen ojämn. Visserligen är det här fråga

endast om utlänningar, vilka hunnit bli mantalsskrivna, men synpunkten

har likväl stor betydelse. Man kan befara, att de utländska medborgarnas

ställning härigenom skulle kunna försvåras.

På grund av det anförda anser kommittén det inte tillrådligt att avvika

Irån hittillsvarande ordning, enligt vilken endast svenska medborgare

kunde äga hemortsrätt i viss kommun under det att socialhjälp åt andra

helt ersattes av staten till den kommun, som i egenskap av vistelsekom­

mun meddelat hjälpen.

Beträffande frågan, huruvida den nya lagstiftningen

bör innehålla någon motsvarighet till F v 1: s regel

att ny hemortsrätt ej kan förvärvas av den som

fyllt 60 år, anför kommittén.

Vad maximiåldern angår ha vid olika tillfällen framställts yrkanden om

en höjning av densamma. Starka skäl föreligga härför, icke minst med

hänsyn till den förskjutning av åldersfördelningen bland befolkningen som

inträtt. Nära till hands ligger att välja den ålder, då enligt folkpensione­

ringslagen rätt till ålderspension inträder, alltså 67 år.

Emellertid grundar sig åldersgränsen i själva verket helt på det gamla

samhörighetskravet. Sedan medborgaren blivit gammal, kunde kommunen

icke längre räkna på några aktiva insatser från hans sida och därmed

borde också hans möjlighet att vinna den rätt till en motprestation från

en ny kommuns sida, som ligger i hemortsrättsförvärvet, upphöra. När en

viss åldersgräns fixerats, vid vilken möjligheterna att förvärva hemorts­

rätt i en ny kommun upphör, utgör sålunda detta en klar konsekvens av-

själva den grundtanke, på vilken det gamla hemortsrättsbegreppet vilar.

Annorlunda ställer sig saken, om denna grundval övergives. I så fall

saknas bärande skäl för en åldersgräns.

I överensstämmelse med de grunder, efter vilka kommittén angivit att

hemortsreglerna för socialhjälpen bör utformas, föreslår kommittén, att

Fvl:s 60-årsregel inte får någon motsvarighet i socialhjälpslagen. Kom­

mittén framhåller, att man härigenom upprätthåller kongruens med mot­

svarande bestämmelser angående kommunandelen i folkpensionen.

Kommittén tar härefter upp frågan om särskilda undantagsregler rörande

hemortsrätt för hustru och barn och framhåller härvid det önskvärda i

att familjer betraktas som en enhet i hemortsrättshänseende. Detta med­

förde bl. a. betydande administrativa fördelar och en reducering av antalet

uppgörelser och tvister mellan olika lokala samfälligheter. I gällande fattig­

vårdslag vore i princip familjefaderns ställning i hemortsrättsavseende

bestämmande för de övriga familjemedlemmarna. Ehuru denna princip

Kiirtgl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

159

tedde sig självfallen och riktig, då de s. k. bipersonerna hade gemensamt

hushåll med huvudpersonen, bleve förhållandet ett annat, om familjemed­

lemmarna vore bosatta på olika håll. Vid tillämpningen av nuvarande reg­

ler uppkomme mången gång situationer, då det för en kommun tedde sig

obilligt att behöva belastas med försörjningsbördan för bipersoner, vilka

icke vore eller ens varit bosatta inom kommunen. Man torde därför böra

eftersträva ett system, enligt vilket principerna om en enhetlig hemorts­

rätt för familjen såsom sådan i möjligaste mån bibehölles men större

hänsyn toges till de individuella familjemedlemmarnas bosättningsförhål-

landen.

Efter dessa mera allmänna synpunkter yttrar kommittén beträffande

hustrus hemortsrätt.

För bedömandet av frågan om hustrus hemortsrätt saknar det enligt 1918

års lag betydelse, huruvida hon sammanlever med mannen eller ej. Avgö­

rande är, att äktenskapet består, d. v. s. att det icke upplösts genom man­

nens död eller genom äktenskapsskillnad. Att hustru under bestående

äktenskap icke kan självständigt förvärva egen hemortsrätt har otvivel­

aktigt haft åtskilliga mindre tillfredsställande verkningar, t. ex. om makar­

nas samlevnad upphört, ehuru legal äktenskapsskillnad ej vunnits, samt

hustrun utflyttat till annan kommun. Särskilt egendomliga kunna nuva­

rande regler te sig ur hemortskommunens synpunkt för det fall att mannen

efter samlevnadens upphörande förvärvat ny hemortsrätt i en kommun,

med vilken hustrun icke ägt eller äger någon som helst beröring.

Kommittén framhåller, att samboende makar i regel kommer att få

samma hemortsrätt även om hustrun kommer att självständigt förvärva

hemortsrätt enligt den av kommittén föreslagna huvudregeln. Endast för

det fall, att makarna varit bosatta i olika kommuner senaste 1 november,

komme de att ha hemortsrätt i olika kommuner för tiden intill de båda blivit

mantalsskrivna under den gemensamma bosättningsadressen. Denna situa­

tion komme att föreligga framför allt vid nya äktenskap. Olägenheterna av

sådana klart tidsbegränsade skiljaktigheter i makarnas hemortsrätt kunde

inte vara av någon större betydelse. Det borde särskilt framhållas, att man

i och med undanröjandet av särregeln för gift kvinnas hemortsrätt även

undanröjde grunden för vissa i mer eller mindre förtäckta former utförda

manipulationer med hennes hemortsrätt. Detta gällde om de s. k. fattig-

vårdsäktenskapen, vilka dock numera torde förekomma i mindre omfatt-

ning än tidigare, d. v. s. äktenskap som kommunala organ främjat i syfte

att därigenom få kvinnans och hennes eventuella barns hemortsrätt över­

flyttad till annan kommun. Samma gällde det omvända förhållandet, d. v. s.

när ett äktenskap av personliga skäl åsyftades men kommunalt organ i

mannens hemortskommun sökte på olika sätt förmå kontrahenterna att

avstå från äktenskapet för att därigenom undgå att hemortsrätten för kvin­

nan och hennes barn överflyttades till kommunen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

160

Socialvårdskommittén anser sig sålunda icke böra föreslå någon special­

regel angående gift kvinnas hemortsrätt.

Däremot finner kommittén vägande skäl tala mot att låta barn själv­

ständigt förvärva hemortsrätt. Detta skulle nämligen innebära en alltför

stor splittring i familjens hemortsrättsförhållanden. De erfarenheter från

Danmark, där barnen självständigt förvärvade hemortsrätt, talade också

mot en dylik anordning. Om barnen utackorderades i fosterhem i skilda

kommuner, skulle varje barn erhålla hemortsrätt på sitt håll och kanske

ett flertal kommuner kunna få fordran hos föräldrarna. Om ett fosterbarn

snabbt skulle få hemortsrätt i den kommun, där fosterhemmet låge, skulle

detta även kunna försvåra anskaffandet av fosterhem; denna synpunkt

måste enligt kommitténs mening tillmätas stor betydelse. Slutligen borde

det erinras om att moderns eller faderns mantalsskrivning enligt gällande

lagar om särskilda barnbidrag och bidragsförskott vore avgörande för frå­

gan, vilken kommun som skall gälda kommunandel i dessa förmåner.

På dessa grunder finner kommittén, att man bör bibehålla Fvl:s princip

att barns hemortsrätt skall härledas från en av föräldrarnas, samt anför i

fortsättningen bl. a. följande.

Emellertid får denna princip med den utformning av huvudbestämmel­

sen, för vilken kommittén i det föregående stannat, mindre fördelaktiga

konsekvenser vid tillämpning å kostnader för barn, vilka omhändertagits

av barnavårdsnämnd enligt 3 kap. barnavårdslagen. Om exempelvis ett om­

händertaget barn är fött utom äktenskap bör barnet liksom enligt fattig­

vårdslagen ha moderns hemortsrätt. Skulle modern ofta byta mantalsskriv-

ningskommun — något särskilt inom vissa yrken vanligt — kan barnets

växlingar av hemortsrätt bli täta, understundom kanske äga rum varje år.

Den omhändertagande nämnden måste sålunda för varje år ta reda på

vilken kommun som är skyldig lämna ersättning, d. v. s. ta reda på var

modern blivit mantalsskriven för det året. För denna kommun kommer

kravet som en överraskning.

Det skulle innebära en betydande förenkling, om man för de omhänder­

tagna barnen införde en undantagsbestämmelse, innebärande att dylikt

barn, så länge omhändertagandet består, behåller den hemortsrätt det ägde

vid tiden för omhändertagandet. I så fall borde motsvarande bestämmelse

gälla för kommunandelen i särskilda barnbidrag. Emellertid måste det be­

faras att en sådan undantagsbestämmelse skulle leda till att ett omhänder­

tagande ej komme till stånd, även om detta vore klart påkallat, och behovet

i stället avhjälptes genom socialhjälp. I praktiken skulle sålunda gränsen

mellan barnavårdslagen och socialhjälpslagen förskjutas. Om exempelvis

en ogift moder vore mantalsskriven i den kommun, där hennes barn vistas,

och detta behöver omhändertagas, låge det nära till hands att barnavårds­

nämnden med hänsyn till den kanske mycket stora sannolikheten för att

hon skulle bliva mantalsskriven i annan kommun för följande år — dylik

mantalsskrivning kan i vissa fall redan ha företagits — underläte att om­

händerta barnet och gjorde upp med socialnämnden att denna i stället tills

vidare skulle lämna socialhjälp. Här som i andra avseenden, där kommu­

nernas ekonomiska intressen spela in, gäller därför att man icke för samma

Kungl. Maj.ts proposition nr 17i år 1955

161

sak kan ha olika bestämmelser i fråga om socialhjälp å ena och samhälls-

vård å andra sidan.

Under dessa förhållanden har kommittén icke ansett sig kunna föreslå

någon särbestämmelse för omhändertagna barns hemortsrätt.

För den händelse båda föräldrarna äro döda behåller barnet enligt fattig­

vårdslagen den hemortsrätt den sist avlidne ägde vid frånfället. Liknande

regel tillämpas beträffande kommunandelen i särskilda barnbidrag och i

bidragsförskott. Det kan synas oegentligt att på dylikt sätt en mantals­

skrivning, som i enskilda fall kan ligga upp emot 15 å 16 år tillbaka i tiden,

blir avgörande för frågan, vilken kommun som skall gälda andel (vara

hemortsrättskommun), och nära till hands ligger att tänka sig att när för­

äldrarna äro döda låta barnets egen mantalsskrivning bli avgörande. Emel­

lertid måste eu sådan ordning vålla samma olägenheter för dessa barn som

skulle följa för samtliga, om den gjordes till huvudregel, nämligen i av­

seende på anskaffandet av fosterhem. Just för dessa barn blir fosterhems-

placering det normala och en ordning, som skapar svårigheter för foster-

heinsanskaffningen, är för deras del särskilt oläglig och måste avvisas.

Kommittén har sålunda, ehuru i vissa avseenden med beklagande, stannat

för att man i fråga om socialhjälp liksom i fråga om sainhällsvård bör utan

undantag fasthålla vid Fvl:s principiella regel, att barns hemortsrätt här-

ledes från en av föräldrarna. I fråga om omhändertaget barn borde den

omhändertagande nämnden följa hemortsrättsledarens mantalsskrivnings-

förhållanden, eventuellt genom förfrågningar till länsstyrelsens folkbok-

föringsavdelning. I den mån likväl krav riktades mot felaktig kommun,

bleve det dennas sak att påvisa, att vederbörande ej längre vore där mantals­

skriven utan avflyttat till annan kommun, något som för denna kommuns

del vore enkelt att utreda.

Beträffande frågan vilken av föräldrarna som skall vara hemortsrätts-

ledare för barnet kan man enligt kommittén tänka sig ett system, enligt

vilket barn i äktenskap i hemortsrättshänseende skall följa den av för­

äldrarna, som har barnet hos sig och faktiskt har eller senast hade vård

om barnet. Mången gång skulle det emellertid vara synnerligen svårt att

avgöra vem av föräldrarna, som har eller senast hade den direkta vården

av barnet. Man måste också taga med i beräkningen, att de kommunala

myndigheterna skulle kunna utöva påtryckningar på föräldrarna så att

barnets bosättningsförhållanden ordnades på det för vederbörande kom­

mun fördelaktigaste sättet. Åtskilliga av dessa nackdelar undvekes om

hemortsrätten för barn i äktenskap anknötes till det rättsliga vårdnads-

begreppet. Då båda föräldrarna, om de vore i livet, hade vårdnaden om

barnet, intill dess denna genom domstols beslut tillagts allenast endera av

föräldrarna, så måste uppenbarligen ställning tagas till frågan, vilken av

föräldrarna barn i regel skulle följa i hemortsrättshänseende. Kommittén

funne icke tillräckliga skäl föreligga att överge den hittillsvarande huvud­

regeln, att de härvidlag följde fadern. Därest vårdnaden överflyttades på

modern, borde de däremot följa hennes hemortsrätt. Om åter annan per-

II—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

162

son än någon av föräldrarna hade vårdnaden, borde barnet lämpligen be­

hålla den hemortsrätt det ägde, när vårdnaden övergick till annan än någon

av föräldrarna, intill dess vårdnaden återginge till någon av föräldrarna

eller barnet efter att ha uppnått 16 års ålder kunde förvärva annan hemorts­

rätt. Det förhållandet, att för vårdnadens överflyttande från båda föräld­

rarna till allenast en av dem eller till utomstående person fordrades dom­

stols beslut, torde så gott som helt eliminera riskerna för att en kommun

skulle utöva obehörigt inflytande på A^årdnadsfrågan.

Beträffande barn utom äktenskap bör enligt kommitténs mening gälla

motsvarande regler som för barn i äktenskap. Så länge vårdnaden icke

fråntagits modern, borde sålunda barnet följa hennes hemortsrätt. Om

vårdnaden av barnet överflyttades till fadern, borde hemortsrätten här­

ledas från denne. Överflyttades åter vårdnaden till annan person än någon

av föräldrarna, borde samma regler gälla som beträffande barn i äktenskap

i motsvarande fall.

För adoptivbarns hemortsrätt föreslås motsvarande härledning från

adoptanten.

I fråga om förhållandena vid den tidpunkt, då barnet uppnår 16 års ålder,

anför kommittén.

Enligt nuvarande bestämmelser i den tolkning de erhållit genom kam­

marrättens utslag behåller barnet den hemortsrätt det efter endera av för­

äldrarna ägde på sin 16-årsdag, intill dess det förvärvat sig annan hemorts­

rätt efter huvudregeln, och därvid anses endast mantalsskrivning för

kalenderår, som helt ligger efter 16-årsdagen, kunna grunda hemortsrätt.

Tillämpas denna princip på den av kommittén föreslagna huvudregeln,

skulle en 16-åring först vid det närmaste årsskiftet efter 16-årsdagen kunna

erhålla egen hemortsrätt. Ehuru detta sålunda blir fallet ett år tidigare än

enligt fattigvårdslagen, uppstår dock frågan, om han för tiden därintill

skall behålla den hemortsrätt han ägde nämnda dag. En sådan ordning

skulle emellertid strida mot kommitténs grundprincip, enligt vilken den

icke minderårige äger hemortsrätt i sin mantalsskrivningskommun och sak­

nar hemortsrätt, om mantalsskrivning icke skett. Kommittén föreslår där­

för, att huvudregeln skall tillåtas verka redan från 16-årsdagen utan hän­

syn till att mantalsskrivningsåret redan delvis har förflutit.

Minderårig bör sålunda i hemortsrättshänseende följa en av föräldrarna

intill den dag, då han fyller 16 år, och fr. o. in. denna dag erhålla hemorts­

rätt i den kommun, i vilken han blivit för det året mantalsskriven. Den

senare regeln torde få egentlig betydelse för fosterbarn, som sålunda på sin

16-årsdag komma att förvärva hemortsrätt i den kommun, där fosterhem­

met ligger. Kommittén finner en sådan ordning helt överensstämma med

strävandena att så långt som möjligt ge personer, som passerat minderårig-

hetsgränsen, hemortsrätt i den kommun, där de äro bosatta.

Som en konsekvens av de föreslagna nya hemortsrättsreglerna har kom­

mittén förordat vissa ändringar i folkbokföringsförord-

ningen. Såsom tidigare omnämnts stadgas i 14 § 6 mom. av denna för­

ordning, att om någon intages å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-,

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

163

uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt detta ej skall medföra för­

ändring i avseende å hans kyrkobokföring — och således ej heller i fråga om

hans mantalsskrivning — såvida inte under tiden sådana omständigheter in­

träffar, att han på grund därav bort, därest han ej varit intagen å inrätt­

ningen eller anstalten, kyrkobokföras annorstädes, \idare föreskrives i lag­

rummet, att i fråga om kyrkobokföring av den, som villkorligt eller på prov

frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalt, skall under prövotiden så

anses, som vore han fortfarande intagen å anstalten.

I fråga om personer, som är intagna å förbättrings-, upp­

fostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalter, anför kom­

mittén bl. a.

Socialvårdskommittén har funnit angeläget, att det överväges, om sär­

skilda bestämmelser verkligen erfordras för att förekomma mantalsskriv­

ning på anstalter, vilka ha till uppgift att mottaga personer, som berövats

sin'frihet. Redan efter huvudregeln bör folkbokföring å t. ex. ett fängelse,

en alkoholistanstalt eller en ungdomsvårdsskola icke kunna ifrågakomma,

enär det här icke kan anses vara fråga om bosättning. Sålunda uttalar nu­

mera t. f. presidenten S. Norrman i sin handbok »Rätt mantalsskrivnings­

orl» (1944) angående motsvarande bestämmelse i mantalsskrivningsförord-

ningen, att då fånges vistelse i fängelse icke vore frivillig och då dylik vis­

telse givetvis icke kunde betecknas som bosättning, det vore uppenbart, att

nu ifrågavarande stadgande blott innebure ett förtydligande av huvudregeln

om bosättningsorten som mantalsskrivningsort. Socialvårdskommittén fin­

ner det förståeligt, om ett dylikt förtydligande tidigare ansetts erforderligt.

Numera skulle det väl, även om bestämmelsen upphävdes, knappast kunna

ifrågasättas, att en internerad skulle folkbokföras å den anstalt, där han

vore internerad.

På grund av vad sålunda anförts anser kommittén, att den del av 14 §

6 inom. folkbokföringsförordningen, som avser »förbättrings-, uppfostrings-,

tvångarbets- eller straffanstalt» är överflödig och därför bör upphävas.

Däremot bör lagrummet enligt kommitténs mening fortfarande gälla be­

träffande personer, som är intagna å sjukvårdsinrättningar eller

__ för att använda kommitténs terminologi — å anstalter för sjuka och

abnorma. Kommittén framhåller, att endast sådana sjukvårdsanstalter, å

vilka långtidsvård förekommer, är av intresse i detta sammanhang, enär

det endast på sådana anstalter kunde hli fråga om att en bosättning före-

låge, samt yttrar vidare.

Till dessa höra t. ex. hem för kroniskt sjuka. Av praktiska skäl böra

samtliga sjukvårdsanstalter medtagas, trots att detta delvis är en överlopps-

gärning. Någon närmare specifikation finner socialvårdskommittén icke

påkallad; i praktiken behöver säkerligen icke tvekan råda om vad som avses

med sjukvård sanstalt, och att bestämmelsen har betydelse endast för dylika

anstalter för långtidsvård framgår ju av sammanhanget. Samma gäller

om abnormvårdens anstalter. Kommittén syftar här endast på allmänna

anstalter av detta slag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Kommittén föreslår vidare, att 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen

göres tillämpligt å personer, som vistas å ålderdo in she in. Som skäl

härför anför kommittén, att man åtminstone under en övergångstid måste

räkna med samverkan mellan olika kommuner för gemensamt ålderdoms­

hem. En bestämmelse, som innebure, att samtliga på ålderdomshemmet

intagna skulle mantalsskrivas därstädes och att alltså den kommun, där

hemmet vore beläget, skulle för alla intagna betala andel i folkpension,

skulle självfallet vara ett absolut hinder för dylik samverkan. Orimliga

konsekvenser skulle även uppstå om ett ålderdomshem, tillhörigt endast

en kommun, låge i en annan kommun, t. ex. om en stads ålderdomshem

vore beläget alldeles utanför stadsgränsen. Dylika fall förekomme.

Kommittén fortsätter.

Man torde kunna tänka sig att genom undantagsbestämmelser i de sociala

lagarna häva här berörda konsekvenser av mantalsskrivning på åldersdoms-

henimet av de där intagna. Några oöverstigliga svårigheter för detta torde

knappast föreligga. Lämpligast vore i så fall att i förbundsordningen för ett

gemensamt ålderdomshem föreskriva att den kommun, där hemmet vore

beläget, skulle av den kommun, där en intagen vid tiden för intagningen

varit bosatt, i fortsättningen erhålla gottgörelse för sina kostnader för

socialhjälp, folkpension in. in. åt den intagna. För det fall att en kommuns

ålderdomshem är beläget i annan kommun torde man ej kunna undgå sär­

skild lagbestämmelse att mantalsskrivning på ålderdomshem i dylikt fall

ej skall grunda betalningsansvar för den kommun, där hemmet är beläget,

eller bestämmelse att denna kommun för sina utlägg äger få ersättning från

den tidigare bosättningskommunen. Uppenbart är emellertid att dylika

bestämmelser måste bli skäligen invecklade och leda till en successivt fort­

gående ersättning mellan kommunerna, vilket är en allvarlig administrativ

olägenhet.------------

Det bör även beaktas, att åldringarna på ett förbundshem på intet sätt

torde räkna sig som tillhörande den kommun, där hemmet är beläget, utan

den kommun, i vilken de voro bosatta vid intagningen. Detsamma gäller

om möjligt i högre grad om åldringar på ett hem, som helt tillhör en kom­

mun men ligger i en annan. Åldringarna själva skulle i regel finna det

egendomligt om de ej hade rösträtt i »sin» kommun utan i den kommun,

där ålderdomshemmet ligger. Att en åldring ej blir mantalsskriven på ålder­

domshemmet utan under sin gamla adress i den kommun, från vilken han

kommit vid intagningen, torde därför ytterst sällan komma att av honom

uppfattas som en nackdel utan tvärtom.

Såsom närmare kommer att utvecklas i ett senare avsnitt skall enligt

kommitténs förslag inom varje landstingsområde finnas s. k. försörj-

ningshem för vissa yngre och medelålders personer, som är i behov av

omvårdnad och tillsyn men inte lämpligen bör intagas å ålderdomshem.

Kommittén finner det uppenbart, att dessa försörjningshem bör inrymmas

under 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen.

Däremot anser kommittén att ifrågavarande lagrum inte bör göras till-

lämpligt å pensionärshemmen. Efter genomförandet av reformen

165

beträffande ålderdomshemmen stode onekligen dessa och pensionärshem­

men rättsligt varandra så nära, att frågan om deras jämställdhet i avseende

på folkbokföringen kunde förtjäna övervägas. Emellertid stode dock skill­

naden i deras art fast. Pensionärshemmen vore bostadshus och de där

boende kunde åtminstone i regel i huvudsak sköta sig själva, ålderdoms­

hemmen vore anstalter och de där intagna vårdbehövande. Att hindra en

person, som hyrt lägenhet i ett hus, att folkbokföra sig på denna fastighet,

därför att den hade karaktären av pensionärshem, kunde icke vara rimligt.

För den händelse det i sällsynta undantagsfall skulle anses önskvärt med

ett för två eller flera kommuner gemensamt pensionärshem borde fördel­

ningen av kostnaderna för andel i folkpension kunna regleras i samband

med avtalet därom, nämligen på så sätt att den kommun, i vilken pensio­

närshemmet icke låge, förbunde sig att successivt ersätta den andra kom­

munen för dess kostnader för andelar i folkpension åt personer, vilka vid

flyttningen till pensionärshemmet vore mantalsskrivna i den första kom­

munen. Med hänsyn till att behovet av en dylik ordning torde bli sällsynt

finge man finna sig i de olägenheter den innebure.

I fråga om personer, som villkorligt eller på försök utskri-

vits från fångvårds-, ungdomsvårds- eller alkoholist­

anstalt anför kommittén.

När personer tillhörande dessa kategorier efter att ha varit intagna på

anstalt vistas under tillsyn eller övervakning i enskilt hem, utgör detta be­

gynnelsen till den fullständiga friheten, ett första led i strävandena att an­

passa vederbörande i en normal miljö. Den eftersträvade sociala anpass­

ningen kan lätt vedervågas, om man sätter dessa personer i särställning och

markerar deras situation genom att föreskriva att den normala regeln för

mantalsskrivning icke skall gälla för dem. Det får ur denna synpunkt anses

synnerligen angeläget, att de icke underkastas någon undantagsbestämmelse.

Fråga är då om man därigenom skulle kunna riskera, att en kommun

av fruktan för kostnader för socialvård åt dem söker förekomma, att de

mottagas i enskilt hem och beredas anställningar i kommunen. I motsats

till när det gäller sjukvårdsfall har kommittén svårt att föreställa sig att

det egentligen föreligger någon sådan risk beträffande dessa i regel fullt

arbetsföra personer. Om åtgärder av ifrågavarande slag skulle förekomma,

är det mera sannolikt, att de bottna i en strävan att undgå de personliga

obehag, som befaras uppkomma, något som saknar samband med frågan

om mantalsskrivning eller icke. Emellertid bör en speciell form av efter­

vård, som synes få allt större spridning, ägnas särskild uppmärksamhet.

Eftersom det ofta mött stora svårigheter att under anpassningstiden ordna

en lämplig inackordering för vederbörande har tanken uppkommit, att för

dem ordna särskilda inackorderingshem, s. k. övergångshem, som tar hand

om dem under en övergångstid. Övergångshemmen äro icke anstalter utan

snarast utvidgade enskilda hem. Såsom exempel må nämnas de hem, vilka

efter hand tillkomma genom samarbete mellan socialstyrelsen och IOGT.

EU lämpligt äkta par vidtalas att i en för ändamålet av organisationen för­

hyrd våning mottaga cirka tio ungdomar, av vilka hälften skola vara vill­

korligt utskrivna från ungdomsvårdsskola och den andra hälften lämpliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ungdomar i övrigt, som behöva få en sådan inackordering. Samtliga skola

inneha anställning samt av sina inkomster betala en skälig inackorderings-

avgift. övergångshem finnas i någon mån även för fångvårdens och alko­

holistvårdens utskrivna, och en stark strävan gör sig gällande att på detta

sätt öka möjligheterna till en god placering. Onekligen kan det synas ligga

närmare till hands, att en kommun gör svårigheter, om man inom den­

samma söker ordna ett dylikt hem än om saken endast gäller enskilda pla­

ceringar i spridda hem. Å andra sidan kan man ej gärna göra någon skill­

nad mellan dessa hem och helt privata hem. Att på förenämnda IOGT:s

hem göra skillnad mellan ungdomarna från ungdomsvårdsskolorna och de

övriga kan även göras till föremål för vägande erinringar. När härtill kom­

mer, att det ju även här gäller försörjningsdugliga personer, finner kom­

mittén, att farhågorna för kommunalt motstånd mot inrättandet av över­

gångshem i kommunen icke böra tillmätas avgörande betydelse.

Uppmärksammas bör, att vissa fall, tillhörande fångvårdens och kanske

än mer alkoholistvårdens klientel, kunna vara i ett sådant hälsotillstånd,

att de böra betecknas såsom vårdfall. Detta måste bli föremål för individuell

prövning. I den mån en person befinnes vara icke försörj ningsduglig utan

i behov av vård, bör självfallet mantalsskrivningsfrågan bedömas från denna

utgångspunkt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår socialvårdskoinmittén, att

den undantagsbestämmelse rörande villkorligt och på prov utskrivna, som

återfinnes i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen, upphäves.

Vad beträffar personer, som placerats i enskilda hem för

att där erhålla vård, må som bakgrund till den följande redogörelsen

för kommitténs förslag erinras om det förut berörda stadgandet i 48 § Fvl,

vilket avser dels den, som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbätt­

rings- eller uppfostringsanstalt och som genom inrättningens eller anstal­

tens försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem

under villkor att han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens

tillsyn, och dels den, som eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem för

erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist

eller svaghet, som intygats av läkare. I fråga om dylik person stadgas, att

om han på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i det fattigvårds-

samhälle där hemmet är beläget, denna mantalsskrivning ej gäller till be­

stämmande av hans hemortsrätt.

Kommittén finner det vara ett uppenbart intresse såväl för samhället

som för den enskilde, att man söker utvidga vårdmöjligheterna genom att

i ökad utsträckning anlita vad som blivit kallat familjevård. Många års

erfarenheter talade för att det i detta syfte vore nödvändigt att skapa största

möjliga garantier för att den kommun, inom vilken vederbörande vårdades

inte belastades med kostnader för socialvård åt honom. I motsatt fall finge

kommunerna lätt en avog inställning till familjevården och det bleve svå­

rare att erhålla enskilda hem, som ville åtaga sig dylik vård. Det borde

emellertid understrykas, att dylika garantier alltid måste ha en begränsad

167

räckvidd, om man inte ville göra undantagsbestämmelser från folkbok-

föringsförordningens huvudregel även för personer, vilka visserligen vore

arbetsföra och självförsörjande men beträffande vilka det kunde anses

föreligga en onormalt hög risk för att de skulle bli i behov av socialvård av

något slag. Dylika bestämmelser måste bli mycket svårtillämpliga, och

kommittén funne en sådan väg oframkomlig. Även om man sålunda inte

kunde skapa fullständiga garantier mot att ett familjevårdsfall i en fram­

tid kunde medföra ekonomisk belastning för kommunen, vunnes dock det

väsentliga i dylikt avseende genom bestämmelser som i fråga om inne­

hållet nära anslöte sig till 48 § fattigvårdslagen.

Emellertid framhåller kommittén, att man inte kan inskränka sig till

att i den nya socialhjälpslagen införa en motsvarighet till 48 § Fvl. Kom­

munernas socialvårdskostnader bestode nämligen relativt sett i allt mindre

grad av fattigvård och allt mer av andel i andra hjälpformer såsom folk­

pension, särskilda barnbidrag, bidragsförskott in. in. Även de socialförsäk-

ringslagar, som icke innebure ett ekonomiskt ansvar för kommunen såsom

sådan, måste i detta sammanhang beaktas, t. ex. lagen om allmän sjuk­

försäkring. Enligt sistnämnda lag skulle försäkringspliktig för varje

kalenderår vara medlem i sjukkassan för den kommun, där han för samma

år blivit mantalsskriven. Om i en kommun familjevård för t. ex. sinnes­

sjuka vunnit vidsträckt utbredning, komme detta att för sjukkassan i kom­

munen medföra en belastning med ett ur risksynpunkt särskilt ogynnsamt

klientel, vilket för kommunens medlemmar kunde leda till högre avgifter

till kassan. Skulle man fullfölja den linje, som i viss mån följts i 48 §

fattigvårdslagen, finge man alltså i ett flertal sociala författningar införa

undantagsbestämmelser av dylik typ. En sådan splittring av bestämmelserna

måste ur praktiska synpunkter vara förenad med olägenheter.

Kommittén uttalar vidare, att särskilt på landsbygden den uppfattningen

vore rotfäst och utövade starkt inflytande på människors handlande, att

redan det förhållandet, att en vårdbehövande person bleve mantalsskriven

i kommunen, medförde risker för att kommunen skulle belastas med kost­

nader för hans räkning. Detta förhållande hade otvivelaktigt i hög grad

minskat värdet av 48 § Fvl ur familjevårdens synpunkt. Det vore ange­

läget, att man toge hänsyn till denna erfarenhet. Skulle man nå verklig

effekt av en undantagsbestämmelse måste den innebära undantag ej från

mantalsskrivningens verkningar utan från själva mantalsskrivningsåtgär-

den. Socialvårdskoinmittén tilläde denna synpunkt stor vikt och ansåge

densamma jämte förut anförda skäl böra leda till att i folkbokföringsför-

ordningens 14 § inrycktes en bestämmelse av det huvudinnehållet, att den

person, vars bosättning i enskilt hem hade karaktären av ett mottagande

mot ersättning för erhållande av vård för sjukdom e. d., ej skulle mantals­

skrivas därstädes.

Enligt kommitténs mening ligger det i sakens natur, att vad som sålunda

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

168

föreslagits i fråga om den, som placerats i enskilt hem, även borde gälla

den, som placerats på enskilt vårdhem för sjuka personer.

Kommittén erinrar slutligen om att fosterbarn enligt gällande be­

stämmelser folkbokföres i den kommun, där fosterhemmet ligger, och detta

även om barnet är omhändertaget av barnavårdsnämnd. Kommittén funne

denna ordning riktig. Det vore av vikt för barnen i flera avseenden, att de

vore kyrko- och mantalsskrivna i samma kommun som fosterföräldrarna;

denna bleve likväl icke barnets ersättningskommun, enär ett barn alltid

hade samma ersättningskommun som endera av föräldrarna. Kommittén

ansåge därför någon ändring i detta hänseende icke böra ifrågasättas.

De ändringar i folkbokföringsförordningen, som förordats av kommittén,

har av kommittén sammanfattats i följande förslag till ny lydelse av för­

ordningens 14 § 6 mom.

Intages någon på allmän anstalt för sjuka eller abnorma, på ålderdoms­

hem eller försörjningshem, medför detta ej förändring i avseende å hans

kyrkobokföring, såvida icke under tiden sådana förhållanden inträffa, att

han på grund därav bort, därest han ej varit intagen på anstalten eller hem­

met, annorstädes kyrkobokföras. Motsvarande skall gälla den som varit

intagen på sjukvårdsanstalt och genom anstaltens försorg för fortsatt vård

överlämnats till enskilt hem, under villkor att han fortfarande står under

anstaltens tillsyn, liksom även den som eljest mot ersättning mottagits i

enskilt hem för erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller

andlig brist eller svaghet, som blivit av läkare intygad, under förutsättning

att personen uppnått 16 års ålder. Med enskilt hem jämställes av enskild

person eller sammanslutning ordnad vårdanstalt för sjuka.

I fråga om behovet av föreskrifter, som ger möjligheter

att reagera mot manipulationer i syfte att påverka en

hjälptagares förvärv av hemortsrätt, yttrar kommittén bl. a.

De kommunala tjänstemännens och förtroendemännens understundom

dokumenterade benägenhet att genom mer eller mindre illojala åtgärder

söka undgå försörjningsbördan för personer, som äro eller befaras bliva

understödstagare, bottnar naturligen ytterst i nuvarande fattigvårdslags

regler angående fördelningen av kostnaderna kommunerna emellan för fat­

tigvård. I samma mån som de enskilda kommunernas försörjningsbörda

lättas, torde frestelserna att tillgripa dylika utvägar förminskas. Kommitténs

förslag innebär en genomgripande förändring av kostnadsfördelningen för

fattigvården (socialhjälpen), i det att ett väsentligt statsbidrag skall utgå

till kommunerna. Härigenom kan man förvänta eu minskad benägenhet till

illojala eller direkt ohederliga åtgärder från kommunernas sida i nyss an­

givet syfte. Den starka förenklingen av reglerna för hemortsrättsförvärv

inskränker även fältet för manipulationer. Dylika kunna ju ifrågakomma

enbart i avseende på mantalsskrivningen. Kommittén anser sig emellertid

icke kunna utgå från att de reformer, som föreslås, skola verka hindrande

i tillräcklig utsträckning. Det torde i varje fall vara försiktigast att räkna

med att det kan förekomma att kommunala organ i syfte att undgå kostna­

den för socialhjälp vidtaga åtgärder för att få en person mantalsskriven i

en annan kommun eller i samma syfte söka förhindra mantalsskrivning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 117 år 1955

169

den egna kommunen. Att utanför nu gällande strafflags bestämmelser om

ämbetsbrott kriminalisera förfaranden av nu nämnt slag möter stora svå­

righeter, såväl vid bestämmandet av brottets beskaffenhet som vid en even­

tuell straffbestämmelses tillämpning i praktiken. De bevismngssvårigheter,

som säkerligen komma att föreligga, torde ofta göra en dylik straffbestäm­

melse mer eller mindre illusorisk. Kommittén finner däremot lämpligt, att

länsorganet gives befogenhet att i enskilda fall, där anledning finnes att

antaga att illojala förfaranden förekommit, fastställa hemortsrätten med

bortseende från vad reglerna om denna eljest stipulera.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommittén en bestämmelse

av innebörd, att länsstyrelsen, där manipulationer beträffande någon av de

tre sista mantalsskrivningsförrättningarna förekommit, skall kunna för­

klara, att en person, även om han efter gällande regler skulle förvärvat

hemortsrätt i ny kommun, skall ha kvar sin förutvarande hemortsrätt.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen anför kommittén.

Beslut enligt en sådan bestämmelse skall sålunda begränsas till att inne­

bära, att den aktuella mantalsskrivningen icke skall grunda ersättnings­

skyldighet för den kommun, mantalsskrivningen avser utan ersättnings­

frågan bedömas som om vederbörande varit mantalsskriven i samma kom­

mun som för föregående år. Skulle följande år mantalsskrivning i den nya

kommunen ånyo äga rum och dragés frågan om denna kommuns betal­

ningsskyldighet för socialhjälp under länsstyrelsens prövning (på nytt eller

första gången) får denna överväga, huruvida vad som förekommit tidigare

varit av så allvarlig natur att huvudregeln om den aktuella mantalsskriv­

ningen som grund för ersättningsskyldigheten bör sättas ur kraft i a\ se­

ende på denna andra mantalsskrivning i den nya kommunen. Ju längre

bort man kommer från det tillfälle, då manipulationerna företogos, desto

sällsyntare bör det vara att så sker. Efter tre år bör huvudregeln få gälla

utan undantag. Även förekomsten av en sålunda begränsad möjlighet att

göra en tidigare mantalsskrivningskommun ersättningsskvldig, torde vara

av värde för förebyggande av manipulationer.

Kung1. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Till förekommande av missförstånd understryker kommittén särskilt, att

prövningen av fråga om manipulationer ägt rum ej i något avseende skall

innebära en prövning av vad som enligt folkbokföringsförordningens be­

stämmelser varit riktig mantalsskrivningsort. Manipulationerna hade i all­

mänhet den innebörden att man genom särskilda åtgärder skapade det

underlag för mantalsskrivning i en viss kommun, som folkbokföringsför-

ordningen föreskreve. I den mån så ej skett men mantalsskrivning likväl

ägt rum kunde den därav berörda genom besvär i den ordning, som stad­

gades i folkbokföringsförordningen, föranstalta om att mantalsskrivningen

undanröjes. Vore det fråga enbart om dylika fall erfordrades knappast

några manipulationsbestämmelser. Dessa syftade på de fall, där den fak­

tiska mantalsskrivningen vore fullt riktig men tillkommit genom åtgärder

i berört syfte. Länsstyrelsen hade endast att utgå från den taktiska man­

talsskrivningen. Til! undvikande av att lid och arbete nedlades på ett mal

om manipulationer angående en mantalsskrivning, vilken sedan av veder-

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

börlig myndighet undanröjdes, borde länsstyrelse, när i fråga om manipu­

lationer talan väcktes, innan den mantalsskrivning frågan gällde vunnit

laga kraft, förklara målet vilande i avvaktan på att så skulle bli förhållan­

det, eller mantalsskrivningen upphävas, i vilket senare fall manipulations-

målet ej behövde bli föremål för prövning.

Kommittén framhåller, att den endast av försiktighetsskäl funnit sig

böra föreslå ifragavarande bestämmelser. Enligt kommitténs mening fun­

nes det all anledning att räkna med att mål angående manipulationer i hem-

ortsrättsfrågor bleve sällsynta.

Slutligen föreslår kommittén, att benämningen hemortsrätt

utmönstras ur lagstiftningen. Som skäl härför anföres.

Det gamla ordet hemortsrätt har under senare tid understundom använts

icke endast i samband med fattigvården utan som en samlingsterm för be­

stämmelser , vilka ange vilken kommun som skall betala stadgad kommun­

andel i viss allmän förmån. Emellertid ligger det i själva ordet hemorts­

rätt ofrånkomligen i avseende på sambandet mellan individen och kommu­

nen någonting långt starkare än det som behöver ligga bakom en mantals­

skrivning. I gamla tider innebar ordet, att man verkligen i djupare mening

hörde hemma i kommunen och därför hade rätt att betrakta denna som sin

hemort och ställa krav pa kommunen därefter. Visserligen har samhörig-

hetskravet sedermera kraftigt uttunnats men det ligger dock till grund

även för 1918 års lags bestämmelser och det är därför följdriktigt att man

även i denna lag använt ordet hemortsrätt.

Kommittén har ovan föreslagit, att samhörighetskravet skall helt släppas

vid fastställande av bestämmelser om kommuns ansvarighet för meddelad

socialhjälp. De av kommittén föreslagna bestämmelserna äro i själva verket

icke några hemortsrättsbestämmelser i egentlig mening. Den hjälpbehö-

vande erkännes i regel mera höra hemma i vistelsekommunen än i den

kommun, som göres i sista hand betalningsskyldig. Det är därför lämpligast

att låta även ordet hemortsrätt försvinna.

Enligt kommitténs mening föreligger det inte något egentligt behov av en

särskild term för att i lagtexten beteckna den i sista hand ekonomiskt an­

svariga kommunen. Det läte sig väl göra att direkt hänföra sig till man­

talsskrivningen. Å andra sidan torde det vara svårt att i tvister om ersätt­

ningsskyldighet, vid allmänna diskussioner om frågan m. in. reda sig utan

en dylik term. Därvid borde man emellertid för att beteckna den kommun,

som vore betalningsskyldig gentemot vistelsekommunen, använda ett ord

som utsade endast detta. Kommittén ville för ändamålet föreslå ordet »er-

sättningskommun», vilken nya term borde fastslås i lagtexten.

171

Remissyttranden

Socialvårdskommitténs förslag till ändring av de nuvarande reglerna om

hemortsrätt har varit föremål för delade meningar bland de remissinstan­

ser, som yttrat sig i frågan.

Den av kommittén förordade huvudregeln, att varje medbor­

gare skall anses äga hemortsrätt i den kommun, där han

är mantalsskriven, har — om ock i vissa fall med tvekan i

princip tillstyrkts av kammarrätten, socialstyrelsen, länsstyrel­

serna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristian­

stads, Hallands, Gävleborgs, Kopparbergs och Västerbottens län, 7 stader

nämligen Katrineholm, Västervik, Kristianstad, Lund, Landskrona, Marie-

stad och Sala —- 8 landskommuner eller köpingar, Gävleborgs läns fattig-

vårdsförbund, 1949 års folkbokföringssakkunniga, De lungsjukas riksför­

bund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund.

Som skäl för sin positiva inställning till kommitténs förslag anför läns­

styrelsen i Kopparbergs län, att förslaget innebure färre anledningar till

tvister mellan kommunerna och minskat arbete inom förvaltningsorganen.

Liknande synpunkter framföres i åtskilliga andra av de tillstyrkande ytt­

randena. Sålunda uttalar t. ex. länsstyrelsen i Gotlands län sin stora till­

fredsställelse över att de nuvarande inkrånglade hemortsrättsreglerna och

med dem de olustiga hemortsrättstvisterna kommer att försvinna. Stads­

fullmäktige i Kristianstad fäster sig särskilt vid att samtliga samhällets

hjälpformer kommer att grundas på samma hemortsrättsbegrepp, vilket

måste medföra enhetlighet inom socialvården och administrativt sett verka

förenklande. Även den enskilde medborgaren bleve självfallet mera betjänt

av den lättfattliga regeln, att han erhölle hemortsrätt i den kommun, där

han för det löpande året vore mantalsskriven. Stadsfullmäktige i Lund finner

det ur humanitär synpunkt glädjande att de gamla hemortsrättsreglerna

föreslås borttagna, även om den praktiska betydelsen av förändringen

sannolikt övervärderats av socialvårdskonimittén. De lungsjukas riksför­

bund anför som skäl för sitt tillstyrkande, att de nuvarande svårigheterna

att få frivillig fattigvård, om man ej vistas i hemortsrättskommunen, kom­

mer att bortfalla liksom alla de anledningar till irritation, som gällande

regler innebär.

Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län skulle det självfallet ha varit önsk­

värt, om hemortsrättsbestämmelser kunnat helt slopas och det slutliga an­

svaret för social hjälpskostnaderna läggas på vistelsekommunen. Därmed

hade man kommit bort från ersättningstvister mellan kommunerna. Om

socialhjälpsförslaget genomfördes först sedan det försäkringsinässiga skyd­

det blivit väl utbyggt, borde kunna övervägas, om icke hemortsrättsbestäm-

melserna kunde upphävas. Förutsättningar för eu sådan förenkling av för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

172

farandet saknades emellertid enligt länsstyrelsens mening för närvarande,

och under sådana omständigheter vore länsstyrelsen, om förslaget till social-

hjälpslag ändå genomfördes, beredd att tillstyrka att mantalsskrivnings-

kommunen gjordes till ersättningskommun och att kravet på fattigvårds-

fritt år icke upprätthölles. Även länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge och

Kristianstads län har varit inne på tanken att låta vistelsekommunen stå

för samtliga socialvårdskostnader men avvisat denna tanke och i stället

anslutit sig till kommitténs förslag. Sistnämnda länsstyrelse har dock

uttalat farhågor för att de av kommittén förordade reglerna i praktiken

komme att visa sig lika litet fullt tillfredsställande som de nuvarande. En­

ligt länsstyrelsen i (tävlcborgs län skulle ett genomförande av kommitténs

förslag medföra, att frågan om en persons rätta mantalsskrivning komme

att ägnas större uppmärksamhet från kommunernas sida än tidigare. Det

\ore följaktligen att förvänta att antalet mantalsskrivningsprocesser komme

att öka. Det oaktat ville länsstyrelsen hälsa de föreslagna nya bestämmel­

serna med tillfredsställelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ger uttryck för tveksamhet, huruvida

en kodifiering av kommitténs förslag komme att avsevärt nedbringa antalet

kommunala tvister. Ett slopande av den interkommunala ersättningsskyl­

digheten skulle säkerligen bland annat medföra mycket väsentliga bespa­

ringar i fråga om statens och kommunernas administrationskostnader för

hithörande ärenden. Men å andra sidan skulle ett upphävande av ersätt­

ningsskyldigheten otvivelaktigt ha följder, som ur skilda synpunkter icke

kunde anses tillfredsställande. Länsstyrelsen ansåge sig därför __ ehuru

med tvekan — icke höra avstyrka kommitténs förslag på denna punkt.

En viss tveksamhet rörande lämpligheten att lagfästa kommitténs förslag

har kommit till uttryck även i en del andra yttranden. Sålunda uttalar

stadsfullmäktige i Landskrona, att det nog i och för sig vore sant att de

många och ofta invecklade hemortsrättsprocesserna komme att elimineras

genom den föreslagna reformen. Men sannolikt finge vi i stället en mång­

fald ofta invecklade mantalsskrivningsprocesser. Fullmäktige kunde emel­

lertid inte förorda ett bibehållande av den gamla ordningen; och eftersom

inget tredje alternativ diskuterats syntes icke vara något annat att erinra

mot förslaget än att det ej vore fullt tillfredsställande. Stadsfullmäktige i

Örebro befarar, att det av kommittén föreslagna systemet möjligen kan

komma att medföra ett inkomstbortfall för de större och medelstora stä­

derna, vars socialvård på grund av högre kvalitet och bättre förmåner ut­

övar en viss lockelse på hjälpbehövande från andra kommuner. Även från

andra synpunkter kunde anmärkningar riktas mot förslaget men det torde

knappast vara möjligt att på andra vägar komma fram till en bättre lös­

ning av det besvärliga hemortsrättsproblemet. Dessutom torde bärande

skäl saknas att för socialhjälpens del tillämpa hemortsrättsbestämmelser

av principiellt annan karaktär än för socialvården i övrigt, och kommit­

téns förslag borde därför följas i detta avseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr

777

år 1955

173

Kammarrätten (majoriteten) finner socialvårdskommitténs kritik mot

de nuvarande hemortsrättsreglerna i viss mån ensidig. Sålunda hade icke

framhållits, att desamma utgjorde ett viktigt skydd för de hjälpbehövande.

Hemortsrättskommunen kunde icke komma undan sitt ansvar för den som

åtnjöte vård enligt 1 § Fvl annat än genom arrangerande av s. k. fattig-

vårdsäktenskap och andra dylika uppseendeväckande åtgärder. Ville under -

stödstagaren flytta till annan kommun, behövde han icke riskera ovilja dit

han komme — inflyttningskommunen vore i regel villig att ge honom

hjälp. Kommitténs förslag kunde där tänkas medföra allvarliga olägen­

heter för den hjälpbehövande. Saknades verklig samhörighet mellan honom

och den kommun där han bodde, kunde han riskera, att påtryckningar

gjordes för att få honom att flytta ur kommunen och att hinder lades i

hans väg, när han ville bosätta sig i en annan kommun. Han kunde hindras

att få bostad och arbete, och han kunde tvingas bort genom njugghet vid

beviljande av understöd. Enligt kammarrättens förmenande gå\e också

kommitténs framställning av risken för s. k. manipulationer anledning till

invändningar. Man finge av densamma den föreställningen att nuvarande

hemortsrättsbestämmelser skulle vara mera ägnade att framkalla manipula­

tioner från kommunernas sida för att undgå ersättningsskyldighet än de

bestämmelser kommittén föreslagit. I själva verket torde det förhålla sig

tvärtom. För närvarande vore det svårt att genom manipulationer över­

flytta hemortsrätten för en understödstagare; understödstagaren skulle

som regel bringas att dels flytta till en annan kommun, dels uppehålla sig

i den nya kommunen utan fattigvård ett kalenderår. Enligt förslaget där­

emot vore det tillfyllest att understödstagaren flyttade ur kommunen för

att man skulle slippa vidare kostnader för honom. De manipulationer man

kunde befara vore åtgärder från en kommuns sida för att bringa personer

att flytta ut ur kommunen eller hindra personer att flytta in i kommunen.

Sådana åtgärder kunde tydligen vara av de mest växlande slag från per­

sonliga påtryckningar till systematiska och generella åtgärder för att för­

svåra vistelse i kommunen för icke önskvärda personer. De kunde också

gå ut på att bereda dylika personer bostad på annat håll. Mången gång

torde det vara svårt att draga gränsen för vad som kunde anses tillåtet och

ej tillåtet i detta avseende. Med det anförda hade kammarrätten velat

framhålla att vissa risker vore förbundna med den föreslagna förenklingen

av reglerna för kommunernas inbördes ersättningsskyldighet. Huru stora

dessa risker kunde vara, vore svårt att bedöma. Införandet av statsbidrag

och sammanslagningen av småkommuner borde, såsom kommittén fram-

hållit, i allt fall minska de antydda riskerna. Att folkpensioneringslagens

likartade regler om ersättningskommun icke såvitt försports vållat några

större olägenheter i förevarande avseende, vore också ett gynnsamt tecken.

Kammarrätten ansågc med hänsyn härtill alt man knappast hade anled­

ning alt på grund av de berörda riskerna avstå från de stora fördelar, som

Kungl. Maj:Is proposition nr 177 år 1955

174

den av kommittén förordade fördelningen mellan kommunerna av kostna­

derna för socialhjälpen onekligen innebure, främst därutinnan att denna

fördelning överensstämde med vad som gällde inom socialvården i all­

mänhet.

Några remissinstanser har uttalat sig om de av kommittén föreslagna

hemortsrättsreglerna utan att direkt vare sig till- eller av­

styrka dem. Sålunda säger sig Landsorganisationen inte ha möjlighet

i detalj bedöma förslaget. Organisationen funne emellertid grundtanken

riktig och förordade förenklingar i den utsträckning de kunde genomföras.

Det förefölle dock som om förslagets förverkligande i hög grad vilade på

förutsättningen, att staten lämnade betydande bidrag till socialhjälpens

finansiering.

Kommitténs förslag till huvudregel har avstyrkts eller i varje

fall starkt kritiserats av två reservanter i kammarrätten, över-

ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Göteborgs

och Bohus, Värmlands, Västernorrlands och Jämtlands län, ett 20-tal städer

och ett 10-tal landskommuner, statens fattigvårds- och barnavårdskonsu-

lenter i Växjö och Vänersborg ävensom Svenska stadsförbundet och Svenska

socialvårds förbundet.

En del av dem som inte ansett sig kunna tillstyrka kommitténs förslag

har förordat, att det ekonomiska ansvaret för utgiven socialhjälp lägges på

vistelsekommunen utan rätt för denna att av annan kommun åter­

kräva vad som utgivits. Till dem som intagit denna ståndpunkt hör statens

fattigvårds- och barnavårdskonsulent i Växjö, vilken utvecklar sina syn­

punkter på följande sätt.

Att hemortsrättsbestämmelsernas betydelse, om den i betänkandet före­

slagna lagstiftningen i huvudsak genomföres, blir avsevärt reducerad, är

uppenbart. För närvarande kan ny hemortsrätt endast i sällsynta fall,

exempelvis genom giftermål, förvärvas efter fyllda 60 år. Familjer och

mödrar med omhändertagna barn äro ofta under 10-tal år förhindrade att

törvärva ny hemortsrätt, likaså många invalider, sinnesslöa, epileptiker,

m. fl. För alla dessa föreslås undanröjande av hindren för förvärv av ny

hemortsrätt. Det synes mig ostridigt, att det är just de nämnda grupperna

och deras för avsevärd tid eller för all framtid bundna hemortsrätt som ur

kostnadsfördelningssynpunkt betyder mest. Gives åt samtliga dessa hem­

ortsrätt i mantalsskrivningskommunen, då frågar man sig om det verk­

ligen är motiverat att behålla ett ersättningssystem och vad därmed följer

av processer, utredningar och annan pappersexercis för det relativa fåtal

personer, som nödgas söka och befinnas berättigade till socialhjälp i annan

kommun än mantalsskrivningskommunen. Konsekvenserna av hemorts-

respektive ersättningsbestämmelsernas totala slopande bleve kanske svårast

för vissa städer, men kommittén uttalar själv (s. 215—216) att erfaren­

heterna från Danmark, där hemortsrättsförvärvet är synnerligen lätt, när­

mast talar för att hemortsrättsreglerna i och för sig icke spela större roll

för inflyttningsfrekvensen till storstäderna och att med den begränsade roll

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

175

socialhjälpen kommer att spela inom socialvården i dess helhet, de till

socialhjälpen anknutna hemortsrättsbestämmelserna knappast komma att

påverka medborgarnas val av bosättningskommun, i varje fall icke i nämn-

Frågan blir då — kan det vara någon mening med att bibehålla särskilda

ersättningsbestämmelser kommunerna emellan och den för regleringen av

ersättningarna erforderliga administrativa apparaten endast for den i för­

hållande till de ovan nämnda grupperna obetydliga grupp, som etter flytt­

ning under året nödgas söka socialhjälp utanför sin mantalsskrivnings-

kommun? Jag tror det icke, och om man av hänsyn till vissa stader skulle

vara nödsakad fastställa ersättningsbestämmelser för hjälp åt gruppen till­

hörande torde det av allt att döma bli stora besparingar för det allmänna

om staten påtager sig kostnaderna under i huvudsak samma former som

föreslagits i fråga om icke mantalsskrivna m. fl. Det blir ju inte som nu

fråga om att kostnaderna i vissa fal! under närmare en mansålder ska

påverka statsverket eller viss kommun. Nästa mantalsskrivning bör ju

leda till att bördan överflyttas på den kommun, som enligt huvudregeln

bör bära den. För det allmänna och t. o. in. för statsverket torde den har

antydda anordningen snarare medföra besparingar än ökade utgifter.

Kommunernas intresse av att vidtaga åtgärder för att förhindra eller

främja persons mantalsskrivning i viss kommun torde också under sadant

förhållande avsevärt reduceras och som följd därav mantalsskrivnmgspro-

cesserna. Att så sker synes angeläget inte minst därför att den föreslagna

befogenheten för länsstyrelse att förordna att kommun, i vars intresse åt­

gärder för påverkande av mantalsskrivningen vidtagits, skall under visst

år vara skyldig svara för socialhjälpskostnad för den ifrågavarande perso­

nen, förefaller otillräckligt för sitt syfte. När visst år gått, kan det av kom­

munen i fråga eftersträvade syftet i många fall vara uppnått.

Tanken på att låta vistelsekommunen bära det slutliga ansvaret för social-

hjälpskostnaden har vunnit anslutning även i de yttranden, som avgivits

av stadsfullmäktige i Uppsala, Linköping, Karlstad, Arboga och Borlänge

samt kommunalfullmäktige i Slite kommun och Skellefteå landskommun,

vilka alla ansett, att samtliga hemortsrättsregler borde slopas. De skäl som

åberopats härför överensstämmer i allt väsentligt med vad som anförts i

det nyss refererade yttrandet av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i

Växjö; stadsfullmäktiges i Uppsala ståndpunktstagande härutinnan byg­

ger dock på förutsättningen att kostnaderna för barnavården helt eller i

varje fall till största delen bestrides av staten. Stadsfullmäktige i Borlänge

upplyser, att barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen i Borlänge till­

sammans under åren 194a—1949 utbetalat cirka 112 000 kr. till »india kom

muner medan andra kommuner till Borlänge inbetalat cirka 102 000 kr.

Skillnaden utgjorde sålunda endast cirka 2 000 kr. per år för en stad av

Borlänges storlek. Det kunde väl vara värt dessa 2 000 kr. att slippa ilrån

uppgörelser med andra kommuner, varvid jämväl processerna hos högre

myndigheter skulle bortfalla. En icke ringa arbetsbesparing skulle göras

på olika håll, om ersättningsförfarandet slopades och den kommun, som

beviljat socialhjälpen, själv finge svara för kostnaderna. Med det slats-

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

176

bidrag, som föreslagits av socialvårdskommittén, syntes kostnaden komma

att bli överkomlig.

I ett yttrande — nämligen det som avgivits av kommunalfullmäktige i

Östervåla kommun — förordas, att hemortsrätten baseras på kyrko­

bokföringen.

Flertalet av de remissorgan, som avstyrkt kommitténs förslag, riktar

emellertid inte sin kritik mot att mantalsskrivningen lägges till

grund för hemortsrätten utan mot att det nuvarande kravet på en viss

h j ä 1 p f r i tid föreslås slopat.

Överståthållarämbetet säger sig vara väl medvetet om att de nu gällande

hemortsrättsbestämmelserna inte är tillfredsställande i alla avseenden. De

finge dock sägas utgöra en i stort sett nöjaktig lösning av de sinsemellan

motstridiga intressen, som måste ligga till grund för utformningen av regler

på detta område. Ämbetet hävdade med bestämdhet, att en övergång till

nya hemortsrättsregler inte borde ifrågakomma utan att dessa framstode

såsom de gamla klart överlägsna.

Frågan huruvida ett snabbare hemortsrättsförvärv är önskvärt eller ej

har enligt överståthållarämbetets mening olika aspekter allteftersom man

ser denna fråga ur den enskildes eller ur kommunernas synvinkel. Härom

anför ämbetet.

Den enskildes intresse av snabbare hemortsrättsförvärv är beroende av

omfattningen av den socialvård, som vistelsekommunen skall vara skyldig

utgiva. För närvarande torde fattigvårdsstyrelserna i allmänhet icke göra

åtskillnad mellan inom kommunen hemortsberättigade och icke hemorts­

berättigade såvitt angår meddelande av obligatorisk fattigvård enligt 1 §

fattigvårdslagen. Fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen åter lärer i stort

sett vara reserverad för inom kommunen hemortsberättigade. Samma åt­

skillnad torde jämväl i fortsättningen komma att upprätthållas, därest i

socialhjälpslagen intagas bestämmelser, som innebära olika grader av skyl­

dighet för vistelsekommunen att ingripa vid hjälpbehov. I den mån ut­

rymmet för den obligatoriska fattigvården enligt 1 § fattigvårdslagen ut­

vidgas, minskas emellertid den enskildes intresse av snabbare hemorts­

rättsförvärv.

Sett ur kommunernas synvinkel framstår åtminstone för vissa kommu­

ner en utveckling i enlighet med socialvårdskommitténs förslag såsom myc­

ket betänklig. Visserligen eftersträvas en socialvård, som i princip skall

vara likvärdig i hela landet, men det torde dröja länge innan denna stan­

dardisering uppnåtts, och det torde för övrigt alltid komma att förhålla sig

så, att socialvården inom kommuner med särskilt stark ekonomisk ställning

— främst de större städerna — alltid kommer att erbjuda vidsträcktare

förmåner än inom andra kommuner. Man kan ej bortse från risken, att

personer i huvudsaklig avsikt att komma i åtnjutande av den bättre social-

vårdsstandarden i orter tillhörande förstnämnda kategori, inflytta dit.

överståthållarämbetet finner det vidare uppenbart, att den fördel av den

föreslagna reformen av hemortsrättsreglerna, som skulle bestå i en minsk­

ning av antalet hemortsrättsprocesser, till stor del komme att uppvägas av

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

177

en ökning av antalet xnantalsskrivningsprocesser. Särskilt betänkligt vore

emellertid, att den föreslagna omläggningen av hemortsrättsinstitutet in-

bjöde till manipulationer från en kommuns sida i syfte att antingen åväga­

bringa, att vårdbehövande erhölle hemortsrätt i annan kommun, eller för­

hindra uppkomsten av sådan rätt i den egna kommunen. Så länge bestäm­

melser funnes av innehåll att ersättningsskyldighet kommuner emellan före-

låge, framstode det som ett oeftergivligt krav att reglerna vore så avfattade

att de i möjligaste mån tryggade mot dylika manipulationer. Redan med

nuvarande lagstiftning, som främst genom bestämmelsen om ett s. k. fattig-

vårdsfritt år ville tillgodose kravet pa säkerhet i detta avseende, saknades

icke exempel på att obehörigt verkande i syfte att överflytta fattigvårds-

börda på annan kommun förekommit. Kn övergång till mantalsskrivningen

som ensamt avgörande skulle säkerligen medföra en ansvällning av sådana

försök till obehörigt verkande. Socialvårdskommittén hade å ena sidan

bagatelliserat denna fara men å andra sidan funnit sig föranlåten att i lag­

texten intaga mycket ingående bestämmelser i syfte att motverka den ten­

dens i antydd riktning, som kunde bliva följden därest kravet på ett fattig-

vårdsfritt år slopas. I första hand märktes därvid det föreslagna stadgandet

av innebörd att länsstyrelsen i nu förevarande fall under vissa omständig­

heter kunde bortse från skedd mantalsskrivning. I motiveringen till detta

stadgande hade socialvårdskommittén anfört, att den övervägt kriminali­

sering av manipulationer men att den avstått härifrån med hänsyn till be­

vissvårigheter. Det syntes överståthållarämbetet uppenbart, att samma

bevissvårigheter gjorde sig gällande i lika hög grad vid prövning enligt detta

lagrum, då länsstyrelsen icke gärna på mer eller mindre lösa antaganden

kunde bortse från eljest avgörande mantalsskrivning. Värdet av stadgandet

finge därför anses vara synnerligen begränsat.

Sammanfattningsvis finner sig överståthållarämbetet kunna fastslå, att

de föreslagna hemortsrättsbestämmelserna företer sådana brister, att äm­

betet finner det vara betydligt lyckligare att de nu gällande bestämmelserna

i huvudsak bibehållas än att en omreglering i enlighet med förslaget

äger rum.

Knligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har socialvårdskommittén

i icke obetydlig grad överdrivit nackdelarna av de nuvarande hemortsrätts-

reglerna. Dessa behärskades nu tämligen väl av kommunalmännen och

även allmänheten hade blivit förtrogen med dem. Antalet hemortsrättspro-

cesser torde under de senaste tio åren ha betydligt nedgått i antal och hem-

ortsrättsreglerna vållade ej kommunalmännen samma bekymmer och tids­

ödande arbete som tidigare. Kommittén hade för undanröjande av påtalade

nackdelar föreslagit avskaffande av hemortsrättsbegreppet och dettas er­

sättande med begreppet ersättningskommun, innefattande synnerligen

enkla regler för bestämmande av vilken kommun, som slutligen skulle an­

svara för socialhjälp åt en person. Det föreslagna institutet slode och fölle

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr In

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

12

178

med förslaget om statsbidrag till socialhjälpen. Men även om kommitténs

förslag om statsbidrag skulle godtagas vore det synnerligen tvivelaktigt om

hemortsrättsproblemet kunde lösas efter de av kommittén uppdragna

linjerna.

Efter att ha berört frågan om barns hemortsrätt — denna fråga kom­

mer att behandlas i det följande — fortsätter länsstyrelsen.

Kommittén har såsom ett av villkoren för godtagbara hemortsrättsbestäm-

melser angivit, att bestämmelserna ej få vara sådana att de inbjuda myndig­

heter och andra till s. k. manipulationer. De nuvarande bestämmelserna

göra knappast detta men det kan med fog ifrågasättas, huruvida ej de av

kommittén föreslagna i allt för hög grad komma att möjliggöra dylika

manipulationer. Kommittén synes själv befara detta då kommittén ansett

sig böra införa en särskild påföljd för manipulationer. Det kan dock ifråga­

sättas om förefintligheten av dylik påföljd kommer att verka hämmande,

då bevisningssvårigheterna säkerligen bli betydande och bestämmelserna i

övrigt svåra att tillämpa.

Kommittén har vidare beträffande den förebyggande fattigvården fram­

hållit att de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna verka så, att sådan

hjälp sällan kommer en person till del, som icke har hemortsrätt i vistelse­

kommun. Kommittén förmenar att denna olägenhet skulle i avsevärd ut­

sträckning undanröjas genom de föreslagna bestämmelserna, då enligt dessa

vistelsekommun och »hemortskommun» skulle i betydligt större antal fall

än nu komma att sammanfalla. Länsstyrelsen vill icke bestrida riktigheten

i och för sig i detta resonemang men det finnes en annan omständighet som

talar för att de föreslagna bestämmelserna komma att verka i motsatt rikt­

ning. När det enligt förslaget kommer att bli mycket lätt för en person att

förvärva ny »hemortskommun», kommer säkerligen kommunernas intres­

sen för att genom kostsamma förebyggande åtgärder återgiva en person

självförsörjningsförmågan att betydligt avtrubbas, då ju kommunen kan

säga sig att kommunen har stora utsikter att redan nästa år bli kvitt per­

sonen i fråga. Det räcker ju med att vederbörande blir mantalsskriven i

annan kommun.

På grund av det anförda kan länsstyrelsen inte biträda kommitténs för­

slag utan anser, att de nuvarande hemortsrättsreglerna med en del mindre

justeringar är att föredraga.

De synpunkter, som framförts av överståthållarämbetet och länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, återkommer i åtskilliga andra yttranden.

Sålunda sammankopplas i en del av yttrandena hemortsrättsfrågan med

spörsmålet om statsbidrag till kommunernas socialhjälpskostnader. Läns­

styrelsen i Jönköpings län uttalar härom, att införandet av ett statsbidrag

möjliggjort en radikal förenkling av hemortsrättsbestämmelserna. Bort-

fölle statsbidraget, kunde emellertid kommitténs förslag inte genomföras

utan man måste söka sig andra vägar. Även kommunalfullmäktige i Klinte

och Stora Kopparbergs kommuner är av den uppfattningen, att kommitténs

förslag i hemortsrättsfrågan står och faller med dess förslag i statsbidrags-

frågan. Av samma mening är länsstyrelsen i Södermanlands lön, som emel­

lertid inte är beredd att acceptera den av kommittén förordade lösningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

179

ens om rätt till statsbidrag skulle införas. Som skäl härför anför länssty­

relsen bl. a., att förslaget visserligen tillgodosåge högt ställda anspråk på

enkelhet men att rättvisesynpunkten knappast vunnit tillräckligt beaktande.

Socialvårdsförbundet anför bl. a.

Redan den omständigheten att förbundet, som framhållits i det före­

gående, icke ansett sig kunna biträda socialvårdskommitténs förslag om

införande av statsbidrag för socialhjälp, gör, att förbundet icke heller kan

ansluta sig till kommitténs förslag till lösning av hemortsrättsproblemet.

Förbundet vill emellertid ifrågasätta om ens med bibehållande av ett stats­

bidrag, utformat efter de linjer, som socialvårdskommittén uppdragit, hem-

ortsrättsproblemet kan lösas på sätt, socialvårdskommittén föreslagit. Om

staten i allt väsentligt hade svarat för kostnaderna för socialhjälpen, kan

givetvis frågan, vilken kommun som skall bära eventuellt överskjutande

kostnader för socialhjälp, anses vara av relativt underordnad ekonomisk

betydelse för kommunerna, och i dylikt fall hade icke varit något att erinra

mot kommitténs förslag. Även med det föreslagna statsbidraget komma

emellertid kommunernas kostnader för socialhjälp att uppgå till långt ifrån

oväsentliga belopp. Detta förhållande gör, att man måste söka sig fram

till en på verkliga skälighetsavgöranden byggd lösning av problemet om

kommunansvarighet för socialhjälp.

Såsom framgår av det förut anförda har från flera håll uttalats farhågor

för att ett slopande av kravet på en viss hjälpfri tid kommer att öka ris­

kerna för manipulationer i syfte att överflytta försörjningsbördan från en

kommun till en annan och därmed också riskerna för påtryckningar och

ovilja mot personer, som är eller kan befaras bli hjälpbehövande. Bland

dem som framfört betänkligheter av angivet slag märkes även de båda

reservanterna i kammarrätten, som finner det betänkligt att skapa möjlig­

heter för kommunerna att minska sina socialvårdsutgifter på så enkelt

sätt som genom att förmå sina understödstagare att bosätta sig i annan

kommun. De bestämmelser, som kommittén föreslagit för att hindra mani­

pulationer, torde inte utgöra tillräckligt skydd för personer, som ur kom­

munernas synpunkt vore mindre önskvärda. De åtgärder, som man kunde

befara, torde i allmänhet inte kunna hänföras under uttrycket manipula­

tioner. Dit torde sålunda inte kunna räknas den inverkan på bostadspolitik,

arbetsanställningar och socialvård, som kommunens organ kunde utöva.

Det torde f. ö. inte endast bli fråga om åtgärder från de kommunala orga­

nens sida utan kanske mera om inställningen hos de fastighetsägare, arbets­

givare och andra, som dessa personer vore beroende av för att få bostad

och arbete. Om manipulationer tillgrepes, torde man få räkna med att de

som regel skulle bli av den art alt de inte bleve kända eller i vart fall inte

kunde bevisas. I samma riktning uttalar sig bl. a. stadsfullmäktige i Upp­

sala och fatt ig va rds styrelsen i Göteborg. Stadsfullmäktige i Strömstad

anför.

Den hittills gällande regeln om förvärv av hemortsrätt har hindrat många

människor från att flytta från eu ort till en annan. På samma sätt har

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

180

Kungi. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

fattigvårdsmyndigheterna inför hotet, att en person eller familj skulle

flytta till en annan ort, där kostnaderna kunde befaras bli högre, sökt förmå

vederbörande att stanna i hemkommunen. Ett komplement till dessa fak­

torer har ytterligare det s. k. hemsändningsinstitutet varit. Man har anled­

ning antaga, att under ett så restriktivt system, som den nuvarande fattig­

vårdslagens latenta önskemål att flytta blivit uppdämmade. Släpper man

nu dessa latenta önskemål lösa och direkt uppmuntrar utflyttningskom-

munen att understödja utflyttning, gör man i motsvarande grad inflytt-

ningskommunen värnlös. Har man starkt fördömt, vad man ofta miss­

tänkt, men sällan fört i bevis, att den ena kommunen lämnat hemliga under­

stöd åt i kommunen hemortsberättigad, som varit bosatt i annan kommun,

för att därigenom förändra hemortsrätten, får man visserligen i det nya

systemet inget underlag för juridisk åtgärd mot den kommun, som under­

stöder en utflyttning, men så mycket mer anledning till moralisk harm

över att ett understött utflyttningsförfarande skall vara legalt. Man må

säga, att det tillhör ett förgånget skede att se på människor på det krassa

sätt, som kan vara uttryckt i denna harm, men icke desto mindre är det så,

att den ena kommunala enheten vinner och den andra förlorar på flytt­

ningen. Statsbidraget spelar därvid ingen roll i motiveringen, emedan en

del av kostnaden alltid stannar på mantalsskrivningskommunen, varjämte

utflyttningskommunens förvaltningskostnader tenderar att minska och in-

flyttningskommunens att öka genom varje flyttning.

Man kan inte anse hemortsrättsproblemet i dess egenskap av kommu­

nalt problem rättvist löst på det sätt, socialvårdskommittén föreslagit. Det

skall erkännas, att problemet, som är mycket omfattande, kan lösas soin

en gordisk knut men då må staten med i stort sett bibehållna regler för be­

stämmandet av ersättningsrätten mellan kommunerna åtaga sig det ansvar

för full betalning, som hittills åvilat hemortskommunen. I annat fall bör

kommunerna bestämt avvisa kommitténs förslag i här berörda avseende.

Farhågor för att ett genomförande av kommitténs förslag skall medföra

en benägenhet för socialhjälpsklientelet att söka sig till kommuner med

högre socialhjälpsstandard har kommit till uttryck i åtskilliga yttranden.

Svenska stadsförbundet erinrar om att de nuvarande hemortsrättsbestäm-

melserna bl. a. haft till uppgift att motverka benägenheten hos enskilda

medborgare att söka genom inflyttning i kommuner med en mera frikostig

fattigvård komma i åtnjutande av därmed förenade fördelar. Om riktig­

heten av kommitténs uppfattning, att sådan benägenhet numera på grund

av ändrade förhållanden inom socialvården icke skulle göra sig gällande

i nämnvärd grad, kunde förbundet ej känna sig övertygat. Sannolikt borde

man alltjämt räkna med lokala skiljaktigheter beträffande socialhjälpens

förmåner, som i samverkan med andra faktorer skulle medföra, att en del

kommuner finge — med den av kommittén föreslagna regleringen i nu be­

rörda avseende — vidkännas otillbörligt stora kostnader för socialhjälpen.

Det syntes också tvivelaktigt, om kommitténs förslag vore i detaljhänseen­

den tillräckligt genomtänkt för att utan vidare kunna accepteras.

Borgarrådsberedningen i Stockholm finner visserligen, att skäl i och för

sig talar för en uppmjukning, men anser sig likväl icke kunna tillstyrka

181

kommitténs förslag. Som skäl härför åberopades vad som anförts i två

tjänsteutlåtanden, det ena av socialvårdens chefstjänstemän och det andra

av socialvårdens planeringskommitté. I det förstnämnda utlåtandet fram-

hålles bl. a., att Stockholm ur olika synpunkter utövar en stor dragnings­

kraft inte minst på personer, vilkas försörjningsförmåga är nedsatt. Ett

underlättande av hemortsrättsförvärvet komme därför för Stockholms del

— liksom även för andra kommuner med stort inflyttningsöverskott att

öka socialvårdskostnaderna. Samma synpunkter frainföres av planerings­

kommittén, som därjämte framhåller, att de svåraste problemfallen visar

en tendens att i allt större utsträckning söka sig till storstäderna. Bland

övriga remissinstanser, som uttalat betänkligheter av liknande art, märkes

stadsfullmäktige i Enköping, Värnamo, Hälsingborg och Strömstad samt

fattigvårdsstgrelserna i Göteborg och Hälsingborg.

Såsom framgår av den hittills lämnade redogörelsen för innehållet i

yttrandena har yppats farhågor för att ett genomförande av kommitténs

förslag kommer att medföra en ökning av antalet mantalsskrivningsproces-

ser. Denna uppfattning är ganska utbredd. Sålunda uttalar exempelvis

stadsfullmäktige i Enköping och Köping, att kommunerna med största

säkerhet komme att gå in för en skärpt kontroll av mantalsskrivningarna,

vilket måste föra med sig ett ökat antal processer. Fattigvårdsstgrelsen i

Göteborg erinrar om att de nuvarande fattigvårdsprocesserna endast rörde

personer, som redan erhållit hjälp, medan mantalsskrivningsprocesserna

komme att röra den vidare personkrets, som kunde befaras komma att i en

framtid söka hjälp. Enligt stadsfullmäktige i Luleå skulle trasslet kommu­

ner emellan bli minst lika stort som f. n.

Ett flertal remissinstanser — även sådana som i princip tillstyrkt att

enbart mantalsskrivningen skall vara avgörande för kommunernas inbördes

ersättningsskyldighet — har riktat invändningar mot kommitténs förslag

att den faktiska mantalsskrivningen vid det tillfälle, då hjälpen utgivits,

skall vara bestämmande härutinnan. Detta spörsmål behandlas mest ut­

förligt av 1949 års folkbokföringssakkunniga, som anför.

Kommittén synes icke ha tillräckligt beaktat, att mantalsskrivning avser

helt kalenderår, det s. k. mantalsåret, och detta vare sig mantalsskrivningen i

fråga grundas på beslut av mantalsskrivningsförrättare eller överinstans. Om

(. ex. överinstansen, med undanröjande av en persons mantalsskrivning i

kommunen A, förklarar kommunen B vara personens rätta mantalsskriv­

ningsort, är personen därmed för hela mantalsåret och sålunda även för

tiden före överinstansens beslut mantalsskriven i kommunen B. Med hän­

syn härtill är kommitténs uttryckssätt »vid det tillfället varit mantalsskri­

ven» icke helt tillfredsställande. 1 detta sammanhang vilja de sakkunniga,

med hänsyn till möjligheten till missuppfattning på grund av vad i betän­

kandet (s. 229) anförts om behandlingen av ersättningsfrågor, vidare fram­

hålla att definitiva beslut om personernas mantalsskrivning föreligga först

sedan mantalshingden justerats (se 54 § andra stycket tolkbokföringsför-

ordningen; angående visst anstånd med justeringen se även 28 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

182

andra stycket mantalsskrivningskungörelsen den 25 augusti 1947, nr 654).

De sakkunniga utgå från, att med den av kommittén föreslagna bestämmel­

sen icke avses, att även de preliminära beslut om mantalsskrivning, som

framgå av stommar till mantalslängder och icke justerade mantalslängder,

skola tillmätas betydelse vid bestämmande av ersättningskommun. Om

t. ex. en person, som blivit upptagen i mantalslängdsstommen för A kom­

mun, den 2 januari mantalsåret erhåller socialhjälp i kommunen B och

sedermera efter skriftväxling mellan mantalsskrivningsförrättarna slutligen

mantalsskrives i B, bör sålunda icke denna kommun kunna återsöka den

utgivna kostnaden hos kommunen A under åberopande av att hjälptagaren

»vid tillfället varit mantalsskriven» i A.

Folkbokföringssakunniga finner emellertid anledning till invändningar

mot den föreslagna bestämmelsen även ur sakliga synpunkter samt yttrar

härom.

Till motivering av den föreslagna skyldigheten för kommunerna att del­

taga i kostnaderna för socialhjälpen, vilken kommittén (s. 218) i princip

betraktar som en statsuppgift, anför kommittén, att fara eljest skulle före-

ligga för ett obehörigt utnyttjande av verksamheten. Den kommun, vars

organ utövade ett betydelsefullt inflytande vid beviljandet av hjälpen, skulle

bära en del av kostnaden. Däremot kunde denna ansvarighet icke byggas

på något slag av samhörighet mellan viss kommun och den enskilde, med­

förande en på allmänna rättssynpunkter grundad skyldighet för denna

kommun att bistå den enskilde. Att under sådana förhållanden tala om att

det vore rättvist eller orättvist att en person finge hemortsrätt i en kommun

vore ett sätt att se på problemet som numera saknade reell grund. Enligt

kommitténs förmenande borde man sålunda vid utformningen av hemorts-

rättsbegreppet för socialhjälpen liksom för socialvården i övrigt bortse från

samhörighetssynpunkter och de därpå grundade föreställningarna om vad

som gentemot en kommun vore rättvist eller icke.

Utan att ingå på frågan, huruvida den sålunda anförda motiveringen för

kommuns skyldighet att bära kostnad för socialhjälp även täcker den före­

slagna bestämmelsen om regressrätt i vissa fall för kommun, vars organ

beslutat utgiva socialhjälp, mot en annan kommun, kunna de sakkunniga

emellertid icke underlåta att framhålla den nyckfullhet i ansvarsfördel­

ningen som bestämmelsens tillämpning kan medföra. Huruvida den ena

eller andra kommunen blir ansvarig för socialhjälpskostnad, kan nämligen,

då mantalsskrivning överklagats, bliva beroende av tillfälligheter, såsom

när hjälpbehovet inträder och när överinstansen med hänsyn till utrednings­

behovets omfattning, myndighetens arbetsbelastning o. s. v. hinner avgöra

målet. Det sagda må belysas med ett par exempel.

Antag att tre kommuner, envar beträffande i kommunen mantalsskriven

person, klagat över mantalsskrivningen och vinna bifall till besvären så att

annan kommun av länsstyrelsen förklaras vara rätt mantalsskrivningsort.

De tre personerna antagas vidare under mantalsåret bliva hjälptagare. I

det ena fallet hinner länsstyrelsen meddela beslut innan socialhjälp ut­

givits och den klagande kommunen undgår kostnadsansvar. I det andra

fallet, där besvären måhända samtidigt avgöras av länsstyrelsen, har hjälp­

behovet inträtt tidigare och den klagande kommunen får, eventuellt jämte

den av länsstyrelsen bestämda mantalsskrivningskommunen, bära kostnad

för utgiven socialhjälp. I det tredje fallet har den kommun, som länssty-

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

183

relsen anser vara rätt mantalsskrivningsort, under hela året utgivit social­

hjälp, men länsstyrelsens beslut hinner ej meddelas förrän efter arets ut­

gång; denna kommun äger därför, trots att dess organ beslutat utgiva

socialhjälpen och trots att den befunnits vara rätt mantalsskrivningsort,

återsöka hela kostnaden hos den kommun, där hjälptagaren enligt länssty­

relsens beslut felaktigt mantalsskrivits.

o

Ett annat exempel: En person, som under hela mantalsaret ar hjalptagare,

har upptagits i mantalslängd för kommunen A, vilken mantalsskrivning

fastställes av kammarrätten genom utslag den 1 december mantalsåret med

ändring av länsstyrelsens beslut den 15 juli samma år, varigenom kommu­

nen B förklarats vara rätt mantalsskrivningsort. Kommunen A har torlorat

mantalsskrivningsmålet men dock vunnit, att kommunen B blivit ansvarig

för en del av hjälpkostnaden.

Folkbokföringssakkunniga kan inte tillstyrka en lagstiftning med dylika

konsekvenser. Inte blott ur formella utan även ur sakliga synpunkter borde

därför förslaget överarbetas på denna punkt, därvid de sakkunniga för sin

del ville förorda, att ersättningskommun skulle vara den kommun, där

hjälptagaren enligt lagakraftägande beslut skulle vara mantalsskriven för

det år, under vilket hjälpen utgivits.

I huvudsak samma synpunkter, som utvecklats av folkbokföringssakkun­

niga, har kommit till uttryck i de yttranden, som avgivits av kammarratten,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge och Hal­

lands län, ett antal städer och landskommuner, socialvårds förbundet och

Gävleborgs läns barnavårdsförbund.

Länsstyrelsen i Malmöhus län åberopar för egen del innehållet i en av

drätselkammaren i Malmö upprättad promemoria, vari anföres bl. a.

Det kommer att bliva oerhört svårt att under årets första månader fast­

ställa vilken kommun som skall vara ersättningsskyldig' för lämnad social­

hjälp. Under tiden 1—20 januari kommer det att bliva så gott som omoj-

ligt. Enligt § 52 i gällande folkbokföringsförordning åligger det nämligen

mantalsskrivningsförrättarna att i anledning av förhållanden, som vid man­

talsskrivningen eller eljest komma till deras kännedom, meddela varandra

erforderliga underrättelser till förebyggande av att någon blir från mantals­

skrivning obehörigen utesluten eller på mer än ett ställe samtidigt mantals­

skriven. Besked i anledning av inkommen framställning från annan man-

talsskrivningsförrättare skall meddelas skyndsamt och senast den 20 januari

mantalsåret. Intill denna dag kan sålunda en persons mantalsskrivning

ändras utan beslut av länsstyrelsen. Ärendet behandlas som om personen

i fråga aldrig varit upptagen i den mantalslängd, varur han efter skriftväx­

ling "avförts. Sådan skriftväxling berör för Malmö stads del ca 900 perso­

ner årligen.

.

.

,

,

1 mantalslängden kunna vidare företagas justeringar under tiden tram

till den 1 mars, då längden skall vara justerad. Även under denna tid kom­

mer det sålunda att bliva svårt att fastställa ersättningskommun.

Jämlikt § 20 i det föreliggande förslaget skall talan anhängiggöras inom

120 dagar från det socialhjälpen börjat utgå. Kommunen skall dessförinnan

hava givit ersättningskommunen skriftlig anmaning att ersätta socialhjäl­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

184

pen. På grund av de svårigheter, som ovan framhållits, torde det bliva be­

svärligt för kommunerna att hinna bevaka sin rätt till ersättning för social­

hjälp, som lämnats i början av året.

Att hänföra ersättningsskyldigheten till den faktiska mantalsskrivningen

kommer att för de större städerna med deras sjukhus, skolor och sociala

inrättningar medföra <m uppenbar olägenhet. Det är nämligen vanligt, att

personer, som söka vård å stadens sjukhus, låta kyrkoskriva sig i staden

för att på detta sätt få billigare sjukvård. Vidare händer det mycket ofta,

att en person, som saknar bostad, låter kyrkoskriva sig å ett ungkarlshär-

bärge, som han kanske tillfälligt besöker. I dessa fall anses personen icke

vara i folkbokföringsförordningens mening bosatt å den plats, där han

kyrkobokförts, men om kyrkoskrivningen kvarstår den 1 november, blir

vederbörande mantalsskriven i staden och myndigheterna måste anföra

besvär över mantalsskrivningen, för såvitt icke rättelse kan uppnås genom

ovan nämnd skriftväxling. Malmö stad har årligen ett hundratal besvärs-

ärenden, där staden av olika skäl yrkar upphävande av mantalsskrivning

här. I de allra flesta fallen bifaller länsstyrelsen detta yrkande. Länssty­

relsens utslag kommer dock vanligen ganska sent, vilket innebär, att staden

jämlikt det nu ifrågavarande förslaget måste ersätta ev. utgående social­

hjälp under större delen av året till sådana, som högst tillfälligt, kanske

aldiig, vistats i staden, och som icke hava någon som helst anknytning hit.

I vissa fall kommer länsstyrelsens utslag, varigenom mantalsskrivning

undanröjes, så sent, att vederbörande person även för det nya året blir

mantalsskriven i staden. Då måste besvär anföras på nytt. Staden kan på

detta sätt under ett par år bli ersättningsskyldig för socialhjälp åt personer,

som icke skolat vara här mantalsskrivna. I detta sammanhang är att märka,

att det i vanliga fall är svårast och mest tidsödande att utreda mantals-

skrivningsärenden angående sådana personer, som anlita socialhjälp. I

I den av drätselkammaren upprättade promemorian ifrågasättes om man

inte i stället för att låta den faktiska mantalsskrivningen bli avgörande

skulle kunna införa begreppet »ersättningsår», vilket förslagsvis kunde om­

fatta tiden 1 juli 30 juni. Kommun, där en person blivit mantalsskriven

ett visst år, skulle bli ersättningskommun intill den 1 juli påföljande år.

Man kunde vänta, att åtminstone en del mantalsskrivningsärenden då vore

avgjorda av länsstyrelsen. I de fall, där besvär över mantalsskrivning an­

förts, borde ersättningskommun icke fastställas, förrän ärendet avgjorts

av länsstyrelsen. Eftersom endast ett fåtal ärenden fullföljdes till kammar­

rätten, torde man kunna bortse därifrån och låta länsstyrelse^ beslut vara

avgörande.

Den kritik, som riktats mot den av socialvårdskommittén föreslagna

huvudregeln rörande hemortsrätten, har — om man bortser från de jämk-

ningsförslag som redovisats i det föregående — i allmänhet inte utmynnat

i andra slutsatser än att de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna vore att

föredra framför de av kommittén förordade eller att frågan borde ytter­

ligare utredas. Emellertid har Svenska socialvårdsförbundet och stadsfull­

mäktige i Borås ifrågasatt, huruvida inte de nuvarande hemortsrättsreg-

leina borde överföras till den nya lagstiftningen med den jämkningen, att

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1955

185

den hjälpfria tiden inskränktes från ett år till sex månader. Socialvårds-

förbundet anför härom.

Också förbundet finner det emellertid angeläget, att den enskildes in­

tresse av att utan alltför stor tidsutdräkt kunna vinna hemortsrätt i den

kommun, där han bosätter sig, tillbörligen beaktas. Förbundet vill därför

ifrågasätta om icke nu gällande bestämmelser borde kunna uppmjukas.

Tänkbart är, att den tid om ett år, under vilken vederbörande enligt gäl­

lande lag icke skall hava kommit i åtnjutande av fattigvård, för socialhjäl­

pens vidkommande skulle kunna inskränkas exempelvis till sex månader.

Till skillnad från det av socialvårdskommittén framlagda förslaget skulle

en sådan lösning av hemortsrätt sproblemet innebära ett skäligt hänsyns­

tagande till kommunernas intresse av en såvitt möjligt skälig avvägning av

kommunansvarigheten för meddelad socialhjälp. De kroniserade hjälpfallen

skulle nämligen med en dylik ordning icke kunna övervältras från en kom­

mun till en annan. Samtidigt skulle den enskildes intresse av att utan allt­

för stor tidsutdräkt vinna hemortsrätt i den kommun, där han är bosatt, till­

godoses bättre än nu gällande bestämmelser medge.

Kommitténs förslag i fråga om svenska medborgare, som ej är

mantalsskrivna i riket, och om personer, som saknar

svenskt medborgarskap, har lämnats utan erinran i yttrandena.

Någon erinran har ej heller framställts mot förslaget att slopa den nu­

varande övre åldersgränsen för hemortsrätts förvärv, 60

år. En del av de anmärkningar, som riktats mot den av kommittén före­

slagna huvudregeln — särskilt de farhågor som yppats för att hjälpbehö-

vande i ökad omfattning skall söka sig till orter med en mera utvecklad

socialvård — torde emellertid delvis hänga samman med att den nuvarande

60-årsregeln föreslås slopad. I detta avseende hänvisas till vad som anförts

i det föregående. Som ett ytterligare inlägg i denna fråga må här endast

redovisas följande uttalande av stadsfullmäktige i Halmstad.

Medan nu åldern 60 år utgör övre gränsen för förvärv av hemortsrätt,

skall enligt lagen om socialhjälp hemortsrätt kunna förvärvas oavsett åldern.

Det torde lätt kunna bliva följden, att just de människor, som bäst och

oftast behöva hjälp och vård av det allmänna, komma att flytta till sådana

orter, som bäst ordnat sin socialvård. En inflyttning till städerna och lik­

nande tätorter med goda ålderdomshem och pensionärshem och bättre möj­

ligheter till sjuk- och läkarvård torde sålunda komma att äga rum, vilket

icke kan anses önskvärt, även om statsbidrag kommer att utgå med avse­

värda belopp.

Vad kommittén föreslagit i fråga om hemortsrätt för hustru bär

lämnats utan erinran i yttrandena.

Däremot har kommitténs förslag i fråga om b arns he in ortsrätt

rönt åtskillig kritik.

Denna kritik riktar sig framför allt mot att fosterbarn och barn, som

blivit omhändertaget för samhällsvård, skulle byta hemortsrättskommun

varje gång fadern resp. modern ändrar mantalsskrivningsort. I ett av

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

186

socialvårdens i Stockholm chefstjänstemän avgivet utlåtande, vilket åbero­

pats av såväl borgarrådsberedningen i Stockholm som överståthållarämbetet,

anföres härom.

Förutom de rent tekniska olägenheterna av en bestämmelse, som medför,

att ett barn kan byta hemortsrätt varje år, för detta även med sig vissa

betänkliga konsekvenser i rent humanitärt hänseende. Därest en moder

till barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnd, flyttar till annan kom­

mun och där blir mantalsskriven, kommer den omhändertagande kommu­

nen att anmana moderns nya mantalsskrivningskommun. Det kan sålunda

bli den omhändertagande kommunens skyldighet att anmana den ena kom­

munen efter den andra. I synnerhet om flyttningarna äga rum mellan

mindre kommuner, där man i nämnderna väl känner invånarna i kom­

munen, torde detta kunna medföra vissa olägenheter. Den som anställer

kvinnlig arbetskraft torde få anledning, när konsekvenserna av hemorts-

rättsreglerna bli kända, att granska vederbörandes familjeförhållanden för

att undvika, att anställningen skall medföra några ekonomiska konsekven­

ser för kommunen. I varje fall i mindre kommuner torde man inom nämn­

derna ogärna se att inflyttning sker av personer, som omedelbart kunna

öka kommunernas kostnader för ersättning till andra kommuner genom att

deras minderåriga barn redan äro omhändertagna i annan kommun.

Stadsfullmäktige i Enköping framhåller, att mantalsskrivningsledarna för

de omhändertagna barnen — i synnerhet de ogifta mödrarna —- ofta växlar

mantalsskrivningsort. Det betydde alltså att eftersom omhändertagande-

kommun icke växlar denna finge ett oerhört arbete varje år att kontrollera

mantalsskrivningarna och fastställa ersättningskommuner för alla omhän­

dertagna barn. Men den måste också kontrollera mantalsskrivningsledarnas

mantalsskrivningar i alla fall där räkningar komme från andra kommuner.

För medelstora och större kommuner innebure detta en så stor merbörda

administrativt sett att kommitténs förslag enbart ur denna synpunkt inte

kunde tillstyrkas, då det innebure en byråkratisering av verksamheten. Vad

det komme att betyda av administrativ belastning t. ex. för en storstad

vore uppenbart för var och en. Man kunde knappast antaga att förslaget

på detta område skulle medföra minskning i antalet processer, om man med

de faktiska förhållandena beträffande fosterlegornas olika höjd i olika

kommuner som bakgrund granskade händelseförloppet. De större städerna

utanför landsting kunde föra och hade i realiteten redan bestämt en taxe­

politik som låge långt över medelfosterlönen i riket, detta beroende bl. a.

på de höga kostnaderna för anläggande och drift av barnhem. Risken för

en allvarlig ökning av antalet processer vore här uppenbar när ersättnings-

kommunen genom de föreslagna bestämmelserna kunde växla praktiskt

taget varje år och det bleve nya anmaningar som skulle göras och »nya»

principer som skulle brytas. Detta förhållande komme att bli än värre när

det gällde en yrkesutbildning av ett barn eller, vilket också torde kunna

förekomma, en vuxen. Hela utbildningen kunde äventyras genom att det

ideligen kunde komma att uppträda nya parter i ersättningsfrågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

187

Även länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län, Jämt­

lands läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Uppsala, Udde­

valla, Karlstad, Köping, Karlskoga, Sundsvall, Östersund och Sollefteå, fat-

tigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden i Göteborg, barnavårdsnämnden

i Norrköping samt kommunalfullmäktige i Brastads och St. Kopparbergs

kommuner påtalar det olämpliga i — eller i varje fall ifrågasätter lämplig­

heten av — att omhändertagna barn och fosterbarn växlar hemortsrätt allt­

eftersom fadern eller modern byter mantalsskrivningsort. En dylik väx­

ling anses i flera av dessa yttranden medföra administrativt merarbete för

kommunerna samt intressekonflikter och irritation.

Södermanlands läns barnavårds förbunds arbetsutskott anlägger följande

synpunkter på frågan om ersättningskommun för barn utom äktenskap,

vilket omhändertagits för samhällsvård.

Enligt utskottets uppfattning skulle det vara lyckligt, om denna fråga

kunde lösas på något annat sätt än de sakkunniga föreslagit, exempelvis

genom att högre statsbidrag möjliggöres för kostnaderna i dessa fall. Om

man utgår från nu gällande barnavårdslagstiftning kommer socialnämnden

i den omhändertagande kommunen bli nödsakad att ständigt följa moderns

vistelseorter. Skulle modern byta mantalsskrivningskommun varje år,

måste följden bli, att den kommun, där barnet omhändertagits, årligen

kommer att få rikta sitt ersättningskrav mot ny kommun. För den hän­

delse modern skulle gifta sig och båda makarna komma att få inkomster

torde man även få räkna med, att socialnämnden i vederbörande mantals-

skrivningskommun beslutar om ersättningsskyldighet för modern, i vad

rör den kostnad, som det åligger denna nämnd att utgiva. Härigenom kan

det — arbetsutskottet utgår fortfarande från bestämmelserna i gällande

barnavårdslag — för närvarande icke alltför sällsynta förhållandet komma

att uppstå, att modern i stället för att erlägga fordrad ersättning och utan

att hysa någon personlig önskan att själv ta hand om barnet skiljer detta

från ett gott fosterhem, "där barnet vuxit fast, för att låta det växa upp i ett

hem med en ointresserad moder och styvfader. Som en indirekt verkan av

bestämmelserna om barnets ersättningskommun kan man även tänka sig,

att fosterföräldrarna av rädsla att förlora barnet icke våga begära förhöjd

fosterlön, även om sådan skulle vara i hög grad erforderlig för barnets upp­

fostran. Visserligen är det tydligt, att nu nämnda olägenheter i viss ut­

sträckning kunna avhjälpas genom ändrad lagstiftning i fråga om foster-

barnsvården, men utskottet ställer sig likväl tveksamt till de sakkunnigas

förslag i detta avseende.

Stadsfullmäktige i Uppsala finner många skäl tala för att kostnaderna

för barnavården helt eller i varje fall till största delen övertages av staten.

Härigenom skulle institutet »ersättningskommun» bli överflödigt för barna­

vårdens del. Enbart hotet om förlust eller minskning av statsbidraget jämte

den kontroll, som skulle företagas av länsstyrelsernas socialbyråer, torde

vara tillräcklig för att förhindra eventuella missbruk.

Vad särskilt angår frågan vilken av föräldrarna, som bör vara hemorts-

rättsledare för barnet, anför länsstyrelsen i Västerbottens län.

Knngl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

188

Hemortsrätten för barn under 16 år göres enligt förslaget beroende av

mantalsskrivningsorten för den av föräldrarna, som har vårdnaden om

barnet. Detta kan väl vara teoretiskt motiverat men synes ur praktisk svn-

punkt mindre lämpligt. Det blir nämligen mången gång svårt att konsta­

tera huruvida domstol förordnat om ändring beträffande vårdnaden. Visser­

ligen skall domstol, som meddelat beslut om vårdnaden, underrätta barna­

vårdsnämnden där barnet är kyrkobokfört, men därigenom vinnes icke

någon garanti för att beslutet är känt eller lätt kan utrönas, när fråga om

socialhjälp uppkommer. Barnet kan ju då vistas i en annan kommun och

möjligheterna att taga reda på huruvida ett domstolsbeslut av angivna slag

någon gång meddelats kan vara ganska små, då detta ej framgår av något

officiellt register. Dessutom förväxlar allmänheten ej sällan begreppen

vårdnad och vård, vilket lätt kan leda till onödiga tvister mellan kom­

munerna. Det lärer vara ganska vanligt att annan än den som har vård­

naden om barnet vårdar detsamma.

Med hänsyn till dessa omständigheter och då några nämnvärda orätt­

visor i förhållandet mellan kommunerna icke torde uppstå, om man läm­

nar vårdnadsbegreppet åsido i detta sammanhang, anser länsstyrelsen an-

ledning saknas att frångå huvudregeln om den faktiska mantalsskrivningen

för föräldrarna vid bestämmande av ersättningskommun beträffande min­

deråriga barn.

Med anledning av kommitténs förslag att ett barn fr. o. in. den dag det

fyller 16 år skall erhålla hemortsrätt i den kommun, i vilken barnet för

det året är mantalsskrivet, uttalar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

fattigvärdsstyrelsen och barnavårdsnämnden i Göteborg, samt barnavårds­

nämnden i Norrköping, att en dylik regel kan väntas komma att bereda

svårigheter vid anskaffande av fosterhem. Även i det av överståthållar-

ämbetet och borgarrådsberedningen i Stockholm åberopade utlåtandet av

socialvårdens i Stockholm chefstjänstemän fästes uppmärksamheten på

den menliga inverkan det kunde få för utackorderingsverksamheten om

barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnden, fr. o. in. 16-årsdagen

skulle få hemortsrätt i utackorderingskommunen. Särskilt betänkliga kon­

sekvenser syntes detta komma att medföra i fråga om barn, som vore

omhändertagna för skyddsuppfostran och där vården sålunda kunde fort­

fara eller börja efter det barnet fyllt 16 år.

Barnavårdsnämnden i Solna befarar att ett genomförande av kommitténs

förslag kan leda till att en ansvarskännande barnavårdsnämnd, som full­

följt sitt omhändertagande med hjälp till start eller utbildning, möts med

negativ inställning från den främmande kommun, där barnet varit placerat

som fosterbarn och som tran dess 16-årsdag blivit ersättningskommun.

Å andra sidan kunde en mindre ansvarsfull barnavårdsnämnd, som haft

omhändertagandet om hand, överlåta åt den främmande kommun, vilken

på grund av barnets placering och mantalsskrivning vore både vistelse- och

ersättningskommun från barnets 16-årsdag, att efter eget skön jämlikt

bestämmelserna i socialhjälpslagen svara för ifrågavarande hjälp. I båda

fallen syntes barnets intressen kunna bli eftersatta. Över huvud taget

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

189

torde hemortsrättsförvärvets fixering till en tidpunkt, till vilken barna­

vårdsnämndernas kostnader på ett särskilt sätt koncentrerats, vara ägnat

att vålla tvister och oklarhet. Då det dessutom vore lättare att bevaka

överflyttningen av ersättningsskyldigheten från en kommun till en annan,

om alla sådana förändringar ägde rum den 1 januari, borde minderårigas

förvärv av självständig hemortsrätt fastställas till utgången av det kalen­

derår, under vilket personen fyllde 17 år.

Kommitténs förslag till ändringar i folk bo k fö ringsför­

ord ningen har tillstyrkts av pensionsstyrelsen men a v-

styrkts av kammarrätten, länsstyrelsen i Gävleborgs län och 1,949 års

folkbokföringssakkunniga. Övriga remissinstanser har inte yttrat sig sär­

skilt över förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför bl. a.

Principiellt synes det vara riktigast att mantalsskrivningen så troget som

möjligt avspeglar den faktiska bosättningen och att de ekonomiska rätts­

verkningarna regleras på annat sätt. Farhågorna för att det skulle erford­

ras invecklade bestämmelser lör att reglera de ekonomiska förhållandena

mellan kommunerna synas överdrivna. Under alla förhållanden torde dylika

bestämmelsers tillämpning bli långt enklare än tillämpningen av kommit­

téns förslag i fråga om folkbokföringen, vilket förslag, om detsamma

genomfördes, till stort men för de redan nu hårt ansträngda lokala skatte­

myndigheterna, skulle komma att återinföra många av de svårigheter, som

avskaffats genom upphävandet av 14 § 5 mom. och därutöver öka svårig­

heterna i vad gäller folkbokföring av personer, som överlämnats till en­

skilda hem. Om genom socialvårdsreformens genomförande »så gott som

samtliga på ålderdomshem intagna komme att betraktas som inackorde­

rade på egen bekostnad» synes det också mest följdriktigt att mantals­

skrivningen får följa denna faktiska bosättning. Att som stöd för avvikelse

från den faktiska bosättningen åberopa att berörda personer själva »på

intet sätt torde räkna sig som tillhörande den kommun» där ålderdoms­

hemmet eller försörjningshemmet är beläget, synes verklighetsfrämmande,

eftersom den enskilde medborgarens egen önskan hittills knappast tillåtits

utöva någon inverkan vid folkbokföringen. Skulle därför föreslagna special­

regler komma att införas beträffande personer, som intagits å ålderdoms­

hem eller försörjningshem, skulle detta endast komma att markera dessa

anstalters fattigvårdskaraktär, vilket väl knappast torde stå i god överens­

stämmelse med grundtankarna i den ifrågasatta socialvårdsreformen.

Enligt 7949 års folkbokf öringssakkunniga skulle ett genomförande av

kommitténs förslag, i stället för att medföra förenklingar, komma att inne­

bära en icke eftersträvansvärd komplicering av undantagsbestämmelserna

i 14 § folkbokföringsförordningen. En sådan komplicering borde enligt de

sakkunnigas bestämda mening icke ske utan synnerligen tungt vägande

skäl. Såsom särskilt ovälkommet framstode kommitténs förslag, att folk­

bokföringsförordningen skulle belastas med vissa undantagsbestämmelser

rörande förhållanden, vilka för närvarande reglerades genom bestämmel­

ser i sociallagstiftningen. De sakkunniga, vilka ännu ej kunnat taga ställ­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

190

ning till frågan vilka bestämmelser folkbokföringsförordningen borde inne­

hålla angående rätt kyrko- och mantalsskrivningsort, vore icke beredda att

taga slutlig ställning till vad kommittén härutinnan föreslagit. Med hänsyn

härtill föresloge de sakkunniga i första hand att kommitténs förslag, så

vitt detsamma avsåge vissa folkbokföringsfrågor, icke i detta samman­

hang lades till grund för lagstiftning. De av kommittén berörda spörs­

målen borde i stället tagas i beaktande av de sakkunniga under deras fort­

satta arbete och bli föremål för avgörande samtidigt med de förslag, vilka

de sakkunnigas översyn i övrigt kunde föranleda.

Utöver vad sålunda upptagits innehåller folkbokföringssakkunnigas ytt­

rande en vidlyftig detaljgranskning av kommitténs förslag. Anledning torde

saknas att närmare redogöra för vad yttrandet innehåller härutinnan. Näm­

nas må endast, att de sakkunniga i så gott som alla detaljfrågor intagit

en mycket kritisk ståndpunkt gentemot kommitténs förslag.

Redan i samband med behandlingen av den av kommittén föreslagna

huvudregeln har en redogörelse lämnats för vissa synpunkter, som i remiss­

yttrandena framkommit rörande behovet av föreskrifter i syfte

att förebygga s. k. manipulationer. Härutöver må nämnas,

att 1949 års folkbokföring ssakkunniga i denna fråga anfört följande.

Kommittén uttalar vidare (s. 225 och 248 ff.), att ett genomförande av

förslaget om mantalsskrivningskommunens ansvar för socialhjälpskostna-

der kan giva upphov till manipulationer; främst då att en kommuns repre­

sentanter försöka ordna bosättning i annan kommun för en person, som

åtnjuter eller beräknas komma i åtnjutande av hjälp i den egna kom­

munen. Ehuru kommittén visserligen — vid ett fasthållande av mantals­

skrivningen såsom grund för socialhjälpens anknytning — betraktar möj­

ligheten av manipulationer från kommunernas sida såsom varande utan

större betydelse sedan ändringarna i kommunindelningen genomförts,

socialhjälpslagen efterträtt fattigvårdslagen samt övriga hjälpformer börjat

till fullo fungera, har kommittén ändock av försiktighetsskäl (s. 226 och

252) föreslagit den i 22 § andra stycket förslaget till socialhjälpslag intagna

inanipulationsbestämmelsen.

Att på så svaga grunder införa en lagbestämmelse av för svenskt rätts­

väsende så egendomlig natur anser de sakkunniga icke tillrådligt. De sak­

kunniga finner härjämte anledning till starka betänkligheter mot bestäm­

melsen med hänsyn till att, därest den av kommittén föreslagna instans­

ordningen för handläggning av socialvårdsmål konnne att genomföras, den

processuella behandlingen av frågor av detta slag komme att bli mycket

egenartad. Sålunda komme i sista instans kammarrätten att avgöra man-

talsskrivningsfrågan och den föreslagna socialöverdomstolen frågan om

manipulation förekommit, vilket i och för sig syntes orimligt.

Folkbokföringssakkunniga anför vidare.

Mot värdet av den föreslagna bestämmelsen talar även, att den kommun,

dit vederbörande på här angivet sätt flyttas, ändock snart d. v. s. sedan

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

191

»treårsfristen» utgått, får bära kostnaden för socialhjälp åt honom man

torde nämligen kunna förutsätta att i de fall manipulationer kunna före­

komma, dessa komma att avse personer, som ha ett stadigvarande behov

av hjälp. Det kan också tänkas bliva ett intresse för sistnämnda kommun

att »manipulera tillbaka» vederbörande till den ursprungliga kommunen.

Visserligen torde, såsom lagrummet är skrivet, den då såsom »manipule­

rande» ansedda kommunen bliva fast för kostnaderna för socialhjälp något

eller några år framåt men blir därefter fri. Man kan för övrigt ifrågasätta

det rättvisa i att en kommun, som genom »återmanipulationer» gör sig

av med en person, skall svara för en socialhjälpskostnad, vilken för kom­

munens del aldrig uppkommit därest någon manipulation aldrig förekom­

mit. De sakkunniga äro ej övertygade om att detta varit kommitténs me­

ning. En ej obetydlig fara föreligger för att ett genomförande av förslaget

kommer att medföra ett ökat processande.

Ett genomgående drag i kommitténs betänkande vore, fortsätter folk-

bokföringssakkunniga, att största möjliga hänsyn skulle tagas till de en­

skilda hjälptagarna. Enligt de sakkunnigas uppfattning hade denna princip

frångåtts genom införandet av manipulationsbestämmelsen. Det vore näm­

ligen icke nog med att en kommun »gör sig av med» hjälptagaren, utan

denne skulle tillika, i värsta fall tre år i följd, få sina förhållanden prövade

av länsstyrelsen för att inflyttningskommunen skulle slippa betala för

honom. Att någon sådan prövning ej kunde förekomma utan en för hjälp­

tagaren ofta pinsam utredning torde vara uppenbart.

Kommitténs förslag att benämningen hemortsrätt utmönst­

ras ur lagstiftningen har i och för sig ej föranlett någon erinran i ytt­

randena.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Departementschefen

Enligt Fvl är den kommun, där en hjälpbehövande person vistas, skyldig

att lämna honom fattigvård oavsett om han anses tillhöra kommunen eller

ej. Om hjälpen har karaktär av frivillig fattigvård, får vistelsekommunen

alltid själv bära kostnaderna därför. År hjälpen däremot att betrakta som

obligatorisk fattigvård, åvilar det slutliga ansvaret för hjälpkostnaderna i

regel den kommun, där hjälptagaren har hemortsrätt. En kommun, som

utgivit obligatorisk fattigvård till någon som har hemortsrätt i annan kom­

mun, kan därför merendels vända sig mot denna för att få ersättning för

sina utgifter.

Genom regeln, att vistelsekommunen i första hand skall svara för att

fattigvård meddelas, tillgodoses de behövandes intresse alt snabbt erhålla

hjälp. Det torde vara ställt utoin all diskussion, att denna regel bör gälla

även inom den nya lagstiftningen. Det ligger vidare i sakens natur, att

ersättning för socialhjälp, som en kommun lämnat utan att vara genom

lag förpliktad därtill, inte bör kunna utkrävas av annan kommun. Kost­

naderna för frivillig socialhjälp bör med andra ord liksom biltills alltid

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

stanna å den kommun, som lämnat hjälpen. Den fråga, som här skall

diskuteras, är alltså, vilken kommun som i det enskilda fallet slutligen

bör svara för kostnaderna för obligatorisk hjälp. Såsom nyss antytts, åvilar

detta ansvar enligt gällande lagstiftning hjälptagarens hemortsrätts-

kommun.

Enligt Fvl:s huvudregel äger svensk medborgare hemortsrätt i den

kommun, inom vilken han blivit mantalsskriven för det senaste år, under

vilket han ej åtnjutit fattigvård. För att någon skall förvärva hemortsrätt

i en viss kommun kräves alltså först och främst, att han mantalsskrives

där. Men det räcker inte därmed; han får hemortsrätt i kommunen först

vid utgången av det år, mantalsskrivningen avser, och endast under förut­

sättning att detta år förlöpt fattigvårdsfritt. Från denna huvudregel göres

en del viktiga undantag, från vilka jag dock bortser tills vidare.

Socialvårdskommittén har ansett, att hemortsrätten även i fortsättningen

bör grunda sig på mantalsskrivningen men att det nuvarande kravet på

ett fattigvårdsfritt år bör kunna slopas. I enlighet härmed har kommittén

förordat en huvudregel av innebörd att varje medborgare skall äga hem­

ortsrätt i den kommun, där han är mantalsskriven. Under remissbehand­

lingen har meningarna om detta förslag varit starkt delade.

Innan jag går närmare in på hithörande spörsmål, vill jag erinra om

att frågan om hemortsrätten tidigare ansetts höra till de mest svårlösta

inom fattigvårdslagstiftningen. Granskar man de regler, som från tid till

annan gällt i detta ämne, finner man, att de haft ett skiftande innehåll

men att de städse grundat sig på en och samma princip, vilken i äldre tider

brukade uttryckas så, att varje kommun skulle draga försorg om sina

fattiga. Så länge befolkningen var i stort sett stationär, var behovet av

detaljerade hemortsrättsregler inte så stort. Den ort, där en person vistades

när han kom i behov av fattigvård, var nämligen då mestadels också hans

egentliga hemort. Efter hand som befolkningens rörlighet växte blev det

emellertid allt mera vanligt att tvister uppkom mellan olika kommuner

om vilka som vore att anse som den ena eller den andra kommunens fat­

tiga. För att råda bot på dessa tvister har lagstiftningen allt sedan slutet

på 1700-talet innehållit mer eller mindre detaljerade regler om hemorts­

rätt. Att delade meningar rått om hur dessa bestämmelser borde utformas,

är lätt att förstå, om man betänker, dels att fattigvården i äldre tider var

den så gott som enda förekommande hjälpformen för orkeslösa och andra

behövande, dels att rikets kommuner, som ofta var små och ekonomiskt

föga bärkraftiga, helt svarade för fattigvårdskostnaderna och dels att hem-

ortsrättsreglernas innehåll var av avgörande betydelse för hur dessa kost­

nader skulle fördelas mellan de olika kommunerna.

Fvl:s regler om hemortsrätt bygger alltså — liksom tidigare stadganden

i ämnet — på grundsatsen, att en verklig samhörighet bör föreligga mellan

den enskilde och den kommun, som skall vara hans hemortsrättskommun.

193

Ett osökt uttryck för denna samhörighet har ansetts ligga i den tid, under

vilken en person vistats i kommunen. Ju längre vistelsen varat, desto

naturligare har det ansetts vara att kommunen fick svara för hans för­

sörjning. Mot bakgrunden härav får man se Fvl:s huvudregel, vilken inne­

bär, att en främling, som flyttar in i en kommun, inte vinner hemortsrätt

i denna förrän han mantalsskrivits därstädes och det visat sig att han

under det år mantalsskrivningen avser kunnat försörja sig och de sina.

När det gäller att utforma den nya lagstiftningens hemortsbegrepp kan

man inte bortse från den samhällsutveckling som ägt rum sedan Fvl an­

togs. Av särskild betydelse är, att befolkningen till följd av den fortskri­

dande industrialiseringen, det förbättrade kommunikationsväsendet och

andra faktorer numera är betydligt mera rörlig än förut. Den livliga om­

flyttningen mellan olika kommuner gör, att den faktiska samhörighet, som

Fvl förutsätter skola föreligga mellan individen och hans hemortskom­

mun, i många fall är ytterst svag. Det synes mig därför riktigt att skjuta

samhörighetssynpunkterna i bakgrunden vid utformningen av den nja lag­

stiftningens hemortsrättsbegrepp.

Hemortsrättsreglerna syftar ytterst till att åstadkomma en lämplig för­

delning av socialhjälpskostnaderna mellan rikets olika kommuner. Ännu

år 1918, då Fvl kom till, intog fattigvården en central ställning inom det

sociala hjälpsystemet men sedan dess har — såsom jag närmare utvecklat

i avsnittet rörande grunderna för den nya lagstiftningen — tillskapats ett

flertal andra hjälpformer, vilka är primära i förhållande till fattigvården

och därför inneburit en avlastning av denna.

Även i ett annat betydelsefullt hänseende är förhållandena nu helt an­

norlunda än tidigare. Jag syftar härvid på den ändrade kommunindelning,

som innebar, att den stora mängden av smakommuner med ringa folkmängd

och liten ekonomisk bärkraft uppgick i större kommunala enheter.

Mot bakgrunden av de förändringar, som sålunda ägt rum, kan man

fråga sig, huruvida inte vistelsekommunen skulle kunna åläggas inte bara

att meddela socialhjälp utan även att slutligen svara för samtliga kost­

nader härför. Under remissbehandlingen har en dylik lösning haft vissa

förespråkare, vilka förmenat, att man härigenom skulle slippa ifrån alla

tvister mellan kommuner om hemortsrätt och ersättning för lämnad social­

hjälp. För egen del anser jag det emellertid inte tillrådligt att låta en så

pass tillfällig omständighet, som vistelsen ofta är, vara avgörande för vilken

kommun, som i sista hand skall svara för kostnaderna i ett visst social-

hjälpsfall. Såsom kommittén anfört är dessutom uttrycket vistelse inga­

lunda så entydigt, som det vid första påseende kan synas, och det kan

därför inte väntas, att all anledning till meningsskiljaktigheter skulle un­

danröjas, om vistelsen skulle bli utslagsgivande i förevarande hänseende.

Av det anförda framgår, att regler som svarar mot de nuvarande hem-

ortsrättsbestämmelserna enligt min mening inte kan helt avvaras i den

13 — Dihong till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. År 177

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

194

nya lagstiftningen. I likhet med socialvårdskommittén och det stora fler­

talet remissinstanser anser jag, att dessa regler i överensstämmelse med

vad som nu gäller bör basera sig på mantalsskrivningen.

Den kritik, som framkommit under remissbehandlingen, har emellertid

främst riktat sig mot kommitténs förslag att helt slopa det krav på ett

hjälpfritt år, som Fvl uppställer som villkor för förvärv av ny hemortsrätt.

I åtskilliga yttranden uttalas farhågor för att ett lagfästande av förslaget

i denna del skulle leda till mindre tillfredsställande konsekvenser.

Med anledning härav vill jag först något uppehålla mig vid vissa olägen­

heter, som utan tvivel är förenade med det nuvarande hemortsrättssyste-

met. Kravet på ett hjälpfritt år medför, att utredning måste verkställas i

de enskilda ärendena inte bara beträffande frågan huruvida behov av

hjälp föreligger utan även rörande spörsmålet var den hjälpbehövande

senast var mantalsskriven utan att åtnjuta hjälp under mantalsåret. Man

måste därför inte sällan gå flera år tillbaka i tiden för att kunna fastslå

var vederbörande har hemortsrätt. Utredningen härom kompliceras av att

Fvl innehåller flera undantag från regeln om ett hjälpfritt år. Som exempel

härpå kan nämnas, att frivillig fattigvård, som meddelats av mantalsskriv-

ningskommunen, inte utgör hinder för hjälptagaren att förvärva hemorts­

rätt därstädes; utredning måste alltså verkställas rörande karaktären av

den fattigvård, som kan ha utgått. Det är uppenbart, att ett sådant system

är tungrott ur administrativ synpunkt samt ägnat att ge upphov till menings­

skiljaktigheter och därmed också till processer mellan olika kommuner.

Belysande härför är det siffermaterial, som lämnats av kommittén och

för vilket redogörelse lämnats i det föregående.

Om kommitténs förslag genomföres och hemortsrätten alltså uteslutande

baseras på mantalsskrivningen, kommer de nuvarande hemortsrättstvisterna

och de därmed förknippade olägenheterna att automatiskt försvinna, vilket

givetvis måste betraktas som en stor fördel. Under remissbehandlingen

har emellertid uttalats att denna fördel till stor del skulle komma att upp­

vägas av att antalet mantalsskrivningsprocesser ökades. För egen del håller

jag inte för osannolikt, att kommunerna, därest förslaget genomföres, kom­

mer att skärpa sin uppmärksamhet i fråga om mantalsskrivningarna. Mot

en sådan utveckling kan knappast vara något att invända. En ökad kontroll

från kommunernas sida bör vara ägnad att medföra en riktigare folkbok­

föring, och det är ur skilda synpunkter önskvärt att folkbokföringen blir

så riktig som möjligt. Visserligen kan man inte helt bortse från att en

skärpt uppmärksamhet från kommunalt håll kan leda till en ökning av

antalet mantalsskrivningsmål, men denna konsekvens bör enligt min me­

ning utan tvekan tagas, om man i gengäld slipper från de besvärliga och

olustiga hemortsrättsprocesserna.

Mot kommitténs förslag att helt slopa kravet på ett hjälpfritt år har

vidare invänts, att det ur den enskildes synpunkt vore betänkligt att låta

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

195

den kommun, i vilken han mantalsskrivits, komma ifrån sitt ansvar för

honom genom en så enkel åtgärd som att förmå honom att flytta till en

annan kommun. Risk förelåge, menar man, för att hjälpbehövande per­

soner skulle utsättas för påtryckningar av olika slag i syfte att påverka

deras bosättning och därmed även deras mantalsskrivning. F. n. kunde

hemortsrättskommunen inte komma ifrån sitt ansvar för sina hjälpbe­

hövande på annat sätt än genom uppseendeväckande åtgärder. Om kom­

mitténs förslag genomfördes komme det att finnas betydligt större möjlig­

heter att på ett illojalt sätt övervältra försörjningsbördan från en kom­

mun till en annan.

Jag har inte blivit övertygad om att dessa invändningar har sådan styrka,

att man på grund av dem bör frångå kommitténs förslag. Den nuvarande

lagstiftningen utesluter ingalunda påtryckningar och andra illojala åtgär­

der från en kommuns sida i syfte att påverka hemortsrätten, och det är ett

känt faktum, att dylika manipulationer tidigare var ganska vanliga. Såvitt

jag kan bedöma är situationen emellertid nu i grunden så förändrad, att

man i stort sett kan bortse från manipulationsrisken. Det tryck, som fattig-

vårdskostnaderna förut utövade i synnerhet på de små kommunernas eko­

nomi, har särskilt genom socialförsäkringens utbyggnad men även som

en följd av kommunindelningsreformen lättat avsevärt, och därmed har

den främsta anledningen till manipulationer bortfallit. Av betydelse är

också, att mentaliteten blivit en annan, i det att omsorgen om de hjälp­

behövande skjutits i förgrunden och de kommunalekonomiska intressena

i bakgrunden.

I en del yttranden har man befarat, att ett slopande av kravet på en viss

hjälpfri tid såsom villkor för förvärv av ny hemortsrätt komme att med­

föra en benägenhet hos socialhjälpsklientelet att söka sig till kommuner

med hög socialhjälpsstandard. En sådan utveckling anses få till följd, att

dessa kommuner komme att få vidkännas otillbörligt stora socialhjälps-

kostnader.

Med anledning härav vill jag först framhålla, att en rättvis fördelning

av socialhjälpskostnaderna mellan landets olika kommuner inte kan er­

hållas enbart genom hemortsrättsregler. Det är nämligen inte möjligt att

vid utformningen av hemortsrättsreglerna taga hänsyn till alla de fakto­

rer, som är av betydelse ur rättvisesynpunkt. Bl. a. måste en så viktig

faktor som skillnaden i ekonomisk bärkraft lämnas ur räkningen. Här­

med är dock inte sagt, att utformningen av hemortsrättsreglerna skulle

sakna betydelse för kommunernas inbördes ekonomiska förhållande. Ett

lätt hemortsrättsförvärv kan antagas vara till en viss fördel för kommuner

med utflyttningsöverskott, ett svårt hemortsrättsförvärv till en viss fördel

för kommun med inflyttningsöverskott. Med den riktning som befolknings­

omflyttningen har i vårt land — nämligen från landsbygden till städer

och andra tätorter — är det därför förklarligt, att farhågor för de eko-

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

1^6

Kungl. Alnj.ts proposition nr 177 år 1955

nomiska konsekvenserna av kommitténs förslag yppats främst från stä­

dernas sida.

Socialvårdskommittén har understrukit, att om en inte önskvärd inflytt­

ning till tätorter anses böra motverkas genom särskilda bestämmelser,

dessa så långt som möjligt bör ligga utanför socialvårdens område. Jag

delar till tullo denna uppfattning. I likhet med kommittén anser jag

vidare, att utformningen av socialhjälpens hemortsrättsbegrepp inte i

nämnvärd grad påverkar en eventuell benägenhet hos enskilda medborgare

att flytta från en kommun till en annan för att komma i åtnjutande av

bättre förmåner. Jag vill erinra om att folkpensioneringslagen tidigare

innehöll en bestämmelse, som var avsedd att tjäna som en spärr mot att

folkpensionärer i syfte att erhålla högre bostadstillägg flyttade från en

lägre till en högre bostadskostnadsgrupp. Som villkor för att det högre bo­

stadstillägget skulle utgå föreskrevs nämligen tre års mantalsskrivning i

inflyttningskommunen, dock med rätt för pensionsstyrelsen att meddela

dispens. Denna spärr slopades helt år 1952, men trots detta har folkpen­

sionärerna, såvitt jag känner till, inte visat någon benägenhet att flytta

till kommuner med högre bostadstillägg.

Ett starkt skäl för att helt slopa det nuvarande villkoret om ett hjälp-

tritt år för förvärv av hemortsrätt är enligt min mening, att någon mot­

svarighet till detta villkor inte finnes inom socialförsäkringen. Både för

de enskilda medborgarna och för de organ, som handhar socialvårdens

olika grenar, måste det vara en fördel att enhetliga regler gäller i detta

avseende. En och samma person bör, såsom kommittén framhållit, om

möjligt tillhöra endast en kommun i socialvårdshänseende. Det är vidare

önskvärt, att reglerna om kommuntillhörigheten utformas så, att de blir

begripliga för allmänheten och kan tillämpas utan alltför stora svårigheter.

De nuvarande bestämmelserna i Fvl fyller enligt min mening inte dessa

krav; de lämnar mycket övrigt att önska i fråga om enkelhet och lätt­

fattlighet, de föranleder ett tidsödande ai'bete vid tillämpningen och de

ger upphov till en mängd interkommunala tvister. Att under sådana om­

ständigheter överföra Fvl:s regler i oförändrat skick till den nya lagstift­

ningen bör enligt min mening inte komma i fråga med mindre dessa reg­

ler av andra skäl anses nödvändiga. De invändningar, som redovisats i det

föregående, har inte gjort mig övertygad härom. Inte heller det förhål­

landet att något statsbidrag ej kommer att utgå till kommunernas kost­

nader för socialhjälp utgör enligt min mening ett tillräckligt starkt motiv

för att ifrågavarande regler skall bibehållas; jag har alltså i detta hän­

seende en annan uppfattning än de remissinstanser, som förmenat att

kommitténs förslag i hemortsrättsfrågan står och faller med dess förslag

om statsbidrag.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts, huruvida man inte skulle

kunna överföra de nuvarande hemortsrättsreglerna till den nya lagstift-

197

ningen med den jämkningen, att den hjälpfria liden inskränktes från ett

år till sex månader. Även efter en sådan uppmjukning skulle emellertid

olägenheterna med det nuvarande systemet i huvudsak kvarstå. \id under­

sökningar, som verkställts inom socialdepartementet, har det dessutom visat

sig svårt att finna någon tillfredsställande lösning av frågan från vilken

tidpunkt det hjälpfria halvåret skulle räknas. Jag anser därför att man

bör ta steget fullt ut och helt slopa kravet på hjälpfri tid.

På grund av det anförda tillstyrker jag den av kommittén föreslagna

huvudregeln, att varje medborgare skall ha hemortsrätt i den kommun,

där han är mantalsskriven.

Kommittén har emellertid givit denna regel sådan innebörd, att den fak­

tiska mantalsskrivningen vid det tillfälle, då hjälpen utgives, blir avgö­

rande för vilken kommun som slutligen skall svara för hjälpkostnaden,

och detta även om mantalsskrivningen inte vunnit laga kraft vid sagda

tillfälle. De erinringar, som under remissbehandlingen framförts mot för­

slaget i detta avseende, är enligt min mening tungt vägande. I överens­

stämmelse med vad som föreslagits bl. a. av folkbokföringssakkunniga

förordar jag därför, att det slutliga betalningsansvaret lägges på den kom­

mun, i vilken hjälptagaren genom lagakraftvunnet beslut mantalsskrivits

för det år, under vilket hjälpen utgivits.

Fvl:s regler om hemortsrätt avser endast svenska medborgare. En ut­

ländsk medborgare eller statslös person, som vistas här

i riket, har visserligen samma rätt att erhålla fattigvård som en svensk

medborgare, men han har inte hemortsrätt i någon kommun. Om fattig­

vård skulle tilldelas honom, har den kommun som lämnat fattigvården

emellertid rätt att under vissa förutsättningar erhålla gottgörelse för sina

utgifter av staten. Kommittén har inte föreslagit någon principiell ändring

i dessa regler. Enligt förslaget skall staten vidare lämna ersättning för

socialhjälp till svensk medborgare, som inte är mantals­

skriven i riket. Även i detta avseende överensstämmer förslaget nära

med vad som nu gäller i det att staten lämnar gottgörelse för fattigvård,

som utgivits till personer vilkas hemortsrätt ej kunnat utrönas. Förslaget

har i båda de avseenden, som nu berörts, tillstyrkts under remissbehand­

lingen och även jag biträder detsamma. Liksom hittills bör den ersättnings­

skyldighet, som sålunda kommer att åvila staten, endast avse kostnader

för obligatorisk socialhjälp.

Enligt Fvl kan den som fyllt 60 år inte förvärva ny hemorts­

rätt. Kommittén har föreslagit att denna regel, vilken icke har någon mot­

svarighet inom sociallagstiftningen i övrigt, helt slopas. Förslaget har all­

mänt godtagits under remissbehandlingen; och även enligt min mening

saknas anledning alt längre upprätthålla ifrågavarande åldersgräns.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

198

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor rörande gift kvinnas samt

minderåriga barns ställning i hemortsrättshänseende.

Enligt Fvl har en hustru alltid samma hemortsrätt som sin man;

man brukar säga att hon härleder sin hemortsrätt från honom. En kvinna,

som gifter sig, får alltså, oavsett om hon vid vigseln är under eller över

60 år, automatiskt mannens hemortsrätt, och hon följer sedan honom i

hemortsrättshänseende så länge äktenskapet består. Det är härvid utan

betydelse, huruvida makarna sammanlever eller ej. Upplöses äktenskapet

genom mannens död eller äktenskapsskillnad, behåller hustrun den hem­

ortsrätt hon senast ägde under äktenskapet, till dess hon enligt lagens

huvudregel eller genom nytt gifte förvärvar ny hemortsrätt.

Såsom kommittén framhållit leder Fvl:s bestämmelser om hustrus här­

ledda hemortsrätt ibland till resultat, som måste anses mindre tillfreds­

ställande. Som exempel härpå nämner kommittén, att om makarna lever

åtskilda på grund av söndring hustrun kan komma att förvärva hemorts­

rätt i en kommun, med vilken hon varken ägt eller äger någon som helst

beröring. Kommittén har för sin del ansett, att den nya lagstiftningen inte

bör innehålla någon särbestämmelse om gift kvinnas hemortsrätt och att

den nuvarande regeln om härledd hemortsrätt för hustru alltså bör ut­

mönstras. Detta förslag, som enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen,

synes välbetänkt, och jag ansluter mig därför till detsamma.

Även minderåriga barn — dvs. barn under 16 år — har en-

ligt gällande lagstiftning en härledd hemortsrätt. Barn i äktenskap följer

härvid fadern, och detta även om äktenskapet är upplöst samt modern

har vårdnaden om barnet. Om fadern dör men modern lever, följer barnet

henne i hemortsrättshänseende. Dör båda föräldrarna, behåller barnet den

hemortsrätt det ägde vid den sist avlidnes död. Barn utom äktenskap har

moderns hemortsrätt eller, om hon är död, den hemortsrätt hon ägde vid

dödsfallet. På motsvarande sätt härleder adoptivbarn sin hemortsrätt från

adoptanten. Är det adopterat av makar, gäller samma regler som för barn

i äktenskap. Först när ett barn fyllt 16 år kan det självständigt förvärva

hemortsrätt enligt lagens huvudregler. Intill dess så skett, har det kvar

den hemortsrätt det ägde på 16-årsdagen.

Enligt kommitténs förslag skall barn under 16 år även i fortsättningen

ha en härledd hemortsrätt. De regler härom, som förordats av kommittén,

avviker endast i fråga om vissa detaljer från vad som nu gäller. Under

remissbehandlingen har åtskillig kritik framkommit mot kommitténs för­

slag att lösa hithörande spörsmål men det har inte från något håll ifråga­

satts annat än att barnen liksom hittills skulle ha en från föräldrarna

härledd hemortsrätt. För egen del har jag emellertid inte blivit övertygad

om lämpligheten av att bibehålla denna anordning.

Genom mantalsskrivningen sker varje år en registrering av rikets inne­

vånare, vuxna såväl som barn. Härvid fördelas befolkningen mellan de

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

199

olika kommunerna på ett sätt, som är avsett att så troget som möjligt

återspegla de faktiska bosättningsförhållandena. Denna registrering är för

närvarande inte avgörande för hur fattigvardskostnaderna skall fördelas

mellan kommuner; till följd av kravet på ett fattigvårdsfritt år kan en

person mycket väl vara mantalsskriven i en kommun men ha hemortsrätt

i en annan. Enligt den huvudregel, som jag föreslagit i det föregående,

skall emellertid varje medborgare anses ha hemortsrätt i den kommun,

där han är mantalsskriven, och kostnaderna för obligatorisk socialhjälp

kommer till följd härav att fördelas så, att varje kommun får slutligen

svara för vad som utgivits till dem som är mantalsskrivna inom kommunen.

Kommittén har i huvudsak anfört tva skäl, varför denna enkla fördel­

ningsregel inte borde gälla i fråga om kostnader för socialhjälp åt barn.

Det ena skälet är, att den kommunala andelen i kostnaderna för särskilda

barnbidrag och bidragsförskott fördelas med hänsyn till faderns eller mo­

derns mantalsskrivning. Detta skäl synes mig inte övertygande. Visserligen

bör en sådan ordning eftersträvas, att en och samma kommun såvitt möj­

ligt kommer att svara för samtliga kostnader, som hänför sig till ett och

samma barn, men därmed är inte sagt att de regler, som gäller för nyss­

nämnda speciella hjälpformer och som f. ö. inte helt överensstämmer vare

sig sinsemellan eller med kommitténs förslag, bör tas som mönster vid

utformningen av socialhjälpslagen. Det förefaller mig i stället mera natur­

ligt att söka anpassa ifrågavarande regler till de bestämmelser, som kan

befinnas mest ändamålsenliga för socialhjälpens vidkommande. I vad mån

en sådan anpassning bör komma till stånd, bör dock prövas i ett annat

sammanhang än det nu förevarande.

Det andra skälet, som av kommittén anförts för att bibehålla systemet

med härledd hemortsrätt för barn, är att en familjs hemortsrättsförhål-

landen eljest skulle kunna splittras i alltför hög grad. Kommittén nämner

som exempel, att om barnen utackorderats i fosterhem i skilda kommuner

och varje barn finge hemortsrätt på sitt håll, flera kommuner kunde få

fordran hos föräldrarna. Vidare framhåller kommittén, att anskaffningen

av fosterhem skulle kunna försvåras, om ett barn snabbt finge hemorts­

rätt i den kommun, där fosterhemmet låge. Dessa synpunkter är enligt

min mening beaktansvärda. Men just beträffande fosterbarn och barn, som

omhändertagits för skyddsuppfostran, kan allvarliga invändningar riktas

även mot kommitténs eget förslag. Såsom påtalats under remissbehand­

lingen skulle ett genomförande av detta förslag leda till att ett fosterbarn

eller ett omhändertaget barn komme att växla hemortsrätt allteftersom

fadern eller modern ändrade mantalsskrivningsort. Särskilt för de större

kommunerna, som har många barn tillhörande dessa kategoiier, måste det

bli ett tidsödande och kostnadskrävande arbete att år Irån ar följa för­

äldrarnas mantalsskrivningar och bevaka kommunens ekonomiska intres­

sen gentemot andra kommuner. Det kan vidare befaras, att ett dylikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

system skulle ge upphov till irritation och tvister mellan olika kommuner.

Om än den ena än den andra kommunen komme att slutligen svara för

kostnaderna för ett fosterbarn eller ett omhändertaget barn, kan man inte

heller bortse från risken att barnets intressen bleve åsidosatta. Vad särskilt

angår de av kommittén uttalade farhågorna för att det skulle bli svårare

att skaffa fosterhem om barnet snabbt finge hemortsrätt i fosterhems-

kommunen, må påpekas, att de av kommittén föreslagna reglerna om här­

ledd hemortsrätt endast avser barn under 16 år; fr. o. m. den dag barnet

fyllt 16 år skulle det enligt förslaget få hemortsrätt i den kommun, där

det själv vore mantalsskrivet. Ett barn, som efter fyllda 16 år av barna­

vårdsnämnden i en kommun omhändertagits för skyddsuppfostran och in­

ackorderats i ett enskilt hem i en annan kommun, skulle alltså enligt för­

slaget mycket snabbt få hemortsrätt i sistnämnda kommun. Ett sådant

system måste enligt min mening medföra en betydande risk för att anskaff­

ningen av lämpliga inackorderingshem åt dylika barn försvårades.

Kommittén har övervägt, huruvida inte ett omhändertaget barn borde,

så länge omhändertagandet består, behålla den hemortsrätt det ägde då det

omhändertogs. Tanken härpå har emellertid avvisats av kommittén, som

befarat, att en dylik regel skulle kunna leda till att barn, som borde om­

händertagas, inte bleve omhändertagna utan i stället tilldelades socialhjälp.

Kommittén har med andra ord räknat med möjligheten att de kommunala

socialvårdsorganen skulle vara benägna att låta kommunens ekonomiska

intressen vara avgörande för vilken hjälpform, som i det enskilda fallet

borde komma till användning. Måhända kunde man inte helt bortse från

risken härför, så länge en mängd småkommuner med ringa ekonomisk

bärkraft hade att var för sig svara för sin barna- och fattigvård. Men under

nu rådande förhållanden är denna risk enligt min mening så försvinnande

liten, att man inte behöver räkna därmed.

Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag kommit till den upp­

fattningen, att den föreslagna huvudregeln, enligt vilken varje svensk med­

borgare skall anses ha hemortsrätt i den kommun där han är mantals­

skriven, bör gälla för såväl vuxna som barn men att en undantagsregel

bör finnas för fosterbarn och barn, som efter att ha omhändertagits enligt

barnavardslagen är inackorderade i enskilt hem. För båda dessa kategorier

av barn synes undantagsregeln böra ges sådan innebörd att barnet, så

länge det vistas i fosterhemmet eller inackorderingshemmet, behåller den

hemortsrätt det ägde då det mottogs därstädes. Jag förutsätter härvid, att

uttrycket fosterbarn ges samma innebörd som det har i Bvl.

Det kan ifrågasättas, huruvida inte den av mig förordade undantags­

regeln i vad den rör de för samhällsvård omhändertagna barnen egentligen

hör hemma i Bvl. Socialhjälp torde nämligen som regel inte tilldelas dylika

barn, för vilkas vård och fostran barnavårdsnämnden är ansvarig. Emeller­

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

201

tid synes det ur praktiska synpunkter vara lämpligt att — åtminstone

så länge den nuvarande Bvl gäller — samla alla hemortsrättsregler i social­

hjälpslagen och i Bvl hänvisa till dem.

Jag övergår nu till den av kommittén diskuterade frågan, huruvida

en anknytning av hemortsrätten till mantalsskriv-

ningskom munen bör föranleda ändring i gällande

folkbokföringsregler.

Folkbokföringsförordningen bygger på principen, att befolkningen i

största möjliga utsträckning skall registreras efter de faktiska bosättnings-

förhållandena. Från denna princip göres vissa undantag i förordningens

14 § 6 inom., där det stadgas, att om någon intages å sjukvårdsinrättning

eller å förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt detta

ej skall medföra ändring i avseende å hans kyrkobokföring (och därmed

ej heller i fråga om hans mantalsskrivning), såvida inte under tiden sådana

omständigheter inträffar, att han på grund därav bort, därest han ej varit

intagen å inrättningen eller anstalten, kyrkobokföras annorstädes, \idare

föreskrives, att i fråga om kyrkobokföring av den, som villkorligt eller på

prov frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalt, skall under prövotiden

så anses som vore han fortfarande intagen å anstalten.

Kommittén har föreslagit ganska vittgående ändringar i 14 § 6 mom.

folkbokföringsförordningen. Å ena sidan skulle enligt kommitténs förslag

ifrågavarande stadgande upphävas utom i vad det avser personer, som är

intagna å sjukvårdsinrättning; å andra sidan skulle det utvidgas till att

omfatta vissa grupper, som f. n. folkbokföres enligt förordningens huvud­

regler, bland dem ålderdomshemmens vårdtagare samt personer, som pla­

cerats i enskilt hem för att där erhålla vård. Det huvudsakliga syftet med

kommitténs förslag har varit att söka åstadkomma sådana folkbokförings­

regler, att sociallagstiftningens hemortsrättsbestämmelser utan undantag

kunde anknyta direkt till mantalsskrivningen.

Då kommittén framlade sitt förslag, var folkbokföringsförordningen före­

mål för översyn av 1949 års folkbokföringssakkunniga, vilka enligt sina

direktiv hade att eftersträva förenklingar i folkbokföringsarbetet. I det

yttrande, som avgivits av dem, har uttalats, att ett genomförande av kom­

mitténs förslag, i stället för att medföra förenklingar, komme att innebära

en komplicering, som enligt de sakkunnigas bestämda mening inte borde

ske utan synnerligen tungt vägande skäl. De sakkunnigas verksamhet har

numera upphört men deras arbete fullföljes inom finansdepartementet av

en tillkallad utredningsman. Då frågan om rätt kyrkobokförings- och man­

talsskrivningsort alltså prövas i ett större sammanhang än det nu före­

varande och de spörsmål, som behandlats av kommittén, inte synes höra

lösas enbart med hänsyn till vad som kan befinnas lämpligt för socialvår­

dens vidkommande, anser jag det riktigast, att kommitténs förslag till

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

202

ändringar i folkbokföringsförordningen inte nu lägges till grund för lag­

stiftning. Jag förutsätter härvid, att ifrågavarande spörsmål kommer att

beaktas vid det pågående utredningsarbetet.

I stället för att, såsom kommittén föreslagit, ändra folkbokföringsför­

ordningen kan man tänka sig att i socialhjälpslagen införa

undantagsbestämmelser, som för vissa personkate­

gorier upphäver mantalsskrivningens verkan i he m-

ortsrättshänseende. Kommittén har själv varit inne på denna

tanke men avvisat densamma av den anledningen att kommunernas social-

vårdskostnader inte bara hänför sig till socialhjälpen utan även till andra

hjälp former såsom folkpension, särskilda barnbidrag, bidragsförskott m. m.

Skulle undantagsbestämmelser av nyss angiven innebörd införas i social­

hjälpslagen, borde därför enligt kommitténs mening liknande bestämmel­

ser intagas i ett flertal andra författningar, vilket ur praktiska synpunkter

skulle vara olägligt.

Enligt min mening saknas anledning att i nu förevarande sammanhang

ingå på frågan, i vad mån ändrade regler erfordras rörande fördelningen

av kommunernas kostnader för andra sociala förmåner än socialhjälp.

De bestämmelser, som nu gäller härom, påverkas nämligen inte av att

socialhjälpslagstiftningens hemortsrättsbegrepp får ett annat innehåll.

Skulle det anses, att ifrågavarande bestämmelser i något avseende bör

jämkas, bör frågan härom upptagas i särskild ordning.

Om — såsom jag föreslagit — folkbokföringsförordningen inte ändras,

erfordras i socialhjälpslagen inte några särbestämmelser om hemortsrätt

för de kategorier, som åsyftas med undantagsreglerna i förordningens 14 §

6 mom. dvs. personer, som är intagna å sjukvårds­

inrättningar eller å förbättrings-, uppfostrings-,

tvångsarbets- eller straffanstalter samt villkorligt

frigivna fångar m. fl.

För personer, som är intagna å ålderdomshem, finnes inga sär­

bestämmelser i folkbokföringsförordningen, och de skall alltså mantals­

skrivas där de är bosatta, d. v. s. å ålderdomshemmet. Den av mig för­

ordade huvudregeln rörande hemortsrätten får därför till följd, att samt­

liga vårdtagare å ett ålderdomshem får hemortsrätt i den kommun, där

hemmet är beläget. Det blir således denna kommun, som får bära kost­

naderna för obligatorisk socialhjälp åt dem. Eftersom de personer, det

här gäller, merendels är intagna å ålderdomshem i sin egentliga hemkom­

mun, är det uppenbart, att några modifikationer av huvudregeln inte er­

fordras för det stora flertalet av dem. Kommittén nämner emellertid två

fall, i vilka otillfredsställande resultat kunde uppkomma om ålderdoms­

hemmens vårdtagare finge hemortsrätt i den kommun, där hemmet vore

beläget, nämligen dels då två kommuner hade ett gemensamt ålderdoms­

hem och dels då en kommun hade ett ålderdomshem, som låge i en annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

203

kommun. Vad angår det förra fallet kan — såsom kommittén själv fram­

hållit — mantalsskrivningens rättsverkningar i avseende å hemortsrätten

upphävas genom att i förbundsordningen för ett gemensamt ålderdoms­

hem intages en föreskrift av innebörd att den kommun, där hemmet är

beläget, skall av den kommun, där en vårdtagare vid intagningen var bo­

satt, erhålla gottgörelse för sina kostnader för socialhjälp åt honom. Om

denna utväg anlitas skulle alltså undantagsregler erfordras endast i de

med all säkerhet sällsynta fall, då en kommuns ålderdomshem är beläget

i en annan kommun. Det är emellertid att märka, att personer, som är

intagna å ålderdomshem, i regel har folkpension, och att obligatorisk social­

hjälp därför endast i undantagsfall torde komma att tilldelas dem. Frågan

om deras hemortsrätt har därför inte någon större praktisk betydelse så­

vitt angår socialhjälpen. Med hänsyn härtill och då, såsom tidigare an­

förts, anledning saknas att i detta sammanhang överväga ändrade regler

för fördelning av kommunernas kostnader för andra sociala förmåner,

anser jag att särbestämmelser rörande hemortsrätt för ålderdomshemmens

klientel kan undvaras i den nya socialhjälpslagen.

Av skäl, som jag redan utvecklat, kan jag inte biträda kommitténs för­

slag att landstingen skall inrätta s. k. f ö r s ö r j n i n g s h e in för vissa

vårdbehövande vngre och medelålders personer. Anledning saknas därför

att här behandla frågan om hemortsrätten för dem, som enligt förslaget

skulle intagas å dylika hem.

I likhet med kommittén anser jag, att särbestämmelser ej bör gälla för

personer, som bor i pensionärshem.

Vad angår personer, som för att erhålla vård vistas

i annat enskilt hem än sitt eget, vill jag erinra om att 48 §

Fvl innehåller vissa specialregler, som är avsedda att underlätta möjlig­

heterna att bereda vårdbehövande s. k. familjevård. Stadgandet avser dels

den, som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings- eller upp­

fostringsanstalt och som genom inrättningens eller anstaltens försorg för

fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem under villkor att

han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens tillsyn, och dels

den, som eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem för erhållande av

vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig hrist eller svaghet,

som blivit intygad av läkare. I fråga om dylik person stadgas, att om han

på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i den kommun, där hem­

met är beläget, denna mantalsskrivning ej gäller till bestämmande av hans

hemortsrätt.

Enligt min mening bör föreskrifterna i 48 § Fvl överföras till social­

hjälpslagen utan annan ändring i sak än att de utvidgas till att avse även

sådana fall, då vederbörande mottages i ett privat vårdhem. Om så sker

uppnås för socialhjälpens vidkommande samma effekt, som kommittén för

samtliga vårdgrenar velat uppnå genom ändring av folkbokföringsförord-

ningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

204

Kommittén har föreslagit en särskild regel, som skulle öppna möjlig­

het att reagera mot s. k. manipulationer med avse­

ende å en persons hemortsrätt. Om det kunde visas att, i

huvudsakligt syfte att undgå kostnad för socialhjälp, åtgärd avseende nå­

gon av de tre sista mantalsskrivningsförrättningarna vidtagits för att för­

hindra att en person mantalsskrives i viss kommun eller främja att han

mantalsskrives i annan kommun, skulle länsstyrelsen enligt denna regel

äga förordna, att den kommun, i vars intresse åtgärden vidtagits, skulle

vara skyldig att svara för socialhjälpskostnad för ifrågavarande person,

ehuru denne inte blivit för det året mantalsskriven inom kommunen.

I sin motivering har kommittén uttalat, att den endast av försiktighets­

skäl funnit sig böra föreslå ifrågavarande regel samt att all anledning

funnes att räkna med att mål angående manipulationer bleve sällsynta.

För egen del håller jag före, att risken för manipulationer numera är så

ringa, att man vid socialhjälpslagens utformning bör kunna helt bortse

därifrån.

Kommittén har slutligen föreslagit, att benämningen hemorts­

rätt utmönstras ur lagstiftningen. I stället användes i kommitténs för­

slag till lagtext uttrycket »ersättningskommun», och därmed åsyftas den

kommun, som i sista hand är ekonomiskt ansvarig för utgiven socialhjälp.

Enligt min mening föreligger inte något behov av att i lagtexten använda

vare sig uttrycket hemortsrätt eller uttrycket ersättningskommun. Den av

mig förordade huvudregeln torde kunna sammanfattas i ett stadgande av

innehåll, att kommun, som lämnat obligatorisk socialhjälp åt svensk med­

borgare, vilken för det år hjälpen utgivits är mantalsskriven inom annan

kommun, äger erhålla ersättning därför av sistnämnda kommun. Och de

undantagsregler, som jag föreslagit, synes kunna lagfästas genom en be­

stämmelse av innebörd, att om obligatorisk socialhjälp utgives till svensk

medborgare, medan han — under vissa i lagtexten närmare angivna om­

ständigheter, vilka berörts i det föregående — vistas eller är inackorderad

i enskilt hem eller vårdhem, så är den kommun, som lämnat hjälpen, be­

rättigad att, såframt vederbörande för det år han mottogs i hemmet eller

— om han omedelbart dessförinnan under samma omständigheter vistats

eller varit inackorderad i annat enskilt hem eller enskilt vårdhem — för

det år han mottogs i detta var mantalsskriven i annan kommun, av denna

erhålla ersättning för hjälpen. På motsvarande sätt torde reglerna om er­

sättning av statsmedel för hjälp åt utlänningar in. fl. kunna utformas.

Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan, huruvida kost­

naderna för obligatorisk hjälp i undantagsfall bör

stanna å vistelsekommunen samt till vissa andra spörsmål, som

hänger samman med kommunernas inbördes ersättningsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

205

Hjälptagarens återbetalningsskyldighet

Gällande bestämmelser

Enligt Fvl äger fattigvårdsstyrelsen — utom i vissa undantagsfall soin

behandlas i det följande —- rätt att av den som åtnjutit fattigvård uttaga

ersättning därför, i den mån styrelsen ej finner skäl till eftergift. För fat­

tigvård, som någon erhållit innan han fyllt 16 år, får ersättning dock ej

uttagas av hans arbetsförtjänst (62 § 1 st.). Det är att märka, att den

ersättningsskyldighet, som sålunda är föreskriven, avser såväl obligato­

risk som frivillig fattigvård. Understödstagaren är alltså pliktig att ersätta

allt vad han mottagit i fattigvård. Å andra sidan har fattigvårdsstyrelsen

full frihet att helt eller delvis efterskänka kravet.

Fattigvårdsstyrelsen kan i regel inte driva in sin fordran hos understöds­

tagaren utan att ersättningsanspråket prövats av länsstyrelsen och, om

dess beslut överklagas, av kammarrätten. Härvid gäller, att ersättnings­

anspråket inte får bifallas, om understödstagaren genom att återbetala

kostnaden eller någon del därav kommer att sakna nödiga medel till under­

håll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall till

ersättningsanspråket (65 §). Fattigvårdsstyrelsens återkravsrätt är där­

jämte inskränkt såtillvida att den är underkastad de allmänna civilrätts­

liga reglerna om tioårspreskription (68 §).

Om understödstagaren mottagits till stadigvarande försörjning gäller en

specialregel, enligt vilken fattigvårdsstyrelsen äger omhändertaga egendom

som tillhör honom vid mottagandet eller tillfaller honom, medan han åt­

njuter försörjning, samt därav bereda sig ersättning för fattigvård som

lämnats honom. För att omhändertaga sådan egendom äger fattigvårds­

styrelsen erhålla handräckning hos polismyndigheten (62 § 2 st.). Detta

specialstadgande befriar fattigvårdsstyrelsen från skyldigheten att i van­

lig ordning utsöka sin fordran. Det är dock att märka, att styrelsens befo­

genheter är begränsade till att bereda sig ersättning ur den omhändertagna

egendomen. Vad som kan bli över sedan fattigvårdskostnaden täckts måste

alltså redovisas till vederbörande.

Från regeln om understödstagarens återbetalningsskyldighet finnes två

undantag, som dock båda har en mycket begränsad praktisk betydelse.

Det ena av dem avser det fall, att någon intagits å sinnessjukhus utan

all ansökan därom gjorts av honom själv eller hans förmyndare eller

gode man. Om i dylikt fall den intagne utskrives från sjukhuset därför

att behov av vård inte förefunnits vare sig vid intagandet eller under

vistelsen på sjukhuset, får ersättning för vårdkostnaden inte återkrävas

av annan än den som särskilt åtagit sig att svara härför. Bestämmelser

härom återfinnes i 15 § sinnessjuklagen, till vilken Fvl (62 § 8 st.) hän­

visar.

Det andra undantaget kan föreligga, om ett fattigvårdssamhälle ansla­

git särskilda medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande för vård å sjuk­

vårdsinrättning eller å förbättrings- eller uppfostringsanstalt eller för

förebyggande av framtida fattigvårdsbehov eller för avhjälpande av nöd

i samband med missväxt, annan allmännare olycka eller allmän kristid,

vilken vållats av förhållanden utom riket. Om så skett, kan fattigvårds-

samhället nämligen bestämma, att enskild person inte skall vara skyldig

att utgiva ersättning för understöd, som lämnats av de anslagna med­

len (64 §).

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Socialvårdskommittén

För att belysa återbetalningsskyldighetens praktiska

betydelse har socialvårdskommittén verkställt en särskild utredning,

som redovisas i bil. 1 till kommitténs betänkande. Vid denna utredning,

som avser åren 1944, 1945 och 1946, har det inte ansetts möjligt att skilja

mellan vad som återbetalats av understödstagarna själva och vad som åter­

betalats av försörjningspliktiga. Resultatet gäller alltså den totala åter­

betalningen från enskilda personer. Av det siffermaterial som redovisas

framgår, att förhållandena är mycket skiftande i olika kommuner och

kommungrupper samt att en viss förskjutning mot en mindre återbetal-

ningsprocent förekommit under de år undersökningen omfattar. Av ut­

givna hemunderstöd återbetalades i genomsnitt ca 4 % eller ca 2 milj. kr.

per år. Återbetalningsprocenten var högre på landsbygden (i genomsnitt

4,5 %) än i städerna (3,4 %), särskilt hög i de rena jordbrukskommu-

nerna (10,2 %) och särskilt låg i Stockholm (1,8 %).

Rörande resultatet av utredningen hänvisas i övrigt till bilagan, som för­

utom siffermaterial bl. a. innehåller en redogörelse för praxis på området.

Kommittén anser sig på grundval av utredningen sammanfattningsvis

kunna säga, att de genom återkrav inflytande beloppen är av ringa stor­

lek ur finansiell synpunkt och att tendensen går mot en ytterligare

minskning.

Kommittén diskuterar härefter, huruvida den vidsträckta

återbetalningsskyldighet, som enligt Fvl åligger

hjälptagaren, bör inskränkas samt anför härom.

Den automatiskt inträdande och synnerligen omfattande återbetalnings­

skyldighet med vilken fattigvård enligt gällande lag är förenad är i hög

grad historiskt betingad. När fattigvården nu skall avlösas av socialhjälp

är det av vikt, att man vid socialhjälpens utformning icke låter till social­

hjälpen övergå egenskaper hos fattigvården, vilka i själva verket icke äro

betingade av socialhjälpens art och dess ställning inom socialvården i dess

helhet. Denna art och denna ställning böra vara utgångspunkter vid bedö­

mande av frågan, i vad mån socialhjälp bör vara förenad med återbetal­

ningsskyldighet för mottagaren. Å andra sidan bör självfallet hänsyn tagas

till de erfarenheter som vunnits i ifrågavarande avseende inom fattigvården.

207

Socialhjälpen skall under vissa förutsättningar vara en medborgerlig rät­

tighet liksom socialförsäkringens förmåner äro det. Socialförsäkring och

socialhjälp bilda ett sammanhängande system, syftande till att garantera

medborgarens försörjning, när han av olika skäl ej själv kan förskaffa

sig den. Socialförsäkringens förmåner äro icke förenade med återbetal-

ningsskyldighet, ehuru även de numera i det väsentliga bekostas av skatte­

medel. Man måste därför fråga sig, vilken den principiella skillnad mellan

socialförsäkring och socialhjälp är som skulle motivera automatisk åter-

betalningsskyldighet för den senare, ehuru den ej förekommer inom den

förra. Skillnaden dem emellan ligger framför allt däri, att socialhjälpen

i motsats till socialförsäkringen icke är bunden till bestämda orsaksfaktorer

och icke utgår med fixerade belopp utan bestämmes efter behovsprövning

i varje särskilt fall. Personer, vilkas individuella situation kräver hjälp

med högre belopp än socialförsäkringen i dylikt fall ger, måste i motsats

till de lyckligare lottade, som kunna reda sig på försäkringens belopp,

underkasta sig behovsprövning. Att fattigvården är förenad med en automa­

tisk och allmän återbetalningsskyldighet är historiskt grundat men oför­

enligt med en modern syn. Möjligen kan den missuppfattningen föreligga,

att om en hjälpform är behovsprövad det är nödvändigt att förena den

med dylik skyldighet. Det må därför endast ånyo erinras om att vi f. n.

ha tre hjälpformer förenade med behovsprövning men icke med automatisk

återbetalningsskyldighet (kommunala pensionstillskott, arbetslöshetsunder­

stöd, mödrahjälp).

På grund av vad sålunda anförts finner kommittén, att socialhjälpen

inte bör vara förenad med automatisk och allmän återbetalningsskyldig­

het. En sådan ståndpunkt vore icke liktydig med att återbetalningsskyl­

dighet aldrig borde föreligga. Det vore otvetydigt att socialhjälp under­

stundom komme att utgå under sådana förhållanden, att det låge i sakens

natur att mottagaren borde vara återbetalningsskyldig. Hjälpen kunde

t. ex. ha karaktären av förskottering av tillgångar, som för tillfället icke

vore disponibla. Även under sådana omständigheter vore det en rättighet

för vederbörande att få hjälp, om han befunne sig i ett faktiskt nödläge.

Överhuvudtaget följde det av socialhjälpens karaktär av en hjälp för behov

av skilda slag och under skiftande omständigheter att den inbegrepe åtskil­

liga grupper, där återbetalningsskyldighet vore motiverad.

De situationer, i vilka återbetalningsskyldighet är

påkallad, sammanfattas av kommittén i följande punkter.

1. Den hjälpbehövande har tillgångar, vilka icke för det närvarande kunna

disponeras för uppehället (vården), t. ex. fastighet. Jämställt härmed är att

tillgångarna visserligen snabbt kunna göras likvida men icke utan ekono­

misk förlust eller personliga olägenheter av allvarlig art. Socialhjälpen har

här karaktären av ett förskott å den behövandes egna tillgångar, varför

denne hör vara skyldig alt återbetala mottagen hjälp.

2. Den hjälpbehövande synes vara berättigad till förmån från socialför­

säkringen, från pensionskassa e. d., ehuru förmånen ännu icke är dispo­

nibel. 1 detta fall har socialhjälpen karaktär av förskott på den väntade

förmånen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

208

3. Genom ofta oförutsebara händelser har ett tillfälligt hjälpbehov upp­

stått och man har anledning räkna med att den behövande inom en nära

framtid återfår en god ekonomisk ställning. Ofta för att icke säga i regel

torde den tillfälligt behövande i sådana fall själv önska erhålla hjälp endast

som lån. På samma sätt bör man betrakta en konfliktinblandad när dylik

i särskilda undantagsfall beredes socialhjälp.

4. Hjälpen har förebyggande karaktär och innebär en kapitalinsats med

kanske betydande belopp t. ex. för att starta en rörelse, inköpa en arbets­

maskin e. d. Det är klokt att här ge hjälpen såsom ett förlagslån. Hela syftet

med åtgärden kan äventyras, om vederbörande omedelbart och på en gång

får helt på egen hand disponera ett icke oväsentligt kapital.

5. Behovet har uppenbarligen vållats genom bristande hushållning. Veder­

börande har nyligen under en icke oväsentlig tid haft goda inkomster

(säsong inom hans försörjningsområde) men försummat att spara något

för den tid av minskning i inkomsterna som han bort kunna beräkna snart

skola inställa sig. Här åsyftas sålunda fall av uppenbar misshushållning,

alldeles oavsett hur vederbörandes möjligheter att framdeles verkställa åter­

betalning bedömas, liksom sådana fall där personen mera regelbundet lever

på en högre standard än hans inkomster tillåter.

6. Behovet av socialhjälp har uppstått därigenom att personen nekats för­

mån från socialförsäkringen av den orsaken, att han i sin ansökan lämnat

felaktiga uppgifter e. d. Härmed bör jämställas de fall när den behövande

vid utredning om behovet av socialhjälp lämnar sådana uppgifter.

7. Den hjälpbehövande saknar vilja till självförsörjning eller har eljest

en sådan livsföring, att denna uppenbarligen varit orsak till eller i varje fall

i avsevärd mån bidragit till att behovet av socialhjälp uppstått.

Kommittén framhåller, att de sålunda angivna grupperna inte alla kan

så klart avgränsas, att det är möjligt i lagen fastställa automatisk åter-

betalningsskyldighet för dem. Det finge överlämnas åt socialnämnden att

i varje fall, som prövades tillhöra dessa grupper, vid beviljandet av social­

hjälp eller på grund av senare inkomna upplysningar besluta, att denna

skulle vara förenad med återbetalningsskyldighet. Därvid torde det ej säl­

lan kunna ifrågakomma att besluta dylik skyldighet endast för en del

av den lämnade hjälpen.

Enligt kommitténs mening bör socialnämnden ha frihet att fastställa

eller inte fastställa återbetalningsskyldighet i fallen 1—4. Exempelvis borde

en viss försiktighet iakttagas vid fastställande av ersättningsskyldighet för

bidrag till yrkesutbildning. I fallen 5—7 däremot borde nämnden vara

skyldig besluta att ersättningsskyldighet skulle föreligga.

Vid prövningen av frågan, hurpvida återbetalnings­

skyldighet skall föreligga, bör enligt kommitténs mening endast

vid tiden för hjälpens meddelande föreliggande omständigheter tagas i be­

traktande. Utginge fortlöpande hjälp kunde självfallet socialnämnden, om

nya omständigheter tillkommit, upptaga frågan om återbetalningsskyldighet

för den i fortsättningen meddelade hjälpen till prövning. Däremot finge

dylik prövning icke ges retroaktiv verkan. Även om tvist uppkommit, huru­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

209

vida återbetalningsskyldighet borde föreligga, och nya omständigheter till­

kommit, innan tvisten slutligt avgjorts, skulle sålunda frågan bedömas efter

förhållandena vid tiden för hjälpens meddelande. Undantag borde gälla

endast för det fall, att det senare upptäckes, att en person, som beviljats

socialhjälp utan att beslut fattats om återbetalningsskyldighet, lämnat fel­

aktiga eller vilseledande uppgifter, vilka haft en mera väsentlig inverkan

på socialnämndens beslut. Det borde då åligga nämnden att i efterhand

bestämma att återbetalningsskyldighet skulle föreligga.

Beslut om återbetalningsskyldighet skall enligt kommitténs förslag i re­

gel fattas samtidigt med att socialhjälp beviljas. Emellertid kunde man,

framhåller kommittén, icke bortse ifrån, att hjälp understundom måste

beviljas, innan sådana upplysningar erhållits, att återbetalningsfrågan

kunde slutligt bedömas. Med hänsyn härtill borde nämnden kunna bord­

lägga denna fråga i avvaktan på införskaffandet av ytterligare upplys­

ningar. Självfallet skulle det åligga nämnden att upptaga frågan till slut­

ligt avgörande så snart det kunde ske.

Återbetalningsskyldigheten borde ha samma innebörd som enligt fattig­

vårdslagen. Socialnämnden borde ha samma befogenhet som fattigvårds-

styrelse att efter en ren skälighetsprövning eftergiva kravet. Det kunde

inträffa omständigheter av växlande slag, vilka borde ge anledning till att

man avstode från kravet, d. v. s. upphävde det tidigare fattade beslutet

om återbetalningsskyldighet. Så kunde vara fallet även under de omstän­

digheter, då socialnämnden varit skyldig att besluta om återbetalnings­

skyldighet. Nämnden måste därför äga befogenhet att eftergiva kravet.

Det finge bli de övervakande myndigheternas sak att tillse, att denna befo­

genhet icke av nämnderna missbrukades. I vissa fall torde det vara lämp­

ligt att hjälptagaren finge preciserat i vilken ordning återbetalning skulle

ske. Socialnämnden borde därför vid beslut om återbetalningsskyldighet

äga att bestämma, att återbetalning skulle ske i viss ordning (bestämda

terminsbelopp), och hade då med laga verkan avhänt sig rätten att åter­

kräva i snabbare tempo; i den mån den bestämda ordningen icke hölles

av hjälptagaren, borde dock hela del obetalade beloppet omedelbart vara

förfallet till betalning.

Om hjälptagaren äger hemortsrätt i annan kommun än den, som bevil­

jat hjälpen, föreslår kommittén, att socialnämnden i hemortsrättskom-

munen får rätt att besluta om återkrav, därest sådant beslut inte fattats

av socialnämnden i vistelsekommunen.

Det blir alltså socialnämnderna som enligt kommitténs förslag får befo­

genhet att besluta, att socialhjälpen skall vara förenad med återbetalnings­

skyldighet och att, sedan sådant beslut fattats, eventuellt eftergiva denna

skyldighet, ävensom att verkställa återkrav. Med hänsyn till att en del av

kostnaderna skall stanna på kommunen, har kommittén inte funnit an­

ledning att befara, att dessa angelägenheter skall av socialnämnderna hand-

14 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

210

havas på ett av statsmakterna icke avsett sätt. En viss kontroll måste dock

enligt kommitténs mening utövas av länsstyrelserna närmast genom stick­

provsundersökningar.

I enlighet med vad sålunda föreslagits har i 28 och 29 §§ i det av kom­

mittén utarbetade förslaget till lag om socialhjälp upptagits följande be­

stämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

28 §.

Den som erhållit socialhjälp är skyldig att till socialnämnden återbetala

vad som utgivits, i den mån nämnden med stöd av 29 § beslutat att dylik

ersättningsskyldighet skall föreligga och sedermera icke funnit skäl till

eftergift.

När skäl därtill äro må nämnden besluta, i vilken ordning dylik ersätt­

ningsskyldighet skall fullgöras. Därest denna ordning icke av den ersätt-

ningsskyldige iakttages, skall nämndens fordran i dess helhet anses omedel­

bart förfallen till betalning.

Beslut om ersättningsskyldighet skall fattas i samband med hjälpens

beviljande eller så snart tillräckliga upplysningar för frågans bedömande

eljest erhållits och under hänsynstagande till de omständigheter vilka före-

ligga vid tiden för hjälpens beviljande. Därest socialnämnd i kommun, i

vilken hjälptagaren icke är mantalsskriven, underlåtit att fatta beslut om

ersättningsskyldighet och nämnden i mantalsskrivningskommunen i sam­

band med prövning av frågan om betalningsskyldighet gentemot först­

nämnda kommuns socialnämnd finner att hjälptagaren bör åläggas ersätt­

ningsskyldighet, må nämnden i mantalsskrivningskommunen besluta om

dylik skyldighet i vad rör den kostnad som av denna nämnd utgives.

Därest det efter hjälpens beviljande eller efter det att frågan om ersätt­

ningsskyldighet gentemot annan kommun slutligt prövats kommer till

socialnämndens kännedom att hjälptagaren vid utredningen om behovet

av socialhjälp lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter och därigenom

tillskansat sig socialhjälp som eljest icke bort utgå, åligger det nämnden

besluta, att hjälptagaren skall vara ersättningsskyldig.

29 §.

Vid tillämpning av i 28 § givna bestämmelser om hjälptagares ersätt­

ningsskyldighet skall iakttagas följande.

Ersättningsskyldighet må "fastställas, när den hjälpbehövande

1) är i besittning av tillgångar, ehuru dessa för det närvarande icke

kunna disponeras för uppehälle och vård;

2) synes vara lagligen berättigad till annan förmån, ehuru denna ännu

icke är för honom tillgänglig;

3) är i tillfälligt nödläge och kan antagas inom kort åter komma i god

ekonomisk ställning;

4) har erhållit hjälp enligt 4 §.

Ersättningsskyldighet skall fastställas, när den hjälpbehövande

1) uppenbarligen kommit i behov av hjälp på grund av bristande hus­