om fortsatt valutareglering m.m.
Regeringens proposition
1977/78:169
om fortsatt valutareglering m.m.;
beslutad den 16 mars 1978
Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
GÖSTA BOHMAN
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att valutaregleringen förlängs att gälla ytterligare ett år, dvs. för tiden den 1 juli 1978—-den 30 juni 1979. För riksdagens yttrande framläggs samtidigt förslag till bestämmelser om fortsatt giltighet
av valutaförordningen under samma tid. Vidare föreslås ändringar i valuta- '
lagen i syfte att öka möjligheterna till kontroll av resandes in- och utförsel av valuta.
1 Riksdagen 1977178.1 saml. Nr 169
1 Förslag till
Lag om ändring i valutalagen (1939: 350)
Härigenom föreskrivs i fråga om valutalagen (1939: 350)! dels att 12.8 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 15 §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
& 12 Den som ej har efterkommit vitesföreläggande som har meddelats med stöd av förordnande enligt denna lag får icke dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.
Allmänt åtal för brott mot denna Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter anmälan lag får utom i fall som avses i 15 § av riksbanken. väckas endast efter anmälan av riksbanken.
—- in
Tullmyndighet får kontrollera att utförsel- och införselförbud som meddelas med stöd av 2 § första stycket 4) eller 5) efterlevs. Den som till eller från det svenska tullområdet medför sådana tillgångar som avses i 2 § första stycket 4) eller 5) skall anmäla och lämna uppgifter om tillgångarna i enlighet med vad regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, generaltullstyrelsen bestämmer. För kontroll av sådana uppgifter skall den uppgiftsskyldige bereda den som verkställer kontrollen tillfälle att undersöka handresgods, annat medfört gods och alla utrymmen i transportmedel samt därvid svara för den transport som behövs och för uppackning och återinpackning. I övrigt gäller för kontrollen i tilllämpliga delar 38, 44, 45 och 50 §§ tullagen (1973:670) samt 57, 58, 60 —62, 65 och 68 §§ samt 73 § 8 och 9 tullstadgan (1973:671) i den lv-
! Senaste lydelse av lagens rubrik 1959: 262. ? Senaste lydelse 1975: 204.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
delse stadgan hade den I januari
1978.
Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att göra anmälan eller lämna
uppgifter i fall som uvses i andru
stycket.
Till ansvar enligt denna paragraf
dömes ej, om gärningen är ringa el-
ler kan föranleda ansvar enligt 9 eller 10 § denna lag, enligt brottsbalken eller lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Allmänt åtal för brott som avses i denna paragraf får ej väckas utan anmälan av tullmyndighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.
2 Förslag till Lag om tillämpning av valutalagen (1939: 350)
Härigenom föreskrivs att 2 § första stycket I, 2 och 4-9 samt 5 § I och 3
valutalagen (1939: 350) skall äga tillämpning under tiden den I juli 1978—den 30 juni 1979.
3 Förslag till
Förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264)
Härigenom föreskrivs att valutaförordningen (1959: 264), som enligt förordning (1977: 356) gäller till utgången av juni 1978, skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1979.
Utdrag EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOEL
vid regeringssammanträde
1978-03-16
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ullsten, Romanus, Turesson. Gustavsson, Antonsson, Mogäård, Dahlgren, Åsling. Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Wirlén
Föredragande: statsrådet Bohman
Proposition om fortsatt valutareglering m. m.
I Inledning
Enligt valutalagen (1939:350, ändrad senast 1977: 354) gäller i fredstid att fullmäktige i riksbanken skall göra framställning till regeringen om valutareglering, om det prövas nödvändigt för att nå de centrala mål som har fastställts för den ekonomiska politiken. Fullmäktige skall därvid begära att regeringen föreslår riksdagen en lag om tillämpning av valutalagen för högst ett är. Regeringen skall samtidigt som ett sådant lagförslag läggs fram förelägga riksdagen de valutareglerande föreskrifter som regeringen avser att utfärda. Sådana föreskrifter finns i valutaförordningen (1959: 264, ändrad senast 1977: 1088).
Genom lagen (1977:355) om tillämpning av valutalagen (1939: 350) och
förordningen (1977:356) om fortsatt giltighet av valutaförordningen
(1959: 264) har valutareglering föreskrivits för tiden den I juli 1977—den 30 juni 1978.
I skrivelse den 26 januari 1978 har fullmäktige i riksbanken hemställt att regeringen begär riksdagens bemyndigande att tillämpa fortsatt valutareg-
lering under tiden den 1 juli 1978—-den 30 juni 1979 och att regeringen lägger fram förslag om att valutaförordningen skall äga fortsatt giltighet till ut-
gången av juni 1979. Fullmäktige föreslår också ändring av valutalagen i
syfte att vidga möjligheterna att kontrollera om det förekommer olaga valutaförsel över rikets gränser.
Efter remiss har yttranden över riksbanksfullmäktiges skrivelse avgetts av riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, generaltulistyrelsen, bankinspektio-
nen, fullmäktige i riksgäldskontoret. Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund. Post- och kreditbanken, PK-banken har anslutit sig till Svenska bankföreningens ytt-
rande.
Enligt regeringens bemyndigande den 30 juni 1977 har jag tillkallat en kommitté för att utreda med valutaregleringen sammanhängande spörsmål (E 1977:03). Med anledning härav kommer jag nu att behandla endast frågan om fortsatt valutareglering samt den av riksbanksfullmäktige väckta
frågan om valutakontroll.
2 Nuvarande ordning
En närmare redogörelse för bestämmelserna i valutatagen och valutaförordningen har lämnats i prop. 1975:82 s. 14-21. I överensstämmelse med förslag i samma proposition ändrades bestämmelserna på några punkter.
Förutom en lagteknisk anpassning till den nya regeringsformen, bl. a. i frå-
ga om straff och förverkande, utvidgades möjligheten för riksbanken att förelägga vite och gjordes andra mindre ändringar i lagstiftningen (prop.
1975:82, FiU 1975:20, rskr 1975:132, SFS 1975:204 och 206). År 1977 gjordes vissa redaktionella ändringar 1 valutalagen i förtydligande syfte (prop. 1976/77:131, FiU 1976/77:24. rskr 1976/77:266, SFS 1977:354). Som en följd av tillkomsten av den nya tulltaxan (1977: 975) gjordes en redaktionell ändring I valutaförordningen med verkan fr. o.m. den 1 januari
1978 (SFS 1977:1088).
I det följande redovisas endast vissa av de bestämmelser, som berörs av
riksbanksfullmäktiges skrivelse.
När regeringen begär riksdagens samtycke till förordnande om valutareglering skall även de valutareglerande föreskrifter som regeringen avser
att utfärda med stöd av den begärda fullmakten föreläggas riksdagen. Hu-
vudbestämmelserna om vad sådana föreskrifter får innehålla finns i 2 § första stycket punkterna 1—9 valutalagen. Regeringen kan vidare enligt 5 §
bl.a. meddela de föreskrifter, som behövs för att genomföra ett valutareg-
lerande förordnande och för att hindra åtgärder som är ägnade att uppenbart motverka ändamålet med detta. De föreskrifter som regeringen har utfärdat med stöd av valutalagen återfinns i valutaförordningen. Dessa innehåller skilda förbud mot valutadispositioner utan riksbankens tillstånd. Förbuden gäller numera väsentligen s.k. kapitalbetalningar.
Enligt 2 § 4) valutalagen får regeringen föreskriva att svenska och utländska betalningsmedel. fordringar och värdepapper inte utan särskilt tillstånd får föras ut ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller
överlåtas till person som är bosatt utomlands. I samma paragraf 5) ges regeringen motsvarande befogenhet avseende införsel av sådana tillgångar. Regeringen har i 4 § valutaförordningen meddelat sådan föreskrift i fråga
om utförsel av tillgångar. Där stadgas att värdepapper, andra betalningsmedel än växlar samt guld och guldvaror av visst angivet slag inte utan riksbankens tillstånd får föras ut ur riket. Resande till utlandet får dock
föra ut resevaluta till belopp som riksbanken medger. I 6—7 §§ samma för-
ordning föreskrivs vissa begränsningar I fråga om införsel av samma slag
av tillgångar.
Enligt 9 § första stycket valutalagen kan den som bryter mot förbud eller villkor som meddelas med stöd av bl. a. 2 § första stycket 4) och 5) samma lag dömas till böter eller fängelse i högst ett år eller — om brottet är grovt — fängelse i högst två år. Om gärningen begåtts av grov oaktsamhet, kan böter ådömas (9 § andra stycket valutalagen). Försök och medverkan till överträdelse av bl. a. utförsel- eller införselförbud som meddelas med stöd av de angivna reglerna i 2 § valutalagen kan föranleda straff i enlighet med 23 kap. brottsbalken (10 § valutalagen). Allmänt åtal för brott mot valutalagen får väckas endast efter anmälan av riksbanken (12 § andra stycket
valutalagen). Betalningsmedel m. m. som varit föremål för brott av nu angivna slag kan förklaras förverkat (11 § valutalagen). I stället för egendo-
men kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.
I 14 §& valutalagen stadgas att i fråga om utförsel- och införselförbud.
som meddelas med stöd av 2 § första stycket 4) eller 5) samma lag äger be-
stämmelserna i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen) angående förundersökning m.m., beslag, husrannsakan och kroppsvisitation motsvarande tillämpning. Bestämmelserna om husrannsakan och om kroppsvisitation återfinns i 18 och 19 §§ varusmugglingslagen.
I 18 § regleras tulltjänstemans befogenhet att företa husrannsakan i vissa angivna utrymmen. Kroppsvisitation får enligt 19 §& av tulltjänsteman före-
tas på person mot vilken förekommer anledning att han har på sig gods som är underkastat beslag enligt varusmugglingslagen. I samma lagrum stadgas att om chef för tull-, kust- eller gränsbevakningen finner skärpning av tullkontrollen avseende persontrafiken till eller från utlandet oundgängligen nödvändig, får han förordna att kroppsvisitation verkställs på envar. Sådant förordnande kan avse viss transportlägenhet, viss tidrymd eller viss plats. Förordnandet måste underställas generaltullstyrelsens prövning men går likväl genast i verkställighet.
Valutalagen och varusmugglingslagen innehåller förutom de nämnda reglerna inga bestämmelser om kontroll av resande. Sådana finns såvitt avser varor i tullagen (1973: 670) och tullstadgan (1973:671). Där stadgas t.ex. skyldighet för resande som medför handresgods att anmäla och lämna uppgifter om godset i enlighet med vad generaltullstyrelsen bestämmer.
Den uppgiftsskyldige skall tillhandahålla vara för kontroll (35 och 36 §§
tullagen och 53 § tullstadgan). Regler om besvär mot beslut av tullmyndighet återfinns i 44 och 45 §§ tullagen. I 50 § samma lag stadgas bl. a. att tullmyndighets beslut enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade bestäm-
melser och som inte innebär att mål eller ärende avgörs länder till omedelbar efterrättelse. Tullstadgan innehåller vidare föreskrifter om bl. a. tull-
verkets kontrollverksamhet. I 58 § föreskrivs bl.a. att förare av fordon skall stanna på tulltjänstemans anmaning. Var och en som färdas med transportmedel är enligt 60 §& skyldig att på tulltjänstemans begäran lämna
de uppgifter som behövs för tullkontrollen. Förare av transportmedel som
skall undersökas skall enligt 62 § på tulltjänstemans begäran föra detta till närmaste ställe där undersökning kan ske på tillfredsställande sätt. Enligt 65 § får tulltjänsteman bl. a. ta hand om vara som står under tullkontroll för tillfällig förvaring. 1 68 § åläggs polismyndighet att på tullmyndighets
begäran lämna handräckning för kontrollen. Tullstadgan innehåller härut-
över flera bestämmelser om kontrollen samt straffbestämmelser avseende enskilds uppgiftsskyldighet m. m.
3 Framställning om fortsatt valutareglering m. m.
Riksbanksfullmäktige har hemställt att fortsatt valutareglering skall gälla under tiden den I! juli 1978—den 30 juni 1979. Enligt fullmäktige bör valuta-
regleringen avse samma lagrum i valutalagen som nu äger tillämpning,
nämligen 2 § första stycket, 1, 2 och 4—9 samt 5 & 1 och 3. Fullmäktige
framhåller att anledning alltjämt föreligger att ta gällande fullmakter i valutalagen i anspråk och att ge valutaförordningen fortsatt giltighet.
Riksbanksfullmäktiges framställning om fortsatt valutareglering har till-
styrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Sveriges för-
eningsbankers förbund framhåller att regeringen under år 1977 har tillsatt
en kommitté för översyn av valutaregleringen. Med hänsyn till detta anser förbundet att det f.n. saknas anledning att närmare diskutera valutaregleringen och dess tillämpning. Svenska bankföreningen vill i avvaktan på resultatet av den nämnda kommitténs arbete inte invända mot att valutareg-
leringen förlängs ytterligare ett år. Kommittén skall enligt sina direktiv bedriva sitt arbete skyndsamt. Detta är enligt föreningen synnerligen angelä-
get.
4 Valutakontrollen
4.1 Riksbanksfullmäktiges skrivelse m. m.
Riksbanksfullmäktige anför inledningsvis att fullmäktige tidigare har föreslagit författningsändringar i syfte att göra stickprovskontroller vid gränsstationerna möjliga såvitt avser resetrafiken till utlandet. Fullmäktige pekar vidare på att av finansutskottets betänkande (FiU 1976/77: 24) fram-
går att utskottet självfallet har ansett det vara angeläget att valutabestämmelserna efterlevs och att en utvidgad stickprovskontroll därvid kan vara
av betydelse. Till sin skrivelse har fullmäktige fogat en skrivelse den 29 september 1977, i vilken generaltullstyrelsen till regeringen har redovisat vilken lagstiftningsåtgärd som enligt styrelsens mening är nödvändig för att göra en utökad kontroll möjlig. Riksbanksfullmäktige hemställer att regeringen lägger fram förslag om sådan lagändring som är erforderlig för att
medge ökad stickprovskontroll. Fullmäktige anser av styrelsen förordat
tillägg till 14 § valutalagen ändamålsenligt. Avslutningsvis anför fullmäktige att man inte har räknat med stickprovskontroller annat än i begränsad utsträckning. Även mycket begränsade insatser bör emellertid enligt fullmäktige kunna medföra betydande preventiva effekter.
Generaltullstyrelsen har i den nu nämnda skrivelsen anfört att tullverkets befogenheter vid olovlig in- eller utförsel av valuta regleras i 14 § valutalagen, som stadgar att bestämmelserna i varusmugglingslagen angående förundersökning m. m., beslag, husrannsakan och kroppsvisitation gäller i fråga om ut- och införselförbud, som meddelas med stöd av 2 § första stycket 4) eller 5) valutalagen. Bestämmelserna i varusmugglingslagen ger enligt styrelsen inte stöd för att genomföra rutinmässig kontroll av valutaförseln över gränserna. Stickprovskontroll kan således bara göras på särskilt förordnande av bevakningschef enligt 19 § varusmugglingslagen om skärpning av tullkontrollen i fråga om persontrafiken. Möjlighet till stickprovskontroll av valutatrafiken förutsätter att de kontrollföreskrifter som gäller varor görs tillämpliga också för valuta. Enligt styrelsen kan detta ske genom tillägg till 14 § valutalagen av innebörd att 36 § tullagen (1973: 670) och 53, 57—62, 65 och 68 §§ tullstadgan (1973: 671) om uppgiftsskyldighet, undersökning av vara och transportmedel m. m. görs tillämpliga för valutakontroll. Detta skulle inte göra ökad användning av kroppsvisitation möjlig, vilket enligt styrelsen inte heller bör ske av rättssäkerhetsskäl. De tekniska förutsättningarna för stickprovsvis valutakontroll vid utförsel är i många fall mindre tillfredsställande. Den knappa tillgången på personal medger i allmänhet inte heller att kontroll av inkommande och utgående trafik sker samtidigt. I första hand måste den inkommande trafiken kontrolleras. Generaltullstyrelsen har emellertid inget att erinra mot att tullverket får i uppgift och ges befogenhet att stickprovsvis kontrollera in- och utförseln av valuta under förutsättning att frekvensen av kontrollen får bestämmas av styrelsen. Den prioritering av främst kontrollen av narkotikasmugglingen som måste göras skulle därvid enligt styrelsen leda till att stickprovsvisa valutakontroller skulle anordnas i endast mycket ringa omfattning. Styrelsen menar att en sådan kontroll förmodligen skulle ge en viss, om än begränsad preventiv effekt. Högre frekvens av stickproven än den nu angivna förutsätter enligt styrelsen att tullverket ges ökade personalresurser.
4.2 Remissyttrandena
Rikspolisstyrelsen och bankinspektionen tillstyrker riksbanksfullmäktiges förslag, medan fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund inte har något att erinra däremot.
Riksåklagaren erinrar först om att i prop. 1976/77:131 om fortsatt valutareglering m. m. uttalades att frågan om att vidga möjligheterna till stick-
provskontroll vid gränsstationerna rymmer flera problem, bl.a. om den personliga integriteten. Han hänvisar vidare till att finansutskottet i betänkande (FiU 1976/77:24) framhöll att problemet borde få en skyndsam behandling samt till att kommittén (E 1977:03) för översyn av valutaregleringen enligt sina direktiv skall behandla frågan med förtur. Riksåklagaren anser i likhet med finansutskottet att det självfallet är angeläget att valutabestämmelserna efterlevs och att en utvidgad stickprovskontroll därvid kan ha betydelse. Enligt hans mening bör användningen av tvångsmedel vid sedelsmuggling ses över i ett vidare perspektiv. Han har i och för sig inte någon erinran mot att de kontrollföreskrifter som gäller beträffande varor utvidgas till att omfatta även valuta. En sådan ordning kan få en viss förebyggande effekt. Den medför, som generaltullstyrelsen har påpekat, inte någon ökad användning av kroppsvisitation.
Rikspolisstyrelsen pekar på att enligt statistiska centralbyråns preliminära brottsstatistik anmäldes 133 brott mot valutalagstiftningen år 1976 och 447 brott år 1977. I syfte att övervaka valutabestämmelsernas efterlevnad behövs enligt styrelsen otvivelaktigt viss kontroll av de resande. Utöver sådan kontroll i misstänkta fall bör även kontroller kunna ske stickprovsvis, vilket åtminstone kan förväntas ha en preventiv effekt.
Bankinspektionen anför att önskemålet om en kontroll som försvårar olaga valutautförsel är välgrundat och vitsordar behovet av att möjlighet till stickprovskontroll på utförsel av valuta snarast skapas. Inspektionen fäster sig därvid särskilt vid den allmänpreventiva betydelse detta skulle få. Eftersom riksbankens och generaltullstyrelsens förslag synes tekniskt godtagbart tillstyrker inspektionen att detta läggs till grund för omedelbar lagstiftning. Inspektionen ifrågasätter emellertid om inte i 14 § valutalagen förutom hänvisning till 36 § tullagen sådan bör göras också till bestämmelserna i samma lag om besvär i 44 § och 45 § första stycket 5 samt till lagens 50 8.
Generaltiullstyrelsen framhåller att praktiska skäl kan tala för att resultatet av den nämnda kommitténs arbete avvaktas innan riksbanksfullmäktiges förslag föranleder vidare åtgärder.
5 Föredraganden
Valutareglering tillämpas i vårt land sedan år 1940. På framställning av riksbanksfullmäktige kan förordnande om valutareglering — i andra fall än vid krig eller krigsfara — meddelas för ett år åt gången av regeringen med riksdagens samtycke. Sådant förordnande får meddelas enligt valutalagen (1939: 350), om det prövas nödvändigt för att nå de centrala mål som har fastställts för den ekonomiska politiken. Nuvarande förordnande om valutareglering gäller till den I juli 1978. Valutaregleringen omfattar i huvudsak kapitaltransaktioner som inte sammanhänger direkt med utrikeshandeln.
Undantagna från regleringen är nämligen löpande betalningar liksom direkta handelskrediter på normala villkor. Inom ramen för valutaförfattningarna, dvs. valutalagen och valutaförordningen (1959: 264), ankommer det på riksbanken att utforma de närmare bestämmelserna om tillståndsgivningen för olika kapitaltransaktioner.
Riksbanksfullmäktige har hemställt att regeringen begär riksdagens be-
myndigande att tillämpa fortsatt valutareglering för tiden den 1 juli 1978—-den 30 juni 1979. Vidare har riksbanksfullmäktige begärt att rege-
ringen föreslår sådan lagändring som anses erforderlig för att medge ökad
stickprovskontroll vid gränsstationerna I syfte att övervaka att reglerna om valutautförsel iakttas. Jag skall först behandla frågan om fortsatt valuta-
reglering.
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot riksbanksfullmäktiges förslag om fortsatt valutareglering.
Sveriges situation I fråga om betalningsbalansen vållar fortfarande allvarliga problem. Handelsutbytet med utlandet har sedan år 1974 visat tilltagande underskott. Under år 1977 uppgick underskottet i vår bytesbalans till nästan 15 miljarder kr. Regeringen har — som jag närmare har redovisat i ärets finansplan — vidtagit en rad olika åtgärder i syfte att på längre sikt återställa balansen i våra utrikesbetalningar. De valutapolitiska åtgärderna under år 1977 och den ändrade inriktningen av den ekonomiska politiken innebär att grundläggande förutsättningar har skapats för att förbättra det svenska näringslivets konkurrenskraft. Det kommer emellertid trots detta och trots mälmedvetna insatser för att förbättra vår export att dröja flera är innan balansen i vära transaktioner med utlandet har återställts. En fortsatt långfristig upplåning utomlands kommer därför att fordras för att täcka bytesbalansunderskotten. Det är angeläget att denna upplåning och övriga
kapitalrörelser mellan Sverige och utlandet kan styras i så jämna banor
som möjligt. Kontrollen av kortfristiga internationella kapitalrörelser ställer liksom tidigare höga krav på valutapolitiken.
Med hänsyn till de förhållanden som jag nu har berört finner jag det nöd-
vändigt att valutareglering även i fortsättningen utnyttjas för att komplettera den övriga valuta- och kreditpolitiken. Jag förordar därför att regeringen begär riksdagens godkännande att förlänga valutaregleringen ytterligare ett år, dvs. för tiden den 1 juli 1978—den 30 juni 1979.
I detta sammanhang vill jag erinra om att jag i samband med förslaget om
fortsatt valutareglering för ett år sedan (prop. 1976/77:131 s. 15) aviserade en översyn av valutaregleringen och valutalagstiftningen. Regeringen har därefter meddelat direktiv för en sådan översyn. Den kommitté (E 1977:03) som jag på regeringens uppdrag har tillkallat har nu påbörjat sitt
arbete. Enligt direktiven bör utredningsarbetet bedrivas skyndsamt och utredningens förslag kunna redovisas i etapper. Självfallet bör kommitténs förslag avvaktas innan några större ändringar görs i fråga om valutaregleringens innehåll eller utformning.
Jag övergår nu till frågan om stickprovskontroll vid gränsstationerna. Riksbanksfullmäktige har hemställt om en lagändring som medger ökad
kontroll av resandes valutautförsel. Fullmäktige har bl. a. hänvisat till att
man tidigare hos regeringen har begärt att tullverket — i samråd med riksbanken och inom ramen för tillgängliga resurser — vid enstaka tillfällen
skall biträda med sådan kontroll i syfte att övervaka att reglerna om valuta-
utförsel iakttas. Fullmäktige har vidare åberopat yttrande den 29 september 1977 av generaltullstyrelsen i nämnda ärende. Generaltullstyrelsen har enligt yttrandet inte något att erinra mot att tullverket får i uppgift — och däremot svarande befogenheter — att stickprovsvis kontrollera in- och utförseln av valuta. Förutsättningen är att frekvensen av kontrollen får bestämmas av styrelsen. Styrelsen förordar att 14 § valutalagen kompletteras så att vissa stadganden om varukontroll i tullagen och tullstadgan blir tilllämpliga också för valutakontroll. Enligt generaltullstyrelsen skulle dock
med nuvarande personalresurser i tullverket stickprovskontroll avseende valuta kunna göras endast i begränsad omfattning. Riksbanksfullmäktige framhåller att även mycket begränsade insatser
genom stickprovsvisa kontroller bör kunna ha betydande preventiva effek-
ter. Fullmäktige anser att det förslag till lagändring som generaltullstyrel-
sen i det tidigare ärendet har förordat är ändamälsenhigt.
De flesta remissinstanser som har yttrat sig i frågan har inte något att er-
inra mot riksbanksfullmäktiges förslag. Riksåklagaren anser att frågan om
användningen av tvångsmedel vid sedelsmuggling bör ses över I ett vidare perspektiv i enlighet med direktiven för översyn av valutaregleringen. Han har emellertid ingen erinran mot att de kontrolföreskrifter som gäller beträffande varor utvidgas till att omfatta även valuta.
Frågan om stickprovskontroll togs upp av riksbanksfullmäktige även i fjolårets framställning om förlängning av valutaregleringen. Jag yttrade med anledning därav i prop. 1976/77:131 (s. 16) att frågan om att utvidga möjligheterna till kontroll vid gränsstationerna rymmer flera problem. bl. a. om den personliga integriteten, och därför borde övervägas ytterligare. Finansutskottet anförde i betänkande (FiU 1976/77:24 s. 15) bl. a. att
utskottet inte fann det möjligt att ha en uppfattning om i vilken utsträckning en effektivare kontroll av att valutabestämmelserna iakttas kan uppnås genom stickprovskontroll eller vilken form av lagstiftning som är den lämpliga. Utskottet ansåg att problemet borde få en skyndsam behandling, exempelvis i anslutning till pågående arbete hos generalullstyrelsen. För egen del anser jag att skäl talar för att tullverket bör ha i huvudsak samma kontrollmöjligheter i fråga om valuta som i fråga om varor. Enligt
tullagstiftningen kan tullverket tillgripa bl. a. stickprovskontroll av resan-
des varuinnehav. Detta bör som riksbanksfullmäktige har föreslagit och remissinstanserna förordat också gälla för valuta, dvs. för sådana tillgångar
beträffande vilka regeringen med stöd av valutalagen kan meddela utför-
sel- eller införselförbud. Kommittén för översyn av valutaregleringen skall
med förtur behandla frågan om hur en effektivare kontroll av valutabestäimmelsernas efterlevnad skall kunna uppnås. Frän kommittén har jag emellertid inhämtat att den inte har något att invända mot att vidgade kon-
detta syfte görs i valutalagstiftningen.
I fräga om den lagtekniska lösningen bör beaktas bl.a. att de berörda reglerna i tullagstiftningen delvis tar sikte på andra förhållanden än den nu
åsyftade valutakontrollen. Efter samråd med chefen för handelsdeparte-
mentet förordar jag därför att i valutalagen ges vissa materiella regler i fråga om tullmyndighets rätt att utöva nämnda kontrollverksamhet. Vidare bör där tas in en regel om skyldighet för den som medför valuta att lämna
uppgifter och att låta handresgods m. m. undersökas. I övrigt bör i valuta-
lagen hänvisas till bestämmelser i tullagen och tullstadgan i huvudsak en-
ligt generahullstyrelsens och riksbanksfullmäktiges förstag. I valutalagen
bör också tas in erforderliga bestämmelser om ansvar och om förutsättning
för allmänt åtal. Detta föranleder en följdändring i 12 § valutalagen. De nu förordade ändringarna I valutalagen får ses som en tillfällig lös-
ning i avvaktan på den pågående översynen av valutaregleringen. Ändringarna kommer att — inom ramen för den verksamhet som tullverket f. n. utövar —- möjliggöra den begärda kontrollen. Som riksbanksfullmäktige har
framhållit är det givetvis valutautförseln som f.n. är av intresse. Jag vill
understryka att de nu förordade lagändringarna inte päverkar gällande begränsningar i fråga om rätten till kroppsvisitation. Denna och andra där-
med sammanhängande frågor tillkommer det kommittén för översyn av va-
lutaregleringen att utreda.
6 Hemställan Jag hemställer att regeringen
dels föreslår riksdagen att antaga inom ekonomidepartementet upprätta-
de förslag till 1. lag om ändring i valutalagen (1939: 350)
2. lag om tillämpning av valutalagen (1939:350)
dels lämnar riksdagen tillfälle att yttra sig över ett inom ekonomidepartementet upprättat förslag till
3. förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264).
7 Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört
för den åtgärd eller det ändamål som föredraganden har hemställt om.
Norstedts Trycker, Stockholm 1978