Regeringens proposition om ändringar i valutalagstiftningen, m.m.
Nr 82
Regeringens proposition om ändringar i valutalagstiftningen, m. m.; beslutad den 13 mars 1975.
Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
OLOF PALME
G.E. STRÄNG
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att valutaregleringen förlängs att gälla ytterligare ett år, dvs. för tiden den 1 juli 1975-den 30 juni 1976. För riksdagens yttrande framläggs i anslutning härtill förslag till bestämmelser om fortsatt giltighet av valutaförordningen under samma tid.
I propositionen föreslås även vissa ändringar i valutalagstiftningen i i syfte att anpassa denna till den nya regeringsformen. Bl. a. föreslås att bestämmelser om straff för valutabrott och förverkande på grund av valutabrott förs över från valutaförordningen till valutalagen. I samband därmed föreslås att preskriptionstiden för valutabrott förlängs från två till fem år och, om brottet är grovt, från fem till tio år.
Enligt förslaget får riksbanken möjlighet att — i fall då valutabestämmelse har åsidosatts — förelägga vite för att rättelse skall ske. En tidigare gällande bestämmelse om krav på riksbankens tillstånd till försträckning mot säkerhet av borgen av s. k. valutautlänning föreslås bli återinförd. Riksbanken föreslås också få vidgad rätt att föreskriva villkor om att avgift skall erläggas till "riksbanken.
De nya bestämmelserna avses i huvudsak träda i kraft den 1 juli 1975.
L Riksdagen 19751 samt. Nr 82
1 Förslag till
Lag om ändring i valutalagen (1939:350)
Härigenom föreskrives i fråga om valutalagen (1939:350Y' dels att i 4, 5, 6a och 885 ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”re-
geringen”,
dels att 1, 2 och 988 skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas fem nya paragrafer, 10-14 §§, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lvdelse Föreslagen lydelse
IN Kommer riket i krig, skola be- Kommer riket i krig, skola be-
stämmelserna i 2§8 första stycket stämmelserna i 2 § första stycket och samt 5 och 9 §§ träda i tillämpning. 5§ träda i tillämpning. Då kriget Då kriget upphört, stadgar Konungen upphört, förordnar regeringen senast senast före avslutandet av den riks- före avslutandet av det riksmöte, som
dagssession, som börjar näst efter kri- börjar näst efter krigets slut, att be-
gets slut, att bestämmelserna icke stämmelserna icke vidare skola tillvidare skola tillämpas; dock att vad lämpas; dock att vad nu sagts ej skall nu sagts ej skall gälla, i den mån be- gälla, i den mån bestämmelserna stämmelserna alltjämt skola äga till- alltjämt skola äga tillämpning på lämpning på grund av förordnande grund av förordnande enligt andra enligt andra eller tredje stycket. eller tredje stycket.
Vid krigsfara, vari riket befinner Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen, efter hörande av sig, äger regeringen, efter hörande av
fullmäktige i riksbanken, förordna, fullmäktige i riksbanken, förordna,
att nämnda bestämmelser skota till- att nämnda bestämmelser skola till-
lämpas. Sådant förordnande skall, lämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksda- inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, hu- gen för dess prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir ruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader förordnandet icke inom två månader
från det underställningen skett av från det underställningen skett av riksdagen godkänt, är detsamma för- riksdagen godkänt, är detsamma för-
!' Senaste lydelse av
53 1959:262 6aN 1974:458 lagens rubrik 1959:262.
” Senaste lydelse 1974:458.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
fallet. Upphör krigsfaran, skall se- fallet. Upphör krigsfaran, skall se-
nast före nästkommande riksdagsses- nast före närmast följande riksmötes
sions avslutande meddelat förord- avslutande meddelat förordnande av
nande av Konungen upphävas, i den regeringen upphävas, i den mån be-
mån bestämmelserna icke på grund stämmelserna icke på grund av för-
av förordnande jämlikt tredje styck- ordnande jämlikt tredje stycket alltet alltjämt skola gälla. jämt skola gälla.
Då i andra fall än som avses i för- Då i andra fall än som avses i för-
sta och andra styckena så prövas sta och andra styckena så prövas nödvändigt för att nå de centrala mål nödvändigt för att nå de centrala mål
som fastställts för den ekonomiska som fastställts för den ekonomiska politiken äger, på framställning av politiken skola fullmäktige i riksban-
fullmäktige i riksbanken, Konungen ken göra framställning om att regemed riksdagens samtycke förordna, att ringen föreslår riksdagen att, för en tid vad i 25 första stycket samt 5 och av högst ett år, antaga lag om tillämp- 9 §§ stadgas helt eller delvis skall un- ning helt eller delvis av 28 första der viss tid, högst ett år varje gång, äga stycket samt 5 § I) och 3). Kan riks-
tillämpning. Såvitt angår 24 första dagens beslut ej utan synnerlig olä-
stycket I), 2) och 4)-7) ävensom 5 § I) genhet avvaktas, får regeringen föroch 3) samt 9§ md Konungen utan ordna om tillämpning av dessa besamtycke av riksdagen meddela förord- stämmelser utom 2§ första stycket 3) nande som nu sagts, om tiksdagens och 5). Sådant förordnande skall beslut ej kan utan synnerlig olägen- inom en månad eller, om riksmöte
het avvaktas. Sådant förordnande ej pågår, inom en månad från början
skall inom en månad eller, om riks- av Härmast följande riksmöte underdagssession ej pågår, inom en månad ställas riksdagen. Vad i andra stycket från början av nästkommande session sägs om påföljden, därest underställunderställas riksdagen. Vad i andra ning cj sker eller riksdagen ej inom stycket sägs om påföljden, därest un- två månader godkänner förordnanderställning ej sker eller riksdagen cj det, skall äga motsvarande tillämpinom två månader godkänner för- ning i fall som nu avses. ordnandet, skall äga motsvarande tillämpning i fall som nu avses.
Under tid, då bestämmelse i 2§ Under tid, då bestämmelse i 28
första stycket eller 5 § eller 9 § äger första stycket eller 5 § äger tillämptillämpning, skola jämväl övriga där- ning, skola jämväl övriga däremot emot svarande stadganden i lagen svarande stadganden i lagen tillämtillämpas. pas.
Då underställning av förordnande Då underställning av förordnande sker eller samtycke till förordnande sker celler förslag till lag framlägges,
begäres, skola även de föreskrifter, skola även de föreskrifter, som re-
som Konungen i förordnandet med geringen å förordnandet med stöd av
V" Riksdagen [975,1 saml. Nr 852
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
stöd av bestämmelserna i 2X första 258 första stycket och 5 § utfärdat el-
stycket samt 5 och 9 §§ utfärdat eller ler avser att utfärda, föreliggas riks-
avser att utfärda, föreläggas riksda- dagen. gen.
23 Konungen äger i förordnande, som Regeringen får i förordnande, som
av honom meddelas, töreskriva: den meddelar, föreskriva:
1) att allenast riksbanken samt efter dess bemyndigande; annan bank
och postverket (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska värdepapper);
2) att utländska betalningsmedel, 2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och uttindska utländska fordringar och utländska
värdepapper må, mot vederlag som värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvär- bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och föryttras allenast i den om- vas och föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Konungen fattning och på de villkor regeringen eller, efter Konungens bemyndigan- eller, efter regeringens bemyndigan-
de, riksbanken bestämmer; de, riksbanken bestämmer;
3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt:
4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;
5) att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till riket;
6) att över värdepapper, som in- 6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras föres till riket eller som här förvaras
för den, som är bosatt i utlandet, så för den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning av sådana värdepap- vid försäljning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än per, ej må förfogas i vidare mån än
Konungen eller, efter Konungens be- regeringen eller, efter regeringens be-
myndigande, riksbanken bestäm- myndigande, riksbanken bestämmer; mer;
7) att i annat hänseende än under 7) alt i annat hänseende än under 2)-6) sägs ej må över utländska be- 2)-6) sägs ej må över utländska be-
"Senaste lydelse 1974:458.
Nuvarande lvdelse Föreslagen Ivdelse
talningsmedel, utländska fordringar talningsmedel, utländska fordringar
och utländska värdepapper utan till- och utländska värdepapper utan tillstånd av riksbanken förfogas annor- stånd av riksbanken förfogas annorledes än genom föryttring till riks- ledes än genom föryttring till riksbanken eller till valutabank; och banken celler till valutabank;
8) att avgift som bestämmes med 8) att med stöd av meddelat för-
stöd av meddelat förordnande skall ordnande får bestämmas att avgift tillfalla riksbanken. skall utgå och tillfalla riksbanken; och
9) att annan än riksbanken eller In-
ternationella regleringsbanken i Basel
(Banque des Réglements Internatio-
naux) icke får utan tillstånd av riks-
banken ur riket utföra eller till riket in-
föra guldmynt, obearbetat guld eller
med obearbetat guld jämförligt halv-
Jabrikat av guld.
Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken tillkommande befogenheter.
så
9:
För överträdelse av föreskrift, som Till böter eller fängelse i högst ett år meddelas med stöd av denna lag, må dömes den som uppsåtligen
stadgas straff, högst fängelse i två år. 1) bryter mot förbud eller villkor Tillika må bestämmelse meddelas om som meddelas med stöd av 2§ första
förverkande till kronan av betalnings- stycket 1)-7), medel, fordringar eller värdepapper. 2) använder sig av eller medverkar som brottet avser, eller av vederlag som bulvan för att kringgå förbud som därför, så ock om utgivande av där- avses i I), emot svarande värde. 3) genom oriktig uppgift förskaffar
sig sådan rätt att förvärva eller avyttra
utländska betalningsmedel eller ut-
ländska fordringar, som behövs enligt
förordnande som meddelas med stöd
av 2§ första stycket 2), eller riksban-
kens tillstånd, i den mån det behövs
enligt förordnande som meddelas med
stöd av samma stycke, eller
4) underlåter att fullgöra uppgifts-
skyldighet som föreskrives med stöd av
denna lag eller vid fullgörande av så-
"Senaste lydelse 1964:195.
Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse
dan skyldighet lämnar oriktig uppgift.
Är brott som avses i första stycket grovt, dömes till fängelse i högst två år.
Har gärning som avses i första stvcket begåtts av grov oaktsamhet, dömes till böter.
Om ansvar för överträdelse av utförsel- eller införselförbud som meddelas med stöd av 2 § första stycket 9) finnas bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
10§
För försök till överträdelse av utförsel- eller införselförbud som meddelas med stöd av 2 § första stycket 4) eller 5) och försök till brott som avses i 9 § första stycket 3) dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Ha flera medverkat till brott som avses i första stycket eller i 98 första stycket äga 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken motsvarande tillämpning.
Betalningsmedel, fordran eller värdepapper, som varit föremål för brott som avses Ii 9 § första stvcket 1)-3) eller 10 § första stycket, eller vederlag därför får förklaras förverkat. I stället för sådan egendom kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.
Den som ej har efterkommit vitesföreläggande som har meddelats med stöd av förordnande enligt denna lag tår icke dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.
Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter anmälan av riksbanken.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
138 Utan hinder av 35 kap. I $ brotts-
balken får påföljd för brott som avses i 94 första-tredje styckena samt 10 § ådömas, om den misstänkte har häktats eller erhållit det av åtal för brottet inom fem år eller. om brottet är grovt,
inom tio år från brottet.
I fråga om utförsel- och införselförbud, som meddelas med stöd av 2§ första stycket 4) eller 5) äga bestämmelserna i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling angående förundersökning m. m., beslag, husrannsakan och kroppsvisitation motsvarande tilllämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.
2 Förslag till
Lag om tillämpning av valutalagen (1939:350)
Härigenom föreskrives att 2 § första stycket I, 2 och 4-9 samt 5 8 I och
3 valutalagen (1939:350) skall äga tillimpning under tiden den I juli 1975-den
30 juni 1976.
3 Förslag till
Förordning om ändring i valutaförordningen (1959:264)
Härigenom föreskrives i fråga om valutaförordningen (1959:264)'
dels att 15-17, 19 och 215§ skall upphöra att gälla,
dels att 3, 4, 6, 7, 7a, 9, 10ä, 18 och 2058 samt rubrikerna närmast
före 4 och 6 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i förordningen skall införas två nya paragrafer, 13 a och 13b 88, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse
38 Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i svenskt mynt, förvärvas eller förvttras.
Är villkor förenat med föreskrift om
att avgift skall utgd, må riksbanken
även bestämma att avgiften skall tillfalla riksbanken.
Begränsning må ej ske i omfattningen av valutabanks förvärv från eller
föryttring till allmänheten av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar, som härröra från eller fordras för löpande betalning.
(Se vidare anvisning)
Om utförsel av betalningsmedel, Om utförsel av betalriingsmedel, fordringsbevis och värdepapper med värdepapper och guld med mera
mera
4 Na
Värdepapper och andra betal- Värdepapper. andra betalningsningsmedel än växlar må cj utan medel än växlar samt guld och guldriksbankens tillstånd utföras ur riket, — varor som sägs i andra stycket må ej dock att resande till utlandet må ut- — utan riksbankens tillstånd utföras ur föra resevaluta till belopp som riks- = riket, dock att resande till utlandet banken medgiver. | må utföra resevaluta till belopp som
riksbanken medgiver.
"Senaste lydelse av
15 8 1964:267 17 8 1963:176 19 8 1964:267 21 8 1960:262
” Senaste lydelse 1973:296.
> Senaste Ivdelse 1963:176.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
Förbudet i första stycket omfattar
guld och följande guldvaror enligt tull-
taxan (1971:920), nämligen
ur nr 71.07 obearbetrat guld, inbe-
gripet platinerat guld, och andra form-
varor av guld och platinerat guld än
bladguld,
ur nr 72.01 guldmynt.
Om införsel av betalningsmedel och Om införsel av betalningsmedel,
värdepapper, så ock om försäljning värdepapper och guld, så ock om
av värdepapper med mera försäljning av värdepapper med
mera
TC)
6 N
Andra betalningsmedel än växlar Andra betalningsmedel än växlar må ej utan riksbankens tillstånd in- samt guld och guldvaror som sägs i 4 § föras till riket, dock att resande från andra stycket må ej utan riksbankens
utlandet må införa resevaluta till be- tillstånd införas till riket, dock att re-
lopp som riksbanken medgiver. sande från utlandet må införa rese-
valuta till belopp som riksbanken
medgiver.
I den mån ej annat följer av 10 a § fordras riksbankens tillstånd, därest den som är bosatt här i riket skall
1) direkt eller genom annans för- 1) direkt eller genom annans förmedling. i annat fall än i första styck- medling, i annat fall än i första stycket avses, mottaga betalning från nå- et avses, mottaga betalning från nå-
gon, som är bosatt i utlandet; efter gon, som är bosatt i utlandet.
2) ikläda sig gäld till någon som 2) ikläda sig gäld till någon som
är bosatt i utlandet, där ej fråga är är bosatt I utlandet, där ej fråga är
om ingående av köpeavtal på inom om ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpe- branschen allmänt tillämpade köpevillkor eller om vidtagande av där- villkor eller om vidtagande av därmed jämförliga åtgärder. med jämförliga åtgärder. eller
3) lämna försträckning mot säker-
het av borgen av någon som är bosatt
i utlandet.
73 § Utan riksbankens tillstånd må Utan riksbankens tillstånd må
värdepapper icke till riket införas an- värdepapper icke till riket införas annortedes än genom översändande till norledes än genom översändande till "Senaste Ivdelse 1963:176.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse
riksbanken cller till valutabank. Så- riksbanken eller till valutabank. Så-
lunda införda värdepapper må av lunda införda värdepapper må av valutabank utlämnas allenast i sam- valutabank utlämnas allenast i sam-
band med deras försäljning eller åter- band med deras försäljning till någon förande till utlandet, såvida icke som är bosatt i utlandet eller återfö-
riksbanken annat medgiver. rande till utlandet, såvida icke riksbanken annat medgiver.
Ta N I fråga om värdepapper och betal- I fråga om värdepapper och beningsmedel = gäller icke lagen talningsmedel gäller icke lagen
(1973:980) om transport. förvaring (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade och förstöring av införselreglerade
varor, m. m. varor, m. m. I fråga om guld och guldvaror som sägs id $ andra stecket gäller nämnda lag med undantag av att guldet och guldvarorna ej få förvaras på tulllager eller i frihamn, förstöras. återutföras eller tagas om hand av annan än riksbanken på sätt som avses i3 § andra stveker tullagen (1973:670).
ss Över utländska betalningsmedel Över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavan- och utländska banktillgodohavanden, som tillhöra någon här i riket den. som tillhöra någon här i riket
bosatt, må ej. i den mån icke annat bosatt, må ej, I den mån icke annat
följer av 10 a §, utan riksbankens till- följer av 10 a §, utan riksbankens till-
stånd så förfogas, att ägarens inne- stånd så förfogas, att ägarens inne-
hav av utländska betalningsmedel hav av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavan- och utländska banktillgodohavanden därigenom förminskas: dock att den därigenom förminskas: dock att sådant tillstånd ej erfordras för för- sådant tillstånd ej erfordras för föryttring till riksbanken eller till valu- yttring till riksbanken eller till vatabank eller till den. som erhållit lutabank eller till den, som erhållit tillstånd, varom 1 23 andra stycket tillstånd, varom 1 2 § andra stycket under c) sägs. under b) sägs.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om andra utländska fordringar än banktillgodohavanden, så ock beträffande
utländska värdepapper, där fordringarna eller värdepapperen tillhöra någon här i riket bosatt.
"Senaste lydelse 1963:176.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
10a 8"
Utan hinder av vad i 5 §, 6 § andra stycket och 9 § första stycket stadgas äger den som är bosatt här i riket
1) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken.
verkställa löpande betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person;
2) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt
person för arbetsprestation, som denne utfört i Sverige;
3) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person såsom gåva eller understöd till denne:
4) under vistelse utomlands verkställa betalning till i utlandet bosatt person för uppehållskostnader utomlands och för inköp för personligt bruk;
5) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken, mottaga löpande betalning från i utlandet bosatt person;
6) under vistelse utomlands mottaga betalning från i utlandet bosatt person för arbetsprestation, som betalningsmottagaren utfört utomlands; samt
7) i Sverige mottaga betalning från i utlandet bosatt person för uppe-
hållskostnader här i riket och för inköp, som kunna antagas vara avsedda
för köparens personliga bruk.
Med betalning genom valutabank Med betalning genom valutabank skall vid tillämpning av denna pa- skall vid tillämpning av denna pa-
ragraf jämställas | ragraf jämställas betalning genom
dels betalning genom avräkning i avräkning i kontokurantförhållande,
kontokurantförhållande, under för- under förutsättning att den här i ri-
utsättning att den här i riket bosatte ket bosatte betalaren eller betal-
betalaren eller betalningsmottagaren ningsmottagaren är skyldig föra hanär skyldig föra handelsböcker och att delsböcker och att riksbankens föriksbankens föreskrifter beträffande reskrifter beträffande betalningsväg betalningsväg iakttagas iakttagas.
dels betalning medelst postanvisning.
(Se vidare anvisning) (Se vidare anvisning) :
l3a§
Har åtgärd vidtagits istrid mot denna
förordning eller mot föreskrift som
meddelats med stöd av förordningen,
får riksbanken förelägga den som kan
förfoga över den egendom åtgärden av-
såg eller det som har trätt i stället för
egendomen att vidtaga rättelse. Mot-
svarande gäller, om villkor som riks-
banken har uppställt vid lämnande av
tillstånd enligt förordningen har åsido-
"Senaste lydelse 1963:176.
1"" Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 82
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse satts. Meddelas föreläggande får vite utsättas. Föreläggande enligt första stycket får riktas mot den som har förvärvat rätt till egendomen eller det som har trätt i dess ställe endast om förvärvet har
skett på grund av giftorätt, arv eller
testamente eller genom gåva eller om förvärvaren därvid har haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om sambandet mellan det förvärvade
och åtgärden eller åsidosättandet av
villkoret. Föreläggande enligt första stycket får ej meddelas, om egendomen, vederlag för den eller dess värde har förklarats förverkat.
I3b§
Tillstånd eller föreskrift som medde-
las med stöd av denna förordning får förenas med villkor att avgift skall utgå
och att avgiften skall tillfalla riksban-
ken.
18y Den som åsidosätter föreskrift, Den som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning som med stöd av denna förordning meddelats av riksbanken, dömes, meddelats av riksbanken, dömes, där ej gärningen i 15 eller 16 § är be- där ej gärningen är belagd med straff
lagd med straff, till dagsböter. i 9 eller 10 § valutalagen (1939:350), Bryter någon mot förbud, som i 7§ till böter. välutalagen avses, dömes ock till dagsböter, om han ej är underkastad ansvar för tjänstefel.
20 §
Brott mot denna förordning må av Brott mot /8 § må av allmän åklaallmän åklagare åtalas endast efter gare åtalas endast efter angivelse av angivelse, såvitt angår i 18§ andra riksbanken. Åtalet anhängiggöres stycket omförmäld förseelse, vilken ej vid allmän domstol. innefattar tjänstefel, av målsäganden
och eljest av riksbanken. Åtalet an-
hängiggöres vid allmän domstol. "Senaste lydelse 1964:267,
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att på framställning av riksbanken, efter prövning av förekommande förhållanden, förordna om uttagande av vite, som i 13§ fjärde Stvcket sägs.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1975 utom såvitt avser den ändring av
1. 18§ som innebär att andra stycket upphäves,
2. 208 första stycket som innebär att hänvisningen till 18 § andra stycket upphäves.
I de hänseenden som avses i I och 2 träder förordningen i kraft den 1 januari 1976.
Kungörelsen (1960:485) om förbud i vissa fall mot införsel och utförsel av obearbetat guld m. m. skall upphöra att gälla vid utgången av juni månad 1975.
4 Förslag till Förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959:264)
Härigenom föreskrives att valutaförordningen (1959:264), som enligt kungörelse (1974:461) gäller till utgången av juni 1975, skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1976.
Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1975-03-13
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng. Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Nor-
ling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-
Wallén
Föredragande: statsrådet Sträng
Proposition om ändringar i valutalagstiftningen, m. m.
Il Inledning
Enligt valutalagen (1939:350) kan regeringen på framställning av fullmäk-
tige I riksbanken under vissa förutsättningar förordna om valutareglering
I enlighet med närmare bestämmelser i lagen. I allmänhet får sådant för-
ordnande meddelas för högst ott år i sänder och endast efter riksdagens samtycke. Därvid skall även de valutareglerande föreskrifter som regeringen avser att meddela föreläggas riksdagen. Dessa föreskrifter är intagna i valutaförordningen (1959:264).
Förordnande om valutareglering har senast meddelats för tiden den I Juli 1974 — den 30 juni 1975.
I skrivelse den 30 januari 1975 har fullmäktige i Sveriges riksbank hem-
ställt om fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1975 — den 30 juni
1976 och om att regeringen framlägger förslag om att valutaförordningen (1959:264, ändrad senast 1974:460) med vissa ändringar skall äga fortsatt
giltighet till utgången av juni 1976.
Över riksbanksfullmäktiges skrivelse har remissyttranden avgetts av fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanks-
föreningen och Post- och Kreditbanken, PK-banken.
2 Nuvarande ordning
Valutalagen (1939:350, ändrad senast 1974:458) gäller fr. o. m. den I juli 1959 tills vidare. Valutalagen är en fullmaktslag. Den ger sålunda regeringen befogenhet att under vissa I lagen angivna förutsättningar förordna om valutareglering. .
De närmare förutsättningarna för valutareglering anges i I $. Paragrafen
innehåller i första och andra styckena regler för fall av krig och krigsfara. I tredje stycket finns bestämmelser om valutareglering för andra fall. Där uppställs som förutsättning för förordnande om valutareglering att ett sådant förordnande bedöms vara nödvändigt för att nå de centrala mål, som fastställts för den ekonomiska politiken.
Förordnande om valutareglering i andra fall än vid krig celler krigsfara meddelar regeringen med riksdagens samtycke efter framställning av riksbanksfullmäktige. Om riksdagens samtycke inte skulle kunna avvaktas utan synnerlig olägenhet, kan regeringen emellertid utan sådant samtycke interimistiskt förordna om valutareglering i viss utsträckning.
När regeringen begär riksdagens samtycke till förordnande om valutareglering skall även de valutareglerande föreskrifter som regeringen avser
att utfärda med stöd av den begärda fullmakten föreläggas riksdagen. Huvudbestämmelserna om vad sådana föreskrifter får innehålla finns i 2 § första
stycket punkterna 1—8. Sålunda kan föreskrivas att endast riksbanken och, efter riksbankens bemyndigande, annan bank och postverket (valutabank) får driva handel med utländska sedlar och skiljemynt. med sådana växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefattar rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), samt med sådana aktier, obligationer och likartade värdepapper, som
är utfärdade av någon som är bosatt i utlandet (punkt 1).
Vidare kan föreskrivas, att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper endast i den omfattning och på de villkor regeringen eller — efter regeringens bemyndigande — riksbanken bestämmer får förvärvas och föryttras mot vederlag i svenskt mynt (punkt 2). För att tillgodose behovet av utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper kan föreskrivas om att sådana tillgångar skall erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt (punkt 3).
Bestämmelser kan meddelas om att svenska och utländska betalningsmedel. fordringar och värdepapper inte utan särskilt tillstånd får utföras ur Sverige eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas på den som är bosatt i utlandet (punkt 4) och att sådana tillgångar inte får införas till Sverige utan tillstånd av riksbanken (punkt 5). Dessutom kan föreskrivas att ingen får förfoga över värdepapper, som införs till Sverige eller som
förvaras här för utomlands bosatt person, eller över köpeskilling, som har
influtit vid försäljning av sådana värdepapper, i vidare mån än regeringen eller — efter regeringens bemyndigande — riksbanken bestämmer (punkt 6).
Vidare kan helt allmänt förordnas, att ingen får utan tillstånd av riksbanken förfoga i annat hänseende än förut nämnts över utländska betalningsmedel. utländska fordringar och utländska värdepapper på annat sätt än genom överlåtelse till riksbanken eller till valutabank (punkt 7).
Slutligen föreskrivs att avgift som bestäms med stöd av meddelat för-
ordnande skall tillfalla riksbanken (punkt 8). Genom förordnande som avses
i punkterna 1-8 får inskränkning inte ske i riksbanken tillkommande be-
fogenheter.
Enligt 2 a § skall riksbanken ta förordnande om valutareglering i anspråk för att främja penning- och valutapolitiken. Riksbanken får därvid beakta industri- och sysselsättningspolitiska strävanden. Av hänsyn till sådana strävanden får riksbanken emellertid avslå en framställning endast då bifall till framställningen — på grund av beloppets storlek eller andra faktorer — skulle åsamka landets intressen utomordentlig skada.
Utan hinder av sådana valutareglerande bestämmelser som regeringen
meddelar med stöd av 2 § kan riksbanken enligt 3 § meddela bankaktiebolag eller annan tillstånd att på de villkor riksbanken bestämmer driva sådan rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden som riksbanken finner behövlig för att allmänheten skall få medel för rescändamål.
När det anses behövligt för tillsyn över efterlevnaden av ett valutareglerande förordnande, kan regeringen enligt 534 föreskriva skyldighet att
förete handelsböcker jämte därtill hörande handlingar (punkt 1) och medge
polismyndighet, riksbanken eller av denna förordnad tjänsteman rätt att
Öppna och granska sådana brov och andra försändelser till eller från utlandet som finns i postverkets vård (punkt 2). Regeringen kan även i övrigt meddela
de föreskrifter, som behövs för att genomföra förordnandet och för att hindra åtgärder som är ägnade att uppenbart motverka ändamålet med detta (punkt 3).
Riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen utövas inom riksbanken av en styrelse (valutastyrelsen), som består av sju ledamöter utom vid handläggning av ärenden rörande direkta investeringar utomlands, då den består av elva ledamöter (6 a § första stycket). Regeringen utser tre av ledamöterna. Två av dessa skall tjänstgöra endast i ärenden rörande direkta investeringar utomlands. Övriga ledamöter utses av riksbanksfullmäktige. Suppleanter utses i samma ordning som ledamöterna. Valutastyrelsens.beslut får överklagas hos riksbanksfullmäktige. Om minst tre av de ledamöter eller suppleanter, som har deltagit i styrelsens beslut, yrkar det skall beslutet un-
derställas fullmäktige för prövning. Mot fullmäktiges beslut får talan ej föras
(6a§ andra-fjärde styckena).
I 78 finns en bestämmelse om tystnadsplikt. Har någon på grund av sin befattning med ärende som avses i lagen fått del av enskildas förhållanden får han inte yppa vad som sålunda har blivit känt för honom i vidare mån än ärendets beskaffenhet kräver det.
För överträdelse av föreskrift, som har meddelats med stöd av valutalagen, får enligt 9 § föreskrivas straff, högst fängelse i två år. Dessutom kan meddelas bestämmelser om förverkande till kronan av betalningsmedel, fordringar eller värdepapper. som brottet avser, eller av vederlag för sådan egendom eller om utgivande av motsvarande värde.
Förordnande om valutareglering enligt de fr. o. m. den 1 juli 1959 gällande
bestämmelserna gavs första gången för tiden fr. o. m. samma dag t. o. m. den 30 juni 1960. Därefter har getts förnyade förordnanden, senast för tiden den 1 juli 1974—-den 30 juni 1975. Sålunda har Kungl. Maj:t genom kungörelsen (1974:459) om tillämpning av valutalagen
— med riksdagens samtycke och med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen - förordnat, att bestämmelserna i 2§ första stycket 1, 2 och 4-8, 5§ 1 och 3 samt 9 § samma lag skall äga fortsatt tillämpning under den angivna tidsperioden. Föreskrifterna om hembudsskyldighet — 2§ första stycket 3
- och om brevkontroll — 5§ 2 — omfattas däremot inte av förordnandet.
De valutareglerande föreskrifter, som Kungl. Maj:t har meddelat med stöd av valutalagen, återfinnsivalutaförord ningen (1959:264). Den-
na har i enlighet med I $ tredje stycket valutalagen utfärdats efter riksdagens
hörande. Förordningen gällde ursprungligen endast för tiden t. o. m. den 30 juni 1960 men har, likaledes efter riksdagens hörande, tillagts fortsatt giltighet för ett år i sänder, senast för tiden t. o. m. den 30 juni 1975 genom kungörelse (1974:461).
Valutaförordningen innehåller f. n. i stort sett följande. Efter en inledande
bestämmelse i 1§, vari ges vissa grundläggande definitioner, finns i 28 första stycket en föreskrift, som lägger all växling mellan utländsk och svensk
valuta under riksbankens kontroll. Förvärv av utländska betalningsmedel eller fordringar mot vederlag i svenskt mynt eller föryttring av sådana till-
gångar får ske endast från respektive till riksbanken eller genom dess förmedling. Från denna föreskrift medges dock vissa undantag. Riksbanken kan sålunda enligt 2 § andra stycket ge bankaktiebolag, sparbank och post-
verket tillstånd att för egen eller riksbankens räkning äriva handel med
utländska betalningsmedel och utländska fordringar. Vidare kan riksbanken bevilja bank eller annan tillstånd att driva sådan rörelse med utländska
betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden som riksbanken fin-
ner behövlig för att allmänheten skall få medel för reseändamål. Bank som enligt den först återgivna undantagsbestämmelsen erhållit det vidsträcktare tillståndet att driva valutahandel kallas i förordningen, liksom i valutalagen,
valutabank. |
Riksbanken får enligt 3 § första stycket närmare bestämma i vilken omfattning och på vilka villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar får förvärvas eller föryttras mot vederlag i svenskt mynt. I ett andra
stycke i paragrafen sägs att, om villkor är förenat med föreskrift om att avgift skall utgå, riksbanken även får bestämma att avgiften skall tillfalla
riksbanken. I tredje stycket finns en bestämmelse om förvärv och föryttring av sådana utländska betalningsmedel eller utländska fordringar som härrör
från eller fordras för löpande betalning. Det föreskrivs sålunda att den omfattning i vilken valutabank förvärvar sådana från eller föryttrar sådana till allmänheten inte får begränsas.
Efter regleringen av valutahandeln upptar valutaförordningen tre olika avsnitt som innehåller skilda förbud mot valutadispositioner utan riksban-
kens tillstånd. Dessa förbud gäller numera väsentligen s. k. kapitalbetalningar. För löpande betalningar ges nämligen i ett följande avsnitt bestäm-
melser om vittgående undantag från de allmänna förbudsreglerna.
Det första av de tre nyssnämnda avsnitten innehåller förbud mot ut-
strömning ur landet av de värden som berörs av valutaregleringen (4 och
5 §§), under det att det andra avsnittet innehåller motsvarande förbud i fråga om den ingående strömmen (6-8 §§). Dessa förbud beträffande utgående och ingående betalningsströmmar svarar i stor utsträckning mot
varandra. Förbud råder sålunda mot att utan riksbankens tillstånd utföra
eller införa andra betalningsmedel än växlar. Resande får emellertid utföra och införa resevaluta till belopp som riksbanken medger. Utförselförbudet gäller utan inskränkning även värdepapper. under det att förbud mot införsel av värdepapper gäller endast i den mån de inte införs genom översändande till riksbanken eller till valutabank. Det finns emellertid särskilda regler för förfogandet över värdepapper som har införts. Valutabank får lämna ut sådana värdepapper endast i samband med att de säljs eller återförs till
utlandet. såvida inte riksbanken medger annat. För försäljning av värdepapperen krävs tillstånd. När riksbanken ger tillstånd kan den bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken omfattning säljaren får förfoga över köpeskillingen. I avsnittet om utgående betalningsströmmar ges, utöver förbud mot konkret utförsel, ett allmänt förbud för den som är bosatt i Sverige (s.k. va-
lutainlänning) att betala till den som är bosatt i utlandet (s. k. valutautlänning)
elter till förmån för valutautlänning. På motsvarande sätt föreskrivs 1 av-
snittet om ingående betalningsströmmar principiellt förbud för valutainlänning att direkt eller genom annans förmedling ta emot betalning från valutautlänning. Några närmare anvisningar om vad som avses med be-
talning lämnas inte. Vissa förfaranden anges emellertid uttryckligen som
förbjudna. Hit hör att tillgodohavande här i riket förs över till konto eller räkning som förs i utlandet, att betalningsmedel, värdepapper eller fordringsbevis av presentationspappers karaktär överlåts till valutautlänning och
att valutainlänning gör inbetalning på eller överföring till konto eller räkning som förs i Sverige till förmån för valutautlänning. I avsnittet om ingående
betalningar finns vidare ett förbud för valutainlänning. att ikläda sig skuld
till valutautlänning, om det inte är fråga om ingående av köpeavtal på sådana
villkor som allmänt tillämpas inom branschen celler om därmed jämförliga åtgärder.
I det tredje av de förut angivna avsnitten av valutaförordningen (9 och 10 83) förbjuds valutainlänning att utan riksbankens tillstånd förfoga över
utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden på sådant
sätt att hans innehav av sådana tillgångar minskas. Tillstånd fordras dock
inte för föryttring till riksbanken eller till valutabank eller till försäljningsställe för resevaluta. Ett motsvarande förfogandeförbud gäller även för va-
lutainlännings innehav av andra utländska fordringar än banktillgodohavan-
den liksom hans innehav av utländska värdepapper. För att hindra att va-
lutaförordningens bestämmelser kringgås har det vidare föreskrivits att va-
lutainlänning, som gentemot utlandet har rätt att kräva betalning eller som gentemot utlandet ådragit sig betalningsskyldighet, inte får medge anstånd med eller uppskjuta betalningen celler träffa avtal om betalning på annat sätt än med vanliga betalningsmedel, såvitt inte annat följer av handetsbruk. Valutainlänning får inte heller, i syfte att kringgå valutaförordningens bestämmelser, till valutautlänning, med vilken han har gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till annat pris.än det som
i allmänhet gäller eller i samma syfte vidta andra liknande åtgärder.
Löpande betalningar i allmänhet har undantagits från valutareglering. I
10 a 8 har angetts de löpande betalningar som kan ske utan hinder av de
tidigare återgivna förbudsreglerna. Sålunda får valutainlänning genom valutabank och på betalningsväg, som riksbanken har anvisat såväl verkställa som ta emot löpande betalning i förhållande till valutautlänning. Med betalning genom valutabank jämställs här dels betalning genom avräkning
i kontokurantförhållande — under förutsättning att valutainlänningen är bokföringsskyldig och att riksbankens föreskrifter om betalningsväg iakttas —
dels betalning med postanvisning. Vidare undantas vissa direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar från valutaregleringen. Så-
lunda får valutainlänning verkställa betalning i Sverige till eller till förmån för valutautlänning, dels för arbetsprestation, som denne utfört i Sverige, dels som gåva eller understöd till denne. Valutainlänning får dessutom under
vistelse utomlands betala valutautlänning för uppchållskostnader utomlands
och för inköp för personligt bruk. På motsvarande sätt får valutainlänning
under vistelse utomlands ta emot betalning från valutautlänning för ar-
betsprestation, som valutainlänningen har utfört utomlands. Vidare får va-
lutainlänning ta emot betalning i Sverige från valutautlänning för dennes uppehållskostnader här och för inköp, som kan antas vara avsedda för köparens personliga bruk.
I en särskild anvisning till 3 och 10.a $$ anges vad som i valutaförordningen avses med löpande betalning. Hit hör exempelvis normala likvider vid export och import av varor och tjänster, omkostnader med anledning därav, andra normala betalningar i samband med näringsverksamhet, vissa försäkringsbetalningar, ränta och annan avkastning av kapitaltillgång, normala reseutgifter samt pensioner, understöd och liknande personliga be-
talningar. I anvisningen har uttryckligen angetts, att betalning i samband
med direkt investering, värdepappersöverlåtelse, personlig kapitalöverföring eller annan kapitalbetalning inte anses som löpande betalning. Riksbanken
meddelar de närmare föreskrifter som fordras för att bestämma vad som skall hänföras till löpande betalning.
I 11-14 33 finns vissa särskilda bestämmelser. Av dessa skall här endast
13 § närmare beröras. Denna paragraf innehåller bestämmelser som ger riks-
banken möjlighet att ålägga var och en som uppehåller sig i Sverige att
deklarera bl. a. sina utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper,
honom tillhöriga guldvaror (guld, guldarbeten. guldmynt) här i landet samt sina tillgångar och skulder i utlandet. Underlåter någon att fullgöra sin upp-
giftsskyldighet kan riksbanken förelägga honom vite. Om det behövs för att få nödiga upplysningar kan riksbanken också vid vite förelägga upp-
giftsskyldig att tillhandahålla sina handelsböcker jämte dithörande handlingar.
Valutaförordningen avslutas med ett avsnitt som innehåller ansvarsbe-
stämmelser (15-21 §§). Bestämmelsen i 15 § första stycket träffar den som bryter mot någon av föreskrifterna i 2 och 4-10 §§ (punkt 1), som använder sig av eller medverkar som bulvan för att kringgå förbud som gäller enligt
sådan föreskrift (punkt 2), som genom oriktig uppgift förskaffar sig rätt att förvärva eHer föryttra utländska betalningsmedel eller utländska ford-
ringar mot vederlag i svenskt mynt eller riksbankens tillstånd, där sådant
behövs (punkt 3), som underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet som riks-
banken har föreskrivit med stöd av 13 3 valutaförordningen (punkt 4) eller som avger oriktig uppgift vid fullgörande av denna uppgiftsskyldighet (punkt
5). Ansvar enligt 15 § första stycket förutsätter uppsåt. Straffet är böter eller
fängelse i högst ett år eller — om brottet är grovt — fängelse i högst två.
är. Har gärningen inte förövats uppsåtligen utan av grov oaktsamhet är
straffet böter. I 15 § avses endast fullbordade brott. Brott som är straffbara
redan på försöksstadiet är enligt 16 § olovlig utförsel och införsel i strid mot förordningen samt lämnande av oriktig uppgift enligt 15 § första stycket 3). Medverkan till uppsåtligt brott som nu har nämnts föranleder ansvar
enligt brottsbalkens bestämmelser om medverkan till brott. Enligt 18 § första
stycket kan den som åsidosätter föreskrift som riksbanken har meddelat med stöd av valutaförordningen dömas till böter, om gärningen inte är straftfbelagd i 15 eHer 16 §. I andra stycket av samma paragraf föreskrivs också bötesstraff för den som bryter mot tystnadsplikt enligt 7 § valutalagen. Denna straffbestämmelse är dock inte tillämplig, om han är underkastad ansvar för tjänstefel.
Betalningsmedel, fordran etler värdepapper kan entigt 17 § förklaras förverkat helt eller delvis, om fråga är om uppsåtligt brott enligt 15 eller 16 § med undantag av brott som avser en av riksbanken föreskriven uppgiftsskyldighet. I stället för egendom som brottet avser kan vederlag eller värdet
av egendomen förklaras förverkat. Förverkande får inte ske hos den som
har förvärval cgendomen eller särskild rätt till den i god tro.
Brott mot valutaförordningen får åtalas endast efter angivelse — såvitt
avser brott mot tystnadsplikt som inte innefattar tjänstefel — av målsäganden och annars av riksbanken. I fråga om förbuden mot utförset och införsel äger bestämmelserna i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (ändrad senast 1973:672) angående förundersökning m. m., beslag, husrannsakan och kroppsvisitation motsvarande tillämpning.
En författning som också kan anses falla inom valutalagstiftningens om-
råde är kungörelsen (1960:485) om förbud i vissa fall mot införsel och utförsel av obearbetat guld m. m. (ändrad senast 1973:1040). Enligt kungörelsen får ingen annan än riksbanken eller Internationella regleringsbanken i Basel (Banque des Réglements Internationaux) införa eller utföra obearbetat guld (guld och guldlegeringar, platinerat guld inbegripet), vissa halvfabrikat av guld (stänger, plåtar, tråd,
rör och andra formvaror av guld, guldlegeringar och platinerat guld, med
undantag av bladguld) och guldmynt som inte är avsedda för samlarändamål. Riksbanken får medge undantag från förbudet. Med vissa inskränkningar är lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m. m. tillämplig beträffande berörda varor. I fråga om påföljd för
olovlig införsel och utförsel av guld och de nämnda guldvarorna och för försök till sådant brott hänvisas till lagen om straff för varusmuggling.
3 Fortsatt valutareglering
Riksbankstullmäktige har i sin skrivelse hemställt om fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1975 — den 30 juni 1976. Fullmäktige anför att anledning alltjämt föreligger att med stöd av valutalagen utfärda valutareglerande föreskrifter och att i sak samma fullmakter i valutalagen som
f.n. är i kraft bör gälla också under nästkommande budgetår. Om riksdagen
lämnar bemyndigande till fortsatt valutareglering, föreslås att giltigheten av valutaförordningen förlängs. Fullmäktiges hemställan avser sålunda att regeringen måtte dels begära riksdagens bemyndigande att vad som föreskrivs i 2X första stycket 1, 2 och 4-8, 58 I och 3 samt 93 valutalagen skall äga fortsatt giltighet under tiden den 1 juli 1975 -den 30 juni 1976, dels föreslå att valutaförordningen med vissa ändringar skall äga fortsatt
giltighet till utgången av juni 1976.
Fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska sparbanksföreningen och Post- och
Kreditbanken, PK-banken har ingen erinran mot framställningen om fortsatt
valutareglering. Svenska bankföreningen vill med hänsyn till nuvarande betalningssvårigheter inte heller motsätta sig att valutaregleringen förlängs ytterligare ett år men anser att vissa liberaliseringar av regleringen och dess tillämpning snarast bör genomföras. Till stöd för sin uppfattning anför bankföreningen synpunkter som är likartade dem föreningen har framfört i sina remissyttranden över framställningarna om fortsatt valutareglering tidigare år (det senaste yttrandet se prop. 1974:89 s. 65-67). Enligt bankföreningen utgör valutaregleringen sålunda ett betydande hinder mot näringslivets expansion. Valutarestriktionerna måste därför utformas och tillämpas så att minsta möjliga störningar uppstår för näringslivet. Restriktionerna bör av-
skaffas eller uppmjukas så snart det är möjligt. En reglering som har varit
i kraft så länge som den svenska valutaregleringen bör enligt bankföreningens
mening då och då ses över grundligt och förutsättningslöst omprövas såväl
när det gäller de olika restriktionerna som sådana som när det gäller reglernas
tillämpning i praktiken. De nuvarande mycket omfattande och detaljerade valutaföreskrifterna är komplicerade och leder därför till osäkerhet och risk för missförstånd vid tolkningen. I fråga om det svenska näringslivets möjligheter att utnyttia den internationella lånemarknaden framhåller bankföreningen att — trots att villkoren vid företags och bankers upplåning utomlands för att finansiera investeringar och handel har stegvis mjukats
upp under år 1974, något som näringslivet har hälsat med tillfredsställelse — vissa krav återstår beträffande de reella löptiderna vid krediter i utlandet som försvårar upplåning utomlands. Det är bankföreningens förhoppning
att det under år 1975 skall tas ytterligare steg för att en mer flexibel tilllämpning av valutaregleringen på detta område skall uppnås. Vidare framhålls bl. a. att företagens behov av att kunna skydda sig mot kursförluster har ökat, nämligen mot de kursförluster som är förenade med framtida betalningar i utländsk valuta. Företagens möjligheter att kurssäkra sina utlandsbetalningar försvåras emellertid av att nuvarande valutabestämmelser 1 vissa avseenden begränsar de svenska bankernas rörelsefrihet att göra ter-
minsaffärer för kundernas räkning. Bankföreningen anser att sådana ut-
betalningar som myndigheterna tillåter också bör få kurssäkras genom ter-
minsaffärer. Bankernas omfattande rapportering om sina valutaaffärer ger enligt bankföreningens mening riksbanken fullgoda möjligheter att följa den
utveckling som kan bli följden av en större frihet att göra terminsaffärer.
4 Ändringar i valutalagstiftningen
Fullmäktige i Sveriges riksbank föreslår ändringar i valutaförordningens bestämmelser i fråga om föreläggande av vite, borgen av valutautlänning och
särskild avgift. Fullmäktige föreslår också vissa redaktionella ändringar och
förtydliganden i valutaförordningen. Slutligen påpekar fullmäktige att den
nya regeringsformen, som trädde i kraft den 1 januari 1975, synes föranleda alt valutaförordningens straff- och förverkandebestämmelser bör överföras
till valutalagen. .
Fullmäktige konstaterar att bestämmelserna i 13 § valutaförordningen om
föreläggande av vite inte på länge har tagits i anspråk. Enligt fullmäktige är det önskvärt att möjligheterna att förelägga vite inom valutaregleringens område vidgas att allmänt avse rättelse av oriktigt företagna
förmögenhetsdispositioner liksom uppfyllande av villkor som riksbanken har ställt med stöd av valutaförordningen. Är fråga om valutabrott kan visserligen föranstaltas om åtal, vilket kan leda till såväl straff som, vid
uppsåtligt brott, förverkande enligt 17 § valutaförordningen. Vid vissa över-
trädelser av valutaförordningen kan det dock enligt fullmäktige te sig som en alltför långtgående åtgärd att ta i anspråk den rättsliga apparaten genom polisutredning. åtal, domförande och exckution. Fullmäktige påpekar att bestiimmelsen i 208 valutaförordningen, att valutabrott får åtalas endast efter angivelse från riksbanken, också förutsätter att riksbanken i vissa fall
skall kunna avstå från åtal. Det framhålls vidare att en genom valutabrott åstadkommen valutaskada allmänhet inte kan avhjälpas genom förverkande. För att t. ex. kompensera en överträdelse av valutaförordningen som består i att belopp har placerats utomlands eller i att ett utländskt bolag har bildats fordras positiva åtgärder från ägaren för att beloppet skall återföras eller bolaget avvecklas och insatsen återföras. När en valutaöverträdelse har skett men förverkande inte kommer till stånd eller inte är till fyllest för avi avhjälpa den valutaskada som har uppstått, blir det av betydelse att riksbanken har
möjlighet att genom vite framtvinga de positiva åtgärder som krävs härför. Fall kan också tänkas då någon genom ett valutabrott har vunnit en så
betydande fördel att det för honom ter sig mera ekonomiskt lönsamt att ta konsekvenserna av ett åtal än att rätta vad som har förbrutits. Alldeles
särskilt kan detta gälla om det är föreskrifter som riksbanken har meddelat med stöd av förordningen som har överträtts. F sådant fall kan nämligen förverkande inte ske och straffsatsen är — som framgår av 183 valutaför-
ordningen — begränsad till dagsböter. Har åter proskription inträtt saknas varje möjlighet att framtvinga rättelse av oriktigt företagna förmögenhetsdispositioner, låt vara att preskriptionstiden just för förverkande kan förlängas enligt 36 kap. 9 § brottsbalken. Fullmäktige anser att det därför bör
tföreskrivas en allmän möjlighet för riksbanken att genom föreläggande av
vite framtvinga sådana positiva åtgärder som erfordras för att eliminera en valutaskada uppkommen genom överträdelse av valutaförordningen eller av föreskrift som riksbanken meddelat med stöd av förordningen. Vite bör kunna föreläggas även vid underlåtenhet att efterkomma villkor som upp-
ställts av riksbanken vid meddelande av generell dispens eler särskilt ull-
stånd. Vitesföreläggande bör kunna riktas inte bara mot den direkt ansvarige
utan även mot den vidare personkrets, mot vilken enligt 36 kap. 4 § brotts-
balken förverkandeyrkande kan framställas. Valutalagen synes i 53 3) crbjuda stöd för utfärdande av föreslagen bestämmelse om vite. Om en sådan bestämmelse införs i valutaförordningen, bör den enligt riksbanksfullmäktiges mening kunna infogas närmast efter den nuvarande regeln om vite
i en ny l3a8.
År 1949 infördes i valutaförordningen en föreskrift om att riksbankens tillstånd fordrades, om försträckning lämnades mot säkerhet av borgen av valutautlänning, dvs. någon som var bosatt i utlandet (prop.
1949:206, BaU 43). Föreskriften infördes på förslag av bankofullmäktige
som i sin skrivelse med hemställan om förlängning av valutaregleringen
bl. a. anförde:
Frågan om lämnandet av kredit här i riket mot borgen av någon i utlandet
"bosatt är icke uttryckligen reglerad i valutaförordningen. Frågan har huvuctsakligen betydelse antingen då utländskt bolag önskar finansiera in-
vestering i Sverige genom att svenskt dotterbolag här upptager kredit mot
moderbolagets borgen i stället för att för finansieringen erforderliga medel överföras till Sverige eller då svenskt dotterbolag endast genom krediter
i Sverige mot utländskt moderbolags borgen kan anskaffa medel för de
wansfereringar till utlandet — t. ex. på grund av utdelning — som i och för sig kunna medgivas. Valutaförordningen torde följaktligen böra kompletteras med en bestämmelse om att riksbankens tillstånd erfordras för iklä-
dande av gäld mot borgen av någon i utlandet bosatt. Ifrågavarande be-
stämmelse torde kunna intagas under 6 § andra stycket som en särskild punkt mellan nuvarande punkterna 1) och 2).
Bestämmelsen utmönstrades ur valutaförordningen i samband med att riksdagen år 1960 förlängde valutaregleringen. Bestämmelsen slopades på förslag av bankofullmiäktige. som konstaterade att dispens regelmässigt bru-
kat beviljas från förbudet och att behov därav därför inte vidare förelåg.
Till denna bedömning anslöt sig departementschefen liksom riksdagen (prop.
1960:127, BaU 22, rskr 331).
Riksbanksfullmäktige anför att det i nuvarande valutaläge åter är önskvärt alt kunna övervaka bl. a. finansieringen av de utlandsägda douerbolagens investeringar i Sverige så att skäliga bidrag till dessa lämnas från moderbolaget i utlandet. Fullmäktige föreslår därför att en regel av det innehåll som gällde mellan åren 1949 och 1960 införs i valutaförordningen.
Enligt 3 § första stycket valutaförordningen kan riksbanken närmare bestämma 1 vilken omfattning och på vilka villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar får — mot vederlag i svenskt mynt — förvärvas
eller föryttras. I paragrafens andra stycke föreskrivs att, om villkor är förenat med föreskrift om att av gift skall utgå, riksbanken även får bestämma
att avgiften skall tillfalla riksbanken. Riksbanksfullmäktige framhåller att
den senare föreskriften genom sin placering har kommit att anknytas till
sådana villkor som behandlas i första stycket av samma paragraf. Även andra tillstånd entigt valutaförordningen än sådana som avser omväxling mellan svensk och främmande valuta kan emellertid enligt fullmäktige tänkas belagda med avgifter. För att klarlägga att även en avgift av sådant slag skall kunna behandlas som övriga avgifter torde den nuvarande regeln i 38 andra stycket valutaförordningen böra brytas ut och tas upp som en
särskild föreskrift, förslagsvis i en ny 3a§.
Fullmäktige föreslår slutligen vissa redaktionella ändringar i valutaförordningen. I 7 § första stycket andra punkten valutaförordningen
föreskrivs att värdepapper, som har införts till riket genom översändande
a” till valutabank. får lämnas ut av banken allenast i samband med deras
försäljning etler återförande vill utlandet”, såvida inte riksbanken medger annat. Fnligt fullmäktige bör föreskriften läsas så att värdepapperen får lämnas ut endast i samband med att de försäljs ull eller förs åter tull utlandet. Föreskriften bör, anser fullmäktige, förtydligas t. ex. genom att de citerade
orden ändras till ”allenast i samband med deras återförande eller försäljning till utlandet”.
Enligt 10 a§ första stycket I och 5 valutaförordningen får löpande betalningar — utan hinder av andra föreskrifter i valutaförordningen — göras och tas emot under förutsättning bl.a. att de går ”genom valutabank”. Med betalning genom valutabank jämställs enligt en bestämmelse i andra
stycket betalning medelst postanvisning. Eftersom inom den postala organisationen endast ”postbanken” hade ställning av valutabank, behövdes tidigare bestämmelsen i andra stycket för att klargöra att löpande betalningar till och från utlandet skulle få utföras också inom postanvisningsrörelsen, som inte hörde till postbanken. Efter postbankens fusion med kreditbanken har det emellertid genom ändring av 2 § andra stycket a valutaförordningen (1974:460) blivit möjligt att förordna postverket i sig som valutabank. Sådant förordnande har också meddelats. Eftersom betalningar medelst postanvisning går genom postverket och sålunda numera ”genom valutabank”, saknas anledning att behålla den särskilda regeln om att postanvisningsbetalningar skall likställas med betalningar genom valutabank. Riksbanksfullmäktige
föreslår därför att denna regel slopas.
Rubriken till 4 och 5 §§ valutaförordningen omfattar bl. a. utförsel av
fordringsbevis. Genom ändring av 4 § (1963:176) har emellertid utförsel av
fordringsbevis undantagits från reglering. Fullmäktige påpekar att rubriken bör ändras i enlighet härmed. Som cen följd av tidigare ändring av 2§
(1974:460) föreslås också att hänvisningen i 9 § första stycket valutaförord-
ningen till 23 andra stycket c ändras att gälla 2 Y andra stycket b.
Remissinstanserna har ingen erinran mot riksbanksfullmäktiges förslag till ändringar i valutaförordningen utom när det gäller möjligheten att förelägga vite. I den delen har Svenska bankföreningen och Post- och
Kreditbanken, PK-banken anfört följande synpunkter. Beträffande förslaget
att låta föreskriften i 36 kap. 4 § brottsbalken bestämma den krets av personer, mot vilka ett vitesföreläggande skall kunna riktas, påpekas att denna föreskrift endast avser förverkande i samband med brott, medan den tänkta vitesbestämmelsen synes kunna bli tillämplig även i sådana fall där brott inte föreligger. Vidare anmärker de båda remissinstanserna att den föreslagna
vitesbestämmelsen inte innehåller någon begränsning av den tid inom vilken
ett vitesföreläggande skall kunna meddelas. Om vitesföreläggandet avser att framtvinga rättelse av en brottslig disposition synes en mauximitid av fem år, inom vilken föreläggandet skall meddelas, vara motiverad i analogi med den femåriga tidsfristen för förverkande i 36 kap. 9§ brottsbalken. Även vid icke brottsliga åtgärder borde en tidsfrist stipuleras som i vart fall inte borde vara längre än vid brott. I bägge fallen kan för en tidsbegränsning åberopas att bevissvårigheterna både för myndigheter och enskilda kan förutsättas efter en längre tid i regel bli så stora, att utredningen i ärendet blir otillfredsställande.
5 Föredraganden
Valutaregleringens författningsmässiga grundval utgörs av 1939 års valutalag (SFS 1939:350). Valutalagen är en fullmaktslag, enligt vilken regeringen har möjlighet att under vissa i lagen givna betingelser förordna om valutareglering. Detta förordnande har fortlöpande årligen förnyats sedan
år 1939.
Valutareserven har under de senaste åren undergått stora svängningar. Efter en. efter dåtida förhållanden, mycket kraftig nedgång år 1969, ökade under åren 1970-1973 reserven stegvis och uppgick vid 1973 års slut till inemot 12 000 milj. kr. Detta belopp motsvarade värdet av cirka tre månaders import, vilket ungefär var det förhållande mellan valutareserv och import
som rått under 1960-talet genomsnittligt sett.
Det läge som sedan inträdde under hösten 1973 genom de omedelbart kraftigt höjda oljepriserna visade hur snabbt en till synes tillfredsställande situation drastiskt kan förändras. Vid utgången av år 1973 hade Sverige
en position I fråga om valutareserven som vid en jämförelse internationellt
sett mte kunde betecknas som särskilt stark. Flertalet industriländer hade en valutareserv som täckte en större import i månader räknat än den vi hade. Vår bytesbalans som år 1973, trots inträdande störningar under årets sista månader, gett ett överskott på över 5 miljarder kr.. uppvisade för år 1974 ett underskott på över 4 miljarder kr. Underskottet medförde en nedgång av vår valutareserv med 3,5 miljarder kr. Tillsammans med den snabba uppgången av importen har detta medfört att vår valutareserv kring årsskiftet endast motsvarade en månads import. Enligt vad som nu kan bedömas förutses för år 1975 ett bytesbalansunderskott som till och med är större än det som har angetts i årets finansplan (prop. 1975:1).
Det är självklart att Sverige på sikt inte kan tåla en sådan bytesbalans-
situation. I det läge vari Sverige liksom f.ö. en rad andra länder nu befinner
sig kommer möjligheter att styra valutarörelserna att spela en inte oväsentlig roll. Den ekonomiska politiken behöver som ett komplement en reglering på valutavmrådet, även om en sådan reglering aldrig kan erbjuda ett fullgott skydd mot oönskade betalningsströnimar.
De höjda oljepriserna har ytterligare ökat de påfrestningar som den internationella valutamarknaden sedan nägra år har varit utsatt för. Kurserna på Aera viktiga valutor flyter. Arbetet på en omfattande reform av det internationella betalningssystemet har inte kunnat föras fram till avgörande heslut. Av stort värde för svensk del har dock varit det valutakurssamarbete som har inletts mellan vissa curopeiska länder, det s.k. ormsamarbetet.
Deltagandet i detta samarbete ställer också krav på en ändamålsenlig svensk
valutapolitik.
Enligt vad som kan förutses i dag torde verkningarna av kapitalflödena med anledning av oljeprisernas förändringar vara kännbara för avsevärd tid framöver. Även i många andra länder har den ekonomiska utvecklingen
ökat behovet av kontrollmöjligheter av kapitalrörelserna. Fullmäktige i riks-
gäldskontoret, Svenska sparbanksföreningen samt Post- och Kreditbanken, PK-banken, har ingen erinran mot fortsatt valutareglering. Svenska bankföreningen accepterar också en fortsatt förlängning av valutaregleringen under hänvisning till bytesbalansläget.
Giltighetstiden för det nu löpande förordnandet om valutareglering utgår
den 30 juni detta år. Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör förordnande om valutareglering meddelas för ytterligare ett år. Förordnandet bör i onlighet med riksbanksfullmäktiges förslag i såk ha samma omfattning som f.n. Formen för förordnandet torde emellertid bli en annan än hittills.
Enligt punkt 7 andra stycket i övergångsbestämmelserna ull den nya regeringsformen (RF) skall föreskrift som enligt äldre lag skall beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt i stället beslutas genom lag, dvs. av riksdagen. Bestämmelsen i I $ tredje stycket valutalagen, enligt vilken Kungl. Maj:t i fredstid har kunnat förordna om valutareglering med riksdagens samtycke, har inneburit att förordnandet har beslutats av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt. Enligt den nämnda övergängsbestämmelsen till den nya RF skall sådant förordnande alltså hädanefter —- i överensstämmelse med principerna i den nya RF — meddelas av riksdagen i form av lag.
Den nämnda bestämmelsen i 18 tredje stycket valutalagen har vidare
inneburit att Kungl. Maj:t i fredstid inte har kunnat väcka förslag i riksdagen
om valutareglering annat än på framställning av riksbanksfullmiäktige. Enligt 4 kap. 3 § första stycket den nya RF får regeringen emellertid i princip väcka förslag i riksdagen i fråga om allt som kan komma under riksdagens prövning. Regeringens förslagsrätt när det gäller valutareglering får därför inte längre vara beroende av riksbanksfullmäktiges framställning. Även om det således hädanefter står regeringen fritt att väcka förslag hos riksdagen om valutareglering, anser jag att det lämpligen bör åligga riksbanksfullmäktige att göra framställning hos regeringen om valutareglering. när det i fredstid bedöms nödvändigt för att nå de centrala mål som har fastställts för den ekonomiska politiken. Jag föreslår att bestämmelsen i I 8 tredje stycket
valutalagen anpassas till den nya RF i enlighet med vad jag nu har anfört.
I sin skrivelse har riksbanksfullmäktige föreslagit ändringar i valutaförordningen i fråga om föreläggande av vite, borgen av valutautlänning och särskild avgift. Förslagen har i huvudsak lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Den möjlighet riksbanken f.n. har enligt valutaförordningen att förelägga vite är begränsad till fall då någon har underlåtit att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt 13 § valutaförordningen och då det gäller att förmå uppgiftsskyldiga att tillhandahålla sina handelsböcker och dithörande handlingar för granskning. Enligt fullmäktiges mening är det önskvärt att möjligheten att förelägga vite inom valutaregleringens område vidgas till att allmänt avse rättelse av oriktigt företagna förmögenhetsdispositioner och uppfyllande av villkor som riksbanken har uppställt med stöd av valutaförordningen. Även när fråga är om valutabrott. kan vitesföreläggande enligt fullmäktiges mening vara en lämpligare reaktion än att sätta I gång hela den rättsliga apparat som polisutredning. åtal, domförande och exekution innebär. Det framhålls vidare att en valutaskada, som har åstadkommits genom valutabrott, i allmänhet inte kan avhjälpas genom förverkande på
grund av brott, eftersom vad som krävs för att avhjälpa skadan är positiva
åtgärder, t. ex. att utomlands placerat belopp återförs eller att utländskt bolag
som har bildats avvecklas och insatsen i bolaget återförs. Fullmäktige påpekar
också alt varje möjlighet att framtvinga rättelse saknas, om brottet och
möjligheten till förverkande har preskriberats. Vitesföreläggande bör enligt fullmäktiges förslag kunna riktas inte bara mot den som är direkt ansvarig
för valutaskadan utan även mot var och en mot vilken yrkande om för-
verkande vid valutabrott skulle kunna framställas.
Vid remissbehandlingen har bl. a. bankföreningen påpekat att den tänkta vitesbestäimmelsen synes kunna bli tillämplig vare sig valutabrott föreligger
eller inte och anfört att en maximitid borde fastställas inom vilken vitesföreläggande skall kunna meddelas och att denna tid i varje fall inte borde
vara längre än när det gäller förverkande på grund av brott.
För egen del får jag anföra följande. Av vad riksbanksfullmäktige har
anfört framgår att tanken är att riksbanken 1 vissa fall, när valutabrott har
begåtts, skall kunna avstå från att ange brottet till åtal och i stället genom
ett vitesföreläggande söka åstadkomma att inträffad valutaskada blir av-
hjälpt. Det kan också tänkas att riksbanken skulle i allvarligare falt finna anledning såväl att låta brottet gå till åtal som att förelägga vite. At —
förutom åtalsangivelse — tillgripa vitesföreläggande kan i dessa fall vara påkallat, om valutaskadan är betydande, exempelvis om olovligt utförd valuta uppgår till mycket högt värde. |
Vad de senare fallen angår uppkommer frågan om inte den som sålunda
skulle kunna ådömas både straff och vite blir föremål för en form av dub-
belbestraffning som bör undvikas. För att en sådan effekt skall undvikas har det ibland måst meddelas särskild föreskrift. Eu färskt exempel härpå finns i 51 § aktiefondslagen (1974:931), där det föreskrivs att den som inte
har efterkommit ett med stöd av lagen meddelat vitesföreläggande inte får dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.
När det gäller valutalagstiftningen är att märka att det redan f. n. är möjligt enligt valutaförordningen att kombinera straff och vite. Har någon underlåtit alt fullgöra uppgiftsskyldighet enligt valutaförordningen, kan han dömas
till straff men också vid vite föreläggas att fullgöra sin skyldighet. Straft-
ansvaret torde dock i regel avse en underlåtenhet att inom viss ud Jämna
uppgifter, medan det vite som kan komma att utdömas avser därefter fortsatt
tredska att fullgöra uppgiftsskyldigheten. Straffet och vitet kommer alltså att gälla två olika tidrymder. Att en myndighet på detta sätt inskrider särskilt mot en fortsatt tredska kan vara i hög grad påkallat. En sådan kombination
av straff och vite kan förekomma även utanför valutalagstiftningens område och någon form av dubbelbestraffning är det inte fråga om.
En likartad kombination av straff och vite skulle bli följden, om möj-
ligheten att förelägga vite utvidgas på det sätt riksbanksfullmäktige har föreslagit. Straffansvar kan drabba den som överträder förbud som har föreskrivits i valutaförordningen eller av riksbanken med stöd av förordningen.
Straffansvar kan också följa i de fall där någon har åsidosatt föreskrift som riksbanken har uppställt i fråga om tillstånd enligt valutaförordningen. Vitesföreläggandet skulle däremot ha till syfte att framtvinga åtgärder, varigenom den otillåtna dispositionen eller motsvarande omintetgörs. Döms sådant vite ut, kommer beslutet därom i flertalet fall att grundas på att den förelagde i ett senare skede än det som straffansvaret hänför sig till
har underlåtit att vidtaga åtgärder. Det är dock tänkbart att straffansvar
- i samband med att någon har åsidosatt eller underlåtit att uppfylla ett
med tillstånd förbundet villkor — hänför sig även till sådant senare skede. Införs den föreslagna vitesbestämmelsen, bör det därför samtidigt föreskrivas
att den som inte har efterkommit ett vitesföreläggande inte får dömas till
ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.
Även om en dubblering av straff och vite sålunda inte skulle behöva befaras, kan enligt min mening en form av dubbel effekt inträda för den händelse egendom som har varit föremål för valutabrott eller värdet av sådan egendom förklaras förverkat. Förverkande- och vitespåföljderna måste
nämligen anses åstadkomma i viss mån samma effekt. Båda neutraliserar
helt eller delvis resultatet av brottet. Domstolen har emellertid möjlighet att efter en skälighetsbedömning avstå från att meddela förverkandeförklaring eller kan välja att meddela endast partiell sådan förklaring. Det får förutsättas att denna möjlighet utnyttjas om vite har dömts ut. Särskild
föreskrift för sådana fall skulle därför inte behövas. För det fall att en dom
på förverkande av berörd egendom redan har meddelats. kan däremot enligt min mening ett uttryckligt förbud mot att vitesföreläggande används vara påkallat.
Riksbanksfullmäktige har enligt min mening lagt fram goda skäl för sin
uppfattning att en sådan vitesbestämmelse som den föreslagna behövs. Som framgår av vad jag har anfört behöver en sådan bestämmelse inte medföra någon form av dubbelbestraffning. Jag förordar därför att en sådan bestämmelse tas in i valutaförordningen och att förhållandet mellan vitet och de straffrättsliga reaktionerna regleras i enlighet med vad jag har angett. I fråga om vitesbestämmelsens närmare innehåll får jag anföra följande.
Jag har hittills endast berört fall i vilka ansvar för valutabrott kan komma
i fråga. Den föreslagna vitesbestämmelsen kan emellertid bli tillämplig, fastän straffansvar över huvud inte eller inte längre kommer i fråga. Straffansvar kan av skilda orsaker vara uteslutet. En sådan orsak som särskilt bör nämnas är att brottet har hunnit preskriberas. Vid remissbehandlingen har det fö-
reslagits att en tidsfrist borde anges efter vilken riksbanken inte skulle få
meddela vitesföreläggande. Avgörande för huruvida föreläggande kan meddelas måste enligt min mening vara om någon valutaskada som bör avhjälpas
kan anses föreligga. Om så är fallet får bedömas från fall till fall. Att uppställa
någon absolut tidsgräns för dessa fall låter sig inte göra enligt min mening. I sammanhanget kan erinras om att frågan om preskription av vite är reglerad I brottsbalken endast såvitt gäller utdömt vite (35 kap. 7 §) Som framgår
av det följande föreslås att preskriptionstiden för valutabrott skall förlängas till fem och, såvitt avser grova brott, tio år. Även om en motsvarande. uttrycklig regel inte bör gälla för vitesföreläggande, är det enligt min mening rimligt att räkna med att verkningarna av en valutaskada fem eller i atvarligare fall tio år efteråt är så försvagade att föreläggande att vidtaga rättelse inte torde komma i fråga.
Föreläggande bör enligt riksbanksfullmäktiges förslag kunna riktas — för-
utom mot den som är direkt ansvarig för en valutaöverträdelse - mot var och en som i övrigt tillhör den personkrets mot vilken det kan framställas yrkande om förverkande enligt 36 kap. 4 § brottsbalken. Vid förverkande
på grund av brott består denna personkrets enligt vad som föreskrivs i nämn-
da paragraf av dels den som har medverkat till brottet, dels den i vars ställe
gärningsmannen eller annan medverkande var, dels den som genom brottet
har beretts vinning och dels den som efter brottet har förvärvat den berörda
egendomen på grund av giftorätt, arv eller testamente eller genom gåva
eller som efter brouet har förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet.
Av allmänna regler följer att ett vitesföreläggande kan riktas endast mot
den som har rättslig och faktisk möjlighet att efterkomma det. Enligt min
mening kan en kimplig avgränsning av personkretsen erhållas, om huvudregeln får vara att den som kan förfoga över den avsedda egendomen kan föreläggas. när åtgärd har vidtagits i strid mot valutaförordningen etter med stöd av förordningen meddelad föreskrift eller när ett villkor för tillstånd enligt förordningen har åsidosatts. Detta bör gälla oavsett om han själv eller annan har vidtagit ätgärden etter asidosatt villkoret. Föreläggande bör dock få riktas mot den som har —- sedan åtgärden vidtogs eller villkoret äsidosattes — förvärvat rätt ull egendomen endast om fråga är om förvärv på grund av giltorätt. arv eller testamente eller genom gåva oller om förvärvaren hade vetskap om eller skälig anledning till antagande om sambandet med ätgärden eller äsidosäuandet av villkoret. En föreskrift av nu angivet innehåll kommer att omfatta de personkategorier som motsvarar de i 36 kap. 43 brottsbalken upptagna.
Om egendom har förts ut i strid mot valutabestämmelserna, kan den
därefter ha ersatts av annan egendom. Utförda betalningsmedel eller vär-
depapper har 1. ex. omvandlats till ett tillgodohavande i bank. Riksbanken
måste rimligen kunna meddeta föreläggande i sådana fall, i det nämnda
exemplet mot innehavaren av tillgodohavandet. F vitesbestämmelsen har
därför som adressat angetts den som kan förfoga över den ursprungliga
cgendomen eller det som har trätt i stället för denna. Det får förutsättas
att — i den mån riksbanken kan välja att rikta ett föreläggande mot den som har förfarit i strid mot en valutabestämmelse eller mot annan adressat — banken i första hand väljer at rikta föreläggandet mot den förre.
Det kan tilläggas att allmänna regler om svensk lagstiftnings räckvidd
drar en gräns för riksbankens möjligheter att förekigga vite enligt den föreslagna bestämmelsen. Självfallet kan ett sådant föreläggande inte riktas mot t. ex. utländska banker, som i sitt hemland tar befattning med härifrån utförd valuta, även om utförseln har skett i strid mot valutaförordningen.
Vitesföreläggande kan, som jag nämnt i det föregående, t. n. användas
för att tvinga fram vissa uppgifter. Fråga om utdömande av sådant vite prövas enligt 208 andra stycket valutaförordningen av länsstyrelse. Med
hänsyn till den nu föreslagna vitesbestämmelsens karaktär bör det enligt
min mening ankomma på allmän domstol att pröva frågor om utdömande
av vite som har förelagts enligt denna bestämmelse. Det är lämpligt att samma ordning gäller i fråga om sådant vite som f. n. kan föreläggas enligt valutaförordningen. Eftersom det är allmän domstol som prövar frågor om
utdömande av vite, om särskild föreskrift inte meddelas, bör således 20§
andra stycket utgå.
Tidigare har valutaförordningen innehållit en föreskrift om att riksbankens tillstånd fordrades för försträckning mot säkerhet av borgen av valutautlänning, dvs. borgen av någon som var bosatt i utlandet. Ftt
av syftena med föreskriften var alt riksbanken skulle kunna övervaka fi-
nansieringen av sådana investeringar som utländska bolags svenska dot-
terbolag gjorde här I landet. Föreskriften slopades som obehövlig år 1960.
Riksbanksfullmiäktige har nu föreslagit att en motsvarande föreskrift åter
införs, därför att det i det nuvarande valutaläget har visat sig önskvärt att på nytt kunna övervaka att de utländska moderbolagen lämnar skäliga bidrag till dotterbolagens finansiering av investeringar i Sverige. Förslaget i denna del har inte mött erinran vid remissbehandlingen och jag förordar att en föreskrift motsvarande den tidigare gällande införs.
Regeringen får enligt 28 första stycket 2 valutalagen bl. a. föreskriva att
utländska betalningsmedel och utländska fordringar får — mot vederlag i
svensk valuta — förvärvas och föryttras endast i den omfattning och på
de villkor regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksbanken be-
stämmer. Sådana villkor kan innefatta en föreskrift om uttagande av avgift, om villkoren i övrigt inte iakttas. Samma stycke punkt 8 medger
regeringen rätt att föreskriva att avgift skall tillfalla riksbanken. Med stöd
av nu nämnda bestiimmelser i valutalagen har i 3 § valutaförordningen föreskrivits dels att riksbanken får närmare bestämma i vilken omfattning och på vilka villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar
får förvärvas eller föryttras mot vederlag i svensk valuta (första stycket), dels att - om villkor är förenat med föreskrift om att avgift skall utgå —- riksbanken även får bestämma att avgiften skall tillfalla riksbanken (andra
stycket).
Med hänsyn till att också andra tillstånd enligt valutaförordningen än sådana som avser omväxling mellan svensk och främmande valuta kan tänkas belagda med avgifter har riksbanksfullmäktige föreslagit att regeln 1 35 andra stycket valutaförordningen ersätts av en mera allmänt hållen
Prop. 1975:82 = | 32
bestämmelse. Enligt denna skulle riksbanken — närhelst tillstånd enligt valutaförordningen förenas med föreskrift om att avgift skall utgå - också
få bestämma att avgiften skall tillfalla riksbanken. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Även jag biträder det. Om valutaförordningen ändras på denna punkt, torde emellertid också 28 första stycket 8 valutalagen böra ändras. Där bör sålunda uttryckligen anges att regeringen kan förskriva att det med stöd av valutaförordningen får be-
stämmas såväl att avgift skall utgå som att sådan avgift skall tillfalla riksbanken. Den nya bestämmelsen i valutaförordningen bör få en motsvarande avfattning.
Utöver den tidigare föreslagna ändringen i 1 § tredje stycket valutalagen vill jag i det följande ta upp ytterligare några frågor som har samband med den nya RF.
Enligt kungörelsen (1960:485) om förbud i vissa fall mot införsel och utförsel av obearbetat guld m. m. gäller förbud för annan
än riksbanken och Internationella regleringsbanken i Basel att införa eller utföra guld och vissa slag av guldvaror. Förbudet avser obearbetat guld i legerat eller olegerat skick, sådana halvfabrikat av legerat cHer olegerat guld som är jämförbara med obearbetat guld och slutligen guldmynt, dock inte sådana som är avsedda för samlingar. Undantag från förbudet, som har tillkommit i valutareglerande syfte, får medges av riksbanken. Kungl.
Maj:t har beslutat kungörelsen utan stöd av bemyndigande av riksdagen.
Enligt den nya RF krävs det emellertid bemyndigande av riksdagen för utt regeringen skall få meddeta föreskrifter av det slag det här gäller. Dessa tillhör nämligen den ekonomiska lagstiftningen som enligt 8 kap. 33 den
nya RF skall regleras genom lag. Enligt 8 kap. 7§ första stycket 3 kan
regeringen dock efter bemyndigande i lag meddela föreskrifter bl. ua. om införsel och utförsel av varor. pengar och andra tillgångar. Även om förbudet i kungörelsen äger fortsatt giltighet på grund av en övergångsbestämmelse till den nya RF. vill jag förorda att kungörelsen upphävs och att bemyndigande att meddela förbud mot införsel och utförsel av guld och gutdvaror av angivet slag förs in I valutalagen, lämpligen som en ny punkt i 2 8 första stycket. Bestämmelser motsvarande innehållet i kungörelsen kan infogas i valutaförordningen, lämpligen i 48 såvitt gäller utförsel och i 6 S såvitt gäller införsel. I samband därmed bör göras ett tillägg om guld i rubrikerna
till 4 och 5 §§ och till 6-8 §§. Någon ändring i sak i förhållande ull kungö-
relsens bestämmelser är inte avsedd. Som hittills bör förbudets föremål, guld och guldvaror av vissa slag, anges med hjälp av tulltaxan. Vilka slag av guld och guldvaror som förbudet omfattar bestäms då av tulltaxan jämte dess anmärkningar. Det innebär t. ex. att — liksom hittills — vissa slag av
guldlegeringar, som närmare beskrivs i anmärkningarna till tulltaxan, om-
fattas av förbudet. medan guldmynt som är avsedda för samlingar inte gör det. Att riksbanken får medge undantag från förbudet och vissa bestämmelser om förfarandet i samband med införsel som nu finns i kungö-
relsen följer av 14X valutaförordningen och behöver således inte särskilt
sägas I de föreskrifter som förs över från kungörelsen.
Valutalagen innehåller bemyndigande för regeringen att i förordning meddela bestämmelser om straff för valutabrott och om förverkande på grund av sådant brott. Enligt 9 § kan regeringen sålunda fö-
reskriva straff, högst fängelse i två år, för överträdelse av föreskrift som
meddelas med stöd av valutalagen. Vidare kan bestämmelse meddelas om förverkande av betalningsmedel, fordringar eller värdepapper som brottet avser eller av vederlag därför. Bestämmelsen kan också gälla skyldighet all utge det värde som motsvarar betalningsmedlen, fordringarna eller värdepapperen. Med stöd av bemyndigandet i 9 § valutalagen har bestämmelser om straff och förverkande införts i valutaförordningen. Enligt 15 § första stycket valutaförordningen kan straff ådömas den som 1. bryter mot vissa angivna föreskrifter i förordningen, 2. använder sig av eller medverkar som
bulvan för att kringgå förbud som gäller enligt sådan föreskrift, 3. genom
oriktig uppgift förskaffar sig rätt att förvärva eller avyttra utländska betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i svenskt mynt eller riksbankens tillstånd. 4. underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt förordningen eller 5. vid fullgörande av uppgiftsskyldigheten lämnar oriktig
uppgift. Straffet för uppsåtligt brott är böter eller fängelse i högst eu år eller, om brottet är grovt, fängelse i högst två år. Har gärningen förövats
av grov oaktsamhet är straffet böter. Brott som är straffbara redan på för-
söksstadiet är enligt 16 § olovlig in- eller utförsel i strid mot valutaför-
ordningen och brott som avses i 155 första stycket 3. Medverkan till uppsåtligt brott som avses i 15 eller 16 § föranleder enligt 19 X ansvar enligt brottsbalkens bestämmelser om medverkan till brott. Enligt 18 8 valutaförordningen kän den som åsidosätter föreskrift som riksbanken har meddelat med stöd av förordningen, dömas till böter, om han inte är underkastad ansvar enligt 15 eller 16 §. Till böter döms även den som bryter mot tystnadsplikt enligt valutalagen, om han inte är underkastad ansvar för tjänstefel.
Enligt 17 § får betalningsmedel, fordran eller värdepapper förklaras förverkat helt eller delvis, om fråga är om uppsåtligt brott enligt 15 § första stycket 1-3 ciler 16 §. Förverkanide får dock inte ske i fall då någon förvärvat egendomen eller särskild rätt till den i god tro.
Brotu mot valutaförordningen får åtalas endast efter angivelse. såvitt angår brott mot tystnadsplikt som inte innefattar tjänstefel av målsäganden. och annars av riksbanken (208 första stycket). I fråga om förbuden mot in-
och utförsel äger bestämmelserna i lagen (1960:418) om straff för varusmugg-
ling om förundersökning m. m., beslag, husrannsakan och kroppsvisitation motsvarande tillimpning.
Enligt 8 kap. 3 § den. nya RF skall föreskrifter om brout och rättsverkan av brott meddelas genom lag. Har riksdagen lämnat regeringen ott bemyndigande att meddela föreskrifter i visst ämne, t. cx. in- eller uttörsel av varor eller andra tillgångar, får regeringen dock såvitt gäller detta ämne
meddela föreskrifter om bötesstraft. Detta framgår av 8 kap. 7 § tredje stycket. där det vidare sägs att riksdagen i lag, som innehåller bemyndigande för regeringen, kan — för överträdelse av föreskrift som regeringen meddelar med stöd av bemyndigandet — föreskriva även annan rättsverkan av brott
än böter. Sådan annan rättsverkan av brott är t. ex. fängelse och förverkande.
Valutalagens och valutatörordningens reglering av straff- och förverkandepåtöljderna står inte i överensstämmelse med den ordning som sålunda anvisas I den nya RF och bör anpassas tutl denna. Detta bör enligt min mening ske så att det — med stöd av den förutnämnda regeln i 8 kap. 7§ andra stycket den nya RF —- i valutalagen föreskrivs samma påföljder. som nu anges i valutaförordningen. för den som bryter mot förbud celler villkor som meddelas med stöd av valutalagen eller åsidosätter uppgiftsskyldighet som föreskrivs med stöd av lagen. Bestämmelsen om förverkande bör också överföras till valutalagen. De föreslagna bestämmelserna är inte avsedda att medföra någon ändring I sak. Bestämmelsen om förverkande har dock utformats i närmare anslutning till brottsbalkens förverkandebestämmelser. Flertalet bestämmelser i 36 kap. brottsbalken blir direkt till-
lämpliga på förverkande enligt valutalagen. Bl. a. gäller detta 36 kap. 4§
som reglerar frågan hos vilka förverkande kan ske. I valutalagen behöver följaktligen inte finnas någon motsvarighet till valutaförordningens föreskrift
om att förverkande inte får ske i fall då någon förvärvat egendom eller särskild rätt till den i god tro. Vidare föreslås en ändring i sak när det gäller preskription av åtal för valutabrott.
Av de allmänna reglerna om åtalspreskription 1 35 kap. 1 § första stycket brottsbalken följer att påföljd för ett valutabrott kan ådömas endast om den misstänkte har häktats eller erhållit det av åtal för brottet inom två år eller, om valutabrottet är grovt, fem år från den dag då brottet begicks. För skattebrott gäller däremot — delvis på grund av en specialregel i 1438 skattebrottslagen (1971:69) — en preskriptionstid av fem år och. för grovt skattebedrägeri, tio är. Det har visat sig att valutabrott ofta är kombinerade med skattebrott. Det förekommer att olagligt utförda medel aldrig uppges till beskattning. De olika preskriptionstiderna för valutabrott, å ena sidan, och för skattebrott. å andra sidan, försvårar brottsutredningen, särskilt när misstanken avser grovt valutabrott och grovt skattebedrägeri. Utredningen om valutabrottet måste ofta särskiljas från utredningen om skattebrottet och forceras för att preskription av valutabrottet skall kunna undvikas. Jag föreslår därför att en bestämmelse, liknande 148 skattebrottslagen. införs i valutalagen. Enligt den föreslagna bestämmelsen kan påföljd ådömas, om den misstänkte har häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år eller, om brottet är grovt, inom tuo år från brottet.
Vad som har sagts nu berör inte ansvarsbestämmelserna i 188 valutaförordningen. Som tidigare har framgått kan enligt nämnda paragraf böter ådömas den som åsidosätter föreskrift som riksbanken har meddelat med stöd av valutaförordningen (första stycket) liksom den som bryter mot tyst-
nadsplikt enligt valutalagen (andra stycket). Någon anledning att föra över bestämmelsen i första stycket till valutalagen torde inte föreligga. Vad bestämmelsen i andra stycket beträffar blir den överflödig, om riksdagen antar
de förslag till ny lagstiftning angående ansvar för funktionärer i offentlig
verksamhet, m. m., som läggs fram genom prop. 1975:78 och som avses
träda i kraft den 1 januari 1976. Jag föreslår därför att bestämmelsen upphävs
och att en därav föranledd jämkning görs i 208 första stycket.
De tidigare berörda bestämmelser i valutaförordningen som gör varusmupgglingslagens föreskrifter om förundersökning och tvångsmedel tillämpliga vid utredning av vissa valutabrott innebär sådana inskränkningar i medborgerliga rättigheter som också enligt 8 kap. 3 § den nya RF måste meddelas
i lag. Bestämmelserna bör i enlighet med det förut sagda föras över till
valutalagen. |
Av den nya RF följer att bemyndigande för regeringen att meddela fö-
reskrifter om brevgranskning kan lämnas endast för krig och därmed jämförliga förhållanden (jämför 2 kap. 3 5, 8 kap. 7 § tredje stycket och 13 kap. 6 & RF). Enligt 1 § tredje stycket första punkten valutalagen kan bemyndigande för regeringen emellertid omfatta rätt att med stöd av 5 § 2 samma lag meddela sådana föreskrifter i fredstid. Nämnda bestämmelse i 18 bör
därför ändras.
Slutligen bör vissa andra jämkningar göras i valutalagen och valutaförordningen. I valutalagen bör med hänsyn till den nya RF ordet ”Konungen” bytas ut mot ”regeringen” samt ”riksdagssession” och böjnings-
form av detta ord mot ”riksmöte” i motsvarande form. Med anledning av vad riksbanksfullmäktige har anfört i fråga om 78 valutaförordningen
föreslår jag, att. paragrafen ändras så att däri anges att värdepapper, som
har införts genom översändande till valutabank, får lämnas ut av banken
endast i samband med värdepapperens försäljning till någon som är bosatt j utlandet eller återförande till utlandet, såvida icke riksbanken medger annat.
Som framgår av fullmäktiges skrivelse bör vidare det förhållandet att post-
verket som sådant, efter postbankens fusion med kreditbanken, kan förordnas och också har förordnats som valutabank föranleda en ändring av 10 a § valutaförordningen. En hänvisning i 9 § första stycket till viss bestämmelse i 2 3 bör också ändras, Eftersom '4 § i förordningen (4 8 ändrad 1963:176) inte längre reglerar utförsel av fordringsbevis, bör slutligen rubriken till 4 och 5 §§ ändras.
6 Hemställan
Jag hemställer att regeringen
dels föreslår riksdagen att antaga förslagen till 1. lag om ändring i valutalagen (1939:350),
2. lag om tillämpning av valutalagen (1939:350),
dels lämnar riksdagen tillfälle att yttra sig över förslaget till 3. förordning om ändring i valutaförordningen (1959:264), 4. förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959:264).
7 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd eller det ändamål som föredraganden har hemställt om.
GOTAB 75 9104 Stockholm 1975