om fortsatt valutareglering
Regeringens proposition
1983/84: 151
om fortsatt valutareglering;
beslutad den 8 mars 1984.
Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll för den åtgärd och det ändamål som framgår av
föredragandens hemställan. På regeringens vägnar
OLOF PALME
KJELL-OLOF FELDT
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att valutaregleringen förlängs att gälla ytterliga-
re ett år, dvs. för tiden den 1 juli 1984—den 30 juni 1985. För riksdagens yttrande läggs samtidigt fram förslag till förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen under samma tid.
I Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 151
1 Förslag till
Lag om tillämpning av valutalagen (1939: 350)
Härigenom föreskrivs att 2 § första stycket I, 2 och 4-9 samt 5 § 1 och 3 valutalagen (1939: 350) skall tillämpas under tiden den 1 juli 1984—den 30 juni 1985.
2 Förslag till Förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264)
Härigenom föreskrivs att valutaförordningen (1959: 264), som enligt för-
ordning (1983: 389) gäller till utgången av juni 1984, skall fortsätta att gälla till utgången av juni 1985.
Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1984-03-08
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom
Föredragande: statsrådet Feldt
Proposition om fortsatt valutareglering
Enligt valutalagen (1939: 350, ändrad senast 1981: 1086) gäller i fredstid
att fullmäktige i riksbanken skall göra framställning till regeringen om
valutareglering, om det prövas nödvändigt för att nå de centrala mål som har fastställts för den ekonomiska politiken. Fullmäktige skall därvid begära att regeringen föreslår riksdagen en lag om tillämpning av valutalagen
för högst ett år. Regeringen skall samtidigt som ett sådant lagförslag läggs fram förelägga riksdagen de valutareglerande föreskrifter som regeringen avser att utfärda. Sådana föreskrifter finns i valutaförordningen (1959: 264, ändrad senast 1984:66). En redogörelse för innehållet i valutalagen och
valutaförordningen finns i prop. 1975:82 (s. 14—21) och prop. 1977/78: 169 (s. 6 och 7). I valutakommitténs (1977:03) i december 1980 avgivna delbetänkande (SOU 1980:51) Valutareglering och ekonomisk politik finns vi-
dare en ingående redogörelse för valutaregleringens principer och funk-
tionssätt (s. 28— 136).
Genom lagen (1983:388) om tillämpning av valutalagen (1939: 350) och förordningen (1983:389) om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264) har valutareglering föreskrivits för tiden den 1 juli 1983—den 30
juni 1984 (prop. 1982/83: 121, FiU 41, rskr 287). |
I skrivelse den 26 januari 1984 har fullmäktige i riksbanken anfört att
anledning alltjämt föreligger att ta i anspråk gällande fullmakter i valutala-
gen och samtidigt ge valutaförordningen fortsatt giltighet. Fullmäktige hemställer därför att regeringen föreslår riksdagen att anta lag om tillämpning av 2 § första stycket I, 2 och 4—9 samt 5 § I och 3 valutalagen att gälla
under tiden den 1 juli 1984—-den 30 juni 1985 och att regeringen förordnar om fortsatt giltighet av valutaförordningen. Till protokollet i detta ärende bör som bilaga I fogas fullmäktiges skrivelse. 1 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 151
Efter remiss har yttranden avgivits av bankinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen, Post- och Kreditbanken, PK-
banken, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers för-
bund.
Bankinspektionen, Svenska sparbanksföreningen, PK-banken och full-
mäktige i riksgäldskontoret (majoriteten) har uttalat att de inte har något
att erinra mot eller inte motsätter sig att valutaregleringen förlängs ytterli-
gare ett år. Fullmäktige i riksgäldskontoret understryker dock att det är mycket angeläget att valutakommitténs arbete snarast slutförs. Liknande
synpunkter framförs av PK-banken och Sveriges föreningsbankers för-
bund. Svenska bankföreningen anser att valutaregleringen bör förlängas
endast under den tid som oundgängligen behövs innan ny lagstiftning kan träda i kraft och att det bör vara möjligt att redan inom den nuvarande valutalagstiftningens ram genomföra vissa liberaliseringar. En sammanställning över yttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
För egen del vill jag anföra följande.
Valutaregleringen är ett medel i penningpolitiken. Den syftar till att öka möjligheterna att föra en oberoende penningpolitik. Regleringen omfattar huvudsakligen sådana transaktioner som saknar direkt samband med utrikeshandeln. Vittgående undantag har nämligen gjorts för löpande betalningar. Vidare är in- och utgående direkta investeringar fria. Regleringens
syfte är numera främst att hindra rena finansiella placeringar i utlandet.
Inom ramen för valutalagen och valutaförordningen ankommer det på
riksbanken att utforma de närmare bestämmelserna rörande kapitaltrans-
aktionerna.
Som jag framhöll i prop. 1982/83:121 har obalanserna i den svenska
ekonomin fått till följd att penningpolitiken i allt högre grad fätt utformas
med hänsyn till betalningsbalansen. Jag uttalade då också att försvaret av
växelkursen därvid står i centrum och att valutaregleringen gör det möjligt
att vid tendenser till valutaoro försvara växelkursen utan så kraftiga ränte-
höjningar som annars skulle erfordras. Därigenom ökar möjligheterna att
avväga penningpolitiken också efter det inhemska konjunkturläget. Vad jag uttalade i nämnda proposition gäller fortfarande. Frågan om valutaregleringens roll för utformningen av penning- och valutapolitiken utreds av valutakommittén (E 1977:03). Något beslut om
ändringar i den nuvarande ordningen bör inte fattas innan resultatet av kommitténs översyn av hela valutaregleringen föreligger. Kommittén för-
väntas slutföra sitt uppdrag under år 1984.
I det nordiska samarbetet är frågan om liberalisering av kapitalrörelserna föremål för diskussion. Enighet föreligger om att sådana liberaliseringar måste ske inom ramen för OECD:s regler. Även om det konstaterats att det på kort sikt endast finns möjligheter till begränsade liberaliseringsåtgärder, har de nordiska ländernas finansministrar uppmanat Nordiska
ämbetsmannakommittén för valutafrågor och finansiella frågor att fortsätta behandla frågan så att nya liberaliseringsåtgärder kan tas upp efter hand som de valuta- och penningpolitiska hänsynen gör det möjligt. Inom ramen för det ekonomiska samarbetet med Norge har Sverige föreslagit en konsultationsprocedur mellan de två ländernas finansdepartement och centralbanker i syfte att gå igenom ev. förändringar av och problem i samband
med tillämpningen av valutaregleringarna i resp. land samt att omfatta överväganden med sikte på en ökad harmonisering.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört finner jag det nödvändigt att
valutaregleringen i sin nuvarande utformning förlängs i avvaktan på de åtgärder som kan komma att vidtas i anledning av valutakommitténs utred-
ningsarbete. Enligt min bedömning kan en eventuell ny valutalagstiftning inte träda i kraft före den 1 juli 1985. Jag förordar därför att regeringen begär riksdagens godkännande att förlänga valutaregleringen ytterligare ett
år, dvs. för tiden den I juli 1984—den 30 juni 1985. Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att anta ett inom finansdepartementet upprättat
förslag till
1. lag om tillämpning av valutalagen (1939: 350).
dels lämnar riksdagen tillfälle att yttra sig över ett inom finansdepartementet upprättat förslag till
2. förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden anfört för den åtgärd och det ändamål som föredraganden har hemställt om.
Bilaga I SVERIGES RIKSBANK 1984-01-26 Dnr 84-016-002
Till Regeringen
Finansdepartementet
Genom lagen (1983: 388) om tillämpning av valutalagen (1939:350) har föreskrivits att 2 § första stycket 1, 2 och 4—9 samt 5 §& I och 3 valutalagen (1939: 350) skall tillämpas under tiden den 1 juli 1983—den 30 juni 1984. Därjämte har jämlikt förordningen (1983: 389) om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264) föreskrivits att valutaförordningen, som enligt förordning (1982: 296) gäller till utgången av juni 1983, skall fortsätta att gälla till utgången av juni 1984.
Då anledning alltjämt föreligger att ianspråktaga gällande fullmakter i valutalagen och samtidigt ge valutaförordningen fortsatt giltighet får fullmäktige i riksbanken hemställa att regeringen måtte
dels föreslå riksdagen antaga lag om tillämpning av 2 § första stycket I, 2 och 4—9 samt 5 § 1 och 3 valutalagen att gälla under tiden den 1 juli 1984— den 30 juni 1985;
dels förordna om fortsatt giltighet av valutaförordningen.
Stockholm som ovan På Fullmäktiges vägnar:
Olle Göransson
T af Jochnick
Bilaga 2
Sammanställning av remissyttrandena
Flertalet remissinstanser har uttalat att de inte har något att erinra mot att valutaregleringen förlängs vttertligare ett år. Svenska bankföreningen är kritisk mot valutaregleringen och anser att den bör förlängas endast under den tid som oundgängligen behövs innan ny lagstiftning kan träda i kraft.
Några remissyttranden innehåller i huvudsak endast att riksbankens framställning tillstyrks eller att någon erinran inte finns mot den begärda förlängningen av valutaregleringen. Så är fallet med bankinspektionen, Svenska sparbanksföreningen samt fullmäktige i riksgäldskontoret (majoriteten) som dock understryker att det är mycket angeläget att valutakommitténs arbete snarast slutförs. Liknande synpunkter framförs av PKbanken.
Övriga remissinstanser har anfört:
Svenska bankföreningen
Valutakommittén framlade 1980 delbetänkandet ”Valutareglering och ekonomisk politik” (SOU 1980:51) med ett antal expertrapporter som belyste valutaregleringens samhällsekonomiska verkningar och regleringens ställning som ekonomisk-politiskt instrument. Bankföreningen framhöll i remissyttrande till ekonomidepartementet 1981-04-23 att experterna hade gjort så omfattande analyser och dragit så klara och entydiga slutsatser därav, att kommittén borde ha tillräckligt underlag för att skyndsamt kunna lägga fram konkreta förslag om avskaffande av valutaregleringen i dess nuvarande form. Materialet förstärker den kritik som under en lång följd av år har riktats mot regleringen.
Kritiken innebär i korthet: Valutaregleringen är olämplig för att styra kapitalrörelserna, den har skadliga effekter på samhällsekonomin och den minskar möjligheterna att uppnå samhällsekonomisk balans. Stora valutaförluster har vid allvarliga balansrubbningar i ekonomin inte kunnat förhindras genom skärpta valutarestriktioner. Det finns andra ekonomiskpolitiska instrument som är effektivare och har lägre samhällsekonomiska kostnader.
Bankföreningen vill understryka att den nuvarande regleringens utformning i väsentliga avseenden hämmar bankernas möjligheter att betjäna kunderna på mest effektiva och ändamålsenliga sätt. Vidare medför exempelvis regleringen av löpande betalningar för såväl företag. banker som riksbanken stora kostnader som inte motsvaras av påtagliga positiva effekter. Både för riksbankens statistikverksamhet och kontrollverksamhet avseende valutatransaktioner bör givetvis eftersträvas att företag, banker och privatpersoner inte onödigtvis belastas med uppgiftslämnande.
Slutsatserna beträffande de nu gällande valutarestriktionernas olämplighet är allmängiltiga, dvs. de gäller oavsett vilken situation samhällsekono-
min befinner sig i, bortsett från av krig föranledda extraordinära eller
motsvarande förhållanden. Mot bakgrund av det ovan anförda anser bankföreningen det otillfreds-
ställande att valutaregleringen närmast rutinmässigt förlängs år efter år i
oförändrad form. Det är angeläget att expertrapporternas slutsatser mycket snart resulterar i konkreta åtgärder för att avskaffa valutaregleringen i dess nuvarande skick. Bankföreningen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på utvecklingen inom valutaregleringsområdet i de nordiska grannländerna. I Danmark har fr.o.m. 1984 valutaliberaliseringar genomförts avseende
bl.a. terminsaffärer och handel med utländska värdepapper. I Norge har
nyligen en offentlig utredning lagt fram förslag om betydande valutalibe-
raliseringar. Enligt bankföreningens uppfattning är det angeläget — inte
minst för det svensk-norska och internordiska samarbetet — att Sverige inte upprätthåller hårdare valutarestriktioner än Danmark och Norge.
Bankföreningen utgår ifrån att denna utveckling uppmärksammas i det
fortsatta utredningsarbetet i Sverige. Bankföreningen hemställer att regeringen dels uppmanar valutakommittén att snarast lägga fram liberaliseringsförslag som beaktar såväl expertrapporternas slutsatser som utvecklingstendenserna i Danmark och Norge, dels i proposition till riksdagen förestår att riksbanken snarast under-
söker möjligheterna att redan inom nuvarande valutalagstiftnings ram ge-
nomföra liberaliseringar parallellt med Danmark och Norge. Under förutsättning att ovanstående synpunkter beaktas vill bankföreningen inte motsätta sig att valutaregleringen förlängs — dock endast under den tid som oundgängligen behövs innan ny lagstiftning kan träda i kraft.
Sveriges föreningsbankers förbund Sedan lång tid har valutaregleringen — som är en lag av beredskapska-
raktär — rutinmässigt förlängts varje år för ett år i taget. Inom näringslivet
är sedan länge den allmänna uppfattningen att valutaregleringen bör kunna
liberaliseras i betydande utsträckning, många har också uppfattningen att
den bör kunna helt avskaffas. SFF har i remissyttranden under senare år över förslag om förlängning
av valutaregleringen förklarat sig inte vilja motsätta sig sådan förlängning så länge som valutakommittén ännu inte slutredovisat sitt arbete. SFF har alltjämt samma inställning och vill således inte motsätta sig förslaget. SFF
anser emellertid att det nu bör vara hög tid att valutakommittén forcerar sitt arbete. Kommittén har i sitt år 1980 framlagda'delbetänkande ”Valu-
tareglering och ekonomisk politik” (SOU 1980:51) framlagt ett antal expertrapporter som belyste vulutaregleringens sumhällsekonomiska verkningar och regleringens ställning som ekonomisk-politiskt instrument. Med dessa rapporter som grund bör det vara möjligt för kommittén att snarast under året avsluta sitt arbete.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984