SOU 1980:51

Valutareglering och ekonomisk politik : expertrapporter från Valutakommittén

Till statsrådet och chefen för ekonomidepartementet

Genom beslut den 30 juni 1977 bemyndigade regeringen chefen för ekonomidepartementet att tillkalla en kommitté med högst elva ledamöter med uppdrag att utreda med valutaregleringen sammanhängande spörs- mål.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 20 september 1977 f.d. riksbankschef Krister Wickman (ordförande) samt den 1 februari 1978 direktör Bengt R. Berg, numera finanssekreterare Bengt Åke Berg. numera vice riksbankschef Kurt Eklöf, bankdirektör Jan Ekman. riksdagsledamot Eric Enlund. professor Kurt Grönfors, ombudsman Göran Johansson, riksdagsledamot, numera förste vice talman Thorsten Larsson, utrednings- chef Bengt G. Nilsson samt riksdagsledamot Knut Wachtmeister att vara ledamöter i kommittén.

Enlund entledigades fr. o. m. den 25 oktober 1978. Från den 12 december 1978 förordnades ekon. lic. Anne Wibble att vara ledamot i kommittén. Johansson entledigades fr. o. m. den 30 april 1980. Utredningssekreterare Lars Ljung förordnades som ledamot från samma dag. Nilsson entledigades fr. o. rn. den 13 augusti 1980. Från samma dag inträdde utredningssekrete— rare Lars Gunnar Lendenius i kommittén.

Som experter har följande personer knutits till kommittén: departements- sekreterare Björn Jonsson (fr. o. m. den 1 april 1980). professor Börje Kragh (fr. o. m. den lseptember 1980), byråsekreterare Charlotte Linton (fr. o. m. den 1 februari 1980), avdelningsdirektör Lars Nyström (fr.o.m. den 1 augusti 1978). bankokommissarie Jan Nipstad (fr. o. m. den 15 november 1977). departementsråd Lars Persson (fr.o.m. den 7 november 1978). departementssekreterare Peter Sandén (fr.o.m. den 1 juni 1978) samt departementssekreterare Kurt Arne Hall (fr, o. m. den 1 september 1978 t.o.m. den 31 mars 1980).

Kommitténs huvudsekreterare är pol. mag. Anders Sahlén (fr. o. m. den 1 september 1978). Sekreterare är hovrättsassessor Per-Göran Öjeheim (fr. o. m. den 1 september 1978). Biträdande sekreterare har varit numera ambassadråd Claes de Neergaard (fr. o. m. den 1 juli 1978 t. o. m. den 28 februari 1979).

Kommittén har antagit namnet valutakommittén. Valutakommittén har låtit genomföra en rad expertutredningar för att bl. a. belysa valutaregleringens samhällsekonomiska verkningar och regle- ringens ställning som ekonomisk-politiskt instrument. Dessa utredningar

överlämnas härmed som delbetänkande med titeln Valutareglering och ekonomisk politik.

Följande rapporter ingår i betänkandet:

Kapitel 1 Valutaregleringens principer och funktionssätt, en översikt utarbe- tad av kommitténs sekretariat;

Kapitel 2 Valutaregleringen i vissa länder, av bankokommissarie Jan Nipstad;

Kapitel3 Valutaregleringen och de reala kapitalrörelsernas samhällseko— nomiska effekter, av docent Hans Tson Söderström;

Kapitel 4 Valutaregleringen och direkta investeringar, av Ph. D. Birgitta Swedenborg;

Kapitel 5 Exchange Controls on Financial Capital Flows in Sweden—Impli- cations for Costs to Firms, Effectiveness and Allocation. med svensk

sammanfattning. av Ph. D. Clas Wihlborg;

Kapitel 6 Valutaregleringen, kapitalrörelserna och stabiliseringspolitiken, av ekon. dr. Lars Calmfors;

Kapitel7 Kapitalrörelsemas bestämningsfaktorer och partiella kapitalkon- trollsystem, av fil. kand. Johnny Zetterberg;

Kapitel 8 Kreditpolitik och valutareglerande åtgärder 1960—79, av utredningssekreterare Per Arne Ström.

Författarna ansvarar själva för de synpunkter som framförs i rapporterna. Kommitténs ställningstaganden kommer att redovisas i dess slutbetänkan- de. Stockholm den 18 december 1980

Krister Wickman

/Anders Sah/én Per-Göran Öjeheim

InnehåH

Valtttukommittens direktiv

] Valtttaregleringens principer och _fil/ikliO/tsst'itl . . . . . 23 1.1 Valutaregleringens huvudprinciper—en sammanfattning . . 25 1.2 Valutaregleringen och Sveriges internationella åtaganden . 28 1.2.1 Allmänt . . . . '. . . . . . . . . . . . 28 1.2.2 Internationellavalutafonden . . . . . . . . . 28 1.2.3 OECD . . . . . . . . . . . . . . . . 29

1.2.3.1 Stadgan för liberalisering av löpande osynliga betalningar . . . . . . . . . . . 29 1.2.3.2 Kapitalliberaliseringsstadgan . . . . . 29 1.2.3.3 Sveriges reservationer och derogationer till kapitalliberaliseringsstadgan . . . . . 32 1.3 Valutaregleringens tillämpning . . . . . . . . . . 34 1.3.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . 34 1.3.2 Löpande betalningar . . . . . . . . . . . 36 1.3.3 Svenska direkta investeringariutlandet . . . . . 36 ' 1.3.3.1 Gällande regler och praxis . . . . . . 37 1.332 Utvecklingen av direktinvestcringarna och deras finansiering . . . . . . . . . 39

1.333 Prövningen av direktinvesteringarna fran bytesbalanssynpunkt . . . . . . . . 42 1.334 Prövningen av direktinvesteringarna från industri— och sysselsättningspolitisk synpunkt 43 1.3.4 Utländska direkta investeringariSverige . . . . 47 1.3.5 Portföljinvesteringar . . . . . . . . . . . 49" 1.3.6 Krediter . . . . . . . . . . . . . . . . 52 1.3.6.1 Leverantörskrediter . . . . . . . . 53 1.3.6.2 Kommersiella krediter . . . . . . . 53 1.3.6.3 Finansiella krediter . . . . . . . . 55 1.3.7 Bankkonton . . . . . . . . . . . . . . 60 1.3.7.1 Valutakonto . . . . . . . . . . . 60 1.372 Externt kronkonto . . . . . . . . . 63 1.3.8 Privatpersoners kapitaltransaktioner . . . . . . 63 1.3.8.1 Emigrationsvaluta . . . . . . . . . 63 * 1.382 Rekreationsbostad . . . . . . . . . 64

1.3.8.3Övrigt.............65

1.4 Valutaregleringen och bankerna 1.4.1 Allmänt . . . . . . 1.4.2 Valutahandelstillstånden . 1.421 Valutahandelstillstandensinnehall 1.422 Handläggningen av valutaärenden 1.423 Valutalimitcrna 1.424 Nettoinnehavets funktion 1.425 Riksbankens löpande övervakning av valuta- handeln 1.4.2.6 Sammanfattning . 1.4.3 Bankernas operationer på valutamarknaden 1.431 Avistamarknadens funktionssätt 1.432 Bestämmelser rörande avistamarknaden 1.433 Terminsmarknadens funktionssätt 1.434 Bestämmelser rörande terminsmarknaden 1.4.4 Bankernas utlandsställning: statistisk sammanfattning 1.5 Valutaregleringens administration 1.5.1 Valutastyrelsen 1.5.2 Valutadirektionen 1.5.3 Valutaavdelningen 1.5.4 Valutabankerna 1.6 Valutakontroll och statistikinsamling 1.6.1 Allmänt . . . . . . . 1.6.2 Valutabankerna som riksbankens ombud 1.6.3 Förutsättningar för valutakontrollen 1.6.4 Riksbankens statistikinsamling 1.6.5 Kontrollverksamheten . . . . . 1.6.6 Riksbankens samarbete med andra myndigheter 1.7 Valutaregleringens rättsliga uppbyggnad och funktion 1.7.1 Den författningsmässiga utformningen 1.7.2 Förbudens omfattning och inriktning 1.7.3 Tillståndsgivning och restriktivitetsniväcr 1.7.4 Sanktioner och åtal

Bilagor . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Sveriges reservationer 1980 till OECD:s kapitalliberaliserings— stadga . . . . . . . . . .

1.2 Förändringar i valutaregleringens tillämpning 1957479 1.3 Betalningsförskjutningar genom variationer i handelskreditgiv- ningen . . . 1.4 Valutahandelstillstand 1.5 Valutalagen och valutaförordningen

2 anutaregleringen i vissa länder av bankokommissarie Jan Nipstad 2.1 Inledning 2.2 Danmark . 2.2.1 Allmänt om valutaregleringen 2.2.2 Gällande bestämmelser

65 65 66 66 67 68 71

73 74 75 75 76 80 82 87 89 90 91 91 92 92 92 93 95 96 98 100 101 101 101 102 104

106

106 108

114 120 124

137

139 140 140 141

2.3 Finland

2.3.1 Allmänt om valutaregleringen . . . . . . . . 144 2.3.2 Gällande bestämmelser . . . . . . . . . . 145 2.4 Norge 148 2.4.1 Allmänt om valutaregleringen . . . . . . . . 148 2.4.2 Gällande bestämmelser . . . . . . . . . . 149 2.5 Frankrike . . . . . . . . . . . . . . . . . . 155 2.5.1 Allmänt om valutaregleringen . . . . . . . . 155 2.5.2 Gällande bestämmelser . . . . . . . . . . 157 2.6 Italien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 160 2.6.1 Allmänt om valutaregleringen . . . . . . . . 160 1 2.6.2 Gällande bestämmelser . . . . . . . . . . 161 . 2.7 Nederländerna . . . . . . . . . . . . . . . . 164 2.7.1 Allmänt om valutaregleringen . . . . . . . . 164 2.7.2 Gällande bestämmelser . . . . . . . . . . 166 3 Valutaregleringen och de reala kapitel/rörelserum samhällseko- nomiska effekter . . . . . . . . . . . . . . . 169 av docent Hans Tson Söderström . . . . . . . . |3.11nledning..................171 3.2 Vad menas med kapitalrörelser? . . . . . . . . . 173 3.3 En långsiktig återblick på de reala kapitalrörelsernas omfattning och karaktär . . . . . . . . . . . . . . . . . 178 3.4 De finansiella kapitalrörelsernas realekonomiska effekter . 182 3.5 De reala kapitalrörelsernas allokerings- och fördelningseffek— ter....................185 3.5.1 Statiska effekter vid "perfekta marknader" . . . . 186 3.5.2 Statiska effekter vid marknadsimperfektioner och risk 192 3.5.3 Effekter på sparande och kapitalbildning . . . . 198 3.6 Valutaregleringen och de reala kapitalrörelserna . . . . 208 3.6.1 Bör marknadsstyrda reala kapitalrörelser begränsas? 208 3.6.2 Valutaregleringens möjligheter som realekonomiskt instrument . . . . . . . . . . . . . 209 3.6.3 Valutaregleringens effektivitet som realekonomiskt instrument . . . . . . . . . . . . . . . 214 Referenser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 219 4 Valutareg/eringen och direkta investeringar . . . . . . 221 av Ph. D. Birgitta Swedenborg . . . . ,. . . . . 4.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . 223 4.2 Begreppet direkta investeringar och gällande regleringar . . 225 . 4. 3 Teorin för internationella direkta investeringar: drivkrafter och verkningar . . . . . . . . . . . . . . . . 227 4.3.1 Den traditionella allmänna jämviktsteorin . . . . 228 4.3.2 Den nya teorin för internationella direkta investering- ar..................230 4.4 Finansiella flöden över betalningsbalansen . . . . . . 234

4.4.1 Investeringsflödet . . . . . . . . . . . . 234

4.4.2 Remittering av vinst och räntor . . . . . . . . 237 4.4.3 Andra betalningar . . . . . . . . . . . . 241 4.4.4 Effekten av finansiella flöden över betalningsbalansen 242 4.4.5 Sammanfattande synpunkter . . . . . . . . . 244

4.5 Sambandet mellan utlandsproduktion och hemmaproduktion 245 4.5.1 Vad menas med '”utlandsproduktionens effekt pa

exporten"? . . . . . . . . . . . . . . . 245

4.5.2 Effekten av reglerad utlandsproduktion: Allmänna överväganden . . . . . . . . . . . . . . 248 4.5.3 Empirisk analys av svenska företag: Bakgrund och tolkning . . . . . . . . . . . . . . . . 251 4.5.4 Resultaten . . . . . . . . . . . . . . . 253 4.5.5 Makroekonomiska implikationer . . . . . . . 254 4.5.6 Sammanfattande synpunkter . . . . . . . . . 255 4.6 Slutsatser och implikationer för valutaregleringen . . . . 256 Appendix: Den teoretiska modellen . . . . . . . . . . . 259 Referenser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 265

5 Exchange Controls on Financial Capital Flou's in .S'u'eden—Itn— plications for Costs to Finns. Effectiveness und Allocation . 267 by Ph. D. Clas Wihlborg . . . . . . . . . . . . 5.1 Introduction . . . . . . . . . . . . . . . . . 269 5.2 The optimal currency position of a firm . . . . . . . 270 5.3 Costs of portfolio management techniques . . . . . . 271 5.3.1 Pure market costs . . . . . . . . . . . . 272 5.3.2 External marginal transaction costs . . . . . . 273 5.3.3 Internal costs. marginal. temporary and fixed . . . 274 5.4 The costs of specific exchange restrictions for the firm. Implica- tions for effectiveness . . . . . . . . . . . . . . 276 5.4.1 Analyzing costs and effectiveness ol' controls for one firm . . . . . . . . . . . . . . . . . 276 5.4.2 Swedish exchange controls . . . . . . . . . 278 5.4.3 Swedish exchange controls and working capital manage- ment . . . . . . . . . . . . . . . . . 279 5. 4. 4 Swedish exchange controls and long-term financing . 281 54 5 Swedish exchange controls and accounting exposure 283 5.5 Effects of controls in the markets for loanable funds . . . 283 5.5.1 The market for short—term funds . . . . . . . 283 5.52 The market for long- term funds . . . . . . 283 5.6 The costs to firms of exchange contiols on banks and individuv " als . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 288 5.7 Empirical evidence on effects of exchange controls . . . 290 5.7.1 Costs of capital . . . . . . . . . . . . . 290 5.7.2 Evidence on the effectiveness of controls on short—term capital flows . . . . . . . . . . . . . . 292 5.7.3 Measures of potential costs of effective controls . . 294 5.8 Summary and conclusions . . . . . . . . . . . . 294

A I) pen dix 5.1 Dctcrminants of the firms currency position without controls A5.1.1 A general framework A5.1.2 lntcrest rates and expected exchange rates A5.1.3 Risks in different currencies .

A5.1.4 Portfolio management without controls

Techniques of portfolio management A521 lnternal techniques A5.2.2 Organizational changes A5.2.3 External hedging techniques

References

Sa/ntnanfall/ring [Nl svenska

6

6.1 6.2 6.3

6.6

6.7

6.8

Valtttareg/eringcn. kaplta/rörelserna och smhi/[serifigspo/iliken

av ekon. dr. Lars Calmfors

Inledning . . . . . .

En kortfattad teoribakgrund De privata kapitalrörelserna och stabiliseringspolitiken 6.3.1 Argumenten mot privata kapitalrörelser 6.3.2 Kapitalrt'irelser som underlättar stabiliseringspolitiken

Valutaregleringen som stabiliseringspolitiskt hjälpmedel — nagra

principiella aspekter

Malcn bakom valutaregleringen 6.5.1 Valutarcgleringcn. den penningpolitiska sjz'ilvständighe- ten och valet av fast växelkurs 6.5.2 De förväntningsstyrda kapitalrörelserna och den ekono— miska politiken Den svenska valutarcglcringens effektivitet 6.6.1 Huvuddragen i den svenska valutaregleringen 6.6.2 Kapitalrörelserna och utrikeshandeln 6.6.3 Valutaregleringen och deti langfristiga finansiella utlandsupplaningen . 6.6.4 Hur effektiv är valutaregleringen'? Andra metoder för att uppna penningpolitisk självständighet 6.7.1 Valutareserven som buffert 6.7.2 Kompenserande statliga lanetransaktioncr 6.7.3 Åtgärder för att styra de privata kapitalrörelserna 6.731 "Kvantitativa" atgärder riktade mot banker-

na . . . . . . . . . . . 6.732 Variationer i räntan pa utländska banktillgo— dohavanden

6.733 Finanspolitiska incitament 6.734 lntei'ventioner på terminsmarknaden 6.735 Separata valutamarknader 6.7.4 Vilka alternativa medel kan användas? Avslutande synpunker

297 297 297 298 299 301 305 305 306 306

309

311

317

319 320 322 323 325

327 329

330

332 333 334 335

337 338 346 347 347 348

349

350 350 351 352 354 354

10 SOU 198051 Appendix . . . . . . . . . . 357 De privata kapitalrörelserna vid en fritt flytande växelkurs 357 Referenser 361 7 Kapitu/rörelser]tas bestämningsfaktorer och partie/la kapitalkon—

7.3

tro!/system . . . . . .

av fil. kand. Johnny Zetterberg Inledning

Portföljvalsteorin

7.2.1 Teorins huvuddrag 722 Empiriska studier Det monetaristiska synsättet 7.3.1 Teorins huvuddrag 7.3.2 Empiriska studier Effekter av reglering . Sammanfattning och slutsatser beträffande resultatens relevans för den svenska valutaregleringen

Referenser

8.1 8.2

8.3

8.4

8.5

8.6

8.7

Kreditpolitik och valutareglerande åtgärder. Huvuddragen [ kreditpolitikens utformning och valutaregleringens funktion 1960—79 . . . . . . av utredningssekreterare Per Arne Ström Inledning . . . . . Högkonjunkturen 1960/61 8.2.1 Konjunkturläget 8.2.2 Kreditpolitiken 8.2.3 Valutaregleringens funktion Högkonjunkturen 1964/65 8.3.1 Konjunkturläget 8.3.2 Kreditpolitiken 8.3.3 Valutaregleringens funktion Valutaoron 1967 8.4.1 Konjunkturläget 8.4.2 Kreditpolitiken 8.4.3 Valutaregleringens funktion Högkonjunkturen 1969/70 8.5.1 Konjunkturläget 8.5.2 Kreditpolitiken 8.5.3 Valutaregleringens funktion Oljekrisen 1973/74 8.6.1 Konjunkturläget 8.6.2 Kreditpolitiken 8.6.3 Valutaregleringens funktion Utvecklingen under 1976—78 8.7.1 Konjunkturläget 8.7.2 Kreditpolitiken

365

367 367 367 369 373 373 377 378

384

387

389

391 392 392 392 395 397 397 398 401 403 403 404 405 407 407 408 413 416 416 417 423 426 426 427

8.7.3 Valutaregleringens funktion . . . . . . . . . 433 8.8 Sammanfattande synpunkter på valutaregleringens funktion 436 8.8.1 Valutaregleringens handlingsomrade . . . . . . 436 8.8.2 Valutaregleringen och rantepolitiken . . . . . . 438 8.8.3 l960-talets högkonjunkturår . . . . . . . . . 442 8.8.4 Valutaoron 1967 . . . . . . . . . . . . . 442 8.8.5 Högkonjunkturen 1969/70 . . . . . . . . . 443 8.86 Oljekrisen 1973/74 . . . . . . . . . . . . 444 8.8.7 Valutaoron 1976/77 . . . . . . . . . . . . 445 8.8.8 Återhämtningen 1978 . . . . . . . . . . . 446 8.8.9 Aktuella tendenser 1979/80 . . . . . . . . . 447 88.10 Valutaregleringens effektivitet . . . . . . . . 448 Bilagor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 450 8.1 Utvecklingen 1979/80. En statistisk översikt. . . . . . . 450

8.2 Utdrag ur riksbankens kalendarium 1959—80. . . . . . . 456

Direktiv

Beslut vid regeringssammanträde 1977—06-30. (Dir. 1977:85)

Departementschefen. statsrådet Bohman. anför. Den svenska valutalagstiftningen infördes som ett led i den beredskaps— lagstiftning som tillkom i samband med andra världskriget. Efter den skärpta valutareglering som tillämpades under 1940—talet har en liberalisering successivt skett. Detta har främst gällt s. k. löpande betalningar. dvs. normala betalningar i samband med näringsverksamhet och andra likartade betalningar över gränserna. Sverige tillämpar numera liksom andra industri— länder inte någon valutareglering i fråga om de löpande utlandsbetalningar- na. Denna utveckling har självfallet nära samband med de internationella förpliktelser som Sverige i olika sammanhang har åtagit sig i fråga om sådana betalningars frihet från restriktioner.

Kapitalbetalningar har däremot alltsedan valutalagstiftningens tillkomst varit föremål för valutareglerande åtgärder. Med kapitalbetalningar avses bl. a. betalningar i samband med direkta investeringar och personliga kapitalöverföringar. Valutaregleringen har varit och är fortfarande mest restriktiv i fråga om placeringar i värdepapper och andra finansiella placeringar. Den tillämpas däremot liberalt i fråga om in— och utgående direkta investeringar.

Valutaregleringen är ett av flera ekonomisk-politiska instrument som används för att nå de allmänna mål som har ställts upp för den ekonomiska politiken. Sålunda har valutaregleringen använts i syfte att stödja övriga mer generella penning— och valutapolitiska åtgärder. Kreditpolitiska åtgärder kan t. ex. kombineras med en allt efter situationen skiftande restriktivitet när det gäller upplåningi utlandet. Valutaregleringen har vidare använts som skydd åt valutareserven och växelkurserna mot balansrubbande kortfristiga valuta- rörelser. I fråga om direkta investeringar utomlands kan sedan år 1974 även industri- och sysselsättningspolitiska strävanden beaktas. * Den författningsmässiga grundvalen för valutaregleringen utgörs av valutalagen (19391350, ändrad senast 19771354). Valutalagen är en fullmakts- lag och ger regeringen rätt att under vissa angivna förutsättningar utfärda i lagen bestämda valutareglerande föreskrifter. Bortsett från krig och ! krigsfara. då särskilda bestämmelser gäller. skall fullmäktige i riksbanken ' göra framställning till regeringen om valutareglering. om det prövas ' nödvändigt för att nå de centrala mål som har fastställts för den ekonomiska politiken.

Då valutalagens fullmakter tas i anspråk. skall förordnandet härom gälla för viss tid. högst ett år. När förslag till lag om tillämpning av valutalagen framläggs skall även de valutareglerande föreskrifter som regeringen med stöd av fullmakterna avser att utfärda föreläggas riksdagen.

Huvudbestämmelserna i valutalagen om vad sådana valutareglerande föreskrifter får innehålla innebär bl. a. följande. Regeringen kan föreskriva att endast riksbanken och. efter riksbankens bemyndigande. annan bank och postverket (valutabank) får driva handel med utländska betalningsmedel. fordringar och värdepapper. Vidare kan föreskrivas. att sådana tillgångar endast i den omfattning och på de villkor regeringen eller — efter regeringens bemyndigande — riksbanken bestämmer får förvärvas och föryttras mot vederlag i svenskt mynt. Bestämmelser kan också meddelas bl. a. om att svenska och utländska betalningsmedel. fordringar och värdepapper inte utan särskilt tillstånd får utföras ur Sverige eller på annat sätt överföras till utlandet och att sådana tillgångar inte får införas till Sverige utan tillstånd av riksbanken.

När det anses behövligt för tillsyn över efterlevnaden av ett valutaregle— rande förordnande. kan regeringen även i övrigt meddela de föreskrifter, som behövs för att genomföra förordnandet och för att hindra åtgärder som är ägnade att uppenbart motverka ändamålet med detta.

Riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen utövas i första hand av valutastyrelsen. Den består av sju ledamöter utom vid handläggning av ärenden rörande direkta investeringar utomlands. då den utökas med fyra ledamöter. Valutastyrelsens beslut får överklagas hos riksbanksfullmäktige. Om minst tre av de ledamöter eller suppleanter. som har deltagit i styrelsens beslut. yrkar det skall beslutet underställas fullmäktige för prövning. Mot fullmäktiges beslut får talan ej föras.

De valutareglerande föreskrifter. som regeringen har meddelat med stöd av valutalagen, återfinns i valutaförordningen (1959:264, ändrad senast 1975z206). Denna har fått sin giltighet förlängd för ett åri sänder, senast för tiden t. o. m. den 30 juni 1978 genom förordningen (1977:356) om fortsatt giltighet av valutaförordningen.

Enligt valutaförordningen ligger all växling mellan utländsk och svensk valuta under riksbankens kontroll. Riksbanken kan dock ge tillstånd t. ex. at valutabank att driva handel med utländska betalningsmedel och fordringar. Förutom regleringen av valutahandeln upptar valutaförordningen tre olika avsnitt som innehåller skilda förbud mot valutadispositioner utan riksban- kens tillstånd. Som jag tidigare har nämnt gäller dessa förbud väsentligen s. k. kapitalbetalningar.

Ett avsnitt innehåller förbud mot utförsel ur landet av de värden som berörs av valutaregleringen. Det andra avsnittet innehåller motsvarande förbud mot införsel. Resande får emellertid utföra och införa resevaluta till belopp som riksbanken medger. I avsnittet om utgående betalning ges. utöver förbud mot konkret utförsel. ett allmänt förbud för den som är bosatt i Sverige (5. k. valutainlänning) att betala till den som är bosatt i utlandet (s. k. valutautlänning) eller till förmån för valutautlänning. På motsvarande sätt gäller i fråga om införsel principiellt förbud för valutainlänning att ta emot betalning från valutautlänning. Idet tredje avsnittet förbjuds valutainlänning att utan riksbankens tillstånd förfoga över utländska betalningsmedel.

banktillgodohavanden m.m. på sådant sätt att hans innehav av sådana tillgångar minskas.

Valutaförfattningarnas utformning och tillämpning får ses mot bakgrund av våra internationella åtaganden i det ekonomiska samarbetet inom Internationella valutafonden (IMF) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Sverige har i dessa organisationer förbundit sig att fritt medge löpande transaktioner. Vidare har Sverige anslutit sig till OECD:s stadga för liberalisering av kapitalrörelser (den s. k. kapitalkoden). Kapitalkoden föreskriver att medlemsländerna successivt skall avveckla restriktioner mot kapitalrörelser i den utsträckning som är nödvändig för effektivt ekonomiskt samarbete. I bilagor till kodens huvudtext finns förteckningar över de kapitalrörelser som liberaliseringen skall omfatta. Varje medlemsstat i OECD gavs dock tillfälle att reservera sig mot de kapitalrörelser som man inte var beredd att medge vid anslutningen till koden. Vidare kan gjorda liberaliseringsåtaganden återkallas under vissa förutsättningar. exempelvis vid betalningsbalanssvårigheter.

Efter förslag i prop. 1976/77zl31 om fortsatt valutareglering rn. ni. har riksdagen beslutat om förlängning av valutaregleringen ytterligare ett år. dvs. för tiden den 1 juli 1977—den 30 juni 1978. Samtidigt har som jag tidigare har nämnt — valutaförordningens giltighet förlängts under samma tid. Ipropositionen (s. 5) framhöll jag att jag avsåg att föreslå regeringen att låta göra en översyn av valutaregleringen och valutalagstiftningen. Jag vill nu ta upp frågan om en sådan översyn.

Sedan valutaregleringen tillkom år 1939 har den — som jag nämnde inledningsvis successivt förändrats 1 flera viktiga avseenden. Ändringarna har avsett bl.a. de löpande betalningarna delvis som en följd av våra internationella åtaganden. Någon mer genomgripande översyn av valutareg- leringen har dock inte skett. År 1960 tillsattes den s. k. valutakommittén för att utreda valutaregleringen. Kommittén fick två huvuduppgifter. dels en författningsöversyn. dels en analys av verkningarna för den händelse valutaregleringen skulle avskaffas eller väsentligt uppmjukas. Den senare uppgiften fullföljdes dock inte. Anledningen val den i början av 1960- talet aktuella frågan om en ev. svensk associering till den europeiska gemenska— pen EG. Även författningsöversynen begränsades. Det viktigaste resultatet av valutakommitténs arbete blev att valutaförordningen år 1963 anpassades till den liberalare valutaregleringspraxis som uppkommit under 1950—talet. Den allmänna liberaliseringsnivå som uppnåddes i detta sammanhang bibehölls i stort sett oförändrad fram till år 1969. Mot bakgrund av uppkomna betalningsbalanssvårigheter införde Sverige detta år med OECD:s medgi— vande vissa temporära inskränkningar i åtagandena inom OECD. Dessa har sedermera återtagits med undantag för den som avser direktinvesteringar i utlandet. Den mest betydande förändringen därefter i valutaregleringspraxis vidtogs år 1974. Sveriges försämrade bytesbalansläge framtvingade då en förstärkning av kapitalbalansen genom en ökad upplåning i utlandet från svenska företags och kommuners sida. Detta möjliggjordes genom en avsevärd lindring av de restriktioner som tidigare förhindrat sådan upplå- ning.

Är 1975 inledde riksbanken en intern översyn av valutaregleringens tillämpning och betalningsbalansstatistiken. Uppgifterna för översynen

gäller dels valutaregleringens tillämpningsbestämmelser och administration i syfte att åstadkomma effektivisering. förenklingar och förtydliganden. dels betalningsbalansstatistiken i syfte att göra den till ett bättre underlag för analys och prognos. Översynen ledde år 1976 fram till ett antal förslag. väsentligen av rationaliserings- och moderniseringskaraktär. vilka ruinera genomförts. Vissa ytterligare förslag. bl. a. avseende en fullständig omstriv— ning av valutaregleringsföreskrifterna. är ännu under arbete. Översynen beräknas vara i stort sett slutförd vid utgången av år 1977.

Sveriges situation i fråga om betalningsbalansen är från flera synpurikter f. n. mer problematisk än vid något tidigare tillfälle under valutaregleringens existens. Vårt land har dessutom bl. a. genom näringslivets tilltaginde internationalisering större svårigheter än tidigare att föra en ekonomisk politik som är oberoende av den internationella utvecklingen. Bankerna och näringslivet har senast i samband med rernissbelurndlingen våren 1977 av frågan om valutaregleringens förlängning framfört uppfattningen att valuta— regleringen försvårar näringslivets utvecklings- och finansier'ingsmöjligheter och att vårt valutaregleringssystem därför borde omprövas.

Valutaregleringen har sålunda varit i kraft i nära 40 år utan att någon genomgripande prövning av dess ändamålsenlighet har företagits. Valuta— regleringens tillärnpningsområde har starkt beskurits i och med att de löpande betalningarna som svarar för den helt övervägande andelen av utlandstransaktionerna undantagits. Även i fråga om vissa kapitaltransak— tioner sätter vårt utlandsberoende och våra åtaganden i OECD gränser för valutaregleringens omfattning. Som jag framhöll i prop. 1976/771131 (s. 15) harjag den uppfattningen att en valutareglering som har varit i kraft så länge som den svenska behöver ses över. De angivna omständigheterna visar enligt min mening att skälen att snarast starta en sådan översyn är mycket starka. Jag förordar alltså att en kommitté tillkallas med uppdrag att se över valutaregleringen och valutalagstiftningen. I fråga om utredningsarbetets inriktning och några huvudfrågor som bör behandlas av kommittén vill jag anföra följande.

Utgångspunkter för kommitténs arbete bör vara. för det första. att belysa och analysera verkningarna av de olika valutareglerande åtgärder som tillämpats särskilt under senare delen av 1960-talet och hittills under 1970-talet och. för det andra. att bedöma de behov av att påverka utrikesbetalningarna som kan väntas föreligga under överblickbar framtid. Mot bakgrund av vad som därvid framkommer bör kommittén värdera betydelsen av tillämpade valutarestriktioner och bedöma i vad mån det går att undvara sådana restriktioner eller byta ut dem mot andra medel inom den ekonomiska politiken.

Enligt min mening är det sannolikt att det även framdeles kommer att föreligga behov av en särskild valutalagstiftning— icke enbart i krigstid — som ger möjlighet till erforderliga valutapolitiska ingripanden. Kommittén bör likväl. som nyss antytts. vara oförhindrad att pröva huruvida lagstiftningens giltighet kan begränsas till krigsförhållanden eller därmed jämförliga extraordinära krissituationer och i så fall vilka instrument som i stället kan erfordras för att garantera att statsmakternas mål för den ekonomiska politiken kan uppnås. Om kommittén finner att valutareglering är erforderlig som ett normalt inslag i och komplement till statsmakternas ekonomiska

arsenal i övrigt bör kommittén särskilt granska innehållet i och ändamålsen- ligheten av de hittillsvarande bestämmelserna i valutaförordningen och de tillämpningsföreskrifter som med stöd därav har utfärdats av riksbanken samt framlägga förslag till de ändringar däri som kan befinnas påkallade.

Inom ramen för den principiella bedömningen av valutaregleringens utformning bör tre konkreta problemområden särskilt studeras, nämligen dels svenska företags direktinvesteringar i utlandet, dels värdepappershandel och övriga finansiella transaktioner samt dels den författningsmässiga utformningen av valutaregleringen inbegripet frågan om förebyggande och beivrande av överträdelser och kringgående av valutaregleringen. Förslag och synpunkter i nämnda hänseenden bör grundas på en bedömning av hur väl den hittillsvarande valutaregleringen fyllt sina syften under beaktande av andra länders motsvarande erfarenheter av valutareglerande åtgärder.

Vad först gäller direktinvesteringarna, dvs. investeringar utomlands i marknadsförings- och produktionstillgångar m. m.. medför dessa enligt min uppfattning övervägande fördelar för svensk ekonomi. De är ägnade att stärka det svenska näringslivet i den internationella konkurrensen på såväl utlands- som hemmamarknaderna. I vissa fall kan dock de negativa effekterna bedömas överväga. Sedan år 1969 gäller dock vissa inskränkning- ari tillståndsgivningen för direktinvesteringar med hänsyn till Sveriges svaga betalningsbalans. En förutsättning för tillstånd är att investeringarna skall vara exportfrämjande eller eljest förmånliga från betalningsbalanssynpunkt. Tillstånd att bilda produktionsbolag förenas vanligen med krav på att projekten helt eller delvis skall finansieras i utlandet. Inskränkningarna av friheten till utlandsinvesteringar får betraktas som temporära, bl. a. med hänsyn till våra internationella åtaganden i OECD.

Jag har i det föregående redan erinrat om den år 1974 genomförda lagändringen varigenom valutastyrelsen fick möjlighet att beakta även industri- eller sysselsättningspolitiska strävanden vid sidan av rent penning- och valutapolitiska motiv. Samtidigt utökades styrelsen i sådana ärenden med fyra ledamöter företrädande arbetsmarknads- och industridepartemen- ten samt LO och TCO. I ärenden rörande investeringar främst i tillverknings- eller sammansättningsföretag inhämtas synpunkter från de anställda i det ansökande företaget. Lagändringen innebär vidare (jfr prop. 1974z89, FiU 1974123) att industri- eller sysselsättningspolitiska hänsyn får föranleda avslag på framställning om direktinvestering utomlands endast då denna skulle åsamka landets intressen utomordentlig skada på grund av beloppets storlek eller annorledes.

Att de direkta utlandsinvesteringarna kommit att bli de mest uppmärk- sammade av de transaktioner som faller under valutaregleringen beror bl. a. på följande omständigheter. Tillstånden till sådana investeringar har ökat beloppsmässigt under senare år. Frågan om utlandsinvesteringarnas inver- kan på sysselsättning och industristruktur i Sverige har i detta sammanhang aktualiserats särskilt mot bakgrund av den svaga industriella utvecklingen i Sverige under senare år. Härtill kommer speciella utflyttningsproblem ivissa ' branscher såsom tekoindustrin och den s.k. utflaggningen inom sjöfar- ten.

Valutastyrelsen, som har att pröva företagens ansökningar om tillstånd till valutautförsel enligt valutalagen, har nyligen i en rapport till riksbanksfull-

mäktige tagit upp behovet av en utredning om de svenska utlandsinveste- ringarnas effekter. Valutastyrelsen framhåller att en sakprövning i riksban— ken av en investerings exportfrämjande eller betalningsbalansmässiga effekt är svår att göra främst på grund av svårigheterna att få fram erforderliga uppgifter för en sådan analys. Det betonas att med hänsyn till att utlandsinvesteringarna utgör en ständigt ökande del av det totala svenskägda realkapitalet kontrollen av dem inte bör ses isolerat som en valutareglerings- fråga utan snarare som ett betalningsbalansproblem med industri- och sysselsättningspolitiska aspekter. Valutastyrelsen framhåller det angelägna i att en samlad utredning av de svenska utlandsinvesteringarnas effekter och därmed sammanhängande problem så snart som möjligt kommer till stånd. Landsorganisationen har i skrivelse den 21 februari 1977 hemställt att en offentlig utredning tillsätts med uppgift att utreda frågor som sammanhänger med internationella investeringars samhällsekonomiska effekter.

Mot denna bakgrund är det angeläget att kommittén söker bilda sig en uppfattning om direktinvesteringarnas effekter på den allmänna ekonomiska utvecklingen på kort och lång sikt. Hit hör också frågorna om konsekven- serna för utrikeshandel, internationell konkurrenskraft och bytesbalan- sen.

Kommittén bör i sina överväganden rörande möjligheten och lämplighe- ten av att vidta förändringar i nuvarande prövnings- och kontrollförfarande uppmärksamma både de direkta och de indirekta valutaeffekterna av de utgående investeringarna, dvs. deras inverkan på export (och/eller import) resp. på det investerande företagets internationella konkurrenskraft. Härvid bör hänsyn även tas till den viktiga frågan i vad mån man kan och bör effektivare än f. n. påverka omfattningen av det återflöde i form av utdelningar, royalties, provisioner etc. som utlandsinvesteringar normalt förväntas ge upphov till. Givetvis måste härvid hänsyn tas till de begräns- ningar av våra handlingsmöjligheter som ligger i våra åtaganden gentemot OECD.

Kommittén skall i frågor som berör svenska företags investeringar utomlands samråda med den utredning som chefen för industridepartemen- tet avser att tillkalla angående de internationella investeringarnas närings- politiska effekter. Så långt det bedöms möjligt bör en samordning ske av de bägge utredningarnas faktainsamlings- och analysarbete liksom av utred- ningssekretariatens arbete i dessa frågor. Jag har i detta hänseende samrått med chefen för industridepartementet.

Beträffande valutaärenden som rör företagsverksamhet över gränserna vill jag härutöver särskilt rikta uppmärksamheten på följande förhållanden. De underlag för den valutavårdande myndighetens beslut som företagen brukar redovisa består ofta av detaljerade uppgifter om direktinvestering- arnas förväntade lönsamhet, inriktning, av företagen förväntad effekt på svensk export och på betalningsbalansen m. m. Det är förenat med både principiella och praktiska svårigheter för valutamyndigheten att pröva huruvida direktinvesteringar är exportbefrämjande eller förmånliga från betalningsbalanssynpunkt ofta för en lång tid framåt. Allt efter som fler rekvisit lagts till för beaktande i valutamyndighetens prövning (industripo- litisk och sysselsättningsmässig effekt) har prövningen också blivit alltmer arbetskrävande.

Större utlandsinvesterande svenska företag har ett stort antal tillstånds- ärenden varje år. vilket försvårar en samlad bedömning av effekten av deras totala utlandsverksamhet på svensk ekonomi i berörda hänseenden. Utredningen bör överväga om det är möjligt att finna mer generella bedömningsgrunder för de utlandsinvesterande företagens direktinveste- ringar. På grundval av tidigare och planerad utveckling av ifrågavarande koncern som tillgodoser allmänna krav bör möjligheter prövas att ge företag generella tillstånd för utlandsverksamhet eventuellt efter generella riktlinjer från valutamyndigheten. Utredningen bör därvid också kartlägga det informationskrav som måste ställas på företagen vid en sådan förskjutning av bedömningsgrunderna.

Det står utredningen fritt att pröva även en alternativ utformning av valutaregleringen som uppfyller rimliga krav på kontroll av direktinveste- ringsverksamhetens förenlighet med de allmänna samhällsekonomiska målen och önskemålen om en förenkling av nuvarande kontrollsystem.

I detta sammanhang vill jag också nämna riksdagens beslut (UU 1976/77122, rskr 1976/77z350) att hos regeringen hemställa om en utredning om förbudsåtgärder från svensk sida med avseende på kapitalexport till Sydafrika och Namibia i samband med företagsinvesteringar där. Denna utredning bör ske i särskild ordning, men kontakt bör upprätthållas mellan de bägge utredningarna när det gäller utformningen av det av riksdagen begärda lagförslaget och dess förenlighet med de bedömningar i Övrigt som görs av valutaregleringskommittén. I denna fråga har jag samrått med cheferna för utrikes- och handelsdepartementen.

Vad därefter gäller det andra särskilt angivna utredningsområdet, nämligen värdepappershandel och övriga finansiella transaktioner vill jag framhålla följande synpunkter.

Till detta område hör främst upplåning och aktieemissioner utomlands för finansiering av företagens verksamhet i Sverige. Hit hör också finansiella placeringar i utländsk bank. köp av värdepapper, fordringar, fast egendom etc. samt motsvarande transaktioner från utlandets sida i Sverige. Bortsett från de senare årens dispenser för långfristig utlandsupplåning gäller med något undantag tämligen strikt upprätthållna förbud för sådana transaktio- ner. Syftet har främst varit att motverka kortfristiga kapitalrörelser och därmed begränsa kreditmarknadens beroende av utlandet. I viss män kan syftet också sägas ha varit att skydda valutareserven mot ett tänkbart mera permanent kapitalutflöde.

Kommittén bör undersöka i vad mån dess syften uppnåtts och huruvida vissa restriktioner kan undvaras utan men för de ekonomisk-politiska målen. Vidare bör övervägas vilka nya krav på restriktionernas utformning som kan motiveras av Sveriges betalningsbalansläge och behov av en fortsatt omfattande utlandsfinansiering. Möjligheterna till administrativa förenk- lingar, genom att exempelvis slopa nuvarande ordning med prövning av varje enskild transaktion, bör också undersökas i detta sammanhang.

Vad slutligen gäller det tredje huvudområdet för kommitténs arbete, lnämligen den författningsmässiga utformningen av valutaregleringen bör utredningen pröva om det nuvarande principiella förbudet mot alla valutatransaktioner bör bibehållas eller om den ändringen bör vidtagas att alla dylika transaktioner utom de som särskilt undantagits bör vara tillåtna.

Väljes sistnämnda väg torde särskild lagstiftning för krigsförhållanden och därmed jämförliga situationer vara erforderlig. Oberoende härav bör kommittén pröva om nuvarande uppdelning i en valutalag och en valutaför- ordning är lämplig och om lagtekniska förenklingar kan göras så att valutalagstiftningens regler blir lättare att tolka och tillämpa än vad som hittills visat sig vara fallet. Härvid bör eftersträvas en sådan utformning av regelsystemet att möjligheterna att kringgå valutaregleringen minimeras och att överträdelser kan beivras. Vidare bör en översyn företas av valutaregle- ringens ansvarsbestämmelser och deras anknytning till de materiella bestämmelserna i valutaförordningen och de bakomliggande fullmakterna i valutalagen.

Vid sidan av uppenbara överträdelser av valutaförordningen förekommer för närvarande inte sällan skentransaktioner av olika slag. Dessa transaktio- ner överensstämmer så långt de kan följas från svensk sida — sålunda formellt med gällande lagregler men kan misstänkas ha en annan faktisk och med valutalagstiftningens syfte icke förenlig innebörd. Möjligheten till den valutaflykt som här åsyftas sammanhänger i första hand med en strävan vid hittillsvarande tillämpning att så litet som möjligt belasta allmänheten med fysiska kontroller och registreringar av olika slag. Denna ”öppenhet" i valutaregleringen bör i princip bestå. Utredningen bör dock undersöka i vad mån ett effektivare kontrollsystem kan åstadkommas utan nämnvärd störning av det stora antalet legala betalningar.

Svårigheterna att inom valutaregleringen få enkla och klara men samtidigt effektiva och ändamålsenliga regler sammanhänger också med att valutareg- leringen ofta rör komplicerade affärstransaktioner. Möjligheterna att arrangera skenaffärer eller andra kringgående transaktioner blir så mycket större som löpande betalningar inte blir föremål för prövning i riksbanken. Det bör därför övervägas hur riksbanken utan att ett betungande kontroll- system byggs upp skall kunna övervaka att förbjudna kapitalbetalningar inte utförs under sken av att vara löpande.

Omprövningen av de materiella reglerna i valutaförordningen bör också ske mot bakgrunden av de erfarenheter som vunnits inom riksbanken beträffande möjligheterna att på olika sätt kringgå nuvarande regler. Även privatpersoners kapitaltransaktioner behöver utredas mot denna bakgrund. De försök att kringgå valutaregleringen som det här kan vara fråga om torde i vissa fall ha sin grund i strävanden att undgå beskattning häri riket. Detta har lett till att ett samarbete mellan riksbanken och skattemyndigheterna inletts under senare år. Den valuta- och skattebrottslighet det här gäller bör bekämpas.

Kommittén bör ta ställning till vilken grad av restriktivitet som bör gälla och vilken övervakning som privatpersoners utlandstransaktioner bör utsättas för samt i vad mån detta kan ske med generella, för den enskildes personliga integritet mindre ingripande medel. Vidare bör övervägas om kontroll och brottsförebyggande verksamhet bör tillföras ökade resurser.

En fråga som bör behandlas med förtur är hur en effektivare kontroll av valutabestämmelsernas efterlevnad skall kunna uppnås, t. ex. genom en utvidgad stickprovskontroll vid gränsstationerna, och vilka lagstiftningsåt- gärder som i så fall påkallas. I prop. 1976/77: 131 uttalade jag att denna fråga rymde flera problem, bl. a. om den personliga integriteten. och att den

därför borde övervägas ytterligare. Med anledning av riksdagsmotion i ärendet anförde finansutskottet (FiU 1976/77z24), vars uttalande godkändes av riksdagen, bl. a. att det inte var möjligt att f.n. bedöma i vilken utsträckning en effektivare kontroll av att valutabestämmelserna iakttas kan uppnås genom stickprovskontroll av berört slag och att problemet borde få en skyndsam behandling. Om så befinnes lämpligt bör de förslag i nu berört hänseende som utredningen kan stanna för redovisas särskilt och oberoende av utredningsuppdraget i övrigt.

Andra frågor som kommittén bör överväga gäller valutastyrelsens sammansättning och beslutsformer. Dessa frågor togs upp i motioner till årets riksdag. Därvid berördes särskilt handläggningen av ärenden rörande direktinvesteringar och en utökad rätt för fackliga företrädare att delta i valutastyrelsens arbete. Finansutskottet (FiU 1976/77124), vars uttalande även i denna del godkändes av riksdagen. anförde bl. a. att en utökning av valutastyrelsen kunde påverka styrelsens arbetsformer och att det kunde vara lämpligt att även de nu aktuella frågorna övervägdes vid en översyn av valutaregleringen.

Ytterligare ett spörsmål som kommittén bör pröva är frågan om talan mot riksbanksfullmäktiges beslut i valutaärenden. Som jag tidigare har nämnt gäller f. n. att valutastyrelsens beslut kan överklagas hos fullmäktige men att talan inte får föras mot fullmäktiges beslut. Frågan om besvärsrätt har behandlats vid flera tillfällen, bl. a. i prop. 1974z89 angående ändringar i valutalagstiftningen. Som svar på förslag om besvärsrätt från bl. a. bankin- spektionen fann dåvarande chefen för finansdepartementet att ett under- ställningsförfarande till regeringen eller ett besvärsinstitut med regeringen som sista instans inte var erforderligt. Enligt min mening bör besvärsrätts- frågan nu tas upp till granskning. Utredningen bör därvid bl. a. uppmärk- samma de statsråttsliga problem som i detta sammanhang har åberopats. Frågan bör bedömas mot bakgrund av strävandena att begränsa antalet löpande ärenden hos regeringen.

En särskild fråga gäller vilka sekretessbestämmelser som bör gälla vid tillståndsgivning och tillsyn enligt valutalagstiftningen. Denna fråga utreds f. n. inom justitiedepartementet och bör därför beröras av kommittén endast i den mån det finns särskild anledning till det.

1. Valutaregleringens principer och funktionssätt

Detta kapitel är utarbetat av valutakommitténs sekretariat

1 Valutaregleringens principer och funktionssätt

1.1. Valutaregleringens *huvudprinciper — en sammanfattning

Från dess införande vid krigsutbrottet fram till slutet av 1950—talet var valutaregleringen i grunden ett ransoneringssystem. Det gällde att hushålla med knappa valutatillgångar i en situation utan konvertibilitet och upplå- ningsmöjligheter och där utrikeshandeln i huvudsak måste balanseras mot varje enskilt land.

Sedan full konvertibilitet genomförts för de viktigaste valutorna 1958 och efterhand som den internationella kreditgivningen utvecklats, har ransone- ringselementet upplösts och valutaregleringen utvecklats till ett stabilise- ringspolitiskt instrument. Denna ändrade funktion har kunnat genomföras inom en i huvudsak oförändrad lagstiftning.

Stabiliseringsmålet omfattarfinansiella kapitalrörelseri båda riktningarna mellan Sverige och utlandet. Det innebär att betalningar mellan Sverige och utlandet i princip skall ha en bakgrund i form av handelstransaktioner eller direktinvesteringar. Förvärv av valutor utan sådan bakgrund medges sålunda i princip inte för valutainlänning. liksom inte heller valutautlänning medges förvärva kronor i Sverige om transaktionen inte är realekonomiskt motive- rad.

Ett andra stabiliseringselement i regleringen är att den i princip förbjuder uppbyggnad av svenska finansiella fordringar och skulder i utlandet och motsvarande för utlänningar gentemot Sverige. Med finansiella fordringar och skulder avses här sådana som inte uppkommit i samband med handelsutbyte med marknadsmässigt normala betalningsvillkor. Kommer- siell kreditgivning i båda riktningarna mellan Sverige och utlandet. liksom refinansiering i utlandet av sådana krediter, har under senare år rationali— serats väsentligt under bankernas medverkan och faller numera till stor del utanför riksbankens tillståndsprövning.

Förbuden mot finansiell stockuppbyggnad. eller med en vanlig benämning portföljinvesteringar, är valutaregleringens grundprincip och gäller således både för valutainlänningar gentemot utlandet och för valutautlänningar gentemot Sverige. Härigenom avses utrymmet minska för ränte- eller kursförväntningsbestämda kapitalflöden över gränserna med störande återverkningar på betalningsbalansen. på växelkursen och på den inhemska kreditmarknaden. Något ransoneringsmotiv av typen "att reservera svenskt sparande för inhemskt bruk" finns alltså inte.

Portföljinvesteringar kan genomföras i ett nära nog oändligt antal former

från de enklaste av typen bankdepositioner i utlandet eller förvärv av utländska värdepapper till mer svårgenomskådliga där investeringen bakas in i andra transaktioner. Den praktiska handläggningen av regleringen kan sägas i hög grad syfta till att kontrollera att förbuden inte kringgås. Kraven på ”normala" betalningsvillkor vid handelskreditgivning är ett uttryck för denna strävan. Höganåsvillkoren (förbud mot "onormala” fonderingar i utländska dotterbolag) vid direktinvestering ett annat. Det ärinte onaturligt att regleringens uppbyggnad härigenom blir komplex och svåröverskådlig.

De senaste årens samhällsekonomiska obalans med åtföljande stora finansieringsunderskott gentemot utlandet har gett valutaregleringen en ny roll. Det tidigare relativt strikta förbudet mot finansiell upplåning i utlandet har bytts mot en liberal praxis vid behandlingen av ansökningar om upplåningstillstånd och i vissa fall krav på medel- eller långfristig upplå- ning.

När sålunda upplåning medgetts eller stimulerats. har den potentiellt destabiliserande effekten av skuldackumuleringen reducerats genom före- skrifter om minsta genomsnittliga löptid för lånen. vanligen fem år. Eftersom förtida återbetalning inte medges är den betydande stock medel- och långfristiga lån som byggts upp (ca 50 miljarder kr. vid utgången av år 1979 för icke statliga låntagare) stabiliseringspolitiskt kontrollerad utöver årliga kontraktsenliga amorteringar och räntebetalningar.

Krav på medel- eller långfristig upplåningi utlandet ställs regelmässigt i två fall, vid direktinvestering utomlands och i samband med stora (över 100 mkr.). långfristiga (minst fem år) import- och exportkrediter eller. vid exportkrediter. om varorna innehåller en stor andel utländska komponenter. Kraven på utlandsfinansiering av direktinvesteringar medför att den betalningsbalansmässiga belastningen sprids på flera år och motverkas genom valutainströmning när anläggningen kommer i drift.

I andra sammanhang än de båda nämnda kan valutaregleringen inte användas för att få utlandsupplåning till stånd utan incitamenten måste skapas genom kreditpolitiken. Den nära nog permanenta åtstramning som framtvingats på den inhemska kreditmarknaden har sålunda åtföljts av en alltmer liberal praxis vid tillståndsgivningen till medel- och långfristig upplåning för inhemskt bruk. Upplåning på genomsnittligt minst fem år medges numera regelmässigt företag oavsett låneändamål. Utestängda från lånemöjligheter är i princip endast kommuner (utom de fyra största), kommunägda företag. finansieringsföretag samt. när det gäller låneändamål. lån för förvärv i kapitalplaceringssyfte av fastigheter. värdepapper eller andra tillgångar liksom för finansiering av bostads- och fritidshus. Samtliga kommuner har dock möjlighet att ta upp utlandslån förmedlade av de båda kommunlåneinstituten.

Upplåning i utlandet för importfinansiering och refinansiering av export— krediter (kommersiell upplåning) medges regelmässigt i utländsk valuta förutsatt att utlandslånens villkor överensstämmer med villkoren för normal leverantörskredit. Kraven på "normala" villkor avses förhindra att "positio— ner" i utländsk valuta (portföljinvesteringar) byggs upp. Valet av kontrakts- valuta styrs inte av valutaregleringen utan får fritt avtalas. men refinansiering utomlands i svenska kronor medges inte.

Finansieringen utomlands av utrikeshandeln. liksom medel- och långfristig

finansiell upplåning. har rationaliserats väsentligt under senare år under valutabankernas medverkan. Generellt kan sägas att bankerna numera medges genomföra all slags upplåning eller utlåning till utlandet i eget namn för kunders räkning för vilka kunden själv har. eller skulle få, riksbankens tillstånd. För kommersiell kreditgivning med högst sex månaders löptid behöver företaget inte söka riksbankens tillstånd för finansiering i valuta- bank liksom inte heller för finansiella lån i valutabank motsvarande högst 10 mkr. i utländsk valuta.

Valutabankerna har vid sidan av sin internationella kredit— och betalnings- förmedling också viktiga uppgifter som parter på valutamarknaderna i Sverige och i utlandet. De har också vid sidan av riksbanken ensamrätt att driva handel med valutor i Sverige. Det innebär att exempelvis företag inte har rätt att göra valutaaffärer med varandra. Likaså skall alla betalningar mellan Sverige och utlandet förmedlas av valutabank. Denna roll förutsätter att bankerna medges kontinuerligt delta i valutahandeln även utan den bakgrund som utgör en förutsättning för allmänhetens förvärv av valutor.

Den teknik som med valutahandelstillstånden valts för kontrollen av bankernas valutatransaktioner är avsedd att medge att bankerna deltar i valutahandeln samtidigt som de är förhindrade att bygga upp positioner (portföljinvesteringar) i utländska valutor. I princip skall sålunda valuta- skulder och -tillgångar gentemot valutautlänningar balansera inom ett intervall som anges av riksbankens fastlagda maximi- och minimilimiter. Det s. k. egeninnehavet av valutor, som uppgår till relativt ringa belopp. ärinte i och för sig avsett för placeringsändamål utan för att absorbera tillfälliga svängningar i utbud och efterfrågan på valutamarknaden. På liknande sätt balanseras den omfattande upplåning utomlands som bankerna genomför för kunders räkning av valutafordringar mot dessa. I valutahandelstillstånden fastslås även valutabankernas skyldigheter som ombud för riksbanken i den löpande handläggningen av valutaregleringen.

Valutaregleringens huvudprinciper att portföljinvesteringar är förbjudna och att valutaförvärv inte medges utan real bakgrund medför att privatper- soners utrikes transaktioner är ganska strikt begränsade. Resevaluta för personligt bruk får förvärvas utan beloppsbegränsning (högre belopp dock efter ansökan). Förvärv av rekreationsbostäder medges intill ett fastställt maximalt belopp per familj. Härvidlag kan möjligen ett ransoneringstänkan- de spåras ehuru motiven för beloppsbegränsningen anges vara att förhindra att fastighetsförvärvet i realiteten kommer att utgöra en portföljinvestering. Reglerna för utförsel av emigrantvaluta är uteslutande till för att hindra valutautförsel under falska förespeglingar.

Marknaden för utländska värdepapper är genom förbudet mot portföljin- vesteringar strikt begränsad till den stock av värdepapper som redan är i svensk ägo och förvärv av sådana papper förutsätter att de kan erhållas från valutainlänning varefter de genom switchtransaktion kan omplaceras i utlandet. På motsvarande sätt gäller förbudet mot utländska portföljinves- teringar i Sverige värdepapper i kronor som inte ingår i den pool som redan befinner sig i utländska händer. Härutöver har dock riksbanken på senare år medgett vissa aktieförsäljningar till utlandet efter ansökan. Svenska värde- papper i utländsk valuta, främst obligationer, emitteras däremot i stor skala i utlandet som ett led i den svenska upplåningen.

Sammanfattningsvis kan valutaregleringens huvudelement anges vara följande.

&) Valuta får av annan än valutabank endast köpas eller säljas för transaktioner som år medgivna enligt valutaföreskrifterna.

b) Förbud råder mot finansiell utlåning till valutautlänning. liksom mot finansiella placeringar i utlandet (med vissa undantag).

c) Finansiell upplåning i utlandet medges företag enligt liberal praxis. men förtida återbetalning medges inte.

d) Valutautlänning medges inte göra finansiella placeringar i kronor i Sverige. Förbuden enligt a), b) och d) förhindrar svensk finansiell stockuppbygg- nad i utlandet och utländsk i Sverige (portföljinvesteringar), skuldsätt- ning enligt c) stabiliseras genom återbetalningsrestriktionerna.

e) Valutaregleringen avses ej uppställa hinder mot betalningar eller leverantörskreditgivning på normala villkor vid export och import. Sådana betalningar klassificeras som löpande och faller utanför reglering- en. Finansiering utomlands av handelsutbyte på normala villkor medges regelmässigt.

f) Prövningen av direktinvesteringar går i praktiken i huvudsak ut på att kontrollera att det inte är fråga om förtäckta portföljinvesteringar. Höganäs-villkorens förbud mot onormal fondering i de utländska dotterbolagen avses förhindra att en ursprunglig direktinvestering övergår till att bli en portföljinvestering. Utlandsfinansiering krävs regelmässigt av direktinvesteringar.

1.2. Valutaregleringen och Sveriges internationella åtaganden

1.2.1. Allmänt

Sverige har genom olika internationella överenskommelser gjort åtaganden som påverkar utrymmet för valutareglerande åtgärder. De förpliktelser det är fråga om är i första hand de som är en följd av Sveriges medlemskap i IMF och OECD. I EFTA-konventionen och i Sveriges avtal med EG ingår visserligen bestämmelser om frihet för löpande transaktioner men dessa ansluter sig till åtagandena i IMF och OECD.

1.2.2. Internationella valutafonden

Enligt artikel VIII i Internationella valutafondens stadga får ett medlemsland inte utan fondens samtycke införa restriktioner i fråga om betalningar och överföringar som avser löpande transaktioner. I fondstadgan finns således inga förbud eller restriktioner mot en reglering av kapitaltransaktioner. En betalning definieras som löpande om den inte avser kapitaltransaktion och det preciseras i stadgan att följande betalningar utan begränsning är att betrakta som löpande:

I) alla betalningar i samband med utrikeshandel och andra löpande

transaktioner inklusive tjänster samt normala kortfristiga bank- och kredittransaktioner; 2) räntor på lån och nettoavkastning på andra investeringar; 3) betalningar av skäligt belopp för amortering på län eller för värdeminsk- ning på direkta investeringar; samt 4) skäliga penningförsändelser för familjeunderhåll.

Sverige har i likhet med övriga industriländer fullt ut åtagit sig förpliktelserna enligt artikel VIII.

1.2.3. OECD

De mest omfattande mellanstatliga förpliktelserna avseende utrikesbetal- ningar och internationella kapitalrörelser har gjorts inom ramen för OECD-samarbetet. Enligt OECD-konventionen har medlemsländerna åtagit sig att medverka till att minska eller avskaffa återstående hinder för varu- och tjänsteutbytet och för löpande betalningar samt söka bibehålla eller utsträcka liberaliseringen av kapitalrörelser (art. 2). Medlemsländernas åtaganden i fråga om tjänstebetalningar och kapitalrörelser har preciserats i två särskilda liberaliseringsstadgor. Medlemsländernas åtaganden gäller sinsemellan, men stadgorna innehåller även en rekommendation att liberaliseringen bör utsträckas till alla medlemsländer i IMF.

1.2.3.1 Stadgan för liberalisering av löpande osynliga betalningar

Enligt stadgan för liberalisering av löpande osynliga betalningar ("Code of Liberalization of Current Invisible Operations”, 1961)1 skall ett drygt femtiotal i en förteckning särskilt angivna transaktionskategorier vara fria. För en del transaktionstyper finns förklarande och/eller inskränkande regler. Förteckningen är avsedd att täcka alla förekommande typer av löpande osynliga transaktioner, omfattande i princip alla tjänstebetalningar (frakter, provisioner, försäkringar, licensavgifter, räntor m. m.). Möjligheterna för ett medlemsland att reservera sig eller tillfälligt åberopa undantagsbestäm- melser sammanfaller i stort med dem som gäller för den andra liberalise- ringsstadgan avseende kapitalrörelser och behandlas i samband därmed. Emellertid kan nämnas, att Sverige har reserverat sig på två punkter till stadgan för löpande transaktioner, nämligen avseende vägtransporter och försäkringar. Dessa reservationer har emellertid gjorts av andra skäl än valutaskäl.

Uppräkningen i valutaförordningen av transaktioner som skall anses utgöra löpande betalningar är direkt hämtad från OECD:s stadga.

1.2.3.2 Kapitalliberaliseringsstadgan

Kapitalrörelser behandlas i kapitalliberaliseringsstadgan (”Code of Libera- lization of Capital Movements”, 1961), i vilken medlemsländerna åtar sig att sinsemellan successivt avskaffa restriktioner för kapitalrörelser ”i den utsträckning som är nödvändig för ett effektivt ekonomiskt samarbete”. Medlemsland som inte önskar åta sig liberaliseringsförpliktelserna för alla de

1Denna ersatte en mot- svarande stadga inom OEEC.

2Formellt finns en rätt att i OECD klaga på annat land om skada kan göras gällande på grund av att dylika s. k. interna åtgärder in- skränkt ålagd liberalise- ring (art. 16). Denna procedur har dock inte utnyttjats.

transaktioner som omfattas av stadgan har möjlighet att reservera sig mot vissa av dem.

Vanligt förekommande typer av kapitalrörelser finns angivna på två listor. A och B. Det finns dock ett antal transaktionstyper som inte omfattas av stadgan, t. ex. korta finansiella krediter och längre finansiella krediter som upptas eller ges av andra än kreditinstitut. Uppdelningen på de två listorna är ett uttryck för liberaliseringens angelägenhetsgrad. Reservationer mot poster på lista A får nämligen endast göras då dessa tillförs listan eller då åtagandet för ifrågavarande transaktionstyp utvidgas i samband med revision av kodens bestämmelser. I praktiken måste reservationer avseende lista A därmed ha gjorts då stadgan skrevs under. Reservationer mot lista B kan emellertid göras när som helst, om vägande skäl kan åberopas.

I kapitalstadgan finns ett antal övergripande begränsningar i liberalise— ringsförpliktelsen. Ett medlemsland har möjlighet att inskrida för att

C upprätthålla allmän ordning, hälsa och moral och skydda väsentliga säkerhetsintressen (art. 3) fullgöra skyldigheter i fråga om internationell fred och säkerhet (art. 3) verifiera transaktionens äkthet (art. 5) hindra kringgående av lagar och bestämmelser (art. 5)

Med anledning av ovanstående behöver frilistade transaktioner inte åtföljas av en generell dispens. Ett ansökningsförfarande som syftar till en kontroll av att en transaktion har den uppgivna karaktären (äkthetskontroll) är således fullt förenlig med stadgan. All kontroll för att förhindra t. ex. skatteundan- dragande är också tillåten. Däremot fordras stöd i form av reservation eller undantagsbestämmelse för kontroll och hinder som går utöver vad som nämnts i det föregående. Åtgärder som syftar till att öka eller minska incitament till kapitalrörelser omfattas inte av direkta förpliktelser. Bland sådana åtgärder kan nämnas skatter och subventioner samt särskilda räntevillkor.2 En sådan form av styrning av kapitalrörelserna är inte ovanlig.

De viktigaste transaktionstyperna fördelade på lista A och B framgår av tabell 1.1. Liberaliseringsförpliktelserna har inskränkts för en del poster. För t. ex. direktinvesteringar (lista A) finns två stycken anmärkningar enligt vilka det i det enskilda fallet finns möjlighet att hindra investeringen. Enligt den första anmärkningen kan transaktionen stoppas om den är av rent finansiell karaktär syftande till att bereda investeraren tillträde till ett lands penning- eller kapitalmarknad. I den svenska valutalagen har bedömningen av industri- och sysselsättningsmässiga effekter av en direktinvestering i utlandet knutits till de stränga villkoren enligt andra anmärkningen. Enligt denna kan en enskild investering avslås om den på grund av sin storlek eller andra faktorer skulle få en utomordentligt skadlig verkan på landets intressen. Ett ingripande med stöd av någon av de två anmärkningarna skall anmälas till OECD. Någon sådan notifikation har emellertid aldrig skett i praktiken från något medlemslands sida.

Tolkningen av vad som kan anses vara utomordentlig skada är omstridd. Frågan har i Sverige tillmätts särskilt intresse eftersom OECD-kodens formulering på denna punkt direkt överförts till valutalagen (2 a &) varvid

Tabell 1.1 Liberaliserade kapitaltransaktioner fördelade på lista A och B i OECD:s kapitalliberaliseringsstadga

Transaktionstyp Lista Viktiga inskränkningar i liberaliseringsåtagandena Ut- och ingående direktinvesteringar (inkl. A Gäller ej för direktinvesteringar desinvesteringar) 1) som är av rent finansiell karaktär och syftar till

att bereda investeraren tillträde till annat lands penning— eller kapitalmarknad (la anm.) 2) som p. g. a. beloppets storlek eller andra fakto- rer skulle få en utomordentligt skadlig verkan på landets intressen (2a anm.)

Börsintroduktion av värdepapper A Gäller endast värdepapper som är introducerade på erkänd börs i företagets hemland

Värdepappershandel

— börsnoterade värdepapper A Gäller endast om transaktionen sker via fondkom- icke börsnoterade värdepapper B missionär. Gäller inte för terminsaffärer i värdepap- per Finansiella krediter B Avser medel- och långfristiga utgående krediter som lämnas av kreditinstitut och motsvarande ingående krediter som ges till kreditinstitut Emissioner av aktier och obligationer B

Kommersiella krediter. andra än leveran- törskrediter, till och från utlandet — finansiering av medlemslandets utrikes— A Såvida krediterna följer normal kommersiell praxis

handel — finansiering av handel mellan tredje län- B Såvida krediterna följer normal kommersiell praxis der samt såvida de ges av kreditinstitut

Fastigheter

— köp B avveckling A

Personliga kapitaltransaktioner A Enligt en förteckning omfattande bl. a. arv. emigra- tionsvaluta. gåvor etc. Utfallna livförsäkringar A

Säkerheter och garantier A Endast när bakomliggande löpande betalning eller kapitaltransaktion är fri eller har medgetts Fysisk överföring av värdepapper A Utförsel gäller i princip endast för valutautlänning

Medel på spärrade konton A

den hittillsvarande svenska tolkningen blivit mycket restriktiv. Det är naturligt, att en bestämmelse av denna karaktär i en internationell konvention kan komma att tolkas olika av de anslutna länderna, även om den restriktiva utformningen i detta fall i och för sig är ägnad att begränsa l tolkningsutrymmet. Av OECD-material att döma vore det inte omöjligt att l med stöd av andra anmärkningen ingripa mot enstaka direktinvesteringar | som får allvarliga konsekvenser för sysselsättningen. Detta borde också vara . möjligt vid t. ex. fusioner av omstridd karaktär. Under de senaste åren har I det sålunda framkommit att flera OECD-länder tillämpar ett prövningsför-

farande för att tillgodose näringspolitiska och betalningsbalansmässiga aspekter utan att ha stöd i vare sig reservation eller temporär befrielse (se nedan) och utan att ha gjort vederbörlig notifikation angående utnyttjandet

av andra anmärkningen. Den gängse internationella tolkningen av utomor- dentlig skada får därmed anses vara mer liberal än vad ordalydelsen ger vid handen. Den hittillsvarande svenska bedömningen av skaderekvisitets innebörd får också anses vara mer restriktiv än andra länders mera flexibla tolkning.

Skulle ett medlemslands ekonomiska situation försämras finns möjlighet att upphäva gjorda liberaliseringsförpliktelser enligt bestämmelserna i artikel 7 om temporär befrielse, s. k. derogation. Liberaliseringsåtgärd som lett till ”allvarlig ekonomisk eller finansiell störning” kan upphävas enligt art. 7 b). Derogation kan även göras med stöd av art. 7 c), då medlemslandet bedömer betalningsbalansutvecklingen som allvarlig. Artikel 7 b) har sedan stadgans införande kommit att åberopas främst i situationer då ett kortfristigt kapitalinflöde medfört eller hotat medföra en besvärande störning på den inhemska kreditmarknaden. Skillnaden mellan 7b) och 7 c) är emellertid inte distinkt varför derogationer i en del fall skulle kunna göras med hänvisning till den ena likaväl som till den andra artikeln.

Medlemsland som begagnar sig av derogation skall inom tolv månader återställa liberaliseringen i skälig omfattning och inom 18 månader fullstän- digt. I praktiken har väsentligt längre derogationsperioder medgetts.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att kapitaltransaktioner som omfattas av stadgan inte får hindras annat än om de omfattas av

a) de övergripande begränsningarna i liberaliseringsförpliktelserna (allmän ordning, säkerhetsintressen etc.) ' 1 b) de särskilda inskränkningarna i förpliktelserna (utomordentlig skada etc., se tabell 1.1) c) gjorda reservationer d) temporär befrielse, derogation.

1233. Sveriges reservationer och derogationer till kapitalliberaliseringsstadgan

Skillnaden mellan medlemsländerna vad avser antalet reservationer till kapitalliberaliseringsstadgan är betydande (tabell 1.2). I någon mån intar de nordiska länderna en särställning genom att de vardera har gjort tjugo eller fler reservationer. De stora medlemsländerna, med undantag av Italien, har över lag få reservationer. Förbundsrepubliken Tyskland har inte gjort någon över huvud taget och Storbritannien har upphävt samtliga sina i anslutning till avskaffandet av återstående valutareglering i oktober 1979. Däremot har de mindre länderna förutom Schweiz och Belgien, vilket senare land dock är täckt av en dubbel valutamarknad, inskränkt liberaliseringen på många punkter.

Det måste understrykas att reservationslistan inte ger en fullständig bild av den direkta påverkan på kapitalrörelserna, eftersom vissa länder använder sig av andra metoder för vilka reservation inte behöver avges. På grund av stadgans utformning med värdepapperstransaktionerna uppdelade på en lång rad delposter framstår vidare medlemsländer som reserverar sig mot värdepappershandel som extra regleringsbenägna eftersom reservation måste göras mot varje transaktionstyp. 1

Tabell 1.2 Vissa OECD-länders reservationer till kapita!Iiberaliseringsstadgan vid utgången av 1980

Medlemsland Antal reservationer Norge 23 Sverige 21 Danmark 19 Finland 18 Irland" 17 Italien 14 Australien 16 Nya Zeeland 16 Österrike 15 Frankrike 10 Nederländerna 10 Japan 8 Schweiz 5 Belgien 4 Förenta staterna 1 Förbundsrepubliken Tyskland 0 Storbritannien 0

" Enligt föreliggande förslag till reglering av Irlands ställning vis-å-vis stadgan sedan landet anslutit sig till det europeiska monetära systemet och sammankopplingen med Storbritanniens (sedermera upphävda) valutaregleringssystem upphört. Källa: OECD.

De svenska reservationernas omfattning framgår av uppställningen i bilaga 1.1. som av riksbanken i OECD har använts för att åskådliggöra skälen för upprätthållandet av reservationerna. De angivna motiven är hänsyn till annan lagstiftning, kapitalmarknad, betalningsbalans och penningpolitik. En sådan kraftig schematisering ger emellertid en förenklad bild av verklighe- ten. I en del fall kan t. ex. en reservation motiveras av flera skäl, en del starkare än andra. beroende på den för tillfället rådande ekonomiska situationen.

Med stöd av artikel 7 c) inskränkte Sverige 1969 liberaliseringsförpliktel- sen för tre poster, nämligen utgående direkta investeringar, återköp av utlandsägda svenska aktier och tilldelningen av emigrantvaluta. Derogatio- nen avseende de två sistnämnda posterna frånfölls 1973. Derogationen för direktinvesteringar kvarhölls emellertid och är fortfarande i kraft.

Medlemsländerna har tillgripit derogation enligt artikel 7 i ett femtiotal fall sedan stadgan trädde i kraft. I regel har derogationerna varit kortvariga, i enlighet med deras syfte. Undantag förekommer emellertid.

Utöver vårt eget fall märks att Italien kvarhöll en derogation enl. artikel 7 b) under nästan nio år. Under lika lång tid har Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike begränsat liberaliseringen för vissa poster (med stöd av artikel 7 b). Den långa tidsutdräkten för en del derogationer har skapat svårigheter att i praktiken upprätthålla de avsedda skillnaderna mellan en reservation att användas vid mer permanent reglering — och en derogation som huvudsakligen syftar till att ge utrymme för kortvariga ingrepp motiverade av särskilt svåra omständigheter av tillfällig natur.

1.3. Valutaregleringens tillämpning

1.3.1. Allmänt

Den svenska valutaregleringens författningsmässiga grund är valutalagen och valutaförordningen. Valutalagen är en fullmaktslag som gäller tills vidare. Lagen anger vilka slag av restriktioner som regeringen får tillgripa när det gäller betalningstransaktioner med utlandet m. m. Dessa fullmakter kan under fredstid bara tas i bruk för ett år i taget, vilket sker genom att riksdagen en gång om året antar en lag om tillämpning av valutareglering. Därvid utfärdar regeringen en valutaförordning som upptar de konkreta förbuden och som således också gäller för ett år 1 sänder. (Valutalagen och valutaförordningen återfinns som bilaga 1.5 till detta kapitel).

Valutaförfattningarna skiljer mellan valutainlänning och valutautlänning. Valutainlänning är- fysisk person som har fast bostad i Sverige och juridisk person vars styrelse har säte i Sverige. Valutautlänning är den som inte räknas som valutainlänning.

Den svenska valutaregleringen är konstruerad som en rad generella förbud, genombrutna av undantag. Förbuden i valutaförordningen avser i huvudsak ut- och införsel av betalningsmedel. värdepapper och guld (4, 6. 7 åå), betalning till och från valutautlänning (5, 6 åå),skuldsättning gentemot valutautlänning och kreditgivning mot borgen av valutautlänning (6 E), förminskning av innehav av utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper (9 %) samt medgivande av anstånd eller uppskjutande av betalning, såvitt ej annat följer av handelsbruk, liksom kringgående av förbud genom fiktiv prissättning (10 8).

Vissa undantag från förbuden har införts direkt i valutaförordningen. Det viktigaste undantaget är rätten att genom valutabank genomföra och motta s. k. löpande betalning (10 a 8). Löpande betalning har definierats i valutaförordningen genom en exemplifierande uppräkning och kan generellt sägas vara betalning för import och export av varor och tjänster. Som andra exempel kan nämnas undantaget från skuldsättningsförbudet för ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor, vidare från förbudet mot förminskning av innehav av utländska betalningsmedel. fordringar och värdepapper i den mån denna sker genom försäljning till valutabank samt undantagen för vissa betalningar direkt mellan valutainlän- ning och valutautlänning vid utlandsvistelse.

För övriga transaktioner innebär förbuden att de inte får utföras utan riksbankens tillstånd. Sådana tillstånd kan meddelas på två sätt. Antingen kan riksbanken utfärda en generell dispens för visst slag av transaktion eller också kan tillstånd lämnas för individuella fall efter ansökan.

Utländska betalningsmedel och utländska fordringar får endast förvärvas från eller avyttras till riksbanken eller genom dess förmedling. Riksbanken får emellertid ge bankaktiebolag, sparbank och postverket rätt att driva handel med valutor. Detta sker genom utfärdandet av ett valutahandelstill- stånd som auktoriserat respektive institution som valutabank.

Valutahandelstillståndet uppställer regler dels för hur valutabanken skall tillämpa valutaregleringen gentemot sina kunder, dels för hur banken får placera sitt innehav av utländska valutor.

Som framgått ovan tar inte förbuden i valutaförordningen sikte direkt på komplexa ekonomiska transaktioner som exempelvis direkta investeringar. Sistnämnda begrepp finns över huvud taget ej nämnt i förordningen. Istället inriktas förbuden på de elementära komponenter som sådana transaktioner är uppbyggda av. En direkt investering i utlandet kan, på grund av de betalningar m. in. som krävs för genomförandet. i avsaknad av riksbankens tillstånd råka i konflikt med samtliga eller ett antal av följande förbud: utförselförbudet i 4 å (vid utförsel av betalningsmedel), betalningsförbudet i Så, skuldsättningsförbudet i 6å (vid eventuell finansiering i utlandet), införselförbudet i 7å (vid införsel av aktierna i dotterbolaget), förminsk- ningsförbudet i 9 å (vid disposition av eventuella utländska tillgångar) och eventuellt mot förbudet i 10 å att till någon med vilken man har gemensamt ekonomiskt intresse sälja varor till annat pris än det i allmänhet gällande. Den som öppnar konto i utländsk bank utan tillstånd kan bryta mot 4å (utförsel av betalningsmedel), 5 å (betalning till den utländska banken), 6 å (mottagande av ränta på annat sätt än genom valutabank), 9 å (uttag från kontot, dvs. förminskning av innehav) och 6 å (införsel till Sverige av betalningsmedel).

Valutaregleringens mål att främja penning- och valutapolitiken, som finns angivet i valutalagens 2 a å, tillgodoses främst genom att valutaregleringen erbjuder möjlighet till en viss avgränsning av den svenska kreditmarknaden från oönskat inflytande från utlandet. Det är därför naturligt att tillämp- ningen är inriktad på kapitaltransaktioner, medan betalningar i samband med varu- och tjänstetransaktioner i princip lämnas fria. Genom att de löpande betalningarna sålunda redan i valutaförordningen undantas från betalningsförbuden kommer valutaregleringen i praktiken endast att beröra kapitaltransaktioner. Med nuvarande tillämpning utgör dessa transaktioner 15—20 procent av betalningsutbytet med utlandet.

Valutaregleringen syftar dock inte till någon total isolering av den svenska kreditmarknaden från utlandet. Utöver de undantag från förbuden redan i valutaförordningen som behandlats ovan, gör därför riksbanken undantag både genom generella dispenser och genom tillståndsgivning som anpassas till det samhällsekonomiska läget. För den aktuella tillämpningen härav redogörs längre fram i detta avsnitt.

De löpande betalningarna kan på grund av sin stora volym (ca 150 miljarder kr. i vardera riktning per år) genom utnyttjande av leverantörs— krediter och förändringar i dessa ge upphov till mycket stora och för utrikesbalansen besvärande kapitalflöden (se bilaga 1.3). Skydd häremot finns på tre ställen i valutaförordningen. För det första har i definitionen av löpande betalning betonats att varulikvid skall ske på normala betalnings- villkor (anvisning till 3 och 10 a åå). För det andra förklaras i 6 å, som från skuldsättningsförbudet undantar ingående av köpeavtal, att avtalet skall 1 överensstämma med inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor. För det tredje har i 10 å ett särskilt förbud införts mot medgivande av anstånd med eller uppskjutande av betalning, såvitt ej annat följer av handelsbruk, (Däremot saknas ett motsvarande förbud mot påskyndande av betalning.) Dessa tre preciseringar visar alla att lagstiftaren tänkt sig att betalningar direkt mellan köpare och säljare skall få ske fritt vid sådana tidpunkter som betingas av normalt tillämpade villkor i branschen men att förlängning av

betalningsfrister därutöver skulle innebära sådana finansiella kapitaldispo- sitioner som valutaregleringen är avsedd att motverka.

På basis av valutaförordningens bestämmelser utfärdar riksbanken till- lämpningsföreskrifter, vilka samlas i riksbankens författningss'cmling (RBFS). På grund av valutaförordningens generella karaktär har tilämp— ningsföreskrifterna fått göras så mycket mer detaljerade. Deras gemensam- ma syfte är att möjliggöra sådana utlandstransaktioner som omfattas av förbuden i valutaförordningen. men som bedöms böra få ske. och att därvid tillse att valutaregleringens syfte att motverka destabiliserande kapitalrörel- ser ändock beaktas.

I bilaga 1.2 återfinns en översikt över förändringar av regleringens tillämpning sedan slutet av 1950-talet.

1.3.2. Löpande betalningar

Valutaregleringen syftar inte till att hindra eller reglera normala kommer— siella transaktioner. För att underlätta genomförandet av sådana transaktio— ner har från de allmänna betalningsförbuden i 5, 6 och 10 a åå valutaförord- ningen gjorts undantag för löpande betalningar genom valutabank. (Med betalning genom valutabank skall i detta avseende jämställas betalning genom avräkning i kontokurantförhållande, dvs. kvittning av valutainlän- nings fordran och skuld gentemot samma valutautlänning.) Sverige har också som övriga OECD-länder åtagit sig att ej uppställa några hinder för sådana betalningar.

Vad som är att hänföra till löpande betalning har angivits i valutaförord- ningen i en anvisning till 3 och 10 a åå genom en exemplifierande uppräkning, hämtad direkt från OECD:s kod för liberalisering av löpande osynliga betalningar. Löpande betalning är betalning på normala betalnings- villkor vid import och export av varor och betalningar för tjänstetransaktio- ner (frakter, resor, provisioner, royalties. räntor, utdelningar, försäkringar m. m.). Det som inte är en löpande betalning utgör en kapitaltransak- tion.

Eftersom de löpande betalningarna ej omfattas av förbuden i valutaför- ordningen (om de sker genom valutabank) kan valutaregleringen sägas gälla endast för kapitaltransaktioner. Det bör dock observeras att kapitalrörelser i realiteten kan åstadkommas genom förskjutningar av tidpunkten för löpande betalningar.

1.3.3. Svenska direkta investeringar i utlandet

Enligt OECD:s definition är en direkt investering en sådan investering som har till ändamål att etablera ett bestående ekonomiskt förhållande till ett företag och som ger möjlighet att utöva ett faktiskt inflytande på dess drift. Det är alltså fråga om kapitalinsats i ett företag i syfte att delta i den verksamhet som företaget bedriver. Motsatsen är en portföljinvestering. som sker enbart i placeringssyfte. Detta är en viktig distinktion. eftersom den svenska valutaregleringen i stort sett accepterar direkta investeringar men ej portföljinvesteringar. Begreppet portföljinvestering omfattar härvid ej enbart placering i värdepapper utan även andra kapitaltransaktioner i

placeringssyfte. t.ex. i form av bankinsättningar eller förvärv av fast

* egendom.

Till direkta investeringar hänförs inte endast insatser i form av aktiekapi- tal. Även ett lån från moderbolag till dotterbolag. annat än normal handelskredit, räknas som en direkt investering.

1.3.3.1 Gällande regler och praxis

I princip har valutaregleringen under normala förhållanden ej funnit skäl lägga hinder för direkta investeringar. Tvärtom har grundinställningen till dessa varit positiv. De omfattas av OECD:s kapitalliberaliseringskod och Sverige fann vid anslutningen till denna 1961 ej skäl att göra någon reservation på detta område. På grund av de valuta- och värdepapperstrans- aktioner investeringarna innebär krävs dock alltid riksbankens tillstånd. Riksbankens prövning har därvid tidigare kunnat inskränkas till att verifiera att det rört sig om en verklig direktinvestering och inte en portföljinveste- ring.

Då betalningsbalansen kraftigt försämrades 1969 infördes emellertid restriktioner mot svenska direkta investeringari utlandet. Härför krävdes att Sverige åberopade de undantagsregler i OECD:s kapitalliberaliseringskod som ger möjlighet att tillfälligt göra avsteg från liberaliseringsåtaganden vid tillfällen med betalningsbalansproblem (derogation). Restriktionerna inne- bar, att en direkt investering i utlandet i princip skulle vara exportfrämjande eller på annat sätt förmånlig från bytesbalanssynpunkt, utöver vad avser investeringens avkastning, för att tillstånd skulle lämnas. Det accepteras emellertid att denna effekt inträder först på längre sikt. Detta fick sitt uttryck i ett beslut 1972 att man skulle beakta att vissa utlandsinvesteringar. utan att därvid direkt exportfrämjande eller valutabesparande effekter kan påvisas. dock är av väsentlig betydelse för ett företags utvecklingskraft och internationella marknadsposition och därmed ett stöd för dess verksamhet i Sverige, Även beträffande dylika investeringar förutsätts att de skall vara förmånliga från bytesbalanssynpunkt, låt vara på längre sikt. Bytesbalans- effekten skall bedömas i jämförelse med den utveckling som skulle ha ägt rum utan investeringen.

Samtidigt härmed infördes krav på utlandsfinansiering av direkta investe- ringar i vissa fall. Upplåningskravet har därefter tillämpats olika under åren men sedan 1974 krävs i regel att en investering i utlandet i sin helhet finansieras genom upplåning i utlandet pä genomsnittligt minst 5 år. Undantag görs för investeringar i försäljningsbolag. i u-länder som är huvudmottagare av svenskt bistånd och för investeringar på mindre belopp än 1 mkr. Härigenom har den utgående investeringens påfrestning på betalningsbalansen kunnat förskjutas framåt i tiden.

Sedan 1974 medger valutalagen att riksbanken vid ianspråktagande av valutaregleringen utöver vad som sägs om penning- och valutapolitiken, även får beakta industri- och sysselsättningspolitiska strävanden. Hänsyn av *- sistnämnda slag får dock föranleda avslag på en ansökan endast då ett bifall ? p. g. a. beloppets storlek eller andra faktorer skulle åsamka landets intressen

utomordentlig skada (Zaå). Samtidigt med att detta tillägg gjordes i valutalagen utökades riksbankens valutastyrelse vid handläggning av ären—

den rörande direkta investeringar utomlands med representanter för ansvariga departement och för de anställda. Avsikten härmed var givetvis att dessa skulle tillföra styrelsen kompetens när det gäller de industr- och sysselsättningspolitiska aspekterna. Det uppställda skaderekvisitet. mm är hämtat från en motsvarande formulering i OECD:s kapitalliberaliserings— stadga. medför att avslag med hänvisning till industri- eller sysselsättnings- politiskt skadliga effekter endast i undantagsfall kan göras. Lagändringen 1974 har lett till att riksbanken i ärenden rörande nyinvesteringar och större följdinvesteringar i tillverknings- och sammansättningsföretag och i större tjänsteproducerande företag kräver uppgift om de anställdas inställning till den planerade investeringen. Erfarenheten hittills är att de anställda] regel är införstådda med företagets planer.

En effekt av att direkta investeringar är underkastade tillståndstvång från riksbanken blir. även om tillstånd regelmässigt skulle lämnas. att riksbanken får tillfälle att uppställa villkor. Det krav på utlandsfinansiering för vilket redogjorts ovan har sålunda kunnat framläggas såsom ett villkor för tillstånd.

Sedan 1949 har riksbanken. då investeringstillstånd lämnas. använt en form av villkor som fått benämningen Höganäs-villkor. Dessa villkor får sökanden skriftligen förbinda sig att iaktta för att tillståndet skall bli giltigt. Höganäs-villkoren har varit tre:

1. Investeraren får inte utan riksbankens tillstånd överlåta andelar i det utländska

företaget.

2. Investeraren får inte låta fondera vinstmedel i det utländska företaget (eller. vid minoritetsintresse. medverka därtill) i större utsträckning än vad som är skäligt med hänsyn till den för riksbanken uppgivna arten av företagets verksamhet.

3. Investeraren skall till riksbanken årligen överlämna årsredovisning för det utländska företaget.

Villkor 1 syftar bl. a. till att förhindra att en direktinvestering. för vilken riksbanken lämnat tillstånd. genom försäljning övergår till att bli en portföljinvestering. för vilken tillstånd inte hade kunnat erhållas eller att en delförsäljning medför att tillståndshavarens inflytande på det utländska företaget inte längre kan utövas.

Villkor 2 syftar till att förhindra att investeraren via ett utländskt dotterbolag med inom detta genererade medel upptar verksamhet eller gör kapitalplaceringar för vilka riksbanken inte skulle ha medgivit valutautförsel från Sverige. Utan tillstånd skall heller inte vinstmedel kunna användas för bildande av dotterdotterbolag. Däremot avser villkoret inte att hindra att vinstmedel fonderas för en normal konsolidering av det utländska företaget. Givetvis får också hänsyn tas till lagregler i värdlandet. Härutöver är det dock meningen att vinster skall tas hem till Sverige.

Villkor 3 avsåg att ge riksbanken insyn i det utländska företaget. bl. a. när det gäller vinstdisposition och verksamhet. jämförd med det ändamål som uppgivits för riksbanken.

Inga Höganäs-villkor brukar åsättas tillstånd till direkta investeringar i de nordiska länderna. Vid investeringar i u—länder har enbart villkor 1 använts. Härtill kommer att det finns investeringar sedan tiden före 1949. dvs. före dessa villkors tillkomst. Ofta har dock senare utvidgningar av dessa

investeringar eller andra transaktioner som krävt riksbankens tillstånd förekommit, varvid riksbanken fått tillfälle att uppställa villkor även för sådana äldre investeringar.

Då det bedömdes som otillfredsställande att uppgifter enligt Höganäs- villkor 3 sålunda ej erhölls för alla utländska dotterbolag. gjordes en teknisk förändringi slutet av l977. Villkor 3 avskaffades då och i stället infördes en generell föreskrift om redovisning av direkta investeringar i utlandet. Redovisningskravet omfattar därför numera dotterbolag i samtliga länder och även alla gamla investeringar från tiden före villkorens tillkomst. Utöver insändande av årsredovisning med balans— och resultaträkningar samt förvaltningsberättelse skall efter anmodan från riksbanken på särskild blankett redovisas vinstdisposition i dotterbolaget och hemtagen utdelning. Den nya föreskriften är baserad på 13 & valutaförordningen. som säger att envar är pliktig att. i den omfattning riksbanken finner erforderligt, till riksbanken lämna uppgift om bl. a. tillgångar i utlandet.

Innebörden från rättslig synpunkt av ett brott mot något av Höganäs- villkoren har hittills inte prövats av domstol. I fall då riksbanken betraktat någon disposition som en överträdelse av villkorens innehåll har efter kontakt med investeraren överenskommelse om rättelse kunnat nås.

Även för en desinvestering krävs i regel riksbankens tillstånd. Med desinvestering förstås en avveckling eller minskning av ett företagsengage— mangi utlandet. Tillstånd till desinvestering lämnas alltid under förutsättning att full likvid hemtas till Sverige. Eftersom ett finansiellt lån från moderbolag till dotterbolag betraktas som en direkt investering. är även en återbetalning av sådant lån en desinvestering. Generell dispens har utfärdats för kontraktsenliga amorteringar.

1.332. Utvecklingen av direktinvesteringarna och deras finansiering

Under 1960- och 70-talet har internationaliseringen av det svenska företa— gandet ökat kraftigt. Som framgår av figur 1.1 var de svenska direktinves- teringarna i utlandet och de utländska i Sverige ungefär lika stora under 1960-talet fram till 1968. I motsats till den internationella trenden fortsatte inte de ingående direktinvesteringarna att öka utan har t. o. m. gått ned något under 1970—talet. Med tanke på den höga inflationstakten har de ingående investeringarna i reala termer minskat kraftigt.

År 1969 skedde ett markerat trendbrott i nettoflödet av direktinvestering-

) ar (skillnaden mellan ut- och ingående investeringar). Under 1970-talets tre * första år var nettoutflödet en dryg miljard kr. per år. Efter 1975 .blev , ökningstakten större och 1977 noterades det största utflödet under efter-

krigstiden. nästan 3 miljarder kr. Den kraftiga ökningen av nettoutflödet 1976 och 1977 förklaras emellertid av speciella faktorer (svenska varvs

investeringar i utländska rederier genom leverans av fartyg som inte kunnat | betalas). 1979 uppgick nettoutflödet till drygt 2 miljarder kr. ' Enligt riksbankens praxis medgavs utlandsfinansiering av direktinveste- ringar under 1960-talet då önskemål härom fanns från investeraren. Prövningen av investeringarna inskränkte sig i övrigt till en äkthetskontroll för att därigenom gallra bort portföljinvesteringar. Eftersom den markerade

Mkr

_ Direktinvesteringar i utlandet 3000 nuo-o- Direktinvesteringar i Sverige

-—-- Skillnaden mellan ut- och ingående direktinvesteringar

2000

1000

--1000

—2000

Figur 1.I.: Utgående och —3000 ingående direktinveste- ringar" 1960—79 (mkr, 1960 62 64 66 58 löpande priser). aRedovisade med desinvesteringar fråndragna

70 72 74 : 76 78 l79

ökningen 1969 av de utgående direktinvesteringarna inträffade i ett prekärt betalningsbalansläge, beslöts att Sverige gentemot OECD bl. a. för denna transaktionstyp skulle åberopa artikel 7 c) i kapitalliberaliseringsstadgan om temporärt undantag från liberaliseringsförpliktelserna. I skydd av denna derogation har de utgående direktinvesteringarna sedan dess bedömts huvudsakligen från två utgångspunkter (förutom äkthetsprövningen). För det första har man önskat sålla bort sådana investeringar som inte bedöms ha exportfrämjande eller valutabesparande effekter. För det andra har det ställts villkor/krav avseende det sätt på vilket investeringen skall finansieras. (Utlandsfinansieringskravet skulle dock sannolikt kunna uppställas i viss utsträckning även utan derogation.)

Kriterierna om exportfrämjande eller i övrigt gynnsamma bytesbalansef— fekter har i stort sett bibehållits oförändrade sedan 1969. Däremot har regleringen av finansieringen tydligt varierats med avseende på förändring- arna i bytesbalansen. Klarast framgår detta år1969, då finansieringsvillkoren infördes, och år 1974, under vilka är merparten av de utgående direktinves-

teringarna pålades krav på långfristig finansiering (i genomsnitt minst fem år) i utlandet av hela investeringsbeloppet.

Utvecklingen av de utgående direktinvesteringarna och dessas finansiering framgår av tabell 1.3. Kolumnerna 1—4 i tabellen är baserade på riksbankens tillståndsstatistik och kolumnerna 5—6 på utnyttjandet av tillstånden (betal- ningsbalansstatistik). Utnyttjandet (kol. 5) har med få undantag följt tillståndssiffrorna förhållandevis nära, låt vara med viss eftersläpning. Under 1970-talet utnyttjades i genomsnitt ca 90 procent av tillstånden. Det bör observeras, att utlandsfinansiering enligt kolumn 3 avser tillstånd som till sin karaktär är olika genom tiden. Fram till derogationen 1969 lämnades tillstånd för frivillig utlandsupplåning. Åren 1970—73 föreskrevs upplåning i ett successivt minskande antal fall. Fr. o. m. 1974 föreskrivs utlandsfinan- siering för nästan alla mer betydande investeringar.

Av statistiken framgår att utlandsfinansieringen ökade något under 1970—1971 och att den mer liberala praxis som tillämpades de följande två åren bidrog till att väsentligt minska utlandsupplåningen. År 1973 var sålunda endast 16 procent av tillstånden förbundna med finansiering i utlandet. Skärpningen av regleringen år 1974 ledde till en stark ökning av den långfristiga upplåningen.

Tabell 1.3 Utgående direkta investeringar 1960—1979 - tillstånd, utnyttjande och utlandsfinansiering

År Tillstånd Utnyttjandeh Mkr. % av BNP Utlandsfinan- Transferering Mkr. Utlandsfinansierat. % siering. % från Sverige. %" (1) (2) (3) (4) (5) (6) 1960 288 0.4 — 148 1961 346 0,4 — 154 1962 430 0,5 11 — 310 1963 391 0,4 2 — 338 1964 747 0.7 14 — 483 1965 538 0,5 5 — 528 1966 735 0,6 21 — 612 1967 877 0,7 29 — 569 1968 673 0.5 12 229 1969 1 696 1.1 27 — 1 225 1970 1 093 0,6 34 — 1 103 1971 1 255 0,7 40 1 135 1972 1 975 1,0 28 1 461 1973 1 503 0.7 16 62 1 475 1974 2 430 1.0 59 27 2 101 1975 2 303 0.8 61 17 1991 . . 1976 3 476 1,0 56 14 2 814 47 1977 4 315 1,2 43 11 3 823 44 1978 3 005 0,7 56 17 2 559 49 1979 3 506 0,8 58 17 3 161 51

Summan av kolumn (3) och (4) understiger 100 med den andel som finansierats genom insats av varor och tjänster. Se särskilt 1977. 5 P. g. a. ofullkomligheter i statistiken inkluderar värdena för 1960—1970 desinvesteringar. Fr. o. m. 1971 anges det faktiska utnyttjandet. Källa: Sveriges Riksbank.

3 En utlandsfinansierad direktinvestering redo- visas brutto i betalnings- balansen med investe- ringen som kapitalutflöde och länet som kapitalin- flöde.

4 Se nästa sida.

Som framgår av tabell 1.3 (kol. 6) finansierades nästan hälften av direktinvesteringarna i utlandet under perioden 1976—79. Om man antar att utlandsfinansieringen var ungefär lika stor 1974 och 1975 — vilket verkar sannolikt utifrån en bedömning av tillståndsstatistikens utveckling 4 skulle den totalt sett ha uppgått till cirka 8 miljarder kr. 1974—79. Det långfristiga kapitalutflödet till följd av direktinvesteringarna skulle därmed ha begrän- sats med samma belopp.3 En del av utlandsupplåningen för direktinveste- ringar skulle naturligtvis kommit till stånd även utan valutareglering. Det är emellertid svårt att precisera storleken av denna autonoma upplåning. Erfarenheterna från 1960-talet (kol. 3) visar att utlandsfinansieringen kan variera mycket från år till år. i första hand sannolikt beroende på investerarens likviditet och kreditmarknadsläget i Sverige i förhållande till utlandet. Om man gör ett minimiantagande. att 10—15 procent av utlands— upplåningen fr. o. m. 1974 har varit autonom. skulle den icke-autonoma upplåningen 1974—1979 totalt ha uppgått till omkring 7 miljarder kr. Detta utgör således den av valutaregleringen framtvingade upplåningen. Detta belopp behöver dock i sin helhet inte motsvara en ökning av företagens utländska skuldsättning eftersom kompenserande ändringar i andra skulder kan ha förekommit.

Riksbankens finansieringskrav har påverkat inte bara utlandsupplåning— ens omfattning utan även dess löptider genom att föreskriva en minsta genomsnittlig kredittid av 5 år. Låntagarens fria val av den för honom mest lämpliga finansieringen har därmed begränsats till förmån för en mer långfristig upplåning som riksbanken bedömt vara mera ändamålsenlig ur samhällsekonomisk synvinkel.

1.333. Prövningen av direktinvesteringarna från bytesbalanssynpunkt

Hur mycket betyder begränsningen att direktinvesteringar skall vara export— främjande eller i övrigt förmånliga från bytesbalanssynpunkt? Det är svart att över huvud taget göra en uppskattning. Först måste påpekas. att regleringen varit mycket liberal på denna punkt. År 1972 fastslogs den ovan nämnda regeln att hänsyn även kunde tas till om investeringen var av ”väsentlig betydelse för ett företags utvecklingskraft och internationella marknadsposition och därmed ett stöd för dess verksamhet i Sverige". Även i detta fall förutsätts dock en förmånlig bytesbalanseffekt. låt vara på lång sikt. Riksbanken måste således ta ställning till om investeringen år till både företagets och bytesbalansens nytta. Är det första kriteriet uppfyllt vill det mycket till för att ansökan skall avslås. Den tillbakahållande verkan på direktinvesteringarna av så allmänt hållna kriterier som "utvecklingskraft" och "marknadsposition” måste rimligtvis bli liten. särskilt med tanke på att riksbanken så gott som uteslutande måste förlita sig till de fakta och bedömningar som presenteras av den sökande.

Under 1970-talet har avslag med stöd av export- och bytesbalanskriteriet huvudsakligen fördelats på följande investeringstyper:4

a) hotell-/restaurangrörelse b) vissa servicenäringar

c) mark- och fastighetsprojekt

d) utlokalisering av centrala företagsfunktioner5

e) bildandet av särskilda licensbolag”

f) vid investeringar där vinstmotivet är det enda bärande skälet.

Avslagen har emellertid varit högst obetydliga och uppgick under perioden 1975—1979 till 1 1/2 procent i antal och 1 procent i belopp av behandlade ansökningar. De flesta av avslagen avser mycket små investeringar (mindre än 1 mkr.).

Möjligheten att precisera avslagsgrunden i det enskilda fallet vid främst b)—e) kompliceras emellertid av att avslag kan ha flera samverkande orsaker.

Vid a)—c) är praxis svårbedömbar eftersom både avslag och tillstånd förekommer. Riksbanken har t. ex. ställt sig positiv till vissa annons= och konsultbyråers utlandsetablering liksom köp/uppförande av hotell i svenska researrangörers regi. Även fastighetsförvärv har tillåtits om de haft samband med annan verksamhet. Det framgår. att bedömningskriterierna sannolikt ger olika utslag i olika branscher.

Vid d)—f) är praxis mer precis och avslag ges regelmässigt. Vad beträffar f) kan det hävdas. att en lönsam utlandsinvestering — vid i övrigt netural bytesbalanseffekt leder till valutainflöde i form av vinsthemtagning. Detta bedöms emellertid inte vara ett tillräckligt starkt motiv. I många fall. särskilt inom den varuproducerande industrin. kan man emellertid säkert ofta relatera sådana investeringar till "företagets utvecklingskraft" och ”mark— nadsposition". varvid förutsättningarna för bifall bör vara goda.

De få avslagen kan inte utan vidare motivera slutsatsen att regleringen av direktinvesteringarna saknar tillbakahållande effekt. Kännedomen om riks- bankens restriktiva prövning av vissa transaktionstyper torde ha avhållit företag från att söka tillstånd. För dessa transaktioner bör det därmed finnas en uppdämd efterfrågan.

1.3.3.4 Prövningen av direktinvesteringar från industri- och sysselsättningspolitisk synpunkt

Möjlighet till industri- och sysselsättningspolitisk prövning av direktinveste- ringar infördes 1974. Enligt den detta år införda 2 aå valutalagen kan en ansökan om direktinvestering avslås när "denna på grund av beloppets storlek eller andra faktorer skulle åsamka landets intressen utomordentlig skada”. Lydelsen innebär att andra anmärkningen i OECD:s kapitallibera-

4 Dessutom finns ett antal avslag som baseras på dels äkthetsprövning, dvs. att investeringen verkligen är en direktinvestering och inte en portföljinvestering. dels en prövning som behövs för att hindra kringgående av lagar och bestämmelser. Avslag på grund av det senare har. oavsett bytesbalanseffekten. getts i en del fall när privatpersoner ansökt om att få göra direktinvestering utomlands. Det finns nämligen , risk att bestämmelserna avseende emigrantvaluta därigenom kan kringgås. Bifall har emellertid regelmässigt getts om den sökande i stället valt att göra investeringen genom en svensk juridisk person. 5T. ex. koncernledning. forskning och utveckling samt finansiering. 6 För licensiering av tillverkningsråitter och uppsamling av licensintäkter.

7Jfr SOU 1974:100 5. 89 Internationella Över- enskommelser och svensk rätt.

liseringsstadga ordagrant överförts till den svenska lagtexten. Möjligheterna att använda valutalagen i närings— och sysselsättningspolitiskt syfte är därför avsevärt begränsade. Under nuvarande period av derogation med dess betalningsbalansmotiverade prövning. finns dock vissa möjligheter att väga in även de näringspolitiska effekterna i riksbankens prövning. I ett begränsat antal fall, där investeringen inte kan väntas få en export- eller bytesbalans- främjande effekt. har riksbanken meddelat avslag med stöd av derogationen. Det har exempelvis gällt utflyttning av koncernledningar eller forskningsav- delningar, där företagen inte kunnat åberopa exporteffekter och där myndigheterna ansett att det är ett industripolitiskt intresse att behålla strategiska företagsfunktioner i Sverige. Möjligheterna att genomföra en liknande prövning utan stöd av derogation är beroende av tolkningen av andra anmärkningen.

I den praktiska tillämpningen av 2 a så har emellertid formuleringen ”utomordentlig skada” skapat osäkerhet på två plan. För det första är det oklart vad som egentligen åsyftas i andra anmärkningen i kapitalliberalise— ringsstadgan liksom vilken tolkning OECD:s medlemsländer kommit att ge uttrycket. Efter hand har framkommit att myndigheterna i flera länder tolkar anmärkningen extensivt och utövar en kontroll över direktinvesteringarna. både med hjälp av valutareglering och med andra metoder. utan att för den skull stöda sig på vare sig reservation eller derogation mot åtaganden enligt kapitalliberaliseringsstadgan.

Den andra oklarheten vid bedömningen av direktinvesteringarna gäller innebörden av riksdagens ställningstagande år 1974. Klart är att den direkta anknytningen till kapitalliberaliseringsstadgan infördes för att markera att Sverige inte skulle frångå sina internationella åtaganden. Däremot råder osäkerhet om 2 a % skall följas strikt enligt dess bokstav eller enligt internationellt gängse mer extensiva tolkningar av uttrycket "utomordentlig skada”.

I fall där text ur internationella konventioner direkt överförs till svensk lagtext brukar i propositionen ett särskilt utlåtande lämnas i tolkningsfrå- gan.7 Eftersom formuleringen av 2 aå tillkom vid utskottsbehandlingen i riksdagen gjordes aldrig någon precisering av bestämmelsens innebörd. Riksbanken har hittills ansett. att lagen och dess förarbeten inte ger utrymme för annat än en bokstavlig tillämpning. Den svenska tolkningen av andra anmärkningen har således blivit mer restriktiv än den som görs i många andra länder.

Avslagsfrekvensen är mycket låg vid ansökningar om direktinvesteringar. Avslag med hänvisning till "utomordentlig skada" har sedan 1974 skett endast två gånger. Båda ärendena avsåg s. k. utflaggning av fartyg. Efter överklagande ändrade bankofullmäktige i det ena fallet valutastyrelsens beslut. I det andra fallet skedde aldrig något överklagande. De fackliga organisationerna hade i dessa fall avstyrkt framställan (se mer härom nedan).

En viktig fråga i samband med riksbankens bedömning av investeringarnas närings- och sysselsättningspolitiska effekter är om man kan hindra en enskild investering i syfte att förebygga en trendmässig utveckling som inte bedöms önskvärd. Frågan är således om det är möjligt att även beakta den prejudicerande verkan av ett bifall.

Det är omtvistat om lagens förarbeten ger stöd i någondera riktningen. Frågan aktualiserades i ett utflaggningsärende 1976 där valutastyrelsen meddelade avslag med den huvudsakliga motiveringen att ett positivt beslut skulle leda till en omfattande utflaggning med allvarliga konsekvenser för sjöfartsnäringens framtid i landet. Vidare hävdades. att stadgandet i 2 aä skulle bli praktiskt taget verkningslöst om hänsyn inte kunde tas till utvecklingen för denna typ av direktinvesteringar. Under hänvisning till förarbetena inför 1974 års ändring av valutalagen hävdade den sökande i sitt överklagande av valutastyrelsens beslut. att varje enskilt fall inte kunde bedömas annat än på sina egna omständigheter. Fullmäktige undvek denna principiella fråga genom att hänvisa till att det åvilade kommerskollegium att reglera fartygsöverlåtelser utifrån samhälleliga och näringspolitiska utgångs— punkter. Mot den bakgrunden ansågs riksbanken endast behöva göra en mer begränsad prövning från valutasynpunkt. Därmed ansåg sig fullmäktige inte ha anledning att motsätta sig ett bifall till ansökan. En sannolik förklaring till osäkerheten om tolkningen av lagstiftningen är att lagstiftaren förbisett denna speciella problematik. Sedan 1974 inhämtar riksbanken vid prövning av direktinvesteringar yttrande från det ansökande företagets lokala fackliga organisationer för att därmed få vägledning vid bedömningen av de sysselsättningsmässiga effekterna. Detta görs regelmässigt vid nyinvesteringar och större följdin- vesteringar i tillverknings- och sammansättningsföretag samt i större tjänsteproducerande företag. Riksbanken har olika möjligheter att inhämta de lokala fackliga organi— sationernas yttrande. När den sökande är ett så stort företag att det finns facklig styrelserepresentation räcker det att riksbanken får del av protokollet från det möte där styrelsen godkänt investeringen. I andra fall kan protokoll begäras från MBL-förhandling. eftersom en utlandsinvestering innebär en sådan förändring av företagets verksamhet att arbetsgivaren har 5. k. primär förhandlingsskyldighet enligt medbestämmandelagen. I de återstående fåtaliga fall då de anställda inte redan tagit ställning till utlandsinvesteringen måste den sökande i särskild ordning inhämta personalens uppfattning. Ibland kan det råda tveksamhet om vilken personalkategori som skall yttra sig. Det har t. ex. förekommit att de anställda i ett mindre holdingbolag för en koncern tillstyrkt en investering som i praktiken berört anställda i något av de producerande bolagen i koncernen. I sådana fall uppmanar riksbanken den sökande att höra de anställda inom företagsgruppen som bedöms komma att bli mest berörda av investeringen. ! En utvidgning av verksamheten i ett svenskt företags dotterbolag i * utlandet. finansierad utan inblandning av svensk part, t. ex. med dotterbo- lagets egna medel eller dess egen upplåning utanför Sverige, kan inte prövas * enligt valutaregleringen eftersom denna inte omfattar valutautlännings ; handlande. Tillstånd krävs emellertid om moderbolaget skall engageras * genom ett borgensåtagande till förmån för dotterbolaget. I samband med denna tillståndsprövning görs från riksbankens sida en bedömning av investeringens betalningsbalansmässiga och näringspolitiska effekter endast då det är fråga om en väsentlig utökning av dotterbolagets verksamhet. De anställdas synpunkter inhämtas då också. i

Det ringa antalet avstyrkanden från de fackliga organisationerna kan inte

8Med hänvisning till OECD:s definition av direkta investeringar kan man hävda att över- låtelser med bevarat driftsinflytande är en direktinvestering och inte enbart en försälj- ning.

tas som ett helt tillförlitligt tecken på att arbetsgivare och anställda sedan lagens tillkomst alltid varit överens om utlandsinvesteringarnas nödvändig- het. Riksbankens statistik speglar nämligen inte fall där de anställda ställt sig avvisande till en investering och företagsledningen av denna anledning beslutat avstå från investeringen. Några sådana fall har under hand kommit till riksbankens kännedom.

Riksbanken inhämtar synpunkter från lokalt fackligt håll i minst femhund- ra ärenden per år. Bankens praxis härvidlag grundas på en tolkning av riksdagens beslut är 1974 och på ett allmänt uttalande av samma innebörd från finansutskottet (FiU 1976/77124 s. 17). Den tillämpade praxis står i kontrast mot den stränga tolkning man gett skaderekvisitet "utomordentlig skada” i 2 a åvalutalagen för att en ansökan om direktinvestering skall kunna avslås av industri- eller sysselsättningspolitiska skäl.

Som framgått ovan har avslag med hänvisning till "utomordentlig skada” meddelats i två utflaggningsärenden där de anställda också avstyrkt bifall. I andra fall där avstyrkande förelegat, vilket dock är en mycket ovanlig företeelse, har ansökningarna bifallits på grund av att skaderekvisitet bedömts så strängt. Avstyrkande har skett i ett antal ärenden avseende fartygsöverlåtelser under senare år. Bedömningarna av sysselsättningseffek- terna har för dessa ärenden emellertid flyttats över på kommerskollegium. I övriga ärenden har avstyrkande bara förekommit en gång (med motiveringen [ att värdlandets regim ogillades). Det händer dock att investeringarna i tillstyrks av de fackliga organisationerna med den reservationen att investeringarna inte får påverka/minska sysselsättningen för de anställda i Sverige. | Med den hittillsvarande tolkningen av skaderekvisitet enligt 2 a & valuta- lagen finns det således små möjligheter att beakta ett avstyrkande av de fackliga organisationerna trots att riksbanken anser sig vara förpliktad att inhämta yttrande i alla investeringsärenden av betydelse. Därmed kan de anställda sällan påverka riksbankens prövning. Det hindrar naturligtvis inte att de anställda på det lokala planet kan påverka företagens investeringsbe- slut. Sjöfartsinvesteringar kommer till riksbanken på två vägar, dels som tillståndspliktiga ärenden avseende direktinvesteringar i utlandet, dels som remissärenden från kommerskollegium (KK) angående överlåtelse av fartyg för registrering i annat land (numera med stöd av 1977 ars lag om överlåtelse av fartyg). I det förstnämnda fallet bedöms investeringen med stöd av derogationen enligt artikel 7 c) 1 OECD:s liberaliseringskod på samma sätt som andra direktinvesteringar, dvs. att den skall ha positiv bytesbalansef— fekt. I det andra fallet kan det vara fråga om antingen en ren försäljning eller en överlåtelse där överlåtaren bevarar ett inflytande över fartygets drift (s. k. utflaggning).8

Fartygsöverlåtelser har sedan andra världskriget handlagts av KK enligt 1939 års lag (1939:299) om förbud mot överlåtelse av fartyg. KK har därvid gjort bl. a. en handelspolitisk bedömning. Sedan 1957 har prövningen skett i samråd med riksbanken. Mot bakgrund av överlåtelselagens karaktär av kristidsreglering blev KKzs prövning med tiden mer summarisk. Den reella 1 granskningen av transaktionerna kom därvid att ske i riksbanken. Den ökade . frekvensen av s. k. utflaggningsärenden ledde till att de industri- och

sysselsättningspolitiska aspekterna tillmättes allt större vikt.

Med tanke på de speciella omständigheter som rått på sjöfartsområdet under det senaste decenniet blev fartygsöverlåtelser till utlandet 1977 reglerade i en ny temporär överlåtelselag (SFS 1977:49). Därmed utförs den närings- och sysselsättningspolitiska prövningen av dessa investeringar hos KK. Enligt 1977 års lag skall KK:s prövning lägga särskild vikt vid hur överlåtelsen påverkar effektivitet och sysselsättning inom sjöfartsnäringen samt de ombordanställdas arbetsvillkor. Om överlåtelsen skulle strida mot "väsentligt allmänt intresse” skall tillstånd inte ges. Med denna bestämmelse har man i första hand velat försvåra fartygsöverlåtelse till s.k. bekvämlig- hetsflagg. Ärenden av större principiell räckvidd underställs i regel regeringen för prövning.

Överlåtelser med bevarat driftsinflytande synes inte kunna förbjudas med hänsyn till förpliktelserna enligt OECD:s kapitalliberaliseringsstadga såvida inte andra anmärkningen i stadgan kan åberopas i det enskilda fallet (eller betalningsbalansskäl under derogation). Bestämmelsen avseende ”väsent- ligt allmänt intresse" är utformad så att den motsvarar ”utomordentlig skada” i 2 a & valutalagen. Därmed torde det vara en viss bristande konsekvens i den svenska synen på vad det internationella åtagandet på denna punkt egentligen omfattar. I valutalagens tillämpning är, som tidigare redovisats, tolkningen av andra anmärkningen mycket strikt. Som nämnts, är det ur juridisk synvinkel inte klarlagt huruvida man vid prövningen får ta hänsyn till ev. precedenseffekter av ett bifall. På basis av 1977 års överlåtelselag görs på sjöfartsnäringens område däremot i praktiken en mer extensiv tolkning av åtagandet i kapitalliberaliseringsstadgan och bedöm- ningen i det enskilda fallet görs dessutom utifrån en övergripande politik för en hel bransch. Eftersom den närings- och sysselsättningspolitiska gransk- ningen görs av en annan myndighet begränsas riksbankens bedömning till de valutamässiga aspekterna.

Specialregleringen av fartygsöverlåtelser är intressant inte bara med anledning av dess förhållande till Sveriges internationella åtaganden utan även av den anledningen att det är det enda fall av direktinvestering där de industri- och sysselsättningspolitiska övervägandena överförts från riksban- ken till annan myndighet.

1.3.4 Utländska direkta investeringar i Sverige Även för utländska direkta investeringar i Sverige behövs tillstånd från riksbanken på grund av de betalnings- och värdepapperstransaktioner som krävs när investeringen skall genomföras. Sådant tillstånd lämnas alltid. i Riksbankens prövning inskränks till en verifiering av att det gäller en verklig direktinvestering och inte en portföljinvestering. Då investeringen utgör ett finansiellt lån från utländskt moderbolag kräver dock riksbanken för

* närvarande att lånet löper på genomsnittligt minst 5 år. Ett utlandsägt företag 1 Sverige är givetvis valutainlänning som andra 1 j Sverige registrerade företag och kan som sådan uppta län 1 Sverige utan att ivalutaregleringen berörs. Emellertid förekommer det att moderbolaget i utlandet vill finansiera en investering i Sverige med ett lån på den svenska kreditmarknaden. Om det då är fråga om belopp på 5 mkr eller mer som ej

avser anskaffning av rörelsekapital, har riksbanken sedan 1974 krävt att minst hälften av beloppet tillförs från utlandet. (Beloppsgränsen nöjdes 1979-01-01 från 1 mkr.).

Valutaförordningen innehåller ett förbud mot långivning mellan vautain— länningar mot säkerhet av borgen av någon som är bosatt i utlandet (6.5 2 st. 3 p.). Förbudet har betydelse huvudsakligen för utlandsägda företags upplåningi Sverige. Om det utländska moderbolaget vill göra en investering i dotterbolaget och finansiera denna genom dotterbolagets upplåning i Sverige mot moderbolagets borgen krävs riksbankens tillstånd. Om det är fråga om belopp på 5 mkr. eller mer som inte avser rörelsekapital krävs för tillstånd att moderbolaget tillför minst hälften av beloppet från utlandet. Detta är analogt med vad som gäller när ett utländskt moderbolag i samma syfte tar upp ett lån i Sverige.

Vid direkt investering i Sverige genom övertagande av företag här får likvid med högst 1/3 erläggas med aktier i det utländska företaget.

Någon näringspolitisk eller sysselsättningsmässig prövning av ingående direktinvesteringar görs ej av riksbanken. Denna sker i stället hos regeringen eller industriverket med stöd av 1973 års ändring (prop. 1973z72, SFS 1973:305, 307, 309) till 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. Den grundläggande föreskriften i 1916 års lag . innebär att utländska företag (och vissa likställda svenska företag) inte får i förvärva fast egendom här i landet utan särskilt tillstånd. För att hindra l kringgående av förbudet genom köp av svenska aktier föreskrivs, att svenskt i aktiebolag får förvärva fast egendom endast om det har 5. k. utlänningför- behåll i bolagsordningen, vilket begränsar det utländska intIytandet till högst 20 procent av röstetalet och 40 procent av aktiekapitalet. Om det utländska inflytandet skall vara större än vad som anges i förbehållet måste det svenska företaget begära hos regeringen att få höja de angivna gränserna. Syftet med 1973 års lagändring var att regeringen vid prövningen av ärende om utlänningsklausul även skulle kunna pröva om det stred mot ”väsentligt allmänt intresse” att det svenska företaget övergick i utländsk ägo. Bedöms så vara fallet kan investeringen hindras. Bestämmelsen hänför sig således även här till andra anmärkningen i OECD:s kapitalstadga.

Vad som åsyftas med väsentligt allmänt intresse har preciserats i lagens förarbeten. Bl. a. avses övertagande av svenskt företag som på grund av sin storlek har särskild betydelse för landets ekonomi eller som äger unika maskiner eller har andra tillgångar som teknik, know-how, patent och varumärken.

Vid regeringens prövning av borttagande av utlänningsklausul infordras i regel utfästelser (”declaration of intent”) från det köpande företagets sida om den framtida verksamheten i det övertagna företaget (avseende| sysselsättning, forsknings- och utvecklingsverksamhet etc. ). Yttrande frånL de fackliga organisationerna inhämtas alltid. lndustriverket bereder alla ärenden och fattar beslut 1 de fall antalet anställda understiger 100 hos deti inhemska företaget. I övriga fall beslutar regeringen.

Tillståndsgivningen efter 1973 års ändring av 1916 års lag har varit oförändrat liberal. Endast i enstaka fall har bolag vägrats att ta bort, utlänningsförbehåll. l

Utöver 1916 års lag finns ett stort antal lagar som särskilt reglerar ingående!

direktinvesteringar i t. ex. försäkringsföretag, kreditupplysningsföretag och företag som tillverkar krigsmateriel.

Sammanfattningsvis torde kunna konstateras att tolkningen av "väsentligt allmänt intresse” och därmed av andra anmärkningen i kapitalliberalise- ringsstadgan är mer extensiv än den som legat till grund för prövningen av utgående direktinvesteringar enligt 2 a 5 valutalagen.

1.3.5 Portföljinvesteringar

I motsats till vad som gäller för direkta investeringar medges i princip ej portföljinvesteringar, vare sig svenska i utlandet eller utländska i Sverige. Sålunda får valutainlänning inte i utlandet i placeringssyfte förvärva utländska värdepapper eller fast egendom eller göra insättningar i utländsk bank eller andra placeringar av portföljkaraktär. Visserligen får valutabank öppna kronkonto för valutautlänning, men eftersom sådant konto ej får vara räntebärande undanröjs därigenom utländskt intresse för placeringar av portföljkaraktär på kronkonto.

Motivet för det strikta förbudet mot portföljinvesteringar är att söka hindra att kortfristigt lättrörligt kapital strömmar fram och tillbaka över gränserna, i enlighet med valutaregleringens uppgift att vara ett stöd för penning- och valutapolitiken. Att man i en viss ekonomisk situation samtidigt vill hindra såväl inflöde som utflöde av kapital förklaras av att portföljin- vesteringar p. g. a. sin lättrörliga natur ej med säkerhet kan förväntas bli bestående någon längre tid. Även i en situation då kapitalimport i övrigt är angelägen vill man således ej ha kapitalimporti form av köp av värdepapperi svenska kronor. Sådant kapital reagerar nämligen ofta mycket snabbt på förändringar i växelkursförväntningar och kan därför väntas i ett ansträngt valutaläge strömma i en riktning som förvärrar läget. När det gäller finansiella län kan däremot tidpunkten för betalningsströmmarna kontrolle- ras.

Trots det allmänna önskemålet att förhindra portföljinvesteringar finns det en rad dispenser från de generella förbuden på detta område. Här skall endast de som gäller värdepapper behandlas.

De förbud det här gäller avser främst in- och utförsel av värdepapper, förminskning av innehav av utländska värdepapper och betalningar till och ' från valutautlänning för värdepapperstransaktioner. Förbudet mot förminskning av innehav av utländska värdepapper gäller . sålunda inte för överlåtelse till riksbanken eller valutabank (9 % valutaför- l ordningen). Därtill har riksbanken utfärdat en dispens för överlåtelser mellan valutainlänningar. (Denna liksom följande dispenser gäller ej direktinveste- ringsaktier.) Det förekommer därför en fri marknad i Sverige för den stock av utländska värdepapper som innehas av valutainlänningar. Eftersom 1 efterfrågan överstiger utbudet, som ju ej får fyllas på från utlandet, sker 1 omsättningen till en högre kurs än i värdepapperets hemland. Denna överkurs, den s. k. switchpremien, ligger vid 15 a 17 %. Kursen är dock ej helt marknadsstyrd utan hålls traditionellt konstant av bankerna. Trots överkursen finns det en viss otillfredsställd efterfrågan. Vidare får försäljning av utländska värdepapper ske i utlandet under förutsättning att likvid mottas genom valutabank. Denna dispens torde ej ha

större betydelse för utländska aktier så länge överkurs betalas för sådana i Sverige, men den möjliggör t. ex. inlösen av utländska obligationer.

Dispens föreligger för valutainlännings omplacering (switch) av innehav av utländska värdepapper som förvaras i Sverige. För rätten att göra sådana omplaceringar gäller vissa villkor. Omplaceringen. som skall ske genom valutabank eller annan fondkommissionär, tillgår så att värdepapperen utförs till utlandet och där försäljes, varefter likviden används för köp av andra utländska värdepapper som därpå införs till Sverige. Betalningarna skall gå genom valutabank. Högst sex månader får förflyta mellan försäljning och köp. Endast börsnoterade värdepapperfår förvärvas. Om någon innehar utländska värdepapper som förvaras i utlandet, t. ex. på grund av arv från utlandet eller p. g. a. tidigare bosättning i utlandet, kan tillstånd lämnas till omplacering utan förmedling av valutabank och utan införsel till Sverige.

Valutainlänning som har utländska aktier kan i begränsad utsträckning delta i nyemission i det utländska bolaget. Valuta får i princip ej föras ut för ändamålet. Aktieägaren får dock i utlandet sälja så många teckningsrätter som han erhåller på grund av sitt innehav, att försäljningslikviden tillsammans med kvarvarande teckningsrätter räcker som likvid vid nyteck- ning. Detta innebär att aktieägaren inte kan delta fullt ut i en nyemission. Dock får härutöver högst 1 000 kr föras ut för ändamålet.På motsvarande sätt kan valutainlänning som äger aktier i bolag som gör en fondemission få föra ut valuta motsvarande högst 1 000 kr. för förvärv av delbevis.

Börsnoterade svenska värdepapper (lydande på svenska kronor) som befinner sig i utländsk ägo får återköpas till Sverige med betalning till utlandet genom valutabank. Som villkor härför gäller för VPC-registrerade aktier, att innehavet enligt aktiebrevet av VPC är registrerat på utländsk adress och för övriga värdepapper att de är åtföljda av ett s.k. affidavit. Härmed förstås en försäkran, utfärdad av välkänd utländsk bank eller bankir, att värdepapperen ej vid någon tidpunkt under de närmast föregående fem kalenderåren ägts av valutainlänning eller att de med riksbankens tillstånd förvärvats från valutainlänning.

Valutautlänning som äger svenska börsnoterade värdepapper (lydande på svenska kronor) får på vissa villkor göra omplaceringar i andra svenska börsnoterade papper (switch). De värdepapper som valutautlänningen avyttrar skall vara åtföljda av affidavit eller vara VPC-registrerade. Säljare och köpare i utlandet skall vara en och samma person. Innehav av obligationer får ej omplaceras i aktier. Högst tre månader får förflyta mellan försäljning och köp.

För återköp från emigranter och för emigranters omplaceringar finns särskilda regler.

Ut- och införsel av svenska värdepapper har under 1970-talet ökat från ca 100 mkr till ca 700 mkr respektive från ca 150 mkr till ca 1 000 mkr per år (tabell 1.4). Huvuddelen av dessa belopp representerar switch-tramsaktio-_ ner, medan nettot väsentligen bör avse återköp. ,

Affidavitreglerna är till för att försvåra för valutainlänningar ochi emigranter att genom utsmuggling av värdepapper utan riksbankens tillståndi skaffa sig medel i utlandet. Att man kan avstå från affidavitkravet när det: gäller VPC-registrerade aktier som bär utländsk adress beror på att' riksbanken via VPC får information om adressändringar.

Tabell 1.4 Ut- och införsel av värdepapper 1969—79, mkr”

1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979

Utländska värdepapper Utförsel 569 541 1 158 924 587 528 772 952 I 487 1 809 1 937 Införsel 572 557 1 084 927 707 536 768 930 1 453 1 735 1 884 Netto —3 —16 74 —3 —120 —8 4 22 34 74 53 Svenska värdepapper Utförsel 125 94 210 195 228 145 382 367 707 787 740 Införsel 244 140 323 402 367 334 520 508 981 993 1 123 Netto —1 19 —46 —1 13 —207 —139 —189 —138 —141 —274 —206 —383

"I siffrorna ingår utländska obligationsemissioner i Sverige, men inte svenska obligationsemissioner utomlands. Källa: Bankinspektionen.

Valutautlänning som äger börsnoterade aktier i svenskt bolag som genomför en nyemission får delta i emissionen så långt honom på grund av aktieinnehavet tillkommande teckningsrätter medger under förutsättning att likvid för nyteckningen överförs från utlandet genom valutabank.

Vid fondemission får valutautlänning genom betalning från utlandet via valutabank köpa till det antal delbevis som fordras för tilldelning av en fondaktie då innehavet av gamla aktier ej motsvarar helt antal fondak- tier.

Slutligen finns en dispens för ut- och införsel av värdepapper genom valutabank eller annan fondkommissionär i vissa fall, nämligen dels för genomförande av medgiven transaktion, dels för tekniska åtgärder av olika ' slag, såsom komplettering eller utbyte.

Då riksbanken 1974 sökte vägar att genom kapitalimport åstadkomma en finansiering av underskotten i bytesbalansen för detta och kommande år upptogs frågan om lämpligheten att som ett led i kapitalimporten också acceptera utlänningars köp av svenska aktier. Denna utväg avvisades emellertid med hänvisning till riskerna för betalningsbalansmässiga påfrest- ningar vid återflöde till utlandet av portföljinvesterat kapital, riskerna för störning av kreditpolitiken och riskerna för störningar på Stockholms- börsen. Även frågan om kostnaderna för kapitalimporten vid försäljningar och återköp i olika kurslägen diskuterades.

Dock framhölls, att om man vid försäljning av aktier till utlandet kunde nå kategorier som var mindre intresserade av kortsiktig avkastning och mer av riskspridning eller andra långsiktiga motiv, skulle riskerna för större återförsäljningar vid olämpliga tidpunkter i hög grad minska. Valutastyrel- sen beslöt därför 1975 att tillstånd skulle kunna lämnas till utländska förvärv av svenska aktier om dels särskilda skäl förelåg och dels försäljningen kunde ske i utlandet i form av konvertibla obligationer, warrants eller riktade aktieemissioner eller i övrigt i större aktieposter till köpare som kunde antas göra mer varaktiga placeringar. Valutastyrelsen har 1979 beslutat att . försäljning av svenska aktier till utlandet härutöver skall kunna medges i ; vissa fall på ansökan från det företag, vars aktier skall säljas. En förutsättning skall då vara, att aktieöverlåtelsen bedöms medföra fördelar från export- eller kapitalförsörjningssynpunkt.

Uppgifter har hittills saknats om hur stor andel av de svenska börsföreta—

gens aktier som är placerade i utlandet. Valutakommittén har därför låtit Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag genomföra en beräkning baserad på de offentliga aktieböckerna och de offentliga förteckningarna över de större förvaltarregistrerade innehaven per 25 februari respektive 25 mars 1980. Det betyder dels att poster som understiger 501 aktier ej alls kommit med i materialet, dels att materialet inte omfattar de i början av året ej VPC-anslutna börsbolagen (ett fåtal bolag). Undersökningen omfattade såväl aktier noterade på börsens A-lista. som aktier på fondhandlarlistan.

Bolagen fördelades i två grupper, dels de i början av året utomlands börsnoterade bolagen (AGA, Alfa-Laval, ASEA, Atlas Copco. Electrolux. L M Ericsson, Esselte, Gränges, Sandvik, SKF. Swedish Match och Volvo), dels övriga börsnoterade bolag.

För gruppen utlandsnoterade bolag var det totala börsvärdet vid under- sökningstillfället 15 502 mkr och värdet av de utlandsregistrerade innehaven av poster på mer än 500 aktier 722 mkr, d. v. 5. 4,7 procent av dessa bolags totala börsvärde.

För att uppskatta andelen utlandsregistrerade poster under 501 aktier genomförde valutakommittén också en stickprovsundersökning av sådana innehav för de utlandsnoterade bolagen. Den visade att det utlandsregistre— rade innehavet av sådana poster motsvarade omkring 32 mkr eller 0,2 procent av de utlandsnoterade bolagens totala börsvärde vid undersöknings- tillfället. Totalt skulle därmed ca 4,9 procent av de utlandsnoterade bolagens aktier befinna sig i utländsk ägo. (”Utlandsregistrerade aktieinnehav” betyder här innehav som registrerats på utländsk adress. Detta innebär att en del innehav kommit med vilkas ägare endast tillfälligt bor i utlandet.)

För övriga börsnoterade bolag var det totala börsvärdet 38 540 mkr och värdet av de utlandsregistrerade aktieinnehaven av poster på mer än 500 aktier 635 mkr, d. v. 5. 1,7 procent av dessa bolags totala börsvärde.

1.3.6 Krediter

Valutaregleringens uppgift att främja penning- och valutapoliken fullgörs genom att den används för att söka avgränsa den inhemska kreditmarknaden från okontrollerat inflytande från utlandet. Kapitaltransaktioner mellan Sverige och utlandet är därför föremål för reglering. Detta innebär inte att regleringen söker förhindra alla slag av kapitaltransaktioner. Vissa slag medges alltid, andra är permanent förbjudna, medan andra åter är föremål för varierande praxis.

Nyss har beskrivits hur direkta investeringar i princip är accepterade, medan portföljinvesteringar i princip ej medges. När det gäller krediter kan som en allmän karakteristik sägas, att normala kredittransaktioner för finansiering av svensk utrikeshandel i regel är tillåtna, medan riksbankens praxis när det gäller finansiella lån utgör ett ekonomisk-politiskt instrument och därför kan varieras med konjunkturpolitiken.

De förbud i valutaförordningen som är mest aktuella i samband med kredittransaktioner är betalningsförbuden i 5 och 6 åå, förbudet att skuldsätta sig i 6 & och förbudet att medge anstånd eller uppskjuta betalningi 10 &. Något direkt förbud att ge lån till utlandet finns ej i valutaförordningen. Sådan långivning förhindras dock i regel genom förbuden mot betalning.

1.3.6.1 Leverantörskrediter

Från förbudet att sätta sig i skuld till någon som är bosatt i utlandet är redan i valutaförordningen undantaget ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor. Härmed ligger en mycket stor och viktig kategori av krediter, nämligen krediter direkt mellan köpare och säljare, vanligen kallade leverantörskrediter, i praktiken helt utanför valutaregle- ringens räckvidd. Visserligen finns förbudet i 10%? mot medgivande av anstånd och uppskjutande av betalning (däremot ej något motsvarande förbud att påskynda betalning). Förbudet är emellertid inskränkt genom tillägget "såvitt ej annat följer av handelsbruk”, vilket torde göra det ytterst vanskligt att leda i bevis att en iakttagen senareläggning av en betalning innebär en överträdelse av förbudet.

Med en import och en export som är av storleksordningen 140 miljarder kr per år vardera inses lätt att även mycket små tidsförskjutningar av betalningsmönstret kan ge ett mycket stort utslag på valutareserven. Detta i kan riksbanken således ej påverka med nuvarande valutareglering (se bilaga 1.3).

1.3.6.2 Kommersiella krediter

Med kommersiella krediter avses här krediter för finansiering av svensk export och import av varor och tjänster, lämnade av tredje part, d. v. 5. av ett kreditinstitut. För utlandskrediter krävs i princip alltid tillstånd. För en väsentlig del av de kommersiella krediterna har generella tillstånd lämnats till valutabankerna, vilket innebär att företagen i dessa fall ej behöver söka tillstånd från riksbanken.

Valutaregleringen söker i princip ej hindra kommersiella krediter som överensstämmer med normal kommersiell praxis. Vid kredittider över 6 månader söker riksbanken bedöma huruvida kreditens längd är normal för ifrågavarande varuslag. Även krav på viss andel kontantbetalning kan uppstiillas i samma syfte.

I enlighet med dessa principer lämnar riksbanken tillstånd till svensk exportÖt att i utlandet uppta lån i utländsk valuta för att finansiera egen leverantörskredit vid förestående varuexport och till svensk importör för att finansiera förestående varuimport. Sådant tillstånd kan avse revolverande belopp som bestäms med hänsyn till sökandens totala export respektive import och till inom branschen normal kredittid och brukar då lämnas för ett år i taget.

Nyssnämnda upplåning kan medges ske via valutabank, vilket innebär att banken lånar i utlandet i eget namn för vidareutlåning i utländsk valuta till exportören respektive importören.

Vad här sagts om finansiering i utlandet av varuexportkrediter och varuimport gäller också för finansiering av transitohandel och av export och import av tjänster.

När det gäller varuexport och varuimport och då kredittiden ej överstiger 6 månader kan utlandsfinansiering via valutabank dessutom ske utan att exportören respektive importören behöver begära tillstånd. Riksbanken har nämligen lämnat valutabankerna generella tillstånd fr. o. m. 1979 att uppta

lån i utländsk valuta i utlandet för vidareutlåning till företag för här avsedda ändamål.

Vid utgången av 1978 uppgick summan av direkt i utländska banker upptagna export- och importfinansierande lån på högst 6 månader till 4,6 miljarder kr. Nivån var ungefär densamma vid föregående två årsskiften. När möjlighet öppnades att erhålla sådana lån i svenska banker, kom huvuddelen av finansieringen att snabbt flyttas över till dessa. De utestående lånen uppgick sålunda vid utgången av 1979 till 4,6 miljarder kr i svenska banker , och 1,2 miljarder direkt i utländska banker. Vid halvårsskiftet 1980 hade de förra stigit till 7,5 miljarder, medan de senare låg kvar på 1,2 miljarder kr.

Företagens intresse av att kunna skifta mellan finansiering i Sverige och i * utlandet illustreras av förhållandet mellan tillstånd och utnyttjande. Vid den tid (före 1979), då individuella tillstånd ännu krävdes, låg utnyttjandet av tillstånd till kort utlandsfinansiering av export och import mycket lågt. Vid utgången av 1978 var sålunda endast en tredjedel av tillståndsbeloppet på 15 miljarder kr utnyttjad. Riksbankens erfarenhet var att även företag, som under lång tid inte utnyttjat sitt tillstånd alls, alltid var mycket angelägna att ändå få dem förlängda då tillståndstiden utgick. Det är uppenbart att företagen betraktade dessa tillstånd som ett slags likviditetsreserv som kunde tillgripas om finansieringssvårigheter skulle uppstå i Sverige, t ex på grund av kreditrestriktioner.

När det gäller finansiering av fartyg har reglerna för utlandsfinansiering [ utsträckts till att gälla även leveranser av fartyg från svenskt varv till inhemsk | beställare. Såväl varvet som rederiet kan få tillstånd att uppta sådant lån, antingen direkt hos utländskt kreditinstitut eller via valutabank. i

En alternativ metod att finansiera svensk utrikeshandel är att den , utländska parten beviljas en kredit av svenskt kreditinstitut. Krediten kan | även lämnas till utländsk bank. Utan tillstånd från riksbanken får valutabank ' sålunda i normal omfattning lämna utländsk bank kredit i kronor på högst 6 månader för finansiering av svensk export eller import av varor. Sådan kredit i utländsk valuta kan även lämnas om den refinansieras i utlandet.

Likaså utan tillstånd får valutabank som diskonterat exportörs varuväxel i utlandet rediskontera växeln eller refinansiera diskonteringen genom att ta upp lån i utlandet.

Valutabank, Sveriges Investeringsbank och Svensk Exportkredit kan även | få riksbankens tillstånd att medverka till finansiering av utrikeshandel genom att lämna medel- och långfristig kredit, som överensstämmer med villkoren för normal leverantörskredit, till exportörens resp. importörens utländska motpart eller till dennas bank. Denna finansieringsform har särskilt kommit till användning vid större exportaffärer till Östeuropa och vissa u-länder (se tabell 1.5).

När kredit till utlandet av sistnämnda slag har en löptid på 5 år eller mer och uppgår till 100 mkr eller mer kräver riksbanken som regel att den kreditgivande svenska banken refinansierar krediten genom upplåning i utlandet på lika lång tid som utlåningen. Refinansiering i utlandet kan krävas även i andra fall, då i leveransen till mer än 30 procent ingår utländska varor. Med refinansiering i utlandet jämställs refinansiering eller avlyft av kredit hos Svensk Exportkredit inom ramen för det statsstödda systemet för

Tabell 1.5 Tillstånd för kredit från svensk bank (inkl. lnvesteringsbanken och Svensk Exportkredit) till svensk exportörs eller importörs utländske motpart eller dennes bank 1971—1979, mkr"

1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979

Tillstånd. mkr 200 1 400 2 600 4 500 4 000 3 600 3 100 6 400 ' 4 500 Andel refinansierad i

utlandet, % 100 100 44 25 74 78 64 58 95 Tillstånd avseende krediter _

med löptid 5 år eller mer 160” 1 100” 1 900 3 800 2 600 2 600 2 400 4 900 2 100

" Statistiken avser krediter för både export och import. Den absolut största delen avser emellertid export. Krediter lämnade av Svensk Exportkredit och valutabanker under dets. k. SEK—systemet (fr. o. rn. andra halvåret 1978), för vilka riksbankens tillstånd inte krävs, ingår inte i siffrorna. ') Uppskattning. Källa: Sveriges Riksbank.

exportkreditfinansiering (SEK—systemet. SFS 1978:404), eftersom SEK till huvudsaklig del finansierar sig genom upplåning i utlandet. Då bankens exportkredit till utlandet refinansieras på detta sätt får den lämnas utan särskilt tillstånd från riksbanken. SEK behöver heller inte söka tillstånd för att lämna statsstödd kredit till exportör, valutabank. exportörens utländske motpart eller dennes bank.

1.3.6.3 Finansiella krediter

Kontrollen av finansiella krediter och förändringar i denna är det instrument inom valutaregleringen som främst använts som ekonomisk-politiskt medel.

Finansiella krediter till utlandet medges normalt ej. Här upprätthålls förbudet i princip lika strikt som när det gäller portföljinvesteringar i utländska värdepapper. Praxis har härvidlag ej varierat utan ligger fast. Dock förekommer det att svenska banker medges delta när internationella banksyndikat lämnar större krediter till länder där ett svenskt deltagande i finansieringsoperationer bedöms främja svenska exportföretags möjligheter att få order. I dessa fall krävs alltid att banken skall refinansiera sin kredit i utlandet och på sikt helst sälja sin andel till utländsk bank (s. k. bortparticipering). Ett skäl för önskemålet om bortparticipering är att Sveriges lånemöjligheter i utlandet med nuvarande lånebehov inte i onödan skall tas i anspråk för andra länders räkning.

Finansiell upplåning i utlandet har i viss utsträckning förekommit långe. Före 1974 försökte man dock hålla upplåning i utlandet för användning i Sverige på en låg nivå. Den svenska kreditmarknaden skulle inte få spädas på ifrån utlandet annat än i begränsad omfattning. Däremot medgavs finansie- ring i utlandet av bl. a. direkta investeringar i utlandet. När den kraftiga försämringen av bytesbalansen inträffade 1974 lades valutaregleringens tillämpning på detta område helt om. Från att med nämnda undantag i princip ha sökt hindra kapitaltillskott från utlandet till den inhemska kreditmarknaden övergick man nu till att främja kapitalimport.

Eftersom underskotten i bytesbalansen kunde förutses bli bestående under en rad år var det angeläget att den upplåning som kom till stånd blev relativt

långfristig. Det bestämdes därför att all finansiell upplåning skulle ha en löptid på genomsnittligt minst 5 år. För att återställa jämvikten i bytesba— lansen krävdes en ökad exportkapacitet och ökad kapacitet hos den importkonkurrerande hemmamarknadsindustrin och därför produktiva investeringar inom industrin. Det syntes därför naturligt att i första hand försöka styra den upplåning som ändå måste ske för att på kort sikt finansiera underskottet i bytesbalansen till industriella investeringar. Med ökande upplåningsbehov har denna styrning senare upphävts. Även kommunupplå— ning medgavs nu för första gången. Endast de större kommunerna får dock låna i eget namn i utlandet. I övrigt skall kommunupplåningen ske genom Kommunkredit och Kommunlåneinstitutet.

1 och med att riksbanken nu vill främja utlandsupplåning välkomnas bankernas medverkan. Valutabanker medges sålunda på ansökan i varje enskilt fall att i eget namn låna i utlandet för vidareutlåning till företag som erhållit riksbankens tillstånd att ta upp lån utomlands. Bankens upplåning får bestå av kortare lån som successivt omsätts, under förutsättning att utlandsfinansieringen består under minst 5 år.

Med den snabbt växande utlandsupplåningen framstod den administrativa proceduren som betungande, varför en förenkling införts. Denna innebär att valutabankerna får uppta lån i utlandet för vidareutlåning till främst mindre och medelstora företag utan att den slutliga låntagaren behöver inhämta riksbankens tillstånd. Vissa särskilt angivna låntagarkategorier och lånean— damål är dock undantagna. Det individuella kreditbeloppet begränsades först till 5 mkr., men höjdes 1977 till 10 mkr. Förändringen kan karakteri— seras som en delegering av beslutanderätten till bankerna. Därmed har också deras område för prövning utvidgats. Arrangemanget har uppmuntrat en storskalig användning av s. k. korglån som är sammansatta av flera valutori syfte att begränsa låntagarens kursrisk. Riksbanken fastställde till en början beloppsramar för denna upplåning men detta innebar inte någon begräns— ning av upplåningen, eftersom höjning av beloppen vid behov alltid medgavs. Beloppsramarna har senare avskaffats.

Systemet med individuella tillstånd både för låntagaren och för banken behålls emellertid för krediter överstigande 10 mkr. Skälet till att utlands- upplåningen delas upp på detta sätt mellan direkta lån och lån via de svenska bankerna år inte enbart av administrativ art. Tanken är nämligen att endast större och i utlandet välkända företag skall exponeras på den internationella kreditmarknaden. Därmed åstadkoms även en reduktion av antalet svenska låntagare, vilket bedöms främja villkoren för upplåningen totalt sett.

Finansiering i utlandet genom aktieemissioner medges som tidigare nämnts däremot normalt ej. Aktierna skulle kunna återsäljas till Sverige vid en tidpunkt som innehavaren väljer och riksbankens önskemål om långfristig finansiering således ej kunna garanteras såsom vid lån, då återbetalningsti- den kan fastläggas i förväg. Undantag har gjorts i enstaka fall. t. ex. när aktierna utgör likvid för övertagna utländska företag. Tillstånd till upplåning genom emission av konvertibla obligationer har lämnats i ett par fall. Dessa tillstånd inkluderar rätten till konvertering av obligationerna till aktier.

Den medel— och långfristiga utlandsupplåningen sköt ordentligt fart först 1975 (tabell 1.6), vilket innebar att föregående års bytesbalansunderskott till mycket stor del kom att finansieras av en minskning i valutareserven. I

Ta e I 1. 6 Ti lstånd till medel- och långfristig upplåning | utlandet 1968—79 (mkr.) Låntagare 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979

Staten och riksbanken — — — — — — 815 — 9 855 6 409 9 057 Kommuner — — — — — — 1 231 894 740 553 365 Rederier 183 135 651 446 557 764 1 346 498 401 1 569 1 436 1 438 Varv 179 498 366 814 1 246 337 398 2 91 l 1 951 2 020 3 365 2 244 Övriga 140 446 950 937 1 794 1 451 2 635 7 791 8 487 9 475 8 638 7 865

Summa 502 1 079 1 967 2 197 3 597

hl lr. in (*I

4 379 13 246 1 1 733 23 659 20 401 20 969

därav upplåning för för- tidsinlösen av tidigare lån 277 7 968 3 346

Anmärkning. Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på ett år eller mer Bankernas refinansiering av till utlandet lämnade lån och utlandsägda företags lån från moderbolag eller koncernbolag ingår inte Lån från moderbolag eller koncernholag räknas som direkt investering. Observera däremot att utlandsfinansiering av svenska direkta investeringar i utlandet mgår

Källa: Sveriges Riksbank

enlighet med regeringens och riksbankens intentioner svarade företag. kommuner och banker för den utländska upplåningen 1975 och 1976. För 1977 behövdes emellertid en avsevärt mycket större upplåning för att finansiera bytesbalansunderskottet och en återuppbyggnad av valutareser- ven. Med tanke på den svaga inhemska investeringsutvecklingen i förening med en hög likviditet bedömdes det orealistiskt att räkna med att den privata sektorn skulle klara finansieringen av bytesbalansens underskott. ] detta läge var det naturligt att staten tog på sig en del av denna finansiering. Sådan statsupplåning kan sålunda ses som ett komplement och i viss mån som ett alternativ till en genom kreditpolitik och valutareglering framdriven privat upplåning. År 1977. 1978 och 1979 svarade staten för 42. 31 respektive 43 1 procent av bruttoupplåningen enligt tillståndsstatistiken. Om man bortser från belopp som avser omsättning av äldre lån blir statens andel 42. 16 respektive 51 procent.

När ett lånetillstånd lämnas tar riksbanken i regel samtidigt ställning till återlmalningen. Tillståndet innefattar således rätt att göra amorteringar enligt lånekontraktet eller enligt vad som särskilt anges i tillståndet. För återbetalning i annan ordning. t. ex. förtida återbetalning eller förlängning av lånet. krävs nytt tillstånd.

Den strikta tillämpningen av femårsregeln har medverkat till att amorte- ringar för den icke—statliga upplåningen koncentrerats till 1980—1984 (figur 1.2). För att utjämna den tidsmässiga snedfördelningen av landets totala amorteringsbörda har statens upplåning gjorts mer långfristig än den privata. Detta har bl. a. åstadkommits genom en omstrukturering av tidigare upptagna lån. En stor del av statens amorteringar infaller därför efter 1983. Om inga restriktioner uppställts i valutaregleringen avseende lånens minsta löptid fr. o. m. 1974 skulle en större andel av amorteringarna kommit att betalas tidigare än vad som nu är fallet. Den redan stora upplåningen 1975-1978 hade därmed blivit ännu större. Å andra sidan hade amorterings- puckeln inte blivit lika markerad.

Sedan utlandsupplåningen började i större skala har valutakurserna i många fall utvecklats till de svenska företagens nackdel. delvis till följd av nedskrivningarna av den svenska kronan. Den kraftiga kursuppgången för DM. yen och 5er har inte kunnat kompenseras av den i regel lägre räntan för * lån i sådana valutor. Dessa för låntagaren icke kontrollerbara kostnadsför- höjningar— som i det enskilda fallet kan uppgå till högst avsevärda belopp —1 har föranlett krav på förtidsinlösen eller omstrukturering av utlandslån. ,

Förtidsinlösen medges om den sker genom upptagande av nytt lån il utlandet med minst samma löptid som det inlösta lånets återstående löptid. ] Sådan förtidsinlösen förekommer särskilt då låntagaren önskar byta låneva- ; luta (vilket medges sedan juni 1978) eller kan erhålla nytt lån med lägre. ränta. Därjämte medges uppköp av egna obligationer som förfaller tilli betalning inom nio månader.

Reglerna för förtidsinlösen i syfte att byta valuta berör inte 5. k. . multicurrencylån (lån som under löptiden kan byta valuta). som svarat för en 1 stor del av den privata upplåningen. eller 5. k. korglån som ges i bankernas regi. Med några få undantag har det inte beviljats tillstånd för att konvertera utlandslån till län i Sverige eller att förtidsinlösa dem med egna medel. Detta, är en logisk konsekvens av femårsregeln. Från förbudet mot- förtidsinlösen av

Miljarder kr

12

1980 81 82 83 84 85 86 87 88 89 och

Senare [i Statlig upplåning

Icke-statlig upplåning

Det bör observeras, att diagrammet speglar läget vid utgången av 1979. Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på ett år eller mer. Uppställningen omfattar inte amorteringar avseende bankers skulder på grund av refinan51ering av till utlandet lämnade lån, kortfristiga skulder eller utlands- agda bolags lån från moderbolag eller koncernbolag.

utlandslån med svensk kredit har dock gjorts undantag för vissa särskilt ömmande fall. som t. ex. vid stora omstruktureringar av ett företag och dess utlandsverksamhet. Mindre lån som getts via bankerna kan också få återbetalas om kursförändringar riskerar att allvarligt skada låntagarens ekonomiska ställning.

För privatpersoner gäller att tillstånd kan erhållas till lån till eller från släkting eller annan närstående person i utlandet utan avseende på ändamål. belopp eller löptid, Emigrant som har medel på spärrat konto i Sverige kan medges att låna ut dessa till valutainlänning, varvid återbetalning skall ske till spärrat konto. Valutainlänning som är utländsk medborgare medges i regel att uppta lån i hemlandet på upp till 100 000 kr. oavsett ändamålet. Valutautlänning som har svensk anknytning. t. ex. genom att vara emigrant eller äga fastighet i Sverige. kan få låna upp till 50 000 kr. i Sverige. Emigrant 1 som är anställd i företag med svensk anknytning kan medges låna högre belopp än 50 000 kr. '

Figur 1.2: Förfallande amorteringar" på utestå- ende medel- och långfris- tiga utlandslån (miljarder kr). Källa: Sveriges Riks— bank.

1.3.7 Bankkonton 1.3.7.1 Valutakonto

Valutakonto är ett inlåningskonto i utländsk valuta i en valutabank. Valutakonto kan föras både för valutainlänning och för valutautlänning.

Ett sådant konto kan uppstå på olika sätt. (Här bortses tills vidare från de hinder valutaregleringen ställer upp.) En mottagen betalning i utländsk valuta kan gottgöras ett konto för mottagaren i banken. Den utländska valutan kan överföras från konto i annan bank eller lånas eller köpas från den kontoförande banken. I princip skulle också kontanter i utländsk valuta kunna överlämnas till banken för insättning på valutakonto.

Från bankteknisk synpunkt kan valutakonto förekomma i olika former. Kontot kan vara avista eller bundet på viss tid. vilket kan påverka räntesättningen. Utgående ränta är beroende av bankens möjligheter att själv förränta motsvarande belopp i respektive valuta. i regel på eurovaluta— marknaden. Räntesatsen avviker därför från tillämpade räntesatser vid inlåning i svenska kronor. Den banktekniska benämningen på valutakonto- inlåning från utländsk bank är depositioner (deposits).

Motivet för placering av medel på valutakonto är i princip detsamma som för annan bankinlåning: Kunden behöver likvida medel i valutan ifråga . och/eller gör en placering i avkastningssyfte. För en svensk kund gäller det . ofta att behålla ett mottaget belopp i utländsk valuta som beräknas senare - behöva disponeras i samma valuta och därmed inbespara dubbla omväxlings- kostnader. Ett annat motiv kan vara att skydda sig mot eller vinna på valutakursförändringar eller att tillgodogöra sig en högre ränta än som kan erhållas på placering i den egna valutan.

Når bankerna deltar i kreditförmedling på den internationella interbank- marknaden genom att ta emot respektive göra depositioner i utländsk valuta. innebär de mottagna depositionerna att valutakonton för utländska banker uppstår.

Valutaregleringen ställer upp olika regler för valutakonto för valutainlän- i ning och valutautlänning. Målsättningen för regelsystemet när det gäller valutainlänningar är att valutakontot inte ska erbjuda en möjlighet till ränte- och valutakursbetingade placeringar i utländsk valuta utan vara ett transak- tionskonto som kan förenkla och förbilliga transaktioner i utländsk valuta. Både när det gäller konto för valutainlänning och för valutautlänning avser : reglerna att i möjligaste mån eliminera valutapolitiska effekter av rörelser på ; kontona.

Valutainlänning som mottar en betalning i utländsk valuta är ej skyldig att omväxla denna till svenska kronor utan kan efter eget val i stället sätta in beloppet på valutakonto hos valutabank. Även vid upptagande av lån i utländsk valuta kan denna valuta placeras på ett valutakonto i avvaktan på att bli disponerad.

Däremot får inte valutainlänning köpa utländsk valuta för placering på valutakonto. Inte heller får den som har utländska sedlar. t. ex. överbliven resevaluta, omvandla dessa till en valutakontoinsättning. I praktiken är det bara företag som har valutakonton.

Behållning på valutakonto får alltid säljas till den kontoförande banken mot kronor. Den får också disponeras för betalningar i utländsk valuta som i ;

övrigt är medgivna. Det är dock ej tillåtet för valutainlänning att växla ett innehav av en utländsk valuta mot annan utländsk valuta för placering på valutakonto. Det får normalt ej heller överlåtas på annan valutainlänning.

Valutakonto för valutainlänning får inte vara räntebärande utan tillstånd från riksbanken. Härifrån har generellt undantag gjorts för valutakonto för svenskt rederi samt för svenskt försäkringsbolag inom vissa gränser. Förbud mot räntegottgörelse förelåg tidigare under åren 1969—1972. Nuvarande förbud infördes 1974 och gällde till en början endast nyinsättningar. Sedan slutet av 1977 gäller dock förbudet även eventuella äldre saldon.

När förräntningsförbudet infördes var det. både 1969 och 1974. i en period av försämrad betalningsbalans och minskande valutareserv. Samtidigt observerades en kraftig uppbyggnad av valutakontobehållningarna (se även figur 1.3). Sålunda ökade dessa under perioden juli 1973 till juni 1974 med 3 000 mkr. till 4 400 mkr.. vilket innebar att motsvarande belopp undanhölls ett annars normalt inflöde i valutareserven. som sålunda härigenom utsattes

för ytterligare åderlåtning. Förbudet mot räntegottgörelse avsåg att genom förändring av kostnaderna

vara ett generellt verkande medel mot fortsatt avtappning av valutareserven via valutakontouppbyggnad. Ökningar av saldona på dessa konton upphörde också och förbyttes i en minskning. Under 1979 låg behållningen kring 1 500 mkr. och 1980 omkring 2 000 mkr.

Utöver ovan nämnda generella undantag för rederier och försäkringsbolag kan riksbanken också göra undantag från förräntningsförbudet på ansökan. Enligt gällande praxis lämnas tillstånd till förräntning upp till vanligen en månad till den som tar upp lån i utländsk valuta. Låntagaren beredes därigenom möjlighet att i viss mån välja från kurssynpunkt lämplig dag för avräkning av lånebeloppet mot kronor. Om länet är avsett att användas i utlandet. vanligen för finansiering av en direkt investering och således inte alls skall växlas om till kronor, medges även längre tids förräntning.

Det är inte tillåtet att sälja valutakontobehållning på termin. För valutautlänning kan placering på valutakonto mottagas utan begräns- ning. Den utländska valutan kan överföras från utlandet eller från annat

' valutakonto och den kan köpas från valutabanken mot kronor eller annan

valuta. Valutautlänningen kan också på valutakonto motta sådan betalning från valutainlänning som eljest är medgiven. Något hinder mot förräntning föreligger inte.

Kontot får disponeras för överföring till utlandet eller till annat valutakon- to och för försäljning till valutabanken mot kronor eller annan valuta. Det får också disponeras för sådan betalning till valutainlänning som denna får mottaga.

Bestämmelserna innebär att svenska banker kan delta i den internationella interbankkreditmarknaden (helt övervägande på eurovalutamarknaden) , genom att ta emot depositioner från utländsk bank i viss utländsk valuta på

valutakonto och i sin tur göra en deposition i samma valuta i annan utländsk bank.

Sedan svenska banker fått möjlighet att ge lån i utländska valutor till inhemska kunder. sker anskaffningen även av dessa valutori hög grad genom mottagande av depositioner på valutakonto för valutautlänning.

Generellt gäller att valutabank skall ha täckning i utlandet som i varje

Miljarder kr

18 Riksbankens valutareserv

Behållning på | 1 valutakonto för 1 .n- 53. - valutainlänning ' 4 %)*-.." " l i : '. & :. "åå :: $.".— .M i iq... " .b .

2 _: (4) ._r.__ ;. _ .... i (2) ,: *., '..-.'._ ___: '-_-'" ] coc' 'o'. '.'.

.."..i .ru—””" l l

(1 )l's—.o--'s"*" '

1969! 701 71 i 72 73 74 75 76 77 78 79 80

Åtgärder avseende förräntning av valutakonton (1) Sep 1969 — Förräntning av ti/lgodohavande på valutakonto tillåts endast efter särskilt medgivande från 1 riksbanken.

(2) Nov 1972 — Förräntning tillåts åter. (3) Jun 1974 — Förräntnlng slopas på alla nyinsättningar på valutakonto, men kan medges i särskilda fall. (4) Sep 1977 — Förräntning slopas på behållningar som stått på kontona redan före juni 1974.

Figurl.3.: Riksbankens enskild valuta motsvarar bankens skulder i form av valutakonton för valumreserv OCh de" mm” valutainlänning och valutautlänning i samma valuta. Undantag har givetvis lafieåehéunmge" pa valu— måst göras för sådana från utlandet inlånade medel som vidareutlånas till tam/anmngars valutakon- ton 1969—80 (miljarder valutainlänning. Valutakontoskulderna och deras täckning påverkar således kr). ej bankernas nettobehållning av utländsk valuta. Källa: Sveriges Riks- bank.

1.3.7.2 Externt kronkonto

Valutautlänning kan hålla kronor på konto i svensk valutabank. s. k. externt kronkonto. Den största delen av dessa konton utgörs av utländska bankers transaktionskassor i kronor.

Eftersom valutaregleringen söker förhindra kortfristigt kapitalflöde. är inte heller utländska placeringsmotiverade förvärv och avyttringar av kronor över externt kronkonto önskvärda. Regleringen söker förhindra sådana transaktioner på två sätt. Dels får externt kronkonto normalt inte göras räntebärande, dels har föreskrivits att behållning på sådant konto inte får överstiga vad som kan betecknas som normal kontobehållning. Den senare föreskriften kan genom sin allmänna utformning närmast sägas utgöra en markering av valutaregleringens syn på användningen av kontona.

När det 1973 förekom spekulationer om en förestående uppskrivning av den svenska kronan. och behållningarna på externt kronkonto i samband därmed tenderade att stiga. preciserade riksbanken att normal kontobehåll— ning skulle anses vara belopp som icke översteg den genomsnittliga behållningen på varje konto under januari 1973. Avgift. dvs. negativ ränta. skulle kunna uttas på behållning som översteg sålunda fastställd normalbe- hållning. Dessa regler upphävdes ett år senare. Något avgiftsuttag hade då inte förekommit.

1.3.8 Privatpersoners kapitaltransaktioner

1.3.8.1 Emigrationsvaluta

Emigrationsvalutatilldelningen skall i enlighet med Sveriges OECD-åtagan— de vara fri. Den reglering som ändå förekommer syftar till att pröva att det är fråga om varaktig emigration och. i viss män. att endast nettotillgångar utföres.

För överföring av emigrationsvaluta till utlandet krävs riksbankens tillstånd. Först och främst skall visas att anmälan om flyttning till utlandet gjorts. Härför skall insändas flyttningsbevis som utfärdas av pastorsämbetet i hemförsamlingen resp. av den lokala skattemyndigheten i Stockholm och Göteborg. Flyttningsbevis behöver inte insändas på nytt om sökanden återkommer med flera ansökningar. Därjämte skall till ansökan fogas ett s.k. skattebevis. vari länsstyrelsen uttalar att hinder ej föreligger från skattesynpunkt till bifall till framställningen. Sådant hinder kan vara att sökanden har obetalda skatter eller är föremål för taxeringsrevision. Denna regel har tillkommit sedan riksdagen på förekommen anledning särskilt uppdragit åt riksbanken och skattemyndigheterna att samarbeta vid beslut om valutautförsel vid emigration. Om dessa två handlingar är i sin ordning kan utförsel av högst 100 000 kr. per person medges.

För att medge utförsel av mer än 100 000 kr. per person vill riksbanken förvissa sig om att verklig emigration kommit till stånd. För detta ändamål tillämpade man tidigare en kvalifikationstid på ett helt kalenderår utöver utflyttningsåret. Numera söker man i stället tillämpa samma reella prövning av bosättningsförhållandena som ändå görs av skattemyndigheterna. För detta ändamål skall skattebeviset av länsstyrelsen kompletteras med uppgift om huruvida emigranten enligt kommunalskattelagen bedömts ej vara bosatt

iSverige. Bakom denna bedömning ligger en utredning av personens faktiska bosättning, hans anställningsförhållanden, egendom i Sverige m.m. Om sökanden sålunda av skattemyndigheten ej bedömts som bosatt i Sverige. kan utförsel av obegränsat belopp i princip medges.

Om den sökta emigrationsvalutatilldelningen överstiger 5 mkr. kan riksbanken dock begära att få en redogörelse för sökandens totala tillgångar och skulder i Sverige. Större valutautförsel än vad som motsvarar nettotill— gångarna medges då ej.

1.3.8.2 Rekreationsbostad

Förvärv av fast egendom i utlandet för annat ändamål än direkt investering i

jämställs enligt riksbankens synsätt med en portföljinvestering och medges såledesi princip ej. Emellertid har det ansetts rimligt att en som vistas länge och ofta i utlandet skall ha möjlighet att för ändamålet skaffa sig en egen bostad. Därför medges valutainlänning inom vissa regler att i utlandet förvärva bostad, avsedd för egen och för familjens rekreation. Det kan då gälla ett hus. en lägenhet eller en andel i en lägenhet. På senare tid har även den varianten uppstått. att man kan förvärva en aktie eller andel i ett utländskt bolag eller en ekonomisk förening. vilken i sin tur ger rätt till disposition av en bostad viss tid per år. Reglerna är i korthet följande.

Endast ett objekt får förvärvas per familj. Bostadens värde får inte överstiga f. n. 175 000 kr. Detta innebär bl. a. att när någon vill uppföra ett hus på tomt i t. ex. Norge med byggnadsmaterial som utförs från Sverige. detta material skall inräknas i totalbeloppet 175 000 kr. Om flera slår sig ihop om en bostad gäller fortfarande att dennas värde ej får överstiga 175 000 kr. Vid förvärv av andel som beskrivits ovan får dock objektets värde överstiga denna gräns. Ändamålet med förvärvet skall vara egen rekreation. Inget hindrar att ägaren också uthyr sin bostad på de tider han ej själv vistas där. Om detta sker till valutautlänning måste likviden mottas genom valutabank på vanligt sätt. Däremot godtas ej ett förvärv som är förenat med att köparen till annan, ofta säljaren, genom uthyrningskontrakt överlåter nyttjanderät— ten på sådant sätt att hans egna dispositionsmöjligheter inskränks. Då anses ändamålet mera vara placering av kapital för avkastning och eventuell värdestegring, dvs. en portföljinvestering.

Valutautförsel kan medges för köp av enbart tomt med högst 70 000 kr. under förutsättning att tomten skall bebyggas inom 2 år.

Om särskilda skäl föreligger, såsom vid specialutrustning av bostad för handikappad, kan större valutautförsel medges. Ett annat skäl härför är bostadsförvärv i land där sökanden tidigare varit medborgare.

Företag eller personalstiftelse kan få förvärva flera och dyrare objekt för personalens utnyttjande. Beloppet beror på företagets storlek. Riksbanken kräver att de anställda skall ha inflytande över bostadens utnyttjande.

Riksbanken söker ej reglera utlänningars förvärv av fritidsbostad i Sverige. Därför har en rad dispenser utfärdats. Valutainlänning får sålunda vid försäljning av sådan bostad till valutautlänning motta betalning från denna. både direkt och genom valutabank. samt lämna kredit till köparen. Bank får överföra befintliga lån i fastigheten på den nya ägaren om ej lånet upptagits inom 12 månader före försäljningen samt lämna nytt lån med högst

50 000 kr. Vid uppförande av ny bostad på fritidsfastighet medger riksbanken på ansökan normalt att kredit på högst 100000 kr. lämnas.

Det kan tilläggas att utlänning måste ha förvärvstillstånd från länsstyrelsen för att få köpa fritidsbostad i Sverige. Detta bevakas dock inte av riksbanken.

1.3.s.3 Övrigt

Ovan har behandlats de större och viktigare transaktionskategorier som är föremål för reglering eller omfattande undantag från gällande förbud. Härutöver finns en lång rad detaljbestämmelser både på dessa och andra områden. Här skall endast nämnas något om försäkringar, arv och gåvor.

När det gäller annan försäkring än livförsäkring är såväl premiebetalning som utfallande belopp löpande betalning och kan således fritt överföras enligt utfärdat undantag i valutaförordningen. Detsamma gäller betalning p. g. a. återförsäkringsavtal. Premiebetalning till utlandet, som ej är av engångsnatur. för livförsäkring. inkl. pensionsförsäkring innehållande ålders-. familje- eller sjukpensionsförmåner. betraktas som löpande betal- ning om summan av sådana premiebetalningar till utlandet ej överstiger 1000 kr. per kalenderår. I annat fall krävs tillstånd från riksbanken. För betalning av utfallande belopp p. g. a. livförsäkring har dispens utfärdats.

Betalningar p. g. a. testamente och arv betraktas som kapitalbetalningar och omfattas sålunda av betalningsförbuden. Dispens har emellertid utfärdats för sådana betalningar. Överföring av arv till svensk medborgare i utlandet får dock endast ske om denne under senast förflutna kalenderår ej haft fast bostad i Sverige.

Gåva får enligt dispens överföras till person med fast bostad i utlandet med högst 5 000 kr. per år. Vid högre belopp krävs riksbankens tillstånd. vilket kan erhållas om transaktionen bedöms utgöra en verklig gåva. Invandrare, som inte blivit svensk medborgare, kan överföra arbetsinkomst till sitt tidigare hemland som löpande betalning, oavsett ändamålet med överföring- * en, med upp till 5 000 kr. per månad. För högre belopp lämnar riksbanken ' normalt tillstånd. Underhållsbidrag som fastställts av myndighet är löpande

betalning. För mottagande av gåva från utlandet har generell dispens utfärdats.

1.4 Valutaregleringen och bankerna

1.4.1 Allmänt

Valutaregleringens uppbyggnad och tillämpning förutsätter en långtgående medverkan av valutabankerna. Dessa har vid sidan av riksbanken ensamrätt att bedriva handel inom landet med valutor och att svara för betalningsför- medlingen mellan Sverige och utlandet. I denna roll ligger ett ansvar för valutaregleringens löpande tillämpning där bankerna har att avgöra om ett betalningsuppdrag får genomföras enligt generella regler eller om transak- tionen förutsätter riksbankens prövning.

Generellt gäller att valutabankernas transaktioner skall ha svensk anknytning vilket bl. a. innebär att bankerna inte medges delta som

9 Valutahandelstillstån-

dens formulär bifogas (bilaga 1.4).

kreditgivare till utländska företag i fri konkurrens på nationella eller internationella kreditmarknader.

Grundprincipen i valutaregleringen. att alla valutatransaktioner skall ha en bakgrund i form av t. ex. en handelstransaktion eller kapitaltransaktion medgiven av riksbanken, medför också att valutabankerna inte har rätt att för egen räkning skuldsätta sig i utlandet utan en parallell mottransaktion i form av utlåning till eller deposition i utländsk bank. I tekniken med s. k. valutahandelstillstånd och de övriga regler som gäller för valutabankerna ligger att bankernas nettoinnehav av utländska valutor skall ligga inom en relativt begränsad beloppsram som fastställs av riksbanken. Det innebär att * grundförutsättningen för valutaregleringen. att hindra finansiell stockupp— byggnad i utlandet (portföljinvesteringar) liksom skuldsättning utomlands tillämpas i princip även för bankerna. De undantag från huvudregeln. som föranletts av den omfattande upplåningen i utlandet. har i hög grad förutsatt bankernas medverkan som låntagare i eget namn. en verksamhetsgren som år kringgärdad av särskilda bestämmelser.

Den omfattande valutahandel som valutabankerna bedriver sinsemellan och med utländska banker är grundvalen för valutamarknadens funktion. Genom den kontinuerliga valutahandeln utjämnas tillfälliga fluktuationer i utbud och efterfrågan på valuta och en homogen kursbildning upprätthålls mellan kronan och utländska valutor. Denna verksamhet kan bedrivas utan hinder av valutahandelstillståndet så länge nettoinnehavet hålls inom det föreskrivna intervallet.

I detta avsnitt kommer valutahandelstillståndens uppbyggnad att närmare redovisas liksom bankernas operationer på valutamarknaden. Bankernas medverkan i utlandsupplåningen och bestämmelserna för valutakonton och s. k. externa kronkonton har behandlats i avsnitt 1.3.

1.4.2 Valutahandelstillstånden

1.4.2.1 Valutahandelstillståndens innehåll

Valutahandelstillstånden ersatte år 1969 de valutakontrakt som tillämpats mellan riksbanken och valutabankerna sedan valutaregleringen infördes. Tillstånden utfärdas av riksbanken med stöd av Zl? andra stycket a) i valutaförordningen där det föreskrivs att

Riksbanken äger meddela a) bankaktiebolag. sparbank och postverket tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva handel med utländska betalningsmedel och utländska fordring-

är;...

Den som erhållit tillstånd enligt denna bestämmelse benämnes valutabank. Samtliga fjorton affärsbanker, tre sparbanker och postverket har förordnats som valutabanker.

Med stöd av 2 & andra stycket b) i valutaförordningen kan riksbanken ge ' bank eller annan tillstånd att försälja resevaluta. Utöver valutabankerna har ett 40-tal sparbanker och ungefär 20 reseföretag sådana tillstånd. Valutahandelstillståndet utgör således det formella instrumentet för auktorisation av valutabank. Tillståndet innehåller bestämmelser i följande

avseenden.9

Regler anges som banken har att iaktta som företrädare för riksbanken gentemot allmänheten i sin medverkan i valutaregleringen. För varje individuell valutabank fastställs en maximi- och minimilimit för nettoinnehavet av utländska tillgångar. Limiternas storlek anges i en särskild skrivelse till banken. Vidare preciseras i valutahandelstillståndet vilka slag av utländska tillgångar banken får inneha utan särskilt medgivande av riksbanken. Bestämmelser anges för vad som skall gälla om bankens nettoinnehav överskrider maximilimiten eller underskrider minimilimiten. Vidare stipuleras att riksbanken kan indra uppkommen kursvinst respektive påföra utebliven kursförlust om bankens nettoposition legat utanför de föreskrivna limiterna. Allmänna regler anges för valutatransaktionerna, bl. a. att plötsliga, icke kommersiellt motiverade förändringar i valutapositionerna skall undvi- kas och att valutahandelns omfattning med andra banker skall stå i rimlig proportion till bankens storlek och kundunderlag. Banken åläggs också att rätta sig efter riksbankens anvisningar i valutahandeln. Slutligen fastslås att .valutabanken på anmodan skall bereda riksbanken insyn i bankens verksamhet som valutabank och förete de rapporter beträffande sitt innehav av utländska tillgångar och sina utländska skulder som riksbanken infordrar. Valutahandelstillståndet upphör att gälla en månad efter det att riksbanken underrättat banken om att tillståndet återtas. Har valutabanken i något väsentligt avseende åsidosatt sina skyldigheter enligt tillståndet, kan dock riksbanken återta detta med omedelbar verkan.

1.422 Handläggningen av valutaärenden

I valutahandelstillståndet föreskrivs inledningsvis att banken i enlighet med valutaförordningens bestämmelser. tillämpningsföreskrifter och de närmare regler som meddelas i tillståndet. får driva handel med utländska betalnings- medel och utländska fordringsbevis. Efter prövning av framställningar från allmänheten i valutaärenden får banken utföra härav föranledda betalningar i såväl utländsk valuta som kronor.

Föreskrifterna i valutahandelstillståndet är indelade i åtta paragrafer. I 1 & konstateras att valutabanks prövning av framställning från allmänheten innebär en form av offentlig förvaltning ehuru bedriven genom ett enskilt företag. Banken skall därför på ett objektivt och likformigt sätt tolka och tillämpa valutaförordningens bestämmelser och riksbankens tillämpningsfö- reskrifter i enlighet med deras syfte. Däri ligger också att banken skall genom upplysning till kunder och andra söka förebygga att valutabestämmelserna överträds eller kringgås.

För att uppfylla dessa krav måste bankledningen övervaka att de tjänstemän inom banken som handlägger valutaärenden besitter erforderliga kunskaper om gällande bestämmelser och är införstådda med de krav som verksamheten ställer.

I 2 % föreskrivs att inkomna valutaärenden skall ges en omsorgsfull prövning. Det innebär att löpande betalning eller annan transaktion som är generellt medgiven får verkställas först sedan man genom erforderlig

101 skrivelse till valuta- bankerna har emellertid riksbanken meddelat att nettoinnehavet av valutor (se nedan) i princip skall placeras så att det är tillgängligt inom 2 dagar. Paragrafen kommer att ändras i enlighet här- med.

utredning övertygat sig om att transaktionen är av uppgiven karaktär. Framställning som enligt bestämmelserna inte får bifallas av valutabank skall vidarebefordras till riksbankens valutaavdelning för avgörande. Valutaban- ken bör därvid ha utrett ärendet så att det kan handläggas av riksbanken utan komplettering.

De båda inledande paragraferna i valutahandelstillståndet anger alltså valutabankens åliggande som företrädare för riksbanken vid den adminis— trativa handläggningen av valutaregleringen.

1.4.2.3 Valutalimiterna

Enligt 3 5 i valutahandelstillståndet får valutabankens innehav av utländska valutor placeras i följande tillgångar.

1. Kontotillgodohavanden hos utländsk bank avista (tillgängliga inom 2 dagar) eller bundna på en längsta tid av sex månader.”'Om kontotillgo— dohavandet utgör täckning för valutakonto för valutautlänning får dock medlen bindas på den längre tid för vilken valutakontot bundits;

2. lätt realiserbara utländska statsobligationer med högst ett års återstående

löptid samt 3. lätt realiserbara utländska skattkammarväxlar (treasury bills). certificates l

of deposit i US dollar samt bankers” acceptances i US dollar. alla med en återstående löptid av högst sex månader. "

Det bör således observeras att, bortsett från värdepapperen, fordringar i utländsk valuta på annan än utländsk bank inte ingår bland de tillgångar som | anges i valutahandelstillståndet.

Enligt 5 & i valutahandelstillståndet gäller för varje valutabank en individuellt fastställd maximilimit och en minimilimit för nettoinnehavet av utländska valutor. .

Nettoinnehavet. eller bankens s. k. egenbehållning av valutor, skall enligt 5 5 a) beräknas som skillnaden mellan tillgångarna enligt 3 & och skulder i i utländska valutor till valutautlänningar och valutainlänningar. Skulderna utgöres i praktiken endast av kontoskulder (valutakonton). Från kontoskul- derna skall dock undantas skulder som härrör från upplåning i utlandet med _ riksbankens tillstånd för refinansiering av kredit till valutautlänning eller' valutainlänning. '

Enligt 5 & b) skall tillgångarna också minskas med ej ianspråktagen remburstäckning som *

1) sålts till kunder eller ; 2) gottskrivits banken som täckning för remburser ställda från utlandet. *

Poster enligt 1) avser fall när en svensk importör öppnat remburs hos den svenska banken. När dokument företes skall banken betala beloppet till den ' utländske säljaren. Eftersom fast kurs överenskommits har kunden anmodat ' banken att köpa valutan i förväg. Banken har placerat valutan på konto i utländsk bank. Beloppet utgör avdragspost då det inte innestår på kontot för bankens egen räkning.

I fall 2) har en utländsk köpare öppnat remburs. När den svenska exportören företer dokument kan han lyfta beloppet. Den utländska l

köparen har i förväg köpt valutan som innestår på bankens konto i utländsk bank. Beloppet utgör avdragspost av samma skäl som enligt 1). Båda transaktionstyperna uppgår numera till endast ringa belopp eftersom utrikeshandeln i regel finansieras med andra metoder.

Anledningen till att skulder avseende refinansiering av kredit utgör avdragspost på skuldsidan är att krediterna som framgått inte ingår bland tillgångarna vid beräkning av nettoinnehavet av valutor. Utan avdragsposten - skulle bankerna genom att öka sin upplåning i utlandet redovisa ett minskat utnyttjande (netto) av valutahandelstillstånden.

Schematiskt kan en banks ställning enligt valutahandelstillståndet sam- manfattas som följer:

T Til/gångar

1. Kontotillgodohavanden hos utländska banker enligt 3 %$ 2. avgår: ej ianspråktagen remburstäckning enligt Så 3. Utländska värdepapper enligt 3 i?

S Skulder

4. Valutakonton för valutautlänningar

5. avgår: skulder avseende refinansiering av lån till valutautlänning eller valutainlänning

6. Valutakonton för valutainlänningar

T—S = Bankens nettoinnehav (egeninnehav) av utländska valutor. j Omräkning till svenska kronor skall ske enligt medelkursen mellan de på ' rapportdagen för respektive valuta noterade köp— och säljkurserna. Enligt riksbankens valutaföreskrifter 1:42 åligger det valutabank att i varje : enskild valuta ständigt hålla medel i utlandet motsvarande förpliktelserna på * valutakonto för såväl valutautlänning som valutainlänning. Eftersom dessa ' är de enda poster som finns på skuldsidan innebär bestämmelsen att bankerna inte kan ha en nettoskuld i någon utländsk valuta. Valutahandels- tillstånden medför alltså att bankernas egeninnehav av yalutor begränsas till ett maximalt belopp motsvarande tillgångar utöver täckning för medel innestående på valutakonto.

Beträffande kontoskulder till valutautlänningar (4) bör framhållas att i posten ingår dels skulder motsvarande inlåning från valutautlänningar. dels bankernas egen upplåning i utländska banker i form av mottagna depositio- ner för skilda ändamål. Avdragsposten ”skulder avseende refinansiering av län" (5) kan alltså inte särskiljas från övriga kontoskulder utan får hämtas från uppgifter om bankernas utlåning i utländsk valuta.

För nettoinnehavet av utländska valutor gäller en maximilimit och en minimilimit som fastställts av riksbanken för varje individuell valutabank. Limiterna meddelas banken i särskilt brev. Generellt gäller att minimilimiten *uppgår till 50 procent av maximilimiten.

Senast kl. 11.00 varje bankdag skall valutabank meddela riksbanken sitt nettoinnehav av utländska valutor, beräknat enligt uppställningen ovan. vid affärernas slut föregående bankdag.

Visar det sig därvid att maximilimiten överskridits. skall överskjutande belopp enligt 65 i valutahandelstillståndet säljas till riksbanken om riksbanken begär det. Försäljningen skall ske i US dollar och/eller annan valuta enligt riksbankens beslut. Därvid skall marknadsköpkursen vid tiden för kurssammanträdet mellan valutabankerna och riksbanken på transak- tionsdagen tillämpas. Om riksbanken finner skäl att indra uppkommen kursvinst skall dock kursen fastställas annorlunda. se nedan.

Om minimilimiten underskridits, skall felande belopp köpas från riksban- ken om riksbanken så påfordrar. Köpet skall ske i US dollar och/eller annan valuta enligt riksbankens beslut varvid marknadssäljkursen vid tiden för kurssammanträdet på transaktionsdagen skall tillämpas.

Om emellertid riksbanken finner skäl att indra uppkommen kursvinst eller påföra utebliven kursförlust på innehav utanför limiterna skall tillämpas marknadsköpkursen respektive marknadssäljkursen vid tiden för kurssam— manträdet på bankdagen närmast före transaktionsdagen.

Bestämmelserna enligt 6 & syftar till att begränsa bankernas möjligheter att göra kursvinster eller undvika kursförluster på riksbankens bekostnad vid valutakursförändringar. Bankerna kan således endast tillgodogöra sig kursvinster eller undgå kursförluster på egeninnehavet av valutor inom

ramar som anges av maximi- och minimilimiterna och något utrymme för . spekulativa valutatransaktioner finns inte.

Sammanfattningsvis reglerar alltså valutahandelstillstånden nettot mellan bankernas tillgångar och skulder i utländsk valuta. Bankernas ställning i kronor gentemot utlandet innefattas således inte. Positionen i terminsvalutor regleras inte heller kvantitativt. men riksbanken har. som redovisas i ett senare avsnitt. enligt allmänna bestämmelser i valutahandelstillstånden långtgående befogenheter att påverka även terminsaffärernas omfattning och inriktning. Som framgått inräknas inte heller bland tillgångarna enligt ' valutahandelstillståndet krediter i utländsk valuta till valutainlänning eller valutautlänning och inte heller motsvarande skulder vid refinansiering i utlandet med riksbankens tillstånd. Det innebär att uppgifter i anslutning till valutahandelstillstånden inte ger någon bild av bankernas ställning gentemot utlandet. Bankerna har sålunda en positiv nettobehållning av valutor enligt valutahandelstillståndet, men samtidigt en betydande nettoskuld i utländska valutor gentemot utlandet till följd av den på senare år omfattande refinansieringen i utlandet av krediter till inhemska låntagare.

Limitsystemets konstruktion. med en övre och en undre gräns för bankernas egeninnehav av valutor. avses förhindra att bankerna bidrar till kursförväntningsstyrda in- eller utflöden av valutor. Förutom att de kvantitativa gränserna för nettoinnehavet av valutor anges. åläggs bankerna genom valutahandelstillstånden att följa riksbankens direktiv i sina opera- tioner på valutamarknaden och tillhandahålla de uppgifter som riksbanken infordrar.

Regleringen genom valutahandelstillstånden av bankernas nettoinnehav av valutor tar alltså sikte på att kontrollera de marknadsmässiga effekterna av bankernas valutatransaktioner. Däremot är ambitionerna uppenbart inte att påverka de skilda transaktionstypernas absoluta storlek eller att styra bankernas totala ställning gentemot utlandet. De tillgångs- och skuldposter som regleras av tillstånden täckte tämligen väl bankernas utlandsrörelse när

tillstånden infördes 1969. Den omfattande refinansieringen i utlandet av lån till valutautlänningar och valutainlänningar är det främsta exemplet på transaktionskategorier som sedan i huvudsak tillkommit.

Sådan koordinerad upp- och utlåning i utländsk valuta påverkar inte den förmedlande bankens valutaställning i nettotermer. Ur stabiliseringssyn- punkt utgör de transaktionskategorier som faller utanför valutahandelstill- stånden inte någon risk eftersom de förutsätter tillstånd i varje enskilt fall eller sker enligt särskilt fastställda regler och lånen inte får lösas före de tidpunkter som anges i riksbankens föreskrifter.

l.4.2.4 Nettoinnehavets funktion

Limitsystemets syfte är att sätta gränser såväl uppåt som nedåt för valutabankernas egeninnehav av valutor och samtidigt lämna utrymme för bankerna att upprätthålla en väl fungerande valutamarknad genom aktiv valutahandel med allmänheten och sinsemellan. Begränsningen av nettoin- nehavet till ett belopp motsvarande maximilimiten motiveras av myndighe— ternas behov att direkt kontrollera större delen av landets likvida valutatill- gångar. ett krav som endast uppfylls av den centrala valutareserven. Bankernas avista valutainnehav räknas sedan 1977 inte heller in i valutare- serven i statistiska sammanhang.

Minimilimiten hindrar bankerna att bygga upp en skuldposition i utländska valutor inför en förväntad appreciering av kronan. Den kvantita- tiva regleringen av nettopositionerna kompletteras som framgått av bestäm- melser i valutahandelstillstånden om reglering av kursvinster eller uteblivna kursförluster på valutapositioner utanför limiterna vid en valutakursföränd- ring.

Det medgivna nettoinnehavet är i och för sig inte avsett att tillgodose ett placeringsändamål för bankerna. Syftet är att bankerna med egeninnehavet som buffert skall absorbera kortfristiga svängningar i utbud och efterfrågan på valutamarknaden och därigenom dämpa kursfluktuationerna utan att riksbanken skall behöva ingripa annat än med spetsbelopp. Denna funktion förutsätter en aktiv valutahandel mellan bankerna och allmänheten och bland bankerna inbördes för att utjämna valutapositionerna och därmed ständigt ställa en homogen marknadskurs. De kortfristiga fluktuationerna i utbud och efterfrågan kan vara betydande eftersom in— och utgående betalningar inte sammanfaller i tiden. effekter som förstärks av att enskilda betalningar kan uppgå till mycket stora belopp.

Kraven på valutamarknadens funktion har också vuxit sedan Bretton- Woodssystemets fasta kursrelation övergavs. Det vidgade utrymmet för kursfluktuationer har medfört att efterfrågan på terminssäkring ökat. Sedan länge föreligger en större efterfrågan på terminsvalutor från svenska importörer och låntagare än utbud från exportörer varför bankernas terminsposition visar ett avsevärt netto sålda terminsvalutor gentemot allmänheten i Sverige. Efterhand som detta netto vuxit. har behovet ökat för bankerna att täcka sina terminspositioner (balansera kursriskerna) med ett egeninnehav av valutor.

För banksystemet som helhet måste således egeninnehavet av valutor stål en skälig proportion till betalningstrafikens omfattning och behovet att täcka

terminspositionerna. Även fördelningen av valutainnehavet mellan banker- na påverkas av dessa faktorer. Eftersom valutahandeln domineras starkt av storbankerna har dessa också tilldelats det största utrymmet för egeninnehav av valutor enligt valutahandelstillstånden. Av de sammanlagda maximilimi— terna har ungefär fyra femtedelar tilldelats de fyra största valutabankerna (SE-banken. Handelsbanken, PKbanken och Götabanken).

Egenbehållningens karaktär av transaktionskassa ("working balance") eller buffert för kortfristiga fluktuationer i utbud och efterfrågan på valutamarknaden förutsätter givetvis att bankernas valutatillgångar är av likvid karaktär. Som framgått föreskrivs enligt 3 & i valutahandelstillstånden att tillgångarna skall placeras på konto i utländsk bank avista (tillgängliga inom 2 dagar) eller i vissa likvida utländska värdepapper. I själva verket placerar valutabankerna huvuddelen av valutainnehavet på konton i utländska banker i mycket likvid form. Möjligheterna att placera i utländska värdepapper utnyttjas i mycket ringa utsträckning.

Det bör tilläggas att bankernas totalposition i utländska valutor i likviditetshänseende inte återspeglas i placeringen av egeninnehavet enligt valutahandelstillståndet. Sålunda är den stora volymen valutakrediter till valutainlänningar och valutautlänningar (som ju regleras utanför valutahan- delstillstånden) i hög grad bundna på minst fem år, medan motsvarande refinansiering har skett med korta, rullande krediteri utländska banker. En sådan tidsmässig samstämmighet råder således inte mellan totala tillgångar och skulder i utländsk valuta att egenbehållningen framkommer som ett netto mellan korta poster. Tillgångssidan har en övervikt på långa fordringar medan skuldsidan är av övervägande kortfristig karaktär.

Bankernas genomsnittliga utnyttjande av utrymmet för egna valutainne- hav har legat på en hög nivå, ca 80-90 procent sedan limitsystemet infördes 1969. Den höga utnyttjandegraden är delvis betingad av behovet att hålla avista valutor som täckning för det traditionella underskottet i terminsposi- tionen. Detta behov har också beaktats av riksbanken vid avvägningen av limiterna.

Emellertid utsätts bankernas saldo mellan in- och utgående betalningar för kraftiga dagliga fluktuationer även under perioder med extern balans för den svenska ekonomin. Enskilda betalningar. såväl avista som på termin. kan numera i synnerhet för storbankerna uppgå till mycket stora belopp och det dagliga saldot kan fluktuera med 50—10() mkr, eller mer.

Vid några tillfällen har riksbanken också beslutat att höja maximilimiterna för de större bankerna för att därigenom underlätta för banksystemet att absorbera ett valutainflöde utan interventioner från riksbankens sida. Dessa limithöjningar har varit tillfälliga och har återtagits så snart valutasituationen stabiliserats. Ibland kan tillfälliga limithöjningar också medges för att möjliggöra för en bank att balansera sin terminsposition med avistainnehav av valutor om en tillfällig mindre obalans uppkommit i tidsfördelningen mellan förfallande köpta och sålda terminsvalutor. Sådana tillfälliga höjningar kan sägas vara en metod att säkerställa att systemet fungerar friktionsfritt.

l l l i

1.4.2.5 Riksbankens löpande övervakning av valutahandeln

Vid sidan av de kvantitativa regler för bankernas valutatransaktioner som anges i valutahandelstillstånden, meddelas i 45 allmänt formulerade föreskrifter som i praktiken har väl så stor relevans för bankernas agerande och riksbankens övervakning.

I4 åanges'att valutabanken vid fördelning av valutainnehavet enligt 3 & på olika valutaslag. liksom av terminspositionen, skall undvika plötsliga, icke kommersiellt motiverade förändringar. Vidare sägs att med andra banker avslutade avista- och terminstransaktioner, i fråga om såväl totalvolym som de enskilda transaktionernas antal och storlek. skall stå i rimlig proportion till bankens storlek och kundunderlag. Banken åläggs också att hålla en sådan tidsmässig överensstämmelse mellan sin in- och utlåning i utländska valutor som är rimlig med hänsyn till kravet på likviditet, särskilt inom utlandsrö- relsen. Dessa allmänna riktlinjer avslutas med ett åläggande för banken att rätta sig efter de anvisningar som riksbanken kan komma att utfärda med avseende på bankens position och omsättning i utländska valutor samt valutahandel i övrigt.

I följebrevet till valutahandelstillståndet förstärks ytterligare de generella riktlinjerna för valutabankernas verksamhet (se bilaga 1.4). Där sägs att riksbanken utgår från att limiter gäller vid valutatransaktioner med andra banker. bl. a. i syfte att begränsa de risker som är förknippade med valutahandeln. Banken förutsätts också vara uppmärksam på om det i marknaden förekommer valutatransaktioner som kan anses avvika från det normala med avseende på transaktionernas storlek. frekvens eller avsluts- kurs. Särskilt bör observeras om annan bank önskar göra swap-Il eller terminsaffär baserad på icke aktuella marknadskurser. Riksbanken utgår

' från att banken inte engagerar sig i transaktioner av detta slag och informerar

riksbanken om man får kännedom om dylika.

Bestämmelserna i valutahandelstillståndets 4é ger således riksbanken betydande möjligheter att styra valutamarknaden. Där åläggs bankerna att iaktta kontinuitet i placeringsmönstret, upprätthålla rimliga proportioner mellan affärer med såväl inhemska som utländska banker och kundunderlag. beakta likviditetsriskerna vid in'- och utlåning på skilda bindningstider samt att underrätta riksbanken om förhållandena på valutamarknaden och följa riksbankens löpande anvisningar.

Introduktionen under 1970-talet av rörliga växelkurssystem i kombination med en snabbt växande internationell kreditmarknad har pålagt valutaban- kerna uppgifter av en annan dimension än tidigare såväl i kvantitativ mening som när det gäller kraven på teknisk kompetens. Riskerna vid operationer på valutamarknaden har ökat för bankerna själva och för riksbanken som ansvarig för den centrala valutareserven och kronans ställning. De kvalita- tiva bestämmelserna rörande valutabankernas operationer och riksbankens övervakning som sammanfattas i valutahandelstillståndens 4 % har följaktli- gen skärpts och fått växande betydelse i den löpande verksamheten.

Valutabankerna ståri löpande telefonkontakt med riksbankens arbitrage- expedition och informerar riksbanken om varje större valutatransaktion. Frågan gäller därvid ofta om riksbanken önskar intervenera genom köp eller försäljning av valuta för att påverka marknadskurserna.

” Samtidigt köp och försäljning av valutor där de två affärerna har skilda valutadagar.

Varje dag lämnas skriftlig rapport till riksbanken om avistabehållningen av valutor enligt valutahandelstillståndet och om terminspositionen i.valutor. Den månadsvisa rapporteringen till riksbanken omfattar också en detaljerad fördelning av tillgångar och skulder i utländska valutor gentemot valutain- länningar och valutautlänningar liksom ställningen i kronor gentemot valutautlänningar. Terminspositionen specificeras i månadsrapporten med avseende på valutaslag och förfallotidpunkter.

Som framgått regleras inte formellt bankernas positioner i terminsvalutor enligt valutahandelstillstånden. Rik.— banken följer emellertid dagligen utvecklingen av terminspositionen för varje valutabank. I praktiken har valutakursernas ökade rörlighet medfört att utvecklingen av den s. k. totalnettopositionen, dvs. summan av egenbehållningen enligt valutahandels— tillståndet och nettopositionen i terminsvalutor. kommit att tillmätas stor betydelse av riksbanken och valutabankerna själva.

1.4.2.6 Sammanfattning

Valutahandelstillstånden har utformats som ett instrument för riksbanken att kontrollera utvecklingen på valutamarknaden. Genom Iimitkonstruktionen. :

löpande övervakning per telefon och daglig rapportering kan riksbanken förhindra att bankerna engagerar sig i spekulation mot den svenska kronan eller medverkar i sådana transaktioner av utländska banker. Genom anvisningar till bankerna kan riksbanken löpande styra bankernas valuta- ' handel så att de bidrar till en väl fungerande valutamarknad. Bestämmelserna i valutahandelstillstånden har tillämpats flexibelt för att undvika störningar på marknaden. Det gäller i synnerhet Iimitkonstruktio— nen, där en för snävt tilltagen maximilimit kan ge upphov till onödiga kursrörelser både på avista- och terminsvalutor och hämma utvecklingen av terminsmarknaden. Tillfälliga höjningar av maximilimiterna utfärdas därför ibland för att Iimitkonstruktionen skall fungera friktionsfritt och inte tvinga riksbanken att genomföra icke önskade interventioner. En hög limit ger å andra sidan bankerna möjligheter att tillgodogöra sig kursvinster på riksbankens bekostnad varför limithöjningar inte är en självklar rättighet. Alla höjningar av maximilimiten är därför temporära och kan återkallas av riksbanken när som helst. Riskerna med en flexibel tillämpning av limitsystemet är dock begränsade ur riksbankens synvinkel genom den styrning av bankernas valutadispositioner man åstadkommer med löpande anvisningar. ' Valutahandelstillstånden syftar således endast till styrning av bankernas nettoposition i valutor som är av störst relevans för valutamarknaden. Den absoluta storleken (bruttobeloppen) av bankernas tillgångar och skulder i utländsk valuta eller deras ställning gentemot utlandet i valutor eller svenska kronor berörs således inte av limitsystemet. Den omfattande kreditgivningen i utländsk valuta som refinansieras i utlandet. regleras genom tillstånd i varje särskilt fall eller genom generella tillstånd. Eftersom upp- och utlåningen är synkroniserad, påverkar dessa transaktioner emellertid inte bankernas nettopositioner i valutor.

1.4.3 Bankernas operationer på valutamarknaden

I det följande behandlas huvuddragen av bankernas transaktioner på valutamarknaden och de regler som gäller för verksamheten. Däremot är ambitionen inte att prestera någon ingående analys av marknadens funktionssätt och de internationella system som utarbetats för att stabilisera olika valutors inbördes kursrelationer.

Valutakurserna bestäms liksom priset på andra marknader av utbud och efterfrågan. Valutamarknaden skiljer sig dock från andra marknader genom att centralbankerna i hög grad strävar efter att stabilisera kursrörelserna genom påverkan av utbud och efterfrågan. s. k. interventioner.

Valutamarknaden kan delas upp i två separata marknader. avistamarkna- den och terminsmarknaden.

1.4.3.1 Avistamarknadens funktionssätt

Med avistaaffär menas enligt internationell praxis sådana köp och försälj- ningar av utländska valutor där valutabeloppet levereras senast andra bankdagen efter det affären gjorts.

Ramen för riksbankens övervakning av kursutvecklingen på avistamark- naden utgöres sedan Sverige lämnade EG-ormen år 1977 av den handels- vägda valutakorgen. Korgsystemet innebär att kronans värde påverkas av värdet av de valutor som inräknas i korgen i förhållande till den viktprocent dessa valutor tilldelats. Femton valutor ingår i korgen och deras vikt har satts med utgångspunkt i ursprungsländernas andel av den svenska utrikeshan- deln. Dollarns vikt har dock fördubblats med hänsyn till denna valutas betydelse på de internationella kreditmarknaderna.

Fördelen med korgkonstruktionen är att extrema kursrörelser för en enstaka valuta mildras. Om exempelvis i Sverige dollarkursen sjunker drar dollarn med sig kronan i fallet med den viktprocent som dollarn represen- terar i korgen. Följaktligen sjunker dollarn mindre mot kronan vilket kompenseras av att övriga korgvalutor kommer att stiga mot kronan. Värdet på kronan beräknas genom ett index som satts till 100 samt en svängnings- marginal runt detta värde. Den medgivna svängningsmarginalen som bildar utgångspunkt för riksbankens interventioner har inte publicerats och omfattningen av riksbankens interventioner offentliggörs inte heller löpan- de.

Möjligheterna att på lång sikt upprätthålla en given kursrelation gentemot andra valutor bestäms av samstämmigheten i den realekonomiska och finansiella utvecklingen där inbördes skillnader yttrar sig som skillnader i prisutveckling. snedfördelade handels- och bytesbalanser etc. Den kortsik- tiga kursutvecklingen speglar tillfälliga ojämnheteri betalningsflödet mellan länderna och följaktligen påverkas kursbildningen av handelsrelaterade fluktuationer i betalningsströmmarna. Under senare år har också de rent finansiella kapitalströmmarna ökat i betydelse för kursfluktuationerna på marknaden. Både betalningar för handelstransaktioner och rena kapital- transaktioner kan påverkas av valutakursförväntningar.

Prismekanismen på valutamarknaden kan jämföras med en vanlig

börskursbildning. låt vara att marknaden har förgreningar över hela världen med hjälp av direkta telefon- och telexförbindelser.

Den internationella avräkningsvalutan i valutahandeln är den amerikan— ska dollarn. dvs. varje valutakurs som ställs för en valuta ställs mot betalning i amerikanska dollar. Om en svensk bank vill köpa tyska mark mot betalning i svenska kronor måste banken först köpa dollar mot betalning i kronor och därefter sälja dessa dollar till exempelvis en tysk bank mot betalning i DM. Denna omgång kan synas komplicerad men är rationell eftersom varje deltagare på marknaden endast behöver hålla ett litet antal valutakurser aktuella. S. k. crosskurser. exempelvis svenska kronor mot DM eller pund mot Schweizerfranc. efterfrågas mycket sällan i modern valutahandel.

Kurssättningen går till så att banker på anmodan gentemot varandra ställer både köp— och säljkurser för de valutor man bedriver handel i. framför allt givetvis för de egna valutorna. Svenska banker förväntas således ställa dollarkurser mot betalning i svenska kronor. tyska banker mot DM osv. Marginalerna mellan dessa ställda köp- och säljkurser är mycket små. Valutabankerna gör på basis av denna kurssättning sedan valutaaffärer med varandra. grundade både på bakomliggande kundtransaktioner och ännu oftare för att dra nytta av den marknadsutveckling man tror är föreståen- de.

Genom det sistnämnda slaget av affärer interbankhandeln — som volymmässigt är betydande skapas ständigt köp— och säljkurser med små marginaler på marknaden. Marknaden kan därigenom absorbera eller tillhandahålla även stora valutaorder. De svenska valutabankerna fastställer vid sammanträde på förmiddagen varje bankdag, vid vilket riksbanken är representerad. de köp- och säljkurser för de vanligen förekommande valutorna som sedan under dagen tillämpas vid transaktioner med allmän- heten.

Skillnaden mellan köp- och säljkurser för varje valuta får inte ligga utanför ett intervall som riksbanken föreskrivit för valutan. De vid sammanträdet fastställda kurserna tillämpas i praktiken inte vid större valutatransaktioner med t. ex. företag där det ofta är fråga om ett offertförfarande vars utfall beror på marknadsutvecklingen under dagen och som ytterligare kan krympa bankens marginaler mellan köp- och säljkurserna.

1.4.3.2 Bestämmelser rörande avistamarknaden

De för valutabankernas avistaaffärer gällande bestämmelserna är tämligen kortfattade. Enligt riksbankens valutaföreskrifter får avistaaffärer mellan valutabank och allmänheten i Sverige ske endast då det är fråga om anskaffning eller avyttring av valuta för löpande betalning eller betalning medgiven av riksbanken genom generell dispens eller enligt särskilt tillstånd.

Valutabank får utan begränsningar göra avistaaffär med annan valutabank i utländsk valuta mot annan utländsk valuta eller svenska kronor.

Med utländsk bank eller annan valutautlänning får valutabank göra avistaaffär i utländsk valuta mot annan utländsk valuta eller svenska kronor. Vid köp eller försäljning av utländsk valuta skall kronmotvärdet krediteras resp. debiteras externt kronkonto i banken (lorokonto). Sistnämnda

bestämmelse syftar till att begränsa utländska bankers möjligheter att spekulera i en paritetsändring av kronan. I valutaföreskrifterna 1:34 föreskrivs att kreditering av externt kronkonto inte får ske i sådan omfattning att behållningen på kontot överstiger vad som kan betecknas som normal kontohållning. Analogt föreskrivs i 3:65 att valutabank utan riksbankens tillstånd får medge övertrassering på externt kronkonto endast om denna är av normal omfattning. Genom begränsningarna av rörelsefriheten motver- kas att valutautlänningar bygger upp krontillgodohavanden vid en förväntad uppskrivning av kronan och sätter sig i skuld i kronor vid förväntan om en nedskrivning.

Precisering av vad som skall anses vara normal behållning på externt kronkonto utfärdades första gången vid Sveriges anslutning till EG-ormen i mars 1973 då förväntningar om en appreciering av kronan förelåg. Åtgärder måste då vidtas för att dämpa ett valutainflöde. Bl. a. fastställdes att det genomsnittliga nettotillgodohavandet på externt kronkonto för utländsk bank (eller allmänt konto som det då kallades) under januari 1973 skulle anses som normal kontobehållning. Riksbanken förbehöll sig också rätt att utta avgift på belopp över normalbehållningen och att göra den kontoförande banken betalningsansvarig. Denna befogenhet utnyttjades emellertid inte och bestämmelsen om särskild avgift, liksom preciseringen av vad som skall avses med normal behållning. upphävdes 1974. Bestämmelsen är emellertid ett exempel på tillämpning av negativ ränta som alltså kan tas ut i extrema lägen.

När bestämmelserna om kontobehållning infördes i mars 1973 utfärdades också förbud för valutabank att utan riksbankens tillstånd genomföra avista affär med utländsk bank i utländsk valuta på kortare tid än två bankdagar. exempelvis s. k. endagsswappar.

En endagsswap innebär att banken köper eller säljer en valuta per en dag och gör en mottransaktion per två dagar. Swaptransaktioner av detta slag ' används av utländska banker för att exempelvis förvärva svenska kronor per . en dag i stället för enligt internationell praxis per två dagar. På motsvarande sätt kan svenska banker förvärva utländsk valuta mot kronor. Transaktio- nerna kan bl. a. användas för att överbrygga tidsdifferenser mellan köpta och sålda terminsvalutor. Riksbanken brukar också ge tillstånd att genomföra endagsswappar för sådana ändamål.

Emellertid kan endagsswappar användas för att dölja en övertrassering eller ett onormalt stort tillgodohavande på en utländsk banks kronkonto i svensk bank. Därigenom kan valutaregleringens bestämmelser om normal övertrassering eller kontobehållning kringgås i spekulativt syfte inför en förväntad kursändring på kronan.

För att genom en endagsswap åstadkomma en övertrassering utan att kontot valutadagsmässigt visar ett minussaldo i den svenska bankens böcker. kan den utländska banken sälja kronor mot utländsk valuta avista (dvs. per två dagar). Följande dag kan den utländska banken köpa tillbaka kronbe— loppet per en dag och sälja det åter per två dagar. Dessa transaktioner kan därefter upprepas så länge den utländska banken vill behålla en kort minusposition i kronor. På motsvarande sätt kan den utländska banken med hjälp av endagsswappar med svensk bank hålla ett större kontotillgodoha- vande i kronor än normalt utan att detta valutadagsmässigt framträder i den

svenska bankens bokföring. Behållningen på kronkontot hos svensk bank blir således valutadagsmåssigt oförändrad medan positionen i verkligheten blir större.

Syftet med riksbankens kontroll av endagsswappar är att förhindra sådana spekulativa transaktioner. När tillstånd lämnas noterar man i riksbanken den utländska bankens namn och affärens bakgrund. Denna kontroll kan naturligtvis inte hindra att utländska banker utför endagsswappar i kronor sinsemellan utan att anlita svensk bank. Denna verksamhet kan emellertid bara bli av begränsad omfattning och påverkar inte Sveriges utrikesbalans. Som närmare kommer att framgå i det följande har endagsswapparna också relevans för terminsmarknadens funktionssätt.

Som beskrivits i avsnitt 1.4.Z.3 fastlägger valutahandelstillståndet gränser— na såväl uppåt som nedåt för varje valutabanks nettoinnehav av utländska valutor. Någon absolut gräns för tillgångar och skulder i bruttotermer finns emellertid inte. Däremot uppställs i valutahandelstillståndet vissa allmänna riktlinjer för valutahandeln. där det sägs att handeln skall ha skälig omfattning med hänsyn till bankens omslutning och kundunderlag. att man skall bevaka den tidsmässiga fördelningen av tillgångar och skulder etc. Likviditetsaspekten tas också upp i allmänna termer i 63 & banklagen.

Bankerna har dock relativt fria händer att bedriva avista handel med valutor för egen räkning inom de gränser som ställs upp i valutahandelstill- stånden och de fåtaliga regler som finns i valutaföreskrifterna. Denna handel, som alltså inte har någon grund i kundaffärer. kan sägas innebära att bankerna aktivt marknadsför den svenska kronan och gör att bankerna kan erbjuda kunderna bästa möjliga kurser för utländska valutor. Upprätthål- landet av en aktiv marknadi svenska kronor bör också underlätta för svenska importörer och exportörer att fakturera sin handel i svenska kronor.

Bankinspektionen har emellertid utfärdat allmänna anvisningar för att begränsa den del av valutahandeln som saknar anknytning till kundaffärer. Verksamheten är nämligen inte helt riskfri eftersom fallissemang inte kan uteslutas bland de banker som man gör affärer med. Detta illustrerades t. ex. av Herstattkraschen år 1974. Bankinspektionen har som riktmärke satt upp att den kundanknutna delen av omsättningen bör vara minst omkring 5 procent. Eftersom detta krav kunde skapa svårigheter för bankerna om beräkningen gjordes under för kort period. beräknas kundandelen som ett genomsnitt för en sexmånaders period.

Omsättningen på avistamarknaden uppgår till väldiga belopp årligen. Enligt bankinspektionens statistik över arbitrageomsättningen avista upp- gick den totala omsättningen 1979 till 2088 miljarder kr. för samtliga valutabanker. Härav var 321 miljarder kr. (15.4 procent) transaktioner direkt med kunden. Skillnaden mellan de båda beloppen utgörs till stor del av transaktioner för att täcka kundaffärerna och är alltså också kundanknutna. En annan del, vars storlek är svår att beräkna, motsvaras av rena bank-till- bankaffärer.

De stora beloppen förklaras delvis av att affärerna sker i flera led med dubbelräkning som följd. Alla affärer mellan svenska banker blir sålunda minst dubbelräknade och i vissa fall adderade upp till tio å femton gånger.

Arbitrageomsättningen domineras starkt av storbankerna (SE-banken.

Handelsbanken, PKbanken och Götabanken). Av den totala omsättningen år 1979 svarade dessa för 84 procent.

Bankernas handel i välutor med utländska banker genom 5. k. räntearbi- trage inräknas trots namnet inte i arbitragehandeln som utgör växling av valutor. Räntearbitrage innebär att man lånar upp valutor på euromarkna— den genom inlåning på valutakonto på tider från några dagar upp till sex månader och lånar dem vidare genom deposition hos andra banker. Depositionerna sker i enlighet med reglerna för täckning av behållning på valutakonto. Några kvantitativa begränsningar gäller inte enligt valutaföre- skrifterna för denna s. k. depositionshandel. Marginalerna i denna handel är mycket små men intäkterna kan ändå bli betydande genom de stora belopp som omsätts.

Räntearbitraget utgör basen för den internationella lånemarknaden och de svenska bankerna ger genom sina depositioner ett bidrag till denna. låt vara att de inte står för något nettotillskott eftersom refinansieringen av depositionerna sker på samma marknad. Bankernas nettoposition (egenin— nehav av valutor) påverkas således inte av räntearbitraget. Genom depositionerna framstår emellertid de svenska bankerna som långivare och aktiva deltagare på euromarknaden. vilket brukar anses vara en förutsätt- ' ning för att bankerna skall kunna tillhandahålla kundkrediter på rollover- basis i erforderlig utsträckning från denna marknad (den s. k. reciprocitets- principen).

Det bör tilläggas att den depositionshandel som i Sverige kallas räntear— bitrage inte är något egentligt räntearbitrage eftersom sådan handel skall omfatta ett terminsmoment.

En egentlig räntearbitrageaffär genomförs i minst fyra steg exempelvis enligt följande:

1. Bank A lånar ett belopp i DM i den utländska banken B på sex månader.

2. Bank A säljer dessa DM avista på marknaden mot likvid i pund.

3. Bank A köper DM på sex månaders termin mot pund.

4. Bank A lånar ut pund på sex månader till bank C.

När DM-lånet enligt 1. förfaller till betalning inflyter samtidigt pundvaluta från krediten enligt 4. Kursen mellan pund och DM har säkrats enligt 3. och alla affärer avvecklas samtidigt. Ränteskillnaden mellan lånen enligt 1. och 4. återspeglas i terminssatsen enligt 3. med en mindre differens som banken kan tillgodogöra sig om man lyckats utnyttja ett gynnsamt marknadsläge. Någon risk löper man dock inte med transaktionerna eftersom alla variabler (räntor och terminskurs) är kända när affärerna genomförs.

Bankernas deltagande i egentligt räntearbitrage hindras alltså genom bestämmelserna om täckning i form av motdepositioner i utländsk bank av förpliktelser på valutakonto. Reglerna medför att bankerna inte kan sätta sig i nettoskuld i en utländsk valuta och alltså inte inleda transaktionskedjan enligt steg 1. ovan.

1.4.3.3 Terminsmarknadens funktionssätt

Huvuddelen av utrikeshandeln sker inte mot kontant betalning utan mot någon form av kredit. För största delen av exporten och importen ligger kredittiden inom sex månader men betydligt längre tider tillämpas för industrianläggningar, entreprenadprojekt. fartyg etc. Iden man fakturering— en inte sker i den egna valutan löper exportören/importören risken att faktureringsvalutan sjunker/stiger i kurs gentemot den egna valutan med förluster som följd. Ungefär en tredjedel av den svenska exporten och två tredjedelar av importen sker mot utländsk valuta och är alltså förenade med kursrisker för den svenska parten. Två metoder kan användas för att balansera kursriskerna.

En exportör kan ta upp ett lån i utlandet i faktureringsvalutan med samma löptid som sin lämnade leverantörskredit. Exportören garderar sig då genom att lånet förfaller till betalning samtidigt som leverantörskrediten varvid eventuella kursrörelser utjämnas. En importör kan däremot inte gardera sig mot kursrisker genom en länetransaktion. Tar han upp ett lån i utländsk valuta kan detta användas för kontant betalning till den utländska exportören. Importören utnyttjar då inte leverantörskredit. men löper istället kursrisk för det upptagna lånet.

Enligt valutaföreskrifterna lämnar riksbanken normalt svensk exportör eller importör tillstånd att ta upp lån i utländsk valuta i valutabank eller i utlandet för att finansiera varuexport eller -import förutsatt att lånevillkoren överensstämmer med villkoren för normal leverantörskredit. Lånen skall i regel tas i anspråk vid leverans men vid större exportorder lämnar riksbanken normalt tillstånd till utlandslån som kan utnyttjas för finansiering även under tillverkningsskedet. Sedan den 1 januari 1979 krävs inte riksbankens tillstånd för exportör eller importör att ta upp kredit på högst sex månader i valutabank om motsvarande leverantörskredit lämnas på högst sex månader. Den växande stocken finansiella lån i utländsk valuta som exportföretagen ackumulerat under senare år utgör också i sig en valutakursmässig motvikt till utestående exportfordringar.

En alternativ metod för företagen att skydda sig mot kursrisker är att genomföra en terminstransaktion på valutamarknaden. Med en valutater— minsaffär förstås ett avtal mellan två parter om köp eller försäljning av en valuta mot betalning i en annan valuta för leverans och likvid vid en bestämd tidpunkt längre fram i tiden till en redan vid avtalstillfället uppgjord kurs. Enligt praxis avses med terminsaffär ett valutaavtal med längre leveranstid * än två dagar efter avtalstillfället. l

Terminsaffärer i valutor gjordes i betydande omfattning redan under J

l i |

mellankrigstiden men den internationella valutaterminsmarknaden expan— , derade i takt med den explosionsartade utvecklingen av eurodollarmarkna- den framförallt under 1960—talet. Under detta skede har också efterfrågan på terminsvaluta stigit till följd av avvecklingen av de fasta valutakursrelatio— ; nerna. i Genom terminstransaktioner öppnades möjligheter till byten. s. k. , valutaswappar, av dollarlån till lån i andra valutor. Terminsmarknaden gav * således upphov till internationella marknader också för de europeiska

valutorna, exempelvis "euromark" och "eurofranc".

Kurssättningen på terminsmarknaden är fri och den begränsades inte av exempelvis det interventionsprogram som fanns i valutaormen inom EG och inte heller i Sverige av den tillåtna svängningsmarginalen över eller under riksbankens valutakursindex.

Prisbildningen på terminsmarknaden är således helt ett resultat av utbud och efterfrågan som i sin tur avgörs av köp och försäljningar med kommersiell bakgrund, räntemässiga och förväntningsbetingade faktorer.

Valutorna på termin kan antingen noteras med underkurs. ”discount". jämfört med gällande avistakurs eller med överkurs "premium”. Dessa över— eller underkurser brukar på valutamarknaden kallas "swappriset" och motsvarar under normala förhållanden ofta ränteskillnaden mellan två valutor, Detta resonemang kan illustreras med följande transaktioner.

Antag att en exportör gett en sex månaders leverantörskredit i utländsk valuta. För att skydda sig mot kursförändringar tills krediten förfaller till betalning säljer exportören den utländska valutan på sex månaders termin, dvs. valutan skall av exportören levereras till banken om sex månader till en kurs som bestäms idag. Också för banken gäller det nu att gardera sig mot kursrisker med de köpta terminsvalutorna. Två utvägar finns i princip. Antingen säljer banken det köpta beloppet på sex månaders termin till annan bank. Den terminskurs banken själv får ger då den kurs man skall tillämpa gentemot kunden.

Enligt en alternativ metod att balansera kursrisken lånar banken ifrågavarande valuta på sex månader och säljer denna avista till dagens kurs. När lånet förfaller till betalning efter sex månader. inflyter samtidigt valutabeloppet från kunden och eventuella kursförändringar utjämnas. För att bestämma terminskursen gentemot kunden jämförs räntan för lån i ifrågavarande valuta med räntan för lån på samma tid i kronor. Om räntan på valutalån är högre än på kronlån skall terminskursen vid köp av valutan sättas så mycket lägre än avistakursen på samma valuta att kursskillnaden ("discount") omräknad i årlig ränta motsvarar ränteskillnaden mellan lån i valutorna. Denna discount utgör alltså kostnaden för kunden att eliminera kursrisken och är ett alternativ till att själv ta upp ett lån i den utländska valutan för att finansiera exportkrediten.

Det bör tilläggas att bankens upplåning i utländsk valuta använts för att åskådliggöra kursbildningen på terminsmarknaden. I praktiken är sådan upplåning inte längre tillåten för de svenska valutabankerna sedan tidigare regler som medgav viss upplåning som motvikt till köpta terminsvalutor utmönstrats ur valutaföreskrifterna. Det visade sig nämligen att bankerna inte utnyttjade lånemöjligheten eftersom man traditionellt har en negativ terminsposition, dvs. beloppet sålda terminsvalutor överstiger köpta valu- tor.

Den valutamarknad som skapades genom en kombination av eurodollar- lån och terminsaffärer brukar ges beteckningen den externa räntemarknaden eller eurovalutamarknaden. Om räntenivån för en valuta på denna marknad är given, som exempelvis för eurodollar. får man följaktligen via termins- marknaden räntenivån även för andra valutor. Tumregeln är härvid att den valuta som på termin mot en annan valuta noteras med överkurs har den lägre räntenivån. Ett typiskt drag är att räntebilden för enskilda valutor på den externa marknaden kan avvika markant från läget på inhemska

marknader för respektive valuta om dessa är föremål för valutareglerande åtgärder.

Något matematiskt samband mellan relationen terminskurs/avistakurs å ena sidan och räntedifferensen mellan valutorna å andra sidan finns emellertid inte heller i avsaknad av valutareglering. Kursmarginalen påverkas också av marknadsparternas förväntningar om kursutvecklingen varför kursutslagen på kort sikt av förväntningsstyrda transaktioner kan vara så stora att räntedifferenserna blir av underordnad betydelse. (Exempel redovisas i kapitel 8 av Per Arne Ström.)

1.4.3.4 Bestämmelser rörande terminsmarknaden

Ijämförelse med bestämmelserna för transaktioner på avistamarknaden är reglerna rörande terminsmarknaden relativt restriktiva, Däremot berörs som nämnts inte terminsmarknaden av interventionsgränser liknande dem som tillämpas av riksbanken vid operationer på avistamarknaden.

Allmänt kan sägas att motivet bakom riksbankens bestämmelser om terminsmarknaden är att värna om valutareserven och att undvika störningar för kronan både avista och på termin. Syftet har alltså varit att så långt möjligt, och utan att lägga alltför stora hinder i vägen för säkring av normala betalningar, förhindra rent kursförväntningsstyrda. spekulativa valutaaffä- rer på den svenska valutamarknaden. Vidare har regleringen varit utformad för att ge betalningar för varor samt frakter och charterhyror prioritet i form av längre säkringstider framför exempelvis rent finansiella betalningar. Numera tillämpas inga begränsningar av säkringstiden vid företagens försäljning av valutor på termin.

För valutabanks terminsaffärer med allmänheten i Sverige gäller i huvudsak följande regler.

Betalning i utländsk valuta mellan valutainlänning och valutautlänning får terminssäkras mot svenska kronor då betalningen är löpande eller medgiven av riksbanken och då det finns ett avtal om betalning. Härtill kommer att svensk exportör får terminssäkra även avgivet anbud. Med bestämmelserna att endast medgivna betalningar får säkras och att avtal om betalning skall föreligga, avser man att hindra kursförväntningsstyrda terminsaffärer. I samma riktning verkar regeln att valutabank vid leverans av utländsk valuta under terminsaffär skall förvissa sig om att valutan används till den betalning som legat till grund för terminsaffären samt regeln att eventuell vinst vid annullering av affären inte får gottskrivas kunden.

Terminsaffären skall avse den valuta i vilken bakomliggande betalning skall ske. Affären skall vidare utlöpa på eller i omedelbar anslutning till bakomliggande betalnings förfallodag.

Kravet på en tidsmässig överensstämmelse mellan terminskontraktets förfallotidpunkt och den bakomliggande betalningen har införts för att under terminsaffär utfallande belopp skall användas för en faktisk betalning gentemot utlandet. Härigenom har man velat undvika att ett företag skall kunna terminssäkra bara en del av den bakomliggande betalningens löptid för att sedan, om det ter sig lönsamt, avstå från terminssäkring under en period. Företaget skulle sedan åter kunna ingå terminskontrakt t. ex. för att överbrygga perioder med valutaoro. Transaktionerna skulle då kunna

inrymma även terminsaffärer av spekulativ karaktär med återverkningar på kursutvecklingen på såväl termins- som avistamarknaden och därmed på valutareserven.

Den tidsmässiga överensstämmelsen mellan utfallande terminskontrakt och betalning innebär att möjligheter saknas att terminssäkra långa lån i utlandet mot kronor eftersom någon marknad för mycket långa terminsaffä- rer knappast finns. Den alternativa utvägen att successivt kurssäkra lånet genom korta terminskontrakt är således stängd. Ett slopande av den tidsmässiga knytningen skulle öka den potentiella efterfrågan på termins- säkring starkt. särskilt som det i kronor räknat i regel blir billigare att terminssäkra en långt fram i tiden förfallande betalning genom en kort terminsaffär över en orosperiod. Valutabankerna skulle då också få mindre möjligheter än för närvarande att kontrollera att en legitim bakgrund föreligger.

Inga begränsningar gäller för terminsaffärs löptid vid allmänhetens försäljning av utländsk valuta till valutabank.

Vid allmänhetens köp av utländsk valuta på termin finns inga begräns- ningar av löptiden om den bakomliggande betalningen avser likvider för ! import, frakter eller charterhyror.

Köp av terminsvaluta får göras tidigast tolv månader före förfallodagen för bakomliggande betalning då denna avser återbetalning och ränta på lån upptaget i utlandet för finansiering av svensk exportkredit i kronor.

Iövrigafall får terminsvaluta köpas tidigast sex månader före förfallodagen för bakomliggande betalning.

Reglerna om terminsköpens löptid innebär således att kurssäkringsmöj- ligheterna för varulikvider och frakter prioriteras och att även säkring av lån för refinansiering av exportkrediter i kronor har en gynnad ställning. För andra ändamål, t. ex. betalningar för tjänster och framför allt långfristiga låneskulder gentemot utlandet, är utrymmet för kurssäkring relativt begränsat.

Vid utgången av augusti 1980 fördelade sig företagens löpande kontrakt med valutabankerna om terminsförsäljning och —köp av valutor mot kronor tidsmässigt enligt följande tablå.

Termin Allmänhetens köp (%) försäljning (%) 1 månad 32 30 — 2 månader 21 21 — 3 månader 15 16 — 4 månader 10 10 — 5 månader 6 6 — 6 månader 8 8 7—12 månader 7 8 13—24 månader 1 1 25— månader (0,2) (0,2) 100 100

Det framgår att drygt 90 procent av såväl köp som försäljningar avslutats på terminer upp till sex månader. Den ringa omfattningen av kurssäkringar på längre tider än tolv månader torde främst förklaras. förutom av valutaregleringens tidsrestriktioner. av de begränsade möjligheter som finns för valutabankerna att göra motaffärer med utländska banker för långa perioder (se vidare härom i det följande).

Den svenska terminsmarknaden har sedan ett tiotal år en snedbelastning mellan utbud och efterfrågan från allmänhetens sida. En viktig förklaring är att endast ca 1/3 av exporten faktureras i utländsk valuta medan motsvarande andel för importen är ca 2/3. Det sålunda genom exporten genererade underlaget för utbud av terminsvalutor är alltså mindre än den potentiella efterfrågan från importörerna. De sistnämnda förefaller dessutom ha en större benägenhet att utnyttja terminssäkringsmöjligheterna än exportörer- na. Exportörerna balanserar ju också ofta sina kursrisker genom finansiell upplåning i utländska valutor.

Den betydande andel av exporten som faktureras i kronor ger upphov till en motsvarande terminsefterfrågan på kronor från de utländska importörer- na genom utländska banker och därmed utbud av utländska terminsvalutor. Detta utbud av terminsvalutor har dock inte kunnat motverka att marknaden totalt har kännetecknats av efterfrågetryck på valutor av kommersiell karaktär och att de svenska bankerna uppvisar en betydande nettoposition sålda terminsvalutor.

För att terminsmarknaden skall fungera utan extrema kursutslag i förhållande till relationen mellan låneräntorna för transaktionsvalutorna (se föregående avsnitt) får utbud och efterfrågan från allmänheten inte avvika alltför mycket från varandra. Om balansen på marknaden rubbas genom exempelvis ett kraftigt efterfrågetillskott till följd av förväntning om fallande kronkurs på avistamarknaden, riskerar terminsmarknaden att bryta samman till följd av snabbt stigande och till sist prohibitivt höga terminskurser. Terminsmarknaden är alltså så ”tunn" (utbuds- och efterfrågekurvorna så oelastiska) att plötsliga förändringar på utbuds- eller efterfrågesidan resulte- rar i extrema kursrörelser. Kraftiga kursrörelser på terminsmarknaden får omedelbara återverkningar på avistamarknaden med förstärkta förvänt- ningsstyrda kapitalflöden och ett ökat tryck på den inhemska valutan till följd.

Det är mot denna bakgrund som det ansetts lämpligt att begränsa löptiden på terminskontrakten vid köp av valutor för andra betalningar än vid import. frakter och charterhyror. Det innebär således att efterfrågesidan på termins— marknaden framför allt avlastas sådana ränte— och amorteringsbetalningar för finansiella lån som utfaller under tiden bortom sex månader.

Möjligheten föreligger naturligtvis alltid för riksbanken att intervenera på terminsmarknaden och avistamarknaden genom försäljningar i en krissitua— tion och därigenom hindra ett sammanbrott. Detta alternativ innebär emellertid i praktiken att riksbanken övertar kursrisken också på den privata utlandsupplåningen.

Med allmänheten får bankerna göra terminsaffärer mellan två utländska valutori två fall. Om förutsättningar föreligger enligt gällande bestämmelser att till en valutainlänning sälja en utländsk valuta på termin mot kronor och från samma valutainlänning köpa en annan utländsk valuta på termin. får

terminsaffär göras direkt mellan de två utländska valutorna (s. k. multilate- ral terminsaffär) intill det minsta av de två betalningarnas belopp. En förutsättning är att de bakomliggande betalningarnas förfallodag nära överensstämmer.

Den andra dispensen för multilaterala terminsaffärer med allmänheten utfärdades sommaren 1980. Numera får sålunda den som upptagit lån i utländsk valuta köpa den valuta i vilken lånet löper på termin mot annan valfri utländsk valuta. För dessa terminsaffärer gäller ingen begränsning av löptiden. De behöver inte heller utlöpa vid tiden för någon betalning. utan kan närsomhelst avvecklas genom att den på termin köpta valutan säljs avista mot den på termin sålda valutan. Genom denna bestämmelse har möjlighet öppnats för den som har en kursrisk på grund av skuldsättning i en viss utländsk valuta att överflytta risken till annan utländsk valuta. t. ex. en valuta där kursrisken balanseras av fortlöpande inkomster i samma valuta. Anledningen till att riksbanken medgett friare regler i dessa fall är att transaktionerna inte berör den svenska kronan. vare sig avista eller på termin.

För att balansera sina köp och försäljningar på terminsmarknaden genomför valutabankerna omfattande affärer inbördes och med utländska banker. Följande regler gäller enligt valutaföreskrifterna för sådana bank—till—bank transaktioner.

Valutabank får utan formella kvantitativa begränsningar genomföra ter- minsaffärer med annan valutabank i utländsk valuta mot annan utländsk valuta eller mot svenska kronor. Ingen gräns gäller heller för sådana transaktioners löptid.

Vidare får valutabank (med det undantag som enligt det följande gäller för s. k. multilaterala terminsaffärer) utan formella kvantitativa begränsningar köpa av eller sälja till utländsk bank utländsk valuta på termin mot annan utländsk valuta eller svenska kronor. Likviden skall i det senare fallet krediteras respektive debiteras den utländska bankens kronkonto.

Terminsaffär med utländsk bank får löpa på högst tolv månader. eller, om terminsaffären utgör täckning för terminsaffär med valutainlänning, den längre tid på vilken den bakomliggande affären löper.

Även om några kvantitativa limiter således inte fastställts för valutaban- kernas terminstransaktioner med andra banker begränsas utrymmet för icke kommersiellt betingade affärer på flera vägar. Som redovisats i avsnitt 1.4.2 föreskrivs i valutahandelstillståndens s'4 att banken vid fördelningen av valutainnehavet både avista och på termin skall undvika plötsliga. icke kommersiellt betingade förändringar. Med andra banker avslutade avista- och terminsaffärer skall såväl när det gäller totalvolym som de enskilda transaktionernas antal och storlek stå i rimlig proportion till bankens storlek och kundunderlag.

Dessa kvalitativa krav övervakas av riksbanken som dagligen följer utvecklingen av varje banks avista- och terminsposition. Avistalimiterna för bankerna har också anpassats för att bl. a. medge att bankerna balanserar sin traditionella nettoförsäljning av terminsvalutor med avistainnehav. Riksban- kens övervakning tar också i hög grad sikte på deras totala nettoposition. dvs. avistapositionen plus terminspositionen.

Valutabankernas terminspositioner mot utländska banker vid utgången av

Tabell 1.7 Valutabankernas terminspositioner (köpta—sålda terminsvalutor) mot utländska banker och allmänhe— ten, ultimo december 1971—79 (mkr.)

1971” 1972h 197317 19741" 1975" 19761" 1977(' 19785 19791"

Position gentemot

utländska banker 240 3 966 766 282 743 — 47 474 1 159

Position gentemot allmänheten —147 —341 —1 792 —1 766 —1 263 —2 155 —1 484 —1 498 —2 473 Totalt 93 —338 — 826 —1 000 — 981 —1 412 —1 531 -1 024 —1 314

De 5 största valutabankerna b De 4 största valutabankerna f Samtliga valutabanker Källa: Sveriges Riksbank.

åren 1971—79 framgår av tabell 1.7. I tabellen redovisas också positionen gentemot allmänheten.

Den negativa nettopositionen (nettoförsäljningen av terminsvalutor) gentemot allmänheten balanseras delvis av nettoförvärv från utländska banker. Terminstransaktioner med utländska banker utgör således en möjlighet för valutabankerna att täcka kursriskerna vid terminsaffärer med allmänheten. Hur stora dessa möjligheter är varierar genom tiden beroende på intresset i utlandet för terminsaffärer i kronor och hur dessa köp och försäljningar balanseras. Underlaget för sådana terminssäkringar är i och för sig betydande eftersom 2/3 av exporten och 1/3 av importen faktureras i kronor. Det framgår emellertid att bankernas nettoköp från utlandet inte helt balanserar nettoförsäljningen till allmänheten i Sverige.

Omsättningen på terminsmarknaden är betydande. Följande tablå visar valutabankernas genomsnittliga omsättning i utländsk valuta mot svenska kronor per dag under första halvåret 1980.

Mkr. Procent Omsättning mot svensk bank 453 34 Omsättning mot utländsk banka 480 36 Omsättning mot allmänheten 400 30 Totalt 1 333 100 .

"En betydande del av dessa affärer är kundrelaterade (till utländska bankers kunder). Rena bank—tilI—bank—affärer ingår också. *

Ovanstående regler för valutabankernas terminstransaktioner med utländska banker avser affärer mellan två utländska valutor eller i den utländska bankens hemlandsvaluta mot svenska kronor. Terminsaffär med utländsk bank i tredje lands valuta mot svenska kronor (multilaterial terminsaffär) får endast genomföras om affären görs i syfte att täcka terminsaffär som valutabanken gjort med valutainlänning.

Denna regel innebär att exempelvis en engelsk bank kan köpa eller sälja kronor på termin mot betalning i pund (en bilateral affär med en svensk bank). Emellertid görs terminsaffärer liksom avistaaffärer i respektive valutor med US dollar och kurserna sätts i dollar. För att kunna göra en

multilateral terminsaffär. dvs. för att den engelska banken skall kunna köpa kronor på termin mot betalning i US dollar krävs särskilt tillstånd i varje enskilt fall från riksbanken. Den engelska banken måste då kunna påvisa att affären görs för att täcka en kommersiell affär som avser import från Sverige. Om ingen sådan kommersiell bakgrund finns. tvingas den engelska banken att vända sig till den begränsade marknad för kronor som finns utanför Sverige.

Bakgrunden till restriktionerna rörande multilaterala terminsaffärer är önskemålet att så långt möjligt förhindra spekulativa terminsaffärer i kronor från utländska bankers sida. Eftersom i praktiken all terminshandel i kronor sker mot US dollar kan de svenska bankerna handla fritt endast mot banker i USA. Därmed är sådan handel med banker i andra länder utesluten om kommersiell bakgrund saknas.

Terminsaffärer utan kommersiell bakgrund kan av banker i andra länder än USA emellertid kanaliseras via banker i New York som i sin tur gör motsvarande affärer med svenska banker. Eftersom den amerikanska marknaden i kronor är relativt begränsad och de amerikanska bankerna bl. a. med hänsyn till tidsskillnaden inte är beredda att handla obegränsat i svenska kronor får bestämmelsen ändå en viss restriktiv effekt på utländska bankers möjligheter att göra terminsaffärer i kronor i rent kursförväntnings- syfte. Regeln har också visat sig effektiv under akuta krisförhållanden för kronan. t. ex. under den svaghetsperiod som föregick devalveringen i augusti 1977.

En alternativ möjlighet för en valutabank att täcka kursrisken vid en valutaförsäljning på termin är att köpa motsvarande belopp avista och hålla det till terminsaffärens förfallodag. Enligt nuvarande regleri valutahandels- tillståndet inräknas ett sådant avistabelopp i bankens valutainnehav och begränsas därmed av maximilimiten. Terminsförsäljningen utgör nämligen ingen avdragspost från avistainnehavet. Härigenom begränsas effekten på valutareserven av terminsförsäljningen av valutor. Om bankerna gavs ökade möjligheter att hålla avista valutatillgångar för att balansera den permanent negativa terminspositionen skulle detta innebära en överflyttning av valutor från den centrala valutareserven till bankerna. Riksbanken tar emellertid viss hänsyn till behovet av terminstäckning när man fastställer bankernas valutalimiter.

Eftersom en del av bankernas avista valutainnehav är ”intecknade" som motvikt till en negativ terminsposition är den faktiska nettopositionen eller totalnettopositionen betydligt lägre än den som medges enligt valutahandels— tillstånden. Omvänt kan kursrisken för avistainnehavet av valutor sägas balanseras av nettoförsäljningen av terminsvalutor. Som framgått tillmäter såväl bankerna själva som riksbanken utvecklingen av totalnettopositionen större praktisk betydelse än avistainnehavet eller terminspositionen var för sig. Behovet för bankerna att totalbalansera terminspositionen mot avistain- nehav av valutor måste således vägas mot riksbankens intresse att ha omedelbar kontroll över större delen av landets valutatillgångar.

1.4.4 Bankernas utlandsställning; statistisk sammanfattning

Från och med är 1979 lämnar valutabankerna månadsvis rapporter till riksbanken över sina utländska tillgångar och skulder som i fråga om

Överskådlighet och detaljrikedom är betydligt överlägsna den tidigare rapporteringen. De följande tabellerna l.8—1.10 utgör ett sammandrag av valutabankernas rapporter per den 30 september 1980.

Tabell 1.8 sammanfattar den bild som tidigare redovisats av bankernas kreditgivning och finansiering. Rad 1 visar att nettoställningen gentemot utlandet är negativ (— 16 687 mkr.) dvs. att utestående skulder till valutaut— länningar överstiger fordringarna i utländska valutor och kronor. Den negativa positionen har uppkommit i huvudsak genom den omfattande upplåningen i eget namn för vidareutlåning till inhemska låntagare (jfr rad G.1).

Rad K i tabell 1.8 visar att ställningen i utländsk valuta däremot är positiv (till största delen egenbehållningen enligt valutahandelstillstandet). Den utlandsfinansierade utlåningen till inhemska och utländska låntagare skerju i utländsk valuta varför bankerna inte bär någon kursrisk för denna kreditgivning.

Tabell 1.9 visar att US dollar är den dominerande valutan och att bankernas valutaposition i de enskilda valutorna balanserar relativt väl.

Tabell 1.10 slutligen. visar tidsfördelningen av valutatillgångar och skulder. Den kraftiga skuldpositionen i intervallet 3 dagar 6 månader

Tabell 1.8 Valutabankernas utlandsposition per 30 september 1980 (mkr.)

A. Fordringar pa valutautlänningar i utländsk valuta 26 915 1. Fordringar på utländska banker 23 063 2. Krediter till andra än banker 2 352 3. Ovriga fordringar 1 500 B. Fordringar på valutautlänningar i svenska kronor 5 222 ]. Fordringar på utländska banker 4497 2. Krediter till andra än banker 506 3. Ovriga fordringar 219 C. Summa fordringar på valutautlänningar (A+B) 32 137 D. Skulder till valutautlänningar i utländsk valuta 44 659 l. Skulder till utländska banker 41 023 2. Inlåning från andra än banker 905 3. Ovriga skulder 2 731 E. Skulder till valutautlänningar i svenska kronor 4 165 1. Skulder till utländska banker 3 385 2. Inlåning från andra än banker 766 3. Ovriga skulder 14 F. Summa skulder till valutautlänningar 48 824 G. Fordringar på valutainlänningar i utländsk valuta 22 234 1. Krediter till valutainlänningar 21 180 2. Ovriga fordringar 1 054 H. Skulder till valutainlänningar i utländsk valuta 2 385 1. Inlåning i utländsk valuta 2 091 2. Ovriga skulder 294 I. Ställning gentemot utlandet ((”—F) —16 687 K. Ställning i utländsk valuta (A+G—D—H) 2 105

Källa: Sveriges Riksbank.

Tabell 1.9 Valutabankernas utländska tillgångar och skulder fördelade på valutor per 30 september 1980 (mkr.)

US Dollar Pund Sl'rs DM Övriga Summa

A. Fordringar pa valutautlänningar

i utländsk valuta 16 130 727 3 530 4 646 1 882 26 915 B. Skulder till valutautlänningar

i utländsk valuta 27 104 1 835 5 236 6 690 3 794 44 659 C. Krediter till valutainlänningar

i utländsk valuta 12 112 1 736 1 586 2 842 2 904 21 180 D. Valutakonton för valutainlänningar ] 241 90 27 471 262 2091 E. Ställning A+C—B—D — 103 538 — 147 327 730 1 345

Källa: Sveriges Riksbank

Tabell 1.10 Förfallotidpunkter för valutabankernas utländska tillgångar och skulder per 30 september 1980 (mkr.) ( 3 2 3 dagar > 1 mån. > 6 mån. > 1 år > 5 år Summa dagar S 1 mån. $ 6 mån. $ 1 år 5 5 är A. Fordringar på valutautlänningar i utländsk valuta 5 290 3 268 10 020 2 403 3 839 2 095 26 915 B. Skulder till valutautlänningar i utländsk valuta 4 232 10 371 23 529 2 999 2 478 1 050 44 659 C. Krediter till valutainlänningar i utländsk valuta 1 131 3 799. 4 361 488 8 371 3 030 21 180 D. Valutakonton för valutainlänningar 842 682 347 60 74 86 2091 E. Ställning A+C—B—D ] 347 —3 986 —9 495 —168 9 658 3 989 1 345

Källa: Sveriges Riksbank

återspeglar tekniken med korta lån som successivt omsätts. s.k. roll- over—krediter.

1.5 Valutaregleringens administration

Valutaregleringen administreras av riksbanken. Redan för ianspråktagande av fullmakterna i valutalagen krävs i fredstid initiativ från riksbanksfull- mäktige (l ävalutalagen). Den valutareglering som kan införas på grundval av valutalagen kan schematiskt sägas innebära dels att all handel med valuta centraliseras till riksbanken och av riksbanken utsedda valutabanker. dels att en rad transaktioner får utföras endast i den mån riksbanken så medger (2 ä'). Förordnande enligt valutalagen skall av riksbanken ianspråktagas för att främja penning— och valutapolitiken (2 a ä). Riksbanken får meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av meddelat förordnande och ärenden som föranleds av förordnandet skall prövas och avgöras av Riksbanken utfärdar föreskrifter om tillämpning av . valutaft'irordningen. Dessa ingåri riksbankens författningssamlingi en serie

riksbanken (6 5).

WB.

1 .5. l Valutastyrelsen

Riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen utövas av valutastyrelsen. Denna består av sju ledamöter utom vid handläggning av ärenden rörande direkta investeringar i utlandet. då den består av elva ledamöter.

Vice riksbankschefen är ordförande i valutastyrelsen. Av de övriga ledamöter som deltar i handläggningen av samtliga ärenden utses en av regeringen (en tjänsteman i ekonomidepartementet) och fem av riksbanksv fullmäktige. Av sistnämnda ledamöter representerar tvä riksbanken (depu— teraden i riksbanksfullmäktige och der för valutaärenden ansvarige bankdi- rektören). en valutabankerna (bankföreningen) och två näringslivet i övrigt. Av de fyra ledamöter som endast deltar i handläggningen av ärenden rörande utgående direkta investeringar utses två av regeringen. De representerar industridepartementet och arbetsmarknadsdepartementet. De övriga två utses av bankofullmäktige och representerar löntagarorganisationerna (LO och TCO).

Beslut i valutaärende kan inom tre veckor överklagas hos riksbanksfull- mäktige. Prövningen av besvärsärenden bereds av en delegation inom fullmäktige. Delegationen består av riksbankschefen som är ordförande samt ytterligare en av de av riksdagen valda fullmäktigeledamöterna. ] fullmäktiges prövning deltar ej deputeraden. Mot fullmäktiges beslut kan talan ej föras.

En av valutastyrelsens huvuduppgifter är att besluta om valutaregleringens konkreta innehåll. Detta sker genom utfärdande av generella dispenser frän förbuden i valutaförordningen och genom fastläggande av praxis i ansök— ningsärenden. Avgöranden av detta slag grundas på ekonomisk—politiska överväganden samtidigt som allmänhetens och företagens intressen måste beaktas. Dispenserna och huvuddragen i tillstandspraxis publiceras av valutastyrelsen som föreskrifter i riksbankens författningssamling.

En annan av huvuduppgifterna är att avgöra ansökningsärenden som hänskjutits till styrelsen. Så sker när ett ärende på grund av sin tvistiga natur. sin prejudicerande betydelse eller transaktionens storlek ter sig särskilt viktigt.

När beslut överklagats hos riksbanksfullmäktige. avger styrelsen ett yttrande över besvären.

Valutastyrelsen avger årligen en berättelse till riksbanksfullmäktige över sin verksamhet. Berättelsen innehåller en genomgång av eventuella författ— ningsändringar under året och av tillämpningen av valutaregleringen med tyngdpunkten på inträffade förändringar samt en statistisk översikt över tillståndsgivningen för viktigare transaktionskategorier.

Valutastyrelsen sammanträder normalt en gång i månaden. Däremellan kan extra sammanträden vid behov förekomma.

Till riksbanken har under senare är kommit ca 35 000 ansökningsärenden per år. En mycket ringa del härav är av sådan karaktär att de inte i enlighet med de riktlinjer som styrelsen fastlagt kan avgöras på lägre nivåer. Under 1979 behandlades i styrelsen 31 ansökningar. varav 19 avsåg svenska direkta investeringar i utlandet. Styrelsen avgav under året 31 yttranden över besvär till riksbanksfullmäktige. 14 ärenden förekom som gällde principiella valutaregleringsfrågor. såsom föreskriftsändringar och fastställande av

praxis. Härjämte förekom ett antal internt administrativa fragor. anmälan av statistiska uppgifter och om gjorda åtalsanmälningar m.m. Över valutasty- relsens sammanträden förs protokoll. Protokollet förbliri regel pa grund av gällande sekretessregler hemligt.

1.5.2 Valutadirektionen

Valutadirektionen består av valutastyrelsens ordförande. den i styrelsen ingående riksbanksdirektören. deras suppleanter i styrelsen och den gruppchefinom valutaavdelningen till vars verksamhetsområde föreliggande ärende hör.

Valutadirektionen förbereder ärenden som skall avgöras av styrelsen. både när det gäller principfrägor och ansökningsårenden m. m. Förslag till praxisändringar och utfärdande av föreskrifter framläggs således av valuta— direktionen. l direktionen avgörs vidare ärenden som bedöms betydelsefulla utan att för den skull kräva beslut av styrelsen. Beslut i atalsfrågor fattas av valutadirektionen.

Valutadirektionen sammanträder en ä två gånger i veckan. Antalet ärenden brukar ligga kring 20 i veckan. varav ungefär hälften är ansökningar. Detta representerar endast2 procent av alla till riksbanken inkommande ansökningar 1 valutaärenden. Över direktionens beslut förs enkla protokoll | form av kortfattade beslutsnoteringar 1 föredragningslistan.

1.5.3 Valutaavdelningen

Riksbankens arbetsuppgifter med anledning av valutaregleringen handläggs av valutaavdelningen. som har en personal på drygt 100 personer. Avdelningen är organiserad i sex grupper. I arbetet deltar också riksbankens jurister. av vilka en del är placerade i direktionssekretariatet.

Allmänna gruppen har en rad arbetsuppgifter av huvudsakligen administ- rativ natur. Den fungerar som sekretariat för valutastyrelsen och valutadi- rektionen och svarar därmed bl. a. för sammanträdesprotokoll. Gruppen ansvarar för utgivandet av föreskrifter och annan extern och intern information. utför utredningar samt svarar för intern utbildning. diarieföring och arkiv. Personalen uppgår till ca 30 personer. varav de flesta arbetar med valutaavdelningens arkiv.

Licensgrupp ] handlägger ärenden som rör direkta investeringar. LicensgruppZ handlägger ärenden som rör finansiella och kommersiella lån. övriga kommersiella tiansaktioner och sjöfartsärenden.

Licensgrupp 3 handlägger huvudsakligen ärenden som rör privatpersoners utlandstransaktioner.

På vardera licensgruppen tjänstgör ca 10 personer. Kontrollgruppen har att övervaka att gällande valutabestämmelser efter- levs. Häri ingår utredning av misstänkta valutabrott och frågor om åtalsanmälan samt stickprovskontroller av den stora mängden utförda utlandstransaktioner. Vidare görs en viss uppföljning av utvecklingen av svenska direkta investeringar i utlandet. Gruppen har även att tillse att valutabankerna korrekt utövar sin roll inom valutaregleringen. Kontroll- gruppen består av ca 15 personer.

Statisrikgruppen utarbetar statistik över betalningstransaktioner med utlandet som ett underlag för betalningsbalansstatistiken. Vidare förs statistik över lämnade tillstånd och över utnyttjandet av dessa. Slutligen utför statistikgruppen i samband härmed en kontroll av att utnyttjandena sker i enlighet med tillstånden och eventuella därvid fogade villkor. Gruppen har en personal på ca 35 personer.

Av de till riksbanken inkommande ca 35 000 ansökningarna per år hänför sig ungefär 5 000 till licensgrupp 1. 6 000 till licensgrupp 2 och 25 000 till licensgrupp 3.

Ärenden som ej ankommer på valutastyrelsen eller valutadirektionen avgörs av enskilda tjänstemän. en eller två i förening. enligt valutastyrelsens bemyndigande. Valutadirektionen fastställer vilka ärendeslag som kräver beslut av två respektive en tjänsteman. Till ledning för handläggningen har utarbetats en intern handbok. Den helt dominerande delen av antalet ansökningar. ca 98 procent. handläggs på detta sätt på valutazwdelningen.

Ärenden som man på respektive licensgrupp är tveksam om kan tas upp på ett avdelningssammanträde som brukar hållas två gånger i veckan under medverkan av avdelningschefen och riksbanksdirektören. Detta är dock ingen formell beslutsinstans utan även här fattas tvämansbeslut. varvid ärendet antingen avgörs eller förs vidare till valutadirektionen. De flesta

avslagsbeslut brukar behandlas vid avdelningssammanträde.

1.5.4 Valutabankerna

Till valutabanker har utsetts samtliga affärsbanker. tre sparbanker samt postverket.

Valutabankerna har tilldelats en betydelsefull roll i valutaregleringens administration och deras verksamhet har ingående beskrivits i avsnitt 1.3 och 1.4. Mellan 80 och 85 procent av hela betalningsutbytet med utlandet kan ske utan tillstånd från riksbanken om betalningarna sker genom valutabank. För den allra största delen av betalningarna blir det därför en valutabank som får pröva betalningens karaktär för att avgöra om den får utföras enligt generella | regler eller om den måste underställas riksbankens prövning.

Det kan givetvis innebära en kontliktsituation för en bank att hävda sina | skyldigheter som valutabank gentemot sin kunds intressen. Valutabankernas ] ansvar i detta avseende har emellertid fastlagts i det för varje valutabank ( utfärdade valutahandelstillståndet. De kan i sin roll som valutabanker sägas i utöva en form av offentlig förvaltning. ehuru bedriven genom ett enskilt , företag (& 1 valutahandelstillståndet). '

1.6 Valutakontroll och statistikinsamling

1.6.1 Allmänt ”»

Riksbankens uppföljning av betalningsstrt'immarna mellan Sverige och utlandet kan schematiskt indelas i en kontrollfunktion och en verksamhet för framställning av ekonomisk statistik. Även om det i grunden är fråga om två separata funktioner. som i stor utsträckning fördelats på skilda enheter inom

valutaavdelningen. grundas båda verksamheterna till stor del på samma uppgiftsunderlag som infordras från allmänheten och bankerna. En stor del av valutakontrollen är delegerad till valutabankerna som därigenom kan sägas också fylla en myndighetsfunktion som ombud för riksbanken.

Drivkraften bakom valutabrott är ofta att undandra inkomster från beskattning. Valutakontroll och skattekontroll är därför i hög grad ömsesidigt beroende. Ett effektivt samarbete mellan riksbanken. skattemyn— digheterna och andra myndigheter är följaktligen av central betydelse för att såväl valutaregleringens som skattepolitikens avsedda syften skall kunna nås.

[ detta avsnitt beskrivs inledningsvis valutabankernas roll som riksbankens ombud varefter följer en diskussion av de allmänna förutsättningarna för statistikbehandling och kontroll av skilda transaktionsslag. I tur och ordning behandlas sedan riksbankens statistikproduktion. kontrollverksamhet och samarbete med olika myndigheter.

1.6.2 Valutabankerna som riksbankens ombud

Valutabankerna har tilldelats en central roll i administrationen av valutareg— leringen och har enligt valutalagen vid sidan av riksbanken ensamrätt att bedriva handel med utländska valutor. Till följd av den stora volymen rutinmässiga utrikesbetalningar har det varit ändamålsenligt att till stor del delegera valutakontrollen till valutabankerna. Som nämnts i tidigare avsnitt preciseras bankernas roll som kontrollorgan i valutahandelstillståndet. Detta utgör bankens auktorisation som valutabank och innehåller föreskrifter om hur prövning av allmänhetens betalningar m. m. skall göras.

Bankernas kontrolldomän omfattar de löpande betalningarna och andra betalningar som faller under generella dispenser som meddelats av riksban- ken. l valutahandelstillståndet stipuleras bl. a. att banken omsorgsfullt skall pröva transaktionerna och godkänna dem först efter det att man genom erforderlig utredning övertygat sig om deras riktighet. Dock sägs i riksbankens föreskrifter att bankens prövning inte behöver gå utöver vad sökanden uppger och vad banken i övrigt känner till. Vid mindre betalningar (under 1 000 kr.) är kraven på kontroll väsentligt reducerade. Valutaban- kerna är också ålagda att tillämpa regleringen i enlighet med dess syfte och söka förebygga överträdelser och kringgående. Enligt valutahandelstillstån— det måste bankerna därför se till att berörda banktjänstemän har tillräckliga kunskaper om bestämmelserna och om de särskilda krav som ställs på handläggningen.

Delegeringen av ett myndighetsansvar till enskilda rättssubjekt. som har skett när det gäller valutaregleringen. är en ovanlig form av myndighetsut— övning. I regel iakttas stor restriktivitet mot att lägga myndighetsansvar på annan än en offentlig myndighet. Någon annan praktiskt genomförbar lösning är dock svår att föreställa sig i fråga om valutaregleringen. För riksbanken gäller det att se till att den valda lösningen inte medför endast en formell kontroll och att regleringens tillämpning i bankerna blir enhetlig.

För att ge möjlighet till övervakning av de löpande betalningarna finns bestämmelser om att i princip alla betalningar mellan Sverige och utlandet skall kanaliseras via valutabank. Detta innebär. att ut— och ingående

transaktioner kan kontrolleras i valutabankerna.

I början på 1960—talet godkändes ett undantag från principen om att betalning skall kanaliseras via svensk bank. dä kvittning (avräkning i kontokurantförhållande) av löpande betalningar mellan två företag tilläts under vissa förutsättningar. Sådana transaktioner anmäls inte till riksban- ken. För ett kvittningsförfarande mellan flera företag inom samma koncern. s. k. koncernclearing. fordras emellertid tillstånd varvid riksbanken uppstäl- ler särskilda villkor. bl. a. för rapporteringen av de enskilda betalningarna. Vid sådan clearing blir därför riksbankens kontroll- och statistikkrav väl tillgodosedda. Ett antal svenska dotterbolag i utländska koncerner kvittar systematiskt koncernbetalningar på detta sätt.

Kvittningsförfarandet är inte särskilt vanligt totalt sett och svarade enligt 1978 års tullenkät för ca 5 procent av betalningarna i utrikeshandeln (mot ca 3 procent 1973). Ca 7 procent av de svenska inomkoncernbetalningarna reglerades 1973 medelst kvittning (uppgift saknas för 1978). Det är sannolikt. att valutabankernas "monopol" på betalningstrafiken minskar i betydelse. Storföretagens finansavdelningar övertar sålunda gradvis en del uppgifter som tidigare skötts av bankerna.

Bankernas kontroll sker såväl på lokalkontoren som i den centrala och regionala verksamheten. Kontrollen är knuten till utlandsbetalningarna så som de redovisas på särskilda av riksbanken utgivna blanketter. i första hand inköpsanmälan för betalningar till utlandet. Kontrollen är koncentrerad till betalningar till utlandet.

Valutabankerna vidarebefordrar årligen i runt tal 1 miljon inköpsanmäl- ningar till riksbanken. För varje transaktion skall valutabanken ta ställning till om detär en löpande betalning. om betalningen kan godkännas till följd av en generell dispens eller om riksbankens tillstånd måste inhämtas. Valutaanmälan skall enligt bestämmelserna föreligga innan betalning kan ske.

Valutabankerna förlitar sig i sin kontroll i de flesta fall på de uppgifter kunden lämnar. Detta gäller så gott som uteslutande när kunden är känd i banken. Riksbanken har inte föreskrivit att betalningar skall verifieras med faktura eller tullhandlingar som är fallet i en del länder. utan valutabanken avgör själv vilken eventuell verifikation som erfordras. Det är inte onaturligt, att situationer kan uppstå dä bankens strävan att erbjuda kunderna en smidig service kommer i konflikt med dess myndighetsfunktion.

För att motverka att kapitalbetalningar slipper igenom under sken av att vara löpande har riksbanken gett tämligen preciserade anvisningar om vad som är att betrakta som löpande betalning. Valutabankerna måste därför bl. a. kontrollera att förskottsbetalningar för importerade varor inte överstiger vad som medges enligt valutaföreskrifterna. att bestämmelserna för transitohandel följs etc. Även om löpande betalningar således är fria. krävs en granskning i valutabankerna av varje enskilt fall.

Vad gäller inkommande betalningar är valutabankernas kontroll obefint- lig. Det finns ingen anmälningsskyldighet för inkommande betalningar för svensk varuexport men däremot för tjänstebetalningar. I regel notifierar valutabanken sin kund att en betalning från utlandet krediterats dennes konto. bifogar en försäljningsanmälan och uppmanar företaget att fylla i och återsända denna såvida betalningen avsåg annat än varuexport. Några övriga åtgärder vidtas inte.

1.6.3 Förutsättningar för valutakontrollen

Nedanstående figur åskådliggör de allmänna förutsz'ittningarna för valuta- kont.ollen. Den illustrerar betalningsflödet över landets gränser. Det framgår i stora drag vilka transaktionskategorier som ligger inom resp. utom räckhåll för kontrollen. Figuren är enbart avsedd som en principskiss. medan cirklarnas storlek etc. inte avses spegla den relativa betydelsen av olika transaktionskategorier eller kontrollens verkliga omfattning.

Fyrkanten A representerar alla utrikestransaktioner. Av dessa finns transaktioner, representerade av cirkel B. som skall anmälas till riksbanken och sådana som faktiskt anmäls till riksbanken (cirkel C). Den delen av fyrkanten som ligger utanför cirkel B. dvs. A—B. består av alla de transaktioner som inte behöver registreras. och om vilkas storlek man har begränsad kunskap. Här återfinns t. ex. handelskrediterna vilkas storlek och förändring är av stor betydelse för penningpolitiken och valutareserven. samt ev. förtäckta finansiella lån genom handelskreditgivningen. Riksbanken har vidare avstått från möjligheterna till kontroll genom generella dispenser från anmälningsskyldighet för t. ex. likvider för varuexport, normal resevaluta. kvittning av fordringar och skulder mellan två företag etc.

En stor volym anmälningspliktiga betalningar och transaktioner kommer aldrig till riksbankens kännedom då valutaanmälan inte lämnas enligt gällande regler. Dessa transaktioner symboliseras av B—C i figuren. Som framgått är försäljningsanmälan avskaffad för likvider för varuexport. Däremot kva'står anmälningsplikten för tjänsteexportlikvider. Under sena- re år har emellertid bortfallet av valutaanmälningar blivit allt större i samband med tjänsteexport. Ett bortfall av en anmälan leder till att transaktionen över huvud taget inte blir registrerad. Eftersom det således har visat sig omöjligt att upprätthålla tillräckligt noggranna anmälningsrutiner för bara vissa typer av likvider från utlandet har avskaffandet av försälj-

Anmälningspliktiga, men ej anmälda transaktioner (B—Cl

- intäkter från tjänsteexport - övrigt

Till riksbanken anmälda transaktioner (C)

- importbetalningar (varor och tjänster) - direktinvesteringar finansiella lån - övriga kapitalbetalningar

Totala antalet Anmälnings— A utrikestrans- pliktiga trans— aktioner ' aktioner

Okontrollerade trans— aktioner (A—Bl

- handelskrediter

- finansiella krediter genom handelskrediter - intäkter från varuex- port

resevaluta S 6000 kr

- kvittning - betalningars 5000 kr (den s.k. frigränsen)

- övrigt

Till riksbanken faktiskt anmälda transaktioner

Figur 1.4 Principskiss över kontrollen av utri- kestransaktioncr'

ningsanmälan för varuexporten haft mycket allvarliga konsekvenser för bytesbalansstatistiken.

Cirkel C omfattar alla transaktioner och betalningar som anmäls till riksbanken och som därigenom täcks av betalningsbalansstatistiken och blir föremål för en varierande grad av kontroll. Är det fråga om transaktioner som kräver riksbankens tillstånd. prövas de av riksbanken i varje särskilt fall.

Transaktioner som med eller utan stöd av valutaföreskrifterna inte anmäls eller registreras (A—B resp. B—C) kan naturligtvis inte inga i riksbankens egen statistik. Kontrollmöjligheterna är avhängiga av de resurser som riksbanken kan avsätta för uppsökande verksamhet. en aktivitet som hittills varit av begränsad omfattning. Samarbete med andra myndigheter kan också medföra att brott mot valutaregleringen uppdagas. låt vara att legala hinderi form av sekretessbestämmelser utgör starka restriktioner mot ett utvecklat samråd.

Valutaflykt kan förekomma vid alla slags utrikestransaktioner. En överfakturering vid en importbetalning kan t. ex. återfinnas bland inköps- anmälningarna avseende utgående betalningar i kategori C i figuren. En underfakturering av exporten i syfte att ackumulera kapital utomlands kan hänföras till B—C vid icke redovisade anmälningspliktiga betalningar för tjänsteexport eller till A—B vid varuexport. Möjligheterna att ingripa mot valutaflykt är naturligtvis störst då riksbanken har tillgång till någon form av verifikation (kategori C). även om det ofta även i sådana fall är förenat med stora svårigheter att bedöma transaktionernas verkliga syfte.

Under senare år har det framstått allt tydligare att de data som inhämtas i samband med valutaregleringen är otillräckliga för att kvantifiera väsentliga kapitalflöden. Handelskreditgivningen mellan företag. en allt mer betydel- sefull post. registreras t. ex. inte och tjänsteexporten underskattas med miljardbelopp.

1.6.4 Riksbankens statistikinsam/ing

] runda tal passerar en miljon valutaanmälningar valutaavdelningen varje år. Ca 75 procent härav är inköpsanmälningar som avser varuimport och ca 25 procent övriga inköpsanmälningar. Antalet försäljningsanmälningar är endast ca 50 000. Härtill kommer ca 40 ()()(l rapporter direkt från företagen till riksbanken om utnyttjanden av tillstånd (främst avseende lån och direkta . investeringar). Antalet ansökningar slutligen är ca 35 ()()0.

Som framgått kan de inhämtade uppgifterna användas för både tillstånds- prövning. statistik och kontroll. Tillståndskrävande betalningar blir föremål för alla tre slagen av behandling medan den stora volymen inköpsanmäl- . ningar i samband med varubetalningar (som ju är löpande betalningar) l endast används som underlag för efterhandskontroll. För statistiken över varuimporten i betalningsbalansen används nämligen tullverkets uppgifter i om införseln. Inköpsanmälningar rörande tjänsteimport är däremot ett I direkt underlag för betalningsbalansstatistiken.

Företag kan få tillstånd till förenklad redovisning av varu- och tjänstebe— talningartill utlandet. vilket innebär att betalningarna till ett och samma land * kan redovisas en gång per månad på en enda inköpsanmälan. dock med varje l

betalning specificerad. Denna förenkling har delvis möjliggjorts tack vare valutabankernas datoriserade system för utlandsbetalningar vilka utan svårighet kan sammanställa ifrågavarande statistik. Därigenom har tillväxten i antalet avlämnade inköpsanmälningar kunnat hållas tillbaka.

Som redan framhållits i föregående avsnitt har de statistiska problemen i samband med bortfallet av försäljningsanmälan för tjänsteexporten antagit växande proportioner. Bortfallet har svåra återverkningar på tillförlitlighe- ten av bytesbalansstatistiken och därmed på betalningsbalansstatistiken.

Redan under 1960-talet uppmärksammades bristerna i valutaregleringens statistik över tjänsteexporten. Detta rättades till genom införandet av en successivt stigande korrigeringspost för att kompensera det uppskattade bortfallet av valutaanmälningar. Från 1969 fick denna post stå kvar vid 800 mkr. per år. Felaktigheterna i betalningsbalansstatistiken antog i mitten av 1970-talet emellertid orimliga proportioner. Den 5. k. restposten. som beräknas som skillnaden mellan förändringen i valutareserven och betal- ningsbalansens saldo och därmed samlar upp de ackumulerade ofullkomlig- heterna och den bristande täckningen i statistiken. visade 1975—1977 ett sammanlagt positivt värde överstigande 18 miljarder kr. Restposten motsva- rade således ett lika stort oredovisat valutainflöde.

Med tanke på den samhällsekonomiska betydelsen av en korrekt betalningsbalansstatistik tillsatte finansdepartementet 1975 en särskild utredningsgrupp, ”Delegationen för samordning av betalningsbalansstatisti- ken” (betalningsbalansdelegationen, BBD) med företrädare för departe— mentet, riksbanken och statistiska centralbyrån (SCB). Dess uppgift är att verka för en utveckling och samordning av statistikmetoder och att pröva ansvarsfördelningen mellan de statistikproducerande myndigheterna.

På begäran av betalningsbalansdelegationen har statistiska centralbyrån utfört enkätundersökningar avseende företagens tjänstetransaktioner 1977 och 1978. Resultaten av dessa undersökningar har. trots att tveksamhet rått om vissa uppgifter, visat att den av riksbanken tidigare använda korrige- ringsposten måste uppjusteras väsentligt med motsvarande förbättring av bytesbalansens saldo och minskning av restposten. Betalningsbalansdelega- tionen föreslog att man i avvaktan på säkrare underlag använde en korrigeringspost på 8 miljarder kr. för 1979 och för tidigare år beräknade korrigeringsposten genom en i stort sett linjär uppskrivning med en något högre takt för senare år. Detta innebär korrigeringsposter på 6,2 miljarder kr. 1977 och 7,1 miljarder kr. 1978.

Frågan om hur statistikinsamlingen i framtiden skall ske övervägs inom både BBD och riksbanken. Skall den baseras på valutaanmälningar är det uppenbart att väsentligt striktare anmälningsrutiner måste införas, troligen i form av ett återinförande av anmälningsplikten för samtliga exportlikvider (sannolikt dock med modernare och enklare teknik). Metoden för uppgifts- insamlingen kan heller inte utarbetas oberoende av hänsyn till riksbankens behov av uppgifter om samtliga exportlikvider, inklusive varubetalningar- na.

Som framgått grundas riksbankens betalningsstatistik på registrering av den fysiska in- och utförseln av varor över gränserna och inte på de relevanta betalningarna även om valutaanmälningar föreligger för importbetalningar. Det medför att i synnerhet förändringar i betalningsterminerna, t. ex. utlösta

av valutakursförväntningar, ger upphov till betydande oregistrerade valuta- flöden vilkas netto adderas till betalningsbalansens restpost. Ett återinföran— de av rapporteringsplikt för varuexportlikvider öppnar möjligheter att upprätta en mer tillförlitlig betalningsbalansstatistik på betalningsbasis.

Behandlingen av ut- och ingående varubetalningar är således olika eftersom anmälningsplikten kvarstår endast beträffande utgående betalning- ar. Motivet för avskaffandet av försäljningsanmälan vid varuexport synes ha varit att varuexporten ändå registreras av tullen. Att valutaanmälan för betalning av import, som också registreras av tullen. inte samtidigt avskaffades torde bero på uppfattningen att det är viktigare att kunna kontrollera betalningar till utlandet än betalningar från utlandet. Det är dock givet att riksbanken genom avsaknaden av försäljningsanmälan har mycket små möjligheter att bevaka att exportlikvider förs hem till Sverige i enlighet med valutaförordningens föreskrifter.

' Redogörelsen i detta avsnitt för riksbankens uppgiftsinsamling har berört några av de volymmässigt viktigaste källorna för betalningsbalansstatistiken och som även utgör underlag för kontrollen av valutaföreskrifterna. Den fullständiga listan över uppgiftslämnarna till betalningsbalansstatistiken är väsentligt längre och omfattar bl. a. valutabankerna, statistiska centralby- rån, andra statliga myndigheter och en rad affärsverk, större transportföre-

tag m.fl. : i

1.6.5 Kontrollverksamheten

Av föregående avsnitt har framgått att de transaktioner som prövas av riksbanken och de som rapporteras kan användas både för statistikändamål och för kontroll av de genomförda transaktionerna.

Mest lättillgängliga för kontroll är självfallet de transaktioner som äger rum efter tillstånd av riksbanken.

En andra kategori som ger gott underlag för övervakning är de ] transaktioner för vilka valutaanmälningar i enlighet med bestämmelserna ! inlämnas till riksbanken, låt vara att den stora volymen betalningar och i svårigheterna att genomskåda vissa betalningsändamål ställer särskilda krav på kontrollverksamheten.

En tredje betalningskategori, slutligen. som är mest svårtillgänglig. är . sådana transaktioner som överhuvudtaget inte anmäls till riksbanken, » antingen i samband med icke uppgiftspliktig betalning för varuexport eller i andra sammanhang. !

Varje enskild licensansökan enligt den första kategorin ovan. prövas och . kontrolleras av riksbanken. Liksom fallet är med valutabankerna måste riksbanken i regel förlita sig på de uppgifter den sökande lämnat. Vid bifall » fastställs också de villkor som riksbanken ställer upp för transaktionen i fråga * i enlighet med valutaföreskrifterna. Dessa kan bl. a. omfatta detaljerade anvisningar för den sökandes informationsplikt. Riksbanken söker utforma ' villkoren även med tanke på att dessa utgör grundvalen för den fortsatta kontrollen av att tillstånden efterlevs och för statistikinsamlingen.

Bland transaktionsslagen inom denna kategori återfinns bl. a. finansiell och kommersiell upplåning. direktinvesteringar. vissa värdepapperstransak- tioner, transaktioner över konton i utlandet. clearing av koncernbetalningar.

inköpsresor och förvärv av fritidsbostäder i utlandet. Uppföljningen av tillstånden varierar mellan de olika transaktionsslagen. För vissa transaktio- ner, t. ex. finansiella krediter och direktinvesteringar, är uppföljningen hundraprocentig medan andra, t. ex. förvärv av fritidsbostäder, inte övervakas sedan den medgivna betalningen utförts.

Den noggranna uppföljningen av finansiell upplåning är delvis betingad av statistikskäl. men också strävan att förhindra förtida återbetalning av lån i utlandet. De medgivna krediterna antecknas i ett särskilt låneregister där varje amortering och räntebetalning noteras med ledning av inlämnade inköpsanmälningar och andra rapporter.

En transaktionstyp som tillmäts stor betydelse i detta sammahang är de direkta investeringarna i utlandet. Med stöd av Höganäs-villkoren och den nyligen tillkomna informationsplikten avseende dotterbolagens verksamhet, har riksbanken möjligheter att kontrollera att verksamhetsinriktningen inte väsentligt kommer att avvika från den som uppgetts i ansökan. Bl. a. bevakar man att bolaget inte börjar ägna sig åt portföljinvesteringar i större skala. Vidare kan kontrolleras. att andelar i bolaget inte överlåts, att inte kedjebolag bildas. etc. Detta gäller emellertid inte investeringar i Norden, för vilka inga Höganäs-villkor tillämpas, eller i u-länder. för vilka inget villkor om fondering tillämpas. Undantagsförfarandet är av gammalt datum och motiven något dunkla. Det måste ses som ett försök till en förmånsbe- handling av dessa investeringar i kombination med tanken att portföljinves- teringari dessa länder sannolikt är mindre intressanta. Något förbud mot att via ett dotterbolag i ett nordiskt land bilda dotter-dotterbolag finns således inte, vilket från kontrollsynpunkt är mindre tillfredsställande.

För att förebygga portföljinvesteringar syftar Höganäs-villkoren också till att hindra en oskälig vinstackumulering i utländska dotterbolag. För att förbättra uppföljningen av hemtagna utdelningar har riksbanken för ett par år ålagt företagen redovisningsplikt över vinstdispositionerna. Från kontroll- synpunkt är det emellertid svårt att fastlägga vad som skall anses vara skälig vinstfondering med hänsyn till verksamhetsinriktningen. Riksbanken har sällan anledning att rikta kritik mot företagens beslutade vinstdispositio- ner.

Kontrollen av valutaanmälningarna från allmänheten, som inledningsvis hänfördes till kategori två ur tillgänglighetssynpunkt, baseras dels på slumpmässiga stickprov där dokumentation infordras från den betalande, dels på genomläsning av en del av anmälningsmaterialet. Den stora volymen inköpsanmälningar, ca 1 miljon per år. medför att urvalet med nödvändighet blir litet.

De inköpsanmälningar som inte avser varuimport sorteras med avseende på den sökandes namn och arkiveras i särskilda mappar för varje sökande. Materialet används i kontrollsyfte och t. ex. vid nya ansökningar. Inköps- anmälningar avseende varuimport arkiveras däremot i bokstavsgrupper. Arkiverade inköpsanmälningar har i åtskilliga fall kunnat användas som bevisi skattemål. Riksbankens egen kontroll har som framgått i huvudsak begränsats till relativt glesa stickprov, men man har också i några fall genomfört punktinsatser. Bl. a. har riksbanken på ”senare år gjort en undersökning av provisionsbetalningar till Schweiz och Liechtenstein i syfte att spåra illegal kapitalutförsel.

När det gäller transaktioner tillhöriga den sista av de tre inledningsvis angivna kontrollkategorierna, alltså transaktioner som över huvud taget inte anmäls till riksbanken är riksbankens möjligheter mycket små att bedriva någon utåtriktad eller uppsökande kontroll. Ett avgörande hinder är att banken saknar befogenheter att genomföra rutinmässiga revisioner hos företag eller enskilda. Endast när misstankar om valutabrott föreligger. kan riksbanken anmäla förhållandet till förundersökning eller åtal. Det är då fråga om illegala transaktioner som riksbanken själv uppdagat vid kontroll av lämnade tillstånd eller inkomna valutaanmälningar eller om förhållanden som avslöjats i samband med andra myndigheters utredningar. t. ex. i skattebrottmål. Det händer emellertid sällan att riksbankens egen gransk- ning leder till avslöjanden av sådan art att åtal blir aktuellt.

Ett sammanfattande omdöme om riksbankens kontrollverksamhet ger närmast vid handen att kontrollinsatserna är i hög grad koncentrerade till områden där det bästa underlaget föreligger, alltså rörande transaktioner för vilka banken själv meddelat tillstånd och där sannolikheten torde vara förhållandevis låg att några oegentligheter finns att uppdaga. Till icke ringa del är dock kontrollen betingad av statistikbehov och behovet att övervaka att utfärdade villkor iakttas. På de mer svårtillgängliga kontrollområdena är granskningen avsevärt mer sporadisk och i huvudsak begränsad till stickprov. Någon uppsökande verksamhet av revisionskaraktär i syfte att spåra icke anmälda illegala valutatransaktioner förekommer inte och är heller inte medgiven enligt gällande bestämmelser för verksamheten. Kapaciteten på kontrollsidan (exkl. statistikinsamling) utgör 1980 ca 15 tjänstemän.

l 1.6.6 Riksbankens samarbete med andra myndigheter l En väl fungerande valutakontroll är som framgått i hög grad beroende av ett i nära samarbete mellan berörda myndigheter, nämligen polisen. åklagarmyn- digheterna, centrala och lokala skattemyndigheter samt tullmyndigheten. , Detta samarbete har sedan länge utgjort en naturlig del av riksbankens i kontrollverksamhet, men hämmas av sekretesslagstiftningen. Enligt den nya ] sekretesslag som gäller fr. o. m. 1981 får emellertid sekretessbelagda i uppgifter lämnas till annan myndighet om detär uppenbart att intresset av att ' uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda.

Bankinspektionens kontroll av valutabankerna syftar i första hand till att » säkerställa, att verksamheten bedrivs i enlighet med banklagstiftningen. dvs. * bl. a. på ett sådant sätt att insättarnas medel är skyddade. Det finns därför regler som syftar till att begränsa bankernas risktagande vid utlandsaffärer liksom riktlinjer för organisation och genomförande av sådana transaktio- ner. Det finns således vissa gemensamma beröringspunkteri riksbankens och * inspektionens kontroll. Skulle överträdelser av valutaregleringen upptäckas _ av inspektionen informeras riksbanken därom.

1.7 Valutaregleringens rättsliga uppbyggnad dch funktion

1.7.1 Den författningsmässiga utformningen

Grundvalen för valutaregleringen utgörs av valutalagen (1939z350). Denna lag är en s. k. fullmaktslag och ger regeringen rätt att vid krig, krigsfara eller då det prövas nödvändigt för att uppnå de centrala mål som fastställts för den ekonomiska politiken utfärda i lagen bestämda valutareglerande föreskrif- ter.

Lagen tillkom år 1939 och förlängdes därefter successivt ett år i taget fram till år 1959, då den ändrades till att gälla tills vidare. Den är emellertid skriven så, att det för att dess bestämmelser skall få tillämpas i fredstid krävs att riksdagen varje år i en särskild lag beslutar att så skall vara fallet.

De föreskrifter som regeringen meddelar med stöd av valutalagen återfinns i valutaförordningen (1959z264). Innehållet i denna förordning underställs varje år riksdagens prövning och på motsvarande sätt som i fråga om valutalagen krävs dessutom att det årligen utfärdas en särskild förordning om att valutaförordningen skall äga fortsatt giltighet.

De nämnda författningarna” kompletteras slutligen av de föreskrifter som riksbanken — efter bemyndigande av riksdagen och regeringen utfärdar i sin ' författningssamling (RBFS).

Eftersom säväl valutalagen som valutaförordningen är förhållandevis kortfattade och i huvudsak innehåller rambestämmelser är det först i riksbankens föreskrifter som regleringen får ett konkret innehåll. Föreskrif- terna har härigenom kommit att få en mycket central ställning inom valutaregleringens regelsystem.

1.7.2 Förbudens omfattning och inriktning

Valutaregleringen tillkom i anslutning till andra världskrigets utbrott för drygt 40 år sedan. Under de förhållanden som då rådde önskade man av naturliga skäl åstadkomma en rigorös och omfattande reglering. Den lagtekniska lösning man valde för att uppnå detta mål var att införa en reglering som bestod av en rad generella förbud. genombrutna av ett fåtal undantag.

Flertalet av dessa generella förbud kvarstår i regleringen än i dag, även om den genom åren liberaliserats på åtskilliga punkter. De nuvarande förbuden i valutaförordningen avser i huvudsak följande områden;

a) ut- och införsel av betalningsmedel, guld och värdepapper (4, 6, 7 55)

b) betalningar mellan valutainlänning och valutautlänning (5, 6 åå)

c) valutainlännings skuldsättning hos valutautlänning eller utlåning mot borgen av valutautlänning (6 &)

d) förminskning av valutainlännings innehav av utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper (9 5)

e) valutainlännings medgivande av anstånd med eller uppskjutande av betalning till valutautlänning i de fall detta ej kan anses följa av handelsbruk (lOå 1 st.)

f) valutainlännings kringgående av valutaförordningens förbud genom fiktiv prissättning eller andra liknande åtgärder (10% 2 st.).

12 Valutalagen och va— lutaförordningen åter- finns som bilaga 1.5 till detta kapitel.

Förbuden innebär att de handlingar som anges i dem. inte får företas utan riksbankens tillstånd. Givetvis gäller detta tillståndskrav inte förbudet mot kringgående under punkt f) eftersom tillstånd aldrig kan lämnas till ett sådant förfarande.

Förutom att riksbanken kan meddela dispens från flertalet förbud genom att lämna tillstånd till en transaktion. så finns det också direkt i valutaför- ordningen en del viktiga undantag från dem.

Det betydelsefullaste av dessa är att det är tillåtet att genom valutabank verkställa och mottaga s. k. löpande betalningar, dvs. i princip betalningar för export och import av varor och tjänster. Detta undantag är mycket vittomfattande och innebär att ca 80 procent av betalningsutbytet mellan Sverige och utlandet hamnar utanför regleringen. Ett annat i förordningen intaget undantag är att skuldsättningsförbudet under punkt c) ovan inte gäller vid ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor. Vidare är det trots de allmänna betalningsförbuden under punkt b) tillåtet att genomföra vissa betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar avseende bl. a. uppehållskostnader och arbetsprestationer såväl i Sverige som i utlandet. _ Som framgår av uppräkningen ovan riktar sig förbuden i valutaförord- ningen inte direkt mot olika tänkbara former av kapitalplaceringar. Begrepp s_om direktinvestering och portföljinvestering finns över huvud taget inte nämnda i förordningen. Förbuden tar i stället sikte på transaktioner som utgör nödvändiga-genomgångsled för att en kapitalplacering i utlandet skall kunna komma till stånd. I valutaförordningen finns exempelvis inget förbud mot att en valutainlänning utan riksbankens tillstånd förvärvar fast egendom i utlandet men väl mot att valutainlänningen överlämnar köpeskillingen till säljaren om denne är valutautlänning.

En följd av att valutaförordningens förbud givits denna inriktning är att de kommit att ligga i olika skikt över varandra. Detta medför i sin tur att den som gör en kapitalplacering i utlandet kan komma att överträda flera av förbuden. Om exempelvis någon olovligen placerar medel på ett eget bankkontoi utlandet så har till att börja med dessa medel sannolikt förts ut ur Sverige utan tillstånd. Härigenom har utförselförbudet i valutaförordningen (4 %) överträtts. När sedan insättningen görs på kontot så överträds det allmänna betalningsförbudet (5 &) genom att betalningen verkställs till den utländska banken. Vid räntepåföring på kontot överträds det allmänna mottagningsförbudet (6 å). eftersom räntebetalningen är en löpande betal- ning som endast får mottagas genom valutabank. Vid uttag från kontot kan så slutligen valutaförordningens förminskningsförbud (9 &) komma att överträ— das. En enda kapitalplacering kan således innebära att man gör sig skyldig till fyra olika brott.

1.7.3 Tillståndsgivning och restriktivitetsnivåer

De grundläggande allmänna förbuden i valutaförordningen genombryts som tidigare sagts av undantag dels i form av uttryckliga föreskrifter i förordningen och dels genom att riksbanken lämnar tillstånd till vissa transaktioner. De undantag som åstadkommes genom riksbankens tillstånd kan vara av två slag. Antingen kan de vara förhållandevis omfattande och

grunda sig på ett av riksbanken meddelat generellt tillstånd för en viss kategori transaktioner eller kan de vara mer begränsade och ha sin grund i ett tillståndsom lämnatsför en specifik transaktion. Gemensamt för speciellt den kategori av tillstånd som lämnas efter prövning i varje enskilt fall, men i viss mån även för övriga tillståndskategorier. är dock att de grundar sig på en prövning som görs med utgångspunkt från de förhållanden som råder vid tiden för beslutet och att ett valutaärende för riksbankens del är avslutat när tillstånd har meddelats. Någon prövning av valutaärendet efter beslutstill- fället sker således ej.

Från denna princip finns emellertid ett viktigt undantag och det gäller tillstånden till direktinvesteringar i utlandet. I fråga om dessa tillstånd sker nämligen en prövning inte endast på grundval av förhållandena vid ansökningstillfället utan riksbanken bedriver också efter denna tidpunkt en fortlöpande granskning av tillståndshavarens verksamhet.

Att riksbanken kan göra en sådan kontinuerlig granskning har sin grund i det förhållandet att det ursprungliga tillståndet förenas med s. k. Höganäs- villkor. Enligt dessa villkor får investeraren inte utan riksbankens tillstånd överlåta andelar i det främmande företaget eller fondera vinstmedel i detta i större utsträckning än vad som är skäligt med hänsyn till den uppgivna arten av företagets verksamhet. Uppfyller investeraren inte villkoren tar riksban- ken i första hand kontakt med denne för att få en rättelse till stånd. En underlåtelse att uppfylla villkoren kan också tänkas föranleda straffan— svar.

Att man inom valutaregleringens ram på detta sätt arbetar med förbud, undantag och olika former av tillstånd, har medfört att regleringen kommit att bli förhållandevis komplicerad. Inte minst framgår detta av att det i regleringen i dag kan urskiljas fem olika nivåer i restriktivitetshänseende, nämligen:

a) sådana transaktioner för vilka det endast är föreskrivet betalningsväg, s. k. löpande betalningar;

b) sådana transaktioner som i princip omfattas av de allmänna förbuden men för vilka det lämnas generella dispenser, t. ex. utbyte av ett visst innehav av utländska värdepapper mot andra utländska värdepapper (switch- affär);

c) sådana transaktioner som riksbanken förklarat sig beredd att inom vissa gränser eller på vissa villkor lämna tillstånd till i varje enskilt fall, t. ex. förvärv av rekreationsbostad i utlandet;

d) sådana transaktioner där riksbankens praxis varierar med valutasituatio- nen och konjunkturläget, t. ex. finansiell upplåning i utlandet; samt

e) sådana transaktioner för vilka tillstånd i princip ej lämnas. t. ex. portföljinvesteringar.

Som synes hänför sig denna schematiska uppdelning till olika kategorier av transaktioner eller kapitalplaceringar. Detta kan förefalla något märkligt eftersom det tidigare konstaterats att förbuden i valutaförordningen inte direkt riktar sig mot sådana placeringar. Att de olika nivåerna följer detta mönster beror emellertid på att riksbanken i viss utsträckning utformat sina föreskrifter med inriktning på olika slags kapitalplaceringar och på att riksbankens tillståndsprövning omfattar även syftet med den åtgärd som

ansökan avser. För att riksbanken skall kunna bedöma om man exempelvis skall lämna tillstånd till utförsel av betalningsmedel måste man således ha kännedom om vad dessa medel skall användas till. Regleringen får därför i praktiken en något annorlunda inriktning än vad som framgår av valutaför- ordningens förbud.

1.7.5 Sanktioner och åtal

De sanktionsformer som förekommer inom valutaregleringen är straff, förverkande och vite.

De centrala ansvarsbestämmelserna finns i valutalagens 9 och 10 55 och i dessa stadgas att den som uppsåtligen gör sig skyldig till:

C brott mot förbud eller villkor som meddelats med stöd av valutalagen; D användande av eller medverkan som bulvan för att kringgå sådana förbud;

att genom oriktig uppgift förskaffa sig erforderlig rätt att sälja eller köpa utländska betalningsmedel eller utländska fordringar; D underlåtelse att fullgöra uppgiftsskyldighet eller lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av sådan skyldighet

dömes till böter eller fängelse i högst 1 år eller om brottet är grovt till fängelse i högst 2 år. Begås de nämnda gärningarna i stället av grov oaktsamhet är påföljden böter.

Även i valutaförordningen finns emellertid en straffbestämmelse. I den stadgas bötesstraff för den som åsidosätter en föreskrift som riksbanken meddelat med stöd av valutaförordningen, såvitt gärningen inte är belagd med straff i valutalagen.

Valutalagens 11 & är den centrala bestämmelsen när det gäller förverkan- de. Enligt denna kan förverkande ske av betalningsmedel, fordringar och värdepapper om dessa varit föremål för ett uppsåtligt brott. Detsamma gäller vederlag för sådan egendom eller värdet av densamma.

Riksbanken har vidare enligt valutaförordningens 13 a % möjlighet att vid vite förordna om rättelse av åtgärd som vidtagits i strid mot förordningen eller mot föreskrift som meddelats med stöd av denna. Sådant föreläggande får dock ej meddelas om egendomen, vederlag för den eller dess värde har förklarats förverkat. Riksbanken har också vissa möjligheter att vid vite framtvinga ett fullgörande av den uppgiftsskyldighet som föreskrivs i valutaförordningen (13 5).

Detta är alltså de sanktionsformer som förekommer inom valutareglering- en. I vanlig ordning är det allmän domstol som på talan av åklagaren beslutar om straffansvar och förverkande liksom om att av riksbanken förelagt vite skall utdömas.

Åklagaren får emellertid när det gäller valutabrott inte ensam bestämma om åtal skall väckas. Det är i stället riksbanken som i första hand avgör om så skall ske. För väckande av åtal för valutabrott krävs nämligen anmälan (valutalagen 12 ä 2 st.) respektive angivelse (valutaförordningen 20 %) av riksbanken. Ätalsanmälan erfordras när det är fråga om brott mot valutalagens bestämmelser. Angivelse är erforderlig när någon åsidosatt föreskrift som riksbanken meddelat med stöd av valutaförordningen.

Att man på detta sätt i valutaregleringen låtit riksbanken avgöra om åtal skall väckas eller ej torde främst bero på den uppbyggnad som regleringen har. De vittomfattande förbud som finns kan nämligen medföra att även icke klandervärda förfaranden formellt sett blir straffbara och meningen är att riksbanken som besitter den största sakkunskapen när det gäller regleringen — skall kunna gallra bort dessa fall från åtal.

Bilaga 1.1 Sveriges reservationer 1980 till OECD:s

kapitalliberaliseringsstadga

Transaktionstyp

Precisering av reserva- tionens innebörd

Anledning till reservationen

Skydd för

Lista A Ingående direktinveste- ring av valutautlänning

Introduktion av ut— ländska värdepapper på den svenska fond- börsen

Valutautlännings köp av värdepapper note- rade på den svenska fondbörsen

Valutautlännings för- säljning av värdepap- per noterade på den svenska fondbörsen

Valutainlännings köp

i utlandet av värdepap- per noterade på fond- börs

Valutainlännings för- säljning i utlandet av värdepapper noterade på fondbörs

Valutautlännings köp av andelar i aktiefon- der

Valutautlännings för- säljning av andelar i aktiefonder

Valutainlännings köp i utlandet av andelar i aktiefonder

Valutainlännings för- säljning i utlandet av andelar i aktiefonder

Hänsyn Betal- Penningpoli- till annan inhemsk ningsbal- tiska skäl lagstift— kapital- ansskäl ning m; rknad Gäller endast i den X mån annan lagstiftning begränsat rätten att be- driva viss rörelse eller förvärva fast egendom X X X Gäller endast svenska X värdepapper denomi- nerade i kronor Gäller endast vårde— X X X papper denominerade i utländsk valuta och utländska värdepapper dominerade i kronor Se föregående X X X Gäller endast svenska X värdepapper denomi— nerade i kronor Se föregående X Gäller endast värde- X X X papper denominerade i utländsk valuta och utländska värdepapper denominerade i kronor Se föregående X X X Gäller endast svenska X värdepapper denomi» nerade i kronor

Transaktionstyp

Precisering av reserva- tionens innebörd

Anledning till reservationen

Hänsyn Skydd för Betal- Penningpoli— till annan inhemsk ningsbal- tiska skäl lagstift- kapital- ansskäl ning marknad

Lista B

Emission av svenska värdepapper på ut- ländska kapitalmarkna- der

Emission av utländska värdepapper på den svenska kapitalmarkna- den

Valutautlännings köp av icke-börsnoterade värdepapper

Valutautlännings för— säljning av icke-börs— noterade värdepapper

Valutainlännings köp i utlandet av icke-börs- noterade värdepapper

Valutainlännings för- säljning i utlandet av icke-börsnoterade vär- depapper Uppförande eller köp av fastighet i Sverige av valutautlänning

Uppförande eller köp av fastighet i utlandet av valutainlänning Valutainlännings kredit till valutautlänning i direkt samband med internationell kommer- siell transaktion avse- ende varor eller tjäns- ter, i fall då ingen va- lutainlänning deltar i den bakomliggande transaktionen

Valutautlännings finan- siella kredit till valuta- inlänning

Valutainlännings finan- siella kredit till valu- tautlänning

Gäller endast svenska värdepapper denomi- nerade i kronor

Gäller endast värde- papper denominerade i utländsk valuta och utländska värdepapper denominerade i kronor

Se föregående

Gäller endast svenska värdepapper denomi— nerade i kronor

Gäller endast i fall an- nan lagstiftning be- gränsar möjligheterna (jfr ingående direktin- vesteringar, lista A) Gäller ej fastighet i samband med direktin- vestering

X X X X X X X X X X X X X

X X X X X X

Bilaga 1.2 Förändringar i valutaregleringens tillämpning 1957—79

Läget 1957

Valutaregleringens administration överfördes 1957 från det delvis fristående Valutakontoret till riksbanken. Vid denna tidpunkt hade regleringen kommit att få en inriktning som i sina huvuddrag står mycket nära dagens utformning.

Den tidigare förekommande ransoneringen av valutor för varubetalningar och för andra löpande betalningar hade efter hand kunnat överges. och en i realiteten i det närmaste fullständig frihet, såvitt berodde på valutareglering- en, rådde för verkställande av betalningar av löpande natur.

Valutaregleringens viktigaste uppgift var från denna tid att kontrollera kapitalrörelserna. Praxis präglades därvid av en strävan att minska riskerna för plötsliga påfrestningar på valutareserven till följd av omplacering av kapital.

Denna princip ledde å ena sidan till en liberal behandling av direkta investeringar. Utländska direkta investeringar i Sverige medgavs i regel. Även för svenska direkta investeringar i utlandet lämnades i regel tillstånd. Dock krävdes för tillstånd till investering i dollarområdet att det kunde visas sannolikt att investeringen skulle vara exportfrämjande eller eljest inbringa valutainkomster utöver kapitalavkastningen.

Portföljinvesteringar medgavs ej, vare sig svenska i utlandet eller utländska i Sverige. S. k. switch-transaktioner, dvs. omplacering i andra värdepapper medgavs dock i båda riktningarna. Vidare medgavs återköp från utlandet av utlandsägda svenska värdepapper, beträffande dollarområ- det dock endast i begränsad omfattning.

När det gäller leverantörskrediter uppställdes inga hinder för sådana. medan andra krediter till och från utlandet behandlades restriktivt.

Hembudsskyldighet (dvs. skyldighet att sälja erhållen valuta till valuta- bank mot kronor) rådde endast för US-dollar, kanadensiska dollar och för schweizerfrancs, medan betalningar i övriga valutor efter mottagandet genom valutabank fick placeras på valutakonto för kommande betalningar som var medgivna.

Eftersom konvertibilitet mellan de nyss nämnda ”hårdvalutorna" och övriga valutor ej rådde, var en viktig uppgift för valutakontrollen att övervaka betalningsvägarna. Dollarvaluta fick således ej användas för betalning av import från annat håll än dollarområdet och betalning från USA fick ej mottas i annan valuta än dollar.

Den dagliga administrationen av valutaregleringen handhades i stor utsträckning av valutabankerna, till vilka delegerats prövningen av om betalningarna var medgivna eller ej. Detta gällde i regel för löpande betalningar med undantag för vissa betalningar till dollarområdet, medan kapitaltransaktioner i regel var underkastade riksbankens prövning.

Förändringar från 1957

I det följande återges de viktigare förändringar som lett fram till den tillämpning valutaregleringen har 1980. Perioden karakteriseras dels av en

fortgående liberalisering. dels av en anpassning till de behov som näringsli- vets internationalisering inneburit. dels av variationer med hänsyn till konjunkturerna och den ekonomiska politikens krav.

1958

En viktig förändring i valutaregleringen inträffade i december 1958, då kronan gjordes konvertibel även gentemot dollarn. Någon övervakning av betalningsvägarna behövdes därmed ej längre för betalningar till och från de flesta länder. Endast med ett mindre antal länder. främst i Östeuropa. behölls bilaterala betalningsavtal. Dessa. som dock inte var förestavade av valutaregleringsskäl utan av handelspolitiska överväganden. har senare efter i hand avskaffats. , I samband med införandet av konvertibilitet avskaffades hembudsskyldig- | heten för innehav av ”hårdvalutor”. | De flesta övriga inskränkningar som tidigare gällt för dollarområdet i i relation till andra länder avskaffades under 1959. Dock kvarstod ännu en tid * en mer restriktiv prövning av kapitalöverföringar för investeringar i dollarområdet än i andra länder.

1963

Vid halvårsskiftet 1963 gjordes efter förslag av 1960 års valutakommitte'

principiellt viktiga formella ändringar i valutaförfattningarna. De löpande i betalningarna undantogs genom en ny paragraf i valutaförordningen helt

från reglering, vilket dock överensstämde med den praxis som genom av riksbanken utfärdade dispenser redan tidigare vuxit fram.

Formellt åstadkoms undantagen för de löpande betalningarna genom att betalningsförbuden och förbudet mot förminskning av innehav av utländska valutor i 5, 6 resp. 9 %& sades gälla ”i den mån ej annat följer av vad i 10 a & sägs" och genom att undantagen i 10 a & uppställdes "utan hinder av vad i 5 &. 6 5 andra stycket och 9 5 första stycket stadgas".

Vad som skulle räknas som löpande betalning angavs i en anvisning i valutaförordningen. Man valde där att definiera dessa genom en exempli- fierande uppräkning, vilken utöver betalning för import och export av varor, upptog samma transaktionsslag som OECD's kod för liberalisering av osynliga löpande betalningar och därmed i stort sett utgjorde en översättning av denna.

[ propositionen anförde departementschefen: "Såsom kommittén fram- hållit, bör de löpande betalningarna i princip vara undantagna från förbuden i valutaförordningen. Det står dock alldeles klart att, så länge den del av valutahandeln som utgörs av kapitalbetalningar är reglerad, att visst mått av kontroll över de löpande betalningarna måste utövas, så att inte kapitalbe- talningar verkställs under sken av att vara löpande." Denna kontroll åstadkoms genom att som villkor för att löpande betalningar skulle vara undantagna från förbuden ivalutaförordningen skulle gälla att de skulle ske genom valutabank.

Vid halvårsskiftet 1963 vidtogs ytterligare en författningsändring som öppnade möjligheter även för sparbanker och för postbanken att bli

valutabank. För Sparbankernas del har denna möjlighet blivit föga utnyttjad. Till i dag har sålunda endast tre sparbanker blivit utsedda till valutabanker (Sparbankernas Bank, som är bankaktiebolag och valutabank, kan också bistå övriga sparbanker med utlandstransaktioner).

En rad smärre liberaliseringar i form av bl. &. höjda beloppsgränser för olika slag av transaktioner genomfördes under 1963 och även under de följande åren t. o. m. 1966.

När det gäller finansiering i utländskt kreditinstitut av import och av lämnade exportkrediter skedde 1962 och 1963 en viss försiktig uppmjukning av en tidigare mycket restriktiv praxis. I överensstämmelse med av Sverige biträdda ändringar i OECD's kapitalliberaliseringsstadga har riksbanken fr. o .m. 1964 regelmässigt lämnat tillstånd till sådan finansiering i utlandet under förutsättning att krediterna överensstämde med normal kommersiell praxis.

Denna utveckling med gradvis liberalisering bröts 1967. De smärre förändringar som gjordes i tillämpningen av valutaregleringen 1967 och 1968 gick i motsatt riktning.

1969

År 1969 försämrades utvecklingen av den svenska betalningsbalansen kraftigt. I samband härmed vidtogs i september tre slag av åtgärder. För att begränsa valutabankernas innehav av valutor fastställdes limiter för dessa i de valutahandelstillstånd som nu ersatte de tidigare valutakontrakten, Dock hade genom överenskommelser med de största bankerna redan tidigare limitering av valutainnehavet förekommit.

Vidare infördes en restriktivare behandling av fyra betalningskategorier, nämligen svenska direkta investeringar i utlandet, återköp från utlandet av svenska värdepapper, emigrationsvaluta samt premiebetalning till utlandet för livränte- och kapitalförsäkring. Då dessa transaktioner alla omfattades av liberaliseringsåtagandena mot OECD krävdes för en ny restriktivare praxis att Sverige utnyttjade OECD-stadgornas möjlighet till tillfälliga undantag från dessa åtaganden, s. k. derogation.

Direkta investeringar i utlandet medgavs med rätt till transferering av medel från Sverige om de bedömdes ha en exportfrämjande eller valutabe- sparande effekt. Investeringar i u-länder som var huvudmottagare av svenskt bistånd skulle likaså ges en förmånlig behandling. I gränsfall kunde tillstånd lämnas till investeringen om den finansierades genom upplåning i utlandet på minst fem år. Sådan utlandsupplåning kunde också föreskrivas för investe— ring som bedömdes förmånlig från valutasynpunkt om det erforderliga beloppet var mycket stort.

För återköp av svenska värdepapper från utlandet bestämdes att tillståndsgivningen ej alltför mycket skulle överstiga ett normalår. Som riktmärke uppsattes härvid tillståndsbeloppet 1968 som var 55 mkr. Detta innebar att en tillståndskö uppstod. I denna skulle innehavare som var fysiska personer ges företräde. Då man inte ville att den underkurs på svenska värdepapper som genom restriktionerna uppstod i utlandet skulle bli alltför stor, lämnades dock tillstånd i snabbare takt än som planerats. Tillstånds- beloppet kom under 1970 sålunda att uppgå till 93 mkr.

Vad gäller emigrationsvaluta innebar de nya reglerna ingen ändring av initialtilldelningen på 100000 kr. per person vid utflyttningen. Däremot tillämpades för den ytterligare tilldelning som brukat medges efter en kvalifikationstid på ett kalenderår en prövning av behovet.

För premiebetalning för livränte- och kapitalförsäkringar i utlandet slutligen föreskrevs att sådan fick utföras utan ansökan endast om summan av försäkringstagarens premier av denna art ej översteg 1 000 kr. per år. På ansökan medgav riksbanken premiebetalningar för nya försäkringar endast om de innefattade ett betydande element av dödsrisktäckning och om det utländska försäkringsbolaget var koncessionerat och ställt under uppsikt av myndighet i sitt hemland. I fråga om äldre försäkringar medgavs likaså premiebetalningar till sådana försäkringsbolag.

Slutligen föreskrevs att medel på valutakonto i svensk bank för valutain- länning ej längre skulle få vara räntebärande. Denna föreskrift upphävdes 1972.

Restriktionerna mot återköp av svenska värdepapper, emigrationsvaluta och försäkringspremier mildrades efter hand under de närmaste åren och upphävdes formellt genom anmälan till OECD 1973 om att Sverige för dessa kategorier ej längre önskade åberopa derogationsreglerna.

För direkta investeringar har däremot derogationen behållits. Även på detta område gjordes emellertid vissa förändringar då betalningsbalansen förbättrades. Sålunda avstod man från 1972 i regel från krav på finansiering i utlandet, Samma år gjorde valutastyrelsen en precisering av innebörden av kravet på positiva bytesbalanseffekter för att en direkt investering i utlandet skulle medges. Styrelsen fann det nödvändigt att beakta att vissa utlandsin- vesteringar. utan att direkt exportfrämjande eller valutabesparande effekter kan påvisas. dock är av väsentlig betydelse för ett företags utvecklingskraft och internationella marknadsposition och därmed ett stöd för dess verksam- het i Sverige. Investeringar i utlandet kan sålunda innebära ett effektivare utnyttjande av företagets speciella know-how på olika områden och göra det möjligt för det att slå ut olika slag av utvecklingskostnader på en större omsättningsvolym. Även beträffande dylika investeringar förutsattes att de skulle vara förmånliga från bytesbalanssynpunkt. låt vara på längre sikt.

1973

I början av 1973 bedömdes den svenska valutan som så stark att tendenser till spekulation i en uppskrivning av kronan uppstod. För att motverka dessa utfärdades föreskrift om att behållningen på utländsk banks kronkonto i svensk bank inte skulle få överstiga det genomsnittliga tillgodohavandet under januari 1973. Avgift skulle kunna uttas på belopp som översteg denna behållning (negativ ränta). Något sådant avgiftsuttag skedde dock aldrig.

1974

Det dröjde dock inte längre än till det följande året förrän läget var det motsatta. Bytesbalansen hade svängt från ett överskott på 5 1/2 miljarder till ett underskott på 4 1/2 miljarder kr. (enligt då föreliggande beräkningar av betalningsbalansen). Nu krävdes åtgärder för att finansiera underskottet och

för att skapa förutsättningar för att de löpande betalningarna på nytt skulle komma i balans.

Den viktigaste åtgärden inom valutaregleringen blev att främja utlands- upplåning av medel- och långfristig natur, medan man tidigare varit mycket restriktiv mot sådana lån. Emellertid hade redan 1971 öppnats möjligheter för svenska företag att få tillstånd till långfristig upplåning i utlandet för finansiering av industriella investeringar i Sverige som bedömdes angelägna från bytesbalanssynpunkt. Det hade därvid krävts att lånet skulle ha en löptid på minst 10 år utan amortering eller 12 år med amortering. Denna möjlighet hade utnyttjats i endast obetydlig utsträckning.

Enligt de nya reglerna 1974 godtogs till en början utlandsupplåning för användning i Sverige oavsett ändamålet, under förutsättning att lånet löpte på i genomsnitt minst 5 år. Trots önskemålet om långfristig upplåning tvingades man således sänka kravet på löptid till hälften av tidigare krav. Anledningen härtill var helt enkelt den bristande tillgången på längre krediter i utlandet. Valutabankernas medverkan vid utlandsupplåningen välkomnades nu, och tillstånd lämndes till bankerna på ansökan i varje särskilt fall att ta upp lån i utlandet för vidareutlåning till företag som fått tillstånd att låna i utlandet.

Tillstånd till direkta investeringar i utlandet förenades med villkor om finansiering av hela kaptalinsatsen genom lån i utlandet på genomsnittligt minst 5 år. Undantag härifrån gjordes endast för försäljningsbolag, för belopp ej överstigande 1 mkr. och för investeringar i länder som är huvudmottagare av svenskt bistånd.

När man nu ville ha så stor upplåning som möjligt fann man det inte längre nödvändigt att upprätthålla krav på överensstämmelse med kommersiell praxis då det gällde finansiering av import och export.

Det förändrade läget kan illustreras av att bestämmelserna om högsta utländska kronbehållning i svensk bank upphävdes och att i stället förbud utfärdades mot räntegottgörelse på nyinsättningar på valutakonto för valutainlänning.

En ny bestämmelse infördes i valutalagen per den 1 juli 1974 av innebörd att riksbanken vid handhavandet av valutaregleringen får beakta industri- och sysselsättningspolitiska strävanden. Avslag skulle dock få lämnas endast om ett bifall p. g. a. beloppets storlek eller andra faktorer skulle åsamka landets intressen utomordentlig skada. Redan tidigare hade riksbanken vid behandling av ansökningar om större investeringar i viss mån prövat att verksamheten i utlandet ej medförde någon inskränkning av moderbolagets verksamhet i Sverige och för detta ändamål även inhämtat uppgift om storleken av planerade investeringar i Sverige.

Den nya uttryckliga befogenheten, låt vara kraftigt inskränkt genom tillägget om utomordentlig skada. ledde till att upplysning om de anställdas inställning till en avsedd investering regelmässigt inhämtades då fråga var om tillverknings- och sammansättningsföretag. För att tillföra valutastyrelsen förstärkt kompetens vid bedömning av dessa aspekter hade också styrelsen kompletterats med fyra ledamöter vid behandling av direktinvesteringsären- den. Dessa representerar löntagarorganisationerna (LO och TCO) samt arbetsmarknads- och industridepartementen.

De regler som kom till 1974 är i stort sett bestående i dag. De förändringar

som skett är marginella. Dock skall här nämnas några förenklingar som vidtagits när det gäller upplåning i utlandet.

1976

För att administrativt underlätta den omfattande utlandsupplåningen lämnades i slutet av 1976 tillstånd till valutabankerna att inom vissa beloppsramar, som successivt höjts och senare avskaffats, ta upp lån i utlandet för vidareutlåning till företag i Sverige. utan att företaget behövde söka riksbankens tillstånd. Lånen, som skulle löpa på. genomsnittligt minst 5 i år. skulle företrädesvis lämnas till mindre och medelstora företag och i det individuella fallet ej överstiga 5 mkr., senare höjt till 10 mkr. Större företag och större lån hänvisades till upplåning med individuellt tillstånd antingen direkt i utlandet eller via bank, som även skulle söka särskilt tillstånd för varje kredit.

1979

l Fr. o. m. 1979 får bankerna i eget namn delta även i den korta upplåningen. När det gäller finansiering av import av varor och av lämnade exportkrediter för varor och krediten inte överstiger 6 månader behövs ej individuellt tillstånd från riksbanken, utan upplåningen kan ske enligt generella tillstånd som tilldelats valutabankerna. Möjligheten att få tillstånd att låna direkt i utländskt kreditinstitut för finansiering av import och exportkrediter kvarstår dock.

1SCB har gjort tre tull- enkäter, nämligen för 1968 (för betalningsba- lansutredningens räk- ning) samt för 1973 och 1978 (för betalningsba- lansutredningens räk- ning). Undersökningarna för 1973 och 1978 har publicerats i Statistiska Meddelanden nr N 1974:103 respektive F 198017.

3 Med detta betalnings- villkor menas. att betal- ningen inte regleras av särskilt betalningsinstru- ment (tratta, remburs o. dyl.). Kredittiden anges i form av en maxi- mal betalningsfrist (fri leveransmånad, 180 da- gar netto etc.) och köpa- ren har stor frihet att betala inom denna frist. Jämfört med andra betal- ningsvillkor har köparen i detta fall större möjlig— heter att överskrida kre— dittiden och att påskynda betalning.

Bilaga 1.3 Betalningsförskjutningar genom variationer i handelskreditgivningen

1.3.1 Allmänt

Som framgått av tidigare avsnitt är ett av huvudmålen för valutaregleringen att motverka kortfristiga kapitalrörelser. Men eftersom den löpande handeln. med några få undantag. är helt liberaliserad har företag full frihet att välja betalningsform och betalningstid såvida dessa kan anses överens— stämma med "normal kommersiell praxis". Denna begränsning utgör sannolikt ingen större restriktion för företagens agerande. da "normalt" i detta sammanhang är ett tänjbart begrepp. Valutaregleringen kan av detta skäl inte förhindra betalningsförskjutningar (s. k. leads och lags) i var handel med utlandet. Utöver de förskjutningar som är resultatet av skillnader i kreditmarknadsläge i respektive land och köparens och säljarens likviditets— situation, kan även växelkursförväntningar påverka betalningsströmmarna. Särskilt vid valutaoro kan valutareserven påverkas kraftigt av dessa s. k. förväntningsstyrda kapitalflöden. I valutaförordningen (10 &) stadgas att en valutainlänning inte får uppskjuta betalning eller ge utländsk motpart anstånd med betalning såvitt ej annat följer av handelsbruk. Det finns däremot inget förbud mot påskyndande av betalning. Det finns emellertid stränga villkor för betalning före leverans (förskott).

I det följande diskuteras utrikeshandelsföretagens utrymme för betal— ningsförskjutningar. Först skall emellertid ges en kort översikt över betalningsstrukturen i den svenska utrikeshandeln.

1.3.2 Betalningsstrukturen i den svenska varuhandeln med utlandet

Av en undersökning[ från 1978 framgår. att ca 59 procent av exporten och nästan 73 procent av importen detta år såldes i öppen räkning.: Den genomsnittliga kredittiden uppgick till två månader för exporten och en och en halv månad för importen.

Två tredjedelar av exporten och en fjärdedel av importen fakturerades i kronor (tabell 1). Dollarn, den näst mest betydelsefulla faktureringsvalutan. användes för 16 procent av exporten respektive 28 procent av importen. Som framgår av jämförelsen med motsvarande undersökning 1968 är fördelning- en på valutaslag tämligen stabil för de tongivande valutorna. med undantag för det engelska pundet vars betydelse minskat kraftigt.

Ungefär 30 procent av exportvärdet och 25 procent av importvärdet utgjordes både 1973 och 1978 av transaktioner mellan företag inom samma koncern. Detta var 1973 (uppgift för 1978 saknas här) särskilt framträdande för verkstadsindustrin. där tre fjärdedelar av exporten och två tredjedelar av importen härrörde från företag med egen verksamhet i utlandet. Multinatio- nella företag, med verksamhet i minst 10 länder. svarade för mer än en tredjedel av både export och import. Storföretag (med minst 500 anställda) svarade för drygt två tredjedelar av exportinkomsterna.

Tabell ] Utrikeshandelns fördelning på valutaslag 1968, 1973 och 1978 (procent)

Export

Import

1968 1973 1978 1968 1973 1978

Svenska kronor 66.1 67.4 61.5 25.8 25.7 23.5 US dollar 12.3 14.1 15.6 22.0 20.0 27.9 D-Mark 3.8 4.8 5.8 17.4 19.7 18.1 Pund 11.2 4.6 5.9 17.3 10.3 6.8 Danska kronor 1.8 0.9 2.2 3.9 4.5 3.3 Norska kronor 0.7 1.0 2.0 2.2 3.6 4.3 Övriga 4.1 7.2 7.0 11.4 16.2 16.1

Totalt 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0

Källa: Statistiska Meddelanden F 1980z7.

1.3.3 Effekterna av beta/ningsförskjutningarJ

Företags agerande vad gäller utländska handelsskulder och -fordringar bestäms av ett flertal faktorer. som företagets likviditet och konkurrenssitua- tion, kreditmarknadsläget, räntekostnader och valutarisker. En stram kreditmarknad i kombination med ett högt ränteläge jämfört med våra handelspartners ger ett incitament för en svensk importör att utnyttja utländska handelskrediter i större utsträckning. En sådan kreditpolitik gör också exportörer mer beroende av inflytande exportinkomster och minskar därmed benägenheten att ge krediter. Effekterna av förändringar i kreditpo- litik och ränteläge mellan länder ger sig till känna först på lite sikt genom en successiv anpassning av betalningar och betalningsvillkor. Valutakursför- väntningarna spelar däremot en större roll på kort sikt.

Möjligheterna att påverka betalningstidpunkten för utestående handels- skulder och -fordringar beror bl. a. på de betalningsvillkor som tillämpas. Störst manöverutrymme finns vid betalning i öppen räkning. Vid andra betalningsvillkor är det svårare att på kort sikt tidsförskjuta betalningarna. Importörer och exportörer har också olika förutsättningar att påverka betalningarna — med reservation för vad som i ett senare avsnitt sägs om koncernbetalningar. Inom ramen för betalningsvillkoren har importören ofta stor frihet att bestämma tidpunkten för betalning. Exportörens möjlig- heter att påverka denna är däremot mycket begränsade.

I tabell 2 illustreras effekterna av förskjutningar i betalningsströmmarna i ett läge med starka förväntningar om en devalvering av kronan (jämfört med ett läge där kapitalflödena är opåverkade). Den svenska exporten har delats upp med avseende på om den faktureras i svensk eller utländsk valuta (fall 1 respektive fall 4). Detsamma har gjorts med den svenska importen (fall 2 respektive fall 3). Intresset av betalningsförskjutning bestäms främst av de kursvinster (alt. uteblivna kursförluster) som köpare och säljare kan göra (kol. 5—6). Intresset och möjligheterna att påskynda respektive fördröja betalning bestäms av faktureringsvalutan (kol. 1) och betalningsvillkorens utformning (kol. 3). Exportörens/importörens sannolika åtgärder vid för- väntningar om en devalvering av kronan framgår av kol. 4.

3 Föreliggande avsnitt är till viss del baserat på SOU 1971:32, Valutare- serven och utrikeshan- delns finansiella struktur (bilaga till betalningsba- lansutredningens betän- kande) och SOU 1975:50, Internationella koncerner i industriländer (Betänkande av koncen- trationsutredningen) samt Franzén/Uggla: Valutaoron sommaren 1977, Ekonomisk Debatt 1978z2.

Tabell 2 Valutakursvinster/-förluster av ett förväntningsstyrt kapitalflöde inför en devalvering av kronan"

Transaktionstyp och Andel av svensk export/ Andel som betalas i Åtgärd Effekter för valuta importb. procent öppen räkningb, procent

Utländsk importör/ Svensk importör! exportör exportör

(1) (2) (3) (4) (5) (6) Fall 1

Svensk export i kronor 60 60 Utländsk importörs senarelägg- + 0 ning av betalning

Fall 2

Svensk import i kronor 25 70 Utländsk exportörs tidigare- + 0 läggning av hemtagning av exportlikvider

Fall 3

Svensk import i ut- 75 70 Svensk importörs tidigarelägg- 0 + ländsk valuta ning av betalning

Fall 4 Svensk export i ut- 40 60 Svensk exportörs förlängning 0 + ländsk valuta av kredittiden. placering av

likviderna på valutakonto etc.

+ = kursvinst 0 = varken kursvinst eller kursförlust

" Tabellen är i väsentliga delar hämtad från Franzén/Uggla: Valutaoron sommaren 1977. Ekonomisk Debatt 197822. b Siffrorna avser 1978. Andelen som faktureras i öppen räkning har antagits vara densamma oavsett faktureringsvaluta.

Den utländske och svenske exportörens svårigheter att påverka betal- ningstidpunkten illustreras av fall 2 och 4. 1 fall 2, vid utländsk export (svensk import) i kronor, är den utländske exportören angelägen om att få betalning så tidigt som möjligt. Den svenske köparen gör emellertid varken valutavinst eller —förlust på en sådan transaktion utan förlorar endast i likviditet.4 Något större förväntningsstyrt kapitalutflöde kan således knappast komma från fall 2. I fall 4. vid svensk export i utländsk valuta, är den svenske exportörens situation något bättre, eftersom han kan erbjuda en förlängning av kreditti- den (vilket är tillåtet enligt valutaregleringen endast om det äri enlighet med normal kommersiell praxis). Man kan även tänka sig, att det sker en senareläggning av hemtagningen av exportlikvider genom t. ex. ackumule- ring i utländska dotterbolag eller, vilket förmodligen är det vanligast förekommande, en insättning på valutakonto i svensk bank. Därmed kommer exportintäkterna inte att tillgodoräknas den centrala valutareser- ven. Fall 4 representerari stora drag 40 procent av exporten och 60 procent av ifrågavarande export faktureras i öppen räkning.

De stora nettoförändringarna i det kommersiella kapitalflödet inför en väntad svensk devalvering sker främst på grund av utländska och svenska importörers agerande (fall 1 och 3). Om man bortser från den begränsning som olika betalningsvillkor kan innebära har importören frihet att inom ramen för en ofta generös kommersiell praxis och för den egna likviditeten betala vid ett för denne lämpligt tillfälle. Vid en förväntad svensk devalvering kommer inflödet av exportlikvider till Sverige för export fakturerad i svenska kronor att bromsas upp eftersom utländska importörer ser chansen till kursvinster genom att fördröja inköpet av svensk valuta (fall 1). Konsekven- serna för det kommersiella kapitalinflödet blir betydande beroende på att en så stor del av exporten påverkas (60 procent). och att flexibla betalningsvill- kor tillämpas för över hälften av denna export.

Motsvarande effekter blir ännu större vid svensk import fakturerad i utländsk valuta (fall 3). vilken omfattar 75 procent av importen och som till . 70 procent betalas i öppen räkning. En svensk importör söker nämligen % påskynda betalning för att slippa kursförluster. Valutaregleringens bestäm-

melser hindrar inte detta. men bör utgöra en spärr mot betalningar innan varorna är levererade.

Genom ett räkneexempel skulle man grovt kunna uppskatta de kommer- siella kapitalrörelserna och storleken av det hot mot landets valutareserv som dessa representerar vid en väntad svensk devalvering. Den svenska varuex- porten och -importen uppgår 1980 till ca 132 miljarder kr. respektive 143 miljarder kr. Den genomsnittliga kredittiden var 1978 enligt tullenkäten 2 månader för export och 1 1/2 månad för import vilket vi antar gäller även under 1980. Därmed uppgår de genomsnittliga utestående exportfordringar- na till ca 22 miljarder kr. och importskulderna till ca 18 miljarder kr. Varje vecka uppgår betalningarna till i genomsnitt nära 3 miljarder kr. för vardera export och import.

De svenska och utländska importörernas skulder har enligt det föregående visats vara mest känsliga för betalningsförskjutning vid en väntad krondeval— vering. De utländska importörernas omedelbart påverkbara kronskulder (enligt fall 1) kan uppskattas till 7.9 miljarder kr. (22 x 0.60 x 0.60). ÅInga hänsyn tas till kas- Motsvarande importskuld i utländsk valuta hos de svenska importörerna (fall sarabatter.

3) kan beräknas till ca 9.5 miljarder kr. Vad gäller fall 4 (svensk export/utländsk valuta) är det svårare att tala om omedelbart pavcrkbara fordringar, men det bör ändå finnas stora möjligheter för den svenske exportören att få betalning uppskjuten och än mer att fördröja omväxling till kronor för inkommande betalningar. Dessa påverkbara fordringar uppskat- tas till maximalt 5,3 miljarder kr. (22 x ().40 x 0.60).

Av ovannämnda belopp är maximalt ungefär 15 miljarder kr. (fall 3 + fall 4) påverkbara av inhemska importörer och exportörer. Ett för tidigt utflöde/försenat inflöde begränsas i första hand av företagens likviditet och devalveringsförväntningarnas styrka. Med tanke på det stora latent lättrörli- ga kapitalet kan en ogynnsam samverkan mellan dessa två faktorer på kort sikt leda till en stark försämring av valutaställningen. De utländska importörerna med ca 8 miljarder i lätt påverkbara kronskulder (fall 1) har däremot inga direkta spärrar mot att fördröja betalning. Sammantaget representerar den här framräknade stocken av påverkbara fordringar och skulder omkring 23 miljarder kr. ett hot mot valutareserven. vilken i en krissituation kommer att angripas från två håll i form av ett minskat inflöde och ett ökat utflöde. Ett maximalt utnyttjande av dessa möjligheter att förskjuta såväl in- som utgående betalningar ger upphov till ett kapitalflöde per vecka på sammanlagt 2,4 miljarder kr.

I ovanstående räkneexempel har tjänstehandeln inte beaktats och hänsyn harinte tagits till omständigheten att vissa betalningsförskjutningar även kan ske vid andra betalningsvillkor än öppen räkning. Mycket viktigare är emellertid att vi har bortsett från en allt mer betydelsefull företeelse. nämligen inomkoncernbetalningar över gränserna.

Som redan nämnts utgjorde dessa 1978 30 procent av exporten och 25 procent av importen. Kredittiderna är allmänt längre mellan företag inom samma koncern än mellan fristående företag. Partsförhallandet mellan exportör och importör är inte lika framträdande i en koncern som mellan fristående köpare och säljare. Det organisatoriska sambandet i en koncern medför med all sannolikhet att eventuella intressekonflikter mellan köpare och säljare lättare kan undgås eller lösas på ett smidigt sätt. Det finns stora möjligheter att i koncernföretag styra betalningstidpunkten även för interna exportfordringar. eftersom dessa också motsvaras av interna importskulder. Betalningsvillkoren vid inomkoncerntransaktioner över Sveriges gränser är

Tabell3 Betalningsvillkoret öppen räkning fördelat på företagskategori 1973 (pro- cent)

Export 59 — inomkoncerntransaktioner 84 — transaktioner mellan fristående företag 48 Import 73 — inomkoncerntransaktioner 88 transaktioner mellan fristående företag 68

Källa: Statistiska Meddelanden F 1980z7.

; i

vidare friare än vad som är fallet mellan fristående företag.

Som framgår av tabell 3 betalades exporten och importen mellan koncernföretag 1973 till 84 procent respektive 88 procent i öppen räkning. I kombination med bl. at. de längre kredittiderna i inomkoncerntransaktioner innebär detta att spelrummet för betalningsförskjutningar i endera riktning- en är åtskilligt större mellan företag inom samma koncern. Detta underlättas ocksa av de möjligheter som finns att från centralt håll inom företagsgruppen överblicka flera finansiella marknader och styra koncernens internationella likviditet. med syfte att minimera totala ränte- och transaktionskostnader samt att gardera koncernen mot valutarisker. En internationell koncern kan emellertid inte totalt sett göra några kursförluster vid inomkoncerntransak- tionerna eftersom den är både säljare och köpare. Vid betalningsförskjut- ning inför en väntad svensk devalvering hamnar eventuella kursvinster på den kronfakturerade exporten i den utländska delen av koncernen. Vid import fakturerad i utländsk valuta är det i stället den svenska delen som gör kursvinster genom att påskynda betalning. En internationell koncern har sannolikt bättre möjlighet än fristående företag att gardera sig mot växel- kursförändringar avseende de betalningar som inte är koncerninterna.

Före devalveringen i slutet av augusti 1977 skedde en omfattande avtappning av valutareserven bl. a. på grund av förskjutningar i de kommer- siella betalningarna. Ett försök har gjorts att uppskatta de totala förvänt— ningsstyrda kapitalrörelserna under tre månader före devalveringen.5 De viktigaste slutsatserna av denna undersökning var dels att de svenska företagen inom valutaregleringens ramar ansågs ha en rad möjligheter att genom olika dispositioner gardera sig mot växelkursändring. dels att dessa möjligheter i hög grad utnyttjades inför devalveringen.

Utifrån det faktiska bytesbalanssaldot och uppskattade belopp för en "normal" kapitalbalans (dvs.. hur den skulle ha utvecklats utan störningar på grund av växelkursförväntningar) och ”normal" restpost beräknades hur stor förändringen i valutareserven borde ha varit under ifrågavarande tremåna— dersperiod. Enligt denna kalkyl borde den ha ökat med 1.5 år 4 miljarder kr. I verkligheten minskade den med 4.5 miljarder kr. Skillnaden mellan den faktiska och den beräknade normala förändringen av valutareserven uppgick därför till 6 a 8.5 miljarder kr.. vilket togs som en uppskattning av det förväntningsstyrda valutautflödet. Enligt en motsvarande beräkning över det "onormala" inflödet efter devalveringen skulle detta ha uppgått till 4 a 6.5 miljarder kr. under september—november. Det stora återtlödet ansågs ge ytterligare belägg för att det kraftiga valutautflödet orsakats av devalverings- förväntningar.

De stora svängningarna kan tillskrivas förskjutningar i betalningar och i viss mån även en senareläggning av hemtagning av utlandslån. Betalningsför- skjutningar kan även åstadkommas genom att ändra leveranstider (påskynda import och uppskjuta export). Enligt Franzén/Uggla fanns det tecken påatt handelsbalansen försvagats mer än säsongnormalt före devalveringen med en motsatt effekt under månaderna därefter. vilket kan vara ett resultat av den förväntade devalveringen. Eftersom handelsströmmarna emellertid påverkas av många faktorer kunde några bestämda slutsatser inte dras på denna punkt.

5 Franzén/Uggla: Valu- taoron sommaren 1977. Ekonomisk Debatt 1978z2.

Bilaga 1.4 Valutahandelstillstånd

Valutahandelstillstånd

Sveriges riksbank lämnar jämlikt 2 & andra stycket a) valutaförordningen tillstånd för (bankens namn) att i enlighet med vad i valutaförordningen. dess tillämpningsföreskrifter och detta tillstånd närmare föreskrives driva handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar samt efter prövning av framställningar från allmänheten i valutaärenden utföra härav föranledda betalningar i såväl utländsk valuta som kronor. I denna sin verksamhet såsom valutabank skall (banken) iaktta vad nedan i åå 1—8 föreskrives.

& 1

Valutabanks prövning av framställning från allmänheten i valutaärende innebär en form av offentlig förvaltning ehuru bedriven genom ett enskilt företag. (Banken) skall sålunda på ett objektivt och likformigt sätt tolka och tillämpa gällande bestämmelser i valutaförordningen och dess tillämpnings- föreskrifter i enlighet med deras syfte. Häri ligger att banken skall i sina kontakter med kunder och andra genom upplysning om valutabestämmel— serna söka förebygga att dessa överträds eller kringgås.

Det åligger (bankens) ledning att vaka över att de tjänstemän inom banken som handlägger valutaärenden besitter såväl erforderlig kännedom om gällande bestämmelser som insikt om de särskilda krav som denna verksamhet ställer.

% 2 Från allmänheten inkomna framställningar i valutaärenden skall ges en omsorgsfull prövning. Löpande betalning eller annan transaktion som är generellt medgiven får alltså verkställas först sedan (banken) genom den utredning ärendet påkallar övertygat sig om att transaktionen är av uppgiven karaktär.

Framställning från allmänheten som enligt gällande bestämmelser ej får bifallas av valutabank skall av (banken) vidarebefordras till riksbankens valutaavdelning för avgörande. Därvid bör tillses att ärendet är så fullständigt utrett att det kan avgöras av riksbanken utan komplettering.

S' 3 (Bankens) innehav av utländska valutor får placeras i följande tillgångar:

1. Kontotillgodohavanden hos utländsk bank å vista eller bundna på antingen en längsta tid av sex månader1 eller — i den mån kontotillgodo— tsom framgår av följe- havandet utgörtäckning för valutakonto för valutautlänning — högst den brevet skall nettoinne- längre tid för Vilken valutakontot bundits: havet i princip placeras 2. lätt realiserbara utländska statsobligationer med en återstående löptid av så att det är tillgängligt _ 2 d P högst ett år; inom agar. aragra- .. . .. .. ' _ . _ ; fen kommer att ändras 3. latt realiserbara utlandska skattkammarvaxlar (treasury bills) med en i enlighet häl-med (Valu- återstående löptid av högst sex månader; takommittén anm.). 4. certificates of deposit i US dollar med en återstående löptid av högst sex

månader; samt 5. bankers" acceptances i US dollar med en återstående löptid av högst sex månader.

& 4 Vid fördelning på olika valutaslag av valutainnehavet enligt & 3 ovan och av terminspositionen skall (banken) undvika plötsliga, icke kommersiellt betingade förändringar.

Med andra banker avslutade avista- och terminstransaktioner skall i fråga om såväl totalvolym som de enskilda transaktionernas antal och storlek stå i . rimlig proportion till bankens storlek och kundunderlag. : (Banken) skall hålla en sådan tidsmässig överensstämmelse mellan ' bankens in- och utlåning i utländska valutor, som är rimlig med hänsyn till

kravet på likviditet. särskilt inom utlandsrörelsen.

Det åligger (banken) att ställa sig till efterrättelse de anvisningar som riksbanken från tid till annan kan komma att utfärda i avseende på bankens position och omsättning i utländska valutor samt valutahandel i övrigt.

ä 5 För (bankens) nettoinnehav av utländska valutor skall gälla en maximilimit och en minimilimit. vilka av riksbanken fastställes och i särskilt brev meddelas (banken). Vid beräkningen av nettoinnehavet av utländska valutor skall enligt å3 placerade belopp minskas med

a) skulder i utländsk valuta. med undantag av skuld på grund av sådan med riksbankens tillstånd i utlandet gjord upplåning. som avser refinansiering av en (bankens) kredit till någon inom eller utom landet bosatt. och

b) ej ianspråktagen remburstäckning som sålts till kunder eller gottskrivits (banken) såsom täckning för remburser ställda från utlandet.

ä 6 (Banken) skall senast kl. 11.00 varje bankdag meddela riksbankens arbi- trageexpedition sitt nettoinnehav av utländska valutor. beräknat enligt i? 5. vid affärernas slut nästföregående bankdag.

a) Befinnes därvid att maximilimiten överskridits. skall överskjutande belopp. om riksbanken så påfordrar. försäljas till riksbanken. Försälj- ningen skall ske i US-dollar och/eller annan valuta enligt riksbankens val. Därvid skall. med reservation för vad som sägs i följande stycke. tillämpas marknadsköpkursen vid tiden för kurssammanträdet på transaktionsda— gen.

b) Befinnes därvid att minimilimiten underskridits. skall felande belopp. om riksbanken så påfordrar. köpas från riksbanken. Köpet skall ske i US-dollar och/eller annan valuta enligt riksbankens val. Därvid skall. med reservation för vad som sägs i följande stycke. tillämpas marknads- säljkursen vid tiden för kurssammanträdet på transaktionsdagen.

Om riksbanken vid köp eller försäljning enligt a) eller b) ovan finner skäl att indra uppkommen kursvinst respektive påföra utebliven kursförlust. skall

dock marknadsköpkursen respektive marknadssäljkursen vid tiden för kurssammanträdet nästföregående bankdag tillämpas.

& 7 (Banken) skall på anmodan bereda riksbanken insyn i (bankens) verksamhet som valutabank. I enlighet härmed skall (banken) lämna de uppgifter till riksbanken om handläggningen av valutaärenden som riksbanken ma begära samt på riksbankens begäran låta riksbanken ta del av handlingarna i de ärenden som (banken) handlagt såson valutabank.

& 8 Detta valutahandelstillstånd upphör att gälla en månad efter det att riksbanken underrättat (banken) om att tillståndet återtas. Har (banken) i något väsentligt avseende åsidosatt sina skyldigheter enligt tillståndet. kan dock riksbanken återta detta med omedelbar verkan. Detta tillstånd gäller fr. o. rn.

Stockholm den SVERIGES RIKSBANK

Anvisningar till valutahandelstillstånd

Med hänsyn till gällande valutahandelstillstånd daterat får riksbanken meddela följande.

De i 55 i valutahandelstillståndet nämnda limiterna skall för Er bank tillsvidare utgöra

(maximilimit) och (minimilimit)

Rapport över Er banks nettoinnehav av utländska valutor enligt #5 i valutahandelstillståndet skall upprättas dagligen enligt bifogade stencilerade blankett och i ett exemplar vara riksbankens arbitrageexpedition tillhanda ? senast kl. 11.00 första bankdagen efter rapportdagen. Blanketten kan rekvireras från riksbankens arbitrageexpedition. Omräkning till svenska kronor skall ske enligt medelkursen mellan de på rapportdagen för respektive valuta noterade köp- och säljkurserna.

Riksbanken utgår ifrån att överskridanden av maximilimiten ej behöver förekomma efter den limithöjning som nu sker. Skulle sådana dock bedömas erforderliga skall tillstånd i förväg inhämtas från riksbankens arbitrageexpe- dition.

Riksbanken vill vidare erinra om att syftet med valutalimiterna är att skapa en buffert för valutabankerna att möta svängningarna i utbud och efterfragan på den svenska valutamarknaden. Medgivandet att inneha utländska valutor enligt valutahandelstillståndet syftar ej till att ge bankerna möjligheter till placeringar i utlandet. Härav följer att Er banks nettoinnehav av valutor under limiten inte utan särskilda skäl skall placeras på annat sätt än att det är tillgängligt inom högst 2 dagar. & 3 i valutahandelstillståndet kommer i sinom tid att ändras i enlighet härmed.

Riksbanken utgår ifrån att limiter gäller för Er banks valutatransaktioner med andra bankeri syfte bl. a. att begränsa de risker som är förknippade med valutahandeln. Vidare förutsätts Er bank vara uppmärksam på om i marknaden förekommer valutatransaktioner som kan anses avvika från det normala i avseende på transaktionernas storlek. frekvens eller avslutskurs. Särskilt bör här observeras om annan bank önskar göra swap eller terminsaffär baserad på icke aktuella marknadskurser. Riksbanken utgår ifrån att Er bank inte engagerar sig i transaktioner av ovannämnda slag. Om dylika företeelser kommer till Er banks kännedom önskar riksbanken bli informerad därom.

SVERIGES RIKSBANK

Valutalag; utfärdad den 22 juni I939(SFS l939:350)

1 ? Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2 å första stycket och 5 å träda i tillämpning. Då kriget upphört, förordnar regeringen senast före avslutandet av det riksmöte, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger regeringen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken, förordna, att nämnda bestämmelser skola tilläm— pas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller. inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan. huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagen godkänt, är detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall senast före närmast följande riksmötes avslutande meddelat förordnande av regeringen upphävas, i den mån bestämmelserna icke på grund av förordnande jämlikt tredje stycket alltjämt skola gälla.

Lagen om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomor- dentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag), som ursprungligen gällde till och med den 31 mars 1940. förlängdes successivt att gälla ett år i sänder, sista gången till och med den 30 juni 1959. Genom lag den 5 juni 1959 (SFS 1959:262) ändrades rubriken till förutnämnda lag till Valutalag. samt erhöll 1, 2 och 5 åå nämnda lag ändrad lydelse. Samtidigt förlängdes lagen att gälla från och med den 1 juli 1959 tills vidare.

Genom lag den 31 maj 1963 (SFS 1963:174) erhöll 2 å 1) ändrad lydelse.

Genom lag den 18 maj 1973 (SFS 1973:294) tillkom 2å 8). Genom lag den 7 juni 1974 (SFS 1974:458) erhöll 1 å. 2å 1) och 6 aå ändrad lydelse samt tillkom 2 a å.

Genom lag den 7 maj 1975 (SFS 1975z204) ändrades 4. 5. 6 a och 8 åå så att ordet "Konungen" utbyttes mot ”"regeringen"”, erhöll 1, 2 och 9 åå ändrad lydelse samt tillkom fem nya paragrafer, 10—14 åå.

Genom lag den 18 maj 1977 (SFS 1977:354) erhöll 9. 10 och 13 åå ändrad lydelse.

Genom lag den 18 maj 1978 (SFS 1978:257) erhöll 12 å ändrad lydelse samt tillkom 15 å.

Då i andra fall än som avses i första och andra styckena så prövas nödvändigt för att nå de centrala mål som fastställts för den ekonomiska politiken skola fullmäktige i riksbanken göra framställning om att regeringen föreslår riksdagen att, för en tid av högst ett år, antaga lag om tillämpning helt eller delvis av 2 å första stycket samt 5 å 1) och 3). Kan riksdagens beslut ej utan synnerlig olägenhet avvaktas, får regeringen förordna om tillämpning av dessa bestämmelser utom 2 å första stycket 3) och 8). Sådant förordnande skall inom en månad eller, om riksmöte ej pågår, inom en månad från början av närmast följande riksmöte underställas riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning ej sker eller riksdagen ej inom två månader godkänner förordnandet, skall äga motsvarande tillämpning i fall som nu avses.

Under tid. då bestämmelse i 2 å första stycket eller 5 å äger tillämpning, skola jämväl övriga däremot svarande stadganden i lagen tillämpas.

Då underställning av förordnande sker eller förslag till lag framlägges, skola även de föreskrifter, som regeringen i förordnandet med stöd av 2 å första stycket och Så utfärdat eller avser att utfärda, föreläggas riksda- gen.

2 % Regeringen får i förordnande, som den meddelar, föreskriva:

1) att allenast riksbanken samt, efter dess bemyndigande, annan bank och postverket (valutabank) må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och föryttras allenast i den omfattning och på de villkor regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt;

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;

5) att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till riket;

6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

7) att i annat hänseende än under 2)—6) sägs ej må över utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper utan tillstånd av riksbanken förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till valutabank;

8) att med stöd av meddelat förordnande får bestämmas att avgift skall utgå och tillfalla riksbanken; och

9) att annan än riksbanken eller Internationella regleringsbanken i Basel (Banque des Reglements Internationaux) icke får utan tillstånd av riksban- ken ur riket utföra eller till riket införa guldmynt, obearbetat guld eller med obearbetat guld jämförligt halvfabrikat av guld.

Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken tillkommande befogenheter.

2 a å Förordande enligt denna lag skall av riksbanken ianspråktagas för att främja penning- och valutapolitiken. Därvid får industri- och sysselsättningspolitis- ka strävanden beaktas. Hänsyn av sistnämnda slag får dock föranleda avslag på framställning endast då denna på grund av beloppets storlek eller andra faktorer skulle åsamka landets intressen utomordentlig skada.

3 5 Utan hinder av förordnande, varom i 2 å sågs, äge riksbanken meddela bankaktiebolag eller annan tillstånd att på de villkor riksbanken bestämmer driva den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgo- dohavanden, som riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens tillhanda— gående med medel för reseändamål.

4 %

Förordnar regeringen. att utländska betalningsmedel, utländska fordringar eller utländska värdepapper skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen, skall, där enighet ej kan vinnas om det värde i utländskt mynt, efter vilket ersättningen skall beräknas, värdet bestämmas av en nämnd av tre personer. Av dessa utses en. som tillika skall vara ordförande, av regeringen, en av riksbanken och en av handelskamrarna i riket.

Vid inlösen skall omräkning till svenskt mynt ske efter den av riksbanken vid tidpunkten för beslutet om inlösen tillämpade köpkursen.

Avdrag må vid inlösen göras för särskilda med inlösningen förbundna utlägg ävensom för diskonto enligt av riksbanken angivna grunder.

5 å Där för tillsyn å efterlevnad av förordnande, som av regeringen meddelas, så finnes behövligt, äge regeringen

1) stadga skyldighet att förete handelsböcker jämte därtill hörande handlingar;

2) medgiva rätt för polismyndighet, riksbanken eller tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar. att öppna och granska brev och andra försändelser till eller från utlandet, som finnas i postverkets vård; och

3) i övrigt meddela erforderliga föreskrifter för förordnandets genomfö- rande så ock till förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att uppenbart motverka vinnandet av det med förordnandet avsedda ändamålet.

6 5 Riksbanken må meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av meddelat förordnande.

Ärenden som föranledas av förordnandet skola prövas och avgöras av riksbanken.

. l |

6 a å Riksbankens beslutanderätt enligt denna lag utövas inom riksbanken av en styrelse (valutastyrelsen). Valutastyrelsen består av sju ledamöter utom vid handläggning av ärenden rörande direkta investeringar utomlands, då den består av elva ledamöter.

Regeringen utser tre av ledamöterna, varav två skola tjänstgöra endast i ärenden rörande direkta investeringar utomlands. Övriga ledamöter utses av fullmäktige i riksbanken. För ledamöterna skola i samma ordning utses suppleanter.

Valutastyrelsens beslut må överklagas hos fullmäktige i riksbanken inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

På yrkande av minst tre av de ledamöter eller suppleanter, som deltagit i styrelsens beslut. skall beslutet underställas fullmäktige för prövning. Yrkande härom skall framställas genast efter beslutets fattande.

Mot fullmäktiges beslut må talan ej föras. Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen meddelas i bankoregle- mentet.

7 å Den, som på grund av sin befattning med i denna lag avsett ärende erhållit del av enskildas förhållanden, må ej, i vidare mån än ärendets beskaffenhet kräver. yppa vad för honom sålunda blivit känt.

8 % I—Iar regeringen meddelat förordnande, som i Zå under 1) sägs, äge riksbanken, utan hinder av vad i 14 och 16 åå i lagen den 30 juni 1934 för Sveriges riksbank är stadgat, köpa och sälja utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper ävensom förmedla köp och försäljning av dylika tillgångar i den omfattning, som föranledes av förordnandet.

9 5 Den som uppsåtligen

1) bryter mot förbud eller villkor som meddelas med stöd av 29" första stycket 1)—7) eller 5 å 3),

2) använder sig av eller medverkar som bulvan för att kringgå förbud som avses i 1).

3) genom oriktig uppgift förskaffar sig sådan rätt att förvärva eller avyttra utländska betalningsmedel eller utländska fordringar, som behövs enligt förordnande som meddelas med stöd av 2 å första stycket 2) eller 5 å 3), eller riksbankens tillstånd, i den mån det behövs enligt förordnande som meddelas med stöd av Zå första stycket eller 5 å 3). eller

4) underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet som föreskrives med stöd av denna lag eller vid fullgörande av sådan skyldighet lämnar oriktig uppgift,

dömes till böter eller fängelse i högst ett år eller, om brottet är grovt, fängelse i högst två år.

Har gärning som avses i första stycket begåtts av grov oaktsamhet, dömes till böter.

Om ansvar för överträdelse av utförsel- eller införselförbud som meddelas med stöd av 2 å första stycket 9) finnas bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

10 5 För försök till överträdelse av utförsel- eller införselförbud som meddelas med stöd av 2 å första stycket 4) eller 5) eller 5 å 3) och försök till brott som avses i 9å första stycket 3) dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Ha flera medverkat till brott som avses i första stycket eller i 9 å första stycket äga 23 kap. 4 och 5 åå brottsbalken motsvarande tillämpning.

11 å Betalningsmedel, fordran eller värdepapper, som varit föremål för brott som avses i 9 å första stycket 1)—3) eller 10 å första stycket, eller vederlag därför får förklaras förverkat. I stället för sådan egendom kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

12 5 Den som ej har efterkommit vitesföreläggande som har meddelats med stöd av förordnande enligt denna lag får icke dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet. Allmänt åtal för brott mot denna lag får utom i fall som avses i 15 å väckas endast efter anmälan av riksbanken.

13 & Utan hinder av 35 kap. 1 å brottsbalken får påföljd för brott som avses i 9 å första och andra styckena samt 10 å ådömas, om den misstänkte har häktats eller erhållit del av åtal för brott inom fem år eller, om brottet är grovt, inom tio år från brottet.

14 å Ifråga om utförsel- och införselförbud, som meddelas med stöd av 2 å första stycket 4) eller 5) äga bestämmelserna i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling angående förundersökning m. m., beslag, husrannsakan och kroppsvisitation motsvarande tillämpning.

15 & Tullmyndighet får kontrollera att utförsel- och införselförbud som meddelas med stöd av 2 å första stycket 4) eller 5) efterlevs.

Den som till eller från det svenska tullområdet medför sådana tillgångar som avses i 2 å första stycket 4) eller 5) skall anmäla och lämna uppgifter om tillgångarna i enlighet med vad regeringen eller, efter regeringens bemyndi- gande, generaltullstyrelsen bestämmer. För kontroll av sådana uppgifter skall den uppgiftsskyldige bereda den som verkställer kontrollen tillfälle att undersöka handresgods, annat medfört gods och alla utrymmen i transport— medel samt därvid svara för den transport som behövs och för uppackning och återinpackning.

Iövrigt gäller för kontrollen i tillämpliga delar 38, 44, 45 och 50 åå tullagen (1973z670) samt 57, 58, 60—62, 65 och 68 åå samt 73 å 8 och 9 tullstadgan

(1973:671) i den lydelse stadgan hade den 1 januari 1978.

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att göra anmälan eller lämna uppgifter i fall som avses i andra stycket.

Till ansvar enligt denna paragraf dömes ej, om gärningen är ringa eller kan föranleda ansvar enligt 9 eller 10 å denna lag, enligt brottsbalken eller lagen (19601418) om straff för varusmuggling. Allmänt åtal för brott som avses i denna paragraf får ej väckas utan anmälan av tullmyndighet.

Valutaförordning; utfärdad den 5 juni 1959 (SFS 1959264)

* Inledande bestämmelser

1 å ( I denna förordning förstås med betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra , penninganvisningar; i utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra * betalningsmedel, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt;

utländska fordringar: fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt och icke grunda sig på värdepapper, dock att till fordran, som här avses, ej skall räknas på avtal grundad fordran, där betalningen fortfarande är betingad av avtalets fullgörande å fordringsägarens sida;

utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestå på räkning hos den, som inom riket äger driva bankrörelse eller som utom riket driver bank- eller bankirrörelse;

värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda delar av skuldbelopp och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen, så ock handlingar, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över värde- papper (certifikat);

utländska värdepapper: värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet;

vederlag i svenskt mynt: vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt mynt eller som utgöres av fordringar eller värdepapper, vilka äro utställda i svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning den som har fast bostad i Sverige, därest han är utlänning dock endast om han innehaft sådan bostad de tre senast förflutna kalenderåren. Juridisk person skall anses vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte, eller, om styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget. Filial eller annat kontor för utländskt bolag eller för utländsk ekonomisk förening, som driver verksamhet här i riket, skall anses vara bosatt i Sverige. (SFS 1980:363)

Om köp och försäljning av utländska betalningsmedel och utländska fordringar

2 & Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmedling och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag, sparbank och postverket tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar; samt

b) bank eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för reseän— damål.

Den, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes i denna förordning valutabank. (SFS 1974:460)

3 å Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må. mot vederlag i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.

Begränsning må ej ske i omfattningen av valutabanks förvärv från eller föryttring till allmänheten av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar, som härröra från eller fordras för löpande betalning.

(se vidare anvisning) (SFS 1975z206)

Om utförsel av betalningsmedel, värdepapper och guld med mera

4 5

Värdepapper, andra betalningsmedel än växlar samt guld och guldvaror som sägs i andra stycket må ej utan riksbankens tillstånd utföras ur riket, dock att resande till utlandet må utföra resevaluta till belopp som riksbanken medgiver.

Förbudet i första stycket omfattar guld och följande guldvaror enligt tulltaxan (1977:975), nämligen

ur nr 71.07 obearbetat guld, inbegripet platinerat guld, och andra formvaror av guld och platinerat guld än bladguld,

ur nr 72.01 guldmynt. (SFS 1977:1088)

5 5 I den mån ej annat följer av 10 21 å fordras riksbankens tillstånd, därest 1) tillgodohavande häri riket skall överföras till konto eller räkning, som föres i utlandet; 2) den, som är bosatt här i riket, skall å den som är bosatt i utlandet överlåta betalningsmedel eller värdepapper eller ock fordringsbevis. vilkas företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning: eller

3) den, som är bosatt här i riket, skall verkställa inbetalning å eller överföring till konto eller räkning, som här föres till förmån för någon som är bosatt i utlandet, eller eljest verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person. (SFS 1963:176)

Om införsel av betalningsmedel, värdepapper och guld, så ock om försäljning av värdepapper med mera

6 å i Andra betalningsmedel än växlar samt guld och guldvaror som sägs i 4å andra stycket må ej utan riksbankens tillstånd införas till riket, dock att resande från utlandet må införa resevaluta till belopp som riksbanken medgiver. Iden mån ej annat följer av 10 a å fordras riksbankens tillstånd, därest den som är bosatt här i riket skall l) direkt eller genom annans förmedling, i annat fall än i första stycket [ avses, mottaga betalning från någon, som är bosatt i utlandet, i 2) ikläda sig gäld till någon som är bosatt i utlandet, där ej fråga är om ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor eller om vidtagande av därmed jämförliga åtgärder, eller 3) lämna försträckning mot säkerhet av borgen av någon som är bosatt i utlandet. (SFS 1975:206)

7 å Utan riksbankens tillstånd må värdepapper icke till riket införas annorledes än genom översändande till riksbanken eller till valutabank. Sålunda införda värdepapper må av valutabank utlämnas allenast i samband med deras försäljning till någon som är bosatt i utlandet eller återförande till utlandet, såvida icke riksbanken annat medgiver. (SFS 1975:206)

, 7 a å I fråga om värdepapper och betalningsmedel gäller icke lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m. m.

I fråga om guld och guldvaror som sägs i 4 å andra stycket gäller nämnda lag med undantag av att guldet och guldvarorna ej få förvaras på tullager eller

i frihamn, förstöras, återutföras eller tagas om hand av annan än riksbanken på sätt som avses i 3 å andra stycket tullagen (1973z670). (SFS 1975:206)

8 å

Värdepapper, som efter denna förordnings ikraftträdande till riket införts eller som här förvaras för någon, som är bosatt i utlandet, må ej utan riksbankens tillstånd försäljas.

Vid meddelande av tillstånd, som i första stycket sägs, må riksbanken jämväl bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken omfattning säljaren skall äga förfoga över köpeskillingen.

Om förfogande över utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper med mera

9 %

Över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden. som tillhöra någon häri riket bosatt, må ej, i den mån icke annat följer av 10 a å. utan riksbankens tillstånd så förfogas, att ägarens innehav av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden därigenom förmins- kas; dock att sådant tillstånd ej erfordras för föryttring till riksbanken eller till valutabank eller till den, som erhållit tillstånd, varom i Zå andra stycket under b) sägs.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om andra utländska fordringar än banktillgodohavanden, så ock beträffande utländska värdepapper, där fordringarna eller värdepapperen tillhöra någon häri riket

bosatt. (SFS 1975:206)

10 å Här i riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt att kräva betalning eller som ådragit sig betalningsskyldighet gentemot utlandet, må ej medgiva anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt ej annat följer av handelsbruk.

Ej heller må här i riket bosatt, i syfte att kringgå denna förordnings bestämmelser, till någon, som är bosatt i utlandet och med vilken han har gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till annat pris än det i allmänhet gällande eller i samma syfte vidtaga andra liknande åtgärder.

Om löpande betalningar

10 a å

Utan hinder av vad i 5 å, 6 å andra stycket och 9 å första stycket stadgas äger den som är bosatt här i riket

1) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken, verkställa löpande betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person;

2) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person för arbetsprestation, som denne utfört i Sverige;

3) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person såsom gåva eller understöd till denne;

4) under vistelse utomlands verkställa betalning till i utlandet bosatt person för uppehållskostnader utomlands och för inköp för personligt bruk;

5) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken. mottaga löpande betalning från i utlandet bosatt person;

6) under vistelse utomlands mottaga betalning från i utlandet bosatt person för arbetsprestation, som betalningsmottagaren utfört utomlands; samt

7) i Sverige mottaga betalning från i utlandet bosatt person för uppehållskostnader här i riket och för inköp, som kunna antagas vara avsedda för köparens personliga bruk.

Med betalning genom valutabank skall vid tillämpning av denna paragraf jämställas betalning genom avräkning i kontokurantförhållande, under förutsättning att den här i riket bosatte betalaren eller betalningsmottagaren är skyldig föra handelsböcker och att riksbankens föreskrifter beträffande

betalningsväg iakttagas.

(Se vidare anvisning) (SFS 1975:206)

Särskilda bestämmelser i 11 5 Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken tillkommande befogenheter eller i den handlingsfrihet, som tillförsäkrats den internatio- nella regleringsbanken i Basel (Banque des Reglements Internationaux).

12 5 Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som tillhör främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar av sådan i persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos honom och äro utländska medborgare.

13 5

En var. som är bosatt här i riket eller eljest här uppehåller sig, är pliktig att, i i den omfattning riksbanken finner erforderligt, till riksbanken lämna uppgift * angående

a) de utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper. som han äger eller innehar;

b) tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller finnas framdeles skola tillkomma | honom; , c) guld (även arbeten därav) och guldmynt, som tillhöra honom och som _ förvaras här i riket; samt

(I) förpliktelser, vilka han åtagit sig eller för vilka han eljest häftar | gentemot utlandet. | Den som, utan att vara bosatt här i riket, här uppehåller sig är, jämväl i i andra fall än i första stycket avses, pliktig att i den omfattning riksbanken * finner erforderligt till riksbanken lämna uppgift angående de svenska betalningsmedel och svenska värdepapper, som han äger eller innehar, så ock angående sina fordringar hos eller skulder till här i riket bosatt person.

I förpliktelse, varom i första stycket under d) förmäles, innefattas jämväl åtagande att för någon i utlandet bosatt förvara betalningsmedel, fordrings- bevis. värdepapper, guld (även arbeten därav) eller guldmynt.

Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet varom ovan sägs, äger riksbanken förelägga honom lämpligt vite. Riksbanken äger jämväl, där så erfordras för nödig upplysnings vinnande, vid lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig att för riksbanken eller den, som handlar å riksbankens vägnar, tillhandahålla sina handelsböcker jämte därtill hörande handling- ar.

13 a å Har åtgärd vidtagits i strid mot denna förordning eller mot föreskrift som meddelats med stöd av förordningen, får riksbanken förelägga den som kan förfoga över den egendom åtgärden avsåg eller det som har trätt i stället för egendomen att vidtaga rättelse. Motsvarande gäller, om villkor som riksbanken har uppställt vid lämnande av tillstånd enligt förordningen har åsidosatts. Meddelas föreläggande får vite utsättas.

Föreläggande enligt första stycket får riktas mot den som har förvärvat rätt till egendomen eller det som har trätt i dess ställe endast om förvärvet har skett på grund av giftorätt, arv eller testamente eller genom gåva eller om förvärvaren därvid har haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om sambandet mellan det förvärvade och åtgärden eller åsidosättandet av villkoret.

Föreläggande enligt första stycket får ej meddelas, om egendomen, vederlag för den eller dess värde har förklarats förverkat. (SFS 1975:206)

13 b & Tillstånd eller föreskrift som meddelas med stöd av denna förordning får förenas med villkor att avgift skall utgå och att avgiften skall tillfalla riksbanken. (SFS 1975:206)

14 å Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter. som stadgas genom denna förordning.

15 å Upphävd. (SFS 1975:206) 16 å . Upphävd. (SFS 1975:206) ( 17 å Upphävd. (SFS 1975:206) . Ansvarsbestämmelser 18 å

Den som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning meddelats av riksbanken, dömes, där ej gärningen är belagd med straff i 9 eller 10 å valutalagen (19391350), till böter. (SFS 1975:206)

19 å Upphävd. (SFS 1975:206)

20 å Brott mot l8 å må av allmän åklagare åtalas endast efter angivelse av riksbanken. Åtalet anhängiggöres vid allmän domstol. (SFS 1975:206)

Upphävd. (SFS 1975:206)

Anvisning till 3 och 10 a åå

Med löpande betalning avses i denna förordning betalning av följande slag ävensom därmed jämförlig betalning, nämligen

l) varulikvid, inbegripet förskottslikvid, på normala betalningsvillkor vid import och export av varor och i transitohandel;

2) betalning i samband med utrikeshandel avseende utgifter för affärsresor och representation, provision, lagrings- och speditionskostnad, transiterings- ' kostnad, tull och avgift vid förtullning av varor samt differens-, marginal- och depositionsbetalning vid sådan terminsaffär på varubörs, som överensstäm- mer med normal kommersiell praxis;

3) betalning i samband med industriverksamhet och annan företagsamhet avseende ersättning för reparation. bearbetning och sammansättning av varor. teknisk biståndsverksamhet och entreprenadarbete, erläggande av licensavgift och royalty samt förvärv av patent och överföring till hemlandet av i annat land intjänad arbetsinkomst ävensom betalning mellan moderbo- lag. å ena sidan. samt dotterbolag och filialer, å andra sidan, avseende bidrag till gemensamma omkostnader;

4) betalning i samband med transportverksamhet avseende ersättning för gods— och personbefordran, befraktning av fartyg, reparation av transport- medel samt hamnkostnad (inbegripet bunkring och proviantering) och motsvarande kostnad vid flyg- och landtransport;

5) normal premiebetalning av icke-engångsnatur på grund av socialförsäk- ring eller försäkringsavtal samt ersättning på grund av socialförsäkring och skadeförsäkring ävensom överföring på grund av återförsäkrings- och retrocessionsavtal;

6) betalning avseende filmuthyrning och ersättning för filmproduktion; 7) betalning avseende avkastning av kapitaltillgång, såsom vinst å rörelse, ränta och utdelning, samt avkastning från fast egendom, såsom arrende och hyra:

. 8) betalning avseende normala utgifter för turist-, rekreations- och ! studieresa:

9) betalning avseende sådan personlig inkomst och utgift som pension, av J myndighet fastställt underhållsbidrag och därmed likartad betalning, ersätt- ning för reparation och underhåll av i annat land befintlig privat egendom, prenumerationsavgift samt sportpris;

l0) betalning av sådan samhällelig inkomst och utgift som skatt, kostnad för diplomatisk representation, bidrag till internationell organisation. avräkningsbelopp i samband med tjänst på trafik- och kommunikationsom— rädet samt konsulatsintäkt:

ll) diverse betalning avseende reklam, rättegångskostnad. skadestånds— betalning. böter. medlemsavgift, honorar. återbetalning vid kontraktsannul- lering samt registreringsavgift för patent och varumärke.

Såsom löpande betalning skall utan avseende å ändamålet därmed anses överföring av mindre belopp.

Såsom löpande betalning anses icke betalning i samband med direkt

investering, värdepappersöverlåtelse, personlig kapitalöverföring eller annan kapitalbetalning. Riksbanken meddelar de närmare föreskrifter, som fordras för att bestämma vad som skall hänföras till löpande betalning.

2 Valutaregleringen i vissa länder

Av bankokommissarie Jan Nipstad

2 Valutaregleringen i vissa länder

2.1 Inledning

Fran kapitalkontrollsynpunkt kan länder indelasi två grupper. Till den ena hör sadana som i likhet med Sverige i huvudsak litar till administrativ valutareglering för att astztdkomma önskad påverkan på de privata kapital- rörelserna. Den andra omfattar länder som främst utnyttjar alternativa metoder. Alternativen kan besta i en separat valutanuirkmid för alla kapitaltransaktioner eller för enstaka kategorier av dessa. Vanligast är dock användning av skilda sätt att uppmuntra eller avskräcka från bestämda kapitaltransaktioner via inverkan på kostnaderna för dessa. Hit hör specifika Iskatte— och räntevillkor. depositionskrav m. m. Vidare bör till denna andra kategori föras administrativa föreskrifter om anmälan. besluts- och pröv— ningsprocedur, villkor etc. för i synnerhet direkta investeringar, varigenom myndigheterna kan förhandla med intressenterna.

Denna promemoria syftar till att ge en ganska detaljerad bild av hur den förstnämnda gruppen av länder går till väga för att påverka kapitalrörelserna med valutareglerande åtgärder. Den som regel starkast verkande stabilise— ringspolitiska faktorn kreditpolitiken — behandlas inte i detta samman- hang.

Centrala element i valutaregleringen kommer att belysas liksom hur åtgärderna varierat genom tiden och den betydelse regleringen tillmätts för den ekonomiska politiken. Med hänsyn till överskådligheten har det inte varit möjligt att ge en heltäckande beskrivning av de valda ländernas regleringssystem' varför framställningen har koncentrerats pa inslag som bedömts vara särskilt intressanta mot bakgrund av valutakommitténs uppdrag. Dessutom saknas i viss man erforderligt underlag för en fullständig

kartläggning. Ländernas inplaccring i den förstnämnda lmvudgruppcn utcrspcglar

situationen under 1981). Ett visst matt av godtycke vidladerofrankomligen en 1 För 0” "le fullständig redogörelse hänvisas till IMF:s Annual Report on Exchange Arrange- som i ett urval behandlas här. har det ocksa skett en förskjutning i riktning merits and Exchange mot ett ökat inslag av de alternativa metoderna. Rcslrictions. dylik klassificering. Det finns sålunda gränsfall för vilka en annan grupptill— hörighet kunde ifragasättas. [ flera länder som förts till den första kategorin.

2.2 Danmark

2.2.1 Allmänt om valutaregleringen, dess utveckling och betydelse för den ekonomiska politiken

Valutalagen är en allmän fullmaktslag. Den anger inte vilka mål regleringen skall främja. På grundval av lagen har handelsministeriet utfärdat mer detaljerade bestämmelser. Nu gällande "bekendtgorelse" är från 1973. Nationalbanken utfärdar de detaljerade valutabestämmelserna.

Danmark har gradvis genomfört en viss uppmjukning av restriktionerna mot kapitalrörelser. Delvis har detta skett på grund av EG—medlemskapets skyldigheter.

Valutaregleringen har sålunda inriktats pa att främja att en väsentlig del av de mångåriga underskotten i bytesbalansen finansieras genom inflöde av privat kapital från utlandet. Underskotten i bytesbalansen i förening med låga valutareserver har utgjort ett effektivt hinder mot ett nämnvärt frigörande av utgående kapitalrt'irelser. Det mera langsiktiga malet är att i i samklang med EG- och OECD-förpliktelserna kunna fullfölja en gradvis avveckling av restriktionerna.

Valutakrisen 1969 inskärpte att Danmarks ekonomisk—politiska och i synnerhet penningpolitiska handlingsfrihet var mycket begränsad. Hänsynen till utrikesbalansen har därefter behållit högsta prioritet. Finansieringen av bytesbalansens underskott och den privata sektorns betydande externa skuldtjänst har gjort det nödvändigt att hålla den danska räntenivån något i överkant av den internationella. Räntepolitiken och förekommande tak på bankutlåningen har förutom att hålla tillbaka den totala kreditexpansionen syftat till att förmå den privata företagssektorn att genom utländsk upplåning bidra till finansieringen av det ihållande stora bytesbalansunderskottet. , Framgång härmed har uppenbarligen förutsatt liberala regler för kapitalim— [ port via handelskrediter. direkta investeringar och. fran 1968. även j finansiella lån. Samtidigt har den stimulerade privata kapitalimporten ibland * gjort det svårare att nå den åsyftade penningpolitiska åtstramningen.

Följande exempel åskådliggör hur de internationella bindningarna verkar. Den höga danska räntenivån orsakade kring årsskiftet 1978/79 en interna— | tionell köprush i danska statsobligationer. Danmark tvingades införa ett förbud och begära dispens från sina EG- och OECD-förpliktelser. Eljest skulle inflödet ha underminerat den restriktiva penningpolitiken. Teoretiskt skulle likviditetseffekten av valutainlänningars försäljning av statsobligatio— ner ha kunnat neutraliseras av en ökad emissionsvolym. men parlamentet bedömdes inte vilja öka ramen för emissionerna. Att stämma det ovälkomna kapitalinflödet genom att bringa ned den effektiva förräntningen på danska statsobligationer framstod inte heller som en framkomlig väg: detta skulle ha försvårat upptorkningen av överskottslikviditet genom placering av obliga— tioner hos valutainlänningar och därmed ha lett till en för stark ökning av penningmängden. Att motverka likviditetseffekten av utländska förvärv av statsobligationer genom att mildra restriktionerna på kapitalexporten framstod slutligen som alltför äventyrligt mot bakgrund av byteslmlansun- derskottet.

De danska myndigheterna föredrar att den privata sektorns bidrag till utlandsupplåning sker genom långsiktig kapitalimport. t. ex. i anslutning till

investeringsfinansieringen. och ej genom import via utländska portföljinves- teringar. Anledningen är bland annat att förtida amorteringar kan förebyg- gas med den förstnämnda kategorin. medan portföljkapitalet kan vara instabilt, Ett visst inflöde av portföljkapital äger likväl rum. främst via utlandsförvärv av hypoteksinstitutionernas obligationer.

Den komponent i utlandsbetalningarna som kan ge de ojämförligt kraftigaste utslagen på valutareserven — förskjutningarna i export- och importbetalningarna — bedöms från dansk sida vara närmast oåtkomlig för påverkan med valutareglerande åtgärder. Samtidigt erinras om att återflö- den regelmässigt äger rum inom några månader i samband med normalise- ring av betalningsvanorna. Ibland har såväl restriktiv penningpolitik som valutareglerande åtgärder varit oförmögna att undanröja ett starkt devalve- ringstryck mot den danska kronan under perioder av valutaoro.

2.2.2 Gällande bestämmelser

En frigräns finns på DKK 5 000. Alla enstaka transaktioner under denna gräns är tillåtna. även om transaktionskategorin omfattas av restriktioner, och kräver ingen individuell valutaanmälan.

Löpande betalningar

Sådana betalningar är med få undantag fria. Reglerna för förskottsbetal- ningar av import skärptes 1969 i ett ansträngt valutaläge. men har sedan mildrats på nytt. Sedan 1969 gäller förbud att betala förfallna skulder mer än 30 dagar i förväg. vilket dock inte hindrat stora förskjutningar av typen "leads and lags". Man hade emellertid vid senare kriser funnit övervägande skäl tala emot en ytterligare skärpning. Alla utländska intäkter får stå 30 dagar på valutakonto i utlandet respektive 30 dagar på räntebärande valutakonto i Danmark. Dessa två möjligheter kan även kombineras.

Direkta investeringar

Praxis är liberal för investeringar i båda riktningarna.

a) Ingående: År 1979 frånfölls det förbehåll (OECD-reservation) som Danmark — i likhet med Sverige upprätthållit för etableringsrättsliga hinder mot ingående direktinvesteringar. Något avslag hade inte förekommit på flera år.

b) Utgående: Direkta investeringar är upptagna på E65 lista A. vilket innebär krav på obetingad liberalisering. Bankerna kan meddela tillstånd inom en ram på DKK 200 000 per år sedan de verifierat den planerade investeringens art, storlek etc. I övrigt skall ansökningarna hänskjutas till Nationalbanken. Det finns inget krav på att utgående investeringar skall vara exportfrämjande. Avslagen begränsar sig till ett fåtal projekt vilka karakte— riserats som kringgående i syfte att få tillträde till den utländska kapital- marknaden. Nationalbanken är emellertid uppmärksam på riskerna att de danska bestämmelserna kringgås i anslutning till utlandsetableringar. I de begränsade fall då man önskar följa investeringarna förknippas tillstånden med villkoret att årsräkenskaper skall inges till Nationalbanken. Dessa skall

visa utdelningar, avsättningar till reserver etc. Villkoret tillämpas vid tillstånd som avser holdingbolag, investeringar i länder som betraktas som Skatteparadis. "finansselskaber", vid misstanke om att syftet kan vara att kringgå valutabestämmelserna samt vid övriga tveksamma fall. Vid uppfölj— ningen tillses att verksamheten hålls inom tillståndets ram. att kassa— och bankbehållning inte är orimligt stora och att överskott tas hem i enlighet med åläggandena. Fonderingar utan tillstånd får bara ske för att finansiera av Nationalbanken godkänd verksamhet. Dotterbolag i utlandet får etablera egna döttrar med uppgift att driva sådan verksamhet som de själva fått tillstånd till. Vid investeringar överstigande DKK 10 miljoner rekommende— rar Nationalbanken företagen att refinansiera sig utomlands. Tillstånd till större investeringar utanför OECD-området lämnas på villkor av sådan refinansiering. Moderbolag får ställa garanti för dotterbolags utländska upplåning.

Enligt dansk valutalagstiftning är utländska personer och företag valuta- inlänningar såvitt angår deras verksamhet i Danmark. På motsvarande sätt behandlas valutainlänningar som valutautlänningar i fråga om deras verk— samhet utomlands. Filialer utomlands och utländska filialer i Danmark har i möjligaste mån jämställts med dotterbolag i valutarättsligt hänseende. trots att de inte är självständiga rättssubjekt.

Kommersiella krediter

Sådana export- och importkrediter som stämmer överens med normalt handelsbruk är fria. Valutainlänningar kan ta upp lån på upp till 5 år (7 år för fartyg och 8 år för tyngre maskineri och installationer överstigande DKK l miljon) för import- och exportkreditfinansiering. förutsatt att krediterna följer normalt handelsbruk. Danska banker kan lämna upp till S—åriga krediter i utländsk valuta eller danska kronor till danska exportörers utländska motparter för finansiering av exportaffärer.

Värdepappersemissioner i utlandet

Aktieemissioner får ske fritt. förutsatt att aktierna börsnoteras. Obliga- tionsemissioner förutsätter tillstånd. Några avslag har inte skett under senare år. Ansökningar inges normalt inte med mindre förhandssonderingar givit positivt svar.

Valutautlänningars emissioner [ Danmark

Tillstånd beviljas inte för vare sig aktieemissioner eller obligationsemissio— ner.

Värdepappershandeln

a) Ingående portföljinvesteringar: Valutautlänningar kan för placeringsän— damål fritt köpa aktier som noteras på Köpenhamns-börsen. Undantag har gjorts för andelar i investmentbolag etc. vilkas tillgångar till mer än 10 procent består av annat än börsnoterade papper. Valutautlänningar får

också förvärva andra börsnoterade obligationer än statsobligationer (beträf- fande undantaget för statsobligationer. se föregående avsnitt).

b) Utgående portföljinvesteringar: Tillstånd beviljas i allmänhet inte. Valutainlänningar får dock förvärva börsnoterade obligationer med en ursprunglig löptid av minst två år som utges av specificerade internationella organisationer i vilka Danmark är medlem. Köpen måste förmedlas av en auktoriserad valutahandlare mot kontant betalning och avyttring eller

. influten amortering berättigar inte till återplacering i andra utländska , värdepapper.

Fastighetsförvärv (exkl direkta investeringar) | a) Ingående: Rätten att köpa fastigheter för rekreationsändamål är begrän- 1 sad om man inte tidigare bott i Danmark under minst 5 år.

b) Utgående: Valutainlänningar får förvärva fastigheter i icke-kommer- l siellt syfte för DKK 150000 per fastighet vid hälsoskäl och för DKK 60 000i ' övriga fall. Begränsningen gäller det belopp som enskilda individer får i investera i ett enskilt land. Inget hindrar i princip att sådana investeringar l görs i flera länder.

Finansiella lån

a) Ingående: Praxis är liberal. Företag inom de flesta industrier har generellt tillstånd att låna upp till DKK 20 miljoner per år utomlands, förutsatt att löptiden är minst 5 år och att hela beloppet används för att finansiera fasta investeringar i ett danskt företag som låntagaren äger eller kontrollerar, Anmälan skall dock göras till Nationalbanken om upptagande av sådan kredit och förändringari denna. Utlandsupplåning av kommuner och ”public utilities” kontrolleras av det behöriga departementet. Amortering på, respektive slutlikvid för utlandslån får ske högst 30 dagar före respektive j förfallodag. i b) Utgående: Tillstånd lämnas normalt inte. Man har dock rätt föra Över |

DKK 200000 per år som lån till utländskt dotterbolag eller familjemed- lem.

Kontrollen av bankernas utlandsställning

Regleringen omfattar nettot av avista tillgångar och skulder i såväl utländska valutor som danska kronor vis-ä-vis valutautlänningar. Flertalet tillgångs- och skuldtyper ingår i beräkningen av utlandsställningen. Nettot för varje bank får vara antingen: positivt intill en för banken fastställd limit (bankens egenbehållning i utlandsställningen), eller noll eller negativt intill ett belopp som motsvarar den del av bankens upplåning i utlandet som den disponerat för export— eller importkrediter i utländsk valuta till danska företag inom ramen för ett för banken fastställt belopp. '

Den positiva gränsen utgör normalt 15 procent av bankens egenkapital.

Tillstånd till temporära överskridanden kan ges när det behövs för att täcka terminsaffärer. Den negativa gränsen är 5 procent av bankens egenkapital. Bankerna måste dagligen inrapportera sina netto- och avistapositioner. Det danska systemet är inte konstruerat för att stimulera bankerna till utlandsupplåning. vare sig för vidareutlåning till företag på medellång eller lång sikt eller för tagande av en minusposition mot utlandet i en situation när den egna valutan är svag. Myndigheterna föredrar att företagen själva lånar i utlandet (se ovan). Huvudprincipen bakom det danska systemet är att i utlandsställningen ingående tillgångar och skulder skall balansera i den mån de ej avser kreditgivningen i utländsk valuta till danska importörer och exportörer eller bankens egenbehållning av valutor. Frånsett den sistnämnda skall alltså skulder och tillgångar balansera i bankernas utlandsrörelse.

2.3 Finland

2.3.1 Allmänt om valutaregleringen, dess utveckling och betydelse för den ekonomiska politiken

En ny valutalagstiftning trädde i kraft 1973. Lagen om valutareglering förlängs för två år i taget. Den anger vilka regleringsåtgärder regeringen kan förordna om. I regeringens beslut om tillämpning av valutalagen anges vad som i praktiken regleras. Tillämpningsföreskrifterna utfärdas av Finlands Bank. Mönstret är således detsamma som i Sverige. Alla förmögenhetsrätts— liga transaktioner med utlandet berörs av regleringen.

Finlands nya lagstiftning om valutareglering byggde på bedömningen att en fortsatt valutareglering behövdes med tanke på de betalningsbalanspro— blem som förekommer tid efter annan. Dessutom ville man kunna reglera det behov av utländsk finansiering av strukturell karaktär som kvarstår i Finland.

De olägenheter som variationer och störningar på den internationella valutamarknaden medför för den inhemska utvecklingen menade man borde kunna begränsas genom valutareglering.

Erfarenheterna anses ha visat att penningpolitiken kan verka effektivt endast om det finns tillräckliga garantier mot plötsliga externa störningar. vare sig dessa härrör från kapitaltransaktioner eller förskjutningar av löpande betalningar. Frånvaro av valutareglering bedöms ovillkorligen leda till ineffektivitet hos penningpolitiken och få olyckliga fördelningspolitiska effekter.

Det stora utrikeshandelsberoendet och behovet att såväl komplettera det inhemska sparandet med utländskt som att övervaka utgående rörelser har motiverat en mycket ingående reglering. Normalt har trycket att låna utomlands varit starkt. Risken för överdriven utländsk skuldsättning har därmed ansetts kräva en noggrann styrning av kapitalimporten. Centralban— ken går i detta hänseende längre än i övriga nordiska länder. Den väger sålunda de olika projektens samhälls- och företagsekonomiska meriter. inklusive möjligheterna att generera eller inspara tillräckligt med valuta för skuldtjänsten.

I Finland är kapitalinflödet från utlandet och affärsbankernas upplåning i centralbanken den huvudsakliga basen för den interna kreditexpansionen.

Politiken är följaktligen inriktad på kontroll av dessa två flöden. Det långsiktiga kapitalinflödet från utlandet behärskas genom tillståndsförfaran- de. De kortsiktiga rörelserna i anknytning till kommersiella transaktioner har givetvis visat sig svårare att styra. Energiska försök i den vägen har emellertid gjorts, främst genom det 5. k. kontantbetalningssystemet för importen. som varit i kraft november 1970 juni 1972 och juni 1973 — mars 1979.

Kontantbetalningssystemet för importen kan anföras som en illustration av samspelet i Finland mellan penningpolitiken och valutaregleringen. Det infördes senast 1973 när det förelåg ett behov att strama åt penningpolitiken för att bekämpa en överhettning i ekonomin. Genom att reglera importkre- diterna ville man förebygga att den eftersträvade stramheten äventyrades genom kapitalimport. Åtgärden kan ses som en strävan att undvika att en kontroll av den finansiella upplåningen leder till att kreditefterfrågan spiller över till importkrediterna. Ett syfte var också att förstärka det selektiva elementet i efterfrågepolitiken (kontantbetalningskravet gällde framför allt importen av konsumtionsvaror). Under åren med stora bytesbalansunder- skott närmast efter fyrdubblingen av oljepriserna i slutet av 1973 tillkom ett motiv för kontantbetalningssystemet. Utöver stödet för en stram penning- politik skulle det medverka till att ge den behövliga utlandsupplåningen en adekvat tidsprofil genom begränsning av de kortfristiga skulderna.

Valutaregleringssystemet och centralbankens dominerande roll på valuta- marknaden gör att möjligheterna att motverka kortfristiga spekulativa rörelser bedömts vara större i Finland än i de övriga nordiska länderna. En kommersiell bakgrund fordras för alla kortfristiga kapitalrörelser. Fri kursbildning råder på terminsmarknaden. Finlands bank ingår terminskon- trakt med valutabank endast i US-dollar och om särskilda skäl föreligger. Likväl har vid förväntningar om ändringar i markkursen betydande förskjutningar i de löpande betalningarna kunnat konstateras. En veckas förskjutning i både export— och importbetalningarna motsvarar ca 1 miljard mark; en påfrestning av den storleksordningen kunde t. ex. konstateras 1974.

2.3.2 Gällande bestämmelser Löpande betalningar

Kontrollen av löpande transaktioner har delegerats till valutabankerna. Finlands Bank upprätthåller dock en effektiv efterkontroll. Tidpunkterna för betalningar och leveranser jämförs på basis av databehandlade uppgifter.

Valutabankerna kan fritt tillhandahålla utländsk valuta för privatperso- ners småbetalningar upp till ett belopp av FIM 2 000 per månad.

Kapitalrörelser

Utgående kapitalrörelser är på grund av den ömtåliga utrikesbalansen och den inhemska kapitalmarknadens begränsade storlek strängt reglerade. Även kapitalimporten styrs noggrant med hänsyn till riskerna för en överdriven utländsk skuldsättning.

Direkta investeringar

a) Ingående; Med undantag för vissa sektorer tillåts som regel investeringar i Finland, vilka inte bedöms få en utomordentligt skadlig verkan på ekonomin eller innebär kringgående av lagar och förordningar. De övervakas dock löpande av Finlands Bank. Bland de stängda sektorerna märks gruvor. skog, fastigheter. kollektiva transporter, telekommunikationer. träförädling. vapen, städning, hotell och liknande. Från 1979 tillåts utländska banker förvärva upp till 20 procent av bankers aktier med tillstånd av finansminis- teriet när särskilda skäl föreligger.

Förvärv och arrendering under mer än två år av mark får endast ske med regeringens tillstånd. Tillstånd fordras också för investeringar i finska bolag med utlänningsklausul (ZO-procentgräns). Inom ramen för prövningen av utlandslån som skett under senare år har även utländska moderbolags lån till dotterbolag i Finland granskats mera ingående. Lån från utlandet till utlandsägda försäljningsbolag inom landet har också behandlats mera restriktivt.

b) Utgående: Medan prövningen i de övriga nordiska länderna väsentligen gäller planerade investeringars finansiella effekter gör Finlands Bank en ingående företagsekonomisk och samhällsekonomisk värdering av projek- ten. Vid sidan av valuta- och finansieringsaspekterna ingår därvid lönsam- heten som ett viktigt kriterium. Som regel ges tillstånd till försäljningsbolag om exportökning kan förväntas. Investeringar i produktionsbolag prövas även utifrån sannolika verkningar i skatte-. sysselsättnings- och industripo- litiska hänseenden.

Företagen åläggs att ordna merparten av finansieringen utomlands men en del skall överföras från Finland. Sistnämnda krav avses ha en viss återhållande verkan. I övrigt lämnar Finlands Bank tillstånd enligt beting- elser som påminner om de svenska Höganäs-villkoren:

1) Aktiebreven bör tas hem. 2) Dotterbolagens bolagsordning och räkenskaper skall inlämnas. 3) Inga ändringar i verksamheten får ske utan tillstånd. 4) Utvidgning av investeringen fordrar tillstånd. 5) Fondering av vinstmedel fordrar tillstånd.

Vidare har övervägts att kräva att företag som får investeringstillstånd genererar ett visst valutainflöde.

Kommersiella krediter

3) Ingående: Under nästan hela 1970-talet tillämpades i Finland ett system med kontantbetalning av importen. Det angivna huvudsyftet har varit att förhindra att kreditrestriktioner kringgås genom tagande av importkredit vilket för övrigt somliga företag skulle ha lättare uppnå än andra. (Se mera härom i föregående avsnitt.) Systemet gick ut på att importvaror som var upptagna på en särskild kontantbetalningslista måste betalas före förtull- ningen. I övrigt tillämpas ett avgiftssystem för att motverka längre leverantörskrediter än på 6 månader. Valutabestämmelserna innehåller följande klausul:

"Importör av vara får med utomlands bosatt ingå avtal om upptagande av leveranskredit förutsatt att kredittiden inte överskrider 12 månader. Om leveranskrediten emellertid på grund av avtal eller för övrigt överstiger 6 månader, bör importören av varan för den överskridande tiden till Finlands Bank erlägga en övertidsavgift, som för den kalendermånad, då den nämnda 6 månaders kredittiden överskrids, uppgår till 10 procent och för var och en av de därpå följande 4 hela kalendermånaderna till ytterligare 5 procent av den obetalda kreditens belopp.

Den ovan i moment 1 nämnda kredittiden räknas fr. o. m. den i tullagen avsedda förtullningsdagen.”

b) Utgående: Exportkrediter som stämmer överens med normalt handels- bruk är fria.

Värdepappersemissioner i utlandet

Av penningpolitiska skäl och för att undvika överdriven utländsk skuldsätt- ning upprätthålls kontroll. Genom prövning av ansökningar kan Finlands Bank påverka emissionernas villkor och inplacering i tiden.

Valutautlänningars emissioner i Finland

Eventuella ansökningar hittills har inga förekommit skulle inte beviljas.

Värdepappershandeln

a) Ingående portföljinvesteringar: Sedan början av 1960-talet har valutaut— länningar, på villkor som anges nedan, kunnat köpa finska aktier och obligationer. Intresset har dock varit mycket ringa. Följande bestämmelser gäller: Obligationer. debentures och aktier som noteras på Helsingforsbör— sen får köpas via auktoriserade banker mot konvertibel valuta eller debitering av konvertibelt konto. Sedan värdepapperen deponerats hos banken kan valutautlänningen sälja dem på börsen och ta hem köpeskilling- en i konvertibel valuta. Köp via auktoriserad bank får också ske mot debitering av s. k. kapitalkonto, men i detta fall krävs Finlands Banks tillstånd för repatriering efter försäljning. Tillstånd fordras för alla övriga värdepapperstransaktioner och utförsel av förräntade värdepapper till valutautlänningar. Tillstånd till utförsel beviljas om värdepapperen köpts för konvertibel valuta eller mot debitering av konvertibelt konto.

b) Utgående portföljinvesteringar: Inställningen är mycket restriktiv. Tillstånd beviljas endast för personer som varit anställda i finska dotterbolag i tre års tid att köpa aktier i det utländska moderbolaget.

Fastighetsförva'rv (exkl. direkta investeringar)

a) Ingående: Till privatpersoner kan tillstånd lämnas i särskilda fall enligt de etableringsrättsliga reglerna.

b) Utgående: Valuta tilldelas normalt för köp av rekreationsbostad upp till ett värde av FIM 150 000.

Finansiella lån

a) Ingående: Av omsorg om penningpolitikens effektivitet och för att undvika en för stor utländsk skuldsättning sker en ingående styrning av den finansiella utlandsupplåningen. Företagen måste inlämna finansieringspla- ner för så många år framåt som möjligt till Finlands Bank. De stora företagen gör detta årligen. Efter granskning av enskilda projekts räntabilitet och bedömning av lämplig finansiering lämnar Finlands Bank principtillstånd till upplåning. Samma typ av inflytande eftersträvas som vid obligationsupplå- ning.

b) Utgående: Kontrollen är strikt av betalningsbalansskäl. Lån från moderbolag till utländska dotterbolag brukar dock medges i anslutning till direkta investeringar. Lån under FIM 50 000 till valutautlänningar för användning i Finland är medgivna.

2.4 Norge

2.4.1 Allmänt om valutaregleringen. dess utveckling och betydelse för den ekonomiska politiken.

Den norska valutaregleringen bygger på en valutalag från 1950. Denna är en fullmaktslag som medger handelsdepartementet att utfärda bestämmelser om valutareglering. Lagen preciserar emellertid inte för vilka syften regleringen får utövas. Frågan om en ändring av lagen har diskuterats under senare år. Handelsdepartementet har delegerat en del av regleringsbemyn- digandet till Norges Bank. som i vissa fall delegerat den vidare till valutabankerna. Regleringen är liksom i de övriga nordiska länderna av s. k. negativ typ. Valutatransaktioner med utlandet fordrar sålunda tillstånd av departementet eller Norges Bank. Tillstånden kan ges genom generella dispenser i Norges Banks föreskrifter till valutabankerna eller efter prövning i enskilda fall.

Den omfattande regleringen av kapitaltransaktionerna med utlandet bedöms på officiellt håll ha varit ett viktigt led i norsk politik genom hela efterkrigstiden. Alla in- och utgående kapitalrörelser utom normala handels- krediter under 5 år och småbelopp fordrar individuella tillstånd. Regleringen har tagit sikte på att säkra att exportintäkterna tas hem och att kapitalinflödet från utlandet blir som förutsatt i det årliga "kreditoplegget". Målet för kapitalimporten avgörs av vilken finansiering som önskas av ett eventuellt bytesbalansunderskott, med hänsyn tagen till den önskade utvecklingen av valutareserven. Liksom i Finland har det trots en hög sparkvot normalt varit nödvändigt med kapitaltillskott utifrån för att upprätthålla den eftersträvade investeringsnivån. Samtidigt har konstaterats att behovet av en vittgående valutaransonering efter hand avtagit. I stället har valutaregleringens betydelse som stöd för den_inhemska kreditpolitiken och näringspolitiken ökat. Valutalagen bedöms ha givit en möjlighet att skärma av den inhemska kreditmarknaden. Detta tycks ha kunnat ske tämligen framgångsrikt. eftersom man menar att penningpolitiken inte behövt utformas med sikte på att påverka valutasidan. I Norge har problemet framför allt varit att motverka en för stor kapitalimport. I perioder med åtstramning har alltså

valutaregleringen framstått som nödvändig för att hindra att lånsökare som inte fått sitt kreditbehov tillfredsställt hemma i stället kan vända sig till utlandet. Möjligheten att reglera utgående finansiella placeringar uppges ha medgivit en självständig norsk räntepolitik. Regleringen av kapitaltransak- tionerna anses hindra överföringar som kan skada stabiliteten i norsk ekonomi. Allmänt bedöms att ett friare flöde av pengar till och från utlandet skulle ha gjort det svårare att genomföra de penningpolitiska intentionerna. Valutaregleringen sägs vidare ha haft grundläggande betydelse för växelkurspolitiken. * Beträffande näringspolitiken framhålls att valutaregleringen medverkat till att krediter på mjuka villkor kunnat kanaliseras till områden som prioriteras. Valutaregleringen gör att norska myndigheter kan ställa vissa villkor vid utländska etableringar i Norge och vid norska etableringar i utlandet. Detta anses bidra till en förnuftig användning av resurserna.

Inom centralbanken tvivlar man på att kortfristiga valutarörelser kan stoppas genom styrningsförsök via valutaregleringen och den interna likviditeten. Liksom i Danmark bedöms ”leads and lags" vara närmast oåtkomliga för praktiska åtgärder. Tvekan råder om det överhuvud taget vore önskvärt att söka påverka handelskrediterna i stället för att låta de fundamentala drivkrafterna bakom förskjutningarna ha sin gång.

Från norsk sida har betonats att överträdelser av valutabestämmelserna mycket ofta är förenade med andra lagöverträdelser. Ofta gäller detta skattelagstiftningen. Åtgärder inom valutakontrollens ram blir därmed ett medel att hindra skattefusk och skatteflykt.

Sammanfattningsvis har sedan länge hänsyn till penningpolitikens effek- tivitet. den strukturella resursfördelningen. betalningsbalansen och de fiskala intressena gemensamt åberopats till stöd för valutareglering i Norge. Mot bakgrund av Norges framtida ställning som nettokapitalexportör kommer man att arbeta sig fram mot en mer liberal och flexibel regleringspraxis för utgående kapitaltransaktioner.

2.4.2 Gällande bestämmelser

Frigränsen för småbetalningar är NOK 2 000.

Löpande betalningar är fria. men man har bevarat långtgående befogen- heter att kontrollera deras äkthet. Äktheten måste alltid kunna styrkas med dokument. Rapporteringssystemet medger att onormala förskjutningar mellan leverans- och betalningstidpunkter kan identifieras.

Direkta investeringar

Tumregeln år att innehav på 25 procent eller mer av aktierna i ett utländskt företag kan anses utgöra en direkt investering. Dock betraktas varje deltagande i ett utländskt rederi som en direkt investering. Förvärv av mellan 10 och 25 procent betecknas som en "aktiv investering" i syfte att etablera eller stärka ett affärssamarbete. Aktiva investeringar registreras och kontrolleras på samma sätt som direkta investeringar. En mindre investering än 25 procent kan betraktas som en direkt investering om den har ett direkt samband med investerarens verksamhet och det tydligt framgår att

investeraren strävar längre än att bara placera medel på ett finansiellt fördelaktigt sätt.

a) Ingående: Valutautlänningar kan som regel göra investeringar som bedöms harmoniera med industri- och utvecklingspolitiken. Begränsningar- na ligger, liksom i andra länder. inte på valutasidan utan på den etableringsrättsliga sidan. Norges koncessionslagstiftning från 1917 och 19741 stipulerar att industridepartementets eller lantbruksdepartementets tillstånd krävs för investeringar i vattenfall och gruvor. för leasing av elkraft samt för förvärv eller arrende av fast egendom. Till dels tillämpas dessa begränsningar på såväl valutainlänningar som valutautlänningar. till dels enbart på de sistnämnda. Enligt speciell lagstiftning tillåts utlandsinvesteringar normalt inte i vissa sektorer, t. ex. luftfart, sjöfart (inte över 40 procent av fartyg). fiske och fiskförädling, banker och andra finansiella institutioner. För oljesektorn gäller särskilda regler.

Utlandsägda norska dotterbolag har samma lånemöjligheter som övriga norska bolag. Garantier från utländska moderbolag för norska dotterbolags upplåning i Norge tillåts emellertid bara i etableringsfasen. och skall nedtrappas efter hand. Reglerna gäller oavsett om det rör sig om upprättande av ett nytt företag, utvidgning av ett utlandskontrollerat företag eller övertagande av ett företag som kontrolleras av norska intressen.

b) Utgående: Tillstånd till investeringar i utlandet lämnas liberalt när det inte föreligger några motsättningar mot den inhemska näringspolitiken. Trots att ansökningar prövas efter mycket ingående kriterier (se nedan) anses alla genuina projekt kunna komma till stånd. möjligen med undantag för utländsk rederirörelse. Kontrollen skulle alltså i praktiken knappast gå utöver en verifiering av äktheten. Ett väsentligt syfte med prövningsförfa- randet är att främja investeringar i sådana former som underlättar en fortlöpande insyn. Det krävs inte att investeringarna skall vara exportfräm- jande.

Fram till 1978 tillämpades i Norge enbart investeringsvillkori linje med de svenska Höganäs-villkoren, om än med stramare fonderingsbestämmelse. Detta innebar krav på insändande av årsräkenskaper. hemtagning av vinster exklusive nödvändiga avsättningar, förbud mot överlåtelse av aktierna i det utländska bolaget och höjning av aktiekapitalet utan tillstånd samt förbud mot upptagande av ny verksamhet och bildande eller deltagande i andra bolag utan tillstånd. Därefter har emellertid villkoren utvidgats. fördjupats och differentierats. För närvarande tillämpas på stortingets anmodan följande riktlinjer:

1) Villkoren bestäms in casu med beaktande även av skattemyndigheternas intressen. 2) Villkorens stränghet skall stå i relation till kontrollmöjligheterna i mottagarlandet. Är de små medges investeringar normalt inte. 3) Normalt godkänns inte att vinst tas hem genom överpriser. ersättning för förvaltningskostnader och liknande. 4) Komplicerade bolagskonstruktioner bör undvikas. Samma gäller kedje— bolagsbildning. 5) Nyetableringar bör företrädesvis göras direkt av norska aktiebolag. 6) Om detta inte går bör investeringen ske via dotterbolag med högsta

möjliga direktägande, dock ej kedjebolag.

7) Återhållsamhet gäller ifråga om norskt deltagande i utländska kom- manditbolag. vilka ofta är komplicerade bolagsbildningar (punkt 4). 8) Stor återhållsamhet gäller ifråga om upprättande av holdingbolag

utomlands. 9) Helägande eller majoritetsägande förordas med hänsyn till möjligheter-

na att ställa villkor (punkt 10).

10) Bestämmelser om att upplysningar skall kunna ges till norska myndig- heter bör tas in i bolagsordningen. Denna bör även innefatta bestäm- melser om överföring av rörelseöverskott och realisationsvinst. 11) Vinstbegreppet preciseras så mycket som möjligt i tillstånden. * 12) Gränser sätts för rätten att fondera medel i utländska dotterbolag, vilka ' dock inte bör hindra normal kapitalbildning.

Dessa är de generella riktlinjerna i Stortingsmelding nr. 27/1977—78 om valutakontroll. Vid tillståndsgivningen sätts fortfarande villkor i linje med Höganäs—villkoren.

Rederiinvesteringarna i utlandet har ökat starkt sedan början av 1960- talet. Ansökningar vilka som huvudmotiv haft att utnyttja fördelar som lägre skatter. lägre bemanning. lägre socialförsäkringsavgifter. subventioner eller nationella preferenser i andra länder har inte beviljats. I linje med den internationella utvecklingen har dock utrymmet för norsk sjöfart under främmande flagg vidgats. Följande förhållanden beaktas vid bedömningen av ansökningar:

1) Mer omfattande nationella preferenser som försämrar marknaden för

fartyg under norsk flagg.

2) Nya maktrelationer mellan befraktare och rederier, vilka kan försvaga

möjligheterna för norskflaggade fartyg att få frakter. 3) En utjämning av skillnader i säkerhet och arbetsförhållanden mellan

fartyg registrerade i Norge och en rad andra länder. 4) Ett bättre internationellt samarbete mellan sjöfolksorganisationerna. l 5) En önskan från en rad u-länder om att få delta i sjöfarten med fartyg under l egen flagg. . * 6) Sjöfartens stigande kapitalbehov, som kan nödvändiggöra spridning av riskerna på flera deltagare och fler registreringsländer i samma kon- cern.

l 7) Möjligheten att genom samarbetsprojekt erhålla frakter. l 8) Möjligheten att genom temporär utflaggning under lågkonjunktur l avvakta bättre försäljningspris på fartyg.

Därtill beaktas i ökad utsträckning möjligheterna att kunna bevara i norsk ägo fartyg som är olönsamma under norsk flagg. Förslag har aktualiserats om vidgade möjligheter till utflaggning.

Tillstånden förknippas oftast med villkoret att den norska andelen av vinsten efter vissa avdrag tas hem till Norge. Några betydande rederier har dock fått dispens från denna huvudregel. Vid deltagande i utländska rederier på mindre än 50 procent krävs normalt hemtagning av aktieutdelningen.

Inga villkor ställs beträffande finansieringen av utgående direkta investe- ringar. De kan alltså finansieras antingen genom utländsk upplåning eller genom överföring från Norge.

Kommersiella krediter

In- och utgående krediter under fem år som följer normalt handelsbruk och har en valutainlänning som part i den underliggande kommersiella transak- tionen är fria. Upptagande av kredit hos utländskt kreditinstitut för finansiering av förestående export eller import fordrar emellertid till- stånd.

Värdepappersemissioner i utlandet

Emissioner av värdepapper uttryckta i norska kronor tillåts normalt inte. Värdepapper i andra valutor kan emitteras efter tillstånd. På grund av det fleråriga underskottet i bytesbalansen till och med 1978 har sådana tillstånd givits förhållandevis liberalt. Prövningen har syftat till att hålla totalvolymen inom uppställda ramar och att undvika periodiska anhopningar av norska emissioner.

Valutautlänningars värdepappersemissioner i Norge

Utländska emissioner tilläts normalt inte.

Värdepappershandeln

a) Ingående portföljinvesteringar: Valutautlänningars rätt att köpa norska värdepapper för placeringsändamål är strängt begränsade av penningpolitis- ka skäl. Restriktionerna har åtminstone till och med 1970—talet i praktiken gällt aktier, eftersom utlandets intresse för norska obligationer torde ha varit ringa med hänsyn till den tidigare traditionellt låga norska räntenivån. Från oktober 1979 gäller att valutautlänningar får köpa börsnoterade norska värdepapper för upp till totalt NOK 1 miljon vardera (tidigare gräns var NOK 50000 och avsåg enbart aktier). En portföljinvestering får inte i överstiga 25 procent av ett företags aktiekapital (se ovan angående s.k. l aktiva investeringar). Placeringari Norsk Hydros aktier. som noteras på flera utländska börser, är fria. Rederiaktier går också utanför gränsen. Förvärv av i sådana aktier beviljas av handelsdepartementet enligt sjöfartspolitiska kriterier. Switchaffärer är tillåtna.

b) Utgående portföljinvesteringar: Valutainlänningar tillåts sällan köpa utländska värdepapper annat än på switch-marknaden. Fondmäklare kan omsätta börsnoterade utländska värdepapper mot betalning i kronor om säljaren förvärvat dem före 1966—01-01 eller switchat till sig dem mot papper som innehafts före detta datum. Reinvestering måste ske inom tre månader. Switchpremien har under åren före 1979 varierat mellan 10 och 18 procent. Under 1979 och 1980 har den varit lägre (5 procent i oktober 1980). Transaktioner i utländska värdepapper mellan valutainlänningar som avräknasi kronor fordrar tillstånd från Norges Bank om papperen inte legat i auktoriserad valutahandlares depå per 1969-05-31. Återköp av i utländska händer placerade norska värdepapper uttryckta i kronor medges.

Fastighetsförvärv (exkl direkta investeringar)

a) Ingående: Valutautlänningar medges normalt inte förvärva fastigheter för kommersiella ändamål. Om förvärvstillstånd lämnas medges också valuta- överföring. I de flesta fall bifalls ansökningar som avser rekreationsän- damål.

b) Utgående: Generell rätt gäller för valutainlänningar att per hushåll förvärva en rekreationsbostad utomlands till en kostnad av för närvarande högst NOK 250 000. I övrigt lämnas normalt inte tillstånd.

Finansiella lån

a) Ingående: Upptagande av finansiella lån och krediter utomlands fordrar tillstånd. Sådana lämnades förhållandevis liberalt. dock med beaktande av den interna kreditpolitiken. under den fleråriga perioden med stora bytesbalansunderskott före 1979.: Sedan 1979 gäller att prioritet ges ansökningar om långfristiga lån från industriföretag som avser finansiering av större investeringar och exportfrämjande verksamhet. (Mindre industrilån förutsätts normalt upptas inom landet.) Äterhållsamhet iakttas med tillstånd till län för övriga ändamål. såsom kontorsbyggnader och liknande. Ansök- ningar om utlandslån till avlösning av lån upptagna i Norge avslås som regel. Behandlingen av kortfristiga lån sker i linje med vad som gäller för långfristiga lån. Detta innebär att man för närvarande prioriterar lån som avser finansiering av export och import i anknytning till export. Normalt , beviljas ansökningar om förnyelse av existerande lånekontrakt. men utan 1 ökning av beloppet. Lån för andra ändamål underkastas en något strängare ' prövning. Utlandslån för finansiering av konsumtionsvaruimport beviljas

inte. b) Utgående: Finansiella lån till valutautlänningar medges normalt inte. Däremot ges liberal behandling av norska företags ansökningar om att få låna utomlands för finansiering av dotterbolag utomlands.

Kontroll av bankernas utlandsställning

l i En omläggning av regleringen av de större bankernas utlandsställning

: gjordes i november 1978. Den tidigare regleringen var baserad på ramar för bankernas bruttoupplåning och depositioner från utlandet. Limiterna kom emellertid för flera banker att visa sig otillräckliga för bankerna bl. a. som täckning för deras netto köpta terminsvalutor. Det nya systemet innebär en reglering av bankernas totalposition netto i utländska valutor. Kronsidan i bankernas utlandsställning ingår inte. Totalpositionen skall vara i jämvikt vid

3 Särskilt 1978 avslogs ett stort antal ansökningar. För detta ar hade det planerats att en stor del av bytesbalansunderskottet liksom tidigare är skulle täckas av offentlig upplåning utomlands. Vidare genomfördes en kraftig åtstramning av kreditpolitiken. särskilt med sikte på att dämpa den privata konsumtionen. Mot den bakgrunden var det nödvändigt att begränsa näringslivets (exkl. oljeverksamhct och rederier) tillgång till utlandsupplåning. Det visade sig att den fastlagda ramen klart understeg låncefterfrågan med paföljd att Norges Bank maste avsla ett betydande an'tal (98 st.) ansökningar.

varje dags slut. En viss svängningsmarginal kring noll har dock medgivits med hänsyn till marknadstekniska förhållanden. Med totalpositionen förstas summan av avistapositionen (samlade valutaaktiva minus samlade valuta— passiva) och terminsposition (samlade valutafordringar på termin minus samlade valutaskulder på termin). Då de norska bankernas terminsaffärer regelmässigt visar ett netto köpta valutor betyder kravet på balans att bankerna måste hålla en motsvarande minusposition i sin avistaställning.

Enligt Norges Banks cirkulär till valutabankerna vid omläggningen innebär denna ett mera marknadst rienterat regleringssystem i vilket bankernas upplåning i ökad grad bestäms av prismekanismen. Förutom att göra storleken av varje banks upplåning i utlandet beroende av storleken av dess köpta terminsvalutor har syftet varit att hindra bankerna från att hålla icke täckta positioneri valuta. Bankernas möjligheter att göra dispositioner inför väntade växelkursändringar har alltså inskränkts. Systemet innebär å andra sidan att det inte längre existerar någon kvantitativ begränsning av bankernas möjligheter att skaffa sig likviditet via upplåning av utländsk valuta.

Konton

a) Valutautlänningars konton i Norge: Ingen limit har stipulerats för utländska bankers behållningar på kronkonton i norska banker. Det förutsätts dock röra sig om normala arbetsbalanser.

b) Valutainlänningars konton [ utlandet: Generellt medgivande finns för banker. försäkringsbolag och rederier med utlandsrörelse att etablera arbetskonton utomlands. Företag inom övriga sektorer måste ansöka om Norges Banks tillstånd. Sökanden måste styrka att han har både intäkter och utgifter i valuta. Tillstånd beviljas då utlandsrörelsen är omfattande och avsevärt befrämjas av utlandskonto. Ett rapporteringssystem tillämpas i syfte att verifiera att betalningarna över kontot endast avser löpande transaktioner. Rederier har emellertid tidvis fått möjlighet att göra insättningar på längre tid och att köpa utländska obligationer till skydd mot kursrisker i samband med fartygsbestallningar. Detta gäller normalt bara värdepapper med 12 månaders löptid och tidsbundna (upp till 12 månader) insättningar i bank. Samma gäller numera också för exportorienterade industriföretag. Både rederier och industriföretag behöver emellertid tillstånd till dylika placeringar. Oljebolag har däremot generellt medgivande att placera valutalikviditet upp till 12 månader. Dessutom kan de efter ansökan i varje enskilt fall få tillåtelse att placera valutalikviditet på längre sikt än 12 månader. Försäkringsbolag får köpa börsnoterade obligationer utan begränsning i löptiden för att täcka försäkringstekniska reserver.

Valutainlänningars valutakonton [Norge: Rörelseidkare som har intäkter och utgifter i utländsk valuta kan fritt upprätta valutakonto i norsk bank. Ingen begränsning har stipulerats i fråga om behållningarnas storlek och förräntning. Kontona skall ha en löptid på 0—30 dagar.

2.5 Frankrike

2.5.1 Allmänt om valutaregleringen, dess utveckling och betydelse för den ekonomiska politiken

De franska myndigheterna utövar ett förhållandevis ingående inflytande över kapitalrörelserna. Gällande valutalag år från slutet av 1966. Den innebar en omläggning till ett positivt valutaregleringssystem, alltså med transaktionsfrihet i botten och förbuden som explicit stipulerade undantag. Samtidigt vidtogs en omfattande liberalisering av kapitalrörelserna. De facto tvingades man emellertid återgå till en negativ reglering på grund av den valutaoro som utlöstes av händelserna i maj 1968 varvid också liberalise- ringsåtgärderna frånfölls.

Huvudinslaget i den franska kontrollen av kapitalrörelserna är ett tillbakahållande av kapitalexporten inom godtagbara gränser. Särskilt har detta naturligtvis kommit till uttryck under perioder med förväntningar om francdepreciering. Följaktligen övervakas de kortfristiga kapitaltransaktio- nerna noggrant och uppbyggnad av likvida tillgångar utomlands medges inte. Restriktionerna syftar också till att förebygga att den interna kreditmarkna- den störs genom tillströmning av utländska låntagare. De höga lånekostna- derna på den franska marknaden, vilka medverkat till att stimulera utlandsupplåning, torde dock i sig ha varit en starkt återhållande faktor. Ett ytterligare framträdande drag i regleringen har varit kontroll av utlandsskul- dens utveckling under en lång period med bytesbalansunderskott i oljekri— sens spår.

Valutareglering utövas av tradition i Frankrike. Även om vissa ändringar således genomförts i systemets juridiska struktur och i tillämpningen har genomgående alla finansiella transaktioner övervakats. Sålunda bibehölls t. ex. restriktionerna avseende utgående kapitalrörelser under perioden augusti 1971 — mars 1974 med en dubbel valutamarknad, trots att denna i princip skulle skydda mot störningar från kapitalbalansen. Valutareglering- en har främst tjänat som stöd för stabiliseringspolitiken, men har även spelat en roll för strukturpolitiken. De ökade krav på strukturomvandling som följt i energikrisens spår har accentuerat behovet av inflytande över kapitalresur- sernas användning. Tillsammans med etableringsrättsliga bestämmelser har valutaregleringen även kunnat tillgodose industripolitiska intressen.

Frankrike reagerade, liksom Sverige, på det internationella efterfråge- bortfallet från 1974 i anslutning till den första oljeprischocken med att prioritera upprätthållandet av produktionen snarare än utrikesbalansen. Valutaregleringen lättades för att underlätta utlandsupplåningen, men den väsentligaste faktorn härvidlag var penningpolitiken med dess inriktning på att hålla ränteläget högre i Frankrike än utomlands. Utöver anpassningen till behovet av - kontrollerad — kapitalimport har valutaregleringen haft betydelse för stabiliseringspolitiken genom att hålla tillbaka exporten av kortfristigt kapital. Strävan har varit att hindra eller begränsa transaktioner som ägnar sig för kapitalexport vid förväntningar om francdepreciering.

Till skillnad från Sverige har dock dessa begränsningar inte omfattat handeln med börsnoterade värdepapper sedan den dubbla valutamarknaden avskaffades våren 1974. Trots att spekulativa rörelser förekommit. bl. a.

3Se dock nedan angåen- de regler om betalnings- vägar och deponering.

under 1977. anses dessa ha hållit sig inom tolerabla gränser. Det kan vara motiverat att se något närmare på de franska erfarenheterna av övervak- ningen av portföljinvesteringarna. Medan ingående portföljinvesteringar förblivit fria3 under hela den studerade perioden (sedan slutet av 1960-talet). har strikta kontroller av de utgående rörelserna förekommit under en begränsad period.

I anslutning till den kraftiga externa balansrubbning. inkl. stor kapitalex- port. som uppstod 1968 vidtogs direkta åtgärder för att bromsa all kapitalexport eftersom inga acceptabla generella ekonomisk—politiska åtgär- der bedömdes kunna återställa valutajämvikten inom rimlig tid. Från slutet av 1968 rådde sålunda totalt förbud att utomlands förvärva utländska värdepapper. På Paris-börsen kunde utländska värdepapper fritt omsättas. men nya papper kunde endast förvärvas genom switch av enskilda personers innehav. I augusti 1969 infördes en multilateral marknad för överlåtelse av switchvaluta (dévise—titre) mellan valutainlänningar. Systemet var tekniskt effektivt i så måtto att tillskott till portföljerna av utländska värdepapper förhindrades. Det ledde dock till ett mönster av över— och underkurser som innebar nackdelar. Premien på switchvaluta. som var variabel. uppfattades som en indikator på francens styrka och kunde alltså accentuera förvänt— ningar om växelkursändringar. Den underkurs som uppstod på franska värdepapper utomlands jämfört med noteringarna i Frankrike minskade utlandsintresset för dem. vilket skadade företagens anseende.

Detta begränsade element av dubbel valutamarknad avskaffades i september 1971. Trycket på francen avlöstes av förväntningar om apprecie- ring och för övrigt infördes en dubbel valutamarknad omfattande alla kapitaltransaktioner. När denna upphävdes våren 1974 lämnades de utgående portföljinvesteringarna oreglerade och har så förblivit trots tidvis betydande förväntningsbetingade köp. Under ca 3 1/2 år därefter uppgick kapitalexporten via valutainlänningars köp av utländska papper till ca 8 1/2 miljarder francs medan återköpen av franska värdepapper på utländska händer samtidigt uppgick till drygt 3 miljarder francs.

Under inemot 2 1/2 är tillämpades som nämnts ett system med dubbel valutamarknad. Separationen av transaktionerna på två marknader innebär normalt att de löpande betalningarna sker till den officiella växelkursen medan kapitalbetalningarna utan övrig reglering sker till en fri kurs. I Frankrikes fall kunde man dock knappast tala om en fri finansiell valutamarknad eftersom själva transaktionerna förblev reglerade som förut. Förutsättningen för att uppdelningen av betalningarna på två valutamark- nader skall kunna ge avsedd isolering av balansrubbningar är att separatio- nen kan upprätthållas effektivt. Fördelningen av transaktioner på de två marknaderna gjordes med ledning av såväl betalningsbalansstrukturen som kontrollmöjligheterna. Sålunda fördes betydande kategorier av löpande transaktioner som var svåra att kontrollera till marknaden för finansiella franc. I praktiken kom endast varuhandelsbetalningarna och offentliga tjänstebetalningar att ske till den officiella kursen. Under större delen av den dubbla valutamarknadens existens förekom förväntningar om francappre— ciering. vilket visade sig i en överkurs på den finansiella francen. Myndigheterna nödgades. trots att löpande transaktioner som kan användas för förväntningsbetingade rörelser förts till den fria marknaden. inskrida

med restriktioner mot inflöden av kort kapital. Man undvek dock att intervenera på den fria marknaden. Mot slutet av 1973 vände förväntning- arna och den finansiella francen noterades med underkurs. Sedan francen dragits ur ormsamarbetet i januari 1974, varigenom den kommersiella francen gavs friare kursbildning, försvagades grundvalen för uppdelningen i två valutamarknader. Härtill bidrog också en viss skärpning av valutaregle- ringen och ökat anlitande av kompensatorisk upplåning. Systemet avskaf- fades formellt i mars 1974.

2.5.2 Gällande bestämmelser Löpande betalningar

a) Varuhandel: Valutabankerna är bemyndigade att medge förtidsbetal- ningar av import med upp till 30 procent i fråga om kapitalvaror och 10 procent i fråga om övriga varor. Valuta får köpas på avistamarknaden 8 dagar i förväg. Generellt tillåts två månaders terminssäkring av importbe- talningar. För specificerade råvaror och livsmedel är den tillåtna tiden 6—12 månader. Betalning för export måste erhållas senast 180 dagar efter leverans. Senast en månad efter betalningen mäste valutan tas hem och säljas på valutamarknaden.

b) Tjänster: Förutsatt att tillfredsställande dokumentation företes får valutabankerna medge betalningar för många kategorier av tjänsteimport utan beloppsbegränsning. För vissa andra kategorier har limiter uppställts. Övriga fall liksom belopp över limiterna hänskjuts till centralbanken som beviljar tillstånd sedan äktheten styrkts. För småbetalningar gäller att valutainlänningar får föra över FRF 1 500 per gång förutsatt att betalningen varken avser delbetalning av högre belopp, reglerade transaktioner eller uppbyggnad av tillgodohavanden utomlands. Intäkten från tjänsteexport måste tas hem inom en månad från förfallodagen och i alla händelser 8 dagar efter mottagandet.

Direkta investeringar

Alla transaktioner som medför kontroll av ett företag betraktas som direkta investeringar. Detsamma gäller alla förvärv av minst 20 procent av ett företags aktiekapital. Lån från moderbolag till dotterbolag betraktas som direkta investeringar.

a) Ingående: Direkta investeringar i Frankrike fordrar dels en auktorise— ring av själva transaktionen4 (etableringstillstånd), dels ett medgivande enligt valutaregleringen. Dessa sammanförs till ett enda tillstånd. Undantag från tillståndsplikten tillämpas generellt, förutsatt att medel förs in i Frankrike, i fråga om 1) investeringar ej överstigande FRF 3 miljoner årligen i företag vari valutainlänningar tidigare bemyndigats att delta, om deras ägarandel inte ökas därigenom och 2) investeringar ej överstigande FRF 1 miljon för inköp eller upprät- tande av hantverks- eller detaljhandelsrörelse som skall drivas av investeraren själv.

4För EG-länderna krävs enbart en anmälan.

Praxis vid prövningen i övriga fall är övervägande liberal. Myndigheterna prövar ansökningarna för att utröna om de skulle ha en utomordentligt skadlig inverkan på de nationella intressena. Därvid beaktas främst de industripolitiska konsekvenserna. I synnerhet när en bransch är under omstrukturering eller när det gäller industrier med mer avancerad teknologi förekommer att önskade utländska förvärv utlöser strävanden att finna en "fransk lösning” som alternativ. Vid sidan av de industripolitiska aspekterna granskas de sysselsättnings- och regionalpolitiska.

Flertalet investeringar förknippas med finansieringsvillkor. Deras innehåll beror på betalningsbalansläget. Tillämpningen är i allmänhet mild vid nyetableringar men mera sträng vid uppköp av företag. Utlandsägda franska företags inhemska upplåning mot det utländska moderbolagets garanti kräver tillstånd.

b) Utgående: Förutsatt att äktheten styrks och uppställda finansierings- villkor uppfylls bifalls ansökningar om utlandsinvesteringar (när mottagar— landet tillhör EG räcker det med anmälan om investeringen ej medför transferering från Frankrike). Mera ingående prövas ansökningar om att få upprätta holdingbolag. Transfereringar upp till FRF 3 miljoner per utlands- företag och år får göras fritt. I övrigt sker prövning av finansieringen. Krav på utlandsfinansiering — som regel 50 procent — tillämpas bara på investeringar som överstiger FRF 10 miljoner. Sökanden har frihet att ordna utlandsfi- nansieringsdelen efter gottfinnande (utnyttjande av utländska fordringar, lånevaluta. löptid etc.).

Kommersiella krediter

Inga restriktioner.

Värdepappersemissioner [ utlandet

Tillstånd erfordras. Prövningen ingår som ett led i den allmänna kontrollen av att utlandsupplåningen anpassas till de ökade finansieringsbehov som framför allt 1974 och 1979 års oljeprischocker orsakat. (Se även under finansiella krediter.) Syftet har varit att behärska utlandsskuldens utveck- ling, motverka inflöden som äventyrar kreditpolitiken och att upprätthålla kreditvärdigheten. Övervakning av emissionstidpunkter och emissionsvill- kor har varit det främsta instrumentet härför.

Valutautlänningars emissioner i Frankrike

Internationella organisationers obligationer och statsgaranterade utländska obligationer får fritt emitteras. Andra emittenter beviljas endast undantags- vis tillstånd. Restriktionerna sammanhänger med att marknaden för nyemissioner är ganska begränsad, vilket i sin tur beror på att det finansiella hushållssparandet är svagt och väsentligen inriktat på likvida tillgångar. Följaktligen har nyemissionsmarknaden huvudsakligen förbehållits inhem- ska emittenter. Placeringsregler för institutionella investerare och jämförel- sevis höga kostnader vid upplåning på den franska marknaden har varit andra återhållande faktorer.

Beträffande aktier gäller olika regler beroende på om de tidigare noterats i Frankrike eller ej resp. om de avser nyemission mot kontant betalning eller ej. Sålunda kan aktier i utländska företag som redan noterats i Frankrike emitteras fritt. Icke börsnoterade aktier kan bara emitteras efter ansökan. vilken prövas restriktivt. och aktiv marknadsföring är förbjuden. För nyemissioner mot kontant betalning gäller att de kan ske fritt förutsatt att aktierna är noterade i Frankrike. Eljest råder förbud. Valutainlänningar kan dock alltid utomlands köpa börsnoterade utländska aktier genom en fransk valutabank.

Värdepappershandeln

a) Ingående portföljinvesteringar är fria. förutsatt att bestämmelser om betalningsväg och depositionsplikt respekteras. Dessa stipulerar att valuta- bankerna skall omhänderha och övervaka transaktionerna samt vara depositionsställe.

b) Utgående portföljinvesteringar är fria med smärre inskränkningar. förutsatt att bestämmelser om betalningsväg och depositionsplikt respekte— ras (se ovan). Inskränkningarna består i att utländska icke-noterade värdepapper liksom andelar i aktiefonder inte får säljas i Frankrike utan tillstånd. vilket normalt inte lämnas. Valutainlänningar kan dock köpa | utländska icke—noterade värdepapper utomlands vilka skall deponeras i * valutabank (som alltid måste ombesörja transaktionerna).

Fastighetsförvärv (exkl. direkta investeringar)

a) Ingående: Inga restriktioner.

b) Utgående: Valutainlänningar får föra ut FRF 150 000 per hushåll (före i september 1976 FRF 300 000) för förvärv av permanent- eller rekreations-

bostad. Därutöver får eventuella utländska tillgångar användas. men upplåning utomlands för ändamålet tillåts inte.

a) Ingående: Tillstånd erfordras för all utlandsupplåning i eurofrancs (beviljas normalt ej) och med vissa undantag för all upplåning i utländsk valuta. Undantagen äri huvudsak följande: Lån får i princip tas upp fritt hos utländska kreditinstitut för att finansiera industriell verksamhet utomlands. handel eller tjänster. Auktoriserade banker får vidare låna fritt. Dessutom tillämpas en frigräns på FRF 10 miljoner per låntagare. förutsatt att följande villkor uppfylls:

Finansiella lån l

i) räntan måste vara normal marknadsränta. ii) beloppet måste omedelbart säljas på valutamarknaden. iii) löptiden får inte understiga ett år.

Liksom kontrollen av utlandsemissionerna syftar denna reglering till att avvärja en utlandsupplåning som vore överdriven med hänsyn till penning- politiken och valutareserven.

b) Utgående: Kreditinstitut kan inte lämna finansiella lån i francs till

valutautlänningar utom vissa län som främjar exporten och inteckningslån (upp till 50 procent) i samband med fastighetsförvärv i Frankrike. Krediteri utländsk valuta kan lämnas fritt. förutsatt att de finansieras med utlands- upplåning eller eget kapital (se nedan angående reglerna för bankernas utlandsposition). Andra valutainlänningar behöver tillstånd för krediter i francs över FRF 3 miljoner till dotterbolag (se under direkta investeringar) och kan inte lämna lån i utländsk valuta. Restriktionerna syftar till att beskära valutautlänningars möjlighet att spekulera mot francen.

Kontroll av bankernas utlandsställning

Huvudregeln är att valutabankerna dagligen måste balansera sina avista- och terminspositioner i utländska valutor på en konsoliderad basis (alltså ej i varje valuta för sig). Vissa långsiktiga skulder i utländsk valuta faller utanför den föreskrivna positionen.

a) Ingående lån och depositioner från utländska banker: Län i utländsk valuta är fria. Det är också depositioner i francs och i utländsk valuta. 5. k. swapar medges däremot inte.

b) Utgående lån och depositioner i utländska banker: Endast tillfälliga övertrasseringar på utländska bankers franckonton tillåts. Varken francde- positioner utomlands eller franclån i form av swap är medgivna.

Län och depositioner i utländsk valuta kan ske fritt och utan begränsning i fråga om löptid, förutsatt att de kan finansieras utan att anlita valutamark- naden.

Konton

Valutautlänningar kan ha franckonton i franska valutabanker och använda dessa för de flesta ändamål utan formaliteter. Övertrasseringar fordrar j tillstånd. De kan också ha konton i utländska valutor. Valutainlänningar bemyndigas att ha konton i utländsk valuta i utländsk bank endast för specificerade kommersiella ändamål. | i l l

2.6 Italien

2.6.1 Allmänt om valutaregleringen, dess utveckling och betydelse för den ekonomiska politiken

Italien tillhör länderna med ett omfattande system för påverkan av utlandsbetalningarna. Det omfattar såväl valutareglerande åtgärder i tradi— tionell bemärkelse som en skyldighet att deponera medel vid alla utgående kapitalrörelser utom kommersiella krediter och flertalet direkta investering— ar. I början av 1970-talet förekom dessutom en dubbel valutamarknad. Styrkan i tillämpningen synes under det senaste decenniet ha varit tämligen oberoende av betalningsbalansens utveckling. även om kombinationen av instrument varierar. Behovet att hålla utlandsbetalningarna under ingående och kontinuerlig uppsikt har accentuerats av återkommande politiska förtroendekriser, vilka i förening med en inflationstakt över genomsnittet

drivit upp intresset för utlandsplaceringar. Illegal export av sedlar har tidvis varit en framträdande företeelse.

Valutaregleringen uppfattas som ett nödvändigt stöd för den ekonomiska politiken. särskilt under de instabila internationella förhållanden som rätt sedan den första oljeprischocken 1973. Vid ingången av 1980—talet uppfattas utrikesbalansen som på sikt bräcklig mot bakgrund av svaga internationella konjunkturutsikter. interna strukturproblem. högt budgetunderskott, stor utlandsskuld. hög inflationstakt och fortsatt risk för kapitalflykt. Farhågorna har besannats i så måtto som bytesbalansen 1980 svängt till underskott efter tre år av överskott. Utan skydd av depositionsplikten på 50 procent skulle man vidare riskera utgående portföljinvesteringar på många miljarder lire.

Under perioden januari 1973 —mars 1974 tillämpade Italien ett system med dubbel valutamarknad. Det upprättades i ett läge med stigande spekulativt tryck på liran. Samtidigt skärptes reglerna avseende betalningstidpunkterna vid kommersiella transaktioner. Redan i juni 1972 i samband med valutaoron som tvingade det brittiska pundet att lämna ormsamarbetet hade Italien gjort sina sedlar inkonvertibla. Vid införandet av systemet med dubbel valutamarknad förband sig centralbanken att upprätthålla en fast officiell kurs med vidgade marginaler för kommersiella transaktioner. Kapitalbetalningarna skulle gå över en fri finansiell marknad. alltså med kursbildning på grundval av utbud och efterfrågan. Redan efter den andra dollardevalveringen i februari 1973 släpptes emellertid kursen på den italienska liran fri. Systemet administrerades av bankerna på basis av två skilda lirakonton i utlandsvaluta för valutainlänningar. Separationen följde inte strikt indelningen i löpande och kapitaltransaktioner. Sålunda gick en rad löpande transaktioner över den finansiella marknaden, bl. a. räntebe- talningar, artistlöner och transaktioner med betalning i sedlar. Vissa kapitalbetalningar gick över den reguljära valutamarknaden, såsom lever- antörskrediter och kompensatorisk upplåning. Sedlar fortsatte att huvudsak- ligen omsättas på den illegala parallellmarknaden. där lirakursen vanligtvis var lägre. Sedan det konstaterats att den dubbla valutamarknaden inte fungerade tillfredsställande avvecklades den efter något drygt år. Utbrett kringgående och mindre effektiv kontroll hade bidragit därtill.

2.6.2 Gällande bestämmelser

Löpande betalningar

a) Varuhandel: Import under LIT 1 miljon (ca 5 000 kronor) kan ske utan försäljningsanmälan. Vid import över 2 miljoner lire krävs att ett importdo- kument inges via valutabank. Senareläggning av importbetalningar tillåts förutsatt att 90 procent betalas inom 360 dagar och resten (efter tillstånd) inom 24 månader. Om importbetalning enligt kontrakt skall erläggas senare än 360 dagar efter leverans krävs tillstånd för förtida betalning. I övrigt kan förskottsbetalningar ske utan tillstånd högst 120 dagar före leverans. Förskottsbetalningar över LIT 2 miljoner måste finansieras genom utlands— upplåning via valutabank. Vid belopp över LIT 10 miljoner krävs en deposition på 5 procent. Intäkterna från export måste till 90 procent erhållas

inom 120 dagar och hembjudas inom 7 dagar. Återstoden måste tas hem inom två år. Exportlikvider får utan tillstånd mottas upp till ett år före leverans.

b) Tjänstebetalningar till utlandet kan på grundval av generell dispens verkställas via valutabankerna. förutsatt att nödvändiga dokument företes. Särskilda begränsningar gäller dock ifråga om resevaluta och släktöverfö— ringar. I vissa fall fordras tillstånd för själva transaktionerna. i

Direkta investeringar

a) Ingående: Valutautlänningar kan utan restriktioner investera i alla sektorer utom försvarsindustrin. bank- och försäkringsväsendet och kom- munikationer. Tillstånd erfordras inte, men transaktionerna måste verkstäl- las via valutabank och rapporteras. En distinktion upprätthålls mellan investeringar som medför upprättande eller utvidgning av ett produktions- företag (s. k. produktiva investeringar) och övriga investeringar. Endast de förstnämnda åtnjuter en obegränsad transfereringsrätt för vinster och vid likvidation.

b) Utgående: Alla investeringar utomlands med undantag för banksektorn kan ske utan tillstånd. Bankerna skall före transferering granska äktheten på basis av dokument. Sedan juli 1973 krävs en icke räntebärande deposition på 50 procent av investeringens värde under hela investeringens livslängd. Dispens lämnas dock för alla utlandsinvesteringar av värde för Italiens ekonomi. Flertalet investeringar har därmed undantagits från depositions- plikten.

Kommersiella krediter

Kortfristiga krediter knutna till transaktioner i vilka en valutainlänning deltar är fria. Medelfristiga krediter fordrar emellertid tillstånd. Sådana * krediter på upp till 5 år till EG-länder och länder som slutit frihandelsavtal i med EG beviljas som regel efter granskning av dokument. Restriktionerna | motiveras med behov att influera kreditgivningen till utlandet och med

betalningsbalanshänsyn. Utgående handelskrediter i fall där ingen valutain- i länning är part i den underliggande transaktionen medges inte. i

Värdepappersemissioner i utlandet

Tillstånd erfordras av penningpolitiska skäl.

Valutautlänningars emissioner i Italien

Tillåts normalt inte. Förekommande tillstånd har avsett internationella institutioner.

Värdepappershandeln

3) Ingående portföljinvesteringar är fria förutsatt att bestämmelser om betalningsmedel och betalningsväg följs. b) Utgående portföljinvesteringar: Valutaregleringen stipulerar inget förbud

för valutautlänningar att sälja värdepapper i Italien. med undantag för aktiefondsandelar. Valutainlänningars rätt att köpa är dock reglerad. och dessutom krävs en kontantdeposition (se nedan). Köp av börsnoterade papper tillåts medan portföljinvesteringar i icke börsnoterade papper sällan medges. Köp av utländska aktiefondsandelar kräver tillstånd. Sådana beviljas ifråga om fonder som fått rätt att sälja andelar i Italien. Denna rätt förutsätter att minst 50 procent av fonden investeras i italienska värdepapper och att ett kontor upprättas i landet. Alla utländska värdepapper måste deponeras i italiensk bank eller i sådan banks depå i utländsk bank. Köparen måste deponera 50 procent (25 procent för aktiefonder med mindre än 100 procent i utländska papper, övriga 0 procent) av beloppet på ett icke räntebärande konto i den förmedlande banken. Depositionen kan återbetalas först efter desinvestering och tillstånd från centralbanken. Vissa obligationer emitterade av namngivna ISG—institutioner är undantagna.

Fastighetsförvärv (exkl. direkta investeringar)

a) Ingående: Inga restriktioner.

b) Utgående: Tillstånd erfordras. Praxis är restriktiv av omsorg om den inhemska aktiviteten inom sektorn. Köp av fastighet utomlands omfattas av skyldigheten att deponera 50 procent av köpeskillingen räntelöst i bank (se under utgående portföljinvesteringar).

Finansiella lån

a) Ingående: Tillstånd fordras med vissa undantag för all medel- och långfristig upplåning utomlands som inte avser direkta investeringar. Bland undantagen märks friheten att låna upp till LIT 250 miljoner från bofasta i EG-länder. Italienska banker behöver tillstånd för att ta upp krediter i utländska banker som överstiger 180 dagar. De medges normalt att motta depositioner i lire från valutautlänningar. Depositioner i utländsk valuta tillåts med endast smärre inskränkningar som rör banker utomlands.

b) Utgående: Lån som ej avser direkta investeringar begränsas under hänvisning till den inhemska kapitalmarknadens storlek och struktur. Förekommande lån omfattas av skyldighet för långivaren att under löptiden hålla 50 procent av beloppet på ett räntelöst konto. Banker etc. kan inte lämna lirekrediter annat än undantagsvis efter tillstånd. Deras krediter i utländsk valuta fordrar tillstånd när löptiden överstiger 180 dagar.

Vid avsaknad av kommersiell bakgrund behandlas ansökningarna mycket restriktivt. Andra än finansiella institutioner kan utan tillstånd ge krediter på upp till 5 år till bofasta i EG-länderna samt inteckningslån upp till LIT 50 miljoner vid fastighetsförvärv i Italien. Ovannämnda depositionsplikt torde dock verka prohibitivt på alla potentiella utgående krediter utom dem som utgör direkta investeringar.

Italienska banker får inte bevilja krediter i lire till utländska banker eller göra liredepositioner hos sådana. Bank—till—bank krediter i utländsk valuta fordrar tillstånd vid löptider längre än 180 dagar (350 dagar vid handelsfi- nansiering). Andra än banker får normalt inte hålla medel på konto i utländsk bank.

Kontroll av bankernas utlandsställning Kontrollen omfattar:

1) avistaposition gentemot valutautlänningar i lire och utländska valutor sammantaget,

2) totalpositionen — avista och termin tillhopa — i alla utländska valutor dagligen, fördelade på a) US-dollar b) EG-valutor c) övriga konvertibla valutor.

Centralbanken har rätt att reglera bankernas nettoposition mot utlandet inom vida gränser. För närvarande gäller att valutabankerna utan begräns- ning kan redovisa minusposition vis—ä-vis utlandet. De är däremot förhind- rade att ha nettofordran på utlandet. Därtill har individuella gränser satts för bankernas netto terminstransaktioner gentemot lire. Syftet med regleringen är att alltefter valutasituationens krav påverka bankerna så att de bidrar till att finansiera under— resp. absorbera överskott i betalningsbalansen. så att en alltför stark minskning resp. ökning i centralbankens valutareserv förhind- ras.

- 2.7 Nederländerna

2.7.1 Allmänt om valutaregleringen, dess utveckling och betydelse för den ekonomiska politiken

INederländerna skallen ny valutalagstiftning träda i kraft under 1981, men den tillämpas i praktiken sedan hösten 1977. Därmed upphävs 1934 års valutalag och 1945 års valutaförordning, vilka utgjort grundvalen för en valutareglering med negativ uppbyggnad (där tillåtna transaktioner utgjort undantag från generella förbud). Sedan omläggningen hösten 1977 har dock valutaregleringen med få avvikelser en positiv karaktär. dvs. transaktioner får ske med mindre förbud stadgas explicit. Från och med 1980-talet skulle därmed förhållandena på det monetära området regleras av ett antal nya lagar; den nya valutalagen, sanktionslagen (om utrikespolitiskt betingade ingrepp i betalningarna), lagen om florinens paritet och lagen om kreditvä— sendet. Den sistnämnda, som trädde i kraft i början av 1979, upptar bestämmelser i fråga om utlandsbetalningar som endast berör bankerna. Vidare har en särskild lag antagits om åtgärder vid krig eller krigsfara. De nederländska förhållandena på valutakontrollområdet synes förtjäna särskild uppmärksamhet med hänsyn till likheten med Sverige i fråga om storlek, utvecklingsnivå, internationellt beroende, ekonomisk-politisk ambi- tionsnivå och, möjligen framöver, också ekonomisk-politiska problem. Visserligen har Nederländernas situation under större delen av 1970-talet skiljt sig från den svenska därigenom att man länge hade överskott i bytesbalansen. Den långsiktiga strategin var då att främja netto kapitalex- port för att neutralisera dessa överskott. Främst skedde detta genom upprätthållande av en jämförelsevis låg räntenivå. Överskotten föranleddes dock delvis av naturgasexporten, för vilken möjligheterna om några år

beräknas vara uttömda. Sedan 1978 har bytesbalansen visat underskott. Denna nya situation har dock. åtminstone inte hittills. föranlett någon ökad offentlig styrning av kapitalrörelserna. Däremot har anpassningen till de internationella räntenivåerna ökat. Efter att ursprungligen ha fungerat som medel för att fördela knappa monetära reserver har valutaregleringen under senare år i tilltagande grad utnyttjats som stöd och skydd för finans- och penningpolitiken. Ambitionen vid övergången till det nuvarande positiva regleringssystemet var att bibehålla tillräckliga befogenheter på kapitalkon- trollens område för att vid behov kunna förebygga eller korrigera skadliga verkningar på kreditpolitiken. kreditmarknaden och valutareserven. Målet var samtidigt att främja enkelhet, lättförståelighet och rättssäkerhet vid tillämpningen av regleringen.

Vid omläggningen av valutaregleringen genomfördes vissa smärre upp- mjukningar. men huvudsträvan var att bibehålla restriktionsgraden i stort sett oförändrad. För att ett återupptagande av 1960-talets trend mot liberalisering skall bli möjlig bedöms ett antal villkor behöva uppfyllas. De viktigaste av dessa villkor är ett väl fungerande internationellt monetärt system och större förenlighet mellan de i betalningssammanhang viktigaste ländernas ekonomiska och monetära politik. Den allmänna ekonomisk- politiska filosofin i Nederländerna går emellertid ut på att man i normala tider skall kunna uppnå den önskade struktureni betalningsbalansen utan att ta till genomgripande valutarestriktioner.

Beträffande användningen i praktiken av valutaregleringen till skydd för den interna finansiella och monetära politiken kan hänvisas till ue inskränkningar som alltid tillämpas på emissioner av utländska värdepapper på den inhemska kapitalmarknaden. Dessa inskränkningar avses förebygga att den inhemska kapitalmarknaden störs genom att valutautlänningar anlitar den i alltför stor utsträckning. Ett annat exempel är avvärjning av inflatoriska inflöden från utlandet genom begränsning av valutainlänningars tillträde till utländska penning- och kapitalmarknader. De valutareglerande åtgärderna tjänar därvid till fullföljande av och skydd för den interna penningpolitiken.

Beträffande de löpande betalningarna betraktas det som önskvärt att kunna ingripa mot de kapitalbetalningselement som dessa kan innehålla. Härmed åsyftas främst betalningsförskjutningar av typ "leads and lags”. Restriktioner mot överdrivna kapitalrörelser i denna form måste dock lämna själva de löpande transaktionerna oinskränkta. Andra kapitalrörelser (sedelexport). kan i tider med valutaoro gå samman med turismen. Vid ingripande mot dessa skulle man sträva efter att lämna den normala turismen opåverkad och endast angripa uppenbara överträdelser.

Behövliga restriktioner kan under perioder med kreditrestriktioner åläggas kreditinstitutioner med stöd av lagen om kreditväsendet medan restriktioner för övriga subjekt baseras på valutaregleringen.

Ett omfattande inflöde av kapital kan också ske i lägen när inga interna kreditrestriktioner är i kraft. Dessutom kan det i tider av internationell valutaoro vara behov av mera vittgående befogenheter än dem som normalt förutses. Då kan åtgärder vidtas med stöd av en särskild klausul i den nya valutalagen. Som exempel på sådana situationer i det förgångna har visats på omfattande kapitalströmmar som sökt sig till Nederländerna sedan 1970 på

grund av dels förväntningar om appreciering av florinen. dels det höga ränteläget jämfört med Förenta staterna. Åberopandc av ifrågavarande klausul kan dock endast ske för ett år i taget och förutsätter godkännande av parlamentet.

Rörande skyddet för valutareserverna märks att lagförslaget ger möjlighet att införa restriktioner mot kapitalrörelser om det i situationer" med allvarlig valutaoro skulle ske en så allvarlig påfrestning på valutareserverna att det eljest skulle krävas åtgärder som äventyrar de ekonomiska målen. Vidare ges möjligheter att inskrida mot kapitalutförseln vid valutareservförluster av en sådan omfattning att det krävs motåtgärder med en omedelbar effekt. medan en skärpning av den ekonomiska politiken inte skulle verka förrän efter en viss tid. Härvid uppfattas kapitalrörelserna såsom innefattande även de överföringar som äger rum via de löpande transaktionerna. se ovan. Liksom för motsvarande klausul avseende kapitalimport är rätten att åberopa den tidsbegränsad och beroende av parlamentets godkännande.

2.7.2 Gällande bestämmelser Direkta investeringar

I praktiken är investeringar i industri och handel fria i båda riktningarna.

a) Ingående: Investeringar i form av aktiekapital fordrar inget tillstånd. Investeringar genom finansiella krediter från valutautlänningar fordrar tillstånd om beloppet överstiger NLG 500 000 per valutainlänning och år. (Sådant lämnas alltid, i enlighet med OECD-förpliktelserna. om lånen har en löptid på minst fem år.)

b) Utgående: Investeringar i form av aktiekapital fordrar inget tillstånd. Investeringar genom finansiella krediter (inkl. dotterbolag) fordrar tillstånd endast om de överstiger NLG 10 miljoner till samma valutautlänning (gäller även lån till dotterbolag; ansökningarna härom beviljas dock rutinmässigt. Koncernlån överstigande fem år räknas som direkta investeringar).

l Kommersiella krediter !

Valutainlänningar kan fritt lämna krediter i samband med import och export av varor. Mottagandet av importkrediter fordrar tillstånd av centralbanken när löptiderna överstiger vad som är normalt handelsbruk. Likaså får förtidsbetalningar av export som går utöver normalt handelsbruk accepteras först efter tillstånd av centralbanken.

Handelskrediter till valutautlänningar då ingen valutainlänning medver- kar i den underliggande transaktionen behandlas som finansiella krediter.

Värdepappersemissioner i utlandet

För aktieemissioner gäller inga begränsningar. heller inte för emissioner av obligationer som lyder på utländska valutor. I fråga om obligationeri floriner krävs tillstånd. Sådana beviljas inom vissa ramar och endast om valutan inte förs in i landet. Myndigheterna har velat undvika växelkurs- och likviditets- uppdrivande kapitalimport. Därtill har man önskat motverka att florinen utvecklas till reservvaluta och att utländska bankers innehav av floriner antar

sådana proportioner att risk uppstår för stora utförsäljningar i perioder av valutaoro.

Målet är att den internationella efterfrågan på likvida florinfordringar skall tillgodoses på marknaden för euroflorinpapper, till undvikande av överdriv- na köp på Amsterdam—börsen. samt att av valutautlänningar emitterade florinobligationer förblir i utländska händer.

Valutautlänningars emissioner i Nederländerna

Utländska emissioner av aktier i Nederländerna medges. I fråga om obligationer krävs tillstånd vid denominering i floriner. Sådana tillstånd har lämnats sedan mitten av 1975, frånsett sommaren och hösten 1976 då florinen var under tryck. (Före 1975. då behov upplevdes att förbehålla kapitalmark- naden för inhemska emittenter, släpptes bara internationella organisationer och Nederländska Antillerna fram.) Utländska emittenter måste inordnas i det kösystem som tillämpas för de inhemska låntagarna i syfte att undvika stockningar. Upprätthållandet av ordnade marknadsförhållanden har likaså föranlett viss reglering av valutautlänningars tillträde till marknaden för s. k. ”private placements". Vid förväntningar om depreciering av valutan stängs, som antytts ovan. marknaden för valutautlänningars emissioner av fastför— räntade florinpapper temporärt.

Värdepappershandeln

a) Ingående portföljinvesteringar är mestadels fria. Sålunda kan t. ex. valutautlänningar köpa börsnoterade värdepapper utan begränsning. Cen- tralbanken prövar dock från fall till fall försäljningar utomlands av icke börsnoterade räntebärande inhemska värdepapper. Försäljningar till valuta- utlänningar av aktier och obligationer som utställts av nederländska kreditinstitut kan förbjudas av centralbanken.

b) Utgående portföljinvesteringar är också mestadels fria. Valutainlän— ningar kan utan begränsning köpa värdepapper utomlands. med undantag för icke börsnoterade fastförräntade papper som lyder på floriner och som emitterats av valutautlänningar. Transaktioner mellan valutainlänningar och -utlänningar i värdepapper som noteras på Amsterdam-börsen och som sker till den officiella växelkursen är fria. Alla transaktioneri börsnoterade aktier är fria.

I fråga om värdepappershandeln är det främst inflöden via de räntekäns- liga obligationsförsäljningarna till utlandet som utgör en orosfaktor för penningpolitiken. Därtill kommer riskerna i samband med potentialen för valutainlänningars förvärv av utländska florinobligationer, vilka senare kan omvandlas till likviditet under perioder med åtstramning. Eljest betraktas inte portföljinvesteringarna som i sig mera riskabla än andra transaktions- kategorier. ' '

Fastighetsförvärv (exkl. direkta investeringar)

3) Ingående: Inga restriktioner. b) Utgående: Inga restriktioner.

Finansiella lån

&) Ingående: För andra valutainlänningar än banker gäller ett generellt tillstånd att låna upp NLG 500000 årligen (tidigare gränser 100 000 och 300000) i utländska kreditinstitut. Limiterna på checkräkningskrediter i utländska banker får årligen höjas med samma belopp. Undantag fran denna gräns lämnas för finansieringen av utgående direkta investeringar. fartyg och lån moderbolag—dotterbolag när löptiden är minst fem år. Av penning- och valutapolitiska skäl önskar man undvika utlandslån avsedda att finansiera verksamhet i Nederländerna. Andra företag än banker får endast ta upp dylika lån på villkor

D att den genomsnittliga löptiden är minst fem år och att det går minst 10 år från kontraktets ingående till den sista förfallodagen. C att återbetalningen sker med minst fem lika årliga amorteringar eller

minst 10 lika halvårsvisa amorteringar. att förtidsåterbetalningar inte sker. att räntan fixeras vid kontraktets ingående för hela löptiden: ingen periodisk anpassning till marknadsläget tillåts och _ att, i den utsträckning länet är uttryckt i floriner. fordringsbevis utställda på innehavaren inte utges.

På dylika villkor gäller ett generellt tillstånd för företag att ta upp ltJ-ariga län upp till en årlig gräns på NLG 16 miljoner. Särskilda regler gäller för företag verksamma på den nederländska delen av kontinentalsockeln. Lån upptagna utomlands för användning utomlands kan förutom till direkta investeringar användas till återbetalning av tidigare medgiven utlandsupplåning. Inget tillstånd krävs för utlandsupplåning hos andra än finansiella institutioner.

Bankerna får fritt ta upp lån i utländska banker och ta emot depositioner från valutautlänningar i inhemsk eller utländsk valuta.

b) Utgående: Kreditinstitut får fritt lämna lån i floriner till valutautlän- ningar med löptider under 12 månader liksom längre lån tipp till en gräns av NLG 10 miljoner per år och låntagare. Högre belopp kan medges enligt generell dispens. Län i utländsk valuta från kreditinstitut är fria. Samma gäller lån från andra valutainlänningar. oavsett valutaslag.

Bankerna får fritt lämna lån till och göra depositioner i utländska banker.

Kontroll av bankernas utlandsställning

Under loppet av 1979 avvecklades den formella regleringen av butikernas nettoposition. vilken sedan 1964 begränsat det tillåtna minussaldot till NLG 5 miljoner per bank. Regleringen kom att snarast komplicera valutapoliti- ken. Alltjämt är strävan att få bankerna att undvika stora öppna positioner vilka drar med sig oproportionerliga kursrisker för dem eller accentuerar kurstryck under perioder med valutaoro. Huvudprincipen är att bankernas avista— och terminsposition skall vara i ungefärlig jämvikt.

3. Valutaregleringen och de reala kapital- rörelsernas samhällsekonomiska effekter

Av docent Hans Tson Söderström

Institutet för Internationell Ekonomi Stockholms Universitet

3 Valutaregleringen och de reala kapitalrörelsernas samhällsekonomiska effekter*

3.1. Inledning

Valutaregleringen är i huvudsak ett stabiliseringspolitiskt instrument. Allmänt sett syftar regleringen till att möjliggöra en internationellt någor- lunda oberoende svensk kredit— och penningpolitik vid fast växelkurs utan att valutareserven därvid utsätts för alltför stora påfrestningar genom privata kapitalflöden mellan Sverige och utlandet. De kapitalflöden som av detta skäl underkastas reglering är huvudsakligen av finansiell och vanligtvis kortsiktig natur. Främst innebär de byten mellan å ena sidan svenska betalningsmedel och värdepapper och å andra sidan motsvarande utländska finansiella tillgångar.

Bland motiven bakom valutaregleringen förekommer dock även sådana. som tyder på oro för olika effekter av real och långsiktig natur, som skulle uppkomma om kapitalrörelserna inte underkastades offentlig kontroll. Det kan gälla förväntningar om sänkt kapitalintensitet inom näringslivet genom att kapital "försvinner till utlandet". strukturella sysselsättningsproblem p. g. a. att "svenska arbetsplatser exporteras". en stigande realränta och vinstandel i samhället genom tilltagande inhemsk kapitalknapphet. osv. I sådana sammanhang är farhågorna huvudsakligen baserade på ett realt kapitalrörelsebegrepp, som endast på indirekt väg kan påverkas genom valutaregleringen. En klarare boskillnad mellan de olika kapitalrörelsebe- greppen, deras respektive bestämningsfaktorer och samhällsekonomiska konsekvenser skulle därför kunna ge ökad klarhet åt resonemangen.

Mot denna bakgrund kan syftet med föreliggande uppsats sägas vara trefaldigt. För det första att klargöra skillnaden mellan olika kapitalrörelse— begrepp och beskriva de begreppsmässiga och ekonomiska sambanden mellan det som här betecknas som ”finansiella" respektive "reala" kapitalrörelser. För det andra att beskriva de reala kapitalrörelsernas realekonomiska effekter. dvs. effekter på resursanvändninv. produktions- struktur. tillväxt och inkomstfördelning. För det tredje. slutligen. att diskutera valutaregleringens möjligheter och effektivitet då det gäller att förhindra eventuella oönskade effekter i dessa avseenden av de reala kapitalrörelserna.

Det är viktigt att redan inledningsvis notera att när det gäller kapitalrö- relsernas effekter är vårt syfte begränsat i dubbel bemärkelse på ett sätt som framgår av nedanstående analysschema.

Denna uppsats omfattning är begränsad till position D i analysschemat.

' Jag har fått värdefulla synpunkter på tidigarc versioner av denna upp— sats från medlemmar i Valutakommitténs veten- skapliga råd samt från deltagare i seminarier vid Institutet för inter- nationell ekonomi och vid Göteborgs universi- tet. Särskilt vill jag tacka Lars Calmfors. Ronald W. Jones. Börje Kragh. Assar Lindbeck. Bengt Metelius. Lars E 0 Svensson och Krister Wickman. De bär givet- vis inget ansvar för upp- satsens slutliga utform- ning.

Analysschema för kapitalrörelsernas effekter

Effekter

Stabiliserings— Realekonomiska politiska (resursanvändning. (inflation. inkomstfördelning etc.) arbetslöshet)

Kapital- Finansiella A B rörelser Reala C D

Effekter enligt position B kommer här att beröras i förbigående. men behandlas mer ingående i Swedenborgs och Wihlborgs promemorior. Effekter enligt position A och C behandlas i Calmfors promemoria. Vi kommer i denna promemoria att i stort sett bortse från stabiliseringsproble- matiken och anta att denna kunnat finna en tillfredsställande lösning. så att ekonomin karaktäriseras av fullt kapacitetsutnyttjande. (Analysen i anslut— ning till figur 3.5 (1. utgör dock ett undantag från denna regel.)

Uppsatsen har följande uppläggning. Inledningsvis beskrivs utifrån den svenska betalningsbalansen olika kapitalrörelsebegrcpp. med särskild ton- vikt på distinktionen mellan de finansiella utlandstransaktionerna på kapitalbalansen och de reala kapitalrörelserna. Därefter ges — i avsnitt 3.3 — en kortfattad överblick över de reala kapitalrörelsernas historiska omfatt- ning och deras empiriska betydelse i olika realekonomiska sammanhang. för att ge en uppfattning om de behandlade fenomenens storleksordning innan den teoretiska analysen tar vid. I avsnitt 3.4 skissas en teoretisk struktur för analys av de realekonomiska effekterna av ökad finansiell integration vid given nivå på de reala kapitalrörelserna (position B i vårt analysschema). I avsnitt 3.5 — som utgör uppsatsens teoretiska stomme presenteras teorin för de reala kapitalrörelsernas bestämningsfaktorer och effekter på resursallo- kering och inkomstfördelning (position D i analysschemat). Avsnittet sönderfaller i tre delar. I första delen behandlas de statiska effekterna vid perfekta marknader enligt gängse teori på området. Mot denna bakgrund behandlas i andra delen några specifika allokerings— och fördelningseffekter med hänsyn till marknadsimperfektioner och risk. Del tre. slutligen. lämnar det statiska perspektivet och tar upp kapitalrörelsernas effekter på sparande och investering i samhället som helhet.

I det sista avsnittet. 3.6. behandlas möjligheten och önskvärdheten av att påverka de reala kapitalrörelserna mellan Sverige och utlandet via valuta- regleringen. Argumentationen förs häri tre led: Först diskuteras av vilka skäl det kan vara önskvärt att reglera ett lands reala kapitalrörelser i ena eller andra riktningen. Diskussionen bygger på analysen i avsnitt 3.5. Därefter behandlas möjligheten att påverka de reala kapitalrörelserna via en reglering av enbart vissa finansiella flöden. Slutligen berörs i någon mån den samhällsekonomiska effektiviteten i att använda valutaregleringen för att uppnå realekonomiska mål, dvs. de samhällsekonomiska vinster som står att göra jämförs med de kostnader som regleringen åsamkar samhället. Här kommer den teoretiska strukturen i avsnitt 3.4 till användning. Ur analysen

dras slutsatsen att valutaregleringen är illa lämpad som instrument att styra de reala kapitalrörelserna.

3.2. Vad menas med kapitalrörelser?

Det förekommer inom området internationella kapitalrörelser en betydande begreppsförvirring såväl i den ekonomisk-politiska som i den rent akademi- ska diskussionen. Det kan därför vara rimligt att inleda denna uppsats med en liten begreppsapparat som sedan konsekvent kommer att tillämpas i den fortsatta analysen. Utgångspunkten för denna begreppsapparat tas i den svenska betalningsbalansstatistiken.

Tabell 3.1 visar den svenska betalningsbalansen för 1979 i koncentrerad form. Tabellen anger för de olika posterna såväl brutto- som nettoflöden för att illustrera hur nettobeloppen ofta framkommer till följd av små förskjutningar mellan mycket stora bruttobelopp. Det är brukligt att dela upp betalningsbalansens poster i löpande transaktioner och kapitaltransak- tioner. De löpande transaktionerna avser betalningar för varor och tjänster

Tabell 3.1 Sveriges betalningsbalans 1979 (miljarder kr.)

Brutto Netto

Valuta- Valuta- Valuta- Valuta- inflöde utflöde inHöde utflöde

Löpande transaktioner Varuhandel" 117 067 121 734 4 667 Transporter och tjänster” 26 705 26 096 609 Avkastning på kapital 3 977 7 435 3 458 ( Transfereringarf 890 5 389 4 499 * Bytesbalans 12 015

K apitaltransaktion er

; Statligad 10 551 1 256 9 295 * Privata långfristiga direktinvesteringar 974 2 677 1 703 I övriga? 16 931 17 176 245 kortfristiga 35 129 33 039 2 090 Kapitalbalans 9 437

Valutareservens transaktionsför- ändring 2 578

" Enl. korrigerad handelsstatistik. '” Inkl. resevaluta, korrigeringspost och restposten. ( Inkl. tilldelade SDR. (' Inkl. riksbanken. " Inkl. kommuner.

Källa: Sveriges Riksbank. Statistisk Årsbok 1979. Stockholm 1980.

1För enkelhets skull har här hela den s. k. rest— posten schablonmässigt placerats under rubriken "Transporter och tjän- ster". Utan denna skulle överskottet på tjänste- balansen ha uppgått till över 2 miljarder kr.

(inkl. avkastning på kapital) samt betalningar utan direkt motprestation transfereringar. De löpande transaktionernas netto — bytesbalansens saldo — visar nationens sammanlagda löpande förbrukning av utländsk valuta minus intjänad valuta och utgör därför förändringen i rikets förmögenhetsposition gentemot omvärlden. År 1979 förbrukade Sverige varor från omvärlden till ett värde som med ca 4,7 miljarder kr. översteg värdet av de varor vi genom export ställde till omvärldens förfogande. Å andra sidan sålde vi mer tjänster av olika slag till omvärlden än vad vi köpte därifrån.' Våra räntor till utlandet för ianspråktagande av utländskt kapital översteg med 3.5 miljarder kr. utlandets motsvarande betalningar till oss. Slutligen ställde vi köpkraft till ett nettovärde av närmare 4.5 miljarder kr. till omvärldens förfogande genom gåvor och överföringar i olika former — huvudsakligen offentligt u— landsbistånd. Sammanfattningsvis innebar våra löpande transaktioner med omvärlden under 1979 att vi för konsumtion. investering, räntor och gåvor förbrukade reala resurser från omvärlden som till ett värde av 12 miljarder kr. översteg de resurser vi ställde till omvärldens förfogande; vi minskade alltså vår nettofordran på omvärlden (eller ökade vår nettoskuld) med detta belopp.

Kapitaltransaktionerna. å andra sidan. avser omdispositioner mellan utländska finansiella tillgångar och skulder av olika slag. Här registreras dels omfördelningar av givna förmögenhetstillgångar mellan olika typer av finansiella instrument utan att någon real resursförbrukning är inblandad. dels den nettoupplåning eller —utlåning som svarar mot den reala resurs- överföringen enligt bytesbalansen. Vi kan se att staten (inkl. riksbanken) under 1979 erhöll utländska valutor till ett värde av 9.3 miljarder kr. huvudsakligen i utbyte mot statsobligationer. Den privata sektorn genom- förde direktinvesteringar i utlandet till ett nettobelopp av 1.7 miljarder kr. Innebörden av detta är att betalningsmedel på detta belopp byttes mot aktier och låneinstrument i svenskägda företag utomlands; varje överföring av kapitalutrustning till utlandet registreras däremot givetvis över bytesbalan- sen som en vanlig exporttransaktion. Mot direktinvesteringarna har tidigare svarat en privat långfristig nettoupplåning i utlandet av tidvis betydande omfattning; under 1978—79 blev emellertid de svenska privata långfristiga kapitaltransaktionerna i stort sett balanserade; utlåning och amorteringar överstegt. o. m. upplåningen med 245 mkr. Slutligen resulterade den mycket omfattande kortfristiga kreditgivningen och upplåningen (huvudsakligen i samband med utrikeshandeln) i ett nettoinflöde av valuta på 2 miljarder kr.. dvs. svenska utestående kortfristiga nettoskulder hade vid årsskiftet ökat med detta belopp i förhållande till årsskiftet före. Summan av samtliga transaktioner på kapitalbalansen Linder 1979 blev en upplåning i utlandet på 9,4 miljarder kr. Denna upplåning förslog inte för att täcka underskottet i bytesbalansen, varför valutareserven minskade med 2,5 miljarder kr.

Alla de olika transaktionerna som registreras på kapitalbalansen brukar allmänt betecknas som kapitalrörelser. Det existerar dessutom en synnerli— gen rikhaltig Hora av speciella kapitalrörelsebegrepp, och det kan vara av värde för den följande analysen att i korthet beröra några sådana begrepp. Till att börja med kan vi konstatera att kapitalrörelserna sektorindelas med hänsyn till vilken juridisk eller fysisk person som på den svenska sidan företar transaktionen. Den traditionella indelningen brukar omfatta banker. stat.

kommuner och övriga sektorer. I tabell 3.1 har vi nöjt oss med att hålla isär statliga och privata kapitalrörelser.2 I andra sammanhang kan en mer detaljerad sektorindelning vara önskvärd: finansiella kontra icke-finansiella företag, hushåll. etc.

I uppställningen över Sveriges betalningsbalans görs vidare åtskillnad mellan kapitalrörelser med avseende på deras tidshorisont. Där skiljs på kortfristiga och långfristiga kapitalrörelser. Uppdelningen görs här på grundval av formella (nominella) skillnader i de finansiella instrumentens karaktär och löptid. En tremånaders handelskredit betraktas som kortfristig medan en tioårig statsobligation klassificeras som långfristig. Det bör dock observeras att kapitalrörelsernas faktiska tidshorisont inte nödvändigtvis är kopplad till de nominella löptiderna. I princip kan långsiktiga skulder till utlandet byggas upp genom en stigande volym kontinuerligt omsatta kortfristiga krediter. Likaså kan en kortsiktig fordran på utlandet ha formen av ett långfristigt värdepapper som avyttras efter kort tid.

Kapitalrörelsernas tidshorisont anknyter till en annan distinktion mellan olika typer av kapitalrörelser. nämligen den som har att göra med deras syfte. De kortfristiga kapitalrörelserna är till sin helt dominerande del knutna till betalningsvillkoren i varu- och tjänstehandeln. På den långfristiga sidan brukar man skilja på portföljinvesteringar och direktinvesteringar. Portfölj- investeringar sker främst i finansiella tillgångar och har huvudsakligen samband med placerarens förmögenhetsförvaltning. Direktinvesteringar däremot sker främst i reala tillgångar (via aktier och andra ägarbevis) och har väsentligen samband med någon produktionsaktivitet hos placeraren. Gränsen mellan produktionsaktivitet och förmögenhetsförvaltning kan dock ofta bli ganska suddig.

Slutligen särskiljs kapitalrörelsernas riktning genom begreppen kapitalex- port och kapitalimport. En införsel av utländska värdepapper till Sverige innebär att svenskt sparande binds i utlandet och utgör alltså kapitalexport. På motsvarande vis innebär en utförsel av svenska värdepapper till utlandet att utländskt sparande binds i Sverige vi importerar kapital. När det i stabiliseringspolitiska sammanhang talas om "kapitalflöde till utlandet” är innebörden av detta att individer och företag inom den privata sektorn i Sverige ökar sina placeringar i utländska värdepapper och/eller att utlandet minskar sina placeringar i svenska värdepapper. Som framgår av tabell 3.1 äger det rum bruttoflöden av alla kapitalkategorier i såväl utgående som ingående riktning.3 I flera fall är som synes nettokapitalflödet under en viss rubrik mycket litet i förhållande till bruttof1ödenas omfattning.

Den klassificering av kapitalrörelserna som genomförs i betalningsbalan— sen kan lätt ge intrycket att analysen av deras samhällsekonomiska effekter låter sig genomföras bit för bit. för en typ av kapitalrörelser i taget. I viss utsträckning är detta också fallet. När det exempelvis gäller den inhemska räntenivåns effekter på de korta kapitalrörelserna är det uppenbart att mani det stora hela kan bortse från exempelvis den kommunala utlandsupplåning- en eller direktinvesteringarnas omfattning. Likaså när det gäller direktinves- teringarnas effekter på teknologi och sysselsättning inom någon enskild industribransch. kan exempelvis de statliga kapitaltransaktionerna och de privata handelskrediterna uteslutas ur analysen. Men redan när det gällde korta kontra långa placeringar av portföljkaraktär konstaterade vi att ett

3 Kommunerna har här inkluderats i den privata sektorn då de vad ut- landstransaktionerna beträffar mer är att be- trakta som privata före- tag än som statliga or- gan.

3Det bör påpekas att i tabell 3.1 har en omfat— tande aggregering och utnettning av olika betal— ningar redan genom— förts. och att tabellen därför underskattar brut- toflödenas faktiska om- fattning.

4Härtill kommer de för- ändringar i ett lands förmögenhetsposition som kan uppkomma genom migration och värdeförändringar. Så- dana förändringar skapar dock ytterligare be- greppsmässiga problem och lämnas utanför ana- lysen, då de är av mind- re intresse i detta sam- manhang.

alltför partiellt betraktelsesätt kan dölja väsentliga delar av verkligheten.

Ifråga om de problem som behandlas i denna uppsats dvs. kapitalrörel- sernas effekter på hela folkhushållets långsiktiga resursanvändning. produk- tionsstruktur, tillväxt och inkomstfördelning — förlorar de klassificeringar som diskuterats ovan nästan all sin relevans. Vad som är av intresse i detta sammanhang är hur folkhushållets totala förmögenhetsposition utvecklas över tiden och hur förmögenheten fördelar sig mellan inhemska och utländska tillgångar. De inhemska tillgångarna består av landets samlade inhemska kapitalstock. och de utländska tillgångarna utgörs av samtliga fordringar på utlandet (inkl. i utlandet ägt realkapital) minus samtliga skulder till utlandet (inkl. den utlandsägda delen av den inhemska kapitalstocken), alltså nettofordran på utlandet. De enskilda beståndsdelar- na i fordringar och skulder med avseende på sektorfördelning, syfte, tidsfrist. typ av finansiella instrument etc. är i detta sammanhang av mindre intresse.

Den inhemska kapitalstocken förändras som bekant genom folkhushållets nettoinvesteringari maskiner. byggnader, anläggningar. varaktiga konsum— tionsvaror etc. Nettofordran på utlandet kan förändras på tre principiellt olika sätt:4

1) Genom nettotransfereringar till eller från utlandet. Under 1979 minskade Sverige sin nettofordran på utlandet med 4,5 miljarder kr. på detta sätt. 2) Genom nettoflöden av kapitalavkastning till eller från landet. Sverige hade här ett underskott för 1979 på 3,5 miljarder kr. 3) Genom över- eller underskott i varu- och tjänstetransaktionerna med omvärlden. Därigenom byts finansiella tillgångar mot varor och tjänster. Mot ett exportöverskott av varor och tjänster svarar en ökning av nettofordran på utlandet (kapitalexport) och vice versa. Under 1979 minskade Sverige sin nettofordran på utlandet genom ett importöverskott på 4 miljarder kr.

Vi kommer i resten av denna uppsats att i huvudsak bortse från de två förstnämnda formerna för en förändring i nettopositionen gentemot utlandet och koncentrera oss på det fall då förändringen i nettopositionen uppkom- mer genom nettoöverföring av varor och tjänster, dvs. reala resurser, mellan olika länder. Men även när de två förstnämnda förändringarna inkluderas kan vi konstatera att förändringar i ett lands förmögenhetsposition och nettofordran på utlandet aldrig kan uppkomma enbart genom finansiella transaktioner på kapitalbalansen. Det är nettot av transaktionerna på kapitalbalansen som utgör förändringen i ett lands utlandsposition, och mot detta netto måste svara ett netto av gåvor, kapitalavkastning och/eller reala utrikestransaktioner. Då vi här valt att koncentrera oss på det sistnämnda fallet kommer vi fortsättningsvis att tala om nettoförändringar i ett lands utlandsposition som reala kapitalrc'irelser.5

De reala kapitalrörelserna, som de här definierats, ställs i motsats till finansiella kapitalrörelser, varmed menas samtliga bruttotransaktioner på kapitalbalansen, oavsett sektortillhörighet, tidsfrist, syfte eller riktning. Enligt denna definition betraktas exempelvis svenska direktinvesteringar i utlandet som finansiella kapitalrörelser. En direktinvestering som exakt

motvägs av exempelvis statlig upplåning utomlands innebär ju att nationens nettofordran på utlandet blir oförändrad ingen nettoöverföring av reala resurser har ägt rum. Däremot har det skett finansiella kapitalrörelser med den innebörden att svenska statsobligationer bytts mot aktier i utländska företag. Dessutom har det skett en inhemsk sektoromfördelning av utlandspositionen såtillvida att den privata sektorn ökat sin nettofordran på utlandet och den statliga sektorn minskat sin.

Med real kapitalexport menas alltså här att ett land ställer varor och tjänster till omvärldens förfogande i utbyte mot finansiella fordringsbevis. Landet skaffar sig genom ett exportöverskott en ökad finansiell fordran på (eller minskad skuld till) omvärlden. Om ett land å andra sidan importerar varor och tjänster till ett värde som överstiger den sammanlagda exportens, bedriver det real kapitalimport och ackumulerat en skuld till utlandet. Skulden kan endast återgäldas genom att landet under någon framtida period producerar mer varor och tjänster än vad det förbrukar för inhemsk konsumtion och investering. Real kapitalexport och real kapitalimport sammanfattas under begreppet reala kapitalrörelser.

Vi har alltså definierat en real kapitalrörelse som förändringen i ett lands finansiella nettoposition gentemot utlandet, vilket utgör en exakt spegelbild av bytesbalansens saldo. Nettot av landets alla finansiella transaktioner med utlandet — köp och försäljning av värdepapper och valutor, inkl. statens och centralbankens transaktioner — är ju definitionsmässigt lika med saldot av landets alla löpande utlandstransaktioner — export och import av varor och tjänster. kapitalavkastning och transfereringar. För ett land som helhet är det sålunda — när vi bortser från kapitalavkastning och transfereringar — omöjligt att bedriva en nettoimport av utländska värdepapper utan att ha ett motsvarande exportöverskott av varor och tjänster.

Fokuseringen på nettostorheterna innebär naturligtvis också att vi inte kan förknippa någon speciell komponent i bytes- eller kapitalbalansen med nettoöverföringen. Lika litet som vi kan säga om det är teet eller mjölken som får en tekopp att rinna över, lika litet kan vi uttala oss om vilka varor och tjänster som utgör själva exportöverskottet eller vilka slag av värdepapper som på marginalen importeras i utbyte mot denna nettoexport. Den relevanta frågan gäller istället vilka förhållanden på varu- och kapitalmark- naderna som helhet. som gett upphov till nettoöverföringarna.

5I den nationalekonomiska litteraturen finns märkligt nog — ingen allmänt vedertagen benämning på detta kapitalrörelsebegrepp. Nettokapitalrörelser vore ett annat alternativ. Den benämning som här har valts är ämnad att understryka det faktum att förmögenhetspositionen inte kan påverkas enbart genom finansiella transaktioner på kapitalbalansen, utan att en nettoöverföring av reala resurser också är inblandad. Däremot får inte ordet "real" tolkas så att den nettoöverföring av varor och tjänster som är inblandad nödvändigtvis skulle ha formen av realkapital, t. ex. maskiner eller andra investeringsvaror. Nettoutförseln kan naturligtvis bestå av enbart konsumtionsvaror. (Det är dock ett empiriskt faktum att två av efterkrigstidens mer betydande kapitalexportörer. Västtyskland och Schweiz, har en stor och växande nettoexport av just kapitalvaror (Grubel 1980).)

6Uppgifterna i detta avsnitt bygger, i den mån inte annat anges, på Dunning (1970) och Wijkman (1971).

7 Motsvarande siffra vid utgången av 1979 var enligt finansstatistiken 26,1 miljarder kr., dvs. sex procent av BNP.

3.3. En långsiktig återblick på de reala kapitalrörelsernas omfattning och karaktär6

De reala kapitalrörelserna har undergått väsentliga förändringar under det gångna seklet, både vad beträffar omfattning och karaktär. För att ge någon uppfattning om den kvantitativa roll kapitalrörelserna har spelat i den internationella ekonomin och för enskilda länders ekonomi under olika tidsepoker kan en snabb rekapitulation av några huvuddrag i de senaste hundra årens utveckling vara befogad.

Halvseklet fram till första världskrigets utbrott var de privata portföljinves- teringarnas gyllene tid. Låntagande länders regeringar, offentliga organ och i viss mån privata företag (t. ex. järnvägsbolag) placerade en stor del av sin upplåning i form av obligationer på de välutvecklade kapitalmarknaderna i England, Frankrike och Tyskland. Dessa länder utvecklades till periodens tre stora långivare: Vid periodens slut beräknas utländska tillgångar ha svarat för mer än en fjärdedel av Englands nationalförmögenhet (”capital wealth”). Motsvarande siffra var för Frankrike 15 procent och för Tyskland 5 procent. Huvudsakliga låntagarområden var för Englands del expanderande regioner i andra världsdelar (f. d. och dåvarande kolonier och dominions), och för Frankrikes och Tysklands del olika europeiska länder (i avtagande storleks- ordning: Ryssland, Spanien och Portugal, Österrike-Ungern, Balkanstater— na och Turkiet, Skandinavien). I Sverige var det främst staten, kommunerna och olika hypoteksinstitut som lånade utomlands, och obligationslånen placerades huvudsakligen i Frankrike och Tyskland. Direktinvesteringarna under denna period har vanligtvis ansetts vara av ringa betydelse, men har på senare tid visats vara tämligen omfattande, åtminstone i de regioner som släpade efter i industrialiseringsprocessen (Svedberg 1978).

Den finansiella integrationen mellan olika finanscentra var stark under denna tid, och värdepapper kunde tämligen fritt köpas och säljas mellan olika länder. En skuld kom därför inte alltid att stannai det land där den en gång hade placerats. Ändå är det signifikativt för perioden att de finansiella bruttoflödena i hög grad motsvarades av nettoflöden, och alltså innebar faktiska reala kapitalflöden över gränserna. Diagram 3.1 visar bytesbalan- sens saldo i procent av GDP för tre av tidens kapitalimportörer. Sveriges kapitalimport kan i inhemsk betydelse inte mäta sig med Australiens eller Kanadas, men den var ändå tillräcklig för att Sverige under ett halvsekel årligen skulle kunna konsumera och investera varor och tjänster som med ca 3 procent översteg landets samlade produktionsresultat. Det kan beräknas att drygt en femtedel av den inhemska kapitalbildningen i Sverige under denna period finansierades med utländskt sparande. Under 1880-talet låg den utländska sparandeandelen på omkring 50 procent. Sveriges samlade utlandsskuld, beräknad som kumulerade bytesbalanssaldon, var vid utgång- en av 1913 2,25 miljarder kr. i löpande priser, motsvarande mellan hälften och två tredjedelar av nationalprodukten. 7 Detta reala kapitalinflöde till låntagarländerna motsvarades naturligtvis av ett lika stort utflöde från långivarländerna. England hade under hela denna period ett överskott i sina löpande transaktioner med utlandet på omkring fyra procent av BNP (diagram 3.2). '

Flrocent

Australien

Sverige»

2,5 ' * (

Diagram 3.1: Real kapi- . _ lalimport [ procent av _ _ BNP för Australien, ' 90 | ' 1900 Kanada och Sverige

1860—1914. Källa: Wijkman (1971).

Storbritannien

Italien

1980

Sverige

Danmark

1960

—2 1880 1900 1920 1940 1960 1980

Diagram 3.2: Bytesbalansens saldo iprocent av BNP för sex länder 1875—1975. Källa: Grassman (1980).

Fem orsaker har anförts till den unika roll som kapitalrörelserna kom att spela under detta halvsekel. För det första den extrema snedfördelningen av globalt sparande och kapitalbildning mellan de mognande industriländerna i Västeuropa (med "sparandeöverskott") och de expanderande regionerna i periferin (med motsvarande "sparandebrist”). För det andra den ekono- miska politiken, som inte lade några hinder i vägen för kapitalets rörlighet, utan snarast stimulerade den. För det tredje det stabila betalningssystemet, baserat på guldmyntfoten. som höll valutarisken på mycket låg nivå. För det fjärde de parallella befolkningsflyttningarna och den våldsamma expan- sionen av världshandeln. För det femte den politiska stabiliteten i värl- den.

Även mellankrigstidenfram till depressionen karaktäriserades i hög grad av de uppräknade faktorerna, och de internationella kapitalrörelserna kom snart efter första världskriget i gång i oförminskad omfattning. Tjugotalet innebar dock vissa förändringar i kapitalrörelsernas karaktär. Direktinves- teringarna vann i betydelse och utgjorde nu (enligt konventionella beräk- ningssätt) ungefär 25 procent av de totala kapitalrörelserna. Den offentliga , andelen ökade väsentligt. framför allt i samband med skadeståndsbetalning- * ar, återuppbyggnadslån etc. Slutligen ändrades kapitalrörelsernas länderför-

delning. USA framträdde nu som det största långivarlandet från att tidigare ha varit nettolåntagare. Tyskland hade under kriget förbrukat sina netto- fordringar på omvärlden, och ackumulerade under tjugotalet en betydande nettoskuld, främst gentemot USA. Frankrike och England hade gjort sig av med delar av sina utländska nettofordringar under kriget, men hade år 1930 i stort sett återupptagit sina ställningar som internationella långivare. På mindre än femton år avvecklade Sverige hela sin utlandsskuld. Till tre fjärdedelar skedde avvecklingen genom realvärdesänkningar till följd av växelkursförändringar och internationell inflation. Endast en fjärdedel av , vår reala utlandsskuld vid första världskrigets utbrott behövde återbetalas i egentlig mening genom överskott i bytesbalansen. Sverige framträdde därigenom fr. o. m. 1930 som internationell nettolångivare, om än i blygsam omfattning.

Den stora depressionen undanröjde i stort sett alla de här nämnda gynnsamma förutsättningarna för internationella kapitalrörelser. De många konkurserna, betalningssystemets sönderfall, protektionismen, nedgången i världshandeln och den politiska instabiliteten, var allt faktorer som bidrog till att göra kapitalplacering resp. upplåning i utlandet mer riskfylld och därmed mindre attraktiv. Såväl brutto- som nettoflöden av kapital ”avtog därför kraftigt under trettiotalet, men de internationella finansiella nettopositioner som förelåg vid trettiotalets början blev i stort sett bestående till andra världskrigets utbrott. '

De internationella kapitalrörelserna under efterkrigstiden fram till mitten på 1970-talet skiljer sig i åtskilliga avseenden från mönstret under tidigare perioder. Först och främst kan noteras att de finansiella kapitalflödena ökat kraftigt i förhållande till 30-talets låga nivå, medan de reala kapitalrörelserna snarast avtagit. Som framgår av diagram 3.2 tenderade bytesbalanssaldona i exempelvis USA, England och Sverige att stadigvarande ligga närmare nollstrecket under efterkrigstiden än under någon tidigare period. För det andra så gick de reala kapitalrörelser som faktiskt ägde rum huvudsakligen

från i-länder till u-länder, i regi av offentliga myndigheter och internationella organisationer (IMF, Världsbanken, IFC, IDA, IDB etc.) och delvis på icke-kommersiella villkor. För det tredje dominerades de privata kapitalrö— relserna av direktinvesteringar. Maximalt fem procent av bruttokapitalflö- dena skedde nu i form av privata köp av utländska värdepapper. Delvis berodde naturligtvis denna utveckling på att — för det fjärde — de privata kapitalrörelserna i de flesta länder kom att kringgårdas av omfattande offentliga restriktioner.

”Oljekrisen” vid mitten av 1970-talet ändrade delvis på detta efterkrigs- mönster. OPEC-ländernas stora exportöverskott skapade ett kraftigt ökat behov av finansiella kanaler för att överföra det motsvarande sparandeöver- skottet till länder med importöverskott ("sparandebrist"). Till stor del skedde överföringen i privat regi, från privata långivare i OPEC-länderna, via privata banker och andra kreditförmedlare, till privata låntagare i underskottsländerna. Oljekrisen tycks alltså ha påverkat det rådande mönstret för kapitalrörelser på flera sätt: de finansiella kapitalrörelserna ökade i omfattning och andelen privata portföljinvesteringar ökade, de reala kapitalrörelserna ökade likaså och deras huvudriktning ändrades. Man bör dock invänta ett fylligare empiriskt belägg och bättre perspektiv på dessa tendenser innan några mer definitiva slutsatser dras.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att reala kapitalrörelser av avsevärd omfattning förekommit under de tidsperioder då privata finansiella kapital— flöden fått någorlunda fritt spelrum. Finanscentra har växt fram i länder med sparandeöverskott, och företag och finansiella institutioner i länder med sparandeunderskott har på dessa marknader kunnat finansiera en del av sin inhemska verksamhet. På så vis har expanderande regioner kunnat dra till sig reala resurser och ge dessa en produktiv avkastning som de inte kunnat få på andra håll i världen. Storleken på kapitalrörelserna har rört sig om maximalt 25 procent av sparandet i långivarländerna och 50 procent av investeringarna i låntagarländerna. Bretton-Woods-perioden med sina små reala kapitalrö- relser framstår som undantaget från regeln i detta avseende.

Fördelningen av den resulterande produktionsökningen visade sig omsider bli till de långivande ländernas nackdel. Den internationella inflationen kom att urholka de utestående finansiella fordringarnas realvärde, och den del av långivarländernas nationalförmögenhet som var placerad utomlands fick sannolikt i de flesta fall negativ avkastning. Därav kan man emellertid inte definitivt dra slutsatsen att långivarländerna förlorade på sin kapitalexport. För att dra denna slutsats måste vi dels veta om kapitalexporten hade andra effekter på ekonomin (teknologi, migration, sparkvot, tillväxt), dels också veta vad det relevanta alternativet till kapitalexporten var. Det var inte självklart inhemsk kapitalbildning.

3.4. De finansiella kapitalrörelsernas realekonomiska effekter

Då det gäller att se på kapitalrörelsernas realekonomiska effekter effekter på resursallokering, tillväxt och inkomstfördelning — är det väsentligt att påminna om den inledningsvis beskrivna distinktionen mellan å ena sidan

bruttokapitalrörelser finansiella utlandstransaktioner, som förändrar olika sektorers fordringar och skulder i utlandet men lämnar ekonomins interna- tionella nettoposition opåverkad och å andra sidan reala eller nettokapi- talrörelser — förändringar i en nations finansiella nettoposition gentemot utlandet och därmed en internationell överföring av reala resurser. Båda typerna av kapitalrörelser har realekonomiska effekter, men av olika karaktär. Denna uppsats koncentreras på de reala kapitalrörelsernas realekonomiska konsekvenser (position D i vårt inledande analysschema). Men innan vi övergår till att granska dessa konsekvenser mera i detalj kan det vara befogat att nämna några ord om de realekonomiska effekterna av rent finansiella kapitalflöden då inga internationella nettoöverföringar av reala resurser är inblandade (position B i analysschemat).

Internationella bruttoflöden av finansiellt kapital vid en given nationell nettoställning gentemot utlandet kan lämpligen behandlas under beteckning- en finansiell integration. Ett givet netto innebär ju att skuldsidan och fordringssidan i en sektors balansräkning måste förändras lika mycket. En ökning av en sektors utländska fordringar och skulder vid konstant inhemsk ställning — en ökning av utlandsandelen på både tillgångs- och skuldsidan av en sektors balansräkning — innebär en högre grad av finansiell integration gentemot utlandet. Förändringar i den finansiella integrationsgraden kan ha olika typer av realekonomiska återverkningar, varav fyra här ska näm- nas.

För det första kan den finansiella integrationen bidra till att förbättra den interna effektiviteten (s. k. ””X-efficiency”) hos de olika institutionerna på de finansiella marknaderna. Ett ökat antal tillgängliga placerings- och finansie- ringsalternativ medför skärpt konkurrens och därmed förbättrad intern effektivitet hos de institutioner som söker överleva på de finansiella marknaderna. Detta gäller både statiskt, i form av kostnadsreducerande åtgärder, förbättrad service etc., och dynamiskt, i form av exempelvis snabbare produktutveckling (nya placerings- och låneformer etc.).

För det andra kan en ökad finansiell integration ge förbättrad allokativ effektivitet på kredit- och kapitalmarknaderna. Placerare och låntagare kan till en lägre kostnad uppnå de finansiella positioner som bäst svarar mot deras behov. Avkastningen på placeringar med given risk kan höjas och risken på placeringar med given avkastning kan sänkas. Kostnaden för att uppta nya lån av given typ kan också sänkas. En breddning av kredit- och kapitalmark- naderna åstadkommes genom att finansiella transaktioner, som tidigare gick vid sidan av dessa marknader (ofta genom företagsinterna transaktioner, se Wihlborgs uppsats), nu kan ske via etablerade kanaler. Effektivitetsvinsten ligger bl. a. i att de finansiella institutionerna får ett större underlag för sin verksamhet, ett enhetligt pris på varje transaktion etableras, och företagen kan om detta pris ligger under deras interna kostnader— ägna sig mer åt sin egentliga verksamhet.

För det tredje kan den portföljdiversifiering som en ökad finansiell integration innebär. ha vissa återverkningar på varumarknadernas funktions- sätt och effektivitet. Exempelvis kan den valutarisk som är förknippad med olika reala utlandstransaktioner reduceras, om de fordringar och skulder som uppkommer i samband därmed kan balanseras mot lån och tillgångar i samma valuta. Villigheten hos företag och hushåll att engagera sig i olika

8Som ett kuriosum kan dock noteras att valuta- regleringen, genom den särskilda prövningen för direktinvesteringar, i princip kräver att sådana skall vara förenade med real kapitalexport (minskad real kapitalim- port). Detta är ju inne- börden av villkoret att investeringen skall ha en positiv effekt på by- tesbalansen.

former av löpande utrikestransaktioner kan alltså vara beroende av möjligheten att diversifiera den egna portföljen genom finansiella utlands- transaktioner. I vilket fall som helst kommer den relativa kostnaden för utlandstransaktioner gentemot motsvarande transaktioner inom landet att sänkas, om olika administrativa hinder mot finansiella utlandsoperationer elimineras och kostnaden för t. ex. terminssäkring sänks. Ekonomin får därigenom större möjligheter att utnyttja sina komparativa fördelar och att dra fördel av den internationella arbetsfördelningen.

För det fjärde kan vissa typer av finansiell integration ha speciella återverkningar på faktormarknadernas effektivitet även utanför de finansiel- la marknaderna och därmed på effektiviteten iden inhemska resursanvänd- ningen. Detta gäller i första hand innehav av utländskt ägarkapital, som ger möjlighet att direkt ingripa i utländska företags skötsel. Utlandsägandet kan påverka den inhemska resursanvändningen och produktionsstrukturen på en mängd olika sätt, bl. a. genom att den inhemska delen av internationellt integrerade produktionskedjor ges möjlighet att specialisera sig på produk- tion av sådana varor och tjänster som normalt inte kan säljas på marknader till utomstående köpare (forskning, produktutveckling, marknadsföring etc.). Dessutom kan utländsk kontroll över produktionsprocessen bidra till en snabbare teknologispridning mellan olika länder. Swedenborgs uppsats behandlar utförligare dessa samband.

Viktigt att notera i detta sammanhang är att direktinvesteringarnas allokeringseffekter enligt det analysschema som används här inte är att betrakta som effekter av reala kapitalrörelser. Det är den finansiella integrationen av ägarkapitalet som är det väsentliga, inte frågan om det sker nettoöverföringar av reala resurser i den ena eller andra riktningen. Själva anskaffningen av utländskt ägarkapital innebär inte nödvändigtvis (och knappast ens vanligtvis) att en real kapitalexport äger rum. Om exempelvis direktinvesteringen finansieras genom försäljning av andra finansiella fordringar på utlandet eller genom upptagande av lån i utlandet förändras ju över huvud taget inte den inhemska privata sektorns finansiella nettofordran på utlandet.8 Vidare är det i princip ointressant för den typ av effekter som här diskuterats, i vilken riktning direktinvesteringarna går. Samma typ av specialiserings- och teknologispridningseffekter uppträder oavsett om svens- ka företag investerar i utlandet eller om utlandet investerar i Sverige.

Sammanfattningsvis gäller att bruttokapitalrörelserna — den finansiella integrationen — i alla former (direktinvesteringar, portföljinvesteringar, utlandsupplåning etc.) har väsentliga reala effekter på den inhemska ekonomin. Vi har här pekat på hur effektivitetseffekterna kan delas upp i sådana som verkar genom de finansiella marknaderna, via varumarknaderna och via faktormarknaderna. Alla dessa effektivitetseffekter är — mer eller mindre definitionsmässigt — positiva ur samhällsekonomisk synvinkel. Mot dessa positiva effektivitetseffekter står å andra sidan mindre väldefinierade effekter, som kan uppfattas som negativa ur samhällelig synvinkel, t. ex. ökat internationellt beroende och minskad nationell autonomi i allokerings- politiken. Det skulle dock föra långt utanför denna uppsats ramar att mer utförligt behandla vare sig positiva eller negativa välfärdseffekter av internationell finansiell integration. Vi kommer därför inte att ytterligare behandla dessa effekter här, utan övergår i stället till att behandla det

egentliga föremålet för uppsatsen, nämligen de samhällsekonomiska effek- terna av de nettokapitalrörelser. som innebär en internationell överföring av reala resurser. Vi kommer därvid fortsättningsvis att helt bortse från bruttoflödenas storlek och sammansättning.

3.5. De reala kapitalrörelsernas allokerings— och fördelningseffekter

Reala kapitalrörelser har här definierats som de förändringar i ett lands nettofordran eller nettoskuld gentemot andra länder, som uppkommer i genom att landet har ett export- eller importöverskott av varor och l tjänster. i Vi utgår i detta avsnitt från att de reala kapitalrörelserna initieras av den

privata sektorn och är betingade av en faktisk önskan hos enskilda hushåll

och företag att förändra den finansiella nettopositionen gentemot utlandetf) i Det måste då antas att det föreligger ekonomiska incitament bakom denna

önskan. Vi kallar sådana kapitalrörelser "marknadsbestämda", och stället i detta i motsats till stabiliseringspolitiskt bestämda reala kapitalrörelser, som inte behandlas i denna uppsats.”) Det dominerande incitamentet bakom marknadsbestämda reala kapitalrörelser antas vanligtvis vara internationella skillnader i kapitalets avkastning, och vi kommer här att bibehålla det

antagandet. Bakom de internationella skillnaderna i privatekonomisk kapitalavkast-

ning. kan dock i sin tur ligga ett antal faktorer av samhällsekonomiskt olikartad natur. ] frånvaro av offentliga marknadsingrepp och vid perfekt prisbildning och fullständig jämvikt på alla marknader (inklusive valuta- marknaderna) måste reala kapitalrörelser i grunden hänföra sig till internationella skillnader i kapitalets gränsproduktivitet. Om emellertid

91 avsnitt 3.6.2 nedan behandlas hur sådana finansiella omdispositioner leder till de nödvändiga realekonomiska anpassningarna under olika antaganden om den ekono- miska politiken. 10 Stabiliseringspolitiskt bestämda reala kapitalrörelser kan uppkomma som mer eller mindre oavsiktliga bieffekter av att ett lands totala förbrukning av varor och tjänster under en viss period över- eller understiger den inhemska produktionen. Om exempelvis folkhushållet sparar en större andel av det totala produktionsresultatet än vad som förbrukas för inhemsk kapitalbildning. kommer en del av ekonomins totala sparande att placeras i fordringar på utlandet i stället för i inhemskt realkapital. Orsaken till detta kan givetvis sökas i en mängd omständigheter. som inte nödvändigtvis har något att göra med den relativa avkastningen på utländska finansiella tillgångar.

Vid fasta växelkurser vilar ansvaret för reala kapitalrörelser alltid i sista hand på den offentliga sektorn och centralbanken. Genom finans-, penning- och växelkurspolitiken skapas överskott eller underskott i bytesbalansen som rena spegelbilder av inhemska obalanser på varu- och faktormarknaderna. Exempelvis kan ett "för högt" efterfrå- getryck vid fast växelkurs leda till underskott i bytesbalansen som måste finansieras genom upplåning utomlands. I sådanafall måste de reala kapitalrörelserna ses som en integrerad del av ett stabiliseringspolitiskt paket. där deras samhällsekonomiska effekter måste vägas mot förändringar i sysselsättningsnivå. inflationstakt etc. En sådan analys hör hemma i position C enligt värt inledande analysschema, och faller utanför denna framställning.

prisbildningen påverkas av offentliga ingrepp (ransoneringar, skatter. tullar), andra marknadsimperfektioner (monopol. externaliteter) eller förekomst av risk är det möjligt (och sannolikt) att de privatekonomiska incitamenten till kapitalrörelser delvis betingas av dessa ingrepp och inte nödvändigtvis motsvaras av internationella skillnader i kapitalets samhälls— ekonomiska gränsproduktivitet. Analysen av de reala kapitalrörelsernas allokerings- och fördelningseffekter kommer därför att genomföras i flera led. Först behandlas ett statiskt "grundfall" där privatekonomisk och samhällsekonomisk avkastning sammanfaller (avsnitt 3.5. l ). Därefter disku- teras de modifikationer i grundfallets slutsatser som måste göras med hänsyn till offentliga ingrepp, marknadsimperfektioner och risk (avsnitt 3.5.2). Slutligen behandlas de modifikationer av slutsatserna från den statiska analysen, som måste göras när hänsyn tas till sparande. investering och tillväxt (avsnitt 3.5.3).

3.5.1. Statiska effekter vid ”perfekta marknader”

För folkhushållet som helhet är real kapitalexport i hög grad analog med inhemska investeringar i maskiner och anläggningar. [ bägge fallen är det fråga om att ekonomin avstår från att konsumera en del av det sammanlagda produktionsresultatet för att i gengäld erhålla ett tillskott till de framtida konsumtionsmöjligheterna. Skillnaden ligger däri. att i det förra fallet sker kapitalbildningen i utlandet och den framtida betalningsströmmen är nominellt bestämd (utom vid direktinvesteringar). I princip innebär dock en analys av den reala kapitalexportens samhällsekonomiska konsekvenser en jämförelse av ett inhemskt och ett utländskt investeringsalternativ. Det förutsätts då (i *”grundmodellen”) att kapitalexport endast kommer att äga rum om kapitalavkastningen i utlandet överstiger kapitalavkastningen hemma.

Eftersom kapital förutsättes överföras från samhällsekonomiskt mindre produktiv till mer produktiv användning är det uppenbart att marknadsbe- stämda reala kapitalrörelser måste leda till ökad effektivitet i världseko- nomin. Vid varje given uppsättning av produktionstaktorer kommer det (potentiella) globala produktionsresultatet att vara högre med än utan marknadsbestämda kapitalrörelser.

Det enskilda landet kommer också att vinna i effektivitet och därmed öka sin (potentiella) nationalinkomst oavsett om landet exporterar eller importerar kapital. Källan till välståndsökningen för det kapitalexporteran- de landet är den ökning i kapitalets reala avkastning som kommer till stånd genom att kapital överförs till mer produktiv användning i andra länder. Kapitalinkomsterna på det i utlandet sysselsatta kapitalet antas — genom frånvaro av skatter o. d. —i sin helhet tillfalla det kapitalexporterande landets invånare. Dessutom åstadkommer kapitalexporten en höjning av kapitalets inhemska marginalproduktivitet till följd av att kapitalinsatsen per arbets- timme blir lägre än vad den skulle ha varit om det exporterade kapitalet kommit till användning inom landet.

Mot den ökningi det kapitalexporterande landets välstånd. som beror pa kapitalets höjda avkastning. står är andra sidan en välstandsminskning. beroende på en sänkning av arbetskraftens reallön. Reallönesänkningen

hänför sig till att kapitalintensiteten per arbetstimme blir lägre än vad den skulle varit om det exporterade kapitalet kommit till användning inom landet. Real kapitalexport kommer alltså att omfördela landets faktorin- komsterfrän arbetskraft till kapital. Det är möjligt att visa. att den vinst, som tillfaller kapitalet till följd av kapitalexporten. är större än motsvarande förlust för arbetskraften. Om en kostnadsfri omfördelning av inkomstök- ningen kan genomföras räcker alltså den ökade kapitalavkastningen till att (mer än) kompensera arbetskraftens inkomstminskning. I denna bemärkelse innebär kapitalexporten en välståndsökning för landet som helhet.

För marknadsbestämd real kapitalimport kan ett analogt resonemang föras. I detta fall kommer kapitalintensiteten att höjas. kapitalavkastningen därmed att sänkas. och en inkomstomfördelning alltså att ske från kapital till arbetskraft. Återigen är vinsten (i detta fall arbetskraftens) tillräckligt stor för att mer än kompensera förlusten (kapitalets). under förutsättning att kompensationsprocessen inte i sig själv är resurskrävande. Även det kapitalimporterande landet kommer alltså att i denna bemärkelse få en välfärdsvinst till följd av den reala kapitalrörelseri.

Det bör noteras att förekomsten av reala kapitalrörelser av väsentlig omfattning innebär att nationalprorlukten förlorar i värde som måttstock på ett lands välstånd. Vid marknadsbestämd real kapitalexport kommer nationalprodukten ceteris paribus att falla, medan nationalinkomsten stiger. Kapitalinkomsterna från utlandet svarar för mellanskillnaden. Vid kapital- import stiger nationalprodukten mer än nationalinkomsten.

De här beskrivna välfärdseffekterna av reala kapitalrörelser illustreras i figur 3.1.ll Kapitalstocken i land I mäts horisontellt från vänster till höger med utgångspunkt i ()l. Kapitalstocken i land 2 mäts från höger till vänster med utgångspunkt i 03. Den sammanlagda kapitalstocken i länderna ] och 2 utgörs av sträckan (),—02. På de vertikala axlarna mäts kapitalets volymmäs- siga gränsprodukter i respektive land. Kapitalet antas ha avtagande gränsprodukt. så att kapitalavkastningen blir lägre ju större kapitalstocken

Kapital-_ Kapital- avkastnlng avkastning r l'20 r2A 'D 01 D A 02

Kapitalstock

Denna analysteknik används av Kemp (1962).

Figur 3.1: De reala kapi— talrörelsernas välfärds- effekter: ”grundfallet”.

är. Nivå och lutning på gränsproduktkurvan i respektive land bestäms av landets befolkningsstorlek. teknologi och efterfrågestruktur.

I utgångsläget antas varken utrikeshandel eller kapitalrörelser förekom— ma. Kapitalstocken i land I antas vara (),A och i land 2 följaktligen ()ZA. Det totala produktionsresultatet i land I utgörs av ytan r,,,BAO,. och detta fördelas mellan kapital och arbetskraft så att kapitalet får ytan rlABAOI, och arbetskraften den resterande delen, r|(,B rm. Motsvarande gäller för land 2, men vi ser att kapitalet där får en större andel av det totala produktionsre- sultatet (rmCAOZ) eftersom kapitalavkastningen. rZA, är högre i detta kapitalknappa land.

Antag nu att vi tillåter marknadsbestämda kapitalrörelser mellan de två länderna. En del av kapitalstocken i land 1 kommer då att överföras för användning i land 2. där kapitalavkastningen är högre. Som ett resultat av kapitalöverföringen kommer kapitalavkastningen att stiga i land ] och falla i land 2. När mängden DA kapital överförts från land 1 till land 2 är kapitalavkastningen lika (r,,) i båda länderna. och inga incitament att flytta kapital mellan länderna finns kvar.

Det sammanlagda produktionsresultatet uppgår nu till ytan under sträckan r,[,Er3(,. och kapitalrörelsen har alltså resulterat i en global välfärdsvinst motsvarande den streckade triangeln ECB. Denna välfärdsvinst delas mellan de båda länderna så att land ] får en andel motsvarande triangeln EFB (den ökade avkastningen på kapitalstocken DA) och land 2 får resten. dvs. triangeln ECF (den höjda reallönen till följd av den högre kapitalintensite- ten). Samtidigt sker emellertid en omfördelning av inkomsterna inom respektive land. I land ] stiger kapitalinkomsterna med r,)FBrIA och arbetsinkomsterna faller med r,)EBrIA. [ land 2 sker en motsatt process och inkomster motsvarande ytan CrgArDF omfördelas från kapital till arbets- kraft.

I långsiktig jämvikt vid perfekta marknader (där priserna återspeglar resursernas samhälleliga alternativkostnader) gäller alltså som huvudresultat att både det kapitalexporterande och det kapitalimporterande landet "tjänar på” marknadsbestämda reala kapitalrörelser i den bemärkelsen att båda ländernas nationalinkomst stiger i reala termer. Land 1:s nationalprodukt kommer visserligen att falla med en volym motsvarande ytan EBAD, men detta mer än uppvägs av kapitalinkomsterna från utlandet, motsvarande ytan EFAD. Land 2:s nationalprodukt stiger med hela ECAD. men därav skall räntor motsvarande ytan EFAD betalas till land 1.

Kapitalrörelserna kommer dessutom att påverka den funktionella in— komstfördelningen mellan arbetskraft och kapital inom respektive land. Om den funktionella inkomstfördelningen skall hållas oförändrad trots kapital- rörelsen måste det ytterligare villkoret uppställas att den resurskostnad, som är förknippad med att via skatte— och transfereringssystemet återställa den ursprungliga funktionella inkomstfördelningen, måste vara lägre än den produktionsvinst som kapitalrörelsen ger upphov till. Det är naturligtvis möjligt att tänka sig fall där inkomstomfördelningens administrations- och allokeringskostnader är så stora att de dominerar över välfärdsvinsten som följer av en bättre resursanvändning.

Tre förhållanden förtjänar att påpekas i samband med detta huvudresul- tat. För detförsta kan det kanske förefalla som om skillnaderna i kapitalets

marginalavkastning borde vara mycket stora mellan exempelvis å ena sidan Tredje Världens länder med deras mycket låga kapitalinsats per arbetstimme och å andra sidan industriländer av Sveriges typ med mångdubbelt högre kapitalintensitet i näringslivet. Potentialen för ökad kapitalavkastning skulle därför kunna uppfattas som mycket stor, om industriländerna med sin rika tillgång på kapital gavs fritt svängrum att överföra detta till u-länderna med en skriande brist på denna produktionsfaktor. En sådan kapitalöverföring skulle visserligen leda till stora effektivitetsvinster i världsekonomin, men samtidigt innebära en funktionell inkomstomfördelning av oanad och kanske okontrollerbar omfattning i såväl rika som fattiga länder. Sådana farhågor är dock ogrundade. Man bör nämligen hålla i minnet att den internationella handeln med varor och tjänster har en motsvarande internationellt utjämnande effekt på faktorersättningarna.

Genom att länder som är rikligt utrustade med kapital specialiserar sig på produktion och export av kapitalintensiva varor, och de länder, som har förhållandevis större tillgång på arbetskraft, specialiserar sig på arbetsinten- siva varor. kommer efterfrågan på produktionsfaktorerna inom respektive land att anpassas till utbudet, och en tendens till internationell faktorpris- utjämning att uppkomma. Kapitalrika länder kommer så att säga att bedriva indirekt kapitalexport genom att huvudsakligen exportera sådana varor som har förhållandevis höga åtgångstal för produktionsfaktorn kapital. På så vis kommer efterfrågan och därmed avkastningen på svenskt kapital att drivas upp i nivå med kapitalavkastningen i de länder som har en förhållandevis liten kapitalstock. men i gengäld en produktionsinriktning på arbetsintensiva varor.

Under vissa mycket restriktiva villkor kommer den internationella handeln med varor och tjänster ensam att fullständigt utjämna faktorersätt- ningarna mellan olika länder, oavsett storleken på internationella skillnader i kapital per sysselsatt. Något motiv för marknadsbestämda internationella kapitalrörelser skulle då inte längre finnas, eftersom kapitalets avkastning på marginalen skulle vara lika i alla länder. När kapitalets fördelning mellan länderna ändras kommer ändrade produktionsmönster att förskjuta margi- nalproduktkurvorna i figur 3.1 så att de hela tiden korsar varandra på samma nivå.

Kapitalrörelsernas effekter på kapitalavkastningen i långsiktig jämvikt skulle vid ett fullständigt uppfyllande av alla de restriktiva villkoren kunna illustreras på det sätt som visas i figur 3.2. Inom hela intervallet GH utjämnar handeln faktorersättningarna, så att kapitalavkastningen är lika hög i båda länderna. Vid den ursprungliga fördelningen av kapitalet, A, föreligger inga incitament till marknadsbestämda reala kapitalrörelser. Kapitalavkastning- en i land I hålls nämligen uppe av att landet specialiserat sig som nettoexportör av kapitalintensiva varor, och vice versa för land 2. Endast om kapitalfördelningen är så skev, att den ligger utanför intervallet GH, uppkommer incitament till reala kapitalrörelser. Här har nämligen något av länderna uppnått fullständig specialisering i produktionen av endera kapitalintensiva eller arbetsintensiva varor, och varornas relativa världs- marknadspriser kommer inte längre att ensamma bestämma produktions- faktorernas ersättningar, som de gör inom intervallet GH.

Fullständig internationell utjämning av faktorersättningarna genom han—

Figur 3.2: De reala kapi- talrörelsernas effekter

på kapitalavkastningen vid frihandel.

01 G A H 02

del och därmed avsaknad av incitament till marknadsbestämda reala kapitalrörelser är ett resultat som hör den rena utrikeshandelsteorin till. I praktiken kommer teknologiskillnader, stordriftsfördelar. transportkostna- der, tullar och andra handelshinder att förhindra en sådan fullständig internationell utjämning av faktorersättningarna genom varuhandeln. Vissa skillnader kommer alltjämt att föreligga, och därmed ett visst spelrum för intenationella faktorrörelser. Men man bör alltså, på grund av handels- mönstrets utjämnande verkan, inte hysa några överdrivna föreställningar om dessa skillnaders storleksordning. En svensk marknadsbestämd kapitalex- port skulle sannolikt kunna höja den reala kapitalavkastningen inom landet något på lång sikt, men den skulle knappast leda till någon mer påtaglig förändring i Sveriges funktionella inkomstfördelning.

För det andra bör påpekas att en förändring i ett lands funktionella inkomstfördelning som alltså kan uppkomma genom reala kapitalrörelser, inte nödvändigtvis har något entydigt samband med inkomstfördelningen över olika hushåll inom landet. Om för att ta ett extremfall kapitalstocken är helt jämt fördelad över hushållen, är hushållens inkomstfördelning helt oberoende av den funktionella inkomstfördelningen. Något kompensations- problem uppkommer i så fall inte till följd av handel eller kapitalrörelser. Detsamma gäller om den offentliga sektorn äger hela kapitalstocken. I Sverige, där de 10 procent rikaste hushållen äger ca 55 procent av den privatägda nettoförmögenheten (Spånt 1979), behåller den funktionella inkomstfördelningen sitt fördelningspolitiska intresse. Men man bör hålla i minnet att en ökning av kapitalägarnasfaktorinkomster inte omedelbart låter sig översättas i en motsvarande ökning av dessa hushålls välfärd. För att se de faktiska fördelningseffekterna av ökade kapitalinkomster måste vi studera förändringen i kapitalägarnas reala disponibla inkomster (efter skatt), samt hur den offentliga sektorn väljer att fördela ökade skatteinkomster över olika hushåll. Fördelningseffekterna av en höjd real kapitalavkastning (t. ex. till följd av ökad kapitalexport) är därför ingalunda självklara.

För det tredje har vi i detta avsnitt bortsett från ett par statiska effekter av reala marknadsstyrda kapitalrörelser vid perfekta marknader. som i den teoretiska litteraturen anförts som motiv för samhälleliga ingrepp i dessa

kapitalrörelser.

Den första effekten gäller kapitalexportens inverkan på realräntan i det kapitalimporterande landet. Den enskilde investeraren ser endast på avkastningen på sin egen investering, och kommer att investera i utlandet så länge realräntan där är högre än hemma. Emellertid kommer summan av dessa utlandsinvesteringar att öka den totala kapitalstocken i det mottagande landet, sänka realräntan där. och därmed sänka avkastningen på det kapitalexporterande landets tidigare investeringar i det mottagande landet. Här finns alltså en negativ effekt, vars storlek beror på volymen av existerande utlandsinvesteringar. att väga mot den positiva effekten, vars i storlek beror på skillnaden i kapitalets marginalproduktivitet mellan de två i länderna (MacDougall 1960, Kemp 1964, FeldsteinvI—Iartman 1979). Det

existerar en optimal skatt på utlandsinvesteringar. varigenom dessa begrän- sas till den nivå där deras marginella intäkter och kostnader ur det kapitalexporterande landets synpunkt exakt balanserar. Det finns två skäl att bortse från detta argument i föreliggande ; sammanhang. För det första är — för ett litet land som Sverige — kapitalexportens effekter på kapitalstocken och därmed kapitalavkastning- en — i resten av världen helt försumbar. För det andra kan inte argumentet tillämpas på ett bilateralt förhållande (t. ex. Sverige—Finland), eftersom det då alltid är möjligt för en tredje part att tillgodogöra sig den högre realräntan i det potentiella mottagarlandet och därmed sänka avkastningen på tidigare investeringar där. Argumentets tillämplighet begränsas alltså till förhållan- det mellan tvä stora block som t. ex. OECD-området vs. LBC-området, under förutsättning att sådana block kan enas om en gemensam skattepoli- tik.

Den andra effekten av reala kapitalrörelser, som i litteraturen angivits som motiv för samhällsingrepp, har också att göra med en avvikelse mellan privat och samhällelig avkastning på utlandsinvesteringar. Den internationella omfördelning av världens kapitalstock, som kapitalrörelserna innebär, har naturligtvis effekter på de enskilda ländernas produktionsstruktur, såsom framgick av diskussionen i anknytning till figur 3.2 ovan, och därmed på handelsmönster och prisförhållanden. Det är nu tänkbart att kapitalexport innebär att det kapitalexporterande landets bytesförhållande i utrikeshan- deln försämras. Det kan därför vara samhällsekonomiskt lönsamt att begränsa kapitalexporten.

Samma skäl som ovan kan anföras för att bortse från detta argument i ett litet land som Sverige. Därtill kommer ytterligare ett skäl: utan synnerligen speciella antaganden är det omöjligt att avgöra om kapitalexport kommer att förbättra eller försämra det kapitalexporterande landets bytesförhållande (Pearce & Rowan 1966).

Sammanfattningsvis kan vi alltså om marknadsbestämda reala kapitalrö- relsers statiska effekter vid perfekta marknader säga. att de för ett litet land som Sverige är entydigt välfärdshöjande, under förutsättning att resurskost- naden för att kompensera den förlorande produktionsfaktorn är lägre än den totala resursvinsten. Man bör dock inte hysa överdrivna uppfattningar om de reala kapitalrörelsernas vare sig välfärdshöjande eller inkomstomfördelande effekter. I huvudsak har den internationella handeln åstadkommit exakt samma effekter på effektiviteten i resursanvändningen och produktionsfak-

torernas ersättningar utan att någon internationell nettoöverföring av reala resurser behövt äga rum. En stor del av de ytterligare effektivitetsvinster som reala kapitalrörelser skulle kunna åstadkomma. skulle lika gärna kunna vinnas genom eliminering av kvarvarande tariffära och icke-tariffära handelshinder och därav följande ytterligare specialisering i varuproduktio— nen.

3.5.2. Statiska effekter vid markhadsimpeifektioner och risk

Diskussionen ovan om kapitalrörelsernas reala effekter har bl. a. byggt på det viktiga antagandet att marknaderna är vad som kallats "perfekta". Innebörden av detta är att prisbildningen antas ske på ett sådant sätt att prisförhållandet mellan olika varor och tjänster exakt återspeglar dessa varors och tjänsters relativa samhällsekonomiska värde i bästa alternativa användning. Likaså antas de realräntor som individuella långivare och låntagare möter på kapitalmarknaderna exakt återspegla kapitalets samhäl- leliga marginalproduktivitet och samhällets kollektiva tidspreferens i de olika länderna. Slutligen antas att alla transaktioner sker under fullständig säkerhet om framtida avkastning o. d. Genom dessa antaganden kommer mer eller mindre definitionsmässigt de transaktioner som är privatekono- miskt lönsamma att också vara samhälleligt önskvärda och den resursan- vändning som blir resultatet av en privat maximeringsprocess också att vara samhällsekonomiskt optimal. De undantag från denna regel som diskuterats ovan skulle kunna klassificeras som ”externaliteter", dvs. samhällseko— nomiska kostnader och intäkter av kapitalrörelsen som inte direkt bäres av den som genomför transaktionen. Undantagen hänför sig — som vi sett — till kapitalrörelsernas effekter på den inhemska inkomstfördelningen. på realräntan utomlands. och på bytesförhållandet i varuhandeln mellan

kapitalexportör och kapitalimportör. Vi kommer i detta avsnitt att behandla samhällsekonomiska effekter av marknadsstyrda reala kapitalrörelser i det fall då marknadspriserna inte längre antas avspegla samhällelig alternativkostnad, beroende på olika typer av ingrepp i prisbildningen. Priserna kan därigenom komma att ge samhällsekonomiskt missvisande signaler till marknaden och leda till marknadsstyrda kapitalrörelser som har negativa välfärdseffekter på sam- hället som helhet. Diskussionen kommer här att begränsas till en sådan snedvridning av de relativa priserna som beror på tullar och skatter, men resonemangen skulle naturligtvis kunna utsträckas även till andra typer av marknadsimperfektioner. Vi kommer slutligen att något beröra hur den samhällsekonomiska önskvärdheten av marknadsstyrda reala kapitalrörelser kan påverkas av olika typer av risker, som kan vara förknippade med kapitalrörelserna.

Tullar. Tullar kan ha till syfte antingen att öka ett lands totala realinkomstnivå genom att utnyttja en monopolsituation i utrikeshandeln (s. k. optimal tull) eller att höja realinkomsten för den produktionsfaktor som används relativt intensivt i den importkonkurrerande industrin (Stolper- Samuelson 1941). I bägge fallen kommer reala kapitalrörelser att fullständigt omintetgöra tullens effekter, om de tillåts fortgå till den punkt där de helt eliminerat de internationella skillnader i faktorersättningar som tullen

skapat. lntuitivt följer detta av den substituerbarhet mellan kapitalrörelser och varuhandel som påvisades av bl. a. Mundell (1957). De exakta villkor som måste gälla för att marginella kapitalrörelser entydigt skall kunna sägas påverka tullens välfärdseffekter i den ena eller den andra riktningen är emellertid mycket restriktiva och lånar sig knappast till någon mer allmän karaktäristik (se t. ex. Brecher—Diaz Alejandro (l977) och Markusen & Melvin (1979)). På grund av det inbördes beroendet mellan varuhandel och faktorrörelser kan skatter och subventioner på kapitalrörelser under vissa förhållanden användas i stället för tullar för att uppnå samma effekter på samhällsekonomin, i lägen där tullar inte kan användas. Omvänt måste tullpolitiken ta hänsyn till de indirekta effekterna på kapitalrörelserna om oberoende medel att reglera dessa inte skulle stå till buds (Jones 1967).

För svenska förhållanden torde dessa samband vara av begränsat intresse. Vi befinner oss inte i en sådan marknadssituation att vi kan påverka vårt bytesförhållande i utrikeshandeln genom att begränsa importen. Och i de långsiktiga sammanhang det här är fråga om använder vi inte handelspoli- tiken för att påverka inkomstfördelningen. Det finns därför knappast någon anledning att intressera sig för i vilken utsträckning fria kapitalrörelser skulle kunna omintetgöra nationella mål vi sökte uppnå i tullpolitiken.

Skatter. Om en investerare kan välja mellan placeringsalternativ i två länder som tillämpar olika skattesatser för kapitalinkomster kommer investerarens nettoavkastning och därmed placeringsbeteende att bestäm- mas av ytterligare faktorer utöver kapitalets marginalproduktivitet. I valet mellan två placeringsalternativ med lika kapitalavkastning före skatt kommer investeraren att välja det där hans skattebelastning är lägst. Följden kan bli att marknadsstyrda kapitalrörelser blir för stora eller för små eller rent av komma att gå i fel riktning i förhållande till vad som är samhällsekonomiskt önskvärt.

Låt oss anknyta till figur 3.1 men nu anta att kapitalinkomster i land I belastas med en femtioprocentig inkomstskatt, medan kapitalinkomster i land 2 inte beskattas alls. Situationen återges i figur 3.3, där den streck—prickade kurvan för land 1 visar real kapitalavkastning efter skatt.

Figur 3.3: De reala kapi- talrörelsernas allokerings- effekter vid skillnader i beskattning.

Liksom tidigare antas att land I i utgångsläget har kapitalstocken OlA medan land 2 har OZA. Det är därför samhällsekonomiskt effektivt att överföra kapitalstocken DA från land 1 till land 2. där dess reala avkastning överstiger avkastningen i land I med ett produktionsresultat motsvarande triangeln ECB. Men på grund av skillnaden i beskattning av kapitalinkoms- ter kommer det att löna sig för den enskilda kapitalägaren i land 1 att investera i land 2 så länge bruttoavkastningen där överstiger nettoavkastning- en hemma. Kapitalexporten kommer därför att fortgå ända tills enbart kapitalstocken 016 är kvar i land I. Mot den globala allokeringsvinsten ECB står nu en motsvarande allokeringsförlust HJE och det är naturligtvis helt tänkbart att marknadsstyrda kapitalrörelser vid beskattningsskillnader leder till en kapitalallokering som är sämre ur samhällsekonomisk synvinkel än den ursprungliga.

Olikheter i beskattning mellan länderna kan följaktligen leda till att de reala kapitalrörelserna blir för stora eller för små eller rentav går i fel riktning i förhållande till vad som är samhällsekonomiskt effektivt. För att marknadsbestämda kapitalrörelser ska leda till en globalt önskvärd interna- tionell fördelning av kapitalstocken krävs att de internationella skillnaderna i beskattning neutraliseras. Detta innebär inte att ett kapitalexporterande land måste anpassa sina skattesatser till omvärldens. Den åstundade harmoniseringen kan åstadkommas genom att kapitalinkomster från utlan- det konsekvent påverkas i hemlandet genom inhemska skatter och subven- tioner så att den totala skattebelastningen blir exakt densamma som den som gäller för inhemska kapitalinkomster. Om exempelvis det kapitalexporte- rande landet vill höja skatten på kapitalinkomster, måste givetvis skatten på kapitalinkomster från utlandet skärpas i samma män. Det finns då ingen anledning för en inhemsk placerare att av enbart skatteskäl placera tillgångar utomlands (såvida han inte väljer att emigrera och därigenom underkasta sig ett annat skattesystem). I det angivna exemplet kan land 1 lösa problemet genom att helt enkelt beskatta kapitalinkomster som härrör från utlandet på samma sätt som inhemska kapitalinkomster. I konsekvens härmed måste utländska kapitalinkomster ges en inhemsk subvention om den utländska beskattningen är hårdare än den inhemska. Annars blir den marknadsstyrda kapitalexporten av för liten omfattning i förhållande till vad som är samhällsekonomiskt önskvärt.

Beskattningen av kapitalinkomster måste alltså anpassas så att effekterna av internationella skillnader i beskattning neutraliseras för att marknadsbe- stämda reala kapitalrörelser skall leda till en länderfördelning av kapital- stocken som är samhällsekonomiskt önskvärd ur global synvinkel. Även vid identiska beskattningsregler mellan länderna skapar emellertid beskattning- en problem ur det enskilda landets synvinkel, eftersom beskattningen utomlands av det exporterade kapitalet innebär en internationell omfördel- ning av skatteintäkterna.

Beskattningens internationella fördelningseffekter illustreras i figur 3.4, där vi för enkelhets skull bortser från den egna (land 1) kapitalexportens effekter på kapitalavkastningen i omvärlden (land 2), som därför antas vara konstant på nivån ?. Skattesatserna på kapitalinkomster antas vara lika i de båda länderna (50 procent). I utgångsläget har (liksom tidigare) land I kapitalstocken 01A och land 2 OZA. Vid marknadsstyrda kapitalrörelser

01

uppkommer jämvikt genom kapitalexporten DA. varigenom kapitalavkast- ningen i land 1 blir lika med den i land 2 såväl före som efter skatt. Den globala allokeringsvinsten av denna kapitalrörelse motsvarar triangeln ECB i figur 3.4. Men på grund av beskattningen fördelas denna vinst mycket skevt mellan de två länderna. Land 2 kommer att tillgodogöra sig nya skattein- täkter motsvarande rektangeln ECGF. varav triangeln EHF utgör ett produktionsresultat som i frånvaro av kapitalrörelser skulle ha tillfallit land I. Helt marknadsstyrda kapitalrörelser kommer därför att leda till ett nettoresultat för välfärden i land 1 motsvarande ”förlusttriangeln" EHF minus (den streckade) ”vinsttriangeln” HGB: i det här illustrerade fallet alltså en nettoförlust för det kapitalexporterande landet.

För att maximera sin egen nationalinkomst måste land I begränsa sin kapitalexport till den punkt där nettoavkastningen (efter utländsk skatt) på kapitalet utomlands är lika med bruttoavkastningen hemma (Kemp 1964. s. 201). Marknadsstyrda kapitalrörelser kommer att leda till denna punkt endast om nettoavkastningen (efter utländsk skatt) på kapitalet utomlands beskattas hemma enligt samma principer som bruttoavkastningen på det inhemska kapitalet. l figur 3.4 motsvaras detta av den prickade linjen, där investerarens nettoavkastning på utländska placeringar sänks genom inhemsk beskattning. Denna dubbelbeskattning kommer att leda till att kapitalexporten begränsas till JA, där den samhällsekonomiska vinsten för land 1 utgörs av ett realt produktionsresultat motsvarande triangeln HGB.

Slutsatsen är alltså att ett kapitalexporterande land för att maximera sin nationalinkomst bör beskatta hela nettoinkomsten från utländska placering- ar enligt inhemska principer oavsett i vilken grad bruttoinkomsten redan beskattats i utlandet. Avräkning av i utlandet erlagda skatter från det inhemska skattebeloppet (enligt modell dubbelbeskattningsavtal) kan leda till kapitalexport av en omfattning som innebär samhällsekonomiska förluster för det kapitalexporterande landet.”-

Det förtjänar att understrykas att vad som här sagts gäller det enskilda landets optimala skattepolitik med avseende på reala kapitalrörelser, dvs. nettot av alla finansiella fordringar och skulder mellan två länder. Om ett

02 fekter vid beskattning.

Figur 3.4: De reala kapi- talrörelsernas internatio- nella omfördelningsef-

12 Om det kapitalexpor- terande landet är så stort att kapitalexporten på- verkar kapitalavkastning- en eller rent av skatte- satsen i det mottagande landet blir den optimala inhemska skatten på kapitalinkomster från utlandet ännu högre. Se Feldstein—Hartman (1979).

lands fordringar på och skulder till omvärlden exakt balanserar, så att någon nettofordran inte föreligger, är enbart en harmonisering av skatteskalorna det samhällsekonomiskt optimala ur de synpunkter som här beaktas. Endast nettot av utestående fordringar på omvärlden bör ett kapitalexporterande land låta drabbas av den dubbla beskattningens fulla tyngd. Det är dock uppenbart att beskattningsregler inte kan utformas olika beroende på om en placering utomlands motvägs av en utländsk placering i det egna landet eller ej. De fiskala myndigheterna har inga möjligheter att åtskilja skattesubjek- ten i detta hänseende och behandla dem olika. Den praktiska lösningen på det enskilda landets maximeringsproblem kan därför knappast vara att låta nettofordringar på utlandet drabbas av dubbel beskattning. I stället torde den robusta lösningen vara att utforma det egna skattesystemet så att beskattningsmässig neutralitet åstadkommes mellan inhemska och utländska placeringar och sedan förhandla på regeringsnivå om den internationella fördelningen av de resulterande skatteintäkterna. Hot om dubbelbeskatt- ning av kapitalinkomster från utlandet vore en rationell sanktion i sådana förhandlingar, eftersom detta vore kapitalexportörens optimala politik om en förhandlingslösning inte kan nås.

Det finns dock anledning misstänka att förhandlingslösningar om omför— delningar av skatteintäkter på utländskt kapital till förmån för de kapitalex- porterande länderna skulle vara möjliga att uppnå. Den globala realinkom- sten maximeras alltjämt vid kapitalexporten DA i fig. 3.4. Det kapitalim- porterande landet skulle enligt fig. 3.4 dela med sig skatteintäkter motsva- rande triangeln EFH till det kapitalexporterande landet vid en potentiell kapitalrörelse DA. Ändå ökar kapitalimportören sina skatteintäkter med triangeln EKH jämfört med ett läge där en förhandlingslösning om skatteintäkterna inte kan näs och kapitalexportören därför begränsar kapitalexporten till JA. Det kommer alltså i detta fall att vara samhälls- ekonomiskt lönsamt för det kapitalimporterande landet att återremittera hälften av skatteintäkterna från avkastningen på den del av det utländska kapitalet (DJ), som inte hade kommit att överföras om kapitalexportören tillämpat full dubbelbeskattning.

En annan aspekt på skatteproblematiken utgörs av den fiskala kontrollen. Ibland framförs argumentet att skattefusk skulle förenklas genom kapital- export, eftersom kontrollmöjligheterna för kapitalinkomster från utlandet anses vara mycket begränsade. Huruvida så är fallet beror naturligtvis bl. a. på vilken typ av utlandsplaceringar som är tillåtna. Inget hindrar att man har i princip fria kapitalrörelser, men av fiskala skäl endast tillåter privata utlandsplaceringar genom svensk valutabank (eller annan ”godkänd” bank). Därigenom skulle taxeringsmyndigheterna behålla sina kontrollmöjligheter (i form av dessa bankers avräkningsnotor, räntebesked o. d.). För privata portföljplaceringar torde den fiskala kontrollen knappast vara något problem vare sig det gäller räntor, utdelningar eller kapitalvinster. Svårig- heter kan dock uppkomma vad beträffar kontrollen av i utlandet kvarhållna realisationsvinster o. (1.

Det kan rentav hävdas att skattefusket skulle avta i jämförelse med dagsläget genom en liberalisering av kapitalrörelserna. Den som i första hand är intresserad av att undandra sitt kapital från beskattning har naturligtvis samma möjligheter som tidigare att föra pengar ur landet på illegala vägar.

Men den som i första hand är intresserad av att placera kapital i utlandet har inte längre något särskilt incitament att därtill skattefuska. Vid gällande valutareglering har han däremot mycket starka incitament att skattefuska eftersom hans valutabrott annars skulle uppenbaras. Denna senare grupp ”ofrivilliga" skattefuskare (i den mån den existerar) skulle alltså kunna förväntas minska över tiden om valutaregleringen avvecklades. Dessutom skulle en stor del av den kontrollapparat, som nu granskar alla utlandspla- ceringar, kunna sättas in i kontrollen av potentiella skattebrott i utlandet.

Risk. Varje typ av placering i kapitalföremål är förknippad med kommersiella. politiska och andra risker. Vi har i analysen hittills bortsett från all risk. och därmed kunnat anta att kapitalrörelsernas riktning och omfattning enbart bestäms av kända skillnader i kapitalavkastning mellan olika länder. När hänsyn tas till risk uppkommer åtskilliga modifikationer i analysen av såväl utrikeshandel som kapitalrörelser. Det finns ingen möjlighet att här gå in närmare på dessa modifikationernutan vi nöjer oss med att påpeka ett par väsentliga kompletteringar till den tidigare analysen och de slutsatser vi dragit ur den.

För det första kan förekomst av risker bidra till att förklara varför finansiella kapitalrörelser samtidigt går i båda riktningar, dvs. både in i och ut ur ett land. Risk och osäkerhet tillsammans med likviditet och transaktions— kostnader är väsentliga förklaringsfaktorer utöver kapitalavkastningens nivå till placerarens portföljvalsbeteende. Skillnader i dessa avseenden skapar diversifieringsmöjligheter och ger upphov till dubbelriktade finansiella kapitalrörelser över gränserna. Denna typ av finansiell integration ger som vi tidigare påpekat flera typer av samhälleliga allokeringsvinster men är inte föremålet för denna studie.

För det andra kan nettokapitalrörelsernas riktning under risk komma att bero på utfallet av olika riskfyllda situationer. Om exempelvis Sverige och Norge investerat exakt lika mycket i varandras näringsliv. och det norska näringslivet på grund av någon teknologisk förändring visar sig bli mer lönsamt än det svenska kommer det att gå en nettoström av kapitalavkast- ning från Norge till Sverige.

För det tredje tillkommer nu ett skäl för nationella ingrepp i de marknadsbestämda reala kapitalrörelsernas omfattning, som utvecklats av bl. a. Keynes (1924), Kemp (1964) och Helpman—Razin (1978). Detta argument har att göra med den politiska risken för nationalisering genom konfiskation. Ur den enskilde investerarens synvinkel kan denna risk te sig tämligen likartad oavsett om placeringen görs hemma eller utomlands. Men för landet som helhet förhåller det sig annorlunda. Förstatliganden genom konfiskation inom ett land innebär en förmögenhetsomfördelning mellan olika invånare inom landet, men lämnar nationens förmögenhetsställning opåverkad. Konfiskation av utländsk egendom innebär däremot en förmö- genhetsomfördelning till det kapitalimporterande folkhushållet. Det kan därför finnas ett intresse hos det kapitalexporterande landets regering att hålla nere folkhushållets riskexponering genom att tillse att en inte alltför stor del av nationalförmögenheten är placerad i utlandet, eller åtminstone inte i något enstaka främmande land. Detta kan ske genom beskattning av utländska tillgångar eller med hjälp av administrativa regleringar. Det bör dock observeras att graden av riskexponering beror på nettofordran på

13 Helpman-Razin (1978) gör en koncis samman- fattning av den moderna teorin.

utlandet. Ett alternativt sätt att minska risken kan därför vara att subventionera kapitalimport från de länder mot vilka stora nettofordringar föreligger. Därmed ökar ju landets möjligheter att till fullo kompensera sig för utländska konfiskationer.

I hög grad analog med konfiskationsrisken är risken för internationell inflation och det därav betingade intresse ett lands regering kan ha av att balansera folkhushållets förmögenhetsportfölj med avseende på finansiella kontra reala tillgångar. Inhemsk kapitalbildning är ju real i den bemärkelsen att tillgångarnas förmögenhetsvärde i princip inte påverkas av penningvär- dets förändringar. Förmögenhetsvärdet av finansiella fordringar på utlandet kan däremot urgröpas av internationell inflation. Vi har exempelvis sett hur England som långivarnation kraftigt missgynnades och Sverige som lånta- garnation kraftigt gynnades av världsinflationen under och efter första världskriget. Här föreligger samma skillnad i riskbedömning mellan den enskilde investeraren och nationen som helhet som var fallet vid konfiska- tionsrisker. Det kan därför finnas ett nationellt intresse att regelbundet se över fördelningen av folkhushållets förmögenhetstillgångar i detta avseen- de.

För att landet inte skall drabbas alltför hårt vid plötsliga och oförutsedda förändringar i den internationella prisnivån bör den finansiella nettofordran på eller nettoskulden till omvärlden inte utgöra en alltför stor andel av landets totalförmögenhet. Detta kan åstadkommas genom att de privata bruttoflödena balanseras med statliga bruttoflöden i motsatt riktning. Vid en given nivå på nettofordran mot utlandet kan riskexponeringen i detta avseende dessutom minskas genom att man söker påverka fordrans sammansättning med avseende på reala och finansiella tillgångar. I Sveriges fall synes situationen för närvarande vara att våra fordringar på utlandet i hög grad utgörs av reala tillgångar (direktinvesteringar) medan våra skulder är nominella (obligationslån i utlandet). Under förutsättning att nominalrän- torna inte omedelbart anpassas till förändringar i denomineringsvalutornas inflationstakt är denna sits gynnsam om den faktiska världsinflationen blir högre än den förväntade, medan den är ogynnsam om världsinflationen blir lägre än förväntat.

3.5.3. Effekter på sparande och kapitalbildning

I den statiska analysen har det tagits för givet att real kapitalexport alltid innebär en minskning av den inhemska kapitalstocken. Vi följde därvidlag den gängse komparativt statiska analysmetoden i den teoretiska litteraturen om de reala kapitalrörelsernas bestämningsfaktorer och allokeringseffekter. Det experiment som genomförs där, är att en given kapitalstock skiftas fram och tillbaka mellan hemlandet och utlandet. Emellertid har vi konstaterat i det föregående att reala kapitalrörelser i sinnevärlden egentligen aldrig sker genom sådana engångsöverföringar av en redan existerande kapitalstock. Ett av de få exemplen från verkligheten på denna typ av överföringar av ”gammalt” kapital mellan länder är fartygsförsäljningar till utlandet. I detta fall minskar ju faktiskt den inhemska realkapitalstocken lika mycket som den utländska ökar, och säljarlandet erhåller i gengäld en finansiell fordran på utlandet (försäljningslikviden). Vanligtvis finns emellertid inte denna

direkta koppling mellan inhemsk och utländsk kapitalstock, som förutsattes i den statiska modell vi hittills analyserat. Fordringar på utlandet byggs gradvis upp över tiden genom kontinuerliga överskott i det kapitalexporterande landets bytesbalans. Den inhemska kapitalbildningen kan i princip därvid fortgå i oförändrad omfattning och den inhemska kapitalstocken behöver därför inte påverkas av kapitalexporten. Nettoimport av varor och tjänster i det kapitalimporterande landet å andra sidan behöver inte nödvändigtvis vara förknippad med ökad inhemsk kapitalbildning, vilket bl. a. Sverige fått erfara under 1970-talet.

När vi nu släpper det förenklande antagandet om en direkt koppling mellan reala kapitalrörelser och inhemsk kapitalstock, måste vi i stället ställa oss frågan hur kapitalrörelserna påverkar den inhemska kapitalstocken via sparande och kapitalbildning. Några antaganden om sparande och investe- ring ligger inte bakom den statiska analys av kapitalrörelsernas reala effekter som hittills genomförts. Vi har ju där rört oss med en given (men internationellt rörlig) kapitalstock.

När det gäller frågan hur sparandet påverkas av möjligheten till kapitalrörlighet har vi inte stor hjälp av den existerande teoretiska litteraturen om tillväxt och kapitalrörelser (se exempelvis Hamada (1966), Fisher och Frenkel (1972) och Ruffin (1979)). Denna litteratur sysslar med delvis annorlunda frågeställningar och nöjer sig därför vanligtvis med att anta att sparkvoten är konstant över tiden i såväl kapitalexporterande som kapitalimporterande länder.

Vi skall här se på tre olika fall med varierande antaganden om sambandet mellan sparande och realränta. Vi börjar med en sparande—investerings- modell som är konsistent med vårt statiska tankeschema, illustrerad i figur 3.5 a.

På den horisontella axeln mäts sparande och investering i volymmässiga termer, på den vertikala axeln mäts real kapitalavkastning. Sparande

|*

ml

- |,js

Figur 3.5 a: Sparande, investering och kapital- export. Fall ] .

definieras här som totalt produktionsresultat (BNP) minus total (privat och offentlig) konsumtion. Den horisontella linjen vid r=k anger kapitalavkast- ningen i utlandet. som antas vara oberoende av det egna landets sparande och investeringar. Kurvan 1 visar hur investeringsnivån inom landet antas öka när de reala kapitalkostnaderna faller. Sparandet antas vara helt oberoende av räntenivån och ligga på 5. Om den inhemska kapitalmarkna- den nu är helt avskärmad från utlandet kommer sparande och inhemsk investering att bli lika vid en inhemsk räntenivå rH avsevärt under den internationella räntenivån. Om däremot kapitalmarknaden är öppen. så att den internationella räntenivån r* råder även inom landet. sjunker de inhemska investeringarna till I* medan sparandet blir kvar på g. Mellan- skillnaden g—I* kommer att placeras i utlandet genom kapitalexport, K.

Den här synen på sparande. investering och kapitalexport är konsistent med det huvudresultat för kapitalrörelsernas reala effekter som presente- rades ovan och analyserades i figur 3.2. Här skerju hela kapitalexporten "på bekostnad av" inhemsk investering. och leder till att kapitalstocken i det kapitalexporterande landet blir lägre än den annars skulle ha varit. Men med andra antaganden om sparande och investeringar kommer man inte till samma slutsats.

I ett alternativt extremfall kan de inhemska investeringarna antas vara helt okänsliga för förändringari realräntan. Däremot antas sparandet öka med en stigande avkastning på sparkapitalet. Vi får den situation som avbildas i figur 3.5 b.

Vid avskärmad kapitalmarknad blir sparande och investering lika vidloch räntan rH. En öppen kapitalmarknad påverkar inte investeringarna men höjer sparandet till S*. Det uppstår ett sparandeöverskott K = S$ —T som placerasi utlandet genom kapitalexport. I detta fall blir den i avsnitt 3.5.1 och 3.5.2 tillämpade komparativt-statiska modellen för analys av kapitalrörelser helt otillämplig. Kapitalrörelsen K sker ju inte till någon del "på bekostnad

Figur 3.5 b: Sparande, investering och kapital- export: Fall 2.

av" inhemsk kapitalbildning. Kapitalstocken och därmed kapitalintensiteten i den inhemska produktionen blir därför opåverkad av kapitalexportens omfattning. I stället sker kapitalexporten genom samhälleligt nysparande som inte hade kommit till stånd utan de högre avkastningsmöjligheterna. Innebörden av kapitalrörelsen är att samhället valt en högre sparkvot och därmed en snabbare tillväxt i nationalinkomsten än det annars skulle ha gjort. Tillväxten i nationalinkomsten uppkommer i sin helhet genom räntor och utdelningar från utlandet.

Kapitalexportens reala effekter på samhällsekonomin beror alltså i hög grad på den inhemska alternativanvändningen av de reala resurser som utlånas till utlandet. Och denna alternativanvändning beror i sin tur på vad vi antar skulle ha hänt i samhällsekonomin om kapitalexporten inte hade ägt rum. Vi har identifierat två tänkbara fall i detta avseende. och kan rekapitulera dessa genom att konstruera ett sammansatt fall där kapitalex- porten innehåller element av bägge specialfallen (figur 3.5 c).

Figur 3.5 c visar alltså en situation där avsaknad av kontroll över kapitalrörelserna skulle resultera i en inhemsk räntenivå på r* och en kapitalexport av omfattningen K = S* I*. Jämförelsenormen är att kapitalmarknaden avskärmas fran utlandet. och att den inhemska realräntan (rH) därvid kommer att ligga under den interna- tionellt rådande (rå). Vi kan nu identifiera tva "källor" till de reala resurser som utlånas till utlandet vid real kapitalexport. Resurserna uppbringas genom:

1) Minskad inhemsk investering (IH—I”"). Möjligheten till kapitalexport innebär att de inhemska investeringarna halls tillbaka till den nivå där deras avkastning på marginalen är konkurrenskraftig i ett internationellt perspek- tiv. Kapitalexporten höjer landets realinkomst och förändrat" den funktio— nella inkomstfördelningen.

Figur3_5 (: Sparande. investering och kapital- I* !H = SH S* |, S export. Samma/tsar! fall .

14Anledningen till att sparfunktionen S(r) inte ritats helt parallell med S (r) i fig. 3.5 d. är att sparkvoten antas be- stämd av realräntan. dvs. S(r) = s(r)Y.

Figur 3.5 d: Sparande. investering och kapital- export. Stun/minsta! "Keynesiansk!" fall. 202 Valutareglering och reala kapitalrörelser SOU 1980:51

2) Minskad privat konsumtion (S*—SH). Möjligheten till högre avkastning på sparandet innebär att den privata sektorn väljer en högre sparkvot. Landets nationalinkomst kommer att växa snabbare än den annars skulle ha gjort.

Det förtjänar att understrykas att vi här konsekvent arbetat med den inledningsvis poängterade förutsättningen att de stabiliseringspolitiska problemen antas lösta. Om vi för ett ögonblick släpper pa detta antagande kan ytterligare en potentiellt viktig källa till reala resurser för kapitalexport identifieras. nämligen en efterfrågebetingad ökning av produktionen.

Figur 3.5 d bygger på det sammansatta fallet i figur 3.5. c. men därutöver har antagits att realräntan vid avskärmad kapitalmarknad inte kommer att falla till den nivå rH. som ger jämvikt mellan investering och sparande. Orsaken till detta kan vara en Keynesiansk s. k. "liquidity trap". men i modern makroanalys (exempelvis s.k. Keynes-Wicksell-modeller) finns överhuvudtaget inga direkta mekanismer som driver räntan till den punkt där jämvikt mellan sparande och investering skapas vid full sysselsättning. Oavsett orsaken antas nu den inhemska realräntan stanna på nivån rh. där ett sparandeöverskott i ekonomin på Sh—Ih föreligger. Sparandeöverskottet. som p. g. a. kapitalmarknadens avskärmning inte kan kanaliseras till utlandet. antas i stället ge upphov till en kontraktiv kvantitetsanpassning av inhemsk produktion och sysselsättning (multiplikatorprocess) som skiftar sparfunktionen från 5 till S” Sparandet (definierat som produktion minus konsumtion) bringas alltså i jämvikt med investeringarna genom en volymmässig minskning av produktionen.

Med denna jämförelse—norm kan vi identifiera en tredje källa till de reala resurser (K) som kommer att utlänas till utlandet om kapitalexport är möjlig. Utöver minskad inhemsk kapitalbildning (lh—[*) och minskad konsumtion (S*—g,.) kommer ökad inhemsk produktion (S*—5:51) att frambringa en del av

de ianspråktagna resurserna. En viktig förutsättning är här givetvis att växelkursen anpassas så att en effektiv efterfrågan från utlandet uppkommer på produktion från den produktionsapparat som antas bli outnyttjad när möjligheten till kapitalexport inte står till buds. Omvänt mot analysen i figur 3.5 a—d kan vi analysera effekterna av kapitalimport på den inhemska resursanvändningen, varvid vi dock för enkelhetens skull bortser från potentiella "Keynesianska" effekter. Figur 3.6 visar en ekonomi som vid den internationellt givna räntenivån r* har ett sparandeunderskott och därför en kapitalimport av omfattningen K. Om ekonomin avskärmar sig från den utländska kapitalmarknaden uppkommer den inhemska realräntan rH, där inhemsk investering och sparande är lika. Vi ser nu att kapitalimporten endast till en del (l*=IH) motsvaras av ökad inhemsk investering. Endast till denna del är den komparativt-statiska analysen i avsnitt 3.5.1 och 3.5.2 tillämplig. Den andra delen (SH—S*) av kapitalimporten motsvaras av ett minskat inhemskt sparande och därmed ökad konsumtion. Till denna del innebär alltså kapitalimporten en långsam- mare framtida tillväxt av nationalinkomsten. eftersom landet måste betala räntor på lån som använts för löpande konsumtion.

Det är naturligtvis oerhört svårt att med någon grad av säkerhet söka fastställa vad som skulle ha hänt inom kapitalexporterande respektive kapitalimporterande länder om en viss kapitalrörelse inte hade ägt rum. och därmed att empiriskt bestämma de faktiska kapitalrörelsernas reala effekter på de kapitalexporterande resp. kapitalimporterande ländernas ekonomier. Observationer på historiskt material för Storbritannien under kapitalexport— perioden 1860—1915 (Thomas 1967) synes tyda på en förhållandevis konstant total sparkvot över tiden. och därmed på ett negativt samband mellan inhemsk kapitalbildning och kapitalexport (se diagram 3.3). Detta kan tolkas så att sparkvoten anpassade sig mycket långsamt (om ens överhuvudtaget) till förändringar i kapitalets avkastningsutsikter och att kapitalexporten blev

i", 5

Figur 3.6: Sparande, investering och kapital— import.

Milj. pund

Inhemsk brutto- kapitalbildning

Kapitalexport

Diagram 3.3: Kapital- exporl och inhemsk kapi- 25 talbildning [ Storbritan- nien 1860—1915. Källa: Thomas (1967)

en restpost. vars storlek bestämdes av avkastningsmöjligheterna pa inhem- ska investeringar. Thomas menar också att en stor del av den inhemska i kapitalbildningen under halvseklet fram till första världskriget var "befolk— 1 ningsrelaterad". dvs. förknippad med förändringar i befolkningens alders- * struktur och urbaniseringsgrad. Det var under de perioder då de befolk— i ningsrelaterade investeringarna var av liten omfattning. som den engelska kapitalexporten blev som störst.

Den svenska kapitalimporten under samma period kan givetvis ocksa ses som residuellt bestämd av en given sparkvot och plötsligt uppblommande investeringar inom järnvägsväsendet. stadskommunerna och bostadssek— torn. Med tanke på den låga nationalinkomsten per capita var möjlighetermi ; att höja sparkvoten inom landet sannolikt mycket små. Ett försök att finansiera de nämnda investeringarna inom landet skulle därför sannolikt ha resulterat i dels att de inte kunnat genomföras i sin helhet. dels att de — i den mån de genomförts — hade trängt undan andra inhemska investeringar företrädesvis inom industrin och övriga näringslivet. Ända maste givetvis en del av kapitalimporten ses som ägnad att upprätthalla en rimlig konsum— tionsnivå trots att investeringskvoten sköt i höjden.

I en studie av 21 OECD-länder under perioden 1960—74 fann Feldstein- Horioka (1980) att internationella variationer (pa saväl tvärsnitts— som tidsseriebasis) i inhemsk sparkvot tenderat att mycket nära motsvaras av motsvarande variationer i inhemsk im'esteringskvot. Jämför tabell 3.2. Nationernas sparande tenderade alltsa att stanna inom landet. liksom investeringarna i det stora hela fick en inhemsk finansiering. F—st slutsats blev att den internationella kapitalrt'irligheten varit mycket låg. Detta är knappast ägnat att förvåna eftersom jämvikt i bytesbalansen utgjort ett

Tabell 3.2 Genomsnittliga spar- och investeringskvoter för OECD-länder 1960—74

Land Sparkvot Investeringskvot Australien 0.250 0.270 Belgien 0.235 0.224 Danmark 0.202 0.224 Finland 0.288 0.305 Frankrike 0.254 0.260 Grekland 0.219 0.248 Irland 0.l90 0.218 Italien 0.235 0.224 Japan 0.372 0.368 Kanada 0.219 0.231 Luxemburg 0.313 0.277 Nederländerna 0.273 0.266 Nya Zeeland 0.232 0.249 Norge 0.278 0.299 Schweiz 0.297 0.297 Spanien 0.235 0.241 Storbritannien (). 184 0.192 Sverige 0.241 0.242 USA 0.186 0.186 Västtyskland 0.271 0.264 Österrike 0.285 0.282 Medelvärde 0.250 0.254 Standardavvikelse 0.045 0.041

Kvoten definieras som förhållandet mellan inhemskt bruttosparande respektive bruttoinvestering och BNP. Källa: Feldstein—Horioka (1980).

självständigt ekonomisk—politiskt mål i de undersökta länderna under hela efterkrigstiden. En indikation på den ekonomiska politikens roll för resultatet kan vara att den offentliga sparkvoten '5 visar en stark positiv samvariation med de privata bruttoinvesteringarna. Hushållens sparkvot visar däremot ingen signifikant samvariation med företagssektorns bruttoin- vesteringar.

Feldstein—I—Ioriokas undersökning ger oss dock inget svar på frågan huruvida de reala kapitalrörelser. som faktiskt ägt rum. i första hand varit förknippade med ("berott på") variationer i inhemskt sparande eller i inhemsk investering. För att ge åtminstone en visuell uppfattning om detta har data framtagits för några OECD-länder under perioden 1950—75. Diagram 3.4 visar årliga uppgifter för sparkvot. investeringskvot och kapitalrörelser för dessa länder. Investeringskvoten omfattar totala fasta investeringar (alltså ej lagerinvesteringar) i_procent av BNP. Sparkvoten är definierad som investeringskvoten plus bytesbalansens saldo i procent av BNP. De reala kapitalrörelserna framträder därmed som skillnaden mellan sparkvot och investeringskvot. och frågan är om kapitalrörelsernas omfatt— ning och riktning kan hänföras till större variabilitet i endera av de två kvoterna. Detta säger naturligtvis ingenting direkt om investeringarnas respektive sparandets känslighet för variationer i realräntan enligt figurerna 15 Offentligt sparande 3.4 och 3.5. och lika litet om huruvida variationer i kvoterna beror på som andel av BNP.

60 65

60 65

1950

30 Procent _ _ Västtyskland 20 Storbritannien

1950 55 60 " ' 65 70 75 Procent . 24 Italien Sverige

1950 55 60 ' esi 70 75

1950 55 60 65 70 75 Procent Nederländerna

__,_ _— Sparkvot 25

Investeringskvot

20 Kapitalexport

10950 55 60 65 70 75

Diagram 3. 4: Sparkvot, investeringskvot och reala kapitalrörelser i några OE C D—län der I 95 0—75 . Källor: International Financial Statistics Yearbook 1979 och 1978 Supplement Annual Data 1953—77.

förändringar i täljare eller nämnare. Men diagrammen kan ändå ge en indikation om huruvida kapitalrörelserna huvudsakligen varit förknippade med förändringar i ekonomins sparbeteende eller förändringar i den inhemska kapitalbildningen.

Diagram 3.4 ger ingen entydig bild i dessa avseenden. Såväl sparkvot som investeringskvot har för samtliga studerade ekonomier genomgått dels trendmässiga förändringar. dels kortsiktiga variationer av tidvis avsevärd omfattning. De reala kapitalrörelsernas riktning och storlek visar inget entydigt samband med dessa förändringar. Möjligen skulle man kunna urskilja tre olika kategorier av länder. i För det första länder med en relativt stabil investeringsutveekling. där

i kapitalrörelserna följaktligen samvarierar med förändringar i sparkvoten. Hit skulle man kunna räkna Storbritannien och Sverige. För det andra länder med en relativt stabil sparkvot. där kapitalrörelserna återspeglar variationeri den inhemska kapitalbildningens andel av BNP. Till denna kategori skulle man kunna räkna Västtyskland som kapitalexportör och Italien som kapitalimportör. Slutligen har vi en tredje kategori länder. däribland USA. Japan. Danmark, Norge och Nederländerna. där sparkvot och investerings- kvot varierat på ungefär samma sätt och där följaktligen förändringar i de

; reala kapitalrörelserna inte kan tillskrivas variationer i den ena eller andra j kvoten ens på detta schematiska sätt. * Bakom de mönster som här diskuterats kan naturligtvis anas stora förändringari de studerade aggregatens sammansättning. Framför allt skulle en disaggregering av sparande och investering med avseende på privat och offentlig sektor kunna ge ytterligare information om kapitalrörelsernas bestämningsfaktorer.16 De utvecklingar som visas i diagram 3.4 är ju bl. a. i resultatet av en ekonomisk politik som ofta haft till syfte att påverka * bytesbalansens saldo i någon bestämd riktning.

En analys på den höga aggregationsnivå som här varit fallet torde ge en indikation om svårigheterna att fastställa om real kapitalexport sker ”på bekostnad av” inhemsk kapitalbildning eller genom "nysparande", liksom att fastställa om real kapitalimport bidrar till inhemsk kapitalbildning eller enbart till att hålla konsumtionsnivån uppe. Svaret på sådana frågor måste alltid bli "det beror på”. Det är alltså inte möjligt att a priori avgöra i vilken j utsträckning den statiska analysen i avsnitten 3.5.1 och 3.5.2 ovan är * tillämplig på de reala kapitalrörelser som har ägt rum och som kan komma att

äga rum i sinnevärlden. I det ena extremfallet låter sig de reala effekterna helt beskrivas av sådana statiska allokeringseffekter. I det andra extremfallet förekommer inga effekter på den inhemska kapitalintensiteten utan det blir frågan om vilken tillväxtbana som anses önskvärd för ekonomin. I ett Keynesianskt extremfall slutligen blir det i stället fråga om i vilken utsträckning ett privat sparandeöverskott bör kompenseras genom ett efterfrågetillskott från utlandet respektive från den offentliga sektorn. Rimligen bör vi beakta alla dessa typer av effekter vid ekonomisk—politiska bedömningar av de reala kapitalrörelserna. "* Jfr Kragh (1979).

3.6. Valutaregleringen och de reala kapitalrörelserna

Frågan om valutaregleringens användning för att påverka de reala kapital- rörelserna delas här upp i tre delfrågor. som behandlas var och en för sig. För det första: finns det samhällsekonomiska skäl att söka påverka de marknads- styrda reala kapitalrörelsernas riktning och omfattning (avsnitt 3.6.1)? För det andra: kan valutaregleringen i så fall åstadkomma en sådan styrning (avsnitt 3.6.2)? För det tredje: är valutaregleringen. i den mån den kan påverka de reala kapitalrörelserna. ett effektivt medel för sådan påverkan. eller kan samma effekter åstadkommas till lägre samhällsekonomisk kostnad med andra medel (avsnitt 3.6.3)?

Det förtjänar att understrykas att diskussionen nedan är begränsad till valutaregleringens användning då det gäller att påverka de reala kapitalrö- relsernas realekonomiska effekter. Vi tar överhuvudtaget inte ställning till valutaregleringens roll i vad avser dess huvudsyfte, nämligen som stabilise- ringspolitiskt instrument.

3.6.1. Bör marknadsstyrda reala kapitalrörelser begränsas?

Som visats i det föregående bidrar marknadsbestämda reala kapitalrörelser i princip till att öka ett lands realinkomst. Vid kapitalexport sker detta genom att landets samlade kapitalstock ges en högre total avkastning än vad som skulle varit fallet om stocken i sin helhet behållits inom landet. Vid kapitalimport höjs realinkomsten genom att reallönen stiger till följd av den högre kapitalintensiteten i produktionen. Reala kapitalrörelser ger därtill folkhushållet som helhet möjlighet att omdisponera sin totala resursförbruk— ning över tiden. så att den inte exakt behöver sammanfalla med ekonomins sammanlagda produktionsresultat vid varje enskilt tillfälle. Det finns på enbart dessa grunder ingen anledning för det offentliga att bekymra sig för — eller ingripa mot de marknadsstyrda kapitalrörelsernas omfattning eller i riktning.

Till huvudprinciperna för de reala kapitalrörelsernas samhällsekonomiska effekter kommer dock ett antal tillägg. som skulle kunna motivera samhällsingrepp av olika slag. Den första gruppen av sådana tillägg gäller bieffekter som kan uppkomma även vid välfungerande marknader. Landets funktionella inkomstfördelning påverkas, och det kan även uppkomma indirekta negativa effekter på realinkomsten via kapitalrörelsernas effekter på dels kapitalavkastningen utomlands. dels det egna landets bytesförhål- lande i varuhandeln med utlandet. För Sveriges del kan sådana negativa bieffekter antas vara försumbara.

Den andra gruppen av tillägg till huvudprinciperna gäller effekter av marknadsbestämda kapitalrörelser som påverkats av offentliga ingrepp i prisbildningen. Kapitalrörelser kan omintetgöra samhällsekonomiska effek- ter man söker åstadkomma genom tullar. Kapitalrörelser som styrs av skattehänsyn är ofta samhällsekonomiskt ineffektiva både ur global och särskilt ur det enskilda landets synvinkel. Den senare typen av negativa konsekvenser kan potentiellt vara högst väsentlig till sin storleksordning. men bör kunna undvikas genom en adekvat anpassning av skattesatser och beskattningsregler.

I en tredje grupp kan vi sammanföra sådana effekter av reala kapitalrö- relser som av andra skäl än offentliga ingrepp bedöms olika av å ena sidan den enskilde låntagaren eller investeraren och å andra sidan samhället som helhet. Hit hör olikheter i bedömningen av olika risker mellan individ och samhälle. exempelvis risken för konfiskation eller urholkning av finansiella fordringar genom inflation. Hit hör också rent handels- och utrikespolitiska aspekter på värdet av en nettofordran på eller nettoskuld till utlandet. Dessa aspekters betydelse låter sig inte bedömas utifrån enbart ekonomiska överväganden.

3.6.2. Valutaregleringens möjligheter som realekonomiskt instrument

Om vi sålunda — även för ett litet land som Sverige — kan finna vissa ekonomisk-politiska (eller åtminstone allmänpolitiska) skäl att från det offentligas sida påverka de marknadsstyrda reala kapitalrörelsernas omfatt- ning och riktning. uppkommer frågan vilken roll en valutareglering kan och bör spela i detta sammanhang. Vi kan då redan inledningsvis konstatera att regleringen som sådan har mycket små möjligheter att överhuvudtaget påverka reala storheter som bytesbalansens saldo. Real kapitalexport utgör spegelbilden av ett sparandeöverskott i samhället som helhet och kan i princip endast begränsas genom finans- och penningpolitiska åtgärder som påverkar detta sparandeöverskott.

De internationella finansiella bruttoflöden. som omfattas av valutaregle- ringen. har som vi sett karaktären av omdispositioner mellan olika utländska och inhemska finansiella tillgångar. Omdispositionerna kan visserligen påverka tillgångarnas värde och avkastning men inte omedelbart den finansiella nettoskuld eller nettofordran som landet som helhet har gentemot utlandet. Så innebär t. ex. ett finansiellt kapitalinflöde att den privata sektorn minskar sitt innehav av utländska värdepapper och betalningsmedel och samtidigt i motsvarande mån ökar sitt innehav av inhemska sådana. Ett kapitalinflöde innebär på motsvarande sätt att den privata sektorn minskar I sitt innehav av inhemska värdepapper och betalningsmedel och i samma [ utsträckning ökar innehavet av utländska. I ingetdera fallet förändras * ekonomins finansiella nettoställning gentemot utlandet. Landet som helhet blir varken "rikare” eller ”fattigare” i sin förmögenhetsställning gentemot utlandet än det var före omplaceringen. Någon real kapitalexport har inte ägt rum.

Vad de finansiella kapitalrörelserna däremot påverkar — vid fasta växelkurser — är fördelningen av skulder och fordringar på utlandet mellan å ena sidan privat och offentlig sektor och å andra sidan centralbanken. Vid ett finansiellt kapitalinflöde minskar de privata och offentliga sektorernas nettofordran på utlandet medan centralbankens nettofordran på utlandet ökar i samma mån. Vid ett finansiellt valutautflöde omfördelas landets— fordringar och skulder vid oförändrad nettoposition i andra riktningen: de privata och offentliga sektorernas nettofordran på utlandet ökar, medan centralbankens nettofordran minskar i samma mån. Valutaregleringen kan alltså inte direkt påverka de reala kapitalrörelser- na. eftersom dessa utgörs av nettot av landets varu- och tjänstetransaktioner

med utlandet. Vad valutaregleringen kan förhindra är att den finansiella utlandsfordran, som svarar mot ett positivt bytesbalanssaldo. förblir i den privata sektorns händer. Därigenom kan den också förhindra att en ökad efterfrågan på utländska finansiella tillgångar från den privata sektorns sida utgör orsaken till uppkomsten av reala kapitalrörelser. Endast om privat efterfrågan på utländska finansiella tillgångar utgör en väsentlig bestäm- ningsfaktor till samhällets totala sparande kan valutaregleringen i nämnvärd omfattning påverka bytesbalansens saldo.

Frågan om sambandet mellan den privata sektorns efterfrågan på utländska finansiella tillgångar och bytesbalansens saldo är alltså avgörande för valutaregleringens möjligheter att påverka de reala kapitalrörelserna. Detta samband kan rent bokföringsmässigt framställas genom en s. k. finansmatris som i tabell 3.3, där sambandet mellan reala och finansiella transaktioner visas. Ekonomin har indelats i privat sektor, centralbank, offentlig sektor och utlandssektor. För varje sektor anges i horisontalled dess finansiella sparande som nettot av dess transaktioner i varor och tjänster. samt hur detta finansiella sparande fördelas över andra sektorer i ekonomin i form av ökningar av sektorns finansiella nettofordringar på dessa sektorer. Centralbanken antas inte bedriva några reala transaktioner. och dess finansiella transaktioner summerar därför till noll. Tabellen kan också läsas i vertikalled varvid framgår hur en sektors utgiftsöverskott på varumarknaden finansieras genom att sektorn minskar sina nettofordringar på (ökar sina nettoskulder till) andra sektorer.

Finansmatrisen visar bokföringsmässiga identiteter som alltid måste vara uppfyllda ex post. Däremot säger matrisen ingenting om de mekanismer som leder till att identiteterna blir uppfyllda på det ena eller andra sättet. Men med hjälp av dessa national- och finansräkenskapsmässiga identiteter kan vi undersöka om en finansiell kapitalrörelse (exempelvis en privat placering i utländska värdepapper) faktiskt är förknippad med en motsvarande real kapitalrörelse (dvs. i så fall ett överskott i bytesbalansen) av samma storlek. Resonemanget kan föras i två led:

1) Innebär denna enstaka transaktion överhuvudtaget en förändring av hela den privata sektorns finansiella nettofordran på utlandet (AFP #: 0)? Så är inte fallet om:

a) placeraren säljer utländska tillgångar till samma värde.

b) de utländska tillgångarna förvärvas från annan valutainlänning inom den privata sektorn.

c) placeraren eller annan privat valutainlänning samtidigt skuldsätter sig i utlandet till motsvarande belopp.

2) Innebär transaktionen en förändring i hela ekonomins finansiella nettofordran på utlandet (dvs. ett över— eller underskott i bytesbalansen: AFP + AFCB + AFG = X— M =E 0)? Så ärinte fallet om:

a) den privata nettoökningen finansieras helt genom motsvarande minskning av den privata sektorns finansiella nettofordringar på andra sektorer i ekonomin (NAMP + ABP + AFP = ()) utan att detta leder till ett ökat finansiellt sparande inom dessa sektorer.

b) den privata nettoökningen finansieras genom ett privat finansiellt

Tabell 3.3: Finansmatris: samband mellan reala och finansiella transaktioner

Sektor Förändring i nettofordran på sektor Z ___—___— (finansiellt P CB G F sparande)

P Privat 0 A MP A BP A F? S—I CB Centralbank —A MP 0 A BCB AFCB 0 G Offentlig —ABP —AI3CB 0 AFG T—G F Utlandet —AFP —AFCB —AFG () M—X

(utgiftsöverskott på varumarkna- den) I—S O G—T X—M 0

A = Förändring i finansiell nettofordran (förändring i fordran minus förändring i skuld)

Finansiella nettofordringar

MP = Privata sektorns nettofordran på centralbanken. (Privata sektorns inne-

hav av betalningsmedel minus dess upplåning i centralbanken.)

BP = Privata sektorns nettofordran på konsoliderade offentliga sektorn. (Privata sektorns innehav av statspapper minus offentliga sektorns fordringar på privata sektorn.) FP = Privata sektorns nettofordran på utlandet. (Privata sektorns innehav av utländska betalningsmedel, utländska statspapper och fordringar på utländsk privat sektor minus privata sektorns upplåning i utlandet.) BCB = Centralbankens nettofordran på offentliga sektorn. (Centralbankens innehav av statspapper minus offentliga sektorns innehav av betalnings- medel.) FCB = Centralbankens nettofordran på utlandet. (Valutareserven minus utlan— dets innehav av inhemska betalningsmedel.) FG = Offentliga sektorns nettofordran på utlandet. (Offentliga sektorns inne- hav av utländska betalningsmedel och statspapper samt fordringar på utländsk privat sektor minus offentliga sektorns upplåning i utlandet.)

Reala flöden

l I = Privat investering S = Privat sparande j G = Konsoliderade offentliga sektorns utgifter T = Skatter och avgifter till konsoliderade offentliga sektorn X = Export av varor och tjänster

M = Import av varor och tjänster

sparande som exakt motvägs av ett utgiftsöverskott inom den offentliga sektorn [(S—I) + (T—G) = 0].

Dessa utsagor kan verifieras genom räkneexemplet i tabell 3.3 som lämpligen kontrasteras mot ett referensexempel med nollor i samtliga rader och kolumner.

Endast om bägge villkoren ] och 2 ovan är uppfyllda kan man hävda att transaktionen ifråga inneburit en real kapitalrörelse. och därigenom orsakat den typ av reala effekter på samhällsekonomin som behandlas i denna uppsats.

Det finns emellertid — som synes inget självklart samband mellan finansiella och reala kapitalrörelser. Vi kan därför inte (i priori avgöra om olika finansiella utlandstransaktioner faktiskt leder till reala kapitalflöden. Det avgörande är hur centralbanken och den offentliga sektorn agerar vid försök från den privata sektorn att öka sin finansiella nettofordran på utlandet. Man kan i detta avseende särskilja olika "typfall". som skiljer sig ifråga om graden av interventionism från de offentliga myndigheternas sida. Vi skall här ta upp tre olika sådana typfall och se på sambandet mellan finansiella och reala kapitalrörelser. under varierande antaganden om de offentliga myndigheternas beteende.

Typfall ]: Fullständig passivitet (flytande växelkurs). Här antas att varken centralbanken eller offentliga sektorn opererar på de finansiella marknader- na och att de finanspolitiska parametrarna varieras så att den offentliga sektorns finansiella sparande hålls konstant. I detta fall innebär privata nettoköp av utländska finansiella tillgångar inte någon omfördelning av sådana tillgångar mellan de inhemska sektorerna. eftersom centralbanken och den offentliga sektorn inte antas förändra sina respektive nettopositioner gentemot utlandet (AFCB = AFG = ()).Försök från den privata sektorns sida att öka sitt nettoinnehav av utländska finansiella tillgångar kommer då momentant att driva upp priset på dessa (räknat i inhemsk valuta). Detta innebär att den egna växelkursen deprecieras och priset på utländska finansiella tillgångar stiger till en nivå där nettoköp inte längre ter sig attraktiva. Vid den lägre växelkursen kan bytesbalansen antas förbättras [(X—M)= (S—I) >0]. vilket leder till en viss nettoimport av utländska finansiella tillgångar (AI—"P > 0). Ökningen i nettobeståndet av utländska finansiella tillgångar kommer i sin tur att minska efterfrågeöverskottet på dessa och därmed gradvis höja växelkursen till den gamla jäim'iktsnivån där bytesbalansen åter är i jämvikt.

Processen illustreras i Fig. 3.7. där x—axeln mäter det inhemska nettobe- ståndet av utländska finansiella tillgångar (räknat i utländsk valuta). och y-axeln visar priset på utländsk valuta i svenska kronor. e:; är den växelkurs där jämvikt i bytesbalansen råder. När efterfrågan på utländska finansiella tillgångar skiftar från DU till D, stiger priset på utländsk valuta till e,. eftersom beståndet av sådana tillgångar inom landet på kort sikt är givet vid S.,. Vid den nya växelkursen uppstår ett överskott i bytesbalansen. som gradvis ökar det inhemska beståndet av utländska finansiella tillgångar. Allteftersom överskottsefterfrågan på utländska finansiella tillgångar på så vis elimineras faller växelkursen mot sin ursprungliga nivå. Detta pågår till dess tillgången på utländska finansiella tillgångar ökat till S,, där växelkursen återgått till sin

Figur 3.7: Sambandet mellan finansiella och reala kapitalrörelser vid Nettofordran på utlandet $ flytande växelkurs.

gamla nivå, bytesbalanssaldot åter är noll, och ny jämvikt råder.

Detta är det principiella sambandet mellan finansiella och reala kapital— rörelser enligt den moderna teorin för flytande växelkurser. '7 Växelkursför- j ändringar och deras effekt på bytesbalansen kan antas vara den huvudsakliga * ”'transmissionsmekanismen”, mellan finansiella och reala kapitalrörelser vid I fullständig passivitet från de offentliga myndigheternas sida. TypfallZ. Aktiv centralbank (fast växelkurs). Här antas centralbanken | operera på de finansiella marknaderna, medan den offentliga sektorns * finansiella sparande alltjämt hålls konstant. Centralbankens viktigaste

uppgift antas vara att genom köp och försäljning av utländska valutor hålla [ den egna växelkursen på konstant nivå. I detta fall tillåts inte den privata j efterfrågan på utländska finansiella tillgångar slå igenom i priset på dessa l (växelkursen), utan tillgodoses av centralbanken (AFP = —AFCB). Minsk-

ningen av valutareserven (och därmed den monetära basen) kommer att ha en kontraktiv effekt på inhemsk efterfrågan och (vid bibehållen produktions- » nivå) leda till ett överskott i bytesbalansen [(S—I) = (X—M) > 0]. Kontrak- tionen av den inhemska efterfrågenivån kan komma att förstärkas av den press uppåt på räntenivån som blir följden om den privata sektorns nettoförvärv av utländska tillgångar finansieras genom utförsäljning av svenska obligationer. Tillsammantaget finns alltså en viss koppling mellan finansiella och reala kapitalrörelser även vid fasta växelkurser. Men kopplingen är betydligt svagare än vid flytande växelkurser och kan sättas helt ur spel genom olika kredit- och penningpolitiska åtgärder.

Typfall 3: Målsatt bytesbalanssaldo. Som ett (tämligen allmänt förekom- mande) extremfall i detta avseende kan ställas det fall då bytesbalansens saldo under en viss period (ett eller flera år) är målsatt till noll, dvs. då frånvaro av reala kapitalrörelser utgör ett ekonomiskt—politiskt mål i sig. Under dessa omständigheter kan naturligtvis hela den ekonomisk—politiska 17 En detaljerad redogö- medelsarsenalen uppbringas för att förhindra att en privat finansiell relse ges i Kouri (1976).

kapitalrörelse slår igenom på bytesbalansen. Genom kreditpolitiken kan den privata portföljsammansättningen påverkas, och förändringar i den offent— liga sektorns finansiella sparande bringas att uppväga förändringar i den privata sektorns. Ju fler penning- och finanspolitiska instrument som tillåts operera, desto mindre ”automatiskt” blir sambandet mellan finansiella och reala kapitalrörelser, men desto mer blir också analysens resultat beroende av vilka antaganden som görs om hur de olika instrumenten används. I praktiken har variationer i den offentliga och den privata sektorns finansiella sparande i många länder tenderat att ta ut varandra, vilket haft till följd att dessa variationer knappast haft någon märkbar effekt på bytesbalansen (diagram 3.5).

Vår slutsats blir alltså att ett lands reala kapitalrörelser även i total avsaknad av valutareglering står under den offentliga sektorns kontroll. En privat överskottsefterfrågan på utländska finansiella tillgångar kan alltid hindras från att slå igenom på bytesbalansen och leda till real kapitalexport. Detta sker antingen genom att efterfrågeöverskottet elimineras av central- banken eller genom att det balanseras av offentliga sektorn.

Om, till yttermera visso, drivkraften bakom en real kapitalexport inte är en privat överskottsefterfrågan på utländska finansiella tillgångar (AFP = 0), utan en ökning av det privata finansiella sparandet i inhemska finansiella tillgångar (S—I = AMl> + AB?), har uppenbarligen valutaregleringen inga möjligheter alls att begränsa den resulterande kapitalexporten. Denna tar sig nu uttryck i en uppbyggnad av finansiella nettofordringar på utlandet i centralbanken (AF:B > 0, valutareserven ökar) eller i den offentliga sektorn (AFG > 0, t. ex. nettoinlösen av utländska Statslån). Kapitalexporten kan ändå vara "marknadsstyrd” i den bemärkelsen att en låg förväntad avkastning på inhemska investeringar styr över investeringsefterfrågan till en efterfrågan på inhemska finansiella tillgångar. Det enda sättet att begränsa kapitalexporten i detta läge är att spä på den inhemska efterfrågan genom stimulanser åt privat efterfrågan och/eller ökade offentliga utgifter (T—G ( 0).

3.6.3. Valutaregleringens effektivitet som realekonomiskt instrument

Vi har alltså kunnat konstatera att valutaregleringen i vissa ekonomisk—po- litiska situationer kan påverka de reala kapitalrörelserna, nämligen när dessa är orsakade av förändringar i den privata nettoefterfrågan på utländska finansiella tillgångar, som antingen via växelkursförändringar eller via förändringar på penning- och kreditmarknaden tar sig uttryck i en förändring av den inhemska efterfrågenivån. Frågan uppkommer då om valutaregle- ringen i dessa lägen är en effektiv metod att åstadkomma den eftersträvade begränsningen av kapitalrörelserna, dvs. om begränsningen åstadkommes till lägsta samhällsekonomiska kostnad.

Schematiskt skulle valutaregleringens samhällsekonomiska kostnader kunna indelas i följande kategorier:

1) Direkt regleringskostnad. Denna utgörs av alternativutnyttjandevär- det av de mänskliga och andra resurser som binds i själva ansöknings-, kontroll- och tillståndsgivningsapparaten, dels hos den valutareglerande myndigheten, dels hos de företag och hushåll som påverkas av regleringen.

C. Storbritannien _,x 8

,r & 'x

lx I I &_,Gx ,'Privat sektor »

Offentlig sektor

Offentlig sektor

2 Utlandet 2 I 0 0 —2 ”2 Utlandet _4 _4

1972' 73 74 75 78 77 | 78 1972 73 74 | 75 | 76 | 77 78

D. Japan I I I

[*s__)

0 8 6 I . , Privat sektor 4 2 0

I 4 I I I I

_2 __2 _4 Offentlig sektor —4 _6 —6 Offentlig sektor —8 —8 4 4 2 Utlandet 2 Utlandet

1972] 73 74 75 76 77 | 78 1972 73 74 | 75 | 76 | 77 | 78

Diagram 3.5: Finansiellt sparande i procent av BNP i några länder 1972—78. Källa: Kragh (1979).

Till den del vissa av dessa förfaranden måste bibehållas även utan reglering, exempelvis av statistiska eller fiskala skäl, skall de naturligtvis inte inräknas i allokeringskostnaden.

Under antagande om en samhällelig merkostnad på genomsnittligen 1 000 kr. per ansökan och en alternativutnyttjandekostnad av regleringens handläggare på 100 000 kr. per år hamnar den direkta regleringskostnaden i storleksordningen 50 milj. kr. per år.

2) Allokeringskostnader. Dessa består av kostnaderna av att styra nettokapitalrörelserna genom reglering av bruttoflödena. Härigenom upp- står de effektivitetsförluster på kredit-, kapital-, varu- och faktormarknader- na som behandlas i avsnitt 3.4 ovan. Storleksordningen på de potentiella vinsterna härvidlag är ännu osäkrare än den överslagsmässiga beräkning av den direkta regleringskostnaden som givits ovan. Om vi begränsar oss till kredit- och kapitalmarknaden och antar att allokeringsvinsterna här genom ökad finansiell integration med utlandet skulle kunna uppgå till uppemot 10 procent av förädlingsvärdet inom banksektorn hamnar siffran omkring en miljard kr. per år. Härtill kommer sedan potentiella allokeringsvinster på varu- och faktormarknaderna genom ökad internationell integration och specialisering, som givetvis kan röra sig om mångdubbelt större belopp.

Vid beräkningar av valutaregleringens allokeringskostnad har vi här antagit att avsaknad av reala kapitalrörelser utgör ett samhällsekonomiskt mål i sig. Vi har därför inte räknat in den potentiella samhällsekonomiska vinsten av en viss marknadsstyrd real kapitalexport enligt analysen i avsnitt 3.5.1 och 3.5.2. Om det av olika skäl anses önskvärt att Sverige inte har någon privat nettofordran på omvärlden bör givetvis någon sådan vinst inte inräknas. Om det å andra sidan i samband med lättnader i valutaregle- ringen ansågs acceptabelt med vissa marknadsstyrda reala kapitalflöden, tillkommer de vinster som kan göras på en bättre fördelning av den svenska kapitalstocken mellan Sverige och utlandet. Om vi rent hypotetiskt antar att den reala avkastningen på en tiondel av den totala svenska kapitalstocken skulle kunna höjas med en halv procentenhet per år genom en förbättrad sådan fördelning skulle den potentiella allokeringsvinsten ligga i storleks- ordningen 1 a 2 promille av BNP, dvs. i dagens läge en halv till en miljard kr. per år.

Givetvis måste valutaregleringens samhällsekonomiska kostnader jämfö- ras med motsvarande kostnad för alternativa medel att uppnå samma mål. Vi har här utgått från att de reala kapitalrörelserna alternativt kan påverkas med generellt verkande medel utan valutaregleringens allokeringskostnader. Detta förutsätter att de rent stabiliseringspolitiska problemen kan lösas, så att exempelvis full sysselsättning kan upprätthållas utan påverkan av kapitalrörelsernas riktning och omfattning. Med en väl avvägd generell ekonomisk politik är detta inget orimligt antagande. Om emellertid den ekonomiska politiken präglas av inkonsistenser, som exempelvis strävan att upprätthålla en övervärderad växelkurs, kan alternativen till valutareglering- en, exempelvis försök att hålla tillbaka ett privat kapitalutflöde genom en stram finans- och penningpolitik, vara ofantligt mycket mer kostsamma i termer av real resursuppoffring. De stabiliseringspolitska problemen faller emellertid utanför ramen för denna uppsats.

De siffror som här presenteras har naturligtvis helt och hållet karaktären

av räkneexempel, och får inte betraktas som seriösa uppskattningar av faktiska kostnader. Bedömningen av de olika kostnadsslagens inbördes storleksordning torde dock vara någorlunda riskfri: de samhällsekonomiska effektivitetsförluster som valutaregleringen åsamkar folkhushållet är mång- faldigt _ kanske hundrafalt större än de direkta (mer eller mindre observerbara) regleringskostnaderna.

Sammanfattningsvis kan man göra bedömningen att valutaregleringen är illa lämpad som instrument för styrning av de reala kapitalrörelserna. Dels är regleringen riktad mot de bruttoflöden av finansiellt kapital som ur denna synpunkt är av mindre intresse, men vilkas reglering kan antas ha höga samhällsekonomiska kostnader. Dels är regleringens förmåga att påverka de reala kapitalrörelserna mycket begränsad. Här föreligger alternativa instru- ment med högre verkningsgrad och lägre samhällsekonomisk kostnad. Ett åberopande av de i denna uppsats diskuterade realekonomiska effekterna för ett fortsatt vidmakthållande av valutaregleringen förefaller därför svårt att motivera med utgångspunkt i en strikt samhällsekonomisk analys.

Referenser

Adler, J. H. (utg.) (1967),Capital Movements and Economic Development, Macmil- lan, London. Brecher, R. A. och C. F. Diaz Alejandro (1977), "Tariffs, Foreign Capital and Immiserizing Growth", Journal of International Economics, Vol. 7, No. 4. unning, J. H, (1970), Studies in International Investment, George Allen & Unwin, London. Dunning, J. H. (utg.), (1972), International Investment, Penguin Books. Feldstein, M. och D. Hartman (1979), ”The Optimal Taxation of Foreign Source Investment Income”, Quarterly Journal of Economics, Vol. 93, No. 4, Novem- ber. Feldstein, M. och C. Horioka (1980), Domestic Savings and International Capital Flows", Economic Journal, Vol, 90, No. 358, June. Fisher, S. och J. A. Frenkel (1972), ”Investment, The Two-Sector Model and Trade in Debt and Capital Goods”, Journal of International Economics, Vol, 2, No. 3. Grassman, S. (1980), ”Long—Term Trends in Openness of National Economics”,

Oxford Economic Papers, Vol 32, No. 1, March. Grubel, H. G. (1980), "The Theory of International Capital Movements”, Simon Fraser University, School of Business Administration and Economics, Discussion Paper 80-01-03. Hamada, K. (1966), "Economic Growth and Long—Run Capital Movements", Yale Economic Essays, Vol 6, Spring. Helpman, E. och A. Razin (1978), A Theory of International Trade under Uncertainty, Academic Press, New York. Jones, R. W. (1967), ”International Capital Movements and the Theory of Tariffs and Trade”, Quarterly Journal of Economics, Vol. 81, No. 1, February. Kemp, M. C. (1962), ”The Benefits and Costs of Private Investment from Abroad: Comment”, The Economic Record, Vol, 38, No. 81. (även i Dunning 1972). Kemp, M. C. (1964), The Pure Theory of International Trade, Prentice—Hall, Englewoods Cliffs, N. J. Keynes, J. M. (1924), "Foreign Investment and the National Advantage”, The Nation and Athenaeum, Vol.35, August. Kouri, P. J. K. (1976), ”The Exchange Rate and the Balance of Payments in the Short Run and in the Long Run: A Monetary Approach”, Scandinavian Journal of Economics, Vol 78, No. 2. Kragh, B. (1979), ”Finansiellt sparande — ett område för makroanalys", Kredit- och valutaöversikt, nr. 2. MacDougall, G. D. A. (1960), ”The Benefits and Costs of Private Investment from Abroad: A Theoretical Approach”, The Economic Record, Vol. 36, No. 73 (även i Dunning 1972). Markusen, J. R. och J. R. Melvin (1979), "Tariffs, Capital Mobility and Foreign Ownership”, Journal of International Economics, Vol. 9, No. 3, August.

Mundell, R. A. (1957), ”International Trade and Factor Mobility", American Economic Review, Vol. 47, No. 3, June. Pearce, I. F. och D. C. Rowan (1966), ”A Framework for Research into The Real Effects of International Capital Movements”, i T. Bagiotti (utg.) Essays in Honour of Marco Fanna, Cedam, Padova (även i Dunning 1972). Ruffin, R. J. (1979), "Growth and the Long-Run Theory of International Capital Movements”, American Economic Review, Vol. 69, No. 5, December. Spånt, R. (1979), "Den svenska förmögenhetsfördelningens utveckling", Löntagarna och kapitaltillväxten 2, SOU 1979:9. Stolper, W. F. och P. A. Samuelson (1941), ”Protection and Real Wages”, Review of Economic Studies, Vol. 9, No. 1. Svedberg, P. (1978), ”The Portfolio—Direct Composition of Private Foreign Invest- ment in 1914 Revisited”, The Economic Journal, Vol. 88, No. 352, December. Thomas, B. (1967), "The Historical Record of International Capital Movements to

1913" (i Adler 1967) Wijkman, P. M. (1971), "Capital Movements and Economic Development", Seminar Paper No. 5, Institute for International Economic Studies, University of Stock— holm.

4. Valutaregleringen och direkta investeringar

Av Ph D Birgitta Swedenborg

Industriens Utredningsinstitut

4 Valutaregleringen och direkta investeringar

4.1. Inledning

Den grundläggande målsättningen för den svenska valutaregleringen är stabiliseringspolitisk. Den skall främja penning— och valutapolitiken genom att tillåta en avskärmning av den svenska kreditmarknaden från oönskat inflytande från utlandet. Det betyder att den främst är inriktad på att motverka effekterna på kortfristiga kapitalrörelser av räntedifferenser och av förväntade valutakursförändringar.

De regleringar av svenska direkta investeringar i utlandet som successivt införts sedan 1969 har emellertid inget direkt samband med denna stabiliseringspolitiska målsättning. I stället motiveras de av att direkta investeringar inte skall tillåtas påverka betalningsbalansen i negativ riktning samt av "övriga centrala mål för den ekonomiska politiken" såsom strävan att (sedan 1974) överbrygga flera års betalningsbalansunderskott med utländsk upplåning samt industri- och sysselsättningspolitiska strävanden. (Se vidare kap. 1.)

Med undantag för kravet på utlandsfinansiering har den praktiska tillämpningen varit liberal och riksbanken menar att regleringen inte lett till nämnvärda inskränkningar i utlandsinvesteringarna. Avslagna tillståndsan- sökningar har varit få och oftast små.

Läget för närvarande är att en avveckling av regleringen av direkta investeringar vore i linje med Sveriges åtaganden inom ramen för OECD's kapitalliberaliseringsstadga, som Sverige anslutit sig till. Den nuvarande regleringen utövas sedan 1969 under åberopande av tillfälliga undantags- klausuler. Samtidigt framförs från fackligt håll i Sverige krav på ökade möjligheter till kontroll och styrning av företagens direkta investeringar i utlandet.[

Vare sig valutaregleringen faktiskt haft. eller i framtiden kommer att kunna få, betydelse för de direkta investeringarna är det av intresse att veta vilka effekterna på samhällsekonomin av direkta investeringar är. Mot bakgrund av dessa kan sedan önskvärdheten. och möjligheten, att åstad- komma olika inskränkningar diskuteras.

Min avsikt i denna uppsats är i första hand att belysa effekterna av direkta investeringar på betalningsbalansen och sambandet mellan direkta investe- ringar och svensk export och. indirekt. sysselsättning (eller inkomster). eftersom det år verkningarna på dessa områden som ligger bakom den nuvarande prövningen av svenska direkta investeringar i utlandet enligt

' Löntagarorganisatio— nernas grundsyn på in- ternationella investering- ar sägs vara positiv men de förordar ändå en skärpning av kontrollen med motiveringen att samhällsekonomiska och företagsekonomiska be- dömningar kan komma i konflikt med varandra.

valutalagen. Dessa effekter betraktasi allmänhet som de mest centrala. men de ärinte de enda som kan tänkas ha intresse i en samhällsekonomisk kalkyl. Framställningen bör därför inte ses som ett försök till en total utvärdering av de direkta investeringarnas samhällsekonomiska effekter.2

Den principiella redogörelsen för effekterna av direkta investeringar illustreras genomgående med empiriska data på. och analys av. svenska direkta investeringar i utlandet. Utländska direkta investeringar i Sverige analyseras inte på motsvarande sätt. eftersom de är kvantitativt mindre betydelsefulla för Sveriges del och effekterna är analoga. Dessutom berörs de inte av valutaregleringen i samma grad som svenska direkta investeringar i utlandet.

Effekterna av direkta investeringar i ovannämnda avseende är hänförliga till två förhållanden. Det första är att direkta investeringar ger upphov till finansiella flöden över betalningsbalansen. dels ett utflöde av investerings- * medel. dels ett återinflöde av vinster. Dessa flöden kan ge upphov till 4 underskott eller överskott i betalningsbalansen. beroende på tidsprofilen i | utflödet respektive inflödet. Utan motverkande ekonomisk-politiska åtgär- der kommer ett finansiellt nettokapitalutflöde (eller inflöde) att indirekt » via växelkursanpassning eller förändring i relativa prisnivåer — ge effekter på export. import, inkomster och inkomstfördelning?

Det andra förhållandet. vars verkningar också beaktas i valutaregleringen. år att direkta investeringar leder till en produktionsökning vid svenskkon- trollerade företag i utlandet. Denna produktionsökning kan — via effekter på de utlandsinvesterande företagens storlek och export — också påverka produktionsinriktning och inkomster i Sverige. Effekterna av en förändring i utlandsproduktionen är oberoende (på kort sikt) av de finansiella flödena över betalningsbalansen och av en eventuell anpassning av ekonomin till . dessa. De uppkommer t. ex. även om en given expansion vid ett svenskägt företag i utlandet finansieras genom lån utomlands.

Effekterna som sammanhänger med finansiella kapitalflöden över betal- ningsbalansen respektive med svenska företags produktion i utlandet är | således separerbara och kommer även att behandlas var försig i det följande. | Under rubriken "effekter av finansiella flöden" finns en viss (oundviklig) | dubblering av de problem som behandlas utförligare i kap. 3 av Hans Tson Söderström. nämligen förutsättningarna för att ett monetärt nettoutflödc | leder till en real resursöverföring mellan länder och effekterna av detta. ,

Mot bakgrund av redogörelsen för effekterna på betalningsbalansen och i mer centrala mål för den ekonomiska politiken diskuteras valutaregleringens funktionssätt och ändamålsenlighet. Det är viktigt att redan här understryka

7-En total utvärdering skulle kräva att man tar hänsyn även till implikationerna för andra ekonomisk-politiska målsättningar, t. ex. beträffande koncentrationen inom näringslivet och medbestämmandet inom företagen.

Några av dessa frågor har behandlats i tidigare sammanhang, nämligen av Nils Lundgren för koncentrationsutredningen i SOU 1975:50 och för löntagarfondutred- ningen i SOU 1979:9. Flera. däribland effekterna på sysselsättning och sysselsättnings- struktur, är föremål för förnyad och fördjupad analys i en pågående statlig utredning ("Utredningen om de internationella investeringarnas näringspolitiska effekter” (I 1977:06)). 3 Se kap. 6 av Lars Calmfors och kap. 3 av Hans Tson Söderström.

att trots att omsorg om betalningsbalansen och en fast växelkurs är en viktig orsak till regleringen av direkta investeringar så är det inte med hänsyn till effekterna på betalningsbalansen som utlandsinvesteringarna ytterst bör bedömas. Betalningsbalansens saldo är ju inget mål i sig. En samhällseko- nomisk kalkyl bör. om möjligt, baseras på en bedömning av utlandsinves— teringarnas effekter på inkomster och inkomstfördelning.

Denna uppsats är disponerad på följande sätt. Avsnitt 4.2 redogör för begreppet direkta investeringar och gällande regleringar. Avsnitt 43 ger den teoretiska bakgrunden för en analys av verkningarna av internationella direkta investeringar. I avsnitt 4.4 redovisas finansiella flöden över betalningsbalansen i samband med svenska direkta investeringar i utlandet. Där diskuteras även inverkan av valutaregleringens krav på utlandsfinansie- ring samt vilka återverkningar nettokapitaluttlödet under 1960- och 1970- talen kan ha haft på svensk ekonomi. Avsnitt 4.5 belyser sambandet mellan svenska företags produktion i utlandet och exporten från Sverige samt presenterar empiriska resultat från en analys av vilka effekter en hypotetisk begränsning av företagens utlandsproduktion skulle ha på företagens produktion i och export från Sverige. Implikationer för sysselsättning och inkomstfördelning diskuteras även. Avsnitt 4.6, slutligen. innehåller slutsat- ser och implikationer för valutaregleringen.

4.2. Begreppet direkta investeringar och gällande regleringar

Direkta investeringar definieras vanligtvis som investeringar i dotter- och dotterdotterföretag i utlandet eller förvärv av minoritetspost i ett utländskt företag över vars verksamhet investeraren kan utöva ett visst inflytande. Möjligheten att utöva ett faktiskt inflytande över det utländska företagets verksamhet är beroende av hur stort investerarens ägarintresse i företaget är. En tillräcklig men inte nödvändig förutsättning är ett majoritetsintresse i företaget.

Den av riksbanken tillämpade definitionen av direkta investeringar tar emellertid mer fasta på syftet med investeringen. Om syftet är att delta i det utländska företagets verksamhet är det en direkt investering. Om investe- ringen endast sker i avkastningssyfte räknas den som portföljinvestering. Distinktionen är viktig. eftersom den svenska valutaregleringen tillåter direkta investeringar men inte portföljinvesteringar.

Direkta investeringar är ettfinansiellt begrepp. Det visar endast den del av företagens investeringar i utländska tillgångar som finansieras långfristigt genom kapital från Sverige. All kapitalöverföring av långfristig karaktär mellan det svenska och utländska företaget bokförs som direkta investering- ar i den svenska betalningsbalansen. Som långfristigt kapital betraktas alla transaktioner med en löptid på mer än ett år. Kapitalöverföringen sker inte nödvändigtvis i form av kontantbetalningar till eller från utlandet. Återin- vestering av vinstmedel (nettovinsten) ingår t. ex. i kapitalutflödet under direkta investeringar med ett motsvarande inflöde under kapitalavkastning i betalningsbalansen; moderbolagets upplåning i utlandet för finansiering av utländska dotterbolag ingår också i kapitalutflödet med en motpost under upplåning i utlandet.

I princip räknas all faktisk eller implicit överföring av långfristigt kapital till det utländska intressebolaget som direkt investering. I praktiken är registreringen av remitterade och kvarhållna vinstmedel ofullständig, vilket medför en underskattning av både faktiska och implicita kapitalinflöden under posten kapitalavkastning och av implicita kapitaluttlöden under posten direkta investeringar.

Utländska dotterföretags investeringar som finansieras direkt på den utländska kapitalmarknaden utan moderbolagets intermediering eller endast mot borgen eller garanti från moderbolaget — visar sig däremot aldrig i betalningsbalansstatistiken. Flödet av direkta investeringar över betalnings- balansen visar således endast den del av de totala utlandsinvesteringarna som finansieras på så sätt att det uppstår en svensk fordran på utlandet.

Fram till 1969 prövades inte direkta investeringar enligt valutaregleringen. De bestämmelser som gällde direkta investeringar var uteslutande motive- rade av de förbud och regleringar som gällde andra kapitaltransaktioner, dvs. portföljinvesteringar. Således krävdes ansökningsförfarande vid direkta investeringar endast för att riksbanken skulle kunna försäkra sig om att det rörde sig om en direkt investering och inte en portföljinvestering. De s.. k. Höganäsvillkoren4 som investeraren förband sig att åtlyda var ägnade att hindra investeraren att via ett utländskt dotterbolag kringgå förbudet mot portföljinvesteringar.

På grund av det försämrade betalningsbalansläget i slutet av 1960-talet infördes emellertid 1969 vissa villkor för att direkta investeringar skulle tillåtas. Tillstånd beviljades endast om investeraren kunde göra sannolikt att investeringen skulle ha en positiv effekt på exporten från Sverige eller i övrigt ha en ”gynnsam”, dvs. valutabesparande, effekt på bytesbalansen. År 1972 utvidgades dessa villkor för att kunna tillåta investeringar som hade en gynnsam effekt på det investerande företagets marknadsposition och utvecklingskraft. Även detta antogs ha en positiv effekt på bytesbalansen på sikt.

Samtidigt med att bytesbalansmässiga hänsyn infördes vid tillståndspröv- ningen av direkta investeringar infördes även möjligheten att ställa krav på utlandsfinansiering av investeringarna. Dessa krav har tillämpats i varieran- de grad sedan 1969 beroende på betalningsbalansläget. Sedan 1974 gäller emellertid att direkta investeringar tillåts endast om de finansieras genom utländsk upplåning under minst 5 år. Undantag från detta allmänna krav görs för investeringar i försäljningsbolag, investeringar i vissa u-länder samt för investeringar på mindre än 1 miljon kronor.

Sedan 1974 kan direkta investeringar även prövas med hänsyn till deras (förväntade) effekter» på sysselsättningen och industripolitiska mål i Sverige. Förbud kräver emellertid för närvarande att investeringen på grund av dess

4Höganäsvillkoren från 1949 innebär (i sin nuvarande utformning) följande: 1. Investeraren får inte utan Riksbankens tillstånd överlåta andelar i det utländska företaget eller 2. låta fondera vinstmedel i det utländska företaget (eller, vid minoritetsintresse. medverka därtill) i större utsträckning än vad som är skäligt med hänsyn till den för Riksbanken uppgivna arten av företagets verksamhet. 3. Investeraren skall till Riksbanken årligen överlämna årsredovisning för det utländska företaget.

storlek eller andra faktorer skulle åsamka ”landets intressen utomordentlig skada”.

Utländska direkta investeringar i Sverige har inte gjorts till föremål för liknande prövning. Tillstånd för direkta investeringar i Sverige lämnas alltid.5 Sedan 1974 krävs emellerid att lån från det utländska moderbolaget till det svenska företaget skall vara på minst 5 år. Vidare tillåts inte det utländska moderbolaget fritt ta upp lån på den svenska kreditmarknaden för finansiering av investeringar i Sverige.6

4.3. Teorin för internationella direkta investeringar: drivkrafter och verkningar

I den traditionella utrikeshandelsteorin och teorin för internationella kapitalrörelser görs ingen åtskillnad mellan direkta investeringar och portföljinvesteringar. Enligt denna förklaras internationella kapitalrörelser av skillnader i avkastning mellan länder och kapital flyter från länder där avkastningen är relativt låg till länder där avkastningen är relativt hög.

Enligt nyare teori representerar internationella direkta investeringar emellertid mer än enbart en överföring av kapital. Investeringar i kontrol- lerade företag i utlandet betyder även ett överförande — oftast mellan moderföretag och dotterföretag av immateriella kapitaltjänster i form av företagsledning, produktions- och marknadskunnande och av företagets ”goodwill”. En utbyggd verksamhet i utlandet kan ofta ske utan överföring av finansiella resurser, om expansionen finansieras genom lån i utlandet. men den kräver alltid ett ianspråktagande av sådana immateriella, ofta företagsspecifika, kapitaltjänster. Det faktum att dessa tjänster är mer eller mindre specifika för det investerande företaget, i den meningen att det inte går eller inte är lika lönsamt att sälja på en marknad i form av licenser, patent eller management—kontrakt, utgör en central förklaring till varför direkta investeringar äger rum.7 Motivet till utlandsinvesteringar måste således även inkludera en högre avkastning på dessa resurser.

Den traditionella (neoklassiska) allmänna jämviktsteorin för sambandet mellan varuhandel och faktorrörelser är i stora stycken giltig även med den vidgade synen på internationella direkta investeringar, förutsatt att de idealiserade antaganden på vilka den bygger är uppfyllda. Internationella kapitalrörelseri denna teori är ett reellt, i motsats till ett finansiellt, begrepp, dvs. utgörs av förflyttning av realkapital mellan länder. En sådan real kapitalöverföring kan tänkas vara resultatet av ett monetärt investeringsut- flöde som leder till en motsvarande ändring av kapitalbildningen mellan länder en minskning i investerarlandet och en ökning i mottagarlandet. Teorin ger främst en utsaga om effekterna på lång sikt, eftersom fullständig anpassning och allmän jämvikt antas uppnådd när effekten av en förändring i systemet studeras. Denna förenklade långsiktsteori för reala kapitalrörelser utgör emellertid en värdefull utgångspunkt för vidare analys av effekterna av internationella direkta investeringar.

5 Observera att detta gäller under valutaregle- ringen. Förvärv från utlandet av svenska före tag med utlänningsklau- sul kräver emellertid regeringens tillstånd under 1973 års lag (ur- sprungligen 1916 års) som reglerar utlänning- ars rätt att förvärva fast egendom.

6För en utförligare redo görelse för valutaregle- ringens utformning och tillämpning, se kap. 1 i detta betänkande. 7 Se t. ex. Kindleberger (1969), Caves (1971).

- x

4.3.1. Den traditionella allmänna jämviktsteorin

Förutsättningen för att det skall uppstå handel och kapitalrörelser mellan länder är att relativa varupriser och faktorpriser skiljer sig mellan länder. Enligt den s. k. faktorproportionsteorin (eller Heckscher-Ohlin teorin) sammanhänger dessa relativa prisskillnader med olikheter mellan länder i den relativa tillgången på produktionsfaktorer. Ett land som har relativt god tillgång på t. ex. kapital (fysiskt kapital eller kapitalföremål) jämfört med andra länder kan höja sin inkomst genom att antingen exportera realkapi- talet direkt eller exportera varor vars produktion kräver relativt stora insatser av kapital. I båda fallen erhålls en högre avkastning på kapitalet.

Kapitalrörelser — eller faktorrörelser överhuvudtaget — utgör ett alternativ till varuhandel. Effekterna på varupriser, faktorpriser och nationalinkomst blir under vissa förutsättningar identiska.x Valet mellan att exportera produktionsfaktorer (t. ex. kapital) och varor bestäms av vilka naturliga och artificiella hinder det finns för internationella faktorrörelser respektive internationell varuhandel. Exempel på hinder för de förra är högre risk vid investering i främmande länder (på grund av avståndsberoende kostnader). ovilja hos och kostnader för arbetskraften att flytta samt statlig kontroll av kapitalrörelser och immigration. Exempel på hinder för varuhandel är transportkostnader och produktegenskaper som gör det nödvändigt att förlägga produktionen nära avsättningsmarknaden samt tullar och ickcta— riffära handelshinder såsom diskriminering av utländska producenter vid statlig upphandling.

Utrikeshandelsteorin, som bygger på det extrema antagandet att produk- tionsfaktorer inte är rörliga mellan länder, visar att internationell handel ersätter faktorrörlighet och leder till utjämning av varupriser och en tendens till utjämning av ersättningen till produktionsfaktorer i olika länder. Mekanismen är följande. En relativt god tillgång på kapital. som speglar sig i ett relativt lågt kapitalpris, betyder att landet har en komparativ fördel i kapitalintensiv produktion. Utrikeshandel tillåter landet att specialisera sig i sådan produktion, vilket ökar efterfrågan på kapital relativt till efterfrågan på andra produktionsfaktorer (t. ex. arbetskraft). Därigenom stiger priset på kapital i landet, medan priset på andra produktionsfaktorer faller. I det land som importerar den kapitalintensiva produktionen äger motsatta förändring— ar rum. Den inhemska produktionen av kapitalintensiva varor dras ned och priset på kapital faller relativt till priset på andra produktionsfaktorer. » Relativa faktorersättningar blir på så sätt mer likartade mellan länderna.

Trots att den relativa faktortillgången inte har förändrats i något av

8Mundell (1957), Caves länderna har faktorersättningarna förskjutits. Utrikeshandel leder till att and Jones (19730- ersättningen till produktionsfaktorer som används relativt intensivt i varje lands exportindustri gynnas på bekostnad av dem som används relativt

9Bakom detta ligger att _ . . . . 4 9 _ _ .. mtensrvt ] den importkonkurrerande industrin. Inkomstoknmgen for de

kapitalintensiteten i det kapitalrika landet faller förra är mer än tillräcklig för att kompensera inkomstminskningen för de båd? i EXPPl'tindUStfin senare och landet som helhet tjänar på handel. OCh ' den Importkonkur' Om man i stället gör det omvända antagandet om relativ faktor- och

rerande industrin, när " , . __ . . den relativt kapitalkrä- varurorlighet kan man vrsa att faktorrorelser leder till en utjämning av

vande exportindustrin relativa faktorpriser mellan länder och en tendens till utjämning av expanderar. varupriser. Det kapitalrika landet exporterar nu kapitalet direkt. vilket höjer

ersättningen till kapital och sänker ersättningen till andra produktionsfak- torer i det kapitalexporterande landet. Faktortillgången i olika länder blir mer likartad och därmed även produktionskostnader och varupriser.

Produktionens lokalisering mellan länder ändras genom kapitalrörelser men inte inkomstfördelningen mellan länder så länge kapitalägarna inte också flyttar. Kapitalinkomsterna från utlandet remitteras då till det kapitalexporterande landet.

Mot den här skisserade bakgrunden skulle det vara likgiltigt om ett land exporterar kapitalföremål eller kapitalintensiva varor. Effekterna år likar- tade — under vissa speciella antaganden år de identiska.

En realistisk komplikation som skulle ändra denna slutsats är beskattning av kapitalet i produktionslandet. Skatten representerar en inkomstomför— delning mellan länderna och sänker investerarlandets avkastning på kapital- exporten i motsvarande män. Den skapar en avvikelse mellan samhälls- ekonomisk och privatekonomisk lönsamhet. eftersom kapitalägarna endast ser till avkastningen efter skatt i olika länder.

Den traditionella analysen av effekterna av internationella kapitalrörelser har klara implikationer för den ekonomiska politiken. Om målsättningen är att maximera global välfärd är den optimala politiken laissez-faire. Om å andra sidan målsättningen är att maximera nationell välfärd kan ekonomisk- politiska ingrepp motiveras för att öka det kapitalexporterande landets andel av den globala inkomstökningen.” För att sådana ingrepp skall lyckas krävs emellertid att det kapitalimporterande landet inte svarar med motåtgär- der.

Utrikeshandelsteorins analys av effekterna av kapitalrörelser gäller, som tidigare nämnts, överföring av fysiskt kapital, eller kapitalföremål. Det är genom den ändrade lokaliseringen av kapitalstocken som effekterna på inkomster och inkomstfördelning uppstår.

I verkligheten är internationella investeringar en överföring av finansiellt kapital, dvs. ett monetärt flöde. Det monetära utflödet kommer emellertid, under vissa omständigheter, att ge upphov till en överföring av reala resurser och en ändrad kapitalbildning länderna emellan. Det förutsätter att landet anpassar sig till ett monetärt utflöde, via förändring i växelkurser eller relativa prisnivåer, så att ett lika stort överskott genereras i bytesbalansen. Exportöverskottet utgör den reala resursöverföringen, som, i den mån det motsvaras av en minskad kapitalbildning i exportlandet och en ökad kapitalbildning i importlandet, ger de ovan beskrivna effekterna av reala kapitalrörelser på varu- och faktorpriser.11

Länder kan emellertid fördröja en anpassning till ett underskott i

10 Stora länder kan t. ex. söka påverka kapitalavkastningen i utlandet, liksom terms of trade, Se Jones (1967). ” Kapitalbildningen påverkas om det monetära utflödet innebär att räntan stiger i det kapitalexporterande landet och faller i mottagarlandet. Förutsättningarna för att ett monetärt utflöde skall ge upphov till en överföring av reala resurser samt effekterna av en real resursöverföring på investerarlandet behandlas utförligare i Hans Tson Söderströms kapitel 3 i detta betänkande. Se även Caves och Jones (1973). kap. 23. för en analys av sambandet mellan monetära och reala kapitalflöden.

12 Jones (1980) visar hur länder kan skilja sig i ”relative attractiveness” som produktionsland och hur det påverkar produktionens lokalise— ring när vissa produk- tionsfaktorer är rörliga.

betalningsbalansen och gör också det i praktiken. Effekter på kreditmark- naden kan undvikas genom penningpolitiska åtgärder. Kapitalutflödet kan åtminstone tillfälligt finansieras genom en neddragning av valutareserven eller genom utländsk upplåning. Förr eller senare måste valutareserven återställas om den tidigare nivån var optimal — och utländska lån återbetalas. Men vid det laget har den tidigare kapitalexporten kanske genererat ett tillräckligt stort inflöde av vinstmedel och återställt jämvikt i betalningsbalansen.

Vilken blir då effekten av utlandsinvesteringen på det kapitalexporterande landet? På grundval av den traditionella analysen skulle svaret vara: ingen effekt. Den reala kapitalbildningen i de båda länderna är opåverkad, eftersom potentiella effekter av det monetära utflödet helt har neutraliserats genom motverkande ekonomisk-politiska åtgärder.

Här kommer den nyare synen på direkta investeringar in i bilden. Enligt denna finns det effekter av direkta investeringar utöver dem som uppstår till följd av en real kapitalexport — via ett exportöverskott — mellan länder. Dels pekar denna teori på att det finns en komplementaritet mellan produktions- ökningen i utlandet och exporten av vissa (företagsspecifika) immateriella kapitaltjänster. Dels implicerar den ett samband mellan det investerande företagets produktion i utlandet och produktionsinriktningen i investerar- landet. Denna teori har som utgångspunkt det som skiljer internationella direkta investeringar från andra internationella kapitalrörelser (portföljin- vesteringar), nämligen att de förra tillåter företagen att växa sig större över nationsgränserna.

4.3.2. Den nya teorin för internationella direkta investeringar

Orsaken till att företagen investerar utomlands är att det är mer lönsamt att förlägga en viss tillverkning utomlands på grund av ett relativt lägre pris på vissa (relativt orörliga) produktionsfaktorer eller på grund av tullar, transportkostnader eller nationella krav på lokal tillverkning.12 Orsaken till att denna tillverkning sker i t. ex. ett svenskt företags regi, som när svenska företag sätter upp egna dotterföretag i utlandet, är att det svenska företaget har en konkurrensfördel gentemot andra utländska företag eller lokala företagi denna tillverkning. Det sistnämnda är grunden för den nya teorin för direkta investeringar. Denna teori är inte ett alternativ till den rena utrikeshandelsteorin utan ett komplement: den har utvecklats för att ge svar på delvis andra frågor. .

Det utlandsinvesterande företagets konkurrensfördel sammanhänger med de immateriella kapitaltjänster som överförs inom det internationellt verksamma företaget. Den består av ett ackumulerat kunnande antingen genom tidigare forsknings- och utvecklingsinsatser eller genom "learning -by-doing” om den verksamhet företaget bedriver. Kunnandet är specifikt för företaget i den bemärkelsen att företaget (till följd av informations- och transaktionskostnader) kan erhålla en högre avkastning genom att själv utnyttja det än det skulle erhålla om kunnandet såldes till utomstående genom patent, licenser eller management—kontrakt.

Detta är den väsentligaste förklaringsgrunden till företagens utlandsinves- teringar. Den förutsätter inte, såsom ibland hävdas, en monopolistisk

marknadsstruktur i bemärkelsen ett fåtal stora säljare, även om den i andra avseenden innebär att man frångår den perfekta konkurrensmodellen. Den förutsätter inte heller att utlandsinvesteringar är begränsade till en viss typ av (teknologiintensiv) produktion. Den förutsätter endast att företag är olika med avseende på de produkter de tillverkar och de marknader de säljer på och med avseende på värdet av det företagsspecifika kunnande de ackumulerat rörande denna verksamhet.

Teorin förklarar varför ett svenskt massa- och pappersföretag etablerar massatillverkning i anslutning till utländska råvarutillgångar; den förklarar varför ett svenskt konfektionsföretag tillverkar konfektion i låglöneländer för försäljning på den svenska marknaden; den förklarar varför svenska exportföretag förlägger en del av sin produktion innanför utländska tullmurar och en viss typ av produktion nära avsättningsmarknaderna. I samtliga fall talar lokaliseringsskål (råvarupriser, arbetskraftskostnader, handelshinder) för att tillverkningen skall ske utomlands. I samtliga fall ger utlandstillverkningen det svenska företaget möjlighet att utnyttja det speciella kunnande det ackumulerat i sin tidigare verksamhet i Sverige eller, som är fallet med en FoU-inriktad, redan internationellt verksam koncern, som det kontinuerligt utvecklar både i Sverige och utomlands.

Teorin förklarar även den annorlunda sammansättningen av olika länders utlandsinvesteringar. Om genererandet av kunskap — både genom FoU och "learning-by-doing” — beror av en branschs (ett företags) tidigare och nuvarande produktionsvolym. är den relativa kunskapsmängden i olika branscher (deras teknologiska överlägsenhet) beroende av specialiserings- mönstret i olika länder. Branscher i vilka ett land har en komparativ fördel kommer även att ackumulera en relativt teknologisk överlägsenhet gentemot samma bransch i utlandet. En sådan relativ överlägsenhet kännetecknar skogs- och stålindustrin och maskinindustrini Sverige, den kemiska industrin och transportmedelsindustrin i England och visar sig i dessa branschers relativt stora andel av respektive lands utlandsinvesteringar.13

Med denna syn på direkta investeringar är det nödvändigt att inkludera en högre avkastning på företagens kunnande som en effekt av utlandsverksam- heten. Den högre avkastningen är beroende av att detta kunnande har en låg alternativkostnad, eftersom det är specifikt knutet till företaget och till en viss verksamhet. T. ex.: SKF's kunnande på kullagerområdet och L. M. Ericsons kunnande på teleproduktområdet skulle inte kunna utnytt- jas lika effektivt om företagen i stället för att växa på utlandsmarknaderna hade tvingats diversifiera till andra produktområden i Sverige eller varit hänvisade till att sälja sitt kunnande i form av licenser och patent.

Det är även nödvändigt att ta hänsyn till vissa effekter på resursalloke- ringen inom investerarlandet som följer av att företagen inte längre betraktas som anonyma agenter i en perfekt konkurrensekonomi. Utlandsinvestering- ar kan således ha betydelse för de investerande företagens konkurrenskraft och produktionsinriktning.

Utlandsverksamheten tillåter företagen att växa i enlighet med deras ”komparativa fördelar”. Därigenom kan de växa sig större än de skulle ha gjort om de varit begränsade till att producera enbart i hemlandet. Ökad storlek ger dem ökad möjlighet att dra nytta av storföretagsfördelar. De kan satsa mer på t. ex. FoU och investeringar i ett eget specialiserat distribu-

13 Se Swedenborg (1979). Sambandet mellan tek- nologisk överlägsenhet och produktionsvolym diskuteras av Jones

(1970).

” Med andra ord, om inte Volvo, L. M. Eric- son och Alfa Laval hade ökat sin produktion ut— omlands skulle motsva- rande produktionsökning ha kommit till stånd från utländska företags sida och denna produktion skulle ha konkurrerat i lika hög grad med' svensk export.

tionsnät, eftersom dessa investeringskostnader kan slås ut över en större produktionsvolym. Sådana investeringar främjar företagens konkurrens- kraft både i Sverige och utlandet.

Utlandsverksamheten ger dem också möjlighet till mer långtgående specialisering i enlighet med olika länders produktionsförutsättningar. Om vissa produktionsled eller tillverkningen av vissa komponenter eller andra komplementära produkter kan ske billigare utomlands kan företaget specialisera den svenska tillverkningen på de produkter för vilka förutsätt- ningarna i Sverige är speciellt gynnsamma. Genom att förlägga sammansätt- ningsfabriker i utlandet kan t. ex. Volvo sänka sina totala produktions-, transport- och tullkostnader och i stället öka leveranserna av de bildelar som kan produceras relativt billigare i Sverige. Om det utlandsinvesterande företaget däremot inte finner det lönsamt att bygga ut alternativ tillverkning i Sverige, innebär utlandsproduktion att just det företaget minskar tillverk- ningen i och exporten från Sverige.

Oavsett om utlandsinvesteringar innebär att det enskilda företaget i Sverige ökar eller minskar sin produktion och export. så innebär utlandsin- vesteringarna en ändrad resursallokering i Sverige. Produktionen av samma varor som produceras utomlands minskar. Produktionen av komplementära varor (halvfabrikat, komponenter) ökar, alternativt friställs resurser för helt annan tillverkning.

Förutsättningen för att den ändrade produktionsinriktningen skall vara en effekt av svenska företags utlandsproduktion är att förändringen inte skulle ha ägt rum om denna utlandsproduktion inte hade tillåtits öka. Detta i sin tur beror på vad alternativet till utlandsproduktion av svenska företag är. Om alternativet är samma produktion utomlands av icke-svenska företag och denna produktion är perfekt substituerbar för de svenska företagens produktion såsom skulle vara fallet under läroboksmässiga, perfekta konkurrensförhållanden har svenska företags utlandsproduktion inte någon effekt på svensk export.14 Produktionen i och exporten från Sverige skulle endast påverkas av de faktorer som motiverade en ändrad produk- tionsinriktning i utlandet, dvs. av ändrade konkurrensförhållanden mellan länder, handelshinder, etc. Höjda tullar i utlandet skulle leda till ökad tillverkning innanför tullmurarna och till minskad import från bl. 3. Sverige. Ökad utlandstillverkning av just svenska företag skulle då inte ha någon separat inverkan på svensk export.

Huruvida svenska företags produktion i utlandet i praktiken har en distinkt effekt på svensk export, och därmed på resursallokeringen i Sverige, jämfört med alternativet att sådan produktion inte tillåts. är en empirisk fråga som vi skall återkomma till längre fram.

Den ökade specialisering både mellan företag och mellan länder, som utlandsinvesteringarna möjliggör, kan innebära ett effektivare resursutnytt- jande globalt med välfärdseffekter som är likartade dem som uppstår vid fri handel och fria faktorrörelser. Otvetydiga slutsatser om välfärdseffekterna av utlandsinvesteringar — liksom av frihandel — bygger emellertid på ett antal modellförutsättningar som sällan är helt uppfyllda i praktiken. Det är omöjligt att här närmare gå in på innebörden av dessa. Vi får nöja oss med att konstatera att teorins användbarhet är beroende av att den är en tillfredsställande approximation av verkligheten och att dess förutsägelser

inte kullkastas utan bara modifieras i en mer komplicerad modell. Utrikeshandelsteorins viktiga roll som analysinstrument bygger på att detta anses vara fallet när det gäller de frågor teorin huvudsakligen behandlar. nämligen att identifiera vilka länder som tjänar respektive förlorar på handel. vilka sektorer som växer respektive krymper och vilka produktions- faktorer som används intensivt i dessa sektorer.”

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att direkta investeringar. i motsats till den traditionella teorins utsaga. kan ha effekter på resursallokering. totala inkomster och inkomstfördelningi Sverige även på kort sikt och utan att själva investeringsutflödet leder till anpassning och genererar ett utflöde av reala resurser. Dessa effekter är oberoende av själva kapitalutflödet över betalningsbalansen och sammanhänger i stället med storleken av företagens utlandsproduktion. De uppstår för att utlandsproduktionen kan förväntas (l) höja avkastningen på företagens befintliga kunskapskapital. (2) möjlig- göra ökade investeringar i konkurrenshöjande verksamhet och (3) ha ett nära samband med det investerande företagets export.

I den mån dessa förändringar har en positiv nettoeffekt på betalningsba- lansen, dvs. genererar högre valutaintäkter, blir det betalningsbalansgap ("the transfer gap”) som skapas av investeringsutflödet mindre och därmed också kravet på finansiering av och framtida anpassning till detta utflöde.

Den svenska valutaregleringen tar i princip hänsyn till alla de effekter som berörts här: storleken av investeringsflödet och av remitterade vinster ("betalningsbalansgapet"'), effekter på exporten och företagens konkurrens- kraft (resursallokeringen) samt på sysselsättningen (kortsiktiga omställ- ningsproblem för arbetskraften och långsiktig inkomstfördelning). I det

15 Jones (1977) finner t. ex. att en ökning av antalet länder, varor och produktions- faktorer modifierar men kullkastar inte resultaten från den enkla Heckscher-Ohlin modellen med 2 länder, 2 varor och 2 produktionsfaktorer i dessa avseenden. Antagandet om perfekt konkurrens i modellen är ett som av många upplevs som särskilt orealistiskt i samband med internationella direkta investeringar. Innebörden av att släppa detta antagande är att priset inte längre är lika med marginalintäkten. som vid vinstmaximering av företagen sätts lika med marginalkostnaden. Även om detta har välfärdsteoretiska implikationer påverkar det inte de ovannämnda riktningsef— fekter som teorin behandlar. Det är naturligtvis möjligt att konstruera modeller som ger annorlunda välfärdsef- fekter än den traditionella teorin. En modell där välfärdseffekterna av faktorrörelser är tvetydiga har t.ex. nyligen presenterats av Helpman och Razin (1980). Den förtjänar nämnas som en illustration på den typ av modeller som ger sådana resultat. De tvetydiga välfärdseffekterna är således beroende av följande antaganden: länderna är olika stora och producerar två varor, varav en differentierad produkt, som inte går i internationell handel, produceras under monopolistisk konkurrens och med en produktionsteknologi som innebär minskad kapitalintensitet vid större produktions— volym. Modellen leder till ett kapitalutflöde från det större landet. vilket reducerar mängden varianter av den differentierade produkten som produceras och konsumeras i landet och därmed sänker välfärden i det landet. Mot denna välfärdssänkning står en välfärdshöjning till följd av att utlandsinvesteringarna höjer per capita inkomsten i investerarlandet. Om antagandet att den differentierade produkten inte går i internationell handel släpps, och de övriga antagandena i modellen bibehålls, blir emellertid slutsatserna de traditionella. Modellen är således inte tillämpbar på utlandsinvesteringar inom den konkurrensutsatta sektorn, dvs. i produktion av varor som går i internationell handel.

följande skall jag diskutera dessa effekter mer utförligt och belysa dem med data över svenska direkta investeringar i utlandet.

16Flera studier av effek- terna av direkta inves- teringar på investerar— landets betalningsbalans under 1960-talet utmyn- nade i beräkningar av sådana återbetalnings- perioder. Se t. ex. Bell (1962) och Hufbauer och Adler (1968).

17 Valutastyrelsens berät- telse 1977.

4.4. Finansiella flöden över betalningsbalansen

Internationella direkta investeringar har omedelbara och långsiktiga effekter på såväl investerarlandets som mottagarlandets betalningsbalans via de betalningsflöden som investeringen ger upphov till. Direkta investeringar representerar en kapitalöverföring från moderföretaget i investerarlandet till dotterföretaget (eller det affilierade företaget) i utlandet. Detta utflöde måste endera finansieras genom ökad upplåning i utlandet eller genom en neddragning av valutareserven.

Så småningom ger utlandsinvesteringen upphov till ett kapitalflöde i motsatt riktning allt eftersom vinster i det utländska företaget utdelas. och räntor betalas, till moderföretaget. Den tid det tar innan ackumulerade utdelningar till moderbolaget motsvarar det ursprungliga kapitalutflödet är ett mått på den likviditetsmässiga belastningen på betalningsbalansen och har kallats investeringens återbetalningsperiod. Ju större kapitalutflödet och ju längre återbetalningsperioden är. desto större är investerarlandets finansieringsbehov. Den direkta effekten på mottagarlandets betalningsba- lans är naturligtvis helt symmetrisk.16

4.4.1. Investeringsflödet

Figur 4.1 visar utvecklingen av svenska direkta investeringar i utlandet och utländska direkta investeringar i Sverige (i löpande priser) under perioden 1960—79. Fram till 1967-68 låg in- och utgående direkta investeringar på en likartad nivå, men från 1969 har svenska direkta investeringar skjutit i höjden medan utländska direkta investeringari Sverige har sjunkit, inte bara relativt utan även absolut sett. I slutet av perioden var kapitalinflödet i samband med utländska investeringar i Sverige mindre än en femtedel av utflödet i samband med svenska direkta investeringar i utlandet.

Man kan spekulera över orsakerna till den annorlunda utvecklingen av in- och utgående investeringar. En näraliggande förklaring är emellertid att båda är ett resultat av Sveriges försämrade internationella konkurrenskraft vid givna växelkurser, vilket också speglades i växande betalningsbalans- underskott under perioden.

Bakom kraftiga årliga variationer ligger däremot ibland speciella faktorer. Den starka uppgången i svenska investeringar i utlandet 1976—77 förklaras t. ex. av att svenska exportörer på grund av köparens insolvens tvingats omvandla en varufordran till aktiekapital i eller långfristigt lån till det köpande bolaget. Detta gällde i huvudsak varven dessa år.17

Tillväxten av svenska direkta investeringar i utlandet ter sig dramatisk: en sjudubbling 1960—70 och en fördubbling 1970—79. Rensad för inflationstak- ten under perioden blir den naturligtvis lägre, i synnerhet under 1970-talet. och satt i relation till svensk exporttillväxt under samma period ter den sig inte längre dramatisk. Investeringsutflödet har utgjort drygt 2 procent av

2 000 Svenska i utlandet 1 000

Utländska i Sverige ss-/'_s I*—o'

& I

8 I

196061 62 63 '64 65 66 '67 68 69 70 71 72" 73 74 75 76 77 78 79

svensk export under större delen av perioden.

Ett givet kapitalutflöde har emellertid finansierat en allt större utlandsex- pansion under perioden. Direkta investeringar, som de registreras i betalningsbalansen. visar ju endast den del av företagens utlandsexpansion som finansieras med långfristigt kapital från investerarlandet, och denna finansieringsandel har sjunkit under 1960- och 1970-talen. Uppgifter om industrins finansiering av sina utländska produktionsföretag—vilka uppskatt- ningsvis svarar för ca 70 procent av Sveriges direkta investeringar i utlandet visar att den svenska långfristiga finansieringen av dotterbolagens totala tillgångar fallit från i genomsnitt 50 procent 1960 till 41 procent 1965 och 37 procent 1970.lg År 1978 låg den på 30 procent.”

Finansieringsstrukturen i industrins producerande dotterföretag i utlandet mellan 1965 och 1978 visas i tabell 4.1. Den långfristiga finansieringen från Sverige ("svenskt investerat kapital”) utgörs där av den svenska andelen av dotterföretagens egna kapital samt deras långa skulder till Sverige. Det motsvarar i princip det som i betalningsbalansen registreras som direkta investeringar i utlandet. Av tabellen framgår att minskningen i den svenska finansieringsandelen mellan dessa år uteslutande år hänförlig till en nedgång i det egna kapitalet relativt till totala tillgångar, dvs. i soliditeten. Den svenska andelen av eget kapital har hållit sig ganska oförändrad. omkring 90 procent. och den långfristiga upplåningen i Sverige oförändrat på 3 procent av utlandsföretagens totala tillgångar.

Vi vet inte vad orsaken till den trendmässigt sänkta soliditeten är.?” Tillgängliga uppgifter (jfr tabell 4. 4) tyder inte på att det skulle bero på en

Figur 4.1: Svenska direk— ta investeringar i utlandet och utländska direkta investeringar i Sverige 1960—79. (Löpande pri— ser.) Källa: Riksbankens års- bok.

'8 Swedenborg (1973).

19IUI:s enkätmaterial för 1978.

2" Den sänkta soliditeten utomlands har haft sin motsvarighet inom den svenska industrin under samma period. Inom svensk industri har soli— diteten — mätt på samma sätt som ovan - fallit från 36 procent 1965 till 25 procent 1970 och till 20 procent 1978. Både den absoluta och relativa minskningen i soliditeten i Sverige har därmed varit större än i utlands- företagen. Nivåskillna- derna kan däremot bero på olikheter i skattereg- ler och värderingsprin- ciper mellan Sverige och utlandet.

Tabell 4.1 De producerande utländska dotterföretagens finansieringsstruktur.1965, 1970, 1974 och 1978.

I % av totala tillgångar”

Förändring i procentenheter

1965 1970 1974 1978 1965—70 1970—74 1974—78

Eget kapitalh 43 35 32 29 —8 —3 —3 Långa skulder 17 21 4 Korta skulder 36 41 %

Svensk andel av eget kapital 38 3 ix) ix) OC ix) Xl | 17 l J.. |

Långa skulder till Sverige 3 5 3 2 Korta skulder till Sverige 7 7 0 Totala tillgångar. mkr. 8 033 15 607 27 050 47 260

" Totala tillgångar utgörs av den totala balansomslutningen i producerande koncern- företag i utlandet. ” Eget kapital utgörs av aktiekapital och övrigt beskattat eget kapital. som fonder reserver och balanserade vinster. Källa: IUI.

sänkt lönsamhet i utlandet. Den minskade finansieringen från Sverige betyder emellertid att en given expansion i utlandet har åstadkommits med en mindre belastning på betalningsbalansen. vilket i sig ligger i linje med riksbankens strävan under senare år.

Efter 1970. speciellt sedan 1974. har riksbanken krävt utlandsfinansiering av direkta investeringar för en period av minst 5 år. Det betyder att även det som rubricerats som ”svensk" finansieringsandel i tabell 4.1 i praktiken delvis finansierats genom utlandslån upptagna av de svenska moderföreta— gen. Eftersom detta sker via de svenska moderföretagen speglas det inte direkt i utlandsföretagens finansieringsstruktur. Moderföretagen tar upp lån i utlandet och tillskjuter sedan kapital till de utländska dotterföretagen i form av långfristiga län eller ökat aktiekapital. Nettokapitalutflödet Linder direkta investeringar i betalningsbalansen motsvaras därigenom delvis av en post under utländsk upplåning och belastar betalningsbalansen valutamässigt med en fördröjning på minst 5 år?I ;

21 Det är visserligen vanskligt att jämföra flödessiffror med stockförändringar, men det är ändå värt att notera att förändringen i svenskt investerat kapital i producerande dotterföretag 1974—78 motsvarar ganska exakt 70 procent av det ackumulerade nettokapitalutflödet enligt betalningsbalansen under åren 1975-78. Det är samma relation som erhölls för perioden 1965—70. Eftersom industriinvesteringarna (enligt riksbankens tillståndsgivning) utgör ca 70 procent av de totala direkta investeringarna tycks de tvåvsätten att mäta investeringsvolymen ge samma resultat, trots de många vanskligheterna i jämförelserna (se Swedenborg, 1973, Appendix B).

Riksbankens statistik över tillstånd som beviljats för direkta investeringar visar på en stark uppgång av moderföretagens utlandsfinansiering. Under hela 60-talet låg andelen utlandsfinansiering— enligt tillståndsstatistiken — på i genomsnitt 15 procent, mellan 1970 och 1974 låg den på 30 procent för att stiga 1974—78 till 55 procent.

Det är inte helt klart om den kraftigt ökade utlandsupplåningen enbart beror på riksbankens tvingande åtgärder. Dels är det möjligt att företagens finansieringsstruktur inte var optimal i utgångsläget på grund av valutareg- leringens tidigare restriktioner mot utlandsupplåning. Dels är det möjligt att kreditläget i Sverige jämfört med utlandet ändå hade drivit företagen till ökad utlandsfinansiering under denna period. I den mån den starkt ökade utlandsupplåningen betingas av den av riksbanken förda politiken, kan den emellertid förväntas ha inneburit ökade finansieringskostnader för de utlandsinvesterande företagen. Karaktären av dessa kostnader och riksban- kens möjlighet att påverka företagens finansiella transaktioner diskuteras av Clas Wihlborg i kapitel 5.

4.4.2. Remittering av vinst och räntor

Baksidan av en sänkt svensk finansieringsandel av utlandsinvesteringarna är ett mindre återinflöde av vinstmedel och räntor i framtida perioder. Storleken av detta inflöde bestäms av avkastningen på svenskt investerat kapital. dvs. den svenska andelen av utlandsföretagens nettovinst plus utlandsföretagens betalning av räntor på sina långa skulder till de svenska koncernföretagen. Tabell 4.2 visar vinster och ränteinkomster från industrins producerande dotterföretag i olika länderområden 1965, 1970 och 1978. Först och främst kan vi notera att redovisad vinst plus räntebetalningar 1965 och 1970 (281 mkr. resp. 507 mkr.) motsvarade omkring 50 procent av kapitalutflödet i samband med svenska direkta investeringar i utlandet samma år (528 resp. 1 010 mkr.). Om vi tar hänsyn till att investeringar i utländska industriföretag endast svarar för uppskattningsvis 70 procent av investeringsutflödet skulle denna relation höjas till över 70 procent. Följaktligen, om vi följer den princip som används i betalningsbalansstatistiken och räknar hela vinsten, oavsett om den remitteras till Sverige eller ej, som ett (implicit) kapitalflöde, betyder det att den likviditetsmässiga belastningen på betalningsbalansen av direkta investeringar uppvägts av ett betydande återinflöde under samma år.22 Ju mindre investeringsutflödet är relativt det befintliga utlandskapitalet, dvs. ju lägre tillväxttakten är i utlandet, desto "förmånligare" blir relationen mellan investeringsutflöde och vinstutflöde från betalningsbalanssynpunkt. En sådan förändring tycks emellertid inte ha skett ännu. Relationen mellan . . . . . .. (enbart) redovisad nettovinst 1978 (1 046 mkr.) och det totala investerings- mm och lmplmm) inne- det av Vinster och rantor utflödet samma år (2 195 mkr.) var oförändrad jämfört med 1970 (drygt 45 från industrins utländska procent). Samma beräkning som ovan innebär således att relationen mellan produktionsförelag be— implicita vinstinflöden och kapitalutflöden fortfarande skulle ligga på drygt räknats Uppgå ti.” 80 70 procent. Delvis speglar det att tillväxttakten i utlandet inte har avtagit, Procent." de (direkta _ __ " _ investeringarna ] samma delvrs speglar det en lagre lönsamhet 1 utlandet 1978. företag detta år. Se Swe- Tabell 4.3 visar avkastningen på svenska industriinvesteringar (r) och denborg (1973).

33 För 1970 har (det fak-

Tabell 4.2 Vinst- och ränteinkomster samt svenskt investerat kapital i producerande dotterföretag per region 1965, 1970 och 1978 (mkr)

Region Vinst” Vinst + Eget Svenskt rånteinkomsterb kapitalc investerat kapital"

1965 1970 1978 1965 1970 1978 1965 1970 1978 1965 1970 1978

I-länder

EEC 135 317 306 140 414 1 439 2 412 5 318 1 504 2 536 5 569 EFI A 34 59 282 37 67 398 683 2 442 456 821 2 752 varav " Norden 13 21 94 14 26 151 236 860 172 313 956 6

OV-r Emnpa 1 5 22 1 14 50 231 14 59 257 Nordamerika 48 18 52 26 511 619 2 162 621 1 042 2 566 Övr i-länder 13 10 60 17 13 82 94 466 92 108 495

U—länder Afrika, Asien 8 15 26 9 16 127 169 Latinamerika 21 40 212 25 51 609 2 319

Totalt 260 466 1 046 281 507 5 301 14 128

(' De svenska koncernföretagens andel av redovisad nettovinst.

b Vinst, enligt a, plus räntebetalningar till svenska koncernföretag. Finns ej för 1978.

C De svenska koncernföretagens andel av dotterföretagens aktiekapital plus övrigt beskattat eget kapital. 4 Eget kapital, enligt c, plus dotterföretagens långfristiga skulder till de svenska koncernföretagen.

Anmärkning: EEC och EFTA definieras som de var sammansatta fram till 1970. ”Övriga i—länder" utgörs av Australien, Japan. Nya Zeeland och Sydafrika.

Källa: IUI.

Tabell 4.3 Avkastning på eget kapital (r) och på svenskt investerat kapital (rl) samt återbetalningsperioder (n + 2) per region 1965, 1970 och 1978.

Region 1965 1970 1978

(n+2) (n+2)

I—Iänder EEC 0,094 0,093 0,55 0,052 15,4 0,131 0,163 0,42 0,055 12,8 0,057 0,80 0.046 EPTA 0,085 0,081 0,38 0,032 20,0 0,086 0,082 0,58 0,049 16,3 0,115 0,48 0055 varav Norden 0,086 0,08] 0,31 0,027 21,2 0,089 0,083 0,67 0,060 14,8 0,109 0,63 0,069 Övr Europa 0,071 0,071 0,14 0,010 34,1 0,100 0,102 0,04 0,004 36,1 0,095 0,56 0,053 Nordamerika 0,094 0,084 0,53 0,050 15,6 0,029 0,025 0,42 0,012 53,5 0,063 0,51 0,032 Övr i-länder 0,158 0,185 0,13 0,020 17,0 0,106 0,120 0,33 0,035 17,2 0,129 0,17 0,022 U-länder Afrika, Asien 0,071 0,072 0,83 0,059 16,5 0,129 0,126 0,57 0,073 11,5 0,157 0,37 0,058 Latinamerika 0,121 0,126 0,05 0,006 28,6 0,077 0,084 0,56 0,043 18,4 0,108 0,37 0,040

Totalt 0,095 0,093 0,47 0,045 16,3 0,104 0,096 0,45 0,047 15,3 0,082 0,54 0,044

" EEC och EFTA definieras såsom de var sammansatta fram till 1970. ”Övriga i-länder” utgörs av Australien, Nya Zeeland, Sydafrika och Japan.

Definitioner: r redovisad nettovinst/eget kapital r, (redovisad nettovinst + kostnadsräntor till svenska koncernföretag)/(eget kapital plus långfristiga skulder till svenska koncernföretag) a beslutad utdelning/redovisad nettovinst :amerbetahtingsperiod, som beräknas genom att lösa följande ekvation för n: 1=z+zx+zx2+ zxrl där 1 är ar och x är [1 + (l—a) r]. Återbetalningsperioden är (n+2) eftersom vinsten antas genereras först under det andra året efter investeringen.

andelen av vinsten som remitterades till Sverige (3) i olika regioner för samma år.23 Samtliga värden är bokförda värden enligt de utländska dotterbolagens balans- och resultaträkningar och därför känsliga för allt som påverkar redovisningsprinciper.

På grundval av dessa värden har vi sedan beräknat återbetalningsperioder (n+2), dvs. hur lång tid det tar innan ett givet kapitalutflöde genererat ett lika stort inflöde av vinstmedel, när hänsyn tas till återinvestering av vinst i utlandet. De beräknade återbetalningsperioderna förutsätter att det dröjer ett år innan ett investeringsutflöde motsvaras av fungerande anläggningstill- gångar i utlandet och att vinsten börjar genereras först under andra året. De förutsätter även-att den lönsamhet och remitteringsbenägenhet som gäller för ett enskilt år också gäller för hela perioden.

I tabellen kan vi notera att den genomsnittliga avkastningen på utlands— investeringar låg på 9—10 procent och remitteringsandelen på 45 procent 1965 och 1970. 1978 hade lönsamheten fallit till 8,2 procent, uteslutande beroende på en kraftigt försämrad lönsamhet inom de gamla EEC-länderna. Den försämrade lönsamheten idessa länder kompenserades emellertid till stor del av en kraftigt höjd remitteringsandel (från 55 procent till 80 procent). Den genomsnittliga remitteringsandelen för alla länder ökade härigenom till 54 procent, och relationen mellan vinstremitteringar och eget kapital bibehölls på ungefär samma nivå som tidigare är (ca 4,5 procent). (För jämförbarheten definieras EEC och EFTA såsom de var sammansatta 1970.)

Tabellen visar ganska stora regionala avvikelser alla åren. Man bör emellertid vara försiktig med långtgående tolkningar av dessa avvikelser eftersom tabellvärdena gäller enstaka år. Helst skulle de ju baseras på t. ex.

| | |

5-årsgenomsnitt. Tabellens värden implicerar emellertid att det tar ungefär 16 år innan betalningsbalansgapet, orsakat av ett givet kapitalutflöde, slutgiltigt slutits.

Motsvarande uppgifter för amerikanska industriinvesteringar i utlandet under perioden 1950—65 visar att de svenska återbetalningsperioderna är förhållandevis långa. De amerikanska har visserligen ökat under perioden men låg för världen som helhet på 13 år 1962—65. Detta förklaras både av en genomsnittligt högre lönsamhet (11,7 procent) och högre remitteringsbenä- genhet (50 procent) för amerikanska företag. (Hufbauer-Adler, 1968.)

Den redovisade lönsamheten (r) i utländska dotterbolag enligt tabell 4.3 är högre än i svensk industri samma år. Samma beräkning för svensk industri ger en genomsnittlig lönsamhet på 8,8 procent 1965, 6,8 procent 1970 och 5,8 procent 1978. (Källa: SOS, Företagen, SCB). Dessa siffror bör givetvis tolkas med stor försiktighet, dels för att bokförda värden av kapitalet i olika länder inte är direkt jämförbara och dels för att internationella koncerner,

23 Avkastningen beräknas som redovisad nettovinst i relation till eget kapital (r) och redovisad nettovinst plus kostnadsräntor i relation till eget kapital plus långfristiga skulder till Sverige (rl). Andelen av vinsten som remitteras till Sverige (a) beräknas som beslutad utdelning till svenska koncernföretag, även om den inte remitteras samma år. Faktiska remitteringar ligger genomgående lägre än beslutad utdelning. Om remitteringsandelen hade baserats på faktiska remitteringar hade den varit 41 procent 1965 och 19701 stället för 47 procent respektive 45 procent samma år. Över en period av flera år borde emellertid beslutad utdelning och faktiska remitteringar sammanfalla. vilket är anledningen till att den förra använts här.

inom vissa gränser, kan påverka vinstens fördelning mellan länder genom att manipulera t. ex. internprissättningen.

Utdelningsbenägenheten tycks däremot vara lägre i utlandsföretagen än i svensk industri. Beslutad utdelning relativt till redovisad nettovinst i svensk industri låg på 60 procent 1965 och 1970 för att sedan stiga till över 70 procent 1978. (Källa: som ovan).

Även om lönsamheten är högre i utlandet än i Sverige, vilket skulle förklara den högre tillväxten utomlands under 1960- och 1970-talen, betyder det inte att utlandsinvesteringarna är samhällsekonomiskt lönsamma. Som nämnts tidigare skulle en samhällsekonomisk kalkyl ta hänsyn till omfördel- ningen av skatteintäkter mellan Sverige och utlandet och jämföra avkast- ningen efter skatt i utlandet med avkastningen före skatt i Sverige. Å andra sidan skulle en sådan kalkyl eventuellt också ta hänsyn till de anspråk expansion i Sverige hade ställt på offentliga tjänster, i form av t. ex. utbyggd infrastruktur, om man ser skatt som, åtminstone delvis, en avgift för sådana tjänster.

4.4.3. Andra betalningar

För fullständighetens skull skall även sägas något om storleken av andra betalningar från utlandsföretagen till Sverige, nämligen betalning av royalties och licensavgifter och betalningar för administrativa tjänster eller konsultuppdrag. Ibland inräknas dessa i avkastningen på utlandsinvestering- ar med motiveringen att de utgör en förtäckt vinstöverföring, dvs. företagen förmodas utnyttja denna form av betalningar när en direkt vinstöverföring av olika skäl inte är möjlig eller praktisk.

Det är troligt att så faktiskt sker. Uppgifter från svenska utlandsinveste- rare tyder emellertid på att, i den mån kapitalöverföringar äger rum just via dotterföretagens betalningar för tjänster, så går dessa huvudsakligen i motsatt riktning. Flertalet svenska företag tar inte betalt för utlandsföreta- gens utnyttjande av inom moderföretagen utfört FoU-arbete eller centralt administrations- och planeringsarbete. Icke desto mindre betalade de utländska dotterbolagen sammanlagt 333 mkr. som ersättning för licenser, royalties, ”know-how” och tjänster från moderbolagen 1978. Det motsva- rade en tredjedel av (faktiska och implicita) vinstremitteringar samma år. Tillsammans med den FoU-verksamhet som bedrivs i utlandet (305 mkr. 1978) innebär det att utlandsföretagen betalar för närmare 20 procent av

Tabell 4.4 Svenska utlandsinvesterares intäkter från licenser, patent, ”know-how” och administrativa tjänster (mkr)

1970 1974 1978 Totalt 316 557 varav från utländska koncernföretag 111a 200 333 utländska minoritetsägda företag 25 33 övriga utländska företag 64 150

Endast producerande koncernföretag.

koncernernas totala kostnader för FoU (3 620 mkr. 1978). Som jämförelse kan nämnas att utlandsföretagen svarade för omkring 25 procent av koncernernas totala produktionsvärde.

Av tabell 4.4 framgår att dessa betalningar har tredubblats 1970—78 och därigenom även ökat i betydelse relativt till remitterade vinstmedel. (Däremot har de inte ökat i relation till koncernernas kostnader för FoU). Huvuddelen av de utlandsinvesterande företagens totala intäkter från licenser, patent, etc., kom från utlandet och omkring 60 procent från utländska koncernföretag.24

Iden mån svenska företag väljer att inte ta betalt av utlandsföretagen för vissa tjänster innebär detta en subvention av de utländska företagen. Istället för att lägga faktiska betalningar till avkastningen på utlandsinvesteringar skulle en korrigering snarare behöva göras i motsatt riktning. Men detta är bara en av många möjliga felkällor när det gäller att konstruera rättvisande lönsamhetsmått.

4.4.4. Effekter av finansiella flöden över beta/n("rigs-balansen

Det är. som nämnts i avsnitt 4.3.1. i princip möjligt att fördröja eller helt undvika en anpassning i investerarlandet till ett nettokapitalutflt'ide. om detta kan finansieras genom en neddragning av valutareserven eller genom utländsk upplåning. De ovan redovisade "äterbetalningsperioderna" för svenska direkta investeringar i utlandet anger att detta finansieringsbehov skulle gälla. om än i avtagande grad. under en förhållandevis lång period. eller 15—16 år. Kostnaderna för en sådan politik kan då mätas som uteblivna ränteinkomster på valutareserven eller som räntekostnader på utländska lån.

Valutaregleringens nuvarande krav på utlandsfinansiering av svenska direkta investeringar ingår som ett led i den allmänna ekonomiska politik som förts sedan mitten av 1970-talet och som inneburit att växande

24 En jämförelse mellan siffrorna i tabell 4.4 för 1978 och motsvarande uppgifter för 1977 för hela den svenska industrin exkl. den utlandsägda sektorn i Sverige som samlats in av SCB för den s. k. Betalningsbalansdelcgationen (SCB. 1978) visar att de förra ligger väsentligt högre. Skillnaden skulle kunna spegla ökningen 1977—78 om de utlandsinvesterande företagen antogs ensamma svara för hela den svenska industrins intäkter från tjänsteexport. Detta är knappast fallet. då dessa företag "endast" svarar för uppskattningsvis 70 procent av svensk industris totala FoU-kostnader. Alternativa förklaringar till diskrepansen är då att SCB-materialet underskattar eller [Ul- materialet överskattar dessa betalningsflöden. Delvis kan detta bero på att IUI- enkäten använder en något vidare definition av tjänsteexport. inkluderande exempel— vis "know-how" och administrativa tjänster. [ övrigt går det inte att peka på någon orsak till att IUI-materialet skulle ge en överskattning av dessa flöden. Det kan nämnas att på kostnadssidan är förhållandet det omvända. Svenska utlandsinvesterande företag. enligt IUI-materialet. betalade endast 100 mkr. till utlandet 1978 för licenser. patent. etc.. medan hela industrin. exklusive den utlandsägda sektorn. enligt SCB-materialet betalade 240 mkr. 1977. Tjänstenettot för de utlandsinvesterande företagen är således betydligt mer positivt än för industrin i övrigt. För utlandsägda företag i Sverige är det. av kanske samma skäl. betydligt mer negativt.

bytesbalansunderskott har finansierats genom utlandsupplåning. Här ärinte platsen att diskutera det berättigade i denna politik. Kravet på utlandsfinan- siering kan ändå diskuteras i termer av de betalningsflöden som beskrivits ovan. Det lägger ansvaret. och kostnaderna. för finansiering av betalnings- underskottet på de utlandsinvesterande företagen själva under, åtminstone. de första 5 åren. Belastningen på betalningsbalansen av ett kapitalutflöde i samband med direkta investeringar skjuts 5 år framåt i tiden. Avkastningen på de investeringar som finansieras med den utländska upplåningen reduceras samtidigt med de utländska räntekostnaderna. Så länge avkast- ningen på utlandsinvesteringarna överstiger finansieringskostnaderna och om investeringarna börjar generera vinst som remitteras redan efter 2 år. som antagits i tabell 4.3. betyder det att den betalningsbalansmässiga återbetalningsperioden reduceras med mer än 5 år. l Företagens utlandsfinansiering medför uppenbarligen minskade krav på j anpassning av ekonomin som helhet. Mot detta bör emellertid ställas att politiken. om den är tvingande. höjer företagens finansieringskostnader. vilket bör leda till en minskad benägenhet att investera utomlands. Storleken av denna effekt beror på hur mycket billigare det hade varit att finansiera investeringarna från Sverige och på investeringarnas räntekänslighet.

Det är svårt att ange i vilken utsträckning Sverige har kunnat undvika att anpassa sig till ett ackumulerat nettokapitalutflöde under 1960— och 1970-talen och därmed undgått effekter på inhemsk förbrukning. kapital- bildning och inkomstfördelning. Vi kan emellertid illustrera storleksordning- en av potentiella effekter i dessa avseenden genom ett enkelt räkneexem- pel.

Det årliga investeringsutflödet över betalningsbalansen har varit i genom- snitt 0.7 procent av BNP under perioden 1960—1978 — något lägre under periodens tidigare del och något högre under dess senare del. Vi bortser från att en del av detta — speciellt under senare år _ har finansierats genom lån i utlandet och antar vidare att det årliga inflödet av vinst och räntor utgjort i genomsnitt 60 procent av utflödet.ZS Det årliga nettokapitalutflödet till följd av direkta investeringar och avkastningen på dessa skulle då ha varit i genomsnitt 0.3 procent av BNP under perioden. Om Sverige hade anpassat sig fullt ut till detta monetära utflöde. (. ex. genom devalvering. skulle den reala resursöverföringen via ett bytesbalansöverskott varit något större än 0.3 procentav BNP på grund av effekten på terms of trade. (Den nödvändiga exportökningen i fasta priser är större på grund av sänkta exportpriser.)

Räkneexemplet bygger givetvis på ett mycket partiellt betraktelsesätt. Utlandsinvesteringarnas bidrag till Sveriges externa balansproblem under senare år har varit ytterst marginellt och den massiva utlandsupplåningen har i själva verket möjliggjort en ansenlig import av reala resurser. Sverige har således varit en nettoirnportör av realkapital under perioden. Givet detta är det ändå möjligt och kanske sannolikt att utlandsinvesteringarna — partiellt

inneburit en viss överföring av reala resurser under perioden. I så fall skulle både konsumtion och investeringar ha varit något lägre än de annars skulle ha

___—___

varit. I den mån den inhemska investeringsvolymen påverkats skulle inkomstfördelningen mellan kapital och arbetskraft ha förändrats på det sätt som förutspås av utrikeshandelsteorin. dvs. kapitalersättningen skulle ha ökat relativt till arbetskraftsersättningen.

35 Den konservativa siff- ran 60 procent motiveras av att endast en del av det implicita kapitalflö— det till följd av kvarhåll- na vinstmedel registreras i betalningsbalasen. Vi överskattar således den- na relation om vi inklu— derar hela det implicita inflödet (mått som redo- visad vinst) men inte hela det implicita utflö- det (vilket inte görs i betalningsbalansens ka- pitalutflöde.)

26 Om det finns fler än två produktionsfaktorer kan hela inkomstminsk— ningen falla på en pro- duktionsfaktor medan övriga inte vidkänner någon inkomstminsk— ning. Se Jones (1977) för en generalisering av den enkla teorin till flera produktionsfaktorer och varor.

27 På lång sikt leder ökad produktion av kapitalin- tensiva varor, via högre kapitalinkomster, till en högre kapitalbildning och därmed eventuellt högre inkomster för arbetskraften, absolut sett, än som skulle ha varit fallet utan inrikt- ningen på kapitalintensiv produktion. Detta gäller även när kapitalinkoms- terna stiger till följd av kapitalexport, men här kan den ökade kapital- bildningen även "spilla över” till utlandet.

Huruvida landet som helhet tjänar på den ändrade resursallokeringen är svårt att säga. Under läroboksmässigt perfekta konkurrensförhållanden är välfärdsökningen entydig liksom i fallet med frihandel så när som på omfördelningen av skatteintäkter mellan länder.

Teorin lär oss emellertid, vilket är viktigt att understryka, att effekterna på inkomster och inkomstfördelning av den ändrade kapitalbildningen i investerarlandet är desamma som de som skulle uppstå till följd av en ökad export av kapitalintensiva varor. Anledningen är, som nämnts tidigare (jfr avsnitt 4.3.1), att kapitalintensiteten i hela ekonomin sjunker i båda fallen, vilket betyder ökade kapitalinkomster och minskade inkomster för andra produktionsfaktorer som grupp.26 Mot den bakgrunden skulle det vara likgiltigt om landet exporterade realkapital eller kapitalintensiv produktion. Det skulle också vara ologiskt att, som ofta görs, motsätta sig internationella kapitalrörelser på grund av deras (potentiella) effekter på inkomstfördel- ningen i investerarlandet (”kapitalägarna tjänar, arbetstagarna förlorar”) samtidigt som man ser positivt på ökad specialisering till, och export av kapitalintensiv produktion. Effekterna, åtminstone på kort sikt, är analo- 27 ga.

4.4.5. Sammanfattande synpunkter

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att utlandsinvesteringar inte är någon överdrivet lönsam affär för AB Sverige så länge vi endast ser till (faktiskt) remitterade vinster över betalningsbalansen. Det tar en ganska ansenlig tid innan ett kapitalutflöde återbetalas genom ett motsvarande inflöde av vinster och räntor. Å andra sidan är detta inflöde redan så stort i relation till i investeringsutflödet att det i betydande grad uppväger påfrestningen på betalningsbalansen av det senare. Med avtagande tillväxttakt av kapital- i stocken i utlandet kommer inflödet av vinstmedel så småningom att överstiga I det årliga investeringsutflödet — vilket sedan länge är fallet för större | utlandsinvesterande länder såsom USA och England.

Vad som kanske är mest väsentligt att understryka ur valutaregleringssyn- i punkt är emellertid att de finansiella flödena över betalningsbalansen i j samband med direkta investeringar är små och relativt stabila. De är t. o. m. mycket småi relation till betalningsflödena i samband med varuhandeln, som i i huvudsak är undantagna valutaregleringen. (Utflödet av direkta investe- ringar utgör ju endast 2—3 procent av exporten.) Givet den hittillsvarande liberala tillämpningen av regleringen kan detta inte anses vara ett resultat av att regleringen finns. Följaktligen tycks varken betalningsbalansmässiga eller stabiliseringspolitiska hänsyn kunna motivera en reglering av dessa finan- siella flöden. Argumenten för kontroll måste därför bygga på andra överväganden såsom effekter på inkomster och inkomstfördelning i Sverige. Dessa är, av flera skäl, svåra att fastställa. En poäng med vår analys har emellertid varit att effekterna på inkomstfördelningen, som är beroende av en eventuellt minskad inhemsk kapitalbildning, är likartade de som uppstår till följd av friare utrikeshandel och att argumenten för frihandel i stora stycken också är argument för fria kapitalrörelser.

4.5 Sambandet mellan utlandsproduktion och hemmaproduktion

En av de mest kontroversiella frågorna kring utlandsinvesteringarnas växande betydelse under senare år har rört implikationerna av den ökade produktionen utomlands för exporten från hemlandet. Ersätter utlandspro- duktion exporten från hemlandet eller stimulerar den exporten? Denna fråga är oberoende av de tidigare diskuterade finansiella flödena över betalnings- balansen och gäller det partiella samband som finns mellan utlandsproduk- tion och handel innan (eller oberoende av om) investerarlandet tvingas anpassa sig till ett betalningsbalansunderskott som i sig genererar ökad export och/eller minskad import. Frågan är central för sådana större frågor som utlandsinvesteringarnas inverkan på betalningsbalansen och på syssel- sättning och inkomstfördelning i investerarlandet. Om utlandsproduktionen har en positiv effekt på exporten minskar således belastningen på betalnings— balansen av direkta investeringar. Dessutom ökar efterfrågan på arbetskraft i exportindustrin, vilket påverkar sysselsättning och inkomster där. Om effekten är negativ äger motsatta förändringar rum.

Kontroversen har fått näring av spännvidden mellan de effekter som har skattats i olika empiriska studier. Så t. ex. uppskattade en statlig utredningi USA att amerikanska utlandsinvesteringar — via effekten på amerikansk export och import — kan ha inneburit ett bortfall på 1,3 miljoner arbetstillfällen (U . S. Tariff Commission, 1973), medan en studie vid Harvard Business School kom fram till att de skapat 600 000 nya jobb (Stobaugh et al. , 1972).

Vilket är sambandet mellan utlandsproduktion och export (eller import)? Vad menas med utlandsproduktionens effekt på exporten? Och hur är det möjligt att komma fram till så vitt skilda uppfattningar och resultat vad gäller denna effekt? I det följande skall jag försöka reda ut dessa frågor. Därefter skall jag presentera egna resultat från en empirisk analys av effekten på svensk export av att svenska företag tillåts producera utomlands — resultat som borde vara mer rättvisande än de som redovisats i liknande undersök- ningar för USA, eftersom den använda analysmetoden undanröjer många av de invändningar man kan ha mot tidigare undersökningar.28

4.5.1 Vad menas med ”utlandsproduktionens effekt på exporten”?

Produktionens lokalisering och handelns omfattning och inriktning bestäms samtidigt och av, i huvudsak, samma faktorer. nämligen av produktionskost— nader i olika länder — ländernas komparativa fördelar och av transport— kostnader, tullar och icke-tariffära handelshinder. Skillnader i produktions- kostnader, i sin tur, sammanhänger med skillnader i kostnader för geografiskt relativt orörliga produktionsfaktorer, främst arbetskraft och råvarutillgångar. Ändrade komparativa fördelar, eller ändrade handelshin- der, betyder således samtidigt en ändrad produktionsinriktning och ett ändrat handelsmönster.

Enskilda företags val mellan produktion hemma för export till utlands- marknaderna och produktion utomlands för försäljning där bestäms på

28 Denna analys återfinns i Swedenborg (1979)

samma sätt med den skillnaden att ett lands komparativa fördel som produktionsland utgör en absolut kostnadsfördel för företagen i det landet. Minskade komparativa fördelar för Sverige inom t. ex. skogs— och stålindu- strin betyder en absolut försämring i dessa branschers internationella konkurrenskraft.

Samma faktorer påverkar således både exporten och utlandsproduktio- nen. Det betyder att man kan tala om dessa faktorers inverkan på både utlandsproduktion och export. men man kan inte tala om "utlandsproduk- tionens effekt på exporten". (Man kan inte tala om effekten av en endogen variabel.)

Däremot kan man fråga sig vilka effekter kvantitativa regleringar av utlandsproduktionen skulle ha på t. ex. exporten från hemlandet. Man är då intresserad av hur mycket större eller mindre exporten hade varit om utlandsproduktionen inte hade tillåtits öka (eller öka lika mycket). Effekten på exporten av (exogena) förändringar i utlandsproduktionen definieras såledesi relation till en situation som vi inte kan observera. nämligen en där

Tabell 4.5 Utländska dotterföretags utlandsproduktion relativt till svensk export i olika regioner 1965—70 och 1970—74

Dotter— Förändring i % bolagspro- duktion”/ Total ut- Dotterbolags- Svensk exportr landsför- produktion säljningb (%) 1970 1965- 1970- 1965- 1970- 1970 1974 1970 1974 Industri/änder 29 83 93 66 96 EEC 42 103 96 52 87 EFTA 15 92 78 79 97 varav Norden 12 120 94 79 93 Övriga Europa 11 327 368 39 175 Nordamerika 37 16 94 76 83 varav USA 36 9 89 70 79 övriga i-länderd 42 104 74 40 124 Utvecklings/änder 31 76 78 92 140 Afrika 5 10 224 128 74 Asien 22 7 26 94 162 Latinamerika 49 131 90 69 121 Totalt 29 82 91 69 101

" Producerande dotterbolags försäljning minus import från Sverige. " Dotterbolagsproduktion plus svensk export. C Exklusive export till Östeuropa. ”' Australien, Nya Zeeland, Sydafrika.

8,89 9,76 10,63 11,50 12,37 13,24

7,15

Export

14,1.1 14,98

6,72 7,59 78,46 5,33 10,20 11,07 11,94 12,81

Anm.: Beteckningen "2" i figuren markerar två observationer.

allt annat är lika utom att utlandsproduktionen genom regleringar hålls på en lägre nivå än den faktiska.

Oklarhet om vad som skall menas med "utlandsproduktionens effekt på exporten" ligger bakom många missförstånd i den allmänna debatten. Svårigheten att empiriskt mäta denna effekt ligger bakom de vitt skilda resultat som redovisas i olika empiriska studier.

Det enkla samband mellan svenska företags utlandsproduktion och export som framgår av tabell 4.5 och av figur 4.2 kan illustrera dessa svårigheter. Tabellen avslöjar ett negativt samband mellan svensk exporttillväxt och utlandsproduktionens tillväxt i olika länderområden 1965—70 och 1970—74. Exporttillväxten har varit relativt blygsam i länder där produktionstillväxten har varit relativt hög. såsom i EEC. i Europa utanför handelsblocken (speciellt Spanien) och i Latinamerika. Det negativa sambandet är starkast för perioden 1965—70. Sambandet för den senare perioden är fortfarande negtivt men insignifikant?”

Ett diametralt motsatt samband kan observeras i jämförelsen av olika företags export och utlandsproduktion. Det enkla sambandet mellan export

13,68

14,55 15,42 Utlandsproduktion

Figur 4.2: Enkelt sam- band mellan olika före— tags export och utlands- produktion. (Logaritmisk form.)

29 Spearmans rangkorre- lation är 0.65 1965—1970 och —.20 1970—1974. men signifikant endast för den tidigare perioden.

30 Den enkla korrelatio- nen är här 0.81. Sam- bandet är fortfarande starkt signifikant och positivt (0.43) om både exporten och utlands- produktionen deflateras med företagets storlek.

och utlandsproduktion (i log form) är här starkt positivt, som framgår av figur 4.2.30

I ingetdera fallet säger sambandet något om ”vad som skulle ha hänt om utlandsproduktionen inte hade tillåtits öka”. Den utveckling som illustreras i tabellen speglar sannolikt främst inflytandet av faktorer som påverkar produktionens lokalisering, dvs. faktorer som gynnar produktionen i ett land och missgynnar exporten till samma land. Tullar och andra handelshinder i EEC och Latinamerika har således inneburit både en lägre export och en större utlandsproduktion. Det samband som framkommeri figuren visar inflytandet av faktorer som påverkar både exporten och utlandsproduktio— nen i positiv riktning, exempelvis skillnader mellan företag i konkurrens- kraft. Ett internationellt framgångsrikt företag har både en hög export och en stor utlandsproduktion.

För att besvara frågan om hur mycket större eller mindre exporten skulle ha varit om utlandsproduktionen inte hade tillåtits öka är det nödvändigt att konstanthålla alla andra faktorer som påverkar både export och utlandspro- duktion samt renodla den effekt som går från utlandsproduktionen till exporten från den som går i motsatt riktning. Den metod som använts vid analysen av den partiella effekten på svenska företags export av att företagen tillåts producera utomlands åstadkommer (i princip) detta. Men innan vi presenterar resultaten av denna analys skall vi se på vilket sätt kontroll av företagens utlandsproduktion skulle påverka exporten från investerarlan— det.

4.5.2 Effekten av reglerad utlandsproduktion: Allmänna överväganden

Förutsättningen för att regleringar av företagens utlandsproduktion skall ha någon effekt på samma företags export är att efterfrågan på företagens produkter i utlandet är priskänslig. Detta skulle vara fallet om de säljer en differentierad produkt (dvs. en produkt som i köparnas ögon inte är helt likvärdig konkurrenternas produkter) eller om de är så stora relativt till marknaden att de inte kan öka sin försäljning utan att sänka priset.

Ökad utlandsproduktion kan då förväntas ha vissa effekter på det utlandsinvesterande företagets export. Anledningen är att om företaget tillåts producera utomlands kommer utlandsförsäljningen att vara större och därmed priset i utlandet att vara lägre än det annars skulle vara. Det lägre priset innebär minskad efterfrågan på företagets export från Sverige av samma varor som de som produceras utomlands (substitut) och ökad efterfrågan på varor som är komplementära till de som produceras utomlands. Komplementära varor kan vara produkter som används i den utländska tillverkningen (komponenter, halvfabrikat) eller de kan vara produkter som säljs tillsammans med de utlandsproducerade varorna (t. ex. separat utrustning som levereras till hela anläggningar).

Resonemanget kan illustreras diagrammatiskt. Figur 4.3 visar hur ett vinstmaximerande företag. som producerar en vara. avgör valet mellan produktion hemma för export och produktion utomlands. Företaget antas ha möjlighet att producera både hemma och utomlands; den hemmaproduce— rade varan säljs både hemma och på export, men den utlandsproducerade

Hemma .

SH OH SHI|QH OA SX SA Villkoren för vinstmaximering är: MCH = MRH MCA = MRA MRH|= MRA

varan säljs bara utomlands. Efterfrågan antas vara priskänslig, så efterfrå— gekurvan är negativt lutande. Figuren visar företagets marginalintäkts- och marginalkostnadskurvor både hemma (H) och utomlands (A). Det totala utbudet på utlandsmarknaden anges av exportutbudskurvan plus marginal- kostnadskurvan för produktion utomlands. Exportutbudskurvan härleds som skillnaden mellan marginalkostnads- och marginalintäktskurvan hemma (MCH och MRH).

Villkoren för vinstmaximering är att (1) marginalkostnaden för produk- tion hemma är lika med marginalintäkten från försäljning hemma, (2) marginalkostnaden för produktion utomlands är lika med marginalintäkten från försäljning utomlands, och (3) marginalintäkten hemma är lika med marginalintäkten utomlands. Detta ger företagets optimala produktion och försäljning i båda länderna (QH, QA, SH och SA) samt exportvolymen (SX). (Sx : QH _ SH = SA _ OA)-

Om en bindande kvantitativ reglering av företagets utlandsproduktion införs, försvinner ett av vinstmaximeringsvillkoren, nämligen att marginal- kostnaden för utlandsproduktion skall vara lika med marginalintäkten utomlands. Vinstmaximering ger nu andra jämviktsvärden, som illustreras i figur 4.4. Utlandsproduktionen tillåts där inte överstiga ÖA. Det totala utbudet utomlands anges då av den streckade ”utbudskurvan”,31 som är mindre elastisk än den i figur 4.3.32Jämfört med i figur 4.3 är priset högre och försäljningen både hemma och utomlands mindre, medan hemmaproduk- tionen och exporten är större.33

En otvetydig effekt av att tillåta utlandsproduktion är således att företaget är större — totalt sett än det annars skulle vara.

Utomlands MCA

MRA

SArlQA

Figur 4.3: Bestämning av företagets produktion och försäljning hemma (H) och utomlands (A).

31 En terminologi som används i brist på bättre. Utbudskurvan i strikt mening existerar ju inte för en monopolist.

32 Elasticiteten är samma som i figur 4.3 endast i det mindre intervall, där utlandsmarknaden förses genom produktion i båda länderna. Därefter är elasticiteten densam- ma som i exportutbuds- kurvan.

33 För en fullständigare presentation av model- len, se Appendix och Swedenborg (1979).

Utomlands

Villkoren för vinstmaximering är: MCH1= MRH_

MRH|= MRAi

Figur 4.4: Bestämning Effekten på exporten av att utlandsproduktion tillåts är alltid negativ av företag!?” Pdellkin'? (Sx( SX) för ett företag som producerar en enda vara. Då finns ju bara en och försäljning hemma

(H) och utomlands (A) substitutionseffekt. . . "

vid reglering av utlands- För ett flerproduktföretag kan det emellertid finnas effekter på företagets p_roduktionen (QA & andra produkter på grund av att utlandsproduktionen sänker priset på den QA). utlandsproducerade varan. Om dessa produkter huvudsakligen är komple—

mentära. ökar efterfrågan på dessa. Om de huvudsakligen är substitut. är effekten den omvända. l

Betydelsen av antagandet om negativt lutande efterfrågekurva kan också illustreras med hänvisning till figurerna. Om efterfrågan både hemma och j utomlands var oändligt elastisk som vid perfekt konkurrens skulle efterfrågekurvan vara en horisontell linje vid det utifrån givna priset (MRH = MRA = p). Företagets produktionsvolym bestäms av att marginalkostnaden hemma och marginalkostnaden utomlands är lika med priset. Avvägningen mellan hemmamarknadsförsäljning och utlandsförsäljning blir då obestämd. eftersom företaget kan sälja allt det producerar på endera av de två marknaderna.

Vidare är det uppenbart att perfekt konkurrens på enbart utlandsmark- naden är tillräckligt för att en reglering av utlandsproduktionen inte skall ha någon effekt på priset och därmed inte heller på exporten eller hemmamark— nadsförsäljningen.

En nödvändig förutsättning för att exporten skall påverkas av att utlandsproduktion tillåts är således att efterfrågan i utlandet inte är fullständigt elastisk. dvs. har ett sådant utseende som har antagits i figurerna 4.3 och 4.4. Huruvida denna förutsättning är uppfylld i praktiken är naturligtvis en empirisk fråga. Vi utgår emellertid tills vidare från att så är fallet.

Nettoresultatet av substitutions— och komplementaritetseffekter kan inte avgöras på a priori grunder utan är en empirisk fråga. Mycket talar emellertid för att ökad export av komplementära varor åtminstone delvis uppväger minskad export av samma varor som produceras utomlands. Så t. ex. finns det flera skäl för att förlägga just sammansättningsledet till utlandet. Detta produktionsled är ofta en relativt arbetskraftsintensiv process och därför relativt känsligt för lägre löneri utlandet. Transportkostnader och tullar— till följd av s. k. tulleskalering är ofta högre för en sammansatt produkt än för komponenter. Praktiskt taget alla svenska företag med produktion utom— lands exporterar också insatsvaror till sina utländska produktionsbolag.”

En annan typ av komplementaritet uppstår på grund av vissa "institutio- nella" faktorer. En sådan. som sannolikt är viktig i praktiken. är krav från värdlandets sida att åtminstone en del av företagets försäljningi landet utgörs av varor som tillverkats lokalt eller. mer subtilt, offentlig upphandling som diskriminerar mot utländska tillverkare. En sådan politik kan motiveras av 1 försvarspolitiska överväganden (som är fallet med vissa produkter) eller vara en del av en medveten utvecklingspolitik (som i flertalet u-länder). Vanligtvis gäller kravet på lokal tillverkning endast en del av företagets produktion medan resten får utgöra importerade varor. förutsatt att företaget faktiskt producerari landet. Effekten av att tillåta utlandsproduktion i sådana fall är naturligtvis enbart positiv. eftersom företagets export till landet är helt beroende av att utlandsproduktion finns.

Indirekt. och på längre sikt. kan utlandsproduktion också ha en gynnsam effekt på grund av att utlandsproduktion tillåter de utlandsinvesterande företagen att växa sig större och ökad storlek möjliggör ökade investeringar i konkurrenshöjande verksamhet. Utan utlandsproduktion skulle de stora svenska multinationella företagen inte kunna upprätthålla samma nivå på FoU-verksamhet eller samma vitt förgrenade nät av egna försäljningsbolag runt om i världen. Man kan över huvud taget fråga sig hur de skulle kunnat hävda sig på utlandsmarknaderna i dag om de från början varit hänvisade enbart till produktion i och export från Sverige. Men detta gäller i en allt-eller-intet jämförelse. För marginella inskränkningar i utlandsproduk- tionens omfattning är denna indirekta effekt sannolikt inte viktig jämfört med de tidigare nämnda.

4.5.3 Empirisk analys av svenska företag: Bakgrund och tolkning

I len nyligen avslutad studie har jag sökt empiriskt bestämma effekten av att svenska företag tillåts producera utomlands på samma företags export. Med hänsyn till att frågeställningen är både komplicerad och kontroversiell är det motiverat att här säga något om den analysmetod jag använt och hur den förhåller sig till den som använts i tidigare undersökningar.

Analysen är baserad på data för samtliga svenska företag som bedriver produktion utomlands och är såtillvida — i motsats till fallstudier och urvalsundersökningar — generell. Den utnyttjar ett ekonometriskt skatt- ningsförfarande — multipel regressionsaimlys i två steg som tillåter att man fastställer den partiella effekt som går från ökad utlandsproduktion (till följd av minskad reglering) till exporten. Den skattade effekten bygger därför inte på subjektiva värderingar angående vad alternativet till utlandsproduktion SOU 1980:51 Valutaregleringen och direkta investeringar 251

34 Effekten på exporten från andra svenska före- tag - konkurrenter och underleverantörer — dis- kuteras i avsnitt 4.5.4.

skulle ha varit. Den fångar inte heller upp inverkan på exporten av andra förklaringsfaktorer eller det dubbelriktade orsakssamband som finns mellan två simultant bestämda variabler. Den skattade effekten skiljer sig häri- genom på ett avgörande sätt från vad som presenterats i tidigare. framför allt amerikanska, undersökningar.35

Innebörden av min analys kan illustreras genom en jämförelse med den inledningsvis refererade amerikanska studien. som kom fram till att amerikanska utlandsinvesteringar kan ha inneburit ett bortfall på 1,3 miljoner arbetstillfällen. (U.S. Tariff Commission, ibid.) Den amerikanska utredningen arbetade med olika antaganden om vad alternativet till utlandsproduktion från amerikanska företag skulle ha varit. Den negativa effekten på —1,3 miljoner arbetstillfällen var då resultatet av de mest ”pessimistiska” antagandena om alternativet till utlandsproduktion, nämli— gen att utan amerikanska företags produktion i utlandet skulle motsvarande produktion inte ha kommit till stånd utanför USA. Det mest ”optimistiska" antagandet om alternativet var att sådan produktion hade kommit till stånd. vilket gav vid handen att antalet arbetstillfällen i USA skulle ha ökat med 0.5 miljoner. Sanningen antogs ligga däremellan. dvs. mellan —l.3 och +0,5 miljoner arbetstillfällen. Men var däremellan blir var och ens bedömning och beror på vad man tror om konkurrensförhållanden på utlandsmarknaderna. dvs. i vilken utsträckning amerikanska företags utlandsproduktion skulle kunna ha ersatts av utländska företags produktion. Bestämningen av ett sådant intervall är belysande, men den kontroversiella frågan om huruvida effekten av att tillåta utlandsproduktion är positiv eller negativ kvarstår uppenbarligen. Poängen med min analys är att subjektiva bedömningar av var i detta intervall effekten verkligen ligger blir onödiga. eftersom jag sökt skatta storleken på denna effekt direkt.

Även om den här redovisade analysen i flera avseenden innebär en förbättring jämfört med tidigare studier kan den självfallet inte göra anspråk på att ge fullkomliga eller slutgiltiga svar. Bättre teoretiska modeller. bättre data och bättre analysmetoder ger alltid bättre svar. Analysen ger oss emellertid en bättre vetenskaplig grund att stå på än tillgängliga alternativ när det gäller att bedöma de sannolika effekterna av att tillåta utlandsproduk- tion. Det är viktigt att understryka att det är mot denna bakgrund

35 Flera tidigare undersökningar, t. ex. Business International (1970) och US. Tariff Commission (1973), har dragit slutsatser om utlandsproduktionens effekt på exporten enbart genom att jämföra de multinationella företagens större export med de icke-multinationella företagens, utan hänsyn till andra faktorer som skulle kunna förklara sådana skillnader. Andra, t. ex. _Reddaway (1968). Hufbauer och Adler (1968) och Stobaugh et al. (1972) har beräknat effekten på grundval av vad de bedömer år sannolika, men som inte desto mindre är otestade, antaganden om vad alternativet till utlandsproduktionen skulle ha varit. Ett par studier, nämligen Horst (1974) och Lipsey och Weiss (1976). har använt multipel regressionsanalys för att fastställa det partiella sambandet mellan utlandsproduktion och export. Men dess studier har byggt på enstegsskattningar, vilket är en otillfredsställande metod vid skattning av simultana samband. (Den innebär både bias och inkonsistens.) En jämförelse mellan resultaten från enstegsskattningar med dem från tvåstegsskattningar på svenska data visar att den förra starkt överskattar den positiva effekten på exporten. Det tyder på att den positiva effekt som redovisas i dessa studier är en överskattning.

analysresultaten skall ses.

Den nuvarande regleringspolitiken, liksom över huvud taget alla uppfatt- ningar om utlandsinvesteringarnas effekter som framkommer i debatten, bygger på mer eller mindre explicita och mer eller mindre väl underbyggda teoretiska modeller av orsakssambanden och bedömningar av den kvantita- tiva betydelsen av olika faktorer. Självfallet kan också dessa uppfattningar kritiseras på vetenskapliga grunder, inte bara för sina implicita antaganden och modellsamband utan framför allt för sina otestade slutsatser. Detta är värt ett påpekande eftersom man ibland möter uppfattningen att teoretisk och empirisk analys skulle vara en esoterisk syssla för akademiker utan praktisk relevans.

4.5.4 Resultaten

Analysresultaten kan sammanfattas på följande sätt.36 Ökad utlandsproduk- tion från svenska företag leder till ökad export av varor som är komplemen— tära till utlandsproduktionen och en minskad export av varor som är icke-komplementära till, eller substitut för, utlandsproduktionen. De utlandsinvesterande företagens komplementära export ökar med i genom- snitt 15 kr. för varje ökning av utlandsproduktionen med 100 kr., medan deras icke-komplementära export minskar med 9 kr. Detta är genomsnitts— siffror. De skattade sambanden är inte linjära utan visar att storleken på effekterna avtar med ökad storlek på utlandsproduktionen. Vid lägre värden på utlandsproduktionen är effekterna större och vid högre värden är de mindre än de genomsnittliga, i båda fallen med bibehållet tecken. Nettoeffekten av dessa motsatta effekter är således en svagt positiv effekt på de utlandsinvesterande företagens export till länder där de bedriver produktion, i genomsnitt i storleksordningen 6 kr. per 100 kr. ökning av utlandsproduktionen.

Den skattade effekten kan tyckas liten. inte minst mot bakgrund av den livaktiga debatten. Men den är varken förvånande eller orimlig när man betänker vad som faktiskt ligger bakom. Den beror ju ytterst på priskäns- ligheten i efterfrågan på företagens produkter och på elasticiteten i utbudsfunktionen vid produktion hemma för export (jfr figur 4.3). Om priskänsligheten är hög, dvs. företagen konkurrerar på en marknad där det finns flera andra producenter av likartade produkter, som svenska företag kan antas göra på utlandsmarknaderna. kan effekterna inte vara särskilt stora. Ökad utlandsproduktion har då en liten effekt på priset i utlandet och därmed också på företagets export av substitut och komplementära varor.

Det är emellertid viktigt att understryka att de skattade exporteffekterna gäller marginella förändringar i utlandsproduktionen på kort sikt. För ett längre tidsperspektiv är det nödvändigt att till dessa lägga den sannolikt positiva effekten företagens utlandstillväxt har för deras totala konkurrens- kraft. Som nämnts ovan sammanhänger denna med storföretags- och specialiseringsfördelar som möjliggörs av att utlandsproduktionen tillåts öka. Denna indirekta effekt är svår att mäta. men det råder knappast någon oenighet om att den finns och att den kan vara betydande.

Man kan fråga sig varför frågan om "utlandsproduktionens effekt på

36 En utförligare redo- visning återfinns i Ap- pendix och i Swedenborg (1979).

exporten" skapat så mycken debatt — inte bara i Sverige utan även i andra utlandsirwesterande länder sotn USA och England — när effekterna är så små. Till stor del har det berott på osäkerhet om vad alternativet till utlandsproduktion skulle varit och i vilken utsträckning utlandsmarknaderna hade kunnat förses via export. Resultaten av min analys tyder på att de inte hade kunnat förses via export. att utan utlandspr'oduktion hade dessa marknader i stort varit förlorade för företagen. Den skattade substitutions— effekten innebär ju att i genomsnitt endast 9 procent av den försiiljningsök- ning som kommer från de utlandsproducerande företagen hade kunnat utgöra export från Sverige. De resterande 91 procenten av produktionsök- ningen representerar således en nettoökning av företagens utländska marknadsandelar.

Sammanlagt innebär resultaten att svenska företag inte bara vinner i utländska marknadsandelar utan också lyckas exportera något mer om de inte förhindras att förlägga en del av tillverkningen utomlands. Produktions— inriktningen i Sverige förändras samtidigt och mer än den skattade nettoeffekten pä exporten antyder. Den förändras från den typ av varor som produceras utomlands till komplementär produktion.

Det viktiga att notera är emellertid inte den exakta storleken på den skattade effekten utan att den är positiv. Detta resultat är viktigt. inte för att ökad export är ett mål i sig utan för att det eliminerar ett av de skäl som för närvarande anges till grund för kontroll av företagens utlandsirwesteringar under den svenska valutaregleringen. Det är också betydelsefullt för att det har implikationer för effekter på sysselsättning och inkomster. vilket är mål för den ekonomiska politiken.

4.5.5 Makroekonomiska implikationer

Den positiva effekten av svenska företags utlandsproduktion på de utlandsinvesterande företagens export betyder. om den inte uppvägs av motverkande effekter i ekonomin i övrigt. att betalningsbalansunderskottet till följd av investeringsutflödet blir mindre. Finansieringskrzwct. alternativt pressen att devalvera. blir mindre.

Men vad kan vi säga om effekterna i hela ekonomin? Uppvägs den positiva effekten på de utlandsinvesterande företagens export av andra förändringar? Vad som är viktigare. kan vi säga något om effekterna pä resursallokering och relativ efterfrågan på produktionsfaktoret"?

Det finns två sorters effekter att ta hänsyn till. Den första är att utlandsproduktionen kan påverka exporten från icke utlandsinvesterande företag i Sverige. Det förutsätter att det finns en interdependens till följd av substitutions— eller komplementaritctsförhållanden mellan utlandsproduk— tionen och dessa företags export. dvs. att andra svenska företag är konkurrenter eller underleverantörer till de utlandsinvesterande företagen. Med differentierade produkter och vertikalt integrerade företag bör dessa effekter emellertid vara ganska små jämfört med dem som vi har redovisat i det föregående. Nettoeffekten är visserligen osäker (! priori men mycket talar för att komplementaritetseffekten dominerar över substitutionseffekten när det gäller svenska företag. Antalet inhemska producenter av närliggande substitut är mycket litet i flertalet svenska branscher exempelvis inom

kullager. teleprodukter. hushållskapitalvaror — på grund av hemmamarkna- dens litenhet. Dessutom drabbar inte konkurrensen från utlandsproduktio- nen dessa företag mer än den drabbar det stora antalet konkurrenter i utlandet. Beroendet av underleverantörer. varav några är svenska. kan däremot vara betydande. Tillgängliga uppgifter tyder ändå på att sådan komplementär export från svenska underleverantörer i praktiken är försumbar. (Se Swedenborg. 1973.)

Den andra effekten är den som uppstår via faktormarknader' vid full sysselsättning i investerarlandet. Ökad efterfrågan på de utlandsinvesteran- de företagens export innebär att dessa företag kommer att öka sin produktion hemma. De kommer att göra det genom att dra till sig produktionsfaktorer från den icke-utlandsproducerande sektorn. vilket tvingar denna sektor att krympa. De företag i den icke-utlandsproducerande sektorn som i första hand kommer att påverkas av höjda faktorpriser är marginella producenter i den irnportkonkurrerande industrin eller i den från internationell konkur- rens skyddade sektorn. Följaktligen borde utlandsproduktion innebära en viss produktionsminskning i dessa sektorer och en viss ökning av import- efterfrågan.37 l Nettoeffekten på bytesbalansen av de utlandsinvesterande företagens

exportökning. å ena sidan. och en produktionstninskning i den importkon- kurrerande industrin. å den andra. iir (återigen) osäker u priori. Men frågan är inte heller väsentlig. eftersom ett bytesbalansöverskott inte kan vara ett mål i sig.

Ökad export — eventuellt kombinerad med ökad import — innebär ökad specialisering mellan länder i enlighet med ländernas komparativa fördelar. Detta. i sin tur. innebär en högre nationalinkomst. Det innebär också ökad efterfrågan på produktionsfaktorer som används relativt intensivt i export- industrin och en minskad efterfrågan på produktionsfaktorer som används relativt intensivt i den importkonkurrerande industrin. Relativa faktorin— komster borde förändras på motsvarande sätt. Detta anger i vilken riktning eventuella förändringar kommer att äga rum. Den faktiska förändringen i resursallokering och relativa faktorinkomster kan vara obetydlig. åtminstone pa kort sikt.

4.5.6 Sainmanfattande synpunkter

I debatten talas det ofta om att "utflyttningen av företagens produktion" innebär en export av arbetstillfällen. Ibland kanske man t.o.m. kan observera att en svensk fabrik läggs ned för att återuppstå i ett annat land. Som jag understrukit i detta avsnitt betyder detta inte nödvändigtvis att produktionen i Sverige hade kunnat vara större om företagen inte hade tillatits förlägga produktion utomlands. De faktorer som leder till att produktionen förläggs utomlands betyder samtidigt försämrade betingelser för svensk export. Den för ekonomisk 37Vid mindre än full politik relevanta frågan är hur mycket större eller mindre produktionen i och sysselsättning innebär exporten från Sverige skulle vara om utlandsproduktionen inte tilläts en ökad efterfrågan På ök'i arbetskraft främst ökad (. S _ d f . _. l' l h" 1 l sysselsättning. utan en .; . ,. . . . . . . . . .. . .. _ _ » rret pa en ragan ar. en igt ( e ar presenterac e resu täten for svenska notsvarande krympnrng utlandsinvesterande företag. att exporten är i allmänhet något högre än den av andra sektorer.

annars skulle ha varit. I den mån utlandsproduktionen är förenad med minskad export från Sverige skulle exportminskningen således ha ägt rum även om utlandsproduktionen inte hade tillåtits öka. Utlandsproduktionen innebär visserligen ett mindre bortfall av konkurrerande export. men detta uppvägs mer än väl av en ökning av annan, komplementär export. Den ändrade exportsammansättningen implicerar att produktionsinriktningen i Sverige förändras, från den typ av varor som produceras i utlandet till varor som är komplementära till utlandsproduktionen.

Den ändrade resursallokeringen i Sverige till följd av att företagen tillåts producera utomlands kan naturligtvis ge upphov till omstållningsproblem för arbetskraften på kort sikt: vikande sysselsättning inom viss produktion eller vid vissa företag, ökande inom andra. Dessa omställningsproblem borde normalt sett inte vara större än de som ständigt uppstår till följd av skiftningar i efterfråge- eller utbudsförhållanden både i Sverige och utomlands. Snarare borde de vara mindre eftersom de huvudsakligen äger rum inom ett och samma företag.

I den mån omställningen leder till varaktiga sysselsättningsproblem kan det inte räknas som en effekt av utlandsproduktionen. Sysselsättningsnivån och det totala resursutnyttjandet i landet är ju en fråga för den ekonomiska politiken. På längre sikt bör därför de enda effekterna av ökad utlandspro- duktion vara på inkomster och inkomstfördelning mellan olika typer av arbetskraft i landet. I den mån utlandsproduktionen innebär att exporten är större än den annars skulle ha varit är dessa effekter desamma som de som följer av ökad specialisering och utrikeshandel.

4.6 Slutsatser och implikationer för valutaregleringen

Valutaregleringen stipulerar, i sin nuvarande utformning. att utlandsinves- teringar endast bör tillåtas om de är exportfrämjande eller i övrigt förmånliga från bytesbalanssynpunkt. Den medger även att industri- och sysselsättnings- politiska strävanden beaktas vid tillståndsprövningen. Bytesbalanskriteriet betyder att en hög avkastning på utlandsinvesteringen inte är ett tillräckligt skäl för att investeringen skall tillåtas, något som också sägs explicit i regleringen.

Om vi till en början lämnar det tveksamma i att bedöma de samhälls- ekonomiska effekterna av utlandsinvesteringar med utgångspunkt från bytesbalansmässiga kriterier därhän. bör en slutsats av diskussionen i det föregående vara att det är oerhört vanskligt att göra dessa bedömningar i enskilda fall. Detta gäller inte bara handläggande tjänstemän inom riksbanken, som har att fatta avgörandet, utan även det berörda företaget (och dess anställda) som lämnar underlag för beslutet.

De i valutaregleringen fastställda kriterierna förutsätter ju att det är möjligt att bedöma i varje enskilt fall: 1) vad som skulle hända med företagets export om företaget inte beviljas tillstånd att producera utomlands, 2) hur företagets konkurrenskraft på lång sikt skulle påverkas om det inte tilläts växa sig stort på utlandsmarknaderna och 3) vad alternativanvändningen av eventuellt friställda resurser i Sverige skulle vara.

Det är möjligt att, som jag har sökt göra. ge vissa generella svar på dessa

frågor på grundval av en analys av historiska data. Det torde vara omöjligt att ge några enkla tumregler för hur en sådan bedömning skulle göras i enskilda fall. Sådana bedömningar måste under alla omständigheter bli ytterst osäkra.

I praktiken försöker inte heller riksbanken att göra de bedömningar som förutsätts i regleringen. Man förlitar sig helt på företagens uppgifter. Kontrollen i varje fall när det gäller industriinvesteringar inskränker sig främst till att söka avgöra om det rör sig om en direktinvestering och inte en portföljinvestering, dvs. utgör huvudsakligen en tillämpning av Höganäsvill- koren (jfr avsnitt 4.2). Situationen är emellertid annorlunda för andra än industriföretag. Ansökningar om direkta investeringar i annan än industriell verksamhet — exempelvis i hotellverksamhet eller annan tjänsteproduktion avslås således ibland med hänvisning till bytesbalanskriteriet i valutaregle- ringen. Detta är naturligtvis olyckligt. eftersom det står klart att effekten på bytesbalansen är ett mycket ofullständigt sätt att mäta den samhällseko- nomiska avkastningen på investeringar i utlandet såväl som i Sverige.

Eftersom det finns skäl — både på teoretiska och empiriska grunder — att förmoda att utlandsinvesteringar inte skulle ha allvarliga negativa effekter på samhällsekonomin. utan snarare tvärtom. borde. enligt min mening. slutsatsen vara att man skulle upphöra med den del av den nuvarande tillståndsprövningen för utlandsinvesteringar som inte sammanhänger med Höganåsvillkoren eller förbudet mot portföljinvesteringar.

Samma argument kan användas mot kravet att utlandsinvesteringar skall finansieras genom utländsk upplåning. Effekten av detta krav är visserligen förhållandevis entydig. Det minskar belastningen på betalningsbalansen av ett investeringsutflöde till priset av höjda finansieringskostnader för företa- gen och att vissa utlandsinvesteringar förmodligen inte kommer till stånd.

Huruvida kostnaderna för finansiering av ett betalningsbalansunderskott givet att man inte vill anpassa sig till detta genom devalvering — bör läggas på just de utlandsinvesterande företagen eller på samhället i stort är en fördelningsfråga. Man kan emellertid lika gärna fråga sig varför inte varuimportörer skall åläggas kravet att minska belastningen på betalnings— balansen genom utländsk upplåning eller genom att generera en motsvaran- de varuexport. Med andra ord. varför skall en viss utlandstransaktion direkta investeringar — vara självfinansierande ur betalningsbalanssyn- punkt?

Ur samhällsekonomisk synpunkt bör kriteriet i stället vara att utlandsin- vesteringarna genererar en högre avkastning än investeringarna i Sverige med hänsyn tagen till omfördelningen av skatteintäkter mellan länder. Även detta kriterium är svårt att tillämpa. Det enda man med säkerhet kan utgå ifrån är att det tillståndssökande företaget bedömer utlandsinvesteringen som lönsam ur hela koncernens synpunkt och att företagets lönsamhetskalkyl baseras på avkastningen efter skatt.

Det sistnämnda skulle kunna utgöra ett argument för att kräva utlandsfi- nansiering. Beskattning av vinsten i utlandet skapar ju en avvikelse mellan nationell och privatekonomisk lönsamhet. Om kriteriet på samhällsekono— misk lönsamhet kunde uttryckas så enkelt som att avkastningen i utlandet efter skatt måste överstiga avkastningen i Sverige före skattRX leder en företagsekonomisk lönsamhetskalkyl till ett ur svensk synpunkt för stort

38 Det förutsätter bl. a. att avkastningen på ut- landsinvesteringar upp— står som vinst i utlandet och inte som ökad lön— samhet på den svenska verksamheten. Det för— utsätter också att den samhällsekonomiska avkastningen på inves- teringar i Sverige svarar mot företagens vinst före skatt.

kapitalutflöde.

Kravet på finansiering av utlandsinvesteringarna på utländska kapital- marknader motverkar detta. Kapitalutflödet blir mindre och utlandsinves- teringarna kommer inte i samma utsträckning — via anpassning till ett betalningsbalansunderskott att kunna återverka på den inhemska kapital- bildningen. Samtidigt innebär det att utlandsinvesteringarna inte leder till den resursomfördelning mellan länder som motiveras av olikheter i kapitalavkastning och följaktligen inte heller ger de globala allokeringsvins— ter som beskrivs i utrikeshandelsteorin. Vidare, i den mån en påtvingad utlandsfinansiering innebär att svenska företags utlandsproduktion blir mindre, reduceras de ovan redovisade positiva effekterna på svensk export och på svenska företags konkurrenskraft av denna verksamhet. Kravet på utlandsfinansiering blir därigenom ett tveeggat svärd.

Appendix 4:1 Den teoretiska modellen

Här återges endast en starkt sammandragen version av den modell som används i texten och som presenteras utförligare i Swedenborg (1979).

Företagets pris- och kostnadsfunktioner hemma (H) och utomlands (A) kan skrivas

PH = fH (Orrsx) (1)

PA = fA (QA + Sx) (2)

CH = En (QH) (3)

CA = gA (OA) (4)

där QH—SX = hemmamarknadsförsäljning (produktion hemma minus export)

OA + SX = total utlandsförsäljning (produktion utomlands plus export)

”= PH (QH _ Sx) + PA (QA + Sx) _ CH _ CA (5)

Vinstmaximering betyder

' och vinstfunktionen ] l

5 71 _ ÖPH _ _ öCH _

5. QH _ 5 QH (QH SX) + PH 8 QH 0 (6) 5 rr _ (SPA _ 5 CA _ Ö QA _ Ö QA (QA + SX) + PA 5 QA = 0 (7) ö 7r _ _ 5PH _ _ (SPA _ _ 5 Sx _ ÖQH (QH Sx) PH + SOA (OA + Sx) + PA _ 0 (8)

Modellen har följande principiella utseende

fi (QH. Sx- Mr ————— Mn) = 0 (9) f: (Sx— QA- Hi ----- :U'n) = 0 (10) fx (QH- Sx, QA» :'le - - - - Mn) = 0 (11) där QH, SX och Q,( är endogena variabler och ul . . . .nnär paramet'rari pris- och kostnadsfunktionerna.

Inom ramen för denna modell kan man inte tala om effekten av QA på QH (eller SX). De endogena variablerna bestäms simultant när de exogena variablerna förändras. Det finns inte heller något entydigt samband mellan de endogena variablerna. Systemet kan genom substitution reduceras till

år (QH— QA- Mi ----- Mn) = 0 (12) &: (QH— OA» #] ----- Mn) = 0 (13) vilket betyder att det finns två olika relationer mellan QH och QA för en given uppsättning 1.1.1, . . . . pm, nämligen (12) och (13).

Situationen förändras om utlandsproduktionen. QA. genom ekonomisk- politiska åtgärder bestäms exogent. Ekvation (7) — som svarar mot (10) försvinner då. eftersom utlandsproduktionen inte tillåts variera så att detta vinstmaximeringsvillkor uppfylls. De två återstående ekvationerna, (6) och ' (8). kan lösas i reducerad form som en funktion av de exogena variablerna

1I—"örklaringsvz'irdena i tidsserier är ofta höga på grund av gemensam- ma tidstrender i variab— lerna. Förklaringsvärdet i tvärsnittet kan höjas bara genom att uttrycka den beroende variabeln i absolut storlek.

2 Intriligator (1978) säger att tvåstegsmetoden fungerar dåligt om för- klaringsvärdena (R2) i första steget är "för små", dvs nära noll, och skiljer sig inte från en- stegsskattningar om för— klaringsvärdena i första steget är "för höga",

dvs nära 1. Det är en— dast för "mellanliggan- de" värden på R2 i för- sta steget som tvåstegs- metoden är meningsfull. (Se ibid. s 392.)

enbart, dvs #1, . . . . ,u.n och ÖA. Teoretiskt bestäms effekten på QH och SX av en förändring i QA genom total differentiering av dessa ekvationer.

Skattning genom two-stage least squares

För att skatta effekten av ÖA empiriskt krävs att utlandsproduktionen faktiskt är en exogen variabel i skattningsekvationen. Detta skulle inte vara något problem om utlandsproduktionen faktiskt var reglerad och vi kunde observera exogena förändringar i ÖA till följd av ändrade regleringar. Så är emellertid inte fallet, utan vi vill kunna besvara den hypotetiska frågan om vilken effekt det skulle ha om vi kontrollerade QA.

Teoretiskt kan vi lösa det med hjälp av ett skattningsförfarande i två steg som gör QA exogen i den relevanta skattningsekvationen. Tvåstegsmetoden (two-stage least squares) innebär att man skattar OA med hjälp av värden på de exogena variablerna i första steget. I det andra steget använder man det skattade värdet för att bestämma utlandsproduktionens partiella effekt på exporten. Det skattade värdet. i motsats till det faktiska värdet. är en exogen variabel i modellen, vilket eliminerar den bias och inkonsistens som finns i enstegsskattningar (ordinary—least-squares) av detta samband. Metoden förutsätter att strukturekvationen för QA är identifierad med avseende på de exogena variablerna. I vårt fall betyder det att QA ekvationen måste innehålla åtminstone en exogen variabel. vars koefficient kan sättas lika med noll i de andra strukturekvationerna.

Regressionsskattningarna

Effekten av exogena förändringar i utlandsproduktionen har skattats med multipel regressionsanalys på ett tvärsnitt över svenska industriföretag med produktion utomlands 1974. Tvärsnitten har varit både över koncernernas totala utlandsverksamhet och över deras produktion i olika länder.

I första steget har utlandsproduktionen skattats. Den beroende variabeln. SQ/SH, mäts som storleken på utlandsproduktionen relativt till storleken på hemmamarknadsförsäljningen. Regr la (tabell A. 1) visar hur vissa företags— och branschkarakteristika förklarar skillnader mellan företag i utlandspro— duktionens relativa storlek totalt. Regr 2a (tabell A.2) visar därutöver hur vissa länderkarakteristika förklarar skillnader i utlandsproduktionens relati- va storlek i olika länder. Inverkan av dessa förklaringsfaktorer har ett intresse i sig. Men i detta sammanhang kan vi nöja oss med att konstatera att flertalet är signifikanta och regr la förklarar 44 % av variationen i skillnader mellan företag i utlandsproduktionens relativa storlek och regr 2a 23 % av variationen mellan företagens utlandsproduktion i olika länder. Detta är fullt tillfredsställande nivåer på förklaringsvärdena med hänsyn till att regressio- nerna är gjorda på ett tvärsnittsmaterial över enskilda företag. där storlekseffekter har rensats bort.' Det är också tillräckligt för att det skall vara meningsfullt att använda tvåstegsmetoden.2 Vidare är det (ur modell— teknisk synpunkt) viktigt att notera att åldern på företagens utlandsproduk- tion (YR) är en viktig förklaringsvariabel i båda regressionerna. Det är nämligen den variabel som tillåter oss att identifiera ekvationen för

Tabell A.] Tvåstegsskattning av utlandsproduktionens effekt på total export och på komplementär och icke-komplementär export. (Logaritmisk form)

Regr. Beroende Konstant Oberoendevariabler DF R2 F nr variabel

R&D LS NR SC YR

5"

sQ/sH —7.84 8.82* 1.62** 0.68 NI 0.78 0.44 14.96*** (1.89) (2.30) (1.13) (5.99)

sx/sH —2.69 7.03 1 NI 0.85 0.22:% 0.17 0.20 6.69” * (1.58) (1.54) (1.92) (1.32)

sXS/sH —2.81 5.07 NI 0.74 0.21* 0.15 87 0.14 4.72*** (1.09) (1.28) (1.80) (1.08)

SXC/SH —0,13 13.86” NI NI 1.86** —0.28 0.49** 77 0.24 7.30*** (2.15) (2.29) (1.66) (2.57)

. !

NI = variabeln inte inkluderad i regressionen beroende på attt ( 1. Eftersom variablerna är i log form är regressionskoefficienterna elasticiteter. dvs. visar den procentuella förändringen i den beroende variabeln när den oberoende

variabeln ökar med 1 procent. t-värden anges inom parentes. * ** *** anger signifikans på 0.10. 0.05 och 0.01 nivån respektive. R3 har korrigerats för antalet frihetsgrader (DF).

Definitioner:

= utlandsproduktion/hemmamarknadsförsäljning

export/hemmamarknadsförsäljning icke-komplementär export/hemmamarknadsförsäljning

komplementär export/hemmamarknadsförsäljning

R&D = FoU-intensitet (forsknings- och utvecklingskostnader/svenska koncernföretagens omsättning) LS = arbetskraftens kvalifikationsnivå (mätt som lön per anställd)

KL = kapitalintensitet (fasta anläggningstillgångar/antal anställda)

NR = "råvaruintensitet" (dummy—variabel för massa- och pappers- samt stålindustrin)

SC = "skalekonomi" (genomsnittlig anläggningsstorlek)

YR = ålder på företagens utlandsproduktion (1974 minus etableringsår)

-= skattat (enl. regl. la) värde på utlandsproduktionens relativa storlek

Tabell A.2 Tvåstegsskattning av utlandsproduktionens effekt på total export och på komplementär och icke-komplementär export till olika länder. (Logaritmisk form)

Regr. Beroende Kons- Oberoende variabler DF R2 F nr variabel tant

R&D LS KL GDP GDP/cap TU Wj/WH YR SQ ?

2a SQ/SH —4,53 2,18*** Nl ' 1,03*** -0,39** 0,26*** 0,41* NI 0,48*** O,91*** 292 0,2314,09*** (3,52) (2,59) (3,98) (4,20) (1,95) (2,72) (6,27) 2b sx/sH —19,13 NI 1,35” —0,32 1,22*** 0,30*** 0,33*** 0,53*** 1,75*** Nl 0,21 271 0,2512,66*** . . (2,03) (1,98) (3,17) (2,87) (4,25) (3,35) (5,52) (1,62) 2c sXS-/sH —18,61 5,49* 1,34 NI 1,93w NI 0.67*** 0,12 2,54*** 0,25 —0,28* 216 0,3314,66*” (1,69) (1,37) (5,46) (6,95) (6,73) (1,07) (1,83) 2d SXC/SH —10,43 5,18* NI —O.68*** 1,41*** 0,26* NI 0,61*** 0,93** NI 0,67***256 0,13 6,70*** (1,77) (2,82) (2,41) (1,70) (2,76) (2.18) (4,08)

t-värden anges inom parentes. *, **, *** anger signifikans på 0,10, 0,05 och 0,01 nivån respektive. R2 har korrigerats för antalet frihetsgrader (DF). NI = variabeln inte inkluderad i regressionen beroende på att t ( 1.

Eftersom variablerna är i log form är regressionskoefficienterna elasticiteter, dvs. visar den procentuella förändringen i den beroende variabeln när den oberoende variabeln ökar med 1 procent.

Definitioner: SO

De beroende variablerna ocl' S—- och YR definieras som i tabell A.] utom att de gäller per land. R&D. LS, KL. NR, SC definieras som i tabell A.]. H

GDP = (real) BNP i varje land

GDP/cap = (real) BNP per capita i varje land

TU = dummy-variabel för handelshinder (= 1 för EFTA—ländcr) wj/wH = lön per arbetare i producerande dotterföretag relativt till lön per arbetare i svenska koncernföretag

utlandsproduktionen (jfr ovan) och därmed koefficienten framför utlands- produktionen i det andra skattningssteget.

Regressionerna lb och 2b utgör det andra skattningssteget. Den beroende variabeln är nu exportens relativa storlek som förklaras av samma exogena variabler som utlandsproduktionen (exklusive YR) samt det (i steg 1) skattade värdet på utlandsproduktionen. I det* här sammanhanget är vi endast intresserade av koefficienten framför (Sx/SH) som visar den partiella effekten på exporten av att utlandsproduktionen tillåts öka. Förklaringsvär- det på ekvationen som helhet kan vi däremot lämna därhän.

Som framgår av regr1b och 2b har en (exogen) ökning av utlandsproduk- tionen ingen signifikant effekt på företagens export totalt eller till enskilda länder.

Bilden förändras emellertid om vi delar upp företagens export på varor som är komplementära till företagens utlandsproduktion. Komplementära varor är sådana vars försäljning ökar när utlandsproduktionen ökar. Icke-komplementära varor är sådana vars försäljning är opåverkad eller minskar när utlandsproduktionen ökar (beroende på om de är oberoende av eller substitut för de utlandsproducerade varorna).3

Regr lc och Id visar att en (exogen) ökning av utlandsproduktionen leder till en signifikant ökning av företagens komplementära export totalt men lämnar övrig, icke—komplementär export oförändrad. Regr 2c och 2d visar att effekten på exporten till de länder där företagen faktiskt bedriver produktion är större och mer signifikant. Effekten på komplementär export är här starkt positiv medan effekten på övrig, icke-komplementär, export är negativ.

De olika resultaten i de olika skattningsekvationerna är knappast förvånande. Utlandsproduktionens effekt på exporten bör framträda tydli— gast när man delar upp exporten på komplementär och icke-komplementär export (eftersom dessa kan förväntas påverkas på olika sätt) och när man ser

3 Den empiriska definitionen av komplementär respektive icke-komplementär export kan diskuteras. Komplementära varor definieras här som varor som säljs till de producerande dotterbolagen i utlandet. Denna export består dels av sådana varor som används i den utländska tillverkningen (halvfabrikat och komponenter), dels av varor som återförsäljs utan vidare bearbetning. Den förstnämnda typen är otvetydigt komplementära varor. Den andra typen behöver inte vara det. men mycket talar för att man inte exporterar varor till produktionsföretagen som konkurrerar med dem som tillverkas av samma företag. All övrig export till landet definieras som icke- komplementär och antas innehålla såväl varor som utgör substitut för de utlandspro- ducerade som de som är oberoende av utlandsproduktionen. I den mån definitionerna innebär att den komplementära exporten överskattas kommer det att leda till att vi underskattar den (förväntade) positiva effekten på sådan export. Denna positiva effekt kommer ju att motverkas av att den felaktigt inkluderade icke-komplementära exporten inte förändras alls eller förändras i motsatt riktning. Om definitionerna innebär att den komplementära exporten underskattas, kommer vi på motsvarande sätt att underskatta den (förväntat) negativa effekten på icke- komplementär export, eftersom denna då felaktigt inkluderar komplementär export. En överskattning av den komplementära exporten innebär således att effekten blir mindre positiv än den annars skulle vara, medan en överskattning av den icke—komplementära exporten innebär att effekten blir mindre negativ än den annars skulle vara.

4Ett skäl till att den negativa effekten är mindre signifikant kan vara att vi överskattat den icke—komplementära exporten. så att den kommit att innefatta en del komplementär ex- port. (Jfr föreg. fotnot.) Ett annat, och sannoli- kare, skäl är att den icke-komplementära exporten till stor del består av varor som är oberoende av utlands— produktionen.

på exporten till de länder där det faktiskt finns utlandsproduktion (eftersom det är i dessa länder utlandsproduktionen primärt påverkar efterfrågan på svensk export). I en mer aggregerad analys — som i regr lb och 2b _ försvagas och t. o. m. dränks denna effekt av andra inflytanden.

Regressionsresultaten visar således att det finns både en positiv och en negativ effekt på exporten och att den senare är mindre signifikant.J Men vilken av dessa effekter överväger?

””Effektkoefficienterna" i regr 2c och 2d är inte jämförbara eftersom de visar den procentuella förändringen i den komplementära respektive den icke-komplementära exportens relativa storlek när utlandsproduktionen ökar med 1 procent. En större procentuell ökning av den komplementära exporten behöver då inte innebära en positiv nettoeffekt om den komple- mentära exporten är liten jämfört tried den icke-komplementära export- en.

För att besvara frågan om vilken effekt som överväger måste vi räkna om till absoluta förändringar. vilket vi gör genom att multiplicera de skattade koefficienterna med storleken på exportkvoten relativt till storleken på utlandsproduktionskvoten. (Vi multiplicerar koefficienten framför S Å med

Sx SQ __/__ SH S11 )

S11 '

Då kan vi jämföra förändringen av den komplementära och icke- komplementära exporten i kronor när utlandsproduktionen ökar med. säg. 100 kr.

Eftersom de skattade effekterna inte är linjära (de är loglinjära) gäller de på så sätt kalkylerade effekterna endast för de värden för vilka de har beräknats. I tabell A.3 visas hur stora dessa effekter är när exportkvoten och utlandsproduktionskvoten är lika med medelvärdet. För lägre värden på dessa kvoter är effekterna större och för högre värden är de mindre, i båda fallen med bibehållet tecken.

Itabellen ser vi att en ökning av utlandsproduktionen med 100 kr i ett land leder till en ökning av den komplementära exporten till samma land med 15 kr. Den motverkas delvis av en minskning av icke-komplementär export på 9 kr. Nettoeffekten är positiv (6 kr).

Tabell A.3 Den skattade effekten av en ökning av utlandsproduktionen i ett land med ! krona på genomsnittsföretagets export till samma land

Variabel Medelvärde Elasticitetn Derivatab sQ/sH 0.0523 __

sX/sH 0,0373 ej signifikant ej signifikant st/SH 0,0172 —0,28 —0,09 SXC/SH 0,0113 0,67 0,15

" Är lika med regressionskoefficienten i tabell A.2. b Beräknat för medelvärdet.

Referenser

Bell. P.W.. "Private Capital Movements and the U.S. Balance-of—Payments Posi- tion". Joint Economic Committee. 87th Congress. an sess. Factors A_t'f'ccting thc Balance of Payments, 1962. Business International. Thc Effects of U.S. Corporate Foreign Investment l960—1970. Business International Corporation, New York. 1972. Caves. Richard E. and Ronald W. Jones. World Trade (HMI Payments — An Introduction. Little Brown and Company. Boston. 1973. Caves. Richard E.. "International Corporations: The Industrial Economics of Foreign Investment". Economica. February 1971. Helpman. Elhanan och Razin. Assaf. "Monopolistic Competition and Size Differen— ces as Causes of Factor Movements". Discussion paper presenterat vid Trade Theory Workshop. Institutet för internationell ekonomi. Stockholm. augusti 1980. Företagen. SOS. SCB. Stockholm (olika år). Horst. Thomas. "American Exports and Foreign Direct Investment". Discussion Paper Number 362. Harvard Institute of Economic Research. May 1974: also in Bergsten. Fred C.. Thomas Horst and Theodore H. Moran. American Multinatio- nals and American Interests. Brookings Institution. Washington. D.C.. 1978. Hutbauer. Gary C. and Michael F. Adler. Overseas thufacturing and the Balance of Payments. Tax Policy Research Study No. ]. Treasury Department, Washington. D.C.. 1968. Intriligator, Michael D.. Econometric Models, Techniques and Applications. North Holland. Amsterdam-Oxford 1978. Jones. Ronald W.. "International Capital Movements and the Theory of Tariffs and Trade", Quarterly Journal of Economics. February 1967. —. "Two-ness" in Trade Theory: Costs and Benefits. Special Papers in International Economics. No. 12. April 1977. International Finance Section. Department of Economics. Princeton University. 1977. -—, ”The Technology Factor in the Theory of International Trade". in Raymond Vernon. ed., The Technology Factor in International Trade. Columbia University Press, New York, 1970. _, "Comparative and Absolute Advantage". Discussion Paper presenterat vid Trade Theory Workshop, Institutet för internationell ekonomi. Stockholm. augusti

i 1980.

Kindleberger. Charles P., American Business Abroad. Six Lectures on Direct Investment. Yale University Press. New Haven. 1969. Lipsey. Robert E. and Merle Yahr Weiss. '"Exports and Foreign Investment in the Pharmaceutical Industry". NBER Working Paper87, January 1976. —. "Exports and Foreign Investment in Manufacturing Industries". NBER Working

Paper 13]. May 1976.

Lundgren, Nils, ”Internationella koncerner och löntagarfonder", i Löntagarna och kapitaltillväxten 2. Tre expertrapporter från utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten, SOU 1979:9. Stockholm 1979. Mundell, Robert A. , ”International Trade and Factor Mobility”, American Economic Review, June 1957. Reddaway, W.B. et al., Effects ofU. K. Direct Investment Overseas." An Interim Report. Cambridge University Press, Cambridge, 1967. —, Effects of U. K. Direct Investment Overseas: Final Report. Cambridge University Press, Cambridge, 1968. Stobaugh, Robert, et al., ”U.S. Multinational Enterprises and the U.S. Economy: A Research Study ofthe Major Industries that Accountfor 90 Per Cent of U. S. Foreign Direct Investment in Manufacturing”, Harward Graduate School of Business Administration, Boston, January 1972. Swedenborg. Birgitta. Den svenska industrins investeringar i utlandet. Industriens Utredningsinstitut, Stockholm, 1973. —. The Multinational Operations of Swedish Firms. An Analysis of Determinants and Effects, Industriens Utredningsinstitut, Stockholm 1979. U.S. Tariff Commission, Implications of Multinational Firms for World Trade and Investment andfor U.S. Trade and Labor, Report to the Committee on Finance of the United States and its Subcommittee on International Trade, TL Publication 537, Washington D.C., 1973. Utrikeshandeln, SCB. Stockholm (olika är).

5 Exchange Controls on Financial Capital Flows in Sweden — Implications for Costs ! to Firms, Effectiveness and Allocation

By Ph. D. Clas Wihlborg

Graduate School of Business Administration New York University and Institute for International Economic Studies

Stockholm University