med förslag till lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar, m.m.
Regeringens proposition
1984/85: 6
med förslag till lag om ändring i lagen (1976: 633) om kungörande av lagar och andra författningar, m. m.;
beslutad den 17 maj 1984.
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de åtgärder och ändamäl som framgår av föredra-
gandens hemställan.
På regeringens vägnar
OLOF PALME
CURT BOSTRÖM
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås regeringen få bemyndigande att föreskriva att en myndighets beslut om högsta tillåtna färdhastighet inte behöver kungöras enligt lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar. Vidare föreslås att tingsrätterna i fortsättningen skall vara sista instans vid prövning av beslut om felparkeringsavgifter enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. Slutligen förordas att verkställigheten av riksdagens beslut om mopedregistrering får anstå.
I Riksdagen 19841/85. I saml. Nr 6
I Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och
andra författningar
Härigenom föreskrivs att 2 och 9 §§ lägen (1976:633) om kungorande av
lagar och andra författningar! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
I fråga om undra författningar än lagar gäller att 4—95§ inte tillämpas pu en författning
1. som på grund av sekretesslagen (1980: 100) inte får lämnas ut till envar eller
”
2. som endast reglerar en ståtlig myndighets inre förhallanden eller förhållandet mellan statliga myndigheter inbördes. förutsatt att författningen inte innehäller något som kan vara av väsentligt intresse för utomstående eller för berörda arbetstagares eller uppdragstagares råttsställning.
Regeringen får föreskriva att lo- Regeringen får föreskriva dels att kala trafikföreskritfter inte behöver lokala trafikföreskrifter inte behökungöras på det sätt som anges i ver kungöras på det sätt som anges 98. 198. dels ant föreskrifter om högsta
tillåtna färdhastighet inte behöver
kungöras på det sätt som anges i
65.
S
Författning som beslutas av läns- Författning som beslutas av länsstyrelse eller av annan regional el- styrelse eller av annan regional eller tokal statlig myndighet som är ler lokal statlig myndighet som är underordnad regeringen och ej till- underordnad regeringen och ej tillhör försvarsmakten skall kungöras i hör försvarsmakten skall kungöras I författningssamlingen för det län författningssamlingen för det län inom vilket myndigheten har sitt inom vilket myndigheten har sitt
säte. Detsamma skall gälla beträft- säte. Länets författningssamling
fande författning som beslutas av utges genom länsstyrelsens försorg. skogsvårdsstyrelse. Länets författningssamling utges genom länsstyrelsens försorg.
Gör utomordentliga förhållanden det påkallat kan regeringen medge att
författning som avses i första stycket kungöres på annat sätt än i länets författningssamling. Om kungörande av författning som beslutas av regional eller lokal myn-
dighet som tillhör försvarsmakten beslutar regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den I januari 1985.
I Lagen omtryckt 1982: 1254.
2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer
Härigenom föreskrivs att 18 lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer! skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
185 Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter som avses 1 8 kap. 3
eller 58 regeringsformen, om föreskrifterna gäller
1. befordran i spärbunden trafik som är avsedd för allmänheten, 2. sådan befordran i vägtrafik som ombesörjes av järnvägsföretag till komplettering av eller som ersättning för järnvägsbefordran som avses under I,
3. säkerheten i spårbunden trafik eller ordningens upprätthållande i samband med sädan trafik,
4, postbefordran eller telekommunikationer, 5. rätt att driva sjöfart inom Sveriges sjöterritorium med utländskt far-
tyg,
6. trafikregler eller säkerhetsanordningar för sjötrafiken inom Sveriges
sjöterritorium eller för sjötrafiken med svenska fartyg, sjöflygplan och
svävare utanför Sveriges sjöterritorium. 7. skeppsmätning,
8. trafik på väg eller i terräng.
9. fordons beskaffenhet och utrustning. 10. registrering eller annan kon- 10. registrering eller annan kontroll av fordon. troll av fordon, Il. skyldighet för kommunerna att tillhandahålla föreskrifter och andra uppgifter som rör förhållandena i trafiken, 12. riksfärdtjänst. Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om avgifter för granskning eller kontroll enligt bestämmelse som avses i första stycket 3, 9 eller 10. Regeringen bemyndigas också att besluta föreskrifter om avgifter för farledsverksamheten samt om avgifter för skeppsmätning och avgifter för
tillstånd enligt första stycket 5.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.
I Lagen omtryckt 1978: 233. > Senaste lydelse 1982: 167.
3¶Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift
Härigenom föreskrivs att I. 3, 4, 10 och 11 §§ lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
18 Regeringen får förordna att denna lag skall tillämpas i fråga om övertrå-
delser av föreskrifter som rör parkering eller stannande av I. fordon som är upptagna i bilregistret eller motsvarande utländska register,
2. fordon som är upptagna I det militära fordonsregistret, eller
3. fordon som brukas med stöd av saluvagns-, turistvagns-, exportvagnseller interimslicens, om öÖverträdelsen inte är belagd med straft. Vad som sägs i lagen om ägare av fordon gäller, i fråga om fordon som brukas med stöd av licens som anges i 3, licensinnehavaren.
38 Regeringen får ange det högsta och det lägsta belopp som felparkeringsavgifter får fastställas till. Beloppen fär därvid varieras med hänsyn till
skilda slag av parkeringsöverträdelser. Att beloppet höjs i vissa fall fråm-
går av 68 andra stycket.
I de kommuner som svarar för Avgiftens belopp fastställs av retrafikövervakning — enligt lagen geringen eller den myndighet eller (1964:321) om kommunal trafik- konunmun som regeringen bestämövervakning fastställer komnuua- mer. fullmäktige felparkeringsavgitftens belopp. I andra kommuner fastställs beloppet av länsstyrelsen.
Den som när överträdelsen sked- Fordonets ägare ansvarar för att de var antecknad som fordonets felparkeringsavgiften betalas. Åga-
ägare i register som avses i I$ är ren ansvarar dock inte om omstänansvarig för att felparkeringsavgif- digheterna gör det sannolikt att forten betalas. Detta gäller dock ej om donet frånhänts honom genom omständigheterna gör det sannolikt brott. att fordonet har frånhänts honom Med fordonets ägare avses
genom brott. 1. den som när överträdelsen
skedue var antecknad som fordo-
nets ägare i något av de register som avses i l$ I eller 2 eller
! Lagen omtryckt 1981: 142.
? Ändringen innebär att andra stycket upphävs.
Nuvarande Iyvdelse Föreslagen Ivdelse
2. i fråga om fordon som brukas
med stöd av licens som anges i 1§
3, den som vid samma tid innehade
licensen.
108?
Mor beslut enhigt 9§ som innebär Beslut enligt 98 som innebär att att betalningsansvaret undanröjts betalningsansvaret undanröjts får får talan ej föras. inte överklagas.
Talan mot annat beslut enligt 9§ Andra beslut enligt 98 får över-
föres genom besvär hos den tings- klagas genom besvär hos den tings-
rätt inom vars domkrets överträdel- rätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt rum. Vid prövning av sen har ägt rum. Vid prövning av
besvären tillämpas lagen (1946: 807) besvären tillimpas lagen (1946: 807)
om handläggning av domstolsären- om handläggning av domstolsärenden om ej annat anges I denna lag. den om ej annat anges i denna lag.
Därvid gäller i fråga om besvär vad Därvid gäller i fråga om besvär vad
i den lagen sägs om ansökan. Be- 1 den lagen sägs om ansökan. Be-
svär skall dock alltid anföras skrift- svär skall dock alltid anföras skrift-
ligen. ligen.
Talan mot tingsrätts beslut föres Tingsrättens beslut får inte genom besvär i hovrätten. överklagas.
Mot hovrätts beslut får talan ej föras.
118 Htingsrätt och hovrätt för allmän Vid tingsrätten för allmän åklaga-
åklagare det allmännas talan. re det allmännas talan.
Denna tag träder i kraft den I januari 1985. I fråga om överträdelser som skett före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
"Ändringen innebär bl. a. att fjärde stycket upphävs.
Utdrag
KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1984-05-17
Närvarande: statsministern Palme. ordförande. och statsråden Lundkvist. Sigurdsen, Gustalsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Boström. Bod-
ström, Göransson, Gradin. Dahl, R. Carlsson. Holmberg. Thunborg,
Wickhbom
Föredragande: statsrådet Boström
Proposition med förstag till lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar, m. m.
I Inledning
I en framställning den 6 december 1983 till regeringen har trafiksäker-
hetsverket, TSV, hemställt om sådana författningsändringar att verkets
föreskrifter om högsta tillåtna hastighet inte skall behöva kungöras i verkets författningssamhling. Jag avser nu att behandla de frågor om ändring bl.a. i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar som TSV:s framställning aktualiserat. Jag vill också i sammanhanget aktualisera en smärre ändring i samma lag med anledning av skogsvårdsstyrelsernas förstatligande. Vidare anhåller jag om att få ta upp vissa frågor om ändring i lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift och om registrering av mopeder.
2¶Lagen om kungörande av lagar och andra författningar
2.1 Trafiksäkerhetsverkets framställning
Enligt 648 vägtrafikkungörelsen (1972:603. omtryckt 1978: 1000, ändrad
senast 1984:78). VTK. är högsta tillåtna färdhastigheten inom tättbebyggt område SO km/tim. Enligt 65§ första stycket VTK är högsta tillåtna hastigheten utom tättbebyggt område 70 km/tim. 1658 andra stycket har dock
TSV fått bemyndigande att besluta att den högsta tillåtna hastigheten skall
vara 90 eller 110 km/tim. eller på motorväg 90. 110 eHer 130 km/tim.
Särskilda föreskrifter om färdhastighet kan också meddelas genom lo-
kala trafikföreskrifter. Enligt 147 och 14888 VTK får kommunen och. i
fråga om vägar som är avsedda för genomfartstrafik. länsstyrelsen medde-
ta föreskrifter om fardhastighet med avvikelse från 648 eller med begräns-
ning till lägre hastighet än som följer av bla. 658 eller beslut som har
meddelats med stöd av 65§.
Hur beslut enligt 65 eller 147 § VTK skall tillkännages finns det bestämmelser om i vägmärkeslförordningen (1978:1001. ändrad senast 1984:79), VMF. VTK och lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar fomiryckt 1982:1254. ändrad senast 1984:211). kungörande-
lagen.
168 VMFÉE föreskrivs att såväl lokala trafikföreskrifter som andra bestut
om hastighetsbegränsningar skall tillkännages med vägmärken.
Enligt kungörandelagen skall författningar som beslutas av en central förvaltningsmyndighet under regeringen kungöras 1 författningssamling som myndigheten enligt regeringens beslut låter utge. Om en författning
har ecografiskt begränsad giltighet kan myndigheten besluta att författ-
ningen i stället skall kungöras I berörda läns förfättningssamling, 68. En författning som beslutas av länsstyrelsen skall enligt 98 kungöras i länets författningssamling. Regeringen fär dock enligt 28 andra stycket föreskriva att lokala trafikföreskrifter inte behöver kungoras på det sätt som anges
1985.
Lokala trafikföreskrifter skall enligt 152 § VTK tas in i en särskild liegare som förs av kommunen. Eokala trafikföreskrifter som inte tillkännages med vägmärken skall därutöver kungöras I förfättningssamling. 152§ innehäller också bestämmelser om berörda myndighetersskyldighet att särskilt underrätta varandra. Slutligen skall länsstyrelsen enligt 1578 VTK före mars månads utgång varje år utfärda en kungörelse om vägar och tokala trafikföreskrifter inom länet. Kungörelsen skall införas i länets författningssamling.
I enlighet med de bestämmelser jag nu har redogjort för uillkännages både TSV:s beslut enligt 65§ VTK och lokala trafikföreskrifter med hastighetsbestämmelser med vägmärken. TSV:s beslut kungörs därutöver i verkets författningssamling. FSVFS. medan de lokala tvrafikföreskrifterna tas in i kommunens liggare.
Den nu beskrivna ordningen för att tillkännage lokala traäfikföreskrifter
infördes 1978. I samband med att riksdagen behandlade propositionen om
vissa kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor (prop. 1977/78:81) tog
trafikutskottet upp frågan om kungörandet av lokala trafikföreskrifter (TU
1977/78:20). Utskottet redogjorde inledningsvis för en framställning från bl.a. länsstyrelsernas organisationsnämnd om att lokala träfikföreskrifter som tillkännages med vägmärken inte skulle behöva kungöras i länets författningssamling. Utskottet konstaterade härefter bl. a. att föreskrifterna skall tas in i en särskild liggare och i länsstyrelsens ärskungörelse samt antingen utmärkas med vägmärken eller kungöras i ortstidning. Mot bakgrund härav fann utskottet att det davarande kungörelseförfarandet i länets
författningssamling starkt kunde ifrågasättas. På utskottets hemställan an-
tog sedermera riksdagen en ändring i 2§ kungörandelagen som innebar att
regeringen bemyndigades att i vissa fall föreskriva undantag från 98 (rskr 1977/78: 226).
I en framställning till regeringen den 6 december 1983 har TSV hemställt att sådana författningsändringar genomförs att verkets beslut enligt 658 andra stycket VTK kan behandlas på samma sätt som kommunernas och länsstyrelsernas beslut om lokala trafikföreskrifter. Verket har anfört bl. a.
följande. Besluten om hastighetsgränser som verket meddelar med stöd av 658
VTK kungörs alltsedan lagen om kungörande av lagar och andra författ-
ningar tillkom år 1977 i TSVFS. Sedan 1977 har besluten ändrats ett stort antal gånger på rund av att nya vägar tillkommit eller gamla byggts om.
Varje ändringsbeslut har föranlett en ny författning. Fram till den 1 september 1983 har sammanlagt 327 författningar med hastighetsbestäm-
melser införts i TSVFS. — Genom att hastighetsbesluten tas in i TSVFS får de onödigt stor spridning — en prenumerant i norra Sverige får också
besluten som avser södra Sverige och vice versa. Det är givetvis möjligt att
distribuera besluten mer differentierat. En differentierad distribution blir
dock administrativt tungarbetad. — Den enda skillnaden mellan de beslut
om färdhastighet som TSV meddelar och de som meddelas av länsstyrel-
sen är att verkets beslut verkar höjande och länsstyrelsens sänkande. Denna skillnad motiverar inte olikheterna i kungörelseförfarandet. Om
verkets framställning skuile bifallas, behöver förutom berörda kommuner
endast den som svarar för väghållningen underrättas särskilt. Detta skulle innebära en väsentlig administrativ förenkling.
2.2 Föredraganden
Likheten mellan de beslut som trafiksäkerhetsverket fattar enligt 65 8
"VTK och de som kommuner och länsstyrelser fattar om lokala trafikföreskrifter om färdhastighet är mycket stor. Rättsverkningarna av de båda typerna av beslut är desamma.
Den omständigheten att de lokala trafikföreskrifter som tillkännages med vägmärken inte kungörs i någon författning har såvitt känt inte vållat några problem från rättssäkerhetssynpunkt. Detta är. enligt min mening, inte särskilt förvånande. Allmänhetens behov av information om gällande hastighetsbegränsningar torde nämligen tillgodoses genom vägmärkena.
Har ett beslut om färdhastighet inte utmärkts med vägmärke på föreskrivet
sätt kan straffrättslig påföljd inte utgå för den som överskridit den besluta-
de hastigheten (1678 VTK). Berörda myndigheters — främst polis och väghållare — behov av särskild information om hastighetsbesluten kan tillgodoses både säkert och enkelt på annat sätt än genom att besluten
kungörs i författning. Det är också uppenbart att TSV:s administrativa rutiner med hastighetsbesluten kan förenklas väsentligt om besluten inte
behöver kungöras i författning. Jag föreslår därför att TSV: s framställning
bifallis. Ett bifall till framställningen förutsätter att regeringen får ett bemyndigande att föreskriva undantag från 6§ kungörandelagen i fråga om
beslut om tillåten färdhastighet. Min tanke är alltså att hastighetsbesluten enligt 65 § VTK skall inlemmas
i det system för tillkännagivande som gäller för lokala trafikföreskrifter. Lokala trafikföreskrifter skall, som jag tidigare nämnt, tas in i en särskild
liggare som kommunerna för. Förslaget medför därför vissa nya arbetsuppgifter för kommunerna, eftersom också TSV: s beslut avses bli intagna
i liggaren. Regeringen har i lagen (1975: 88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer (omtryckt 1978:233, ändrad senast 1982: 167), bemyndigandedelagen, tillerkänts en rad befogenheter på trafiklagstiftningens område. Något direkt bemyndi-
gande att föreskriva skyldighet för kommunerna att föra liggare över trafikföreskrifter har emellertid inte lämnats. Jag förordar att regeringen nu får ett sådant bemyndigande. Ett sådant bemyndigande bör formuleras så att inte den nuvarande formen för att tillhandahålla uppgifter låses. I sammanhanget vill jag också framhålla att det måste ankomma på TSV att
utforma sina beslut så att de nya arbetsuppgifterna inte blir betungande för kommunerna.
Om det förslag som jag nu lägger fram leder till lagstiftning, avser jag att återkomma till regeringen med förslag till följdändringar i VTK.
Riksdagen har godkänt riktlinjer för den fortsatta verksamheten med riksfärdtjänst (se prop. 1983/84:100 bil. 8. TU 1983/84:23, rskr 1983/ 84: 289) som innebär bl. a. att ersättning kan lämnas till den -som svarar för
befordran av personer som har tillstånd att anlita riksfärdtjänst. För att det inte i något hänseende skall råda tvekan om regeringens kompetens att
meddela de föreskrifter som. behövs föreslår jag ett tillägg (p. 12) i I 8 bemyndigandelagen med den lydelse som framgår av förslaget till lag om ändring i denna lag.
Avslutningsvis vill jag anmäla, att vägverket och länsstyrelsernas organisationsnämnd, LON, i en gemensam framställning till regeringen den 26 mars 1984 föreslagit vissa ändringar i VTK. De ändringar som föreslås avser huvudsakligen befogenheten att fatta beslut om lokala trafikföreskrifter, men också att besluten om färdhastighet enligt 65 § VTK i fortsättningen skall fattas av väghållaren i stället för av TSV. Inom kommunikationsdepartementet pågår f.n. en översyn av vägtrafiklagstiftningen i bl. a. de avseenden som vägverket och LON tar upp i sin framställning. De
lagändringar som jag nu förordat bör enligt min mening genomföras oberoende av denna översyn. ” Skogsvårdsstyrelserna är sedan den 1 juli 1981 statliga myndigheter.
Den särskilda bestämmelsen om skogsvårdsstyrelsernas författningar som nu finns i 98 kungörandelagen är därför överflödig och bör upphävas.
3 Lagen om felparkeringsavgift
3.1 Besvärsinstanser
Bestämmelser om rättelse av felaktiga beslut om felparkeringsanmärkningar och om fullföljd av talan mot beslut om betalningsansvar för felparkeringsavgifter finns i 8—-11§8 lagen (1976:206) om felparkeringsavgift tomtryckt 1981: 142, ändrad senast 1982: 195). Bestämmelserna innebär i korthet följande.
Anser cen fordonsförare eller ägare att en parkeringsanmärkning inte hade bort meddelas, får han ansöka om rättelse hos polismyndigheten. Om denna ansökan bifalls, skall polismyndigheten undanröja betalningsansvaret. Beslut med anledning av en ansökan om rättelse kan inte överklagas.
Fordonsägaren kan också skriftligen hos polismyndigheten bestrida betalningsansvaret. Detta gäller även om han har fått avslag på en ansökan om rättelse. Han skall då ange grunden för bestridandet. Polismyndigheten verkställer den utredning som behövs. Om det beslut som polismyndigheten meddelar med anledning av bestridandet innebär att betalningsansvaret undanröjs, kan beslutet inte överklagas. I annat fall får beslutet överklagas genom besvär hos tingsrätten. Tingsrättens beslut kan i sin tur överklagas genom besvär i hovrätten. Allmän åklagare för det allmännas talan i tingsrätt och hovrätt.
I prop. 1975/76: 106 med förslag till lag om felparkeringsavgift föreslog regeringen att tingsrätt skulle vara sista instans vid prövning av betalningsansvar för felparkeringsavgifter.
Med anledning av en motion i ämnet anförde trafikutskottet i sitt betänkande (TU 1975/76: 14) över propositionen emellertid följande ts. 13).
Med hänsyn till behovet av prejudikat på området finner utskottet det erforderligt att i varje fall under en övergångstid talan mot ifrågavarande ärenden kan föras i hovrätt. Skulle det visa sig att det blir en stor tillströmning av ärenden av ifrågavarande slag till hovrätterna bör denna överklagningsmöjlighet efter övergångstiden kunna avskaffas. Utskottet vill också erinra om att enligt propositionen behandlingen av ärendena i fråga t. v. förlagts till polismyndighet och allmän domstol i avvaktan på hur andra liknande frågor om övergång till avgiftssystem kommer att få sin lösning. I samband därmed torde — mot bakgrund av erfarenheter av lagens tillämpning — även frågan om prejudikatsinstans komma att upptas till förnyad prövning.
Riksdagen antog förslaget till lag om felparkeringsavgift med de ändringar som utskottet föreslagit bl.a. beträffande fullföljdsrätten (rskr 1975/76: 240).
Lagstiftningen om felparkeringsavgifter trädde i kraft den I april 1977 och har nu alltså tillämpats i ungefär sju år. Erfarenheterna av lagstiftningens tillämpning är i allt väsentligt goda. En domstolspraxis har under
denna tid hunnit utvecklas. Jag anser därför att tiden nu är mogen att överväga frågan om antalet besvärsinstanser. Det finns inte någon särskild statistik över antalet ärenden enligt lagen
om felparkeringsavgift hos hovrätterna. Någon exakt kunskap om hur
handläggningen av dessa ärenden påverkar hovrätternas arbetsbörda har
vi därför inte. Ingenting tyder i och för sig på att tillströmningen av parkeringsärenden normalt är anmärkningsvärt stor. Varje lättnad i hovrätternas arbetsbörda är emellertid önskvärd. Detsamma gäller åklagarna. Eftersom behovet av prejudikat numera torde vara tillgodosett, finns det enligt min mening inte längre skäl att ha tre prövningsinstanser i ärenden
enligt lagen om felparkeringsavgift. Jag föreslår därför att tingsrätterna i
fortsättningen skall vara sista instans.
3.2¶Vissa bemyndiganden m. m.
Regeringen fastställer enligt 3 § första stycket lagen om felparkeringsavgift det högsta och lägsta belopp som avgiften får fastställas till. Enligt andra stycket samma paragraf skall beloppet fastställas av kommunfullmäktige i de kommuner som svarar för trafikövervakning enligt lagen (1964: 321) om kommunal trafikövervakning (ändrad senast 1978: 235) och av länsstyrelsen i övriga kommuner.
En sådan delegation direkt från riksdagen står inte i överensstämmelse med bestämmelserna i 8 kap. regeringsformen om delegation av normgivningsmakten. Jag föreslår därför att 3 § lagen om felparkeringsavgift ändras
så att regeringen bemyndigas besluta vilka statliga eller kommunala organ
som skall bestämma avgifternas belopp. Nödvändiga vidare bemyndiganden kan regeringen därefter lämna i förordningen (1976: 1128) om felparkeringsavgift tomtryckt 1981: 144, ändrad senast 1983: 189).
Slutligen föreslår jag att vissa redaktionella jämkningar görs i I och 488. Bakgrunden till detta förslag är ett önskemål om förtydligande av innebörden av begreppet licensinnehavare.
4¶Mopedregistrering
Riksdagen beslöt i april 1982 att införa obligatorisk registrering av mo-
peder (prop. 1981/82: 81. TU 1981/82: 19 och 26, rskr 1981/82: 231). Riksda-
gens beslut var i linje med ett förslag som trafiksäkerhetsutredningen år 1979 lade fram i betänkandet Säkrare mopedtrafik (Ds K 1979: 3).
På uppdrag av regeringen har TSV övervägt och kommit med förslag till hur registrering av mopederna skall ordnas. Datainspektionen har yttrat
sig över TSV: s förslag.
Enligt min mening finns det nu tillräckliga uppgifter och kunskaper om hur mopedregistreringen lämpligen bör genomföras.
När det gäller frågan om lämplig tidpunkt för att införa mopedregistrering, finns det emellertid anledning att beakta utvecklingen på mopedområdet under de senaste åren. Stora förändringar har nämligen skett från vad som gällde vid tidpunkten för de utredningar och förslag på vilka riksdagsbeslutet i väsentliga drag baserades. Trafiksäkerhetsutredningen, som förutsatte att registreringen totalt skulle omfatta 300 000—400000 mopeder, utgick ifrån ett årligt tillskott på ca 30 000-40 000 mopeder. Bilden har emellertid förändrats radikalt, vilket framgår av följande uppgifter. År 1977 såldes ca 41000 mopeder, år 1981 såldes ca 15 800, år 1982 ca 12 600 och år 1983 endast ca 8 300. Från 1977 till 1983 har alltså mopedförsäljningen minskat med ca 80 procent. En kraftig nedgång har noterats också av antalet trafikförsäkrade mopeder. I sammanhanget kan redovisas att också olycksbilden förändrats kraftigt på mopedsidan. Som exempel kan nämnas att antalet trafikdödade mopedister år 1974 uppgick till 92, år 1977 till 73, år 1980 till 34 och år 1983 till 31. De senaste årens förändringar på mopedområdet är så omfattande att det finns anledning ifrågasätta om tidpunkten nu är den rätta för att införa mopedregistrering. Enligt min mening bör man därför — utan att rubba riksdagens principbeslut — avvakta ytterligare någon tid bl. a. för att se om den starkt nedåtgående utvecklingen fortsätter.
5¶Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu anfört har inom kommunikationsdepartementet upprättats förslag till 1. lag om ändring i lagen (1976: 633) om kungörande av lagar och andra författningar, 2. lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer, 3. lag om ändring i lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift. Det under 1 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet. Lagförslagen är okomplicerade och av enkel beskaffenhet. Jag anser därför att en lagrådsgranskning inte är påkallad.
6 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta de upprättade lagförslagen. Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om registrering av mopeder.
Prop. 1984/85: 6 13 7 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd eller det ändamål som föredraganden har hemställt om.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984