om avgivande av förklaring enligt artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
Regeringens proposition >
1985/86:94 [2]
om avgivande av förklaring enligt artikel 46 i den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 20 februari 1986. På regeringens vägnar Olof Palme
Sten Andersson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner att Sverige för ytterligare en femårsperiod erkänner den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna som behörig i fråga om tvister rörande tolkningen och tilllämpningen av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
I Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 94
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1986
Närvarande: statsministern Palme. ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Leijon. Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bodström, Göransson, R. Carlsson. Holmberg, Hellström, Wickbom, Hulterström, Lindqvist
Föredragande: statsrådet Andersson
Proposition om avgivande av förklaring enligt artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
I Föredraganden
Den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ratificerades av Sverige den 4 februari 1952 (prop. 1951:165, UU 11, rskr. 251). Senare har Sverige också ratificerat åtta tilläggsprotokoll till konventionen tprop. 1953:32, 1964:87, 1983/84:31. 1984/85:123 och 1985/86:18). Genom det första, fjärde. sjätte och sjunde tilläggsprotokollet har antalet skyddade rättigheter utökats. Det andra protokollet reglerar behörigheten för den curopciska domstolen för de mänskliga rättigheterna att avge rådgivande yttranden till Europarådets ministerkommitté. De tredje och åttonde protokollen innefattar vissa förändringar i förfarandet inför den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna och domstolen för de mänskliga rättigheterna. Det femte protokollet gäller sättet för utseende av ledamöter i kommissionen och domstolen. Det sjunde och åttonde protokollet har ännu inte trätt i kraft.
Den 15 juni 1966 deponerade Sverige hos Europarådets generalsekreterare en förklaring enligt artikel 46 i konventionen av innebörd att Sverige för en tid av fem år räknat från den 13 maj 1966 och under förutsättning av ömsesidighet erkände att i alla frågor om tolkning eiler tillämpning av konventionen samt av det första och det fjärde tilläggsprotokollet domstolens jurisdiktion skulle vara tvingande i och för sig och utan särskild överenskommelse (prop. 1966:33, UU 3, rskr. 152). Det svenska erkännandet av domstolens behörighet har senare förnyats för ytterligare femärsperioder (prop. 1971:13, 1975/76:120 och 1980/81:96) och utlöper således den 13 maj 1986. En motsvarande förklaring gavs när Sverige deponerade ratifiktionsinstrumentet avseende det sjunde tilläggsprotokollet (beträffande det sjätte protokollet aktualiseras inte frågan) hos Europarådets generalsekreterare den 8 november 1985. I fråga om bakgrunden till den bo
svenska förklaringen hänvisar jag till vad dåvarande chefen för justitiede-
partementet anförde i prop. 1966:33.
Förutom Sverige har aderton stater avgett förklaringar enligt artikel 46, nämligen Belgien, Cypern, Danmark, Frankrike. Grekland, Irland, Island, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien. Storbritannien. Förbundsrepubliken Tyskland och Ös-
terrike. Endast två av Europarådets medlemsstater — Malta och Turkiet —
har inte avgett förklaringar enligt artikel 46. Det bör dock framhållas att en av de stater som har erkänt domstolens behörighet inte har godtagit rätten för enskilda personer enligt artikel 25 i konventionen att anföra klagomål hos kommissionen. För denna stat — Cypern — innebär därför en förklaring enligt artikel 46 inte mera än att en anmälan som enligt artikel 24 i
konventionen görs av en annan konventionsstat kan efter behandling av kommissionen bli föremål för prövning av domstolen.
Irland, Nederländerna och Schweiz har erkänt domstolens behörighet för obegränsad tid. Det schweiziska godkännandet omprövas dock vart
tredje år såvitt gäller den enskilda klagorätten. Övriga stater har erkänt domstolens behörighet för tidsperioder varierande mellan två och fem år.
Danmark, Island och Norge har liksom Sverige erkänt domstolens behörighet under en femårsperiod åt gången. Flera stater har i likhet med
Sverige dessutom uppställt ömsesidighetsvillkor. Som framgår av prop. 1980/81:96 hade domstolen t.o.m. år 1980 meddelat utslag i 31 mål. I 18 av dessa mål fann domstolen att vederbörande stat hade brutit mot sina förpliktelser enligt konventionen. I två av målen
riktades klagomål mot Sverige. Båda målen avsåg rätten till föreningsfrihet. Domstolen fann emellertid att någon kränkning av konventionen inte
förelegat i något av målen. Under perioden 1981—1985 har domstolen meddelat utslag i tre mål mot Sverige. Ett mål gällde expropriationstillstånd och byggnadsförbud (fallet Sporrong-Lönnroth). I det målet konstaterade domstolen i dom den 23
september 1982 att Sverige kränkt två av konventionens bestämmelser, nämligen den som skyddar äganderätten och den som ger envar rätt att få frågor som rör hans civila rättigheter och skyldigheter prövade av domstol. I en efterföljande dom den 18 december 1984 förpliktades den svenska regeringen att betala skadestånd till följd av kränkningarna.
De två andra målen gällde frågan hur länge en person kan hållas anhållen
eller häktad innan han ställs inför domstol. I det första fallet (fallet Skoogström) dröjde det sju dagar innan en person som gripits som misstänkt för
brott inställdes inför domstol för häktningsförhandling. Detta ansåg kom-
missionen vara för lång tid. Målet gick vidare till domstolen men avskrevs av domstolen den 2 oktober 1984 efter det att förlikning träffats mellan den svenska regeringen och klaganden.
I det andra målet (fallet Mc Goff) var det fråga om en person som var häktad i sin frånvaro och som utlämnades från annat land till Sverige. Efter
ankomsten till Sverige dröjde det 15 dagar innan han inställdes inför domstol för omhäktning. Såväl kommissionen som domstolen —den senare
genom dom den 26 oktober 1984 — konstaterade att detta var en alltför lång tid.
ringar i Sverige. Vad beträffar fallet Sporrong-Lönnroth har regeringen i förklaring till ministerkommittén anfört bl.a. att målet gäller tillämpningen av expropriationslagen i en äldre lydelse samt att den gällande byggnadslagstiftningen skall ersättas med en ny plan- och bygglag. Regeringen har därför gjort bedömningen att några lagändringar inte behöver göras med anledning av domen. Denna förklaring har godtagits av ministerkommit- 1én.
För närvarande är ett mål mot Sverige anhängigt i domstolen. Målet
gäller bl.a. tillämpningen av personalkontrollkungörelsen (1969:446) och
artikel 131 konventionen.
Domstolen har nu avkunnat över 100 domar. Antalet avgjorda mål är emellertid inte lika stort, eftersom domstolen ofta meddelar två domar i ett och samma mål. Den ena avser frågan huruvida kränkning föreligger. Den andra domen avser skadestånd i de fall kränkning konstateras.
I detta sammanhang förtjänar också nämnas något om målutvecklingen i
den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Under konventionens snart trettiofemåriga historia har antalet ärenden som kommissionen haft att behandla ökat avsevärt. Under åren 1955—1984 hade kom-
missionen att ta ställning till 11 295 registrerade klagomål trån enskilda
personer. Under den senaste tioårsperioden har antalet sådana klagomål
uppgått till i genomsnitt ca 430 per år. Under åren 1980-1985 var antalet klagomål 390, 404, 590, 499, 586 resp. 596.
Det bör emellertid noteras att inte alla klagomål registreras. Kommis-
sionen tillämpar ett summariskt förfarande i sådana fall då framställningar-
na uppenbart inte kan komma under dess prövning. I sådana fall läggs upp provisoriska akter. Antalet sådana akter uppgick till 28 315 under åren
1973-1984. Av de inregistrerade klagomålen avser ett stort antal Storbritannien och
Förbundsrepubliken Tyskland. För övriga stater har antalet klagomål varit väsentligt lägre. För Sveriges del har antalet inregistrerade klagomål inte
brukat överstiga tio per år. Här har emellertid under de senare åren inträffat en kraftig ökning av antalet mål. Under åren 1980-1985 inregi-
strerades sålunda I 1, 8, 18.46, 51 resp. 64 klagomål mot Sverige.
Ett stort antal av de klagomål som har riktats mot Sverige har prövats av kommissionen utan att något brott mot konventionen konstaterats. Några av klagomålen har också avvisats av kommissionen av formella skäl. I ett
par fall har klagomålen avskrivits av kommissionen sedan staten och den
klagande träffat överenskommelse i saken.
De klagomål mot Sverige som för närvarande är under handläggning vid kommissionen gäller frågor av skiftande art. Som exempel kan nämnas: omhändertagande av barn för samhällsvård, personalkontroll vid anställ-
ning i befattning som är känslig från säkerhetssynpunkt, återkallelse av tillstånd att bedriva viss yrkesmässig trafik, expropriation. byggnadstill-
ständ, utskänkningstillstånd, straffprocessen, religionsundervisning, bi-
drag till privatskolor.
Efter denna redogörelse återkommer jag till frågan om förklaring enligt
artikel 46 i konventionen.
Sverige har nu under nära 20 år varit underkastad domstolens jurisdiktion. Antalet stater som har godtagit denna jurisdiktion har med tiden ökat, och endast två konventionsstater har ännu inte avgett förklaringar enligt artikel 46 i konventionen. Det är enligt min mening naturligt att Sverige, när den nu gällande svenska förklaringens giltighetstid utlöper, avger en ny förklaring enligt artikel 46, varigenom domstolens behörighet erkänns un-
der en ny femårsperiod. Erkännandet bör även i fortsättningen förknippas med ömsesidighetsvillkor och avse domstolens behörighet enligt såväl konventionen som det första, det fjärde och det sjunde tilläggsprotokollet.
2 Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att godkänna att Sverige avger sådan förklaring som avses i artikel
46 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna med de begränsningar
som jag nu har angett.
3 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt fram.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 An