2

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

27 januari 1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson,

L^indström, L^ange, K^ling, E^denman, J^ohansson, H^ermansson, H^olmqvist,

A^spling, P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om förklaring en­

ligt artikel 46 i Europarådets konvention den 4 november 1950 angående

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och

anför.

Europarådets konvention den 4 november 1950 angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (prop. 1951: 165,

UU 11, rskr 251) trädde i kraft den 3 september 1953. Konventionens artikel

19 föreskriver, att två organ skall upprättas för att trygga efterlevnaden

av dess bestämmelser, nämligen en kommission och en domstol för de

mänskliga rättigheterna.

Beträffande gången av ärenden, som anhängiggörs vid kommissionen,

hänvisar jag till vad ministern för utrikes ärendena har anfört i nämnda

proposition (s. 13). Sveriges ratifikation av konventionen innebär, att från

svensk sida har godtagits att fördragsslutande part till kommissionen hän-

skjuter varje påstående om kränkning av konventionen från annan fördrags­

slutande parts sida (art. 24). Vid ratifikationen avgavs samtidigt enligt

artikel 25 förklaring gällande utan tidsbegränsning, varigenom Sverige er­

kände den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna som

behörig att motta framställningar från enskilda personer, icke-statliga or­

ganisationer och grupper av enskilda som påstår sig ha utsatts för kränk­

ning av de i konventionen angivna rättigheterna genom någon av de för­

dragsslutande parterna. På grund av artikel 5 i tilläggsprotokollet den 20

mars 1952 (prop. 1953:32, UU 1, rskr 124) — i det följande betecknat

tilläggsprotokoll nr 1 — vilket ratificerades av Sverige den 17 april 1953

och trädde i kraft den 18 maj 1954, omfattar förklaringen även de rättig­

heter som omnämnts i detta protokoll. Genom särskild förklaring har Sve­

rige även erkänt enskilds besvärsrätt till kommissionen beträffande de rät­

tigheter som har angivits i tilläggsprotokoll nr 4 den 16 september 1963

(prop. 1964:87, UU 4, rskr 137), vilket ratificerades av Sverige den 14

maj 1964 men ännu ej har trätt i kraft.

>5

Domstolen har liksom kommissionen — enligt artikel It) upprättats

för att trygga uppfyllandet av de förpliktelser som konventionsstaterna

åtagit sig genom konventionen. Enligt artikel 45 omfattar domstolens be­

hörighet alla tvister rörande tolkningen eller tillämpningen av konven­

tionen som hänskjutits dit enligt artikel 48. Denna artikel innehåller, att

mål kan hänskjutas till domstolen endast om den berörda staten eller de be­

rörda staterna är obligatoriskt underkastade domstolens jurisdiktion eller i

det aktuella fallet samtycker till att målet hänskjuts till domstolen. Obliga­

toriskt underkastad domstolens jurisdiktion är stat som avgivit förklaring

enligt artikel 46 alt staten erkänner, att i alla frågor om tolkning eller lili-

lämpning av konventionen domstolens jurisdiktion är tvingande i och för sig

och ulan särskild överenskommelse. Förklaringen kan avges utan villkor

men den kan också förenas med villkor om ömsesidighet i förhållande till

övriga konventionsstater. Förklaring kan även avges för viss tid. Enligt ar­

tikel 53 förbinder sig konventionsstat att rätta sig efter domstolens utslag

i alla de mål i vilka staten är part.

Enligt artikel 48 kan ett mål hänskjutas till domstolen av kommissionen,

av konvensionsstat, vars medborgare uppges vara förfördelad, av konven­

tionsstat som har hänskjutit fallet till kommissionen eller av konven­

tionsstat mot vilken klagomål har riktats. Enskild person äger ej anhängig-

göra mål vid domstolen. Mål får hänskjutas till domstolen först sedan kom­

missionen fastställt att en uppgörelse i godo ej har kunnat nås. Sådant

hänskjutande skall ske inom tre månader från det att kommissionens rap­

port lämnats till ministerkommittén (art. 47). Domstolens utslag är slut­

giltiga (art. 52) och tappande part skall rätta sig efter utslaget (art. 53).

Förfördelad part, som helt eller delvis har vunnit ett mål inför domstolen,

kan i utslaget tillerkännas skälig gottgörelse, om den inhemska rätten

inte medger alt verkningarna av ett beslut eller en åtgärd fullständigt un­

danröjs.

Domstolen är sammansatt av domare till samma antal som Europarådets

medlemmar, f. n. sjutton. Tio stater har nu avgivit förklaring enligt artikel

46, nämligen Belgien, Danmark, Irland, Island, Luxemburg, Nederländerna,

Norge, Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike. Dan­

marks förklaring avgavs den 13 april 1953 och förnyades senast den 7 april

1962. Islands förklaring avgavs den 3 september 1958 och förnyades senast

den 3 december 1964. Norges förklaring avgavs den 10 juli 1964. Nio av dessa

stater har erkänt domstolens behörighet för en tid varierande mellan två och

fem år. Irland har erkänt den för obegränsad tid. Danmarks och Islands se­

nast avgivna förklaringar gäller för fem år och Norges förklaring gäller för

tre år. Danmark, Norge, Luxemburg, Nederländerna, Förbundsrepubliken

Tyskland och Österrike har dessutom uppställt ömsesidighetsvillkor.

Frågan om Sveriges erkännande av domstolens jurisdiktion har vid fle­

ra tillfällen behandlats i riksdagen i anledning av dels motioner i ämnet, dels

Knn/jI. M(tj:ls proposition nr .Vi är WtUi

4

rekommendationer från Europarådets rådgivande församling (UU 1959:2,

1960:5, 1961:4, 1962:3 och 6, 1964:3 samt 1965:5). Vad som sålunda

förekommit har inte resulterat i någon riksdagens åtgärd.

Till Nordiska rådets åttonde session år 1960 väcktes medlemsförslag om

att rådet skulle rekommendera Norges och Sveriges regeringar att erkänna

domstolens jurisdiktion. Sedan representanter för de norska och svenska

regeringarna uttalat, alt erfarenheter av hur domstolen praktiskt funge­

rade borde avvaktas innan man tog ställning till frågan om erkännande,

beslöts att vidare behandling av medlemsförslaget skulle uppskjutas till

nästa session. Motsvarande beslut har därefter fattats vid rådets därpå

följande fem sessioner (1961—1965). Sedan Norge den 10 juli 1964 avgivit

förklaring enligt artikel 46, avser förslaget enbart Sverige. Det kommer att

på nytt tas upp till behandling vid rådets fjortonde session, vilken börjar

den 28 januari 1966.

Departementschefen

I prop. 1951: 165 om Sveriges anslutning till Europarådets konvention

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri­

heterna behandlades även frågan om Sveriges godtagande av domstolens

jurisdiktion. Föredraganden uttalade att Sverige inte borde avge någon för­

klaring om godkännande av domstolens behörighet, innan erfarenheten

har visat att det vid sidan av kommissionen finns ett praktiskt behov av

domstolen. Detta uttalande godkändes av riksdagen (UU 1951: 11, rskr

251).

Som jag tidigare har anfört trädde domstolen i verksamhet år 1959 och

har sedan dess avdömt två mål: den 7 april 1961 fallet »Lawless» avseende

frihetsberövande i Irland och den 27 mars 1962 fallet »de Becker» avseende

yttrandefrihet i Belgien. För närvarande pågår behandling vid domstolen

av vissa mål som har anmälts av kommissionen och som rör språkfrågorna

i Belgien. Den erfarenhet som sålunda bär vunnits av domstolens verksam­

het är begränsad. Sedan Danmark och Island redan tidigt och nyligen också

Norge har erkänt domstolens behörighet, anser jag emellertid skäl föreligga

att ta upp frågan om svenskt erkännande av domstolens behörighet till för­

nyad prövning.

Vissa problem är utan tvivel förknippade med ett godkännande av dom­

stolens jurisdiktion. Dessa är berörda i första lagutskottets utlåtande 1961:

38 i anledning av motion angående rätt till resning vid konflikt mellan

svensk och internationell domstols avgörande. Särskild uppmärksamhet

förtjänar spörsmålet, om ett avgörande av domstolen skall föranleda änd­

ring av en dom eller ett beslut av en nationell instans. Såvitt framgår av

förarbetena till konventionen torde domstolens avgöranden ej återverka på

interna domstolsavgöranden i konventionsstat. Detta bekräftas också av

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1966

5

innehållet i artikel 50 i konventionen. Däremot kan väl tänkas, att änd­

ring av en stats interna lagstiftning blir nödvändig till följd av domstolens

utslag. Detta problem torde visserligen vara likartat med det som följer

av att Sverige har erkänt den internationella domstolens i Haag behörig­

het (prop. 1957:87) men en skiljaktighet ligger däri alt det i konven­

tionen om de mänskliga rättigheterna i stor utsträckning gäller intern-

rättsliga frågor, som ju tidigare i regel ej har ansetts böra bli föremål för

internationella domstolsavgöranden.

De betänkligheter som kan hysas mot att godkänna domstolens behörig­

het synes mig dock inte vara av natur att böra ytterligare fördröja ett po­

sitivt svenskt ställningstagande i frågan. Jag anser därför tiden nu vara

inne att Sverige avger förklaring om godkännande av domstolens behörig­

het.

Giltighetstiden bör lämpligen fastställas till fem år, dvs. samma tid som

har valts i Danmark och Island. Liksom de danska och norska förkla­

ringarna bör det svenska godkännandet förknippas med ömsesidighets-

villkor. Godkännandet bör avse domstolens behörighet enligt såväl kon­

ventionen som tilläggsprotokollen nr 1 och 4.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition be­

gära riksdagens samtycke till att avge sådan förklaring, som avses i artikel

46 i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheter­

na och de grundläggande friheterna, av det innehåll som har angetts i det

föregående.

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1966

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Martti Heino

MARCUS BOKTR. STHLM IBM BS0844