Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen hemställs om riksdagens samtycke till att förnyad för- klaring avges av Sverige om erkännande av den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna som behörig i fråga om tvister rörande tolkning och tillämpning av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

1. Riksdagen 1971. I saml. Nr 13

• Sida 2
•  Original

Prop. 1971: 13 2

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 22 januari 1971.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASP— LlNG, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIIER, MYRDAL, ODHNOFF, BENGTSSON, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Ministern för utrikes ärendena anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om avgivande av förklaring en- ligt artikel 46 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 an- gående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- heterna och anför.

Europarådets konvention den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ratificerades den 4 februari 1952 av Sverige (prop. 1951: 165, UU 11, rskr 251). Vi- dare har Sverige ratificerat fem tilläggsprotokoll till konventionen (prop. 1953: 32, UU 7, rskr 124 och prop. 1964: 87, UU 4, rskr 137). Av dessa har hittills bara de fyra första trätt i kraft. Genom det första och det fjärde protokollet har antalet skyddade rättigheter utökats. Det andra protokollet reglerar domstolens behörighet att avge rådgivande yttran- den till Europarådets ministerkommitté, och det tredje protokollet inne- fattar vissa förändringar i förfarandet inför kommissionen. Det femte protokollet, som ännu inte har trätt i kraft, gäller sättet för utseende av ledamöter i kommissionen och domstolen.

Den 15 juni 1966 deponerade Sverige hos Europarådets generalsekre- terare en förklaring enligt artikel 46 i konventionen av innebörd att Sverige för en tid av fem år räknat från den 13 maj 1966 och under förutsättning av ömsesidighet erkänner att i alla frågor om tolkning el- ler tillämpning av konventionen domstolens jurisdiktion är tvingande i och för sig och utan särskild överenskommelse (prop. 1966: 33, UU 3, rskr 1.52). Det svenska erkännandet av domstolens behörighet gäller så- ledes tiden fram till den 13 maj 1971. Ifråga om bakgrunden till den svenska förklaringen hänvisar jag till vad chefen för justitiedeparternen- tet har anfört i prop. 1966: 33. '

Förutom Sverige har tio stater avgett förklaring enligt artikel 46, näm- ligen Belgien, Danmark, Irland, Island, Luxemburg, Nederländerna,

• Sida 3
•  Original

Prop. 1971: 13 3

Norge, Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike. Danmarks, Islands och Norges nu gällande förklaringar löper på en tid av fem år och utgår den 7 april 1972, den 3 september 1974 respektive den 29 juni 1972.

Irland har erkänt domstolens behörighet för obegränsad tid. Övriga stater har erkänt den för en tid varierande mellan två och fem år. Dan- mark, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Storbritannien, Förbundsre- publiken Tyskland och Österrike har i likhet med Sverige dessutom upp- ställt ömsesidighetsvillkor.

Departementschefen

I prop. 1966: 33 berördes de problem som är förknippade med ett er- kännande av domstolens jurisdiktion. Som särskilt väsentligt framhöll föredragande departementschefen spörsmålet huruvida ett avgörande av domstolen skall föranleda ändring av en dom eller ett beslut av en na- tionell instans. Han fann emellertid stöd såväl i konventionens förarbe- ten som i avfattningen av art. 50 för uppfattningen att domstolens avgö- randen inte skall återverka på interna domstolsavgöranden i konven- tionsstat. Däremot kunde det enligt föredragande departementschefens mening väl tänkas att ändring av en stats interna lagstiftning skulle bli nödvändig till följd av domstolens utslag.

Under den tid som gått sedan prop. 1966: 33 framlades har ytterli- gare erfarenhet vunnits av domstolens verksamhet. Domstolen har hit- tills meddelat utslag i åtta mål. I tre av dessa mål har domstolen funnit en kränkning av konventionens bestämmelser föreligga. Av utslagen framgår att domstolen anser sin uppgift vara begränsad till att bedöma om konventionens bestämmelser överträtts eller inte. Det är således inte fråga om en generell överprövning av nationella domstolars eller myn- digheters avgöranden, och domstolens utslag innefattar inte något krav på att sådana avgöranden skall upphävas eller ändras. Däremot kan, som jag redan erinrat om, ett utslag av domstolen i vissa fall nödvän- diggöra ändringar i en stats nationella lagstiftning, men detta ger i och för sig inte anledning till betänkligheter från svensk sida.

Jag finner att Sverige, innan den tidigare avgivna förklaringens giltig- hetstid utlöper den 13 maj 1971, bör avge en förnyad förklaring av det innehåll som framgår av art. 46 i konventionen. Giltighetstiden bör lik— som tidigare fastställas till fem år, dvs. samma tid som har valts i Dan- mark, Island och Norge. Liksom de danska och norska förklaringarna bör det svenska godkännandet även i fortsättningen förknippas med öm- sesidighetsvillkor. Godkännandet bör avse domstolens behörighet enligt såväl konventionen som tilläggsprotokoll nr 1 och 4.

I enlighet med vad jag nu anfört hemställer jag att Kungl. Maj:t ge- nom proposition föreslår riksdagen att godkänna att Sverige avger sådan förklaring, som avses i art. 46 i den europeiska konventionen angående

• Sida 4
•  Original

Prop. 1971: 13 4 skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, med de begränsningar som jag nyss angett.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposi- tion av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM l97l 700699