Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag
Prop.
1990/91:23
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som tagits upp i bifogadeutdrag ur regeringsprotokollet den 27 september 1990.
På regeringens vägnar
Odd Engström
Laila Freivalds
1 propositionen föreslås att 1952 års lag med särskilda bestämmelser omtvångsmedel i vissa brottmål skall fortsätta att gälla till utgången av år1991.
1 Riksdagen 1990/9!. 1 sam!. Nr 23
Förslag till
Lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskildabestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
Härigenom föreskrivs att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelserom tvångsmedel i vissa brottmål, som gäller till utgången av år 1990', skallfortsätta att gälla till utgången av år 1991.
Lagens giltighetstid senast förlängd 1989:930.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 september 1990
Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Göransson,Gradin, Hellström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén,Freivalds, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Freivalds
Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns, förutom irättegångsbalken (RB), i bl. a. lagen (1952:98) med särskilda bestämmelserom tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen innehåller tilläggs- och undantags-bestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i fråga om straffpro-cessuella tvångsmedel. Lagen är tidsbegränsad och gäller efter den senastgjorda förlängningen till utgången av år 1990 (prop. 1989/90: 13, JuU12,rskr. 40, SFS 1989:930).
Frågan om möjligheterna att föra över reglerna i 1952 års lag till RB hartidigare övervägts av tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06). Kommitténhar i sitt slutbetänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel — Anonymitet —Integritet föreslagit att den särskilda regleringen i 1952 års lag behålls ochatt lagen liksom nu skall ha begränsad giltighetstid och regelbundet om-prövas. Kommitténs förslag i den delen föranledde ingen lagstiftning (jfr.prop. 1988/89:124 s. 24). SÄPO-kommittén (Ju 1987:05) har därefter i sittslutbetänkande (SOU 1990:51) anfört att flera skäl talar för att bestäm-melserna i 1952 års lag arbetas in i RB (s. 145). Kommittén har emellertid— med hänsyn till att den föreslagit att två nya lagar om tvångsmedelinförs och att dessa tills vidare bör vara tidsbegränsade — ansett att ensådan samordning med RB bör anstå till dess att det kan bedömas omsamordningen kan omfatta även de två föreslagna lagarna. Betänkandetremissbehandlas för närvarande. Frågan om ytterligare förlängning avgiltighetstiden av 1952 års lag tas därför upp nu.
1952 års lag gäller vid förundersökning angående vissa brott mot riketssäkerhet och vissa andra grövre brott. Den innehåller, som jag nyss nämn-de, tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringeni RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel.
När det gäller de s. k. personella tvångsmedlen — främst häktning och Prop. 1990/91:23anhållande - ger 1952 års lag möjlighet att i vissa fall hålla en personhäktad under längre tid än vad som är tillåtet enligt de allmänna reglerna iRB. Det gäller den situationen att utredningen ännu inte nått så långt attden häktade kan anses vara ”på sannolika skäl misstänkt” for brottet.Häktning kan i det fallet ske trots att vederbörande endast är ”skäligenmisstänkt”, s. k. utredningshäktning. 1952 års lag ger utrymme för att låtasådan utredningshäktning fortgå under ca fyra veckor, medan RB:s reglerbara tillåter en vecka (2 § 1952 års lag).
Enligt 1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i 27 kap. 2 §andra meningen RB tas i beslag, även om det för brottet är föreskrivetlindrigare straff än fängelse i två år (3 §).
Förordnande om kvarhållande av en postförsändelse m. m. enligt 27 kap.9 § RB kan enligt 1952 års lag i vissa brådskande fall meddelas av under-sökningsledaren eller åklagaren (4 §). Enligt RB:s regler är det alltid rättensom beslutar i dessa fall.
De tidigare reglerna i 27 kap. 16 § RB om telefonavlyssning har genomlagstiftning som trädde i kraft den 1 september 1989 ersatts av bestämmel-ser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (27 kap. 18 — 24 §§RB). Samtidigt ändrades 5 § i 1952 års lag, som innehåller kompletteranderegler, för att passa in i det nya systemet (prop. 1988/89:124, JuU25, rskr.313, SFS 1989:650).
Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra telemeddelandensom befordras av televerket till och från viss telefonapparat eller annanteleanläggning i hemlighet avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpme-del för återgivning av innehållet i meddelandet. Förutom avlyssning avtelefonsamtal kan tvångsmedlet således användas också för upptagning avannan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax ochdatakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hem-lighet lämnas av televerket om samtal eller andra telemeddelanden somhar expedierats eller beställts till eller från en viss telefonapparat ellerannan teleanläggning eller att en sådan anläggning avstängs för samtal ellermeddelanden.
Enligt RB får hemlig teleavlyssning användas om det för brottet inte ärföreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och även vid brottsutred-ningar som rör försök, förberedelse och stämpling till sådant brott. Somytterligare förutsättning för hemlig teleavlyssning gäller att det skall före-ligga skälig misstanke om brottet och att åtgärden skall vara av synnerligvikt för utredningen. Tillstånd till hemlig teleavlyssning meddelas avdomstol på ansökan av åklagaren och skall gälla viss tid, högst en månadfrån dagen för beslutet. Hemlig teleövervakning får användas om det förbrottet inte är föreskrivet lindrigare straff än sex månader och vid narkoti-kabrott med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt är förutsättningarnaknutna till reglerna om hemlig teleavlyssning.
1952 års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter att användahemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Tillstånd till åtgärdenfår lämnas, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än vadsom krävs enligt RB. Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om
användning av tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälanofdrdröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva ärendet.
I detta sammanhang kan erinras om lagen (1989:530) om åtgärder föratt förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen) somträdde i kraft den 1 juli 1989 och bl. a. ersatte bestämmelserna i den tidsbe-gränsade s.k. spaningslagen, alltså lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder ispaningssyfte i vissa fall (prop. 1988/89:86, SfLH9 och 22, rskr. 325 ochprop. 1988/89: 124, JuU25, rskr. 325). Enligt terroristlagen, som inte ärtidsbegränsad, får i vissa fall tvångsåtgärd såsom t. ex. hemlig teleavlyss-ning tillgripas, när åtgärden är påkallad för att utröna om en terroristorga-nisation planlägger eller förbereder en gärning som innebär våld, hot ellertvång för politiska syften. I likhet med föregående år kommer regeringenäven fortsättningsvis att årligen lämna riksdagen en redogörelse för till-lämpningen av ifrågavarande bestämmelser.
I en skrivelse den 17 september 1990 till justitiedepartementet har säker-hetspolisen anfört att 1952 års lag utgör en nödvändig grund för denverksamhet som säkerhetspolisen bedriver samt att de möjligheter somlagen ger också har utnyttjats. Enligt säkerhetspolisen är det av utomor-dentlig vikt för dess fortsatta verksamhet att lagens giltighetstid förlängs.
1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmåltar sikte på brott som rör rikets säkerhet eller är av allmänfarlig natur.Lagen gäller till utgången av år 1990. I likhet med säkerhetspolisen anserjag att lagen fortfarande behövs och att dess giltighetstid bör förlängas.Liksom tidigare bör det ske med ett år eller till utgången av år 1991.
Frågan om förlängning av giltighetstiden för 1952 års lag är enligt minmening av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydel-se.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringenföreslår riksdagen
att anta ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag omfortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser omtvångsmedel i vissa brottmål.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar attgenom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredragan-den har lagt fram.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990