1 §  Den som uppbär sjukpenning eller livränta enligt någon av de författningar, som angivas i 2 §, äger erhålla tillägg därå i enlighet med vad nedan sägs. Har Konungen förordnat, att sjukpenning eller livränta skall utgivas enligt grunderna i någon av ifrågavarande författningar, skall tillägg utgå även å sådan ersättning.

Skada, som avses i denna förordning, skall anses hava inträffat den dag olycksfallet skedde eller, om skadan ej orsakats av olycksfall, den dag sjukdomen yppades.

2 §  De författningar, som avses i 1 §, äro:

lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;

kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall;

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;

kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning;

förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914-1919 års världskrig;

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;

lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m.fl.;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m.fl.;

förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret;

kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning;

förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt; kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m.m.;

samt militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261). Förordning (1953:251).

3 §  Tillägg enligt denna förordning utgår även å sjukpenning eller livränta, som utgives av arbetsgivare, vilken enligt gällande bestämmelser står självrisk.

4 §  Tillägg enligt denna förordning utgår ej, där rätt till ersättning föreligger enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 262) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, samt ej heller å sjukpenning eller livränta, som grundas på annan frivillig försäkring än enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s.2).

5 §  Tillägg å sjukpenning eller livränta till den skadade utgives endast, om arbetsförmågan varit nedsatt med minst 30 procent, försåvitt ej annat följer av vad i 11 § sägs.

Är någon behäftad med två eller flera skador, som medfört rätt till sjukpenning eller livränta enligt någon av de i 2 § nämnda författningarna, förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall eller ock Konungens förordnande, skall nedsättningen i arbetsförmågan anses motsvara det procenttal, som utgör summan av procenttalen för de skilda skadorna. Vid sammanläggning som nu sagts skall dock hänsyn icke tagas till skada, varför livränta eller sjukpenning utgår på grund av annan frivillig försäkring än sådan som avses i kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) eller 3 § förordningen den 11 juni 1918 (nr 375), samt ej heller till skada, som inträffat efter den 31 december 1948 och varför livränta ej blivit fastställd. Därest livränta, som utgår till följd av skada efter sistnämnda dag, övergår i sjukpenning, skall vid sammanläggningen skadan anses medföra den nedsättning i arbetsförmågan, efter vilken livräntan bestämts.

6 §  För tid före utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju år, utgår i anledning av skada, som inträffat före den 1 januari 1951, tillägg enligt följande tabell:

För tid efter utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju år, utgår tillägg endast, om skadan inträffat före den 1 januari 1941. I sådant fall utgör tillägget 20 procent av ersättningens belopp. Förordning (1953:251).

7 §  Har skada, som inträffat före den 1 januari 1949, medfört döden, och uppbär i anledning härav efterlevande make livränta, utgår för tid före utgången av den månad, varunder maken fyllt sextiosju år, tillägg å livräntan enligt följande tabell:

Tillägg å livränta till efterlevande make för tid efter utgången av den månad, varunder denne fyllt sextiosju år, så ock tillägg å livränta till annan efterlevande utgår endast, om skadan inträffat före den 1 januari 1941, och utgör i sådant fall 20 procent av livräntans belopp. Förordning (1953:251).

8 §  Vid tilläggets bestämmande skall den ersättning, varå tillägget utgår, i förekommande fall beräknas med hänsyn tagen till bestämmelserna i kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m.m., kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående viss tillämpning av 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete beträffande livräntor till arbetare, som före år 1937 skadats i arbete för statens räkning, ävensom förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, så ock med beaktande av de föreskrifter, som Konungen meddelat rörande förstärkning av vissa livräntor jämlikt lagen den 11 juni 1937 (nr 348), rörande dyrtidskompensation åt vissa ersättningstagare enligt förordningarna den 24 mars 1938 (nr 102 och 103) samt rörande vidgad tillämpning av 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete i dess lydelse enligt lag den 26 juni 1948 (nr 420) och motsvarande stadganden i övriga i 2 § omförmälda författningar.

9 §  Tillägg enligt denna förordning må ej föranleda, att sjukpenning eller livränta jämte tillägget överstiger det belopp, som i anledning av skadan skolat utgå i sjukpenning eller livränta jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete i dess lydelse från och med den 1 januari 1949, därest den skadades årliga arbetsförtjänst beräknats till sjutusentvåhundra kronor.

Vårdbidrag eller annan sådan förhöjning av livränta, som föranledes av att den skadades tillstånd kräver särskild vård, må jämte tillägg därå enligt denna förordning icke utgå med högre belopp än ettusenåttahundra kronor om året.

Därest sjukpenning eller livränta enligt lagen den 11 juni 1937 (nr 348) eller förordningen den 13 april 1940 (nr 213) överstiger motsvarande ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, beräknad efter det i 9 § sistnämnda lag vid tiden för olycksfallet stadgade högsta beloppet för den årliga arbetsförtjänsten, skall överskjutande belopp icke beaktas vid tilläggets bestämmande. Förordning (1953:251).

10 §  Åtnjuter den, som uppbär sjukpenning eller livränta enligt någon av de i 2 § angivna författningarna eller enligt grunderna i någon av dessa författningar, däremot svarande understöd eller utgår till honom skadestånd eller ock med skadestånd jämförlig ersättning av statsmedel, är han skyldig att i den mån Konungen därom förordnar vidkännas avdrag å det tillägg, som tillkommer honom enligt denna förordning, dock högst med vad som svarar mot understödet, skadeståndet eller ersättningen.

I fall som avses i denna paragraf utgives ej tillägg, om dess belopp, efter det avdrag skett, skulle understiga fem kronor för månad räknat. Förordning (1953:251).

11 §  Tillägg enligt denna förordning skall för den, som varit berättigad till tillägg enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m.m., utgöra lägst det belopp, som skolat utgå i tillägg enligt sistnämnda förordning, om denna alltjämt ägt giltighet. Har den ersättningsberättigade jämväl ägt uppbära tillägg enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m.m., skall tillägg varom nu är fråga uppgå till lägst det belopp, varmed tillägg skolat utgå, om nyssnämnda förordningar den 29 juni 1946 och den 30 juni 1943 alltjämt varit gällande. Skadad, vars arbetsförmåga är nedsatt med minst 30 procent, samt efterlevande make skall dock för tid före utgången av den månad, varunder den ersättningsberättigade fyllt sextiosju år, äga uppbära tillägg med lägst så stort belopp, att summan av sjukpenningen eller livräntan och tillägget uppgår till 120 procent av vad som i sådant avseende skolat tillkomma honom, om de äldre förordningarna alltjämt ägt giltighet.

Avdrag enligt vad i 10 § stadgas må ej föranleda, att tillägg nedsättes under det belopp, som skolat utbetalas om förenämnda äldre förordningar ännu varit i kraft.

Beloppet av tillägg enligt 4 § förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) beräknas efter den ortsgrupp, som den skadade tillhörde vid utgången av juni 1950. Förordning (1953:251).

12 §  I den mån Konungens förordnande, att ersättning skall utgivas enligt grunderna i någon av de i 2 § avsedda författningarna, innebär viss avvikelse från dessa grunder, skall motsvarande jämkning ske vid tilläggets bestämmande.

13 §  Tillägg enligt denna förordning bestrides av statsmedel samt bestämmes och utgives av riksförsäkringsanstalten eller, där med avseende å ersättning, som enligt Konungens förordnande skall utgå enligt grunderna i någon av de i 2 § angivna författningarna, Konungen förordnat att ersättningen skall utgivas av annan myndighet, av denna.

Bolag, som avses i 4 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete, åligger att samtidigt med utbetalning av ersättning förskottsvis utgiva tillägg enligt denna förordning.

14 §  Över riksförsäkringsanstaltens beslut enligt denna förordning må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet sist å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, upptaga ärende enligt denna förordning till prövning.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

I fråga om försäkringsrådets behandling av ärende enligt denna förordning skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.

15 §  Utöver vad ovan stadgats skall, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar, i fråga om tillägg enligt denna förordning i tillämpliga delar gälla vad som finnes föreskrivet beträffande den ersättning, varå tillägget utgår. Förordning (1953:251).

16 §  De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av denna förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.