ARN 1992-4631

I villkoren för ett s k falskt annuitetslån angavs att banken fick höja månadsbeloppet om räntan höjdes för att lånet skulle bli löst i föreskriven tid. Då banken försummat att göra detta har banken inte ansetts ha rätt att kompensera sig genom att förlänga kredittiden eller höja enbart det sista månadsbeloppet.

I villkoren för ett s k falskt annuitetslån angavs att banken fick höja månadsbeloppet om räntan höjdes för att lånet skulle bli löst i föreskriven tid. Då banken försummat att göra detta har banken inte ansetts ha rätt att kompensera sig genom att förlänga kredittiden eller höja enbart det sista månadsbeloppet. Avgörande 1993-06-17; 92-4631

A hade haft ett lån hos en bank. Hon yrkade att banken skulle betala tillbaka 9 000 kr till henne, eftersom hon tvingats betala detta belopp efter kredittidens utgång.

Banken yrkade i första hand att ärendet skulle avvisas. I andra hand bestred banken bifall till yrkandet bl a under åberopande att den i lånehandlingen angivna lånetiden var beroende av att räntan under hela lånets löptid var oförändrad.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Av skuldebrevet framgår att A i november 1986 lånade 30 000 kronor av banken. Lånetiden var 5,5 år och räntan var rörlig (f.n. 13 %). Återbetalning av lånet skulle ske med 500 kronor i månaden fr.o.m. den 27 december 1986. I detta belopp ingick amortering, ränta och avgifter. I skuldebrevet anges vidare: "Om lånet på grund av diskontoförändringar eller av annan anledning inte kommer att bli löst inom angiven lånetid, har banken rätt att under lånets löptid höja annuitetsbeloppet."

Fråga är således om en s.k. falsk annuitet. I avtalet har tydligt reglerats hur banken får förfara om förändringar i ränteläget skulle medföra att det angivna månadsbeloppet inte skulle vara tillräckligt för att lånet inkl. räntor och avgifter skulle bli helt betalt inom den fasta betalningstiden. Där anges sålunda att månadsbeloppet får höjas; någon förlängning av lånetiden medges däremot inte i avtalet.

Det får anses givet att det åligger banken att löpande bevaka sin rätt enligt avtalet. Om amorteringstakten är för låg, ankommer det följaktligen på banken att höja det månatliga återbetalningsbeloppet till en rimlig och realistisk nivå. Det har banken uppenbarligen försummat i detta fall. Banken har då inte rätt att förlänga lånetiden mot A:s vilja eller att kompensera sig genom att höja det sista annuitetsbeloppet till en så hög nivå att tidigare försummelser rättas till.

Med åberopande av det anförda finner nämnden att banken har att svara för att lånet inte har kunnat slutbetalas i tid. Banken bör därför återbetala vad banken har krävt av A utöver vad som har direkt stöd i låneavtalet. Såsom talan är utformad får A anses ha rätt att återfå 9 000 kronor.