ARN 1993-0078
En marknadsföringskampanj om s.k. snögaranti har haft vissa brister! På grund härav och då bevisbördan för att kunderna har fått del av förutsättningarna för erbjudandet har ansetts åvila säljaren, har en kund, trots att han inte uppfyllde kampanjförutsättningarna, ansetts ha rätt till förannonserbjudandet.
En marknadsföringskampanj om s.k. snögaranti har haft vissa brister! På grund härav och då bevisbördan för att kunderna har fått del av förutsättningarna för erbjudandet har ansetts åvila säljaren, har en kund, trots att han inte uppfyllde kampanjförutsättningarna, ansetts ha rätt till förannonserbjudandet. Avgörande 1993-05-27; 93-0078
K anförde: Hon såg en annons om att den som köpte en skinnjacka skulle få köpesumman tillbaka om det inte snöade i Stockholm under tiden 15-31 december 1992. Hon köpte en skinnjacka den 26 oktober 1992. När hon den 2 januari 1993 återvände till butiken för att få inköpssumman tillbaka, fick hon beskedet att hon skulle ha fyllt i en särskild blankett för att få deltaga i den s.k. snögarantin. Expediten hänvisade till att det funnits ett plakat i affären om detta. K såg aldrig något plakat vid inköpstillfället och hade inte heller på annat sätt upplysts om blanketten. .
K yrkade återbetalning av köpesumman, 2 298 kronor.
Bolaget, som bestred yrkandet, uppgav i sitt svar att det inte kunde råda någon oklarhet beträffande villkoren för att få deltaga i den s.k. snögarantin genom uppmaningen att den som var intresserad av att erhålla snögarantin skulle fråga efter information i butiken. Bolaget anförde också att över 8 000 kunder som köpt skinnplagg under kampanjtiden hade uppfattat att det behövdes ett särskilt inköpsbevis för att erhålla snögarantin. Detta var beviis för att informationen hade varit tydlig.
Nämndens bedömning:
Nämnden finner i och för sig inte anledning att kritisera marknadsföringskampanjer av det slag bolaget genomförde under hösten 1992. Emellertid vill nämnden framhålla att det självfallet är viktigt att det i marknadsföringen klart och tydligt anges under vilka förutsättningar som lämnade erbjudanden gäller. Upplysningar härom kan allt efter omständigheterna i det enskilda fallet lämnas i olika led i marknadsföringen t.ex. på affischer och i flygblad, broschyrer, annonser och annat reklammaterial eller muntligen i samband med köpet.
Nämnden, som har haft tillfälle att ta del av innehållet i vissa annonser, flygblad m.m., finner inte att denna marknadsföring rent allmänt kan betecknas som vilseledande eller eljest klart bristfällig från informationssynpunkt. Marknadsföringsmaterialet är dock behäftat med vissa brister. Således har några annonser saknat upplysning om att endast köp av varor till ett belopp om 1 000 kr eller mer berättigade till s.k. snögaranti. I vissa av dessa annonser har bolaget t.o.m. gjort reklam för varor som kostat mindre än 1 000 kr. Dessa annonser är enligt nämndens mening vilseledande. Vidare borde bolaget i annonserna, flygbladen etc. tydligare ha angivit hur länge kampanjen pågick. Att som synes ha skett under större delen av kampanjen bara ange att erbjudandet var tidsbegränsat är enligt nämndens mening inte tillräckligt upplysande. Nämnden noterar också att det ingenstans i det skriftliga marknadsföringsmaterialet har angivits att det behövdes ett särskilt inköpsbevis för att erbjudandet skulle gälla.
När informationen i annonser o.d. är knapphändig, är det givetvis av särskilt stor betydelse att alla kunder i samband med köpet får de upplysningar som behövs för att det goda syftet med kampanjen skall uppnås. Det vilar följaktligen ett stort ansvar på bolaget att se till att all personal korrekt och klargörande lämnar de upplysningar som kunderna, även om de inte ställer frågor, har rätt att få. Särskilt viktigt är det att kunderna får klart för sig vilka begränsningar och särskilda förutsättningar som gäller för erbjudandet.
Den avgörande frågan i detta ärende är huruvida den omständigheten att köparen inte kan förete det särskilda inköpsbeviset bör medföra att hon inte omfattas av snögarantin.
Som nyss framhållits angavs det varken i annonser, flygblad eller affischer att det var ett krav att det skulle upprättas ett inköpsbevis. Även de anslag som fanns uppsatta i butikerna förefaller ha saknat upplysning härom. Den enda anvisning som lämnades på dessa synes ha varit att intresserade kunder kunde ta kontakt med affärspersonalen för vidare information. Frågan är då om personalen i samband med köpet muntligen har upplyst kunderna om denna förutsättning. Eftersom detta utgör en begränsning/inskränkning av en klar utfästelse, åligger det, enligt nämndens mening, bolaget att bevisa att kunden fått upplysning om detta vid köpet. Gör bolaget gällande att kunden har haft klart för sig att det behövdes ett inköpsbevis men att denne likväl har avstått från att ta emot en sådan handling, har bolaget att styrka även detta påstående.
Vad bolaget har anfört och åberopat utgör enligt nämndens mening inte tillräckligt bevis för att K verkligen har informerats om inköpsbevisets betydelse för snögarantin eller att hon medvetet har avstått från att ta emot en sådan handling. Med hänsyn härtill och då K kan förete kvitto på inköpet och, såvitt framkommit, övriga förutsättningar för att snögarantin skall gälla är för handen, bör hon i enlighet med bolagets utfästelse få tillbaka vad hon har betalat för jackan.