ARN 1994-3089

Fråga om flygbolags ansvar enligt 9 kap. 20 § luftfartslagen (1957:297) för skador till följd av dröjsmål vid lufttransport av passagerare.

Fråga om flygbolags ansvar enligt 9 kap. 20 § luftfartslagen (1957:297) för skador till följd av dröjsmål vid lufttransport av passagerare. Avgörande 1995-02-14; 94-3089

P skulle resa med flyg från Jönköping till Arlanda med bolag A och från Arlanda vidare till Visby med bolag B. Turen från Jönköping till Arlanda blev inställd och flygbolaget A ordnade transport till Arlanda med buss. Till följd av detta missade P planet till Visby och blev tvungen resa med ett plan som avgick fem timmar senare. På grund av förseningen fick han extra kostnader för mat och taxi. Han yrkade 488 kr i skadestånd och 1 029 kr i prisavdrag, sammanlagt 1 517 kr.

Flygbolaget A bestred yrkandet och anförde att turen hade ställts in på grund av ett tekniskt fel. De ansåg att de hade uppfyllt sin del av kontraktet i och med att de transporterat berörda passagerare med buss. Trots en direkt uppmaning från nämnden preciserade bolaget aldrig vilket tekniskt fel som hade drabbat planet.

Nämndens bedömning:

Det har företetts en flygbiljett på vilken P angetts som passagerare och A som fraktförare. Biljetten avser såvitt nu är i fråga en lufttransport från Jönköping till Stockholm Arlanda med avgång den 24 april 1994 kl. 11.15. Det är ostridigt att den turen ställdes in och att passagerarna i stället transporterades till Arlanda med buss och att P till följd härav inte kom med en av honom bokad flygtur från Arlanda till Visby med avgång samma dag kl. 13.00 utan fick ta ett senare flyg till Visby med avgång från Arlanda kl. 18.05.

Enligt 9 kap. 20 § luftfartslagen (1957:297) ansvarar fraktföraren för skador till följd av dröjsmål vid lufttransporter av passagerare, resgods och gods, om han inte visar att han, hans anställda och de som han har anlitat har vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att undvika skadorna eller att det har varit omöjligt för dem att vidta åtgärderna. Av 23 § framgår att avtalsvillkor som inskränker fraktförarens ansvar är ogiltiga.

A har visserligen anordnat en busstransport ägnad att minska skadorna till följd av det dröjsmål den inställda flygturen lett till. A har emellertid inte anfört någonting som visar att företaget vidtagit tillräckliga åtgärder för att undvika orsaken till dröjsmålet eller att det inte varit möjligt att vidta några åtgärder. Att utan närmare precisering hänvisa till att ett tekniskt fel förelegat räcker inte för att företaget skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet enligt 9 kap. 20 § luftfartslagen. Enligt nämndens mening är bolaget således i princip skadeståndsskyldigt.

Frågan är nu i vad mån P orsakats skada av ekonomiskt slag. Hela det belopp han erlagt för den inställda flygturen kan knappast vara ersättningsgillt, eftersom han i den delen har kompenserats med en bussrea. Han bör vara berättigad till viss ersättning för utgifter för mat; hans hemkomst förefaller ju ha blivit försenad med ca fem timmar. De är oklart i vilken utsträckning taxikostnaden är en merkostnad till följd av förseningen. Nämnden anser att den skada som P orsakats får uppskattas till ett skäligt belopp, som kan bestämmas till 1 000 kr.

Mot beslutet reserverade sig en av nämndledamöterna enligt följande:

Transportören bör inte bli ansvarig för skador på grund av dröjsmål om orsaken till dröjsmålet är ett tekniskt fel som inte hade kunnat upptäckas tidigare genom en försvarlig eftersyn av planet. Mot bakgrund av de regler och rutiner som gäller för flygtrafik i Sverige torde man kunna utgå från att det tekniska fel som orsakade dröjsmålet inte var ett sådant fel som hade kunnat upptäckas vid en rutinkontroll. Flygbolaget har således, genom att hänvisa till ett tekniskt fel, fullgjort sin bevisbörda. A är därmed inte ansvarigt för de skador som uppkommit på grund av dröjsmålet och yrkandet avslås.