ARN 1994-3695

Fråga om debitering av barnomsorgsavgift är en sådan tvist mellan konsument och näringsidkare som nämnden kan pröva; tillika fråga om det varit oskäligt att debitera full avgift även för inskolningstiden.

Makarna T yrkade att få månadsavgiften för den månad de skolade in sin son på kommunens daghem nedsatt med 546 kr. Grunden var att de ansåg sig ha fått betala avgift för tid de inte fått rätt att utnyttja. Under inskolningsperioden bestämde nämligen personalen på daghemmet hur lång tid barnet fick vara där. I deras fall rörde det sig under den första veckan om två timmar per dag. Även under den andra veckan var tiden begränsad. Trots detta hade de fått betala full avgift som om de utnyttjat platsen i 40 timmar. De var medvetna om att de måste betala full avgift om de själva valt att inte utnyttja platsen full tid. I detta fall hade de dock inte haft något val.

Kommunen ifrågasatte om debitering av barnomsorgsavgift var en sådan tvist mellan konsument och näringsidkare som nämnden kunde pröva. I sak menade kommunen att barnomsorgsavgiften grundade sig på den taxa som kommunfullmäktige fastställt. Av taxan framgick att en fast månadsavgift utgick för varje månad, utom för juli månad. Några avdrag för ev frånvaro görs inte. Några speciella regler för inskolningstiden finns inte. Avsikten med denna tid är att familjen skall få en mjukstart på daghemmet. Ett inskolningsschema görs upp i samråd med personalen. Enligt önskemål från familjen gjordes ett schema upp där barnet fick fler timmar än normalt på daghemmet vid inskolning. Antalet timmar motsvarade dock inte en heltidsomsorg. Yrkandet bestreds.

Nämndens bedömning:

Kommunen har i sitt svar till nämnden ifrågasatt om tvisten faller inom nämndens kompetensområde. Kommunens invändning torde grunda sig dels på det förhållandet att kommunernas uppgifter rörande barnomsorg främst bestäms av offentligrättsliga regler och politiska beslut, dels att kommunen inte i detta fall kan betraktas som näringsidkare i den mening som finns i den konsumenträttsliga lagstiftningen.

Det är givetvis riktigt att t.ex. frågor om storleken på de avgifter en kommun kan ta ut, vilken kvalitet omsorgen skall ha och personaltätheten är av politisk natur. Sådana frågor är nämnden inte behörig att pröva. Inom de ramar som bestäms av de politiska besluten ingås emellertid i varje enskilt fall ett civilrättsligt avtal med vissa rättigheter och förpliktelser för parterna. Detta individuella avtal anser sig nämnden oförhindrad att pröva.

Begreppet näringsidkare har diskuterats i propositionen 1989/90:89 om ny konsumentköplag, s. 60. Där sägs att termen näringsidkare skall fattas i vidsträckt mening. Det omfattar varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Det krävs inte att verksamheten drivs i vinstsyfte. Detta inebär bl.a. att bestämmelsen är tillämplig på statliga och kommunala organ när dessa driver verksamhet av ekonomisk natur. Verksamheten behöver alltså inte drivas i privaträttslig form. Enligt nämndens mening är angivna kriterier uppfyllda i detta fall, varför kommunen ska betraktas som näringsidkare.

Nämnden anser sig således behörig att pröva tvisten.

Vad gäller tvisten i sak menar nämnden att det i det individuella avtalet, även om detta inte uttryckligen sagts ut, som en förutsättning för erhållande av platsen ingått att barnet under en period skulle skolas in, varvid platsen tidsmässigt inte skulle kunna utnyttjas fullt ut. Någon möjlighet för daghemmet att under resterande tid ta in något annat barn torde f.ö. inte ha funnits. Det kan vid sådant förhållande inte anses oskäligt att full avgift har debiteras även för inskolningstiden.

Makarna T:s yrkande lämnades därför utan bifall.