ARN 1995-4407

Fråga om pantbank med befriande verkan haft rätt att lämna ut en pant till annan än ägaren av panten.

Fråga om pantbank med befriande verkan haft rätt att lämna ut en pant till annan än ägaren av panten. Avgörande 1996-04-12; 95-4407

G och hans bror besökte tillsammans en pantbank i maj 1993. G pantsatte därvid sin bil som säkerhet för ett lån på 15 000 kr till brodern. Vid pantsättningen gjordes en mycket noggrann kontroll av G:s rätt till bilen. Han fick visa köpehandlingar och kvitto på att bilen var slutbetald; vidare gjordes en kontroll med bilregistret. Då allt var i sin ordning beviljades lånet.

I april 1995 löste brodern, utan G:s kännedom, ut bilen och sålde den till en kumpan som i sin tur sålde bilen vidare. G väckte senare talan mot kumpanen om bätre rätt till bilen. Domstolen biföll hans talan och kumpanen förpliktigades att ersätta honom för bilens värde. Eftersom kumpanen inte hade några pengar riktade G, hos nämnden, krav mot pantbanken om att denna skulle utge skadestånd till honom motsvarande bilens värde.

Som grund anförde han att pantbanken felaktigt lämnat ut bilen till annan. Det måste ha stått helt klart för pantbanken att bilen tillhörde G och inte brodern. Denne hade ingen fullmakt eller annan handling som berättigade honom att disponera över bilen.

Pantbanken bestred yrkandet. Den hade med befriande verkan lämnat ut bilen till G:s bror mot att denne hade visat upp pantsedeln. Till stöd för sin ståndpunkt åberopade pantbanken uttalanden i SOU 1994:61 "Pantbankernas kreditgivning". Där sägs bl.a. "En pantbank kan alltid med befriande verkan lämna ut panten till den som kan visa upp pantsedeln utan att särskilt undersöka dennes behörighet".

G invände att det åberopade uttalandet bygger på den presumtionen att pantsättaren också är ägare till den pantsatta egendomen. Den presumtionen var i detta fall bruten. Det har stått helt klart för pantbanken att bilen tillhörde G och inte hans bror. Brodern hade inte förvärvat äganderätten till bilen och inte heller uppgett något sådant för pantbanken. G jämförde även med andra konsumentkrediter. Om annan än låntagaren där ställer en säkerhet kan denna inte disponeras av låntagaren, även om denne löst krediten.

Nämndens bedömning:

Av utredningen i ärendet framgår att G och dennes bror tillsammans besökt pantbanken den 6 maj 1993. Vid detta tillfälle pantsatte G en honom tillhörig personbil som säkerhet för ett lån om 15.000 kr till brodern. Det är däremot oklart huruvida pantsedeln vid nämnda tillfälle utlämnades till G eller till brodern. Det är emellertid ostridigt att brodern mot uppvisande av pantsedeln sedermera omsatte lånet vid ett par tillfällen samt att han den 5 april 1994 - också mot uppvisande av pantsedeln - löste lånet varvid han fick bilen utlämnad till sig.

I ärendet är fråga om pantbanken med befriande verkan haft rätt att lämna ut panten till brodern. Nämnden kan därvid konstatera

att det vare sig i nu gällande pantbankslagstiftning eller i den lagstiftning som var gällande vid den ifrågavarande pantsättningen finns någon reglering av pantsedlarnas värdepappersrättsliga

ställning och civilrättsliga funktion. I förarbetena till nu gällande lagstiftning på området redovisas dock gällande uppfattning om en pantsedels rättsverkningar. Sålunda anges i Pantbankernas kreditgivning, SOU 1994:61 s. 174 följande: "Med ett innehav av en pantsedel följer emellertid inte automatiskt en rättighet att få ut det pantsatta föremålet. Pantbanken har rätt att lämna ut panten till den ursprunglige pantsättaren, även om denne skulle ha tappat pantsedeln. Pantbanken behöver inte riskera att en godtroende innehavare av pantsedeln senare dyker upp och framställer krav på grund av detta. För det fall pantsättaren är känd eller på något annat sätt kan styrka sin rätt, är pantbanken till och med skyldig att lämna ut panten. Pantsedeln är således inte ett värdepapper i egentlig mening och kan inte jämställas med ett löpande skuldebrev.

Pantsedeln anses inte heller vara ett presentationspapper. Den är däremot ett legitimationspapper. En pantbank i god tro kan alltid med befriande verkan lämna ut panten till den som kan visa upp pantsedeln utan att särskilt undersöka dennes behörighet."

Mot bakgrund av vad sålunda anförts finner nämnden att pantbanken haft rätt att utlämna bilen till brodern under förutsättning att pantbanken var i god tro. För att den skall anses ha varit i god tro krävs det enligt nämndens mening att pantbanken inte insett eller bort inse att brodern inte agerade på uppdrag av G. Nämnden finner att det av omständigheterna i ärendet inte är visat annat än att bolaget var i sådan god tro. G:s yrkande kan vid sådant förhållande inte bifallas.