ARN 1995-5389

Vattenskada i våtutrymme som aktualiserat tillämpningen av två regelsystem. Det ena är grundat på försäkringsavtalet mellan försäkringstagaren G och försäkringsgivaren. Det andra gäller rättsförhållandet mellan G och den av honom anlitade entreprenören som åtgärdat skadan och därvid en tillämpning av 4 § konsumenttjänstlagen (1985:716).

I augusti 1994 inträffade en vattenskada i våtutrymmet i G:s fritidshus. Skadan omfattades av G:s fritidshusförsäkring och åtgärdades av flera företag, bl.a. K som monterade kakel i våtutrymmet. Kaklet sprack i januari 1995. G yrkade vid nämnden att skadan/felet skulle åtgärdas utan kostnad för honom.

Företaget K varken bestred eller medgav yrkandet. Försäkringsbolaget L invände bl.a. att bolaget inte var rätt motpart i ärendet eftersom G måste anses ha beställt tjänsten.

Nämndens bedömning:

Av utredningen framgår att en vattenskada år 1994 inträffade i våtutrymmet i G:s fritidshus, att skadan omfattades av G:s fritidshusförsäkring hos L, att skadan åtgärdades av flera företag, bl.a. K, att försäkringsbolaget betalade för reparationsarbetena samt att kakel började spricka på en vägg i våtutrymmet i januari 1995.

Den uppkomna situationen aktualiserar tillämpningen av två regelsystem. Det ena är grundat på försäkringsavtalet mellan G och L. Det andra gäller rättsförhållandet mellan G och K och därvid en tillämpning av konsumenttjänstlagen (1985:716).

På grund av det försäkringsavtal som har ingåtts mellan G och L har G rätt att kräva att en uppkommen försäkringsskada regleras i enlighet med försäkringsvillkoren. Det är ostridigt att den vattenskada som inträffade år 1994 var en försäkringsskada. Eftersom det inte kan uteslutas att den skada som uppstod år 1995 hade samband med den tidigare skadan lämnas L:s invändning om att bolaget inte kan anses vara motpart till G i ärendet utan avseende.

Med stöd av 4 § konsumenttjänstlagen har G rätt att kräva att den tjänst som K har utfört har varit fackmässig.

Den fråga som har aktualiserats nu är huruvida den skada som inträffade i januari 1995, att kaklet sprack, har ett samband med vattenskadan från augusti 1994 och den reparation som utfördes då eller om det är fråga om en ny, fristående skada.

K har monterat kakel på spånskivor. Företaget har uppgett att man före monteringen påpekade att väggarna borde beklädas med gipsskivor för att man skulle få ett bättre underlag men att försäkringsbolaget motsatte sig detta. Försäkringsbolaget har inte direkt berört denna uppgift, men det hävdar att man förutsätter att den näringsidkare som anvisas eller anlitas utför tjänsten fackmässigt.

Oavsett vad som förevar innan monteringen påbörjades anser nämnden det inte vara fackmässigt att anbringa kakelplattor på spånplattor. Enligt en obestridd uppgift från försäkringsbolaget (se

bilaga 18) var väggarna i våtutrymmet försedda med kakel till en höjd av 1,3 meter utom i själva duschen, där kakel var satt till full höjd. Vid reparationsarbetet monterades kakel till full höjd i hela våtutrymmet. Enligt nämndens mening borde K ha avrått G från att låta utföra arbetet på det sätt som skedde. Eftersom bolaget inte har gjort detta och inte heller har reserverat sig för resultatet, finner nämnden att tjänsten måste anses vara felaktig.

Nämnden finner det vidare vara övervägande sannolikt att den nu aktuella skadan har samband med att det arbete som utfördes under sommaren 1994 inte var fackmässigt. Enligt 20 § konsumenttjänstlagen har konsumenten, om en utförd tjänst är felaktig, rätt att kräva att näringsidkaren avhjälper felet. Med hänvisning till vad som har anförts nu har G rätt att få felet avhjälpt av K.

För att felet skall kunna avhjälpas krävs att underlaget byts ut. Detta i sin tur kommer att betyda att G får en stan-dardförbättring. Hade arbetet utförts på ett riktigt och fack-mässigt sätt på sommaren 1994 hade G redan då fått betala merkostnaden för denna. Nämnden anser därför att G skall svara för kostnaden för underlaget, medan K skall stå för kostnaden för kaklet och uppsättningen av detta, samt att G och bolaget skall dela på kostnaden för reglarna. Avhjälpandet skall ske snarast, fackmässigt och utan annan kostnad för G än som har nämnts.

Den fråga som det då återstår att ta ställning till är i vad mån L får anses ha fullgjort sitt försäkringsmässiga åtagande mot G.

När ett försäkringsfall inträffar består försäkringsbolagets åtagande normalt i att utge försäkringsersättning, jfr 37 och 38 §§konsumentförsäkringslagen (1980:38). Försäkringsvillkoren kan innehålla att försäkringstagaren har rätt att använda försäkringsersättningen på valfritt sätt. Försäkringsbolagets ansvar med anledning av försäkringsfallet måste i ett sådant fall i princip anses avslutat i och med att avtalad ersättning har betalats ut. Försäkringsavtalet kan emellertid innehålla både inskränkningar i försäkringstagarens rätt att förfoga över försäkringsersättningen och förbehåll om rätt för försäkrings-bolaget att i praktiken styra hur ersättningen används. Exempel på det senare är att bolaget har rätt att bestämma hur en viss skada skall åtgärdas och av vem. I praktiken går försäkrings-bolagets åtagande i ett sådant fall ut på en naturaprestation (dvs. på något annat än pengar). Åtagandet innefattar enligt nämndens mening då också ett ansvar för resultatet, dvs. för att naturaprestationen (i exemplet en tjänst) blir fackmässigt utförd. Detta utesluter givetvis inte att också den som har utfört tjänsten har ett ansvar för dess fackmässighet mot den som har beställt tjänsten. Även i ett sådant fall ter det sig konsumentpolitiskt motiverat att, då försäkringstagaren är en konsument, beställningen formellt görs av konsumenten så att konsumenttjänstlagen blir tillämplig på det avtalsförhållandet.

Av punkt C 6.3 i försäkringsvillkoren - med rubriken "Ersätt-ningsregler vid skada på byggnad och på tomtmark" - framgår att L i förevarande fall har rätt att avgöra om en skada skall ersättas kontant eller om den skadade byggnaden skall återställas "genom (bolagets) åtgärder". I punkt H 3.1 - med rubriken "Anmälan, intyg m.m." - sägs att reparation bara får ske efter försäkringsbolagets godkännande. Detsamma gäller valet av reparatör, reparationsmetod och material. L har också förbehållit sig en ganska omfattande rätt att bestämma hur skaderegleringen skall ske i praktiken, dock inte så långt som i exemplet ovan.

Av utredningen framgår att tre företag engagerades för att utföra reparationerna på G:s hus. Två av dem anvisades av för-säkringsbolaget, medan G själv valde K som entreprenör för golv- och väggbeklädnaden i badrummet. Han var på denna punkt inte bunden av att välja en entreprenör som försäkringsbolaget hade anvisat. Tvisten gäller detta arbete. Mot bakgrund av vad som har sagts nu kan L inte hållas ansvarigt för bristen på fackmässighet i de arbeten som utfördes år 1994. Försäkringsbolaget har därför inte heller något ansvar för de skador som inträffade år 1995.