ARN 1996-6478

Fråga om rätt för en bank att utan uppsägning sänka ett beviljat kreditutrymme.

Fråga om rätt för en bank att utan uppsägning sänka ett beviljat kreditutrymme. Avgörande 1997-06-11; 1996-6478

W yrkade hos nämnden att en bank skulle åläggas att betala tillbaka 5 000 kr som hon gjorde gällande att banken utan hennes medgivande hade tagit ut från hennes konto. Till kontot var knuten en kredit på 15 000 kr. I juni 1996 meddelade banken plötsligt att man hade sänkt kreditgränsen till 10 000 kr. Det innebar i praktiken att banken hade kvittat sin kreditfordran mot henne mot det barnbidrag och det bidragsförskott som hade satts in på kontot strax dessförinnan.

Banken bestred yrkandet. Banken hade inte utfört någon kvittning utan utnyttjat sin rätt enligt kreditvillkoren att sätta ned beviljat kreditbelopp.

Nämnden gjorde följande bedömning:

I ärendet har framkommit att W i juni 1990 tecknade avtal med banken om en s.k. kredit i räkning. Beviljat kreditutrymme var ursprungligen 15 000 kr. I april 1996 inleddes ett frivilligt skuldsaneringsförfarande enligt skuldsaneringslagen (1991:334) avseende W:s skulder. Ett förslag om en total avskrivning av samtliga W:s skulder skickades till hennes borgenärer den 17 april 1996. Den 27 juni beslutade banken att sätta ned det beviljade kreditutrymmet till 10 000 kr.

Nämnden konstaterar inledningsvis att kredit i räkning innebär att kredittagaren har ett konto med kredit till ett visst belopp. Kredit i räkning är ett s.k. kontokurantförhållande som innebär att avräkning görs vid varje transaktion som sker över kontot. Om till exempel en kredit i räkning är behörigen utnyttjad till ett belopp av 10 000 kr och det sker en insättning på kontot på 15 000 kr, resulterar transaktionen i ett tillgodohavande för kontoinnehavaren om 5 000 kr. Disponibelt belopp för kontoinnehavaren är i detta ögonblick inte bara 5 000 kr utan därutöver ett belopp motsvarande det beviljade kreditbeloppet.

Nämnden konstaterar vidare att bankens åtgärd den 27 juni 1996 inte inneburit någon uppsägning av själva krediten utan snarare av kreditutrymmet. Banken kan också säga ha återkallat ett tidigare lämnade kreditlöfte. Nämnden har i ärendet att ta ställning till om banken bör rekommenderas att höja kreditutrymmet till ursprungliga 15 000 kr. Frågan är vilka krav som bör ställas på banken i en sådan situation. Av punkten 12 i de allmänna villkor som gäller för krediten framgår att banken kan avbryta rätten att vidare utnyttja krediten, om banken har skälig anledning att anta att kredittagaren inte kommer att fullgöra sina betalningsförpliktelser mot banken. Mot bakgrund av att ett skuldsaneringsförfarande har inletts, vilket enligt 2 § skuldsaneringslagen innebär att gäldenären ”helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av de skulder som omfattas av skuldsaneringen”, finner nämnden att banken måste anses ha haft rätt att reducera sitt kreditlöfte till det utnyttjade kreditbeloppet. Det kan enligt nämndens uppfattning inte krävas av en bank att den medger en ökning av kredittagarens skuld, om banken fått kännedom om att en beviljad kredit inte kommer att kunna betalas fullt ut. Om banken avbryter rätten att vidare utnyttja krediten, kan det inte heller krävas att någon uppsägning sker. En sådan

uppsägning skulle nämligen kunna medföra att de outnyttjade kreditutrymmet utnyttjas under uppsägningstiden. Bankens rätt att inskränka kreditutrymmet skulle därmed bli illusorisk. Nämnden anser att man i detta fall möjligen kan ifrågasätta lämpligheten i att banken fattade sitt beslut först ett par månader efter det att den underrättats om det inledda skuldsaneringsförfarandet - banken måste ha insett att W skulle komma att överrumplas när hon inte fick möjlighet att lyfta barnbidrag och bidragsförskott. Nämnden, som konstaterar att en rekommendation i förevarande läge till banken om att höja kreditutrymmet skulle sakna relevans, finner att W:s yrkande bör avslås.