ARN 1997-0255

Fråga om vad som skall förstås med begreppet inbrott.

Fråga om vad som skall förstås med begreppet inbrott. Avgörande 1997-09-23; 1997-0255

Egendom hade stulits ur bakluckan på D:s olåsta bil, som stod uppställd i ett låst garage. Varken garagets dörrar eller lås var utsatta för åverkan. Huvudnyckeln till garaget hade förkommit tidigare. Fastighetsägaren hade, trots påpekanden, inte bytt ut låsen. Spårlösa inbrott hade inträffat. D, som vid ett tidigare tillfälle fått ersättning för ett spårlöst inbrott som inträffat i samma garage, yrkade ersätttning för den stulna egendomen.

Försäkringsbolaget bestred yrkandet med hänvisning till försäkringsvillkoren. I villkoren föreskrevs att stöld ur förråds-, bi- och gemensamhetsutrymme till bostad (hit räknas garage) endast ersattes om stölden skett genom inbrott. Enligt försäkringsbolagets uppfattning var det mest sannolikt att stölden skett genom att gärningsmannen använt en olovligen innehavd huvudnyckel och att tillgreppet därmed inte skett genom inbrott.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Enligt försäkringsvillkoren ersätts stöld och skadegörelse vid inbrott. Någon definition av uttrycket inbrott lämnas inte i villkoren.

En avgörande fråga i detta ärende är vad som skall förstås med inbrott . Före 1942 års ändringar i strafflagen kunde man utnyttja lagens inbrottsbegrepp. Numera skiljer man dock inte längre i lagen mellan inbrottsstöld och annan stöld (utan mellan grov stöld och annan stöld).

I doktrinen (se Jan Hellner, Försäkringsrätt, 1965, s. 362) omnämns att inbrott kan, allmänt uttryckt, tillgå på fyra olika sätt: 1) genom att någon med våld tränger in i en sluten lokal, 2) genom att någon klättrar över mur eller kryper in genom fönster i sådan lokal, 3) genom att någon med dyrk eller falsk nyckel tar sig in i sådan lokal, 4) genom att någon med våld eller list eller falsk nyckel tar sig in i stängt skåp eller annan sluten förvaringsmöbel.

Här kan nämnas att Hellner i sin framställning anger att om en tjuv tagit sig in med falsk nyckel föreligger inbrott, medan det däremot inte anses vara inbrott om tjuven tagit sig in med rätt nyckel vilken han narrat till sig eller vilken han hittat.

Av intresse i sammanhanget är att försäkringsbolagen i sina villkor för företagsförsäkring i allmänhet har definierat vad som avses med inbrott (se Företagsförsäkring, 1991, Peter Lagerström och Carl Martin Roos s. 84 ff). Vanligen anges i villkoren ”att någon olovligen med våld brutit sig in i lokal eller med dyrk tagit sig in i lokal”. Det förekommer också att det

utsägs i villkoren att när inbrott skett med en för låset avsedd nyckel, nyckeln måste ha åtkommits genom rån eller inbrott i en annan lokal för att inbrottsskyddet skall gälla. Med ”falsk nyckel” avses en olovligt eftergjord nyckel. I den ovan angivna framställningen redogörs för fall där det inte har

lämnats försäkringsersättning när personer har tagit sig in med hjälp av nycklar som förvarades på ett elektriskt säkringsskåp någon meter från ytterdörren resp. med hjälp av en nyckel som hängde på en spik i anslutning till dörren. Det ligger i sakens natur att betydande bevissvårigheter kan uppkomma när det gäller att styrka att dyrk eller falsk nyckel har använts.

Det är enligt nämndens mening olämpligt att, beroende på sammanhanget, lägga olika innebörd i uttrycket inbrott. Vid avgörandet av ifrågavarande tvist utgår därför nämnden från det inbrottsbegrepp som redogjorts för i det föregående.

Det framgår av utredningen i ärendet att ingen åverkan har skett på garagets lås eller dörr. Det är inte fråga om att tjuven har klättrat in. De olika alternativ som närmast står till buds är att tjuven använt en dyrk eller en falsk nyckel eller en nyckel som han skaffat sig genom stöld eller liknande brottsligt tillvägagångssätt eller också använt en ”äkta”, upphittad nyckel eller en nyckel som exempelvis behållits efter ett utfört hantverksuppdrag. Endast i de först nämnda fallen kan det bli fråga om att vid försäkringsvillkorstolkningen bedöma inträngningen i garaget och tillgreppet som ett inbrott. Enligt nämndens mening finns det emellertid inget i utredningen som särskilt talar för att tillvägagångssättet varit sådant.

Det ankommer på försäkringstagaren att göra mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet. Genom den utredning som har förebringats kan D inte anses ha fullgjort sin bevisbörda. Hans yrkande om ersättning ur försäkringen kan därför inte bifallas.