ARN 1997-5278

En svensk teleoperatör som förmedlat ett s.k. call-backsamtalsavtal mellan en konsument och ett amerikanskt telefonbolag har ansetts skyldig att ersätta konsumenten för kostnader som uppstått på grund av att teleoperatören inte förmedlat vissa uppgifter till det amerikanska bolaget inom rimlig tid.

M blev i februari 1996 kund hos ett telefonbolag i USA genom att via Teleoperatören sluta avtal om s.k. call-backsamtal. Betalning skedde genom automatiska uttag från M:s Visakonto. I september 1996 flyttade M. Hon informerade skriftligen Teleoperatören om sitt nya telefonnummer. Hon kunde emellertid inte nyttja tjänsten från mitten av september till slutet av november eftersom Teleoperatören matat in fel telefonnummer. Eftersom hon fick ringa via Telia i stället drabbades hon av extra kostnader. I december1996 meddelade hon Teleoperatören att hon hade fått ett nytt Visakortsnummer. Det visade sig emellertid att uppgiften om det nya kortnumret inte kommit till det amerikanska bolagets kännedom och att systemet under en tid inte fungerade eftersom telefonbolaget inte fått betalt. M yrkade hos nämnden ersättning med 3 354 kr avseende merkostnaden för utlandssamtal och återbetalning av 50 US dollar avseende abonnemangsavgift för tid som hon inte kunde nyttja abonnemanget.

Teleoperatören bestred kravet och invände att bolaget inte var part i avtalsförhållandet mellan M och det amerikanska telefonbolaget.

Nämnden gjorde följande bedömning:

M har med Teleoperatören som förmedlare tecknat avtal med telefonbolaget i USA om erhållande av s.k. call-backsamtal. Teleoperatören har varit länken mellan M och amerikanska telefonbolaget.

Av M:s uppgifter och de kopior av faxmeddelanden som hon åberopat framgår att M vände sig till Teleoperatören för att Teleoperatören skulle vidarebefordra uppgifterna om nytt Visakortsnummer och nytt telefonnummer till det amerikanska telefonbolaget. Det har inte bestritts av Teleoperatören som däremot invänt att bolaget inte är part i ärendet eftersom avtalet om call-backtjänsten ingåtts mellan M och det amerikanska telefonbolaget. Teleoperatören har beskrivit sin uppgift som att vara behjälplig för den svenska kunden vid kontakter med det amerikanska telefonbolaget. På grund av de brister i kommunikationen som här är i fråga nådde korrekta uppgifter det amerikanska telefonbolaget först efter en avsevärd tid.

Enligt nämndens uppfattning gäller tvisten vilket ansvar Teleoperatören haft för förmedlingen av de aktuella uppgifterna mellan M och det amerikanska telefonbolaget. Teleoperatören är alltså part i det ärende nämnden nu prövar.

Teleoperatören, som förmedlat det ursprungliga avtalet, har åtagit sig att förmedla uppgifterna om nytt Visakortsnummer och telefonnummer till det amerikanska telefonbolaget. Härigenom har bolaget åtagit sig såväl ett ansvar för att uppdraget blir utfört inom rimlig tid som att de förmedlade uppgifterna är korrekta. Teleoperatören kan mot den bakgrunden inte undgå ersättningsskyldighet för de extra kostnader som M orsakats genom dröjsmålet.

Av utredningen framgår att M fick ringa från Telias fasta nät när call-backtjänsten inte

fungerade. Detta innebar ökade kostnader för henne med 3 354 kr. Teleoperatören har inte invänt mot beloppet som sådant. Nämnden anser att M är berättigad att få ersättning med det yrkade beloppet. M är även berättigad att få ersättning för den månadsavgift om 50 US dollar som hon betalt utan att få tillgång till call-backtjänsten.