ARN 1997-6427

Fråga om vilken kompensation en konsument har rätt till vid leveransförsening (14 § konsumentköplagen).

Fråga om vilken kompensation en konsument har rätt till vid leveransförsening ( 14 § konsumentköplagen ). Avgörande 1998-05-20; 1997-6427

I maj 1997 beställde P en ny bil. Den skulle tillverkas under augusti och levereras i mitten av september. I början av september sålde han sin gamla bil. I slutet av september fick han beskedet att bilen skulle komma att levereras först i mitten av november. Efter flera påstötningar gick bolaget med på att kompensera P för den försenade leveransen med 2 500 kr. Han var dock inte nöjd med detta belopp. Leveransförseningen hade, förutom att P varit utan bil en längre tid, inneburit bl.a. att han fått ställa in en planerad semesterresa. P yrkade skadestånd på grund av leveransförseningen med 20 000 kr. Han yrkade dessutom ersättning för kostnader för resor till och från arbetet med 1 200 kr.

Bolaget bestred yrkandena och anförde att P godtagit en ersättning om 2 500 kr för den försenade leveransen samt att P hade kunnat minska olägenheter genom att inte sälja sin gamla bil förrän han fått den nya .

Nämnden gjorde följande bedömning:

Det är ostridigt att P beställt en bil för leverans i mitten av september och att leveransen blivit försenad.

P har uppgett att han har mottagit 2 500 kr av bolaget som kompensation för leveransförseningen. Han har vidare uppgett att han har meddelat bolaget att han inte skulle låta sig nöjas med kompensationen, utan att han avsåg att föra ärendet vidare för att det skulle prövas om han hade rätt till ytterligare kompensation.

Bolaget har uppgett att man kompenserat P med 2 500 kr. Bolaget synes vara av den uppfattningen att i och med att P tagit emot kompensationen, skulle parterna ha ingått ett avtal innebärande att saken inte skulle prövas ytterligare.

Nämnden anser att om det har erbjudits en kompensation och konsumenten har mottagit denna skall det ankomma på näringsidkaren att visa att konsumenten, genom att motta vad som erbjudits, har avsagt sig möjligheten att föra saken vidare. Detta kan näringsidkaren göra t.ex. genom att förete ett dokument där konsumenten och näringsidkaren avtalar att en angiven tvistefråga ej skall prövas vidare.

I förevarande fall anser nämnden inte att bolaget har visat att det förhållandet att P har mottagit 2 500 kr av bolaget innebär att han har ingått ett avtal med innebörden att han har avsagt möjligheten att få kompensationsfrågan prövad ytterligare. Denna fråga kan således prövas av nämnden.

Enligt 14 § konsumentköplagen (1990:932) har en konsument vid leveransförsening under vissa förutsättningar rätt till ersättning för den skada han lider. Denna ersättning är enligt 32 § samma lag ett skadestånd för utgifter, inkomstförlust, prisskillnad vid s.k. täckningsköp etc. där ersättningen har karaktären av kompensation för utlägg som konsumenten har ådragit sig i anledning av säljarens dröjsmål. Enligt lagens förarbeten (prop. 1989/90:89 s. 42 och 136) kan därutöver ersättning i vissa situationer utgå även för att konsumenten inte kunnat utnyttja en vara på avsett sätt. Skador av rent ideell natur som obehag, olust och irritation över det

besvär som ett kontraktsbrott kan vålla ersätts dock inte. Ifråga om sådana olägenheter av annat slag, såsom följdförluster, vilka har samband med konsumentens planer för användningen av den köpta varan kan kravet på orsakssamband mellan avtalsbrottet och skadan väsentligt begränsa säljarens ansvar. P:s planer för hur bilen skulle användas kan inte anses ha stått klara för säljaren. Hans yrkande om ersättning för förlorad semester kan mot denna bakgrund inte bifallas.

Av utredningen framgår att han och familjen har haft utgifter för SL-kort med 1 200 kr. Detta utlägg har han dock kompenserats för genom de 2 500 kr han redan har erhållit från bolaget.