ARN 1998-3055

Fråga om underårigs bundenhet av ett avtal (9 kap. 7 § föräldrabalken). Även fråga om preskriptionsavbrott skett eller inte (2 och 5 §§ preskriptionslagen).

Fråga om underårigs bundenhet av ett avtal ( 9 kap. 7 § föräldrabalken ). Även fråga om preskriptionsavbrott skett eller inte ( 2 och 5 §§ preskriptionslagen ). Avgörande 1998-11-06; 1998-3055

L fick i december 1997 ett betalningskrav från ett inkassoföretag avseende framkallning av en film, inlämnad år 1990. L var vid den tidpunkten 12 år gammal. Skulden uppgick enligt inkassoföretaget till 464 kr. Hon uppgav att hon inte hade fått några krav tidigare. L gjorde i juni 1998, under protest, en avbetalning med 50 kr. L yrkade hos nämnden dels att återfå vad hon betalat, dels befrielse från att betala resterande belopp. Dessutom yrkade hon skadestånd med 150 kr avseende kostnader för telefonsamtal och porto.

Bolaget som utfört framkallningen bestred yrkandet och anförde att bolaget hade skickat två skriftliga betalningspåminnelser till L före den 10 oktober 1990. Därefter överlämnades ärendet till ett inkassoföretag, som skickat kravbrev vid fem angivna tillfällen under åren 1990 till 1997.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Av utredningen i ärendet får det anses klarlagt att L gjorde den ifrågavarande beställningen av framkallning av film i augusti 1990. L var vid den tidpunkten 12 år gammal och hon har gjort gällande att avtalet är ogiligt eftersom hon var omyndig. När det gäller avtal som ingås med omyndig finns regler härom i 9 kap. 7 § föräldrabalken (FB). Av bestämmelsen följer att om den underårige utan erforderligt samtycke har träffat avtal med en näringsidkare, är avtalet ogiltigt. Näringsidkaren kan i ett sådant fall inte kräva att avtalet fullgörs eller begära ersättning för att det inte fullgörs. Har affären redan genomförts innebär ogiltigheten att vardera parten skall återbära vad han mottagit - eller om detta inte är möjligt - ersätta dess värde. Den underårige är dock endast skyldig att ersätta värdet av vad som mottagits om detta medfört nytta för honom eller henne. Nämnden kan för sin del inte finna annat än att de framkallade korten varit till nytta för L. Med hänsyn härtill och till att det av utredningen i ärendet framgår att L inte har kunnat skicka tillbaka de framkallade korten har bolaget rätt till ersättning för värdet av tjänsten, dvs. framkallningen.

L har vidare gjort gällande att fordringen är preskriberad, eftersom hon inte fått något krav från bolaget förrän i december 1997. Bolaget har bestritt att fordringen är preskriberad och angivit att bolaget skickat två skriftliga betalningspåminnelser till L före den 10 oktober 1990 varefter bolaget överlämnade ärendet till ett inkassoföretag som uppgett att kravbrev skickades den 11 oktober 1990, den 19 november 1990, den 3 december 1992, den 11 maj 1995 och den 18 december 1997.

Regler om preskription av en fordran finns i preskriptionslagen (1981:130). Av 2 § följer att en fordran mot en konsument preskriberas efter tre år. Denna tid kan dock förlängas genom preskriptionsavbrott, som innebär att preskription avbryts genom att gäldenären får ett skriftligt krav om fordringen från borgenären (se 5 §).

Nämnden kan mot bakgrund av det anförda konstatera att den avgörande frågan i ärendet är huruvida L har fått de kravbrev som bolaget påstår sig ha skickat. Om hon har fått kravbreven, har erforderliga preskriptionsavbrott gjorts och fordringen är således inte preskriberad. L har i ärendet gjort gällande att hon inte fått något krav från bolaget förrän i december 1997. Bolaget har dock i sitt svaromål till nämnden angett exakta datum när

kravbrev skickats till L. Svaromålet skickades till L i juli 1998 och hon har därefter inte avhörts till nämnden. Med hänsyn till att L således inte har bemött bolagets uppgifter om kravbreven finner nämnden det övervägande sannolikt att hon har fått del av dessa.

Sammanfattningsvis finner nämnden således att L:s yrkande inte kan bifallas.

----------

Två ledamöter reserverade sig mot beslutet och anförde:

Bolaget har inte visat att preskriptionsavbrott har skett. L:s yrkande om betalningsbefrielse skall därför bifallas. Det kan inte anses skadeståndsgrundande att kräva betalning för en preskriberad fordran. L kan därför inte få sådan ersättning för telefonsamtal och porto.