ARN 1998-3712

Fråga om tillämpning av preskriptionsbestämmelsen i 29 § försäkringsavtalslagen.

Fråga om tillämpning av preskriptionsbestämmelsen i 29 § försäkringsavtalslagen . Avgörande 1999-01-12; 1998-3712

När M var sex år blev han knuffad på dagis och föll så illa att han fick ett jack vid ögat. Jacket limmades av en läkare. När han fyllt 13 år, vid vilken ålder skinnet på huden enligt M inte förändras mer, hade han kvar ett fult ärr som han skämdes över. Han yrkade hos nämnden fastställelse av att han var berättigad till ersättning ur sin barn- och ungdomsförsäkring.

Försäkringsbolaget bestred yrkande under åberopande av att preskription skett.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Yrkandet avser ersättning för vanprydande ärr. Enligt begreppsförklaringarna i villkorspunkten E 5 jämställs vanprydande ärr med medicinsk invaliditet. Rätt till invaliditetskapital inträder enligt punkten E 3.2 när medicinsk invaliditet har konstaterats, dock tidigast 12 månader efter det att olycksfallsskadan inträffat. Medicinsk invaliditet anses ha inträffat tidigast när skadans behandling inklusive medicinsk rehabilitering har avslutats. Av 29 § försäkringsavtalslagen framgår att den som vill bevaka sin fordringsrätt på grund av försäkringsavtal skall väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande samt i vart fall inom tio år från det sådant tidigast kunnat ske.

Av utredningen framgår att M ådrog sig en skada på kinden den 18 januari 1991, att det så småningom blev ett ärr som M, av allt att döma under år 1998, började uppfatta som vanprydande, varefter anmälan till försäkringsbolaget gjordes i april 1998. På vilket sätt ärret har förändrats och när det började bli så framträdande att förutsättningar förelåg för att göra anspråk på försäkringsersättning för lyte och men gällande är inte utrett. Det är f.ö. inte ens klarlagt att ärret är av den beskaffenheten att ersättning över huvud taget alls kan komma i fråga.

Den aktuella preskriptionsbestämmelsen i 29 § försäkringsavtalslagen anses vara svårtillämpad. Varken lagens ordalydelse eller dess förarbeten ger närmare ledning för hur uttrycket ”han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande” skall tolkas (se rättsfallet NJA 1997 s.97). Såsom framhållits av Sveriges Försäkringsförbund i ett yttrande till Högsta domstolen i det nämnda rättsfallet bör det dock, för att preskriptionstiden skall ha börjat löpa, krävas att den försäkrade känt till att skada uppstått och att skadan var sådan att den kunde ge rätt till försäkringsersättning. Den som åberopar preskription bör åtminstone kunna göra sannolikt att den försäkrade haft kännedom om dessa förhållanden.

Det kan enligt nämndens bedömning inte på den föreliggande utredningen sägas att försäkringstagaren redan vid olyckstillfället år 1991 eller under året därefter borde ha insett att han förvärvat en fordran på försäkringsersättning grundad på att efterverkningar i framtiden kunde tänkas uppkomma med pojkens stigande ålder och därav följande kroppsutveckling. Den tidpunkt från vilken preskriptionstiden bör räknas har sannolikt inträtt betydligt senare. När detta skett kan nämnden emellertid inte uttala sig om. I enlighet med vad som återgetts i det föregående stycket får det anses vara försäkringsbolagets skyldighet att föra bevisning om vid vilken tidpunkt den försäkrade måste ha insett att en fordran på försäkringsersättning förelåg. Det sagda leder nämnden till bedömningen att det inte är utrett att den fordran på försäkringsersättning som kan föreligga är preskriberad. Det åligger därför

försäkringsbolaget att inleda skadereglering. Huruvida skadan i sig är sådan att någon ersättning kan lämnas får bedömas vid den handläggningen.