ARN 1999-3910

Vid en tandskada på ett barn ersattes tandvårdskostnaderna ur den allmänna tandvårdsförsäkringen. Eftersom någon fordring inte hade uppkommit tidigare, riktades anspråk mot det egna försäkringsbolaget avseende ersättning för slutbehandling först sex år efter skadetillfället. Anspråket ansågs inte vara preskriberat.

Under en gymnastiklektion i skolan den 23 april 1993 ramlade O och slog av en framtand. Vid påbörjad behandling informerade tandläkaren om att det inte behövdes någon anmälan till försäkringsbolaget då journalanteckningar gällde. Eftersom O endast var åtta år fick O:s far den uppfattningen att tandskadan skulle behandlas under tiden som tandvårdsförsäkringen gällde. Eftersom tandskadan inte åsamkat familjen några kostnader tänkte de inte på att göra en olycksfallsanmälan till bolaget. På försommaren 1998, alltså fem år efter tandskadan, fick de dock besked om att behandlingen inte kunde slutföras förrän tänderna vuxit färdigt vid 21– 22 års ålder. När det uppdagades att O inte skulle få sin tandskada inom ramen för tandvårdsförsäkringen kontaktades bolaget. Bolaget vägrade ersätta skadan med motivering att fordran hade preskriberats. O yrkade att fordran inte skulle anses preskriberad och att han skulle erhålla ersättning för fortsatta kostnader för behandling av tandskadan efter tandvårdsförsäkringens upphörande.

Försäkringsbolaget bestred yrkandena under åberopande av att fordran hade preskriberats.

Nämnden gjorde följande bedömning:

O:s far har gjort gällande att hans son fick en tandskada under en gymnastiklektion våren 1993, då sonen var åtta år, att han först varit av den uppfattningen att skadan skulle behandlas under den tid som tandvårdsförsäkringen gäller, att han sommaren 1998 fått reda på att behandlingen inte kunde slutföras förrän tänderna vuxit färdigt (då sonen var i 21–22 års åldern), att han inte drabbats av några kostnader ännu samt att han gjort en skadeanmälan till bolaget i januari 1999.

Bolaget har invänt att preskription har inträtt. Tandskadan uppstod i april 1993. Anmälan till bolaget kom in till bolaget i januari 1999. Mer än tre år har förflutit från det att händelsen inträffade till dess att anmälan inkommit. Det förhållandet att några kostnader inte uppstått har inte utgjort skäl för att inte åberopa preskription.

Av 29 § försäkringsavtalslagen (1927:77) framgår att den som vill bevaka sin fordringsrätt på grund av försäkringsavtal skall väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande samt i vart fall inom tio år från det sådant tidigast kunnat ske. För att preskription skall ske måste alltså en fordring ha uppkommit.

Enbart den omständigheten att O råkat ut för en olyckshändelse medför enligt nämndens mening inte att den treåriga preskriptionsfristen har börjat löpa. Först när kostnader som kunnat ersättas ur försäkringen uppstått, kan en fordringsrätt anses uppkommen. Eftersom O har en pågående tandbehandling, och tandvårdskostnaderna hittills har ersatts ur tandvårdsförsäkringen, har han inte haft anledning att rikta anspråk mot bolaget tidigare än som har skett. O:s fordran på ersättning för slutbehandling av tandskadan kan därför inte anses preskriberad. Vid sådant förhållande åligger det bolaget att inleda skaderegleringen med tillämpning av villkoren i övrigt.