ARN 2001-7171

Fråga om hur snabbt den som förlorat ett kontokort måste anmäla förlusten för att undgå ansvar för obehöriga uttag (34 § första stycket tredje punkten konsumentkreditlagen).

Fråga om hur snabbt den som förlorat ett kontokort måste anmäla förlusten för att undgå ansvar för obehöriga uttag ( 34 § första stycket tredje punkten konsumentkreditlagen ). Avgörande 2002-06-19; 2001-7171

S var och handlade med sin knappt ettårige son i en livsmedelsaffär. Det var mycket folk i affären. Efter att hon betalat varorna packade hon dem i påsar och begav sig till bilen. När allt var inpackat och hon skulle köra iväg upptäckte hon att plånboken var borta. Hon förvarade den i jackans innerficka som var försedd med blixtlås. S trodde först att hon hade tappat plånboken. Hon gick därför tillbaka till affären och hörde sig för i alla kassor om någon plånbok hade lämnats in. Hon fortsatte sitt frågande i alla de varustånd som var placerade utanför butiken och även i en närliggande affär. Hennes letande var förgäves och hos åkte därför snabbt iväg för att hämta sin andra son på dagis. Därefter åkte hon hem och spärrade kortet. Strax innan hon spärrade kortet hade någon tagit ut 11 000 kr från hennes konto. Anledningen till att hon inte spärrade kortet omedelbart då hon upptäckte förlusten var att han inte hade någon mobiltelefon och att hon var övertygad om att hon var tvungen att uppge kortnumret vilket hon inte kunde minnas. Hon upptäckte att plånboken var borta ca kl. 14.15 och de obehöriga uttagen gjordes mellan kl. 15.14-15.27. Hon ringde och spärrade kortet kl. 15.37.

S yrkade att banken skulle ersätta henne med 11 000 kr, motsvarande obehörigt utnyttjande av hennes VISA-kort.

Bbanken bestred yrkandet och anförde att spärr av kortet inte hade skett inom rimlig tid efter att förlusten av kortet upptäcktes samt att de obehöriga uttagen hade kunnat förhindras om S hade spärrat kortet när förlusten upptäcktes.

Nämnden gjorde följande bedömning.

Enligt bestämmelserna i 34 § konsumentkreditlagen (1992:380) är kontohavaren betalningsskyldig för obehöriga uttag, om han eller hon förlorat kortet och inte snarast efter förlusten anmält denna till banken. I lagens förarbeten berörs inte närmare vad som ligger i att förlusten ”snarast” skall anmälas. Enligt nämndens mening bör härvid inte endast beaktas den tid som gått mellan upptäckten av förlusten och anmälan av densamma. Det får även bedömas vad kontohavaren kunnat göra i den aktuella situationen och vad denne faktiskt gjort, vilket får ställas i relation till vad som hade kunnat krävas av kortinnehavaren i den aktuella situationen (jfr nämndens plenumavgörande 1999-11-15 ärende 1999-2023).

I förevarande fall har S enligt vad hon berättat ganska snart efter förlusten upptäckt att kortet saknades. Den tid som gått från det att hon upptäckte förlusten till det att förlusten anmäldes till banken är visserligen ganska lång men det är rimligt att den som har förlorat ett kort medges viss tid för att leta efter det förlorade kortet. Emellertid har S, sedan hon inte hittat kortet efter att ha letat efter det, haft flera olika möjligheter att anmäla förlusten och därigenom förhindra de obehöriga uttagen. Exempelvis borde hon kunnat få låna en telefon i butiken eller på dagiset för att ringa till banken och spärra kortet. Med hänsyn härtill får det anses att hon inte så snart det kan krävas har anmält förlusten. Det förhållandet att S trott att hon vid en anmälan till banken varit tvungen att uppge kortnumret föranleder inte någon annan bedömning. Hennes yrkande kan därför inte bifallas.