ARN 2004-5311

Under vilka förutsättningar har en näringsidkare rätt att debitera kunden för kostnaden för undersökningen av en vara, om undersökningen visar att varan inte är behäftad med fel som säljaren har att svara för? Avgörande 2004-12-22, 2004-5311

Under vilka förutsättningar har en näringsidkare rätt att debitera kunden för kostnaden för undersökningen av en vara, om undersökningen visar att varan inte är behäftad med fel som säljaren har att svara för? Avgörande 2004-12-22, 2004-5311

J köpte en mobiltelefon hos O. Hon fick ett års garanti. Knappt ett år efter köpet lämnade hon in telefonen hos säljaren på grund av att några av knapparna hade upphört att fungera. Hon fick ingen information om vilka villkor som gällde för garantireparation, bl.a. att hon eventuellt skulle bli tvungen att betala för undersökningen av telefonen. J yrkade att få tillbaka mobiltelefonen utan kostnad för henne.

Säljaren bestred yrkandet och anförde bl.a. att det framgår av det inlämningskvitto som J fick när hon lämnade in telefonen, att en undersökningsavgift tas ut om det visar sig att apparaten har utsatts för fukt, vatten eller annan yttre påverkan.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Enligt köprättsliga principer skall avhjälpande av fel i en köpt vara i princip ske utan kostnad för köparen. Denna princip hindrar dock inte att säljaren kan debitera köparen kostnaden för undersökningen av varan, om undersökningen skulle visa att varan inte är behäftad med ett fel som säljaren har att svara för. Om säljaren vill förbehålla sig rätten att ta ut en sådan kostnad, bör han dock klargöra detta för köparen innan undersökningen påbörjas. Detta framgår av förarbetena till konsumentköplagen, se prop. 1989/90:89 s. 120 f.

Av utredningen i ärendet framgår inte att J innan hon lämnade in mobiltelefonen för garantireparation muntligen blivit upplyst om att en undersökningsavgift skulle kunna tas ut, om säljaren inte svarade för felet. Däremot framgår att J när hon lämnade mobiltelefonen för garantireparation fått ett inlämningskvittot på vilket anges att debitering för undersökningsavgift sker då inget fel är konstaterat eller då felet inte omfattas av garantiåtagandet. Frågan är om en information som endast lämnats skriftligen på ett inlämningsbevis kan anses vara tillräckligt klargörande för att en undersökningsavgift skall kunna tas ut.

Ett klargörande av ett förbehåll om undersökningsavgift tjänar syftet att ge konsumenten en möjlighet att ta ställning till förbehållet innan konsumenten lämnar in varan för reparation. Ett inlämningskvitto fås visserligen i samband med att varan lämnas in, men är en ensidigt tillkommen handling som normalt enbart syftar till att vara just kvitto på inlämnandet. Det kan under dessa omständigheter inte förväntas att konsumenten skall ta del av allt innehåll. Informationen på kvittot kan därmed inte heller leda till att konsumenten blir bunden av det ensidiga förbehållet. För en sådan bundenhet måste krävas ett godkännande av konsumenten, vilket hon kan göra konkludent genom att lämna in varan för reparation eller undersökning efter det att hon har fått del av informationen. Det sagda innebär emellertid inte att en upplysning om undersökningsavgift på ett inlämningskvitto skulle sakna värde. Tvärtom kan en sådan skriftlig upplysning ha bevisvärde för att information har lämnats.

I det nu aktuella ärendet har inte ens påståtts att konsumenten fått information om undersökningsavgiften innan hon lämnade in mobiltelefonen för reparation. Hon kan därmed inte anses bunden av det ensidiga förbehållet om en sådan avgift. Hennes yrkande att återfå mobiltelefonen utan kostnad skall därför bifallas.