ARN 2005-6811

Ett flygbolag har inte visat att ett läckage från en bränsletank som inträffade under en planerad reparation av ett flygplan och som i sin tur ledde till att en flygning ställdes in har utgjort en sådan extraordinär omständighet som enligt artikel 5.3 i förordning (EG) nr 261/2004 befriar flygbolaget från ersättningsskyldighet. Även fråga om nämndens behörighet att pröva tvisten.

R hade avtalat med flygbolaget S om flygtransport Köpenhamn–Wien, t.o.r. Det flygplan som skulle utföra returflygningen hade före utsatt avgångstid tagits ur trafik för en planerad reparation. Under reparationen uppstod ett läckage i en bränsletank, vilket medförde att reparationen drog ut på tiden. Till följd av detta och då något ersättningsflygplan inte fanns tillgängligt fick den flygning som skulle föra R till Köpenhamn ställas in.

R yrkade ersättning av S med 250 euro enligt förordning (EG) nr 261/2004. Till stöd för sitt yrkande åberopade R att det inte funnits något tekniskt fel på det flygplan som skulle utföra flygningen. S hade i stället disponerat om sina resurser. Detta kunde enligt R inte utgöra en extraordinär omständighet.

S yrkade att ärendet skulle avvisas då nämnden enligt artikel 16.1 i EG-förordningen inte var behörig att pröva tvisten. I sak bestred S yrkandet under åberopande av att flygningen ställts in till följd av en extraordinär omständighet som S var utan skuld till.

Nämnden gjorde följande bedömning.

Inledning

Tvisten i ärendet gäller om R till följd av den inställda flygningen är berättigad till ersättning enligt förordning (EG) nr 261/2004. När en flygning ställs in har en drabbad passagerare rätt till ersättning enligt artiklarna 5.1 och 7 i förordningen. Ersättningens storlek bestäms med hänsyn till den aktuella flygningens längd. Den är alltså inte beroende av att passageraren kan visa att han eller hon lidit någon skada av det inträffade.

Tvisten aktualiserar även en tillämpning av artikel 5.3 i förordningen. Enligt denna bestämmelse faller rätten till ersättning bort, om lufttrafikföretaget kan visa att den inställda flygningen berott på extraordinära omständigheter som företaget inte hade kunnat undvika även om alla rimliga åtgärder vidtagits.

Innan dessa frågor behandlas prövar nämnden S:s avvisningsyrkande.

Nämndens behörighet

Enligt artikel 16.1 i förordning (EG) nr 261/2004 skall varje medlemsstat utse ett organ som ansvarar för genomförandet av förordningen med avseende på flygningar från flygplatser belägna inom dess territorium och flygningar från tredje land till sådana flygplatser. När så är lämpligt skall detta organ vidta de åtgärder som är nödvändiga för att garantera att passagerarnas rättigheter respekteras. Frågan är om den begränsning av tillsynsmyndighetens geografiska verksamhetsområde som ligger i det sagda också har relevans för ett tvistlösningsorgan. Enligt nämndens mening bör denna fråga besvaras nekande. Det framgår nämligen av skäl 22 andra meningen i förordningens ingress att tillsynsansvaret inte innebär att passagerares och lufttrafikföretags rätt till domstolsprövning begränsas. Detta uttalande bör också vara relevant för ett till domstol alternativt tvistlösningsorgan som Allmänna

reklamationsnämnden. Nämnden anser mot denna bakgrund att förordning (EG) nr 261/2004 inte hindrar att nämnden prövar den aktuella tvisten.

Frågan om nämnden bör pröva en tvist med internationell anknytning får i stället avgöras med vägledning av för rättsområdet särskilda behörighetsregler eller allmänna behörighetsregler. När ett anspråk riktas mot ett lufttrafikföretag som har sitt säte här i landet bör det internationella elementet i tvisten inte hindra att nämnden prövar ärendet (jfr artikel 33.1 i 1999 års Montrealkonvention samt artiklarna 2.1 och 60 i förordning [EG] nr 44/2001).

S:s avvisningsyrkande skall alltså avslås.

Ersättningsanspråket

Som nämnden har uppfattat flygbolaget har den direkta orsaken till den inställda flygningen varit att det i samband med en reparation av flygplanet tillkommit ett nytt fel: ett läckage i bränsletanken. Detta är en sådan omständighet som i och för sig kan föra med sig att ersättningsskyldigheten faller bort. Men det förutsätter att S kan bevisa att bolaget inte hade kunnat undvika denna händelse även om alla rimliga åtgärder hade vidtagits. Det relevanta för den bedömningen är vilka åtgärder S vidtagit i det enskilda fallet för att undvika händelsen. Vid en sådan prövning bör särskilt beaktas hur det aktuella flygplanet har underhållits och vilka anvisningar tillverkaren har lämnat för tillsyn och underhåll (t.ex. frekvens och form). Det framgår också av internationell lufträttslig litteratur att utredning om sådana omständigheter kan föra med sig att ett lufttrafikföretag befrias från ersättningsskyldighet (se Giemula, E., och Schmid, R., Warsaw Convention, Commentary, 1999, s. 19, med hänvisningar till rättspraxis).

S har beretts tillfälle att lägga fram utredning om vad bolaget har gjort i denna del. Bolagets uppgifter innehåller trots detta inte någon utredning av angivet slag. De uppgifter som S har lämnat innefattar i stället en allmän redogörelse för företagets riktlinjer och principer för bedömning av skador och anmärkningar på flygplan samt dess tillförlitlighetsprogram. Nämnden har inte någon anledning att ifrågasätta dessa uppgifter. De ger emellertid inte någon vägledning för hur S handlat i just detta fall. Nämnden kan därför inte finna att S har fullgjort sin bevisskyldighet enligt artikel 5.3. Bolaget kan därmed inte undgå ersättningsansvar med anledning av den inställda flygningen.

R är därför berättigad till kompensation med anledning av den inställda flygningen med 250 euro (artikel 5.1 jämförd med artikel 7.1).