ARN 2006-0935

Ett EG-lufttrafikföretag som nekat passagerare ombordstigning vid en flygning från ett tredje land till en EU-stat har ansetts skyldigt att betala ersättning till passagerarna när den ersättning som betalats på avreseorten varit avsevärt lägre än som följer av förordning (EG) nr 261/2004 (artiklarna 3.1, 4.3 och 7.1).

Vid resa från Nederländska Antillerna nekades passagerarna ombordstigning mot sin vilja. Flygbolaget ersatte dem med resevouchers till ett värde av 300 euro per person. Resenärerna framhöll att de inte var intresserade av kompensation i denna form. De yrkade hos nämnden ersättning i enlighet med förordning (EG) 261/2004.

Flygbolaget bestred yrkandet. Till stöd för sin inställning åberopade flygbolaget bland artikel 3.1 i förordning 261/2004 och att resenärerna accepterat kompensation i form av erhållna resevouchers.

Nämnden gjorde följande bedömning.

Tvisten i ärendet gäller rätten till ersättning för passagerare som mot sin vilja nekats ombordstigning. Av utredningen framgår att flygningen skulle utföras till en flygplats i en EU-stat och utföras av ett s.k. EG-lufttrafikföretag. Ersättningsfrågan skall därför prövas enligt förordning (EG) nr 261/2004.

Vid nekad ombordstigning på en flygning med den flygsträcka som varit aktuell uppgår ersättningen enligt artiklarna 4.3 och 7.1 c till 600 euro per passagerare. Det är ostridigt mellan parterna att resenärerna vid avgångsorten fick ersättning i form av resevouchers till ett värde av 300 euro, som nämnden uppfattat det, per person. Frågan är således om resenärerna är berättigade till ytterligare ersättning.

Enligt artikel 3.1.skall förordningen tillämpas för passagerare som reser från en flygplats belägen i tredje land till en flygplats belägen inom en medlemsstats territorium där förordningens bestämmelser är tillämpliga, såvida inte de fått förmåner eller kompensation

samt fått assistans i det tredje landet, under förutsättning att det luftföretag som utför flygningen är ett EG-lufttrafikföretag.

Nämnden anser att syftet med denna bestämmelse knappast kan ha varit att ett EGlufttrafikföretag skall kunna undgå ersättningsansvar enligt förordningen redan genom att erbjuda annan ersättning än som följer av förordningens bestämmelser, särskilt när den som i det aktuella fallet är så avsevärt mindre förmånlig än som följer av dessa bestämmelser. Nämnden har vid detta ställningstagande vägt in att enligt artikel 15.1 i förordningen är dess bestämmelser tvingande till passagerarnas förmån.

Nämndens ståndpunkt är alltså att artikel 3.1 i detta fall inte kan anses lägga hinder i vägen för passagerarna att framställa krav på ersättning enligt förordningen.

Enligt artikel 7.3 i förordningen skall ersättning betalas kontant, med elektronisk banköverföring, bankgirering eller check, eller med passagerarnas skriftliga samtycke, med resevouchers och/eller andra tjänster. Utredningen i ärendet ger inte stöd för att resenärerna skriftligen samtyckt till att ersättas med vouchers.

Flygbolaget skall därför rekommenderas att, mot återfående av utgivet värdebevis, betala motvärdet av totalt 1 200 euro till resenärerna.

Nämnden vill avslutningsvis anmärka att i de fall en passagerare frivilligt avstår sin platsreservation mot de förmåner han eller hon kommer överens med lufttrafikföretaget om (artikel 4.1 i förordningen), står det givetvis parterna fritt att finna de former för kompensation m.m. som anses godtagbara för dem; parterna är därvid inte begränsade av de regler som nu behandlats.