ARN 2006-4737

En förmedlare av tand- och sjukvårdsresor till Thailand har ansetts skyldig att ersätta resekostnader som blivit onyttiga för konsumenten p.g.a. bristfällig information om behandlingstider och priser.

E behövde åtgärda en tandbrygga och kom i kontakt med M genom en tidningsannons för behandlingsresor till Thailand. Behandlingen skulle enligt M kosta 2 400 kr. E tyckte dock att det var väl billigt med hänsyn till motsvarande svenska priser på 12 000 kr, varför hon påpekade att det var en brygga mellan tre tänder. Detta skulle enligt M kosta lika mycket. M uppgav att det skulle ta tio dagar att utföra behandlingen, men E föreslogs boka en resa på 14 dagar. M upplyste henne aldrig om att hon skulle kontakta sin svenska tandläkare för eventuella förberedande åtgärder. M ansåg att det kunde vara bra var att skicka en röntgenbild till sjukhuset i Thailand, men detta var absolut inget måste. På grund av tekniska problem gick detta dock inte att genomföra innan resan till Thailand.

På sjukhuset i Thailand fick E beskedet att ingreppet skulle ta minst fyra veckor på grund av infektionsrisker m.m. Dessutom skulle det kosta runt 5 500 kr mer än vad M uppgivit. Om hon hade fått korrekta uppgifter från M från början hade hon aldrig åkt på resan, då hon inte hade för avsikt att semestra där. M borde ha kontrollerat hennes tandstatus innan företaget lämnade uppgifter om pris och behandlingstid. E yrkade därför skadestånd med 13 188 kr, varav 900 kr avsåg M:s administrationsavgift och resterande belopp den totala resekostnaden.

M motsatte sig yrkandet. Företaget förmedlar endast behandlingar på ett sjukhus i Thailand. Prisuppgiften var korrekt enligt sjukhuset och tidsåtgången för ingreppet brukar i regel variera mellan sju och tio dagar. M brukar alltid efterfråga röntgenbilder och annan information, men i detta fall kunde bilderna inte skickas till Thailand på grund av tekniska problem. E åkte inte enbart på resan för att åtgärda tänderna, utan det var lika mycket en semesterresa. Dessutom lät E åtgärda två andra tänder då hon fick veta att det ursprungliga ingreppet inte kunde genomföras.

Nämnden gjorde följande bedömning.

Det framgår i ärendet att M förmedlar sjuk- och tandvård i Thailand och att företaget också förmedlar kontakt med en resebyrå för anordnande av resan till Thailand från Sverige. All kontakt rörande själva vården som E haft innan resan tycks enbart ha skett genom M. Nämnden kan konstatera att det beträffande den lämnade informationen är ostridigt att M till E uppgivit att det kan ta 10 dagar att göra en brygga och att detta skulle kosta 2 400 kr. Vidare framgår det att M efterfrågat röntgenbilder, men att dessa lämnats för sent för att kunna vidarebefordras till sjukhuset i Thailand. Det enda som M kontrollerat med sjukhuset i Thailand innan resan var om det förelåg någon infektionsrisk vid tandbehandlingen med anledning av att E hade en höftprotes.

Nämnden anser att M bör ha varit väl medvetna om att E:s huvudsakliga syfte med resan till Thailand varit att genomföra den aktuella tandbehandlingen. Det har inte gjorts gällande att M gentemot E friskrivit sig eller på liknande sätt gjort något förbehåll om informationen rörande behandlingstider, priser och liknande. Då M:s affärsidé tycks vara att förmedla just sjukvård, anser nämnden att det får anses rimligt för en konsument att förvänta sig att företaget innehar den sakkunskap som krävs för att kunna lämna korrekt information för de olika behandlingar man förmedlar. Det torde för en sakkunnig, enligt nämndens mening, vara tämligen uppenbart att medicinska behandlingar av inte helt bagatellartad karaktär innebär att individuella bedömningar görs mot bakgrund av varje enskild patients hälsostatus och dyl.

M tycks dock ha haft intentionen att lämna något slags underlag för en förhandsbedömning till sjukhuset, då man uppenbarligen efterfrågat röntgenbilder från E. Detta tycks dock inte ha varit något avgörande moment för M, eftersom avsaknaden av bilderna uppenbarligen inte utgjort något hinder för att ändå lämna uppgifter om ungefärlig behandlingstid och att föreslå E att boka en tvåveckorsvistelse i Thailand. Sammantaget anser nämnden att M genom sin bristfälliga information till E förfarit oaktsamt och därigenom bidragit till att E rest till Thailand. Då den planerade behandlingen inte kunde genomföras på den planerade tiden, har E drabbats av onyttiga kostnader till följd av den bristfälliga informationen. Hon är därför berättigad till skadestånd för de kostnader hon drabbats av. Nämnden anser också att hon på samma grund är berättigad att häva tjänsten och återfå erlagd betalning för denna, 900 kr.

Beträffande resterande yrkat belopp konstaterar nämnden följande. E har uppgivit att hon endast åkte till Thailand för att åtgärda tänderna eftersom priset för behandlingen uppgavs vara så pass lågt och att det således inte var fråga om någon semesterresa. Av E:s egna uppgifter framgår dock att motsvarande behandling i Sverige skulle kosta runt 12 000 kr. Då den totala resan, utan behandlingen inräknad, kostade mer än 12 000 kr finner nämnden att resan med största sannolikhet inte endast var avsedd för tandvård. Hela resekostnaden kan därför inte anses ha varit en onyttig kostnad för E. Nämnden anser dock att M bör ersätta henne med skäliga 3 072 kr, vilket motsvarar 25 % av den uppgivna resekostnaden. Hennes yrkanden utöver dessa belopp kan således inte bifallas.