ARN 2006-8443

När näringsidkaren, som tillhandahållit avtalstexten, hävdat en tolkning av ett avtalsvillkor om justering av månadskostnaden för ett serviceavtal, som avvikit från avtalets uttryckliga lydelse har den s.k. oklarhetsregeln tillämpats till konsumentens förmån. Regeln har också tillämpats för att fylla ut avtalet när det gäller konsumentens betalningsskyldighet vid uppsägning av serviceavtalet.

B och bilföretaget träffade ett serviceavtal för B:s bil. Avtalet löpte ursprungligen under tre år, men förlängdes i flera omgångar. Avtalet innebar bl.a. att körsträckan bestämdes till 2 000 mil per år och att B, om den årliga körsträckan överskreds med mer än 200 mil, skulle betala en extra ersättning för överskjutande mil. Under avtalets löptid ändrade parterna gemensamt den årliga körsträckan.

Företaget krävde B på ersättning för överskjutande mil med utgångspunkt i den totala körsträckan för avtalstiden. Enligt detta synsätt angav avtalet en körsträcka på 9 000 mil medan den faktiska körsträckan uppgick till 11 206 kr. Företaget begärde särskild ersättning för mellanskillnaden, 2 206 mil.

B yrkade i nämnden att han skulle befrias från betalningsskyldighet för företagets krav. Han anförde att avtalet innebar att han skulle vara skyldig att betala extra ersättning bara om den årliga körsträckan översteg 200 mil.

Företaget motsatte sig yrkandet och vidhöll sin uppfattning om tolkningen av avtalet.

I tvisten aktualiserades också frågan om B:s uppsägning av avtalet.

Nämnden gjorde följande bedömning.

Mellan B och bolaget har den 5 maj 2000 ingåtts ett Trygghetsavtal avseende bilen RHK 111. Avtalet innebar bl.a. att körsträckan sattes till 2000 mil/år och att B, om den årliga körsträckan överskreds med mer än 250 mil, skulle betala en extra ersättning för överskjutande mil. I ärendet är parterna överens om att avtalstexten på sistnämnda punkt innehåller ett fel så till vida att 250 mil i stället ska vara 200 mil.

Avtalet löpte ursprungligen på tre år men har sedan förlängts med ett år i taget tills det den 9 november 2006 sades upp av B.

Under avtalets löptid har parterna kommit överens om att ändra den årliga körsträckan. Enligt bolaget skedde det första gången redan kort tid efter avtalets ingående medan Bengt Andersson har hävdat att den första ändringen av körsträckan ägde rum den 12 december 2001. Till styrkande av sitt påstående har B ingivit som skriftlig bevisning ett brev från bolaget vari bolaget bekräftar ändringen.

Nämnden finner att innehållet i det brev som bolaget sänt till B bekräftar att den första ändringen av årliga körsträckan skett den 12 december 2001 och att körsträckan då ändrades till 1800 mil. På grund härav finner nämnden att den årliga körsträckan för det avtalsperiodsår som börjat den 5 maj 2000 ska anses vara 2000 mil och att den årliga körsträckan för det avtalsperiodsår som börjat den 5 maj 2001 ska anses vara 1800 mil.

Parterna synes vara överens om att den årliga körsträckan därefter ändrats så att den varit 1500 mil för samtliga därpå följande avtalsperiodsår, dvs. för de fem avtalsperiodsår som börjat den 5 maj 2002, 2003, 2004, 2005 respektive 2006.

I ärendet är således fråga om sju avtalsperiodsår, under vilka bilen det första fick köras 2000 mil, det andra 1800 mil, det tredje 1500 mil, det fjärde 1500 mil, det femte 1500 mil, det sjätte 1500 mil och det sjunde 1500 mil. Sammanlagt blir detta 11 300 mil. Bolaget synes ha menat att den verkliga körsträckan ska läggas samman för samtliga avtalsperiodsår och jämföras med den enligt avtalet tillåtna. Bolaget synes också anse att om den verkliga körsträckan då överstiger den enligt avtalet tillåtna med mer än 200 mil så ska B vara skyldig att betala ersättning till bolaget för övermil. Något avtalsvillkor som uttryckligen anger detta finns inte i det mellan parterna ingångna trygghetsavtalet. Under rubriken ”prisjustering” anges i avtalet i punkt 8.2 att prisjustering ska ske om fordonets verkliga körsträcka på årsbasis över- eller understiger den avtalade årliga körsträckan med mer än 250 mil (som parterna är överens om egentligen ska vara 200 mil). Av villkorets ordalydelse framgår inte annat än att jämförelsen mellan verklig och avtalad körsträcka ska göras årsvis och att prisjustering bara ska ske om skillnaden för det året överstiger 200 mil.

När bolaget nu synes hävda att avtalet ska ges en annan innebörd än vad som uttryckligen framgår av texten, nämligen att avtalet ska anses innebära att en jämförelse ska göras mellan den verkliga körsträckan från och med den 5 maj 2000 till och med varje avtalsperiodsårs utgång och att B ska betala för övermil om den jämförelsen ger en skillnad på mer än 200 mil, finns det anledning att tillämpa den allmänna avtalsrättsliga princip som säger att om ett avtal är otydligt och kan tolkas på flera olika sätt ska det om inga särskilda omständigheter talar emot det tolkas på det sätt som är förmånligast för den part som inte har utformat eller tillhandahållit avtalstexten. Det är Bolaget som har tillhandahållit avtalstexten. Avtalet ska därför på den nu berörda, möjligen otydliga punkten tolkas på det sätt som är förmånligast för B. Det får anses vara att tolka avtalet så att jämförelsen mellan verklig och avtalad körsträcka görs för varje år för sig och inte genom en sammanläggning av olika års körsträckor.

Det finns därför anledning att undersöka om B har överskridit den årliga körsträckan under något av avtalsperiodsåren.

Först om den årliga körsträckan för något avtalsperiodsår översteg den avtalade körsträckan med mer än 200 mil är B enligt avtalet skyldig att betala bolaget ersättning för överskjutande mil.

Första avtalsperiodsåret måste körsträckan således överstiga 2200 mil för att B ska vara skyldig att betala övermilsersättning för det året. Bolaget har inte visat att han det året skulle ha kört mer än 2200 mil. Bolaget har därför inte rätt till någon övermilsdebitering för det året.

Andra avtalsperiodsåret måste körsträckan överstiga 2000 mil för att B ska vara skyldig att betala övermilsersättning. Det är i ärendet visat att bilens mätarställning den 26 juni 2002 var 4549 mil. Mot denna bakgrund och med hänsyn till vad som i ärendet uppgivits om Bs körvanor finner nämnden det övervägande sannolikt att mätarställningen den 5 maj 2002 inte överstigit 4200 mil. Nämnden finner på grund härav att bolaget inte har visat att B detta avtalsperiodsår kört bilen mer än 2000 mil. Bolaget har därför inte rätt till någon övermilsdebitering för det året.

Tredje avtalsperiodsåret måste körsträckan överstiga 1700 mil för att B ska vara skyldig att betala övermilsersättning. Det är i ärendet visat att bilens mätarställning den 20 maj 2003 var 5721 mil. Det är därmed övervägande sannolikt att körsträckan det året inte har överstigit 1700 mil. Bolaget har därför inte rätt till någon övermilsdebitering för det året.

Fjärde avtalsperiodsåret är parterna överens om att bilen körts 1975 mil, dvs. 475 mil längre än tillåten årlig körsträcka. Parterna är också överens om att B har betalat bolaget av bolaget begärd ersättning för 475 övermil för det året. Bolaget har alltså inte rätt till någon ytterligare ersättning för övermil för det året och har inte heller begärt det.

Femte avtalsperiodsåret måste körsträckan överstiga 1700 mil för att B ska vara skyldig att betala övermilsersättning. I ärendet har visats att bolaget angivit mätarställningen den 18 april 2005 till 9379 mil. På grund härav och med beaktande av att B för avtalsperiodsåret dessförinnan betalat ersättning för 475 övermil finner nämnden att bolaget inte har förmått styrka att mätarställningen den 5 maj 2005 varit så hög att den tillåtna körsträckan för det femte avtalsperiodsåret överskridits med mer än 200 mil. Bolaget har således inte rätt till någon ersättning för övermil för det året.

Sjätte avtalsperiodsåret måste körsträckan överstiga 1700 mil för att B ska vara skyldig att betala övermilsersättning. I ärendet har visats att bolaget i brev av den 18 april 2006 angivit mätarställningen till 10622 mil. På grund härav finner nämnden övervägande sannolikt att körsträckan för det avtalsperiodsåret inte har överstigit 1700 mil. Bolaget är därför inte berättigat till någon ersättning för övermil för det året.

Det sjunde avtalsperiodsåret skulle körsträckan överstiga 1700 mil för att B skulle vara skyldig att betala ersättning till bolaget för övermil. Avtalsperiodsåret avbröts emellertid av att B sade upp avtalet den 9 november 2006 att upphöra vid utgången av november månad 2006.

Nämnden konstaterar att B har haft rätt att säga upp avtalet på det sätt som skett.

Avtalet innehåller inte några villkor som klargör vad som gäller beträffande årlig körsträcka och övermilsersättning när ett avtal sägs upp att upphöra mitt under en avtalsperiod. Detta är en oklarhet i avtalet. Nämnden finner därför anledning att åter använda den ovannämnda allmänna avtalsrättsliga principen att oklarheter i ett avtal ska tolkas på det sätt som är förmånligast för den som inte formulerat eller tillhandahållit avtalstexten. Det är Bolaget som har tillhandahållit avtalstexten. Oklarheten beträffande vad som ska gälla vid uppsägning får därför innebära att avtalet på denna punkt tolkas på det för B förmånligaste sättet, nämligen att om han vid den genom uppsägningen förkortade avtalsperiodens slut inte har överskridit den tillåtna körsträckan för hela perioden med mer än 200 mil så ska han inte vara skyldig att betala någon övermilsersättning. Det är i ärendet visat att bilens mätarställning den 1 december 2006 var 12 039 mil. På grund härav finner nämnden visat att bilen under det avtalsperiodsår som börjat den 5 maj 2006 inte körts så långt att bolaget har någon rätt till ersättning för övermil för det året.

Nämnden finner således sammantaget att bolaget inte har någon rätt alls till ersättning för övermil för något av de sju avtalsperiodsåren utöver det som B redan har betalat för det fjärde året (475 mil). Bolaget bör därför helt frånfalla sitt krav mot B på ersättning för övermil.

B har vidare yrkat att han inte ska behöva betala månatlig avgift för det ifrågavarande avtalet för tid efter det att uppsägningen av avtalet trätt i kraft, dvs. för tiden efter utgången av november månad 2006. Bolaget har bekräftat att B sagt upp avtalet att upphöra vid utgången av november månad 2006. Nämnden finner att uppsägningen har skett enligt villkoren i avtalet och att B till följd härav inte är skyldig att betala avgift för tiden efter den 30 november 2006. I den mån sådana avgifter har tagits ut ska bolaget återbetala dessa till B.