ARN 2010-5127

Ett bolag har utfört arbeten i en konsuments bostad. Fråga om skäligt pris debiterats för använt material när priset inte framgår av avtalet och ingen ungefärlig prisuppgift har lämnats.

Ett bolag har utfört arbeten i en konsuments bostad. Fråga om skäligt pris debiterats för använt material när priset inte framgår av avtalet och ingen ungefärlig prisuppgift har lämnats. Avgörande 2011-02-14; 2010-5127

Bolaget utförde VVS-arbeten i R:s bostad. Enligt R fakturerade bolaget ett oskäligt högt pris för det material som användes, 400 procent högre än priset i handeln för motsvarande komponenter och långt högre än priset i bolagets internethandel. R yrkade därför prisavdrag så att han efter avdrag skulle betala priset för komponenterna i bolagets internethandel plus 15 procent.

Bolaget motsatte sig yrkandet på prisavdrag. R accepterade debiteringsnormerna. Bolaget säljer endast svenskt funktionsgaranterat material. Via internethandeln kan kunder endast beställa varor för gör-det-självarbete, ej för att få de beställda varorna installerade. I internethandeln har bolaget inga lager- eller personalkostnader varför dessa kan säljas billigare.

Nämnden gjorde följande bedömning.

Enligt 36 § konsumenttjänstlagen ska, i den mån priset inte följer av avtalet, konsumenten betala vad som är skäligt med hänsyn till tjänstens art, omfattning och utförande, gängse pris eller prisberäkningssätt för motsvarande tjänster vid avtalstillfället samt omständigheterna i övrigt. Om näringsidkaren lämnat en ungefärlig prisuppgift får dock det uppgivna priset som regel inte överskridas med mer än 15 procent. I 35 § konsumentköplagen finns en motsvarande bestämmelse beträffande priset vid köp av varor.

I förevarande fall har parterna inte i förväg träffat avtal om priset för den tjänst som bolaget skulle utföra. Inte heller har någon ungefärlig prisuppgift lämnats. Frågan är därmed om det av bolaget debiterade priset för använt material är skäligt.

Skälighetsbedömningen ska baseras på faktiska omständigheter, t.ex. vad som är gängse pris, eller särskilda fakta som verkar i höjande eller sänkande riktning. I förarbetena till de aktuella bestämmelserna i konsumentköp- och konsumenttjänstlagen (se NJA II 1990 s. 487 och 1985 s. 473) uttalas att det är näringsidkaren som har bevisbördan i fråga om prisets skälighet och att denne med andra ord ska kunna visa att det begärda priset är skäligt med hänsyn till olika relevanta omständigheter. Detta uttalande får uppfattas på det sättet att det, vid tvist om det begärda prisets skälighet, i första hand ankommer på näringsidkaren att lägga fram utredning som visar vad som är gängse pris för motsvarande tjänster etc. och att brister i detta avseende framförallt bör falla tillbaka på näringsidkaren; själva skälighetsbedömningen är dock en rättsfråga som inte omfattas av någondera partens bevisbörda (se Torgny Håstad, Den nya köprätten, 5 uppl., s. 164).

I förevarande fall har R presenterat en relativt utförlig undersökning av vad som, enligt honom, är gängse pris för olika komponenter som använts av bolaget vid utförandet av den aktuella tjänsten. Resultatet av den undersökningen ger vid handen att han debiterats ett pris som är långt högre än det pris som bolaget debiterar vid försäljning av motsvarande komponenter som sker utan samband med någon samtidigt utförd tjänst. Någon utredning eller argumentation som motsäger resultatet av den undersökning som R utfört har inte presenterats av bolaget. I det följande utgår nämnden därför från att det pris som debiterats för använt material genomgående är väsentligt högre än priset för motsvarande komponenter när de köps i bolagets webbshop.

Enbart den omständigheten att det debiterade priset är högre än priset för motsvarande komponenter i webbshopen är inte tillräckligt för att det ska anses oskäligt. Det måste nämligen beaktas att en näringsidkare som utför en tjänst kan ha andra omkostnader för anskaffning av material än den som enbart säljer materialet och att tjänsteutföraren dessutom bör få tillgodoräkna sig en vinst även på materialet. Även med dessa utgångspunkter framstår dock det pris som bolaget debiterat för material som orimligt högt, särskilt i beaktande av att företaget inte presenterat någon utredning som på ett godtagbart sätt förklarar den stora skillnaden i förhållande till vad motsvarande komponenter kostar i detaljhandeln. Mot angiven bakgrund finner nämnden att R är berättigad till ett prisavdrag, som vid en samlad bedömning bör bestämmas till 3 500 kr.