ARN 2011-08560

Fråga om förälders betalningsansvar för underårigs köp av digitala varor. Den underårige sonen har olovligen kommit åt förälderns kontokortsuppgifter och köpen var därför ogiltiga. Eftersom det rört sig om nöjesprodukter har sonen inte ansetts haft någon nytta av dem och företaget har inte bevisat att avtalet medfört några kostnader för det; företaget har därför inte rätt till ersättning. (9 kap. 7 § föräldrabalken)

Beslut 2013-03-12; 2011-08560

CE begärde återbetalning av 2 980 kr. Hennes femtonårige son köpte nedladdade program via

Sonys onlinetjänst Playstation Network för totalt 2 980 kr genom att använda hennes kontokort. Hennes son har inte haft rätt att utföra köpen.

Sony motsatte sig kravet. CE:s son skapade ett konto hos Playstation Network. Han angav att

han var över 18 år och att han accepterade tjänstens användarvillkor. Med bakgrund av de lämnade uppgifterna skapade bolaget ett konto och tillhandahöll begärda tjänster, inklusive köp, som sonen kunde disponera omedelbart och som inte kan lämnas tillbaka till bolaget. Om en underårig har vilselett en näringsidkare och lämnat oriktiga uppgifter ska den underårige lämna tillbaka produkterna eller, om detta inte går, sätta näringsidkaren i samma situation som om köpet aldrig genomförts. Det är inte tekniskt möjligt att lämna tillbaka digitala produkter som sålts via Playstation Network eller att avlägsna dem från kundens spelkonsol. Till dess ersättning betalats för produkterna kan köpeskillingen inte återbetalas.

Allmänna reklamationsnämnden, i utökad sammansättning, gjorde följande bedömning.

Parterna är överens om att CE:s son vid ett flertal tillfällen har köpt program via Sonys Playstation Network för ett sammanlagt belopp om 2 980 kr och att han felaktigt uppgett att han inte är underårig.

Bestämmelserna om underårigs omyndighet finns i 9 kap.föräldrabalken. Den som är under 18 år är omyndig, vilket innebär att han eller hon som huvudregel inte har någon rättslig handlingsförmåga. Syftet med begränsningen är att skydda den underårige mot följderna av ekonomiskt ofördelaktiga rättshandlingar, och avtal som en underårig ingår på egen hand är i princip ogiltiga. En underårig kan dock träffa avtal med bindande verkan om rätthandlingen görs med förmyndares samtycke. Vid bedömningen av underårigs rättshandlingsförmåga har man i praxis vid vissa kontantköp tolkat in ett underförstått samtycke (jfr t.ex. RH 1988:82 och Allmänna reklamationsnämndens beslut i ärende 1999-1495, 1999-4143 och 2003-7431). I dessa fall har det inte krävts ett verkligt och uttryckligt samtycke från förmyndarens sida, utan det har räckt med att förmyndaren har gjort det möjligt för den underårige att uppträda så att det ser ut som om han eller hon har haft tillåtelse att ingå avtal.

För att ett underförstått samtycke ska antas finnas krävs det att den underårige inte olovligen fått tillgång till kontanter eller något annat betalningsmedel. Om en underårig olovligen tagit pengar från sina föräldrar kan ett samtycke aldrig presumeras, oavsett omständigheterna runt köpet i övrigt, se t.ex. Ds 2012:31 s. 145. Eftersom CE:s son genomfört köpen av nedladdade

2011-08560

2018-02-07

020

program genom att olovligen ha skaffat tillgång till och använt sig av uppgifter om hennes kontokort är köpen ogiltiga.

När ett avtal blir ogiltigt på grund av att den ena parten är underårig ska parternas respektive prestationer återgå (9 kap. 7 § första stycket föräldrabalken). De produkter som CE:s son köpt är dock av sådant slag att de inte kan återlämnas. I sådana fall ska den underårige betala ersättning för värdet på vad han eller hon mottagit. Detta gäller dock endast om det som den underårige tagit emot använts till skäligt underhåll eller på något annat sätt medfört nytta för honom eller henne. Nämnden konstaterar att de köpta produkterna inte har använts för skäligt underhåll. Frågan är då om CE:s son haft nytta av produkterna. I praxis har synen på vad som är att se som nytta för en underårig varit restriktiv. Rena nöjesprodukter, som spel och musikspelare, har inte ansetts vara av nytta för underåriga. Det har inte framkommit något annat än att det som CE:s son köpt är rena nöjesprodukter. Han kan därför inte anses ha haft nytta av de köpta produkterna.

En underårig som vilselett en säljare är skyldig att betala ersättning för den förlust som orsakats av avtalet (9 kap. 7 § andra stycket föräldrabalken). De produkter som CE:s son har köpt är nedladdade program, en varutyp som i praktiken är oändligt duplicerbar och med försumbara distributionskostnader. Det går därför inte att, som vid köp av fysiska varor, anta att det inneburit någon faktisk förlust, exempelvis i form av återanskaffningskostnader, för Sony att CE:s son laddat ned produkter som inte kan återlämnas. Sony har inte gett in någon utredning som redovisar vilka faktiska kostnader avtalet medfört för bolaget. Eftersom det inte är bevisat att avtalet medfört kostnader för Sony kan CE:s son inte anses vara ersättningsskyldig gentemot bolaget. CE:s yrkande ska därför bifallas och Sony rekommenderas att betala tillbaka 2 980 kr till henne.