ARN 2011-5317

Bestämmelserna om ångerrätt har inte ansetts tillämpliga på distansavtal om deltagande i maratonlopp en bestämd dag, 2 kap. 3 § första stycket 1-4 distans- och hemförsäljningslagen (2005:59). Avgörande 2012-11-01; Änr 2011-5317.

Bestämmelserna om ångerrätt har inte ansetts tillämpliga på distansavtal om deltagande i maratonlopp en bestämd dag, 2 kap. 3 § första stycket 1-4 distans- och hemförsäljningslagen (2005:59) .

Avgörande 2012-11-01; Änr 2011-5317.

C avtalade via internet med företaget om reservation av ett startkort till New York City Marathon. Den skärmdump med avbokningsvillkor som företaget hänvisar till motsvarar inte det bokningsformulär på Internet som han fyllde i. Det fanns inga villkor att läsa där, än mindre att godkänna. Tre dagar efter anmälan frånträdde han avtalet. Eftersom avtalet ingåtts via Internet har han 14 dagars ångerrätt. Han begärde därför att få tillbaka hela den anmälningsavgift han betalat.

Företaget motsatte sig kravet. Företaget träffade ett avtal med C om reservation av ett startkort till New York City Marathon för 2 000 kr. Enligt parternas avtal skulle 1 500 kr betalas tillbaka vid avbokning och så har också skett. C har inte någon ångerrätt.

Nämnden, i utökad sammansättning, gjorde följande bedömning.

Ostridiga förhållanden

Den C träffade den 4 juli 2011 ett avtal med företaget som innebar att det reserverade ett startkort för deltagande i New York City Marathon 2012 mot en avgift om 2 000 kr. Den 7 juli 2011 meddelade C företaget att han ville frånträda avtalet och få tillbaka hela anmälningsavgiften. Företaget betalade tillbaka 1 500 kr till honom.

Avtalet träffades inom ramen för ett av företaget organiserat system för att träffa avtal på distans och kommunikationen mellan parterna har uteslutande skett på distans. Distans- och hemförsäljningslagen (2005:59) är därför tillämplig. Tvisten gäller om C haft rätt att frånträda avtalet med stöd av lagen eller, om så inte är fallet, om de avbokningsvillkor företaget hänvisat till blivit del av parternas avtal och kan göras gällande mot C.

Distans- och hemförsäljningslagen genomför i svensk rätt bl.a. Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (distansavtalsdirektivet). Lagen trädde i kraft den 1 april 2005 och ersatte lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal. Konsumentskyddet enligt både direktivet och den svenska lagstiftningen bygger på näringsidkarens skyldighet att lämna information till konsumenten och konsumentens rätt att under vissa förutsättningar ångra ett avtal. Lagen är tvingande till konsumentens fördel (1 kap. 3 §). Avtalsvillkor som avviker från lagen till konsumentens nackdel gäller alltså inte mot denne.

Bestämmelser om konsumentens ångerrätt vid köp av varor och icke finansiella tjänster finns i 2 kap.distans- och hemförsäljningslagen. Dessa innebär att konsumenten har rätt att ångra och frånträda ett avtal inom 14 dagar från det att avtal om en tjänst träffades eller en beställd vara levererades (2 kap. 9

2011-5317 2012-11-07

017

§). Om konsumenten utövar sin ångerrätt ska näringsidkaren betala tillbaka vad konsumenten har betalat (2 kap. 14 §).

Det finns vissa undantag från huvudregeln. Bestämmelserna om ångerrätt är inte tillämpliga på distansavtal där näringsidkaren på en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod ska tillhandahålla inkvartering, transport, servering, catering eller någon annan liknande tjänst, eller kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan liknande fritidsaktivitet (2 kap. 3 § första stycket 1–4). Näringsidkaren har vidare rätt att vid ett avtal om ett kulturevenemang, ett idrottsevenemang eller någon liknande idrottsaktivitet utomhus avtala med konsumenten om att näringsidkarens skyldighet att betala tillbaka vad konsumenten har betalat inte ska gälla, om aktiviteten ställs in på grund av vädret (2 kap. 17 § tredje stycket).

Bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket distans- och hemförsäljningslagen genomför delvis artikel 3.2 i distansavtalsdirektivet (första meningen andra strecksatsen). Där anges det att reglerna om ångerrätt inte ska tillämpas på avtal om tillhandahållande av tjänster som avser inkvartering, transport, serveringsverksamhet eller fritidsaktiviteter om leverantören, när avtalet ingås, åtar sig att tillhandahålla dessa tjänster en viss dag eller under en angiven tidsperiod.

Frågan är om avtalet mellan C och företaget avser en sådan fritidsaktivitet det talas om i 2 kap. 3 § första stycket 4 distans- och hemförsäljningslagen och om bestämmelserna om ångerrätt är tillämpliga eller inte.

I propositionen 1999/2000:89 med förslag till lag om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljning uttalades det att begreppet fritidsaktivitet i artikel 3.2 kan inbegripa olika kulturevenemang och idrottsevenemang, liksom hyra av bil att använda under semester, däremot inte hyra av bil för att ta sig till och från arbetet. Att göra bestämmelsernas tillämpning beroende av konsumentens avsikt med avtalet var enligt propositionen en mindre bra lösning. I stället ansågs det lämpligt att utforma undantaget på så sätt att det endast omfattade distansavtal som avser kulturevenemang, idrottsevenemang och andra liknande fritidsaktiviteter (prop. 1999/2000:89 s. 60, bet. LU21). Undantaget exemplifieras i propositionen med distansavtal om köp av biljetter till operaföreställningar och fotbollsmatcher (prop. s. 82). 2005 års distans- och hemförsäljningslag har inte inneburit någon ändring i sak när det gäller undantagets omfattning och innebörd (prop. 2004/05:89 s. 128).

I sammanhanget kan erinras om att även bestämmelserna i 2 kap. 17 § tredje stycket distans- och hemförsäljningslagen grundas på artikel 3.2 i distansavtalsdirektivet. Bestämmelserna har som syfte att göra det möjligt för arrangörer av vissa större evenemang, exempelvis Wimbledontennisen, att vid distansavtal om köp av biljetter inte behöva betala tillbaka priset för tävlingsdagar som regnar bort. Det framgår av lagförarbetena att uttrycket ”kulturevenemang, idrottsevenemang eller annan liknande fritidsaktivitet” i paragrafen motsvarar uttrycket fritidsaktivitet i artikel 3.2 distansavtalsdirektivet och att det är fråga om i allt väsentligt samma uttryck som förekommer i 2 kap. 3 § första stycket 4 och 2 kap. 17 § tredje stycketdistans- och hemförsäljningslagen. I författningskommentaren till sistnämnda paragraf nämns köp av biljetter till rockkonserter, teaterföreställningar, fotbollsmatcher och deltagande i idrottstävlingar som exempel på avtal som omfattas av bestämmelsen, allt dock under förutsättning att aktiviteten sker utomhus (prop. 2004/05:13 s. 100 och 144 f.).

Ordalydelsen av undantagsbestämmelsen i 2 kap. 3 § första stycket 4 distans- och hemförsäljningslagen och syftet med bestämmelsen ger enligt nämndens mening vid handen att det ska vara fråga om en fritidsaktivitet av viss omfattning, där avbokningar typiskt sett kan drabba näringsidkaren oproportionerligt hårt. Många gånger kan det röra sig om avtal där näringsidkaren ingått avtal med andra näringsidkare för att kunna fullgöra avtalet med konsumenten. Varje slags avtal om en fritidsaktivitet omfattas alltså inte av undantaget i 2 kap. 3 § första stycket 4 distans- och hemförsäljningslagen. Avgörande vid den bedömningen bör vara omständigheter som evenemangets omfattning och storlek och, typiskt sett, de ekonomiska konsekvenserna för näringsidkaren av att konsumenten har möjlighet att ångra och avboka sitt deltagande. Nämnden kan däremot inte finna att konsumentens egna, aktiva deltagande i aktiviteten har någon avgörande betydelse vid bedömningen om undantaget från ångerrätten är tillämpligt eller inte.

Sammanfattande bedömning

New York City Marathon arrangeras en bestämd dag en gång om året. Nämnden anser att aktiviteten är av sådant slag att avtalet mellan C och företaget omfattas av undantaget från ångerrätten i 2 kap. 3 § första stycket 4 distans- och hemförsäljningslagen. C har därför inte rätt att med stöd av lagen ångra avtalet.