JK 1642-01-65

Det framstår som rimligt att Nationalmuseum har möjlighet att under museets öppettider ha full uppsyn över vad som förekommer i utställningssalarna. Nationalmuseums ståndpunkt får förstås så att museets ytor är alltför stora för att - även med en omfattande kameraövervakning - åstadkomma detta. Vissa delar av museet skulle således inte vara övervakade av vare sig utställningsvakter eller personal som bevakar kameramonitorer. Vad som händer i dessa obevakade salar skulle därför, enligt Nationalmuseum, behöva registreras genom inspelning. 

Justitiekanslern har efter ytterligare överväganden funnit att de speciella förhållanden som råder på Nationalmuseum gör att det finns skäl att till viss del godta Nationalmuseums linje i denna fråga och acceptera en begränsad inspelningsrätt under museets öppettider. Syftet med en sådan inspelningsrätt skulle dock endast vara att utgöra ett komplement till övervakning genom utställningsvakter och bevakning av kameramonitorer. Mot den bakgrunden och av de skäl som anförs på s. 5 i Justitiekanslerns överklagandeskrift till Regeringsrätten den 5 maj 2002 bör bilderna få bevaras under högst ett dygn. 

Med anledning härav yrkar Justitiekanslern numera att Regeringsrätten skall begränsa tillståndet till allmän kameraövervakning vid Nationalmuseum på så sätt att bilder som förmedlas av i tillståndet angivna kameror endast får behandlas och bevaras under ett dygn såvitt avser bilder som har spelats in under museets öppettider. Bilder som förmedlas när överfallslarmet har utlösts eller då museet är stängt för besökande bör få behandlas och bevaras på det sätt som följer av det tidigare meddelade tillståndet. 

Nationalmuseum anför, som Justitiekanslern uppfattar saken, att museet inte har fått motta några klagomål från besökarna på den kameraövervakning som äger rum sedan länsrättens dom. Inte heller förefaller besöksfrekvensen på museet ha gått ned under den aktuella perioden. Det finns inte skäl att ifrågasätta riktigheten av dessa uppgifter. Vad Nationalmuseum anför i denna del måste förstås så att museet anser att dessa omständigheter tyder på att Justitiekanslern överdriver de integritetsrisker som är förenade med den aktuella kameraövervakningen. Justitiekanslern delar inte denna uppfattning utan vidhåller att kameraövervakningen på Nationalmuseum kan medföra betydande integritetsrisker för den enskilde besökaren. 

Kameraövervakning får, som utgångspunkt, anses stå i strid med ett allmänt behov och intresse hos den enskilde att få "bli lämnad ifred". Antag - för att därutöver illustrera det ingrepp i privatlivet som aktualiseras här - att en man och en kvinna träffas på museet för att se en utställning. Deras möte är fullt "legitimt", men de vill av olika skäl inte att människor i onödan skall känna till det. Antag också att en kvinna som är mycket mån om sin personliga framtoning råkar ha kläderna i oordning vid ett besök på museet. Och antag slutligen att en man när han är ensam i en museisal utför någon rörelse eller handling som han aldrig utför när han är bland människor och som han anser vara en generande ovana. Om en film med dessa personer kan visas och betraktas några veckor senare i samband med spaning mot personer som misstänks rekognoscera på museet inför en stöld eller om filmen i strid mot regelverket sprids till allmänheten, ja då innebär det enligt Justitiekanslerns mening otvivelaktigt ett ingrepp i dessa personers privatliv. Därmed innebär också inspelningsrätten en integritetsrisk. Risken minskar betydligt om filmen får sparas i endast ett dygn. 

Nationalmuseum framför vissa invändningar mot Justitiekanslerns resonemang i frågan om vilken verkan som kameraövervakning med inspelningsrätt kan ha för uppklarandet av ett brottsligt angrepp mot museet. I jämförelse med Justitiekanslern har Nationalmuseum naturligtvis bredare erfarenheter på säkerhetsområdet. Justitiekanslerns uppgift i detta sammanhang är inte heller att analysera säkerheten på Nationalmuseum utan snarare att verka för att de i målet aktuella frågorna blir allsidigt belysta. Mot den bakgrunden har Justitiekanslern velat uppmärksamma vissa omständigheter som uppenbart talar mot att kameraövervakning med inspelningsrätt skulle vara en effektiv metod för att i efterhand avslöja brottslingar. Dessa brister bör enligt Justitiekanslern beaktas vid avvägningen mellan museets intresse av att få bevara bildmaterialet och besökarnas intresse av att inte bli utsatta för sådan övervakning. 

En central fråga i målet är vilken betydelse som skall läggas vid motivuttalandet om rätt till kameraövervakning med inspelningsrätt "av särskilt brottsutsatta platser" (prop. 1997/98:64 s. 29). I anslutning till den frågeställningen uppger Nationalmuseum att det, förutom rånet i december 2000, har varit utsatt för "betydande stölder" under åren 1986, 1990 och 1992. Uppgiften har inte framförts i någon inlaga till underinstanserna och finns inte heller antecknad i länsrättens syn- och förhandlingsprotokoll av den 5 oktober 2001. Det framstår som önskvärt att Nationalmuseum närmare redogör för de brottsliga angrepp som nu åberopas innan dessa uppgifter läggs till grund för Regeringsrättens avgörande. 

Justitiekanslerns till viss del ändrade inställning i målet kan måhända tala mot att syn behöver hållas i målet i Regeringsrätten. Frågan överlämnas emellertid till Regeringsrättens bedömning.