JK 4482-07-41

HÖ var såsom anhållen och häktad berövad friheten under tiden den 4 augusti 2006 – 3 april 2007 på grund av misstanke om grovt narkotikabrott. Under en tid var han även häktad för smugglingsbrott. Förundersökningen gällande smugglingsbrott lades ner genom s.k. förundersökningsbegränsning. HÖ åtalades för grovt narkotikabrott bestående i att han skulle ha bearbetat och förpackat 8 200 kapslar narkotika, förmedlat kontakter mellan säljare och köpare samt även befordrat vederlag för försäljningen. Falu tingsrätt fann i dom den 12 april 2007 (mål nr B 2054-06) det endast styrkt att HÖ hade bearbetat och förpackat 2 300 kapslar narkotika. Övriga delar av åtalet ansågs inte vara styrkta. Brottet rubricerades som narkotikabrott och HÖ dömdes för brottet till fängelse i sex månader. Fängelsestraffet ansågs helt verkställt genom den tid som han hade suttit anhållen och häktad. Domen har vunnit laga kraft.

HÖ har begärt ersättning för lidande med 80 000 kr, för förlorad ersättning från Försäkringskassan med 74 000 kr och för ombudskostnader med 2 112 kr exklusive mervärdesskatt. Som grund för yrkandet har han gjort gällande att han, med beaktande av reglerna om villkorlig frigivning, suttit frihetsberövad fyra månader mer än han borde ha gjort med hänsyn till det utdömda straffet.

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande.

HÖ har fått del av yttrandet och kommenterat detta.

Föreligger det någon rätt till ersättning enligt frihetsberövandelagen?

HÖ har delvis frikänts från de brottsmisstankar som låg till grund för beslutet om frihetsberövande.

Av 2 § första stycket 2 samt andra stycket frihetsberövandelagen följer att den som har varit häktad eller anhållen under minst 24 timmar i sträck på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning om det för en viss del av brottsligheten meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten. Under samma förutsättning föreligger en rätt till ersättning om någon viss gärning har hänförts under en mildare straffbestämmelse.

Som exempel på en sådan situation där det kan anses uppenbart att ett frihetsberövande inte skulle komma till stånd nämns i förarbetena den situationen att en person häktas som på sannolika skäl misstänkt för mord och sedermera fälls till ansvar för vållande till annans död (se prop.1997/98: 105 s. 49).

Bestämmelsen innebär att det i efterhand måste göras en bedömning av om den brottslighet som den frihetsberövade slutligen dömts för är av sådan art och sådant allvar att den i sig kunde ha medfört frihetsinskränkningen. Det gäller med andra ord att sätta sig in i hur den myndighet som beslutade frihetsinskränkningen skulle ha ställt sig om den brottslighet som senare har hänförts till en mildare straffbestämmelse hade bedömts enligt denna straffbestämmelse redan när beslutet fattades (se a. prop. s. 49 f.).

Falu tingsrätt ogillade åtalet för grovt narkotikabrott. HÖ dömdes dock för delar av den brottslighet som han hade varit frihetsberövad för. Det kan enligt Justitiekanslerns bedömning inte anses vara uppenbart att HÖ inte skulle ha frihetsberövats om misstankarna mot honom från början enbart hade rört de gärningsmoment som han senare dömdes för.

Det kan hävdas att en tillämpning av den berörda bestämmelsen efter ordalydelsen skulle innebära att det därmed i princip inte föreligger någon rätt till ersättning i ett fall som detta. Justitiekanslern tillämpar dock bestämmelsen på ett mer generöst sätt. Enligt praxis utges ersättning för en del av frihetsberövandet om det är uppenbart att detta har varat längre än som skulle ha varit fallet om man från början hade bedömt brottsligheten på det sätt som slutligen skedde. I sådana fall utges ersättning i den utsträckning tiden bedöms ha varit uppenbart för lång, dvs. för den ”överskjutande” tiden.

Tilläggas kan att det förhållandet att häktningstiden av utredningsskäl eller andra liknande orsaker undantagsvis kan bli längre än ett fängelsestraff som den misstänkte senare döms till, och alltså inte i sin helhet kan avräknas på fängelsestraffet, inte i sig berättigar till ersättning enligt frihetsberövandelagen (jfr prop. 1979/80:121 s. 8). Någon generell rätt till ersättning finns alltså inte bara för att ett straffprocessuellt frihetsberövande blir längre än straffet (jfr Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 8 september 2000 i mål T 2808-00).

Det anförda leder i HÖ:s fall sammanfattningsvis till följande. HÖ har varit frihetsberövad i sammanlagt 243 dagar, men dömdes till fängelse i sex månader (180 dagar). Om HÖ hade varit häktad endast för det brott som han sedermera dömdes för hade häktningstiden uppenbarligen blivit kortare än som nu blev fallet. Justitiekanslern, som även beaktar reglerna om villkorlig frigivning, bedömer att han är berättigad till ersättning för ca fyra månaders frihetsberövande.

Lidande

När det gäller att beräkna storleken på ersättningen för lidande bör som har nämnts viss hänsyn tas till att HÖ skulle ha varit villkorligt frigiven under en tid som kommit att beröras av frihetsinskränkningen. Hänsyn tas då dels till det ingrepp som prövotiden under villkorlig frigivning i sig innebär, dels till att den villkorligt medgivna friheten kan komma att förklaras förverkad på grund av senare brottslighet.

Det framgår också av utredningen att HÖ tidigare har avtjänat fängelsestraff. Enligt Justitiekanslerns praxis medför detta att ersättningen bör begränsas eftersom lidandet i sådana fall får anses mindre påtagligt.

Att ett frihetsberövande har uppmärksammats i massmedia är en omständighet som kan leda till förhöjd ersättning för lidande. För detta krävs emellertid att det genom artiklar eller annat är visat att publiceringarna har lett till att frihetsberövandet blivit känt i en vidare krets. Något sådant har inte visats i det här ärendet.

Justitiekanslern bestämmer ersättningen för lidande till skäliga ansedda 40 000 kr.

Förlorad arbetsförtjänst

HÖ har yrkat ersättning med 74 000 kr avseende förlorad arbetsförtjänst i form av fyra månaders utebliven ersättning från Försäkringskassan. HÖ var sjukskriven när han frihetsberövades. Han har gett in handlingar från Försäkringskassan av vilka framgår att han inte uppbar någon sjukpenning under tiden som han var frihetsberövad. Av handlingarna går att utläsa att han vid tiden före frihetsberövandet uppbar en sjukpenning om 494 kr per dag. HÖ skall därför tillerkännas ersättning med 59 280 kr, motsvarande fyra månaders ersättning från Försäkringskassan.

Ombudskostnader

Begärd ersättning för ombudskostnader godtas.