JK 474-02-41

TA greps i Nederländerna den 15 januari 2000 misstänkt för grovt narkotikabrott. Han häktades i sin frånvaro av Göteborgs tingsrätt den 18 januari 2000 på grund av misstanke om grovt narkotikabrott. TA utlämnades till Sverige den 31 maj 2000 och förklarades fortsatt häktad den 2 juni 2000 av Göteborgs tingsrätt. Han försattes på fri fot den 21 juni 2000. TA har alltså som anhållen och häktad varit berövad friheten under tiden den 15 januari - 21 juni 2000 på grund av misstanke om grovt narkotikabrott. Förundersökningen har därefter avslutats utan att åtal har väckts. 

TA har begärt ersättning för lidande med 150 000 kr. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 2 500 kr. 

Internationella åklagarkammaren har avgett yttrande. Åklagarkammaren har därvid anfört att TA bör tillerkännas ersättning endast för den tid han varit frihetsberövad i Sverige, dvs. den 31 maj - 21 juni 2000. Åklagarkammaren har vidare upplyst att TA upprepade gånger har dömts för narkotikabrott och att han har avtjänat fängelsestraff vid flera tillfällen. 

TA har fått del av åklagarkammarens yttrande och lämnat vissa ytterligare synpunkter. 

Åklagarkammaren har upplyst att TA greps i Nederländerna på initiativ av svenska myndigheter. TA är därmed enligt 2 och 3 §§ frihetsberövandelagen i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsinskränkningen får antas ha inneburit för honom. 

Åklagarkammaren har emellertid invänt att TA inte bör vara berättigad till ersättning för den tid han har varit frihetsberövad i Nederländerna. Till stöd härför har åklagarkammaren anfört att TA sedan han frihetsberövats inledningsvis motsatte sig att bli utlämnad till Sverige och först mot slutet av maj månad samtyckte till det. Enligt åklagarkammaren blev frihetsberövandet på grund av TA:s eget agerande relativt långvarigt i Nederländerna. 

TA har anfört att det initialt var naturligt att han ville få sin sak prövad av nederländska myndigheter, särskilt med beaktande av den stora skillnad som föreligger mellan straffskalorna i Sverige och Nederländerna beträffande denna typ av brottslighet. Efter att hans försvarare hade förhandlat med åklagaren i Sverige rådde försvararen honom att medge utvisningsyrkandet, vilket han omgående gjorde. 

TA har vidare hänvisat till att en kamrat till honom - som har varit frihetsberövad i samma brottsutredning i Nederländerna men dömts av Göteborgs tingsrätt för den aktuella brottsligheten - fullt ut har fått tillgodoräkna sig tiden för frihetsberövandet vid verkställighet av fängelsestraff här. 

Enligt 6 § frihetsberövandelagen kan statens ersättningsskyldighet falla bort eller sättas ned i vissa fall. En nedsättning skall då ske efter en skälighetsbedömning som ibland kan leda till att nedsättning sker ända till noll (prop. 1997/98:105 s. 56) och att någon ersättning alltså inte utgår. 

En situation där det görs undantag från ersättningsrätten gäller det fallet att den skadelidande har försökt att bl.a. undandra sig förundersökning eller lagföring. Ersättning skall då lämnas endast när det finns synnerliga skäl (6 § andra stycket). Beträffande denna jämkningsbestämmelse anges i förarbetena att det skall röra sig om att den skadelidande själv genom någon form av obstruktion föranleder att frihetsinskränkande åtgärder vidtas mot honom (a. prop. s. 54). 

Ett annat fall då ersättning kan vägras eller sättas ned är då den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas (6 § tredje stycket). 

Det är ostridigt att TA inledningsvis motsatte sig att bli utlämnad till Sverige för utredning av brottsmisstankarna här och lagföring. Sedan han väl hade lämnats ut hit blev han emellertid rätt snart försatt på fri fot. Genom utredningen har det inte framkommit något som talar mot att TA skulle ha blivit försatt på fri fot inom motsvarande tid om utlämningen hade verkställts i anslutning till gripandet. TA:s agerande får därför anses ha bidragit till att frihetsberövandet förlängts. 

Frågan är då om TA bör tillerkännas ersättning även för den tid som frihetsberövandet har förlängts genom att han motsatte sig utlämning. 

Omständigheterna i ärendet är inte sådana att det finns förutsättningar att tillämpa 6 § andra stycket frihetsberövandelagen på grund av att TA skulle ha försökt att undandra sig förundersökning eller lagföring. 

Nästa fråga är då om omständigheterna är sådana att det finns anledning att tillämpa tredje stycket i nämnda bestämmelse, dvs. om ersättning bör vägras eller sättas ned för att det är oskäligt att ersättning lämnas. 

TA har som skäl för att han motsatte sig att bli utlämnad angett att han ville få sin sak prövad av nederländska myndigheter. Ett önskemål om att få en brottsmisstanke prövad enligt lagen på gärningsorten bör normalt inte anses innebära att det är oskäligt att ersättning lämnas för den tid som frihetsberövandet härigenom förlängs, även om den misstänkte senare samtycker till att lämnas ut och bli föremål för förundersökning eller lagföring här. Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning i detta fall. TA bör således tillerkännas ersättning för hela den tid han har varit frihetsberövad. 

Den ersättning för lidande som TA har begärt överstiger vida vad som brukar utgå vid frihetsinskränkningar av motsvarande varaktighet. Han har till stöd för att han skall tillerkännas förhöjd ersättning anfört bl.a. följande. Han var under större delen av tiden för frihetsberövandet internerad i nederländskt fängelse. Den brottslighet han misstänktes för var synnerligen allvarlig. Under tiden i det nederländska fängelset mådde han mycket dåligt. Miljön var mycket undermålig och påverkade honom starkt trots att han tidigare har avtjänat flera fängelsestraff. Tiden i Nederländerna var djupt kränkande och hans lidande påtagligt. 

Varken misstanken om det brott som har föranlett frihetsberövandet eller de av TA åberopade omständigheterna i övrigt i ärendet är sådana att Justitiekanslern finner skäl att bestämma ersättningen för lidande till ett belopp som överstiger det som normalt utgår vid frihetsberövanden av jämförbar längd. 

Med hänsyn till vad som har framkommit om TA:s personliga förhållanden bör ersättningen i stället bestämmas till ett lägre belopp än normalbeloppet. Justitiekanslern finner skäligt att begränsa ersättningen till 60 000 kr. 

Den begärda ersättningen för ombudskostnader är skälig.