JK 6278-08-19

Anteckningar från ett besök i Taiwan den 26 - 30 oktober 2008

Inledning

Jag besökte Taiwan på inbjudan av det taiwanesiska utrikesministeriet via representationen i Stockholm. Min hustru SL var med under besöket (på egen bekostnad såvitt gällde resekostnaderna). Syftet med resan från Justitiekanslerns perspektiv var att få en bild av det taiwanesiska samhället, att lära känna rättsväsendet och systemet för kontroll av myndigheterna, att något studera mediesituationen inkl. yttrandefriheten och att undersöka om vi i Sverige inom JK:s ansvarsområden kan lära något av Taiwan.

Taiwan har ett samhällssystem där statsmakten är uppdelad i fem likvärdiga grenar. Dessa är:

– den lagstiftande makten (parlamentet, ”legislative yuan”)

– den verkställande makten (regeringen, ”executive yuan”)

– kontrollmakten (kontrollmyndigheten, ”control yuan”)

– den judiciella makten (domstolarna, ”judicial yuan”)

– den reviderande makten (revisionsmyndigheten, ”examination yuan”)

Jag besökte bl.a.:

– kontrollmyndigheten och dess president

– domstolsmyndigheten och författningsdomstolen med gemensam president

– justitieministeriet och justitieministern

– tvistemålsdivisionen vid Taiwans hovrätt i Taipei (Taiwan High Court)

– ett fängelse för kvinnor i Taoyuan utanför Taipei

– regeringens informationsbyrå (Government Information Office)

– nationella mediekommissionen (National Communications Commission)

De främsta företrädare för de nämnda institutionerna som jag sammanträffade med nämns i Bilaga 1.

Tillsammans med min hustru – som arbetar på det svenska Livsmedelsverket – besökte jag också ”Bureau of Food and Drug Analysis”. Där bedrivs en laboratorieverksamhet som i allt väsentligt motsvarar den som hos oss bedrivs hos Livsmedelsverket, Läkemedelsverket och – i viss utsträckning – Statens kriminaltekniska laboratorium. Där finns också en avdelning för – såvitt kan bedömas – mycket sofistikerad analys av örtmediciner.

Före de nämnda besöken träffade jag chefen för Exportrådets kontor i Taiwan, HB, och en av hans medarbetare. Kontoret sköter vissa angelägenheter åt Utrikesdepartementet och sänder bl.a. vissa rapporter dit. Jag fick del av en rapport om läget vad gäller mänskliga rättigheter som var till god hjälp.

Under besöket höll jag två anföranden, dels ett om Rena myndigheter (”Clean government”) på kontrollmyndigheten, dels ett om Rättssäkerhet (”Judicial security”) på justitieministeriet med framför allt ett antal åklagare i publiken. – Programmet för besöket finns i bilaga 2 till dessa anteckningar, de båda anförandena i bilaga 3 resp. bilaga 4. Anförandena har justerats något här jämfört med de utdelade versionerna.

Några allmänna noteringar om Taiwan

Taiwan är ett påtagligt öppet samhälle där de flesta människor, såvitt jag kan bedöma, vill berätta ärligt om problem och brister. Det har skett en mycket snabb positiv utveckling av demokratin, öppenheten, yttrandefriheten, rättsstaten och myndighetskulturen sedan undantagstillståndet lyftes år 1987. Därtill kommer förstås – vilket torde vara allmänt känt – att ekonomin sedan länge är stark. Fortfarande finns åtskilliga problem inom rätts- och myndighetssystemet, men i det stora hela verkar samhället fungera mycket väl.

Taiwan präglas i hög grad av sin relation till Kina, som ju hävdar överhöghet över landet och på olika sätt hindrar Taiwan att agera som en stat på den internationella arenan. Taiwan gör varje år framställningar i FN om deltagande i världsorganisationens arbete, men man blockeras varje gång av Kina. Sedan den nye presidenten, MY, valdes i våras har en utveckling mot bättre relationer med Kina kommit igång, och kanske kan detta medföra bl.a. att Taiwan får bättre möjligheter att delta i det internationella samarbetet. Det man i dag på de flesta håll nämner som problematiskt är att landet inte ens får delta i WHO:s verksamhet, vilket sägs medföra påtagliga svårigheter för sjuk- och hälsovården.

Frågar man människor i Taiwan vad de tror om relationerna med Kina på lång sikt svarar de flesta att det är omöjligt att säga hur det kommer att bli men att både självständighet och frivilligt uppgående i Kina framstår som möjliga slutresultat, varvid det senare skulle innefatta någon form av självstyre. Det är svårt att tro att Kina kommer att ge upp sina anspråk på att Taiwan i varje fall ”i princip” ska tillhöra Kina, men kanske kan man tänka sig en anslutning som villkoras av en positiv utveckling i Kina när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter.

Av det sagda framgår att Taiwan är svältfött på internationellt utbyte med verklig diplomatisk betydelse. Sannolikt påverkar detta den vikt man fäster vid internationella besök i allmänhet och besök på någorlunda hög nivå i synnerhet. Jag togs emot med mycket stora hedersbetygelser, framför allt av kontrollmyndighetens president – som åtnjuter mycket hög prestige – och justitieministern. Vänligheten och generositeten var genomgående mycket stor.

Det kan nämnas att även människor på gatan i Taiwan är påtagligt öppna och vänliga, samtidigt respektfulla och hjälpsamma. Ett besök på en kvällsmarknad i Taipei gav helt andra intryck än man får vid motsvarande besök i t.ex. Kina, Indien och Thailand. Här fick man göra sina inköp och granska varuutbudet utan de ganska påträngande försök till övertalning som är vanliga på många håll i världen. Något prutande förekom inte. Allt var mycket behagligt.

Ytterligare ett allmänt intryck är kanske värt att nämna, nämligen att skattepengarna i Taiwan på många områden tycks räcka längre än i Sverige. Inom de samhällssektorer som vi fick tillfälle att något studera gällde detta t.ex. för kontrollen av myndigheterna, livsmedelskontrollen, polistätheten och hjälpen till enskilda som vänder sig till domstolarna.

Rättsväsendet

Domstolarna har tidigare haft stora problem med korruption och obehöriga hänsyn av olika slag. Detta tycks man i huvudsak ha kommit till rätta med, även om det enligt uppgift fortfarande förekommer t.ex. att domare låter sig mutas. Särskilt där stora ekonomiska intressen står på spel tycks orena metoder ibland förekomma. Arbetsbelastningen i domstolarna är mycket hög. Den kvinnliga hovrättsdomare som vi talade med, och som hade två barn i tioårsåldern, berättade att hon arbetade i domstolen sju dagar i veckan, mestadels med domskrivning. Vidare förekommer kritik mot att många domare är alltför oerfarna. Målavverkningen sker vanligen, enligt det intryck jag fick, snabbt och effektivt. För många mål gäller en i lag fastställd längsta handläggningstid som kan förlängas endast efter särskilt beslut. De allra flesta mål avgörs efter mindre än ett år per instans. Domarna i andra instans klagar framför allt över att nästan allt måste prövas där, vilket är betungande framför allt därför att människor ofta driver sina processer själva (med betydande hjälp av domstolen eller frivilliga unga jurister) och är benägna att kämpa för det de anser vara sin rätt även i mycket små saker.

Ett besök i en förhandling i andra instans visade att rättegången där till stor del går ut på att domstolen ska förteckna parternas ståndpunkter och påståenden i övrigt på ett så korrekt sätt som möjligt. Det mesta som sägs noteras fortlöpande av notarien, och under förhandlingen satt alla och läste på sina dataskärmar för att följa vad som antecknades. Knappast någon diskussion, där man tittade upp från skärmarna, förekom. Förlikningar tycks vara mycket ovanliga.

I toppen på domstolssystemet finns en författningsdomstol som har att pröva konstitutionella frågor, vilket framför allt innebär att man prövar om nyinstiftade lagar stämmer med grundlagen. Domstolen avgör ungefär 20 mål per år i sak. Många fler anhängiggörs, men de flesta avvisas. Domstolen tyngs av det politiska systemet med två stora partier som bevakar varandra noggrant och där den politiska minoriteten ofta försöker få nya lagar ogiltigförklarade efter konstitutionsrättslig prövning i domstolen.

Domstolsmyndigheten har domstolarnas verksamhet under överinseende men drar en tydlig gräns vid själva dömandet, som man inte lägger sig i. Som sägs nedan har även kontrollmyndigheten tillsyn över domstolarna och domarna. Hur gränsen dras mellan kontrollmyndighetens och domstolsmyndighetens tillsyn blev inte klarlagt. – Granskningen av domar underlättas av att alla domar publiceras på resp. domstols hemsida på internet. Detta ökar naturligtvis också möjligheterna för allmänheten att få tillgång till domarna.

Åklagarna tycks fungera och resonera ungefär som hos oss i Sverige. Det anförande som jag höll om rättssäkerhetsfrågor bemöttes på ett – från mitt perspektiv – mycket adekvat sätt med ganska sofistikerade funderingar kring bl.a. bevisprövning och granskning av målsägandeberättelser. De flesta ville – fullt förståeligt – inte ange någon bestämd uppfattning i frågan om en åklagare borde väcka åtal i de båda fall som jag angav som exempel (ett fall av narkotikasmuggling och ett av misstänkta sexuella övergrepp mot barn, se bilaga 4). Båda typerna av fall kändes väl igen av åklagarna.

Jag hade inte tillfälle att träffa företrädare för polisen men kunde konstatera att poliser syntes nästan överallt i huvudstaden. Enligt ett par sagesmän åtnjuter inte polisen auktoritet på samma sätt som i t.ex. USA, men från flera håll uttalades att polisen har blivit mycket ”renare” sedan diktaturens dagar och i princip fungerar väl.

Taiwan har dödsstraff för vissa allvarliga brott. Straffet döms ut några gånger per år, men sedan nästan tre år har inget dödsstraff verkställts. Justitieministern nämnde ett avskaffande av dödsstraffet som ett av sina tre viktigaste mål för mandatperioden. Hon framhöll dock att straffet har stark folklig förankring och att det skulle bli svårt att bli av med det. Även vice utrikesministern förklarade sig förespråka ett avskaffande av dödsstraffet men menade att regeringen och parlamentet måste gå någorlunda i takt med folkviljan. När jag framhöll att regeringen i en fråga som denna kan behöva ta ledningen och gå snabbare fram än folket för tillfället önskar, anförde han att det sannolikt är klokast att låta utvecklingen gå framåt steg för steg. Han hänvisade även till en konferens med EU i Taipei kommande vecka, där frågan om dödsstraff ska behandlas.

Det ter sig enligt min bedömning fullt möjligt att landet efter några år där ingen dödsdom verkställs kommer fram till att man kan avskaffa dödsstraffet.

Kriminalvård

Det kvinnofängelse vi besökte var en mycket välordnad och välstädad inrättning med en oerhörd disciplin bland fångarna. De ställde upp sig eller satt på rad när vi kom på besök och hälsade högt och ljudligt i kör. Den fånge som jag bad att få tala med – och som var dömd till 13 år för narkotikabrott – sa som om det vore en läxa att hon hade det mycket bra i fängelset och att hon var tacksam och glad över att få lära sig ett yrke, i det här fallet att göra blomsterdekorationer i papper. Hon hade två barn i tonåren och sa att de numera klarade sig själva utan svårighet. Eftersom de kunde hälsa på henne på helgerna innebar det inte något större problem att hon satt i fängelse. Givetvis ångrade hon dock sitt brott. Hennes berättelse kändes inte övertygande, snarare inlärd.

När jag påpekade att alla – enligt introduktionsfilmen och det som personalen berättade – verkade nästan lyckliga över att sitta i fängelse kom det inte några protester, bara nöjda småskratt. Man var påtagligt stolt över sitt fängelse med dess perfekta ordning, goda mat och välfungerande produktion av fina saker. När jag bad att få tala i enrum med ”någon fånge som inte är så lycklig i fängelset” blev svaret att man inte kände till någon sådan fånge. Så det blev inte något mer samtal.

Det framstår som självklart att förevisningen i varje fall delvis innebar en skönmålning. Men det är ändå fullt möjligt att fångarna överlag mår ganska bra under fängelsevistelsen. De har tillgång till psykolog när de vill, liksom till präster för samtal. Självmord är mycket ovanliga, det sker ungefär ett vartannat år. Barn får vara hos sina mammor upp till tre års ålder. Och slagsmål o.d. bland fångarna förekommer enligt uppgift bara sällan. Detsamma gäller mobbning. På min fråga om eventuella misstankar mot vårdarna för övergrepp mot fångarna svarade man ett bestämt och närmast självklart nej. ”Det är absolut förbjudet.” Jag tror att man talade sanning. Vakterna verkade erfarna, kompetenta och lugna, och sannolikt medför den stränga disciplinen att motsättningar sällan kommer upp till ytan.

Aktiviteterna pågick under sträng tystnad. Disciplin är mycket viktig på ett fängelse sa man flera gånger. Och det ansågs otänkbart att fångarna skulle få prata fritt med varandra. Det kunde de göra sedan de hade låsts in på eftermiddagen kl. 17, dock bara tyst. Middagen serverades i cellerna (där åtta personer fick plats) kl. 17.30. Man satt på sina sängar eller på golvet och åt. Toalett fanns i cellen, dock utan möjlighet att stänga om sig. Ingenting fanns på väggarna i cellerna och inga personliga tillhörigheter fanns framme. Allt låg i små lådor under sängarna.

Känslorna från fängelsebesöket var blandade. Å ena sidan kändes disciplinen och den påklistrade attityden inte bra. Å andra sidan lärde sig fångarna mycket och togs om hand på ett – som det verkade – vänligt och ganska kärleksfullt sätt. Enligt vad som uppgavs – och sannolikt var riktigt – tog sig personalen an alla synliga trakasserier med beslutsamhet. Yrkesstoltheten var påtaglig och lojaliteten med uppgiften verkade stark. Kanske kan vi i Sverige lära oss något av omhändertagandet på detta fängelse även om vi förvisso inte bör ta efter den minutiösa disciplinen och närmast kliniska ordningen.

På fängelset fanns även ett häkte. På min fråga berättade man att nästan alla häktade fick ha kontakt med sina familjer under brottsutredningen; ”de är ju inte dömda”. Visserligen förekom det att åklagaren förbjöd kontakter med omvärlden, men det var ovanligt. ”Kanske i 25 % av fallen.” – Även här har vi kanske något att lära. Kravet på proportionalitet i användandet av restriktioner vid processuella frihetsberövanden innebär tydligen att högre krav ställs på åklagaren i Taiwan än i Sverige. De ännu icke dömdas behov av kontakt med omvärlden tillmäts större vikt där än här.

Taiwan har, som jag förstod det, inte något system med kriminalvård i frihet. När justitieministern på min fråga skulle nämna sina tre viktigaste uppgifter under mandatperioden tog hon fram just detta – att skapa en ordning med kriminalvård i frihet. Man kan nog anta att ett sådant system kommer att införas om inte alltför länge.

Kontrollmakten

Som framgått betraktas kontrollmakten som en av fem likvärdiga grenar av statsmakten i Taiwan. Kontrollmyndigheten har ungefär 400 anställda, och det är tydligt att verksamheten är avsevärt mycket resursstarkare än hos oss. Kontrollmyndigheten har 27 medlemmar, ”ombudsmän”, och dessa tar många beslut om anklagelse (”impeachment”) och kritik (”censure”) i plenum. I ett fall som nämndes som exempel hade myndigheten dagen före, efter en förhandling där personen fått närvara för att förklara sig, beslutat klandra en hög chef i en myndighet för att ha frångått upphandlingsbestämmelserna och gett ett uppdrag åt en släkting.

Kontrollmyndighetens tillsyn omfattar myndigheterna, regeringen och domstolarna.

I vissa fall utsätts anklagade och kritiserade personer även för en disciplinär eller straffrättslig procedur, men dessa processer sker i domstolssystemet. På min fråga vad som händer med tjänstemän som bara anklagas eller kritiseras av kontrollmyndigheten blev svaret att de ”förlorar ansiktet” och till följd därav många gånger väljer att frivilligt lämna sin befattning. – Det var inte klart ännu om det nyssnämnda fallet skulle gå vidare till judiciell prövning.

Kontrollverksamheten framstår som mycket omfattande och sofistikerad med avsevärda resurser. Trots detta finns det knappast något större infrastrukturprojekt i Taiwan som inte har varit föremål för utredning om korruption eller andra slags skandaler.

För närvarande pågår en utredning mot den f.d. presidenten, Chen Shui-bian, för misstänkt korruption. Utredningen försiggår dock i det judiciella systemet eftersom det rör sig om brottsmisstankar.

Mitt anförande om ”Clean government” (bilaga 3) åhördes av ca 40 personer, bl.a. sex ombudsmän inkl. presidenten, och tilldrog sig artig uppmärksamhet med en hel del frågor om bl.a. förhållandena i Sverige. Presidenten berättade, med anledning av att jag i anförandet tryckte på behovet av ansträngningar för att understödja god samhällsmoral, att han har föreslagit att det i kontrollmyndigheten inrättas en avdelning för utbildning i etikfrågor.

Medierna

Det finns många såväl TV- och radiokanaler som tidningar i Taiwan. Medierna tycks vara helt fria, och de granskar makthavarna hårdhänt. Från flera håll uttalades att det inte tas tillräcklig hänsyn till människors privatliv och att sensationsskriverier ges nästan fritt spelrum utan några etiska överväganden. Samtidigt uttalade ordföranden för Nationella mediekommissionen (NCC), också journalistprofessor, att den seriösa och djupgående granskningen uteblir. Det finns enligt henne sällan några pengar till det värdefulla grävande som skulle kunna avslöja större problem.

NCC har till uppgift bl.a. att fördela licenser till TV-kanaler. Än så länge har det inte skett någon digitalisering av taiwanesisk TV, så det utrymme som finns att fördela är relativt litet. Kanalerna är ändå många, men deras resurser är begränsade och de sänder i stor utsträckning billiga produktioner. De flesta kanaler har någon form av koppling till något politiskt parti och sägs existera på grund av de möjligheter det ger till politiskt inflytande snarare än av kommersiella eller andra skäl. Rapporteringen är ofta vinklad, även på nyhetsplats. Av TV-kanalerna har en ett utpräglat public service-uppdrag.

Ordföranden för NCC var mycket bekymrad över mediesituationen i Taiwan och menade att de flesta tidningar kan vara på väg mot en snar död samtidigt som radio och TV gör ytliga produktioner och inte är villiga att betala för ett gott journalistiskt arbete. Hennes medarbetare föreföll något mindre pessimistiska och pekade bl.a. på att internet kan komma att öka utrymmet för seriöst journalistiskt arbete.

Någon lagstadgad meddelarfrihet finns inte, men arbetsrätten medger enligt uppgift inte att man gör sig av med den som lämnar hemlig information till medierna från myndigheter.

Regeringens informationskontor (Government Information Office, GIO) är enligt dess representant inte någon nyhetsbyrå utan snarare ett informations- och PR-organ i regeringens tjänst. Man eftersträvar inte någon redaktionell självständighet i förhållande till regeringen utan skriver det som regeringen vill.

Slutsatsen – om än något osäker – är att medierna har så gott som full frihet att verka i Taiwan men att den journalistiska kvaliteten brister och dessutom kan vara på väg att gå ytterligare förlorad.

Avslutning

Det är lätt att få sympati för Taiwan och taiwaneserna. Landet är inte bara världsledande på viktiga industri- och serviceområden – framför allt när det gäller IT men även en hel del annat – utan har också byggt upp ett väl fungerande samhälle med bl.a. infrastruktur av hög klass, livaktig demokrati, domstolar och myndigheter som i allt väsentligt gör vad de ska och långt utvecklade friheter och mänskliga rättigheter. Samhället har byggts upp i skuggan av det hot som Kinas anspråk innebär. Det står klart att Taiwan – efter att så långt som en bit in på 80-talet till stor del ha präglats av ofrihet – nu har kommit mycket längre än Kina när det gäller demokrati, rättsstatsprinciper och frihet.

Internationellt är Taiwans situation exceptionellt komplicerad. För den som liksom jag kommer utifrån, och kanske inte till fullo förstår hela den historiska och politiska bakgrunden, är det frestande att tycka att Taiwan borde ges samma möjligheter till internationellt utbyte som världens länder i övrigt. När Kina t.ex. hävdar att man bevakar Taiwans intressen i WHO framstår det som ganska dumt. Eftersom Kina inte kontrollerar Taiwans territorium kan man tycka att en tillämpning av ett normalt folkrättsligt synsätt borde föranleda världens länder att vara mindre lyhörda än man är för de synpunkter från Kina som bygger på att Taiwan är en del av landet.

Det nu sagda avser frågor som naturligtvis ligger långt utanför Justitiekanslerns ansvars- och kompetensområde. Det bör uppfattas som löst och ganska ounderbyggt tyckande snarare än synpunkter av betydelse.

Men även inom de områden som i Sverige omfattas av Justitiekanslerns ansvar har man skäl att vara i huvudsak positiv. Huvudintrycket är att rättsväsendet och myndighetskontrollen präglas av flit, omsorg, skicklighet och effektivitet. När det gäller kontrollverksamheten är det uppenbarligen mindre som lämnas åt slumpen än hos oss i Sverige, kanske därför att behovet traditionellt har varit stort. När man ser vilken betydelse myndighetstillsynen tillmäts i Taiwan är det lätt för en justitiekansler att bli avundsjuk. Visserligen tror jag att kontrollorganisationen är något överdimensionerad i Taiwan, men det vore onekligen bra om det hos oss fanns resurser att utreda något fler klagomål och gå till botten med något fler myndighetsproblem än som är möjligt i dag.

Mediefriheten och yttrandefriheten i övrigt tycks stå sig stark i Taiwan, men medierna sägs vara ytliga och ta dålig hänsyn till människors personliga integritet.

Kriminalvården framstår som omodern, framför allt när det gäller respekten för människovärdet. Paradoxalt nog är den möjligen i vissa hänseenden ändå mer human än hos oss.

Att dödsstraffet finns kvar är naturligtvis en allvarlig plump i det taiwanesiska protokollet.