JK 6478-05-80
Remissyttrande över departementspromemorian Hemliga tvångsmedel m.m. under en stärkt parlamentarisk kontroll (Ds 2005:53)
Uppdraget till utredaren var att presentera förslag på hur den parlamentariska kontrollen när det gäller de brottsbekämpande myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel lämpligen kan förstärkas. I uppdraget ingick att förutsättningslöst undersöka olika sätt att försäkra den parlamentariska kontrollen. Som exempel på hur detta skulle kunna ske angavs i Justitiedepartementets promemoria a) att väsentligen förbättra den årliga skrivelsen till riksdagen om användning av hemliga tvångsmedel och b) att skapa någon form av organ med parlamentarisk representation för efterhandskontroll och insyn.
Utredaren har valt den senare av dessa båda vägar. Han föreslår att regeringens skriftliga redovisning till riksdagen av användningen av hemliga tvångsmedel m.m. skall upphöra och att det i stället skall inrättas en ny myndighet under regeringen – Tvångsmedelsnämnden – som skall utöva tillsyn över myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel m.m. Nämnden skall varje år lämna en berättelse till regeringen om sin egen verksamhet och den verksamhet som har granskats under det gångna året. Det parlamentariska inslaget består, såvitt kan förstås, i att det i nämnden skall ingå ledamöter med parlamentarisk anknytning. Hur många av ledamöterna som skall ha en sådan anknytning uttalar sig inte utredaren om.
Jag ställer mig till att börja med mycket tveksam till om den föreslagna ordningen verkligen ger en stärktparlamentarisk kontroll. Den årliga rapportering som föreslås åligga nämnden skall göras till regeringen. Om förslaget genomförs kommer alltså riksdagen – bortsett från den möjlighet som finns för vederbörande utskott att själv inhämta den information som anses behövlig – inte att få någon annan insyn i ärenden som rör hemliga tvångsmedel m.m. än den kunskap som de ledamöter med parlamentarisk anknytning erhåller genom sitt arbete i nämnden. I denna befattning svarar dessa ledamöter dessutom inte inför riksdagen, utan inför regeringen.
Tvångsmedelsnämnden föreslås ha till uppgift att granska tillämpningen av reglerna i vissa lagar i syfte att säkerställa att dessa metoder samt överskottsinformation används i enlighet med gällande författningar. Granskningen föreslås inte vara enbart en efterhandskontroll, utan skall i viss omfattning kunna äga rum även i pågående ärenden. Utredaren skriver visserligen att nämnden självklart inte får arbeta på ett sätt som innebär att den riskerar att i strid med regeringsformen påverka enskilda tjänstemän eller de beslut som domstolar och andra myndigheter har att fatta i enskilda fall i samband med användningen av hemliga tvångsmedel (s. 61). Han skriver också att det inte bör vara en särskild uppgift för nämnden att i enskilda fall själv ingripa mot vad den anser vara en felaktig tillämpning av något av regelverken, annat än om den i något fall skulle finna att det är fråga om en lagstridig användning av dessa metoder (s. 63). Risken för att det kan bli fråga om en påverkan i strid med regeringsformen är emellertid uppenbar med hänsyn till hur nämndens uppgifter har formulerats. Det finns också en risk att nämnden med denna utformning av uppgifterna kommer att ägna sig åt myndighetskontroll av domstolsavgöranden, något som bara bör få förekomma när det gäller själva processen samt uppenbara bedömnings- eller rättstillämpningsfel. Att en myndighet skall ha möjlighet att i andra fall än dessa granska en domstols beslut i sak och närmast göra en mer eller mindre ordinär ”omprövning” framstår som orimligt. Man kan till exempel ställa sig frågan vad som skulle gälla om en högre instans efter ett överklagande skulle göra en annan bedömning i en viss fråga än den som nämnden har gjort vid sin granskning.
Jag anser alltså att den av utredaren föreslagna ordningen ger upphov till allvarliga problem. Det är emellertid min uppfattning att den ökade användningen av hemliga tvångsmedel medför ett behov av att kontrollmöjligheterna förstärks och att det inte är tillräckligt att för detta ändamål förbättra regeringens årliga skrivelse till riksdagen. Förslaget om en oberoende instans som har till uppgift att granska användningen av hemliga tvångsmedel är därför bra i sig och jag delar alltså utredarens uppfattning att det bör inrättas ett helt nytt tillsynsorgan för detta ändamål. Jag anser vidare, liksom utredaren, att detta tillsynsorgan bör lyda under regeringen och inte under riksdagen. I enlighet med vad jag har anfört ovan bör tillsynsorganet emellertid inte få till uppgift att granska tillämpningen i enskilda fall. Och det gäller särskilt i pågående ärenden.
Eftersom ett sådant nytt tillsynsorgan inte kan anses förstärka den parlamentariska kontrollen, bör regeringens årliga skrivelse till riksdagen inte upphöra. Den bör i stället finnas kvar vid sidan om tillsynsorganet och sannolikt byggas ut så att den bättre motsvarar riksdagens behov av att kunna granska hur tvångsmedlen används i sak.