JK 8031-06-41
Ersättning enligt frihetsberövandelagen har vägrats på grund av den ersättningssökandes eget beteende
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern avslår BR:s begäran om ersättning.
BR var berövad friheten som anhållen under tiden den 28 – 31 augusti 2006 på grund av misstanke om försök till dråp. Han häktades den 31 augusti 2006 på grund av misstanke om grov misshandel och försattes på fri fot den 20 oktober samma år. Frikännande dom har meddelats. Domen har vunnit laga kraft.
BR har begärt ersättning för lidande med 50 000 kr. Han har vidare, som han får förstås, begärt ersättning för ombudskostnader med 1 286 kr.
Åklagarmyndigheten har avgett yttrande.
Justitiekanslern har tagit del av Malmö tingsrätts dom den 27 oktober 2006 i mål nr B 6449-06.
BR har frikänts från ansvar för den häktningsgrundande brottsligheten och är därmed i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får anses ha inneburit för honom. I 6 § frihetsberövandelagen föreskrivs emellertid att statens ersättningsskyldighet kan falla bort eller sättas ned i vissa fall. En nedsättning skall då ske efter en skälighetsbedömning. I vissa fall utgår inte någon ersättning över huvud taget.
En situation där det görs undantag från ersättningsrätten gäller det fallet då den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller då det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får i sådana situationer dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd (6 § tredje stycket frihetsberövandelagen).
I förarbetena till denna bestämmelse anges att anledning till jämkning kan finnas om den skadelidande har handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankarna till sig. Som exempel nämns det fallet att ett brott begås av någon i ett större stökigt gäng och polisen griper flera misstänkta. Även den som till sist inte kan bindas vid brottet bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning jämkad, om han genom ett aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett anledning till misstankar. Den som ofrivilligt har betett sig på ett sådant sätt att ett ingripande har skett mot honom skall däremot inte behöva drabbas av jämkningsregeln. Om en person av en tillfällighet råkar befinna sig på en brottsplats skall jämkning sålunda normalt inte ske på grund av hans närvaro (jfr prop. 1997/98:105 s. 55).
Med hänsyn till att möjligheten till jämkning kan anses innefatta ett undantag från den grundläggande rättsstatliga principen att den som inte blivit dömd i en rättegång skall betraktas som oskyldig och som en konsekvens härav normalt bör tillerkännas ersättning av det allmänna för ett frihetsberövande, är det påkallat med en restriktiv tillämpning av jämkningsbestämmelsen. Det ankommer vidare på staten att visa att förutsättningarna för jämkning är uppfyllda (se a. prop. s. 25 f. och s. 56).
Justitiekanslern prövar med dessa utgångspunkter om ersättningen till BR skall vägras eller sättas ned på grund av hans eget beteende.
Av utredningen framgår att BR har varit inblandad i ett tumult i vilket han, med en köttyxa, har tillfogats en sårskada och en benhinneskada på skallen. Han har därefter avlossat ett antal skott med en pistol mot två personer som var närvarande vid tumultet. Personerna träffades med sammantaget fem kulor i benen. Tingsrätten har ogillat åtalet i den del som avser BR eftersom, såvitt får förstås, BR uppgett att han handlade i nödvärn och en sådan invändning inte har kunnat lämnas utan avseende.
Enligt Justitiekanslerns mening var det mot bakgrund av vad som har framkommit i ärendet naturligt att misstankar riktades mot BR på ett sådant sätt att det fanns grund för frihetsberövandet. Han får anses genom sitt eget beteende – främst brukandet av skjutvapnet i samband med tumultet – i hög grad ha förorsakat frihetsberövandet. BR:s ersättning skall därför jämkas.
Enligt den praxis som Justitiekanslern tillämpar brukar i liknande fall ofta ingen ersättning alls betalas ut (jfr t.ex. Justitiekanslerns beslut 2002-02-27 i ärende 1154-01-41, se www.justitiekanslern.se). Justitiekanslern anser att även detta är ett sådant fall där jämkning bör ske till noll.
BR:s begäran om ersättning skall alltså avslås.