JO dnr 1614-2010

Johan L. framförde i en anmälan klagomål mot två polismän (polisinspektören Tomas Springfeldt, f.d. Gunnarsson, vid Polismyndigheten i Västmanlands län och yttre befälet Daniel Ozolins vid Polismyndigheten i Södermanlands län).

Johan L. uppgav i huvudsak följande. Vid ett tillfälle i april 2009 var han ute och körde en motorcykel som saknade registreringsskylt. En polisbil signalerade åt honom att stanna men han försökte komma undan och körde därför i väg i hög fart. Polisbilen körde efter honom och det hela slutade med att han till sist körde av vägen, han blev skadad vid tillfället. Han vet i och för sig att han handlade felaktigt – han har också betalat böter för detta – men anser att det var vansinne av föraren av polisbilen (Tomas Springfeldt) att jaga honom i mycket hög fart och att den polisman (Daniel Ozolins) som kom till olycksplatsen borde ha anmält sin kollega.

Av handlingar som fogades till anmälan, bl.a. en primärrapport i Polismyndigheten i Södermanlands läns ärende T1757-09, framgick följande. Vid en ensampatrullering i radiobil i april 2009 observerade Tomas Springfeldt att en motorcykel saknade registreringsskylt. Han bestämde sig därför för att göra en förar- och fordonskontroll, åkte efter motorcykeln och aktiverade vid två tillfällen bilens

Det framkom vidare att ingripandet hade inletts i Västmanlands län och därefter fortsatt över länsgränsen till Södermanlands län. Tomas Springfeldt tjänstgjorde vid Polismyndigheten i Västmanlands län och det var LKC vid den myndigheten som han hade kontaktat. Daniel Ozolins, som kom till olycksplatsen, tjänstgjorde däremot vid Polismyndigheten i Södermanlands län.

Båda polismyndigheterna anmodades därför att komma in med upplysningar och yttrande över ingripandet. Av yttrandena skulle framgå om myndigheten ansåg att ingripandet skulle betraktas som ett efterföljande eller som ett förföljande.

Polismyndigheten i Södermanlands län (polismästaren Torbjörn Johansson) kom in med ett yttrande. I korthet gjorde polismyndigheten först den bedömningen att de befattningshavare vid myndigheten som hade varit inblandade i händelsen, bl.a. den anmälde Daniel Ozolins, hade agerat korrekt utifrån de förutsättningar som förelåg och den information de hade. Därefter fördes ett längre rättsligt resonemang om det aktuella ingripandet. Av yttrandet i denna del framgår emellertid att myndigheten ansåg sig sakna vissa centrala uppgifter för att bedöma händelsen helt och hållet, Tomas Springfeldt tjänstgjorde ju vid Polismyndigheten i Västmanlands län. Yttrandet har därför här utelämnats.

Polismyndigheten i Västmanlands län (länspolismästaren Lars Hallberg) kom in med ett yttrande till vilket hade fogats upplysningar från Tomas Springfeldt och chefen för trafikavdelningen, kommissarien Jörgen Bergfasth (här utelämnade). Myndigheten anförde bl.a. följande.

Under en ensampatrullering i polisbil den 4 april 2009 observerade polisinspektör Springfeldt en motorcykel utan registreringsskylt och beslutade sig för att göra en kontroll. Springfeldt körde ifatt motorcykeln och aktiverade polisbilens stoppfunktion med avsikt att göra ett regelrätt stopp enligt 22 § 4 st. polislagen (1984:387) . Personen på motorcykeln vände sig om ett par gånger samtidigt som han ökade farten på motorcykeln varvid stoppförsöket avbröts. Ytterligare ett stoppförsök gjordes men utan resultat och polisinspektör Springfeldt meddelade LKC via fordonets polisradio att den motorcykel han haft för avsikt att stoppa ej stannade. Enligt händelserapporten var klockan då 13.13.43 och enligt samma händelserapport blev vakthavande befäl, av LKC-personalen, informerad om händelsen kl. 13.15.24. Kl. 13.16.02 gick färden in i Eskilstuna kommun i Södermanlands län och LKC i Eskilstuna kontaktas kl. 13.18.04. Av handlingar i ärendet samt av den nyss nämnda händelserapporten så framgår det att hastigheten pendlade mellan 150–160 km/tim och att detta inrapporterades kl. 13.18.23. Enligt uppgift

Lindevret, vilken tjänstgjorde som vakthavande befäl vid tillfället för ingripandet har till föredraganden uppgivit att han såg händelsen som ett efterföljande. Hastigheten var, som Lindevret uppfattade det, endast kortare sträckor mycket hög och när vägen blev smalare och krokigare avtog hastigheten. Av de uppgifter som inrapporterades och av den dialog som fördes fick Lindevret uppfattningen att föraren av motorcykeln inte körde i avsikt att undkomma utan att denne helt enkelt inte förmådde sig att stanna. Lindevret uppger vidare att Springfeldt är en rutinerad och erfaren kollega som han har stort förtroende för. Lindevret upplevde aldrig att det var någon större fara under färden. Med hänsyn till det nyss nämnda samt den låga trafikintensiteten, tidpunkten på dygnet och den korta tid som efterföljandet pågick, ca 6 minuter, såg Lindevret ingen anledning att avbryta efterföljandet.

I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vilka hjälpmedel som får användas för att stoppa fordon enligt 10 § 5 polislagen (1984:387) m.m. (FAP 104-1) anges förutsättningarna för dessa slag av ingripanden. I föreskrifterna tas terminologin för de olika hjälpmedlen upp och där anges även beteckning och betydelsen av dessa hjälpmedel. För efterföljande anges att det ska vara fråga om körning utan ljud och ljussignaler på ett större avstånd efter det undflyende fordonet. Något kvantitativt mått på avstånd anges inte. Springfeldt har i sitt yttrande angivit att han inte minns om larmanordningarna var på slagna eller ej. Vidare har han uppgivit att avståndet till motorcykeln, i de kurviga partierna var ca 40–60 meter och att hastigheten då var låg. Då den aktuella vägsträckan är krokig, kuperad och har många anslutningar till mindre privata vägar och fastigheter kan det vara motiverat att hålla ett kortare avstånd till den undflyende för att denne ska kunna hållas under uppsikt. I de kurviga partierna uppvisade motorcyklisten, enligt Springfeldt, oerfarenhet att framföra motorcykeln och hastigheten var som sagt i denna situation låg. Så var även hastigheten när motorcykeln olyckligtvis gick av vägen. I FAP 104-1 saknas det några närmare anvisningar och allmänna råd om hjälpmedlet efterföljande vilket medför att det uppstår svårigheter i gränsdragningen till ett förföljande. Polismyndigheten har därför även tagit del av tidigare avgöranden från JO för att kunna bedöma händelsen.

Den aktuella händelsen har av de inblandade befattningshavarna bedömts som ett efterföljande. På samma sätt har händelsen bedömts av chefen för trafikavdelningen kommissarie Jörgen Bergfasth som yttrat sig utifrån de handlingar som finns i ärendet. Efter att ha tagit del av aktuella föreskrifter och tidigare avgöranden från JO delar inte polismyndigheten helt denna uppfattning. Delar av händelsen är enligt polismyndighetens uppfattning att se som ett förföljande, då främst med tanke på det korta avstånd som stundtals varit mellan den undflyende och polisbilen. Polismyndigheten finner trots allt när man tittar på ärendet att de inblandade befattningshavarna fortlöpande bedömt situationen och då gjort bedömningen att ingripandet var ett efterföljande. Från det att ärendet inrapporterades till LKC fram till det att vakthavande befäl underrättades, kl. 13.15.24, tog det ca två minuter. Tre minuter senare, kl. 13.18.23, inrapporteras hastigheten på 150–160 km/tim och drygt en minut senare gick motorcykeln, i låg hastighet, av vägen. När det gäller ensampatrullering finns det angivet i 3 § 2 st. FAP 104-1 att det är tillåtet att tillfälligt avvakta med att rapportera insatsen till vakthavande befäl. Springfeldt har när motorcykeln inte stannade på polismans tecken rapporterat detta till LKC som i sin tur underrättat vakthavande befäl. Tre minuter senare blev hastigheten känd för vakthavande befälet efter det att LKC anropat Springfeldt för att få uppgiften. Polismyndigheten anser att Springfeldt gjort vad som förväntas av honom som ensampatrullerade polis och att den tid som gick från det att ärendet inrapporterades fram till dess att hastigheten blev känd för vakthavande befäl är acceptabel.

Polismyndigheten är av den uppfattningen att Springfeldt som är rutinerad och även utryckningsförarutbildare vid myndigheten har agerat på ett korrekt sätt och

Polismyndigheten kommer efter det inträffade att ytterligare gå igenom rutinerna för förföljanden och efterföljanden. Polismyndigheten har i olika sammanhang undervisat i ämnet och kommer återigen att genomföra utbildningsinsatser avseende efterföljanden och förföljanden.

Johan L. yttrade sig och uppgav bl.a. att enligt hans minnesbild hade polisbilen ljussignalerna påslagna under hela händelseförloppet.

Bestämmelser om polismäns rätt att stoppa fordon och andra transportmedel finns i 22 § polislagen (1984:387) . Där föreskrivs bl.a. att en polisman får stoppa ett fordon eller annat transportmedel om det behövs för att reglera trafiken eller för att kontrollera fordon eller förare enligt vad som är särskilt föreskrivet (punkt 4). – I 7 kap. förordningen ( 2001:650 ) om vägtrafikregister finns bestämmelser om att ett fordon enligt huvudregeln endast får brukas om det är försett med registreringsskyltar.

Enligt 10 § polislagen får en polisman, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, bl.a. om polismannen med laga stöd ska stoppa ett fordon eller annat transportmedel (punkt 5).

I 8 § polislagen fastslås vissa allmänna principer för polisingripanden. Av bestämmelsens första stycke framgår att en polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift ska under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, ska detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet ska uppnås.

Bestämmelsen ovan ger uttryck för två grundläggande principer för polisverksamheten, nämligen behovs- och proportionalitetsprinciperna. Behovsprincipen innebär att ett polisingripande får ske endast då det är nödvändigt för att undanröja eller avvärja den aktuella faran eller störningen. Proportionalitetsprincipen innebär att de skador och olägenheter som ingripandet kan medföra inte får stå i missförhållande till syftet med ingripandet (Nils-Olof Berggren och Johan Munck, Polislagen , En kommentar, 8:e uppl., s. 57).

I 2 § Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vilka hjälpmedel som får användas för att stoppa fordon enligt 10 § 5 polislagen m.m. (FAP 104-1)

I samma bestämmelse anges ett efterföljande (riktad spaning) som ”Körning utan ljud- eller ljussignaler med ett polisfordon på större avstånd efter ett undflyende fordon eller annat transportmedel i syfte att ta reda på vart den undflyende tar vägen och för att, när sådana förutsättningar föreligger, ingripa enligt 22 § polislagen ”.

Av föreskrifterna framgår vidare att ett påbörjat förföljande omedelbart ska rapporteras till det vakthavande polisbefälet som därefter ska leda polisinsatsen (3 § första stycket). I de allmänna råden till 4 § anges bl.a. att när det gäller förföljande är det särskilt viktigt att syftet med åtgärden alltid vägs mot de risker som den kan komma att medföra och att hänsyn måste tas till såväl förare som passagerare i fordonet och till personer som kan befinna sig i närheten av insatsen. Vidare sägs att ett förföljande som innebär risk för olycka i allmänhet inte är befogat och att under förutsättning att förföljandet inte framkallar någon eller endast ringa fara för andra personer kan åtgärden vara motiverad, om den flyende genom visad brottslighet eller av annan anledning är att anse som farlig för andra människors liv eller hälsa. Om den flyendes farlighet inte är känd eller om den inte bedöms vara av svårartad beskaffenhet, bör förföljandet avbrytas så snart det innebär fara för att någon skadas.

Av utredningen har i korthet följande framgått. Polisinspektören Tomas Springfeldt observerade vid det aktuella tillfället att en motorcykel saknade registreringsskylt och bestämde sig för att göra en förar- och fordonskontroll. Han körde därför efter motorcykeln och aktiverade vid två tillfällen polisbilens stoppanordning, men motorcyklisten, Johan L., stannade inte. Tomas Springfeldt körde efter motorcykeln i sammanlagt 14 kilometer. Hastigheten pendlade, enligt den uppgift som lämnades av polisen till LKC, mellan 153 och 159 kilometer i timmen. På raksträckorna var dock hastigheten ännu högre, medan den synes ha sjunkit betydligt i de mer kurviga partierna av den aktuella vägsträckan. Avståndet mellan fordonen var, i vart fall i de kurviga partierna, förhållandevis kort. Enligt Tomas Springfeldt var mötande trafik vid två tillfällen tvungen att bromsa och svänga till höger för att undvika kollision med motorcykeln. Ingripandet avslutades med att Johan L. körde av vägen. Han fördes därefter med ambulans från platsen.

Innan jag i det följande tar ställning till polisens handlande vill jag inledningsvis framhålla att Johan L. naturligtvis varit skyldig att stanna när Tomas Springfeldt signalerade till honom. Jag noterar att Johan L. också insett att han handlade felaktigt.

Jag övergår nu till att bedöma polisens handlande vid tillfället. Den första frågan att ta ställning till är om ingripandet var att betrakta som ett efterföljande eller ett förföljande .

I det nu aktuella fallet har det framgått av såväl Johan L:s som Tomas Springfeldts uppgifter att Johan L. uppmärksammade att polisen signalerade åt honom att han skulle stanna, men att han i stället ökade farten i syfte att komma undan. Enligt Johan L:s minnesbild var polisbilens ljussignal påslagen under hela händelseförloppet. Tomas Springfeldt har härvid uppgett att ljussignalen troligtvis var påslagen. Baserat på polismyndighetens uppgift om körsträcka och körtid har den genomsnittliga hastigheten varit ungefär 140 kilometer i timmen, vilket får anses stämma väl överens med Tomas Springfeldts uppgift till LKC om att hastigheten pendlat mellan 153 och 159 kilometer i timmen, men att den på raksträckorna varit ännu högre (t.o.m. över 170 kilometer i timmen) och i de kurviga partierna väsentligt lägre. Högsta tillåtna hastighet på den aktuella vägsträckan har varit 70 eller 50 kilometer i timmen. Det har vidare kommit fram att avståndet mellan fordonen, i vart fall i de kurviga partierna, varit förhållandevis kort och Tomas Springfeldt har kunnat göra relativt detaljerade iakttagelser av hur motorcykeln framfördes. Det får också anses uppenbart att Johan L:s körsätt påverkades av att polisen körde efter honom. – Mot denna bakgrund kan det enligt min mening inte råda något tvivel om att ingripandet rättsligt var att betrakta som ett förföljande. Jag är något bekymrad över att de inblandade befattningshavarna och även Polismyndigheten i Västmanlands län till viss del inte ens nu i efterhand insett att så var fallet. Jag finner också anledning att påtala att kommissarien Johan Lindevrets (som var vakthavande befäl vid tillfället) uppgift att han fick uppfattningen att föraren av motorcykeln inte körde iväg i avsikt att undkomma utan att denne helt enkelt inte förmådde sig att stanna, är obegriplig.

Frågan är sedan om förföljandet i detta fall var befogat. Ett förföljande kan, som framgått, givetvis vara motiverat i vissa situationer. Enligt min uppfattning synes

Polismyndigheten i Västmanlands län förtjänar kritik för det inträffade.

Vad sedan gäller Polismyndigheten i Södermanlands läns del i ingripandet ger utredningen vid handen att LKC där kontaktades av LKC i Västmanlands län en mycket kort stund innan Johan L. körde av vägen och att det vakthavande befälet i Södermanlands län inte blev inkopplad förrän så redan hade skett. Jag har därför inte några synpunkter på att någon befattningshavare där inte vidtog några åtgärder för att avbryta förföljandet. Johan L. har i sin anmälan också framfört klagomål mot Daniel Ozolins handlande men detta föranleder inte något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.