JO dnr 1647-2003

I en anmälan som inkom till JO den 25 april 2003 ifrågasatte AA bl.a. om Hovrättens över Skåne och Blekinge handläggning av ärende – – – uppfyllde de krav som kan ställas på domstolen vad gäller skyndsamhet och saklighet.

Dagboksblad och handlingarna i hovrättens ärende samt Ronneby tingsrätts (nu Blekinge tingsrätt) beslut den 6 juni 2001 i ärende – – – infordrades och granskades.

Av handlingarna framkom i huvudsak följande. Genom beslut den 6 juni 2001 förlängde tingsrätten BB:s uppdrag som förvaltare enligt 3 § samäganderättslagen av en viss fastighet t.o.m. den 31 augusti 2003. AA överklagade beslutet. Hans överklagandeskrift inkom till hovrätten den 27 juni 2001 och ärendet var den 7 maj 2003 ännu inte avgjort.

Anmälan remitterades till Hovrätten över Skåne och Blekinge för upplysningar om och yttrande över anledningen till att ärendet ännu inte var avgjort. Hovrätten (hovrättspresidenten CC) inkom med yttrande till vilket var fogat ett yttrande från hovrättslagmannen DD.

DD

Ärende – – – kom in till hovrätten den 27 juni 2001. Efter skriftväxling utfärdades bevisföreläggande för AA den 17 april 2002. Att skriftväxlingen drog ut på tiden synes ha samband med bl.a. att AA oombedd avgav genmäle på motpartens svarsskrift, vilket i sin tur föranledde motparten att yttra sig på nytt.

AA inkom den 22 maj 2002 med bevisuppgift. Utöver att uppge viss bevisning bad AA att få avvakta med att inkomma med slutlig bevisuppgift. Han hemställde också att hovrätten skulle utfärda föreläggande för motparten i visst avseende. Den 6 augusti 2002 upprepade han skriftligen sin begäran om föreläggande för motparten.

De båda sistnämnda skrifterna skickades för kännedom till motparten, som den 14 augusti 2002 förklarade att han inte hade något ytterligare att tillägga.

Oavsett hur det förhåller sig därmed, överlämnades ärendet till en särskild föredragningsgrupp, som under hösten 2002–vintern 2003 bistod avdelningen med att försöka bringa ned balanserna i föredragningsmål. Emellertid räckte tiden inte till för föredragning av ifrågavarande ärende, och när gruppen upplöstes lämnades det tillbaka till den ordinarie beredningsenheten.

Därefter åtog sig rotelinnehavaren att själv läsa in och föredra ärendet, och det överlämnades till denne. Emellertid hann inte heller han att bli färdig med ärendet innan han lämnade avdelningen den 1 april 2003.

Sedan har ärendet legat hos beredningsenheten utan att några nya åtgärder har vidtagits.

Ärendet är inte av komplicerat eller vidlyftigt slag och borde ha kunnat avgöras tidigare, även om man beaktar att AA:s processföring må ha försenat handläggningen. Inte minst med hänsyn till att överklagandet avsåg ett tidsbegränsat förordnande, där man började närma sig utgången av beslutets giltighetstid, hade det funnits skäl att påskynda ett ställningstagande till om ärendet skulle företas till förhandling eller till omedelbart avgörande.

Hanteringen måste emellertid ses mot bakgrund av den mycket hårda arbetsbelastning som har rått på avdelningen under ifrågavarande tidsperiod. I det avseendet vill jag hänvisa till mitt yttrande i JO:s ärende dnr 3155-2002 och tillägga att Arbetsmiljöverket i ett inspektionsmeddelande den 2 juni i år påtalat brister i hovrättens arbetsmiljö bl.a. genom att arbetsbelastningen för hovrättsfiskaler/ assessorer är så hög att den riskerar att öka ohälsan i verksamheten. Enligt verket verifieras förhållandet i viss mån av befintlig sjukstatistik, som man tagit del av. För hård arbetsbelastning leder inte bara till utdragna handläggningstider. Den medför också ökad risk för tveksamma prioriteringar och andra misstag.

Sammanfattningsvis kan den långa tidsutdräkten tillskrivas dels AA:s egen processföring (om än i mindre grad), dels att befattningshavare som åtagit sig att läsa in och föredra ärendet inte hunnit med detta. Sistnämnda förhållande är uteslutande att hänföra till den alltför stora arbetsbördan i hovrätten.

Slutligen skall upplysas att ärendet numera har avgjorts.

CC

Detta är det tredje JO-ärendet på relativt kort tid som rör långsam handläggning av mål på hovrätten. De tidigare ärendena har hos JO dnr 1189-2001 och 3155-2002. Jag hänvisar till vad som i dessa ärenden yttrats av mig och av hovrättslagmännen EE och DD.

Hovrätten har sedan ett antal år tillbaka dragits med alltför höga balanser och en därav betingad otillfredsställande åldersstruktur på målen. Det har funnits och finns alltjämt ett inte obetydligt antal mål i vilka parterna har fått vänta alltför lång tid på ett avgörande. När den inneliggande stocken av mål på detta sätt har en ogynnsam struktur uppkommer svårigheter att hålla en rimlig överblick över målen och att göra adekvata prioriteringar mellan dem. Personalen har fullt upp med att hålla näsan över vattnet. När man då utifrån granskar ett enskilt gammalt mål låter det sig alltid sägas att detta mål borde man ha klarat av för länge sedan. Det är bara det att det kan finnas en mängd andra mål som det ter sig minst lika angeläget att avverka och alla har man inte orkat med.

Det är tydligt att det inte går att få en rättvisande bild av målhanteringen på en domstol genom att enbart granska enstaka mål.

Hovrätten försöker på olika sätt att komma till rätta med arbetssituationen. Ett led i dessa strävanden var den omorganisation som gjordes hösten 2001 då antalet avdelningar minskades från fem till tre. Ett av syftena bakom denna var att söka skapa avdelningar som var både mer robusta och mer flexibla än de gamla. Den nya organisationen har både för- och nackdelar som det skulle föra alltför långt att redovisa i detta sammanhang. Så mycket står dock klart att de nya större avdelningarna står bättre rustade än de gamla att tåla de påfrestningar som tillförseln av stora och brådskande mål kan innebära. Skapandet av storavdelningarna har gett möjlighet att organisera arbetet på annat sätt än tidigare. Avdelningarnas rutiner och arbetsformer är också mer eller mindre ständigt föremål för diskussion och omprövning ur effektivitetssynpunkt.

Ett annat sätt att upprätthålla avverkningen är att anlita pensionerade domare. Hovrätten utnyttjar denna möjlighet i betydande omfattning. Det kan självfallet läggas olika synpunkter på detta. Kvar står dock att det är smidigt och förhållandevis billigt att förstärka hovrätten på detta sätt t.ex. vid arbetstoppar när förtursmål skall pressas in i en redan välfylld agenda. Hjälpen från pensionärerna innebär många gånger att tidigare utsatta mål inte behöver ställas in.

Hovrätten lämnar också tidvis förstärkningar till avdelningar för att möjliggöra insatser för avarbetning av balanser av föredragningsmål. Inriktningen på arbetet för att få en bättre och mer överblickbar målstruktur har varit att söka minska det totala antalet mål och då särskilt fokusera på de äldre målen. Resultat av detta kan redovisas genom följande jämförelse som tar sikte på balansen vid omorganisationen den 1 oktober 2001 och balansen den 1 juli 2003. Den totala balansen har under denna tid minskat från 1 321 till 1 098. Antalet balanserade mål äldre än sex månader har sjunkit från 627 till 371.

Balansen av mål äldre än ett år har minskat från 197 till 145. Utvecklingen har varit lyckosam. Hovrätten har i dag en betydligt bättre målsituation än tidigare. Det färre antalet mål ger möjlighet till en större överblick och en bättre kunskap om de enskilda målen. Risken för att mål opåkallat blir liggande obehandlade har minskat.

Som nämnts ovan har emellertid hovrätten alltjämt en för hög balans med alltför många gamla mål. Dessutom är balansen på de olika avdelningarna alltför ojämn. I syfte att i någon mån rätta till detta kommer en särskild föredragningsgrupp att inrättas på en avdelning i augusti. Hovrättens ambition är sålunda att ytterligare förbättra målsituationen.

De goda resultat rent målmässigt som hovrätten har kunnat uppvisa har haft ett pris. Arbetsbelastningen har tidvis varit utomordentligt hög. Personalen har då slitit ont. Det finns tydliga tecken på stress och utmattningstendenser inom flera personalkategorier. DD har varit inne på detta i sitt yttrande.

Ytterst handlar hovrättens möjligheter att prestera fullgoda arbetsresultat inom rimlig tid om resurser. Hovrätten vill passa på tillfället att fästa JO:s uppmärksamhet på de mycket kraftiga besparingar som domstolsväsendet av allt att döma står inför. Domstolsverket har sålunda i skrivelse den 17 juni 2003 begärt att domstolarna skall göra upp handlingsplaner med utgångspunkt från minskad medelstilldelning. För hovrättens del gäller det besparingar om ca 7 % eller 3,8 miljoner kronor som enligt ett alternativ skall tas ut under en treårsperiod och enligt ett annat alternativ i allt väsentligt under 2004. Realiseras dessa besparingar kommer det att dramatiskt minska domstolarnas möjligheter att meddela avgöranden i rimlig tid.

AA kommenterade remissvaret. Därefter har hovrättens beslut den 18 juni 2003 i ärendet inhämtats.

I ett beslut den 18 december 2003 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

Av utredningen framgår att dåvarande Ronneby tingsrätt den 6 juni 2001 beslutade att förlänga BB:s uppdrag som förvaltare av en viss fastighet t.o.m. den 31 augusti 2003, att AA överklagade beslutet i en överklagandeskrift som inkom till hovrätten den 27 juni 2001 och att ärendet avgjordes den 18 juni 2003.

Hovrätten har i sitt yttrande sammanfattningsvis anfört att den långa handläggningstiden av ärendet till viss del var att hänföra till AA:s egen processföring men att den huvudsakliga anledningen till dröjsmålet var den alltför stora arbetsbördan i hovrätten.

Jag har i tidigare ärenden uttalat att jag är medveten om att arbetssituationen vid många allmänna domstolar är mycket ansträngd och att handläggningen av ett mål kan dra ut på tiden eftersom andra mål måste prioriteras. DD har upplyst att ärendet under hösten 2002–vintern 2003 överlämnades till en särskild föredragningsgrupp och att rotelinnehavaren, när denna grupp inte hann avgöra ärendet, åtog sig att själv läsa in och föredra ärendet. Ärendet blev inte avgjort innan rotelinnehavaren lämnade avdelningen. Med hänsyn till att det aktuella överklagandet avsåg ett tidsbegränsat beslut hade det, som DD också anfört, emellertid funnits skäl att ytterligare prioritera handläggningen av ärendet. Det är naturligtvis inte godtagbart att ett sådant beslut överprövas först i samband med att dess giltighetstid löper ut. En sådan handläggning innebär att någon materiell överprövning i egentlig mening inte kommer till stånd. Även om handläggningstiden av ärendet i viss mån drog ut på tiden på grund av AA:s processföring kan hovrätten inte undgå kritik för att ärendet avgjordes först två år efter att det kom in till hovrätten.

Som hovrätten har påpekat i sitt yttrande är detta det tredje ärendet under relativt kort tid där jag har funnit anledning att kritisera hovrätten för långsam handläggning av ett mål eller ärende (de två tidigare ärendena är JO:s ärenden dnr 1189-2001 och 3155-2002). Det kan som hovrätten framhåller vara svårt att få en rättvisande uppfattning om målhanteringen på en domstol genom att enbart granska enstaka mål eller ärenden. Jag är självfallet medveten om att andra utredningsformer kan ge en mer rättvisande bild. Vid utredningen hos JO i de tre ärendena har handlingar från hovrättens akter granskats och därtill kommer att hovrätten i samtliga ärenden lämnat utförliga yttranden i vilka balans- och arbetssituationen beskrivits. Jag anser mig därför ha tillräckligt underlag för att kunna konstatera att läget är bekymmersamt.

Hovrätten har i yttrandet redogjort för de åtgärder som vidtagits under de senaste två åren för att arbeta ned balansen av föredragningsmål samt för de åtgärder som planeras för att ytterligare förbättra situationen. Emellertid har hovrätten också uttalat oro för att personal som deltagit i detta arbete visar tecken på stress och utmattningstendenser samt att det krav på besparing som aviserats för hovrättens del kommer att dramatiskt minska möjligheterna att meddela avgöranden inom rimlig tid. Det finns mot den bakgrunden anledning att för kännedom överlämna kopior av detta och tidigare beslut till Justitiedepartementet och justitieutskottet.