JO dnr 5420-2011

Jag genomförde den 31 augusti–2 september 2011 en inspektion vid Förvaltningsrätten i Falun. I samband därmed granskades bl.a. vissa akter i avgjorda mål enligt lagen ( 1988:870 ) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). I fråga om handläggningen av mål 7344-10 noterades följande.

Sedan förvaltningsrätten hade fastställt ett beslut om omedelbart omhändertagande hölls muntlig förhandling i målet den 17 januari 2011. Vid enskild överläggning samma dag beslutades dom. Den meddelades den 18 januari, varvid ansökan om vård enligt LVM avslogs.

Jag beslutade att i ett särskilt ärende utreda frågan om tiden för meddelande av dom i målet.

Handlingar i förvaltningsrättens mål 7344-10 tillfördes JO:s akt.

Därefter anmodades förvaltningsrätten att lämna upplysningar och yttrande om anledningen till att domen meddelades först dagen efter att den hade beslutats.

Förvaltningsrätten (lagmannen AA) kom in med ett yttrande, till vilket var fogat upplysningar från förvaltningsrättsfiskalen BB som var rättens ordförande då domen meddelades.

BB uppgav följande.

Det aktuella målet kom in till förvaltningsrätten den 28 december 2010 i form av ett underställande av ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt lagen ( 1988:870 ) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Vid tidpunkten hade jag semester varför det omedelbara omhändertagandet prövades av en rådman vid förvaltningsrätten, som beslutade att det skulle bestå. När det gäller ansökan om vård inleddes muntlig förhandling strax efter kl. 11.00 måndagen den 17 januari 2011. Den muntliga förhandlingen avslutades strax efter kl. 13.00, varefter rätten hade enskild överläggning. Dom meddelades på morgonen den 18 januari 2011.

Det var i förevarande fall fråga om ett komplicerat mål där utgången på inget sätt var självklar, utan snarare väldigt osäker. Den muntliga förhandlingen pågick nära två timmar, vilket måste anses förhållandevis ovanligt för att vara fråga om en ansökan om vård enligt LVM. Omständigheterna vid förhandlingens avslutande var inte sådana att jag bedömde det lämpligt att avkunna rättens kommande avgörande. Rätten höll en längre enskild överläggning efter den muntliga förhandlingen. Efter överläggningen vände jag mig till den rådman som förvaltningsrätten utsett som min handledare för att diskutera igenom min fortsatta handläggning av målet. Detta eftersom det var ett komplicerat mål och jag som förhållandevis nybliven förvaltningsrättsfiskal hade bristande erfarenhet samt att det var mitt första mål enligt LVM. Utifrån de då föreliggande omständigheterna i målet var det inte aktuellt med ett interimistiskt beslut utan planeringen var att så skyndsamt som möjligt meddela dom.

Den normala rutinen vid förvaltningsrätten är att protokollföraren efter förhandlingen sätter upp ett förslag till avgörande. I detta fall beslutade jag dock att jag själv skulle sätta upp domen för att kunna färdigställa den så snabbt som möjligt. Jag påbörjade domskrivningen omedelbart efter att överläggningen avslutats, med undantag för samtalet med min handledare angående handläggningen av målet och en kortare måltidspaus eftersom den muntliga förhandlingen med efterföljande överläggning dragit ut på tiden. Jag arbetade med domen till efter förvaltningsrättens expeditionstid den 17 januari 2011 och färdigställde den på morgonen den 18 januari 2011. Efter att domen färdigställts lämnade jag den omedelbart till kansliet för expediering. När domen expedierats kontaktade jag det behandlingshem där den enskilde vistades för att försäkra mig om att man skulle vara medveten om att det inte längre fanns grund för ett tvångsomhändertagande.

I det aktuella fallet meddelade jag dom så skyndsamt jag kunde. Det är naturligtvis olyckligt att jag inte lyckades färdigställa domen snabbare än jag gjorde, men jag påbörjade domskrivning i omedelbar anslutning till att överläggningen avslutades och jag arbetade så snabbt jag förmådde.

Med de lämnade synpunkterna överlämnar jag till Justitieombudsmannen att avgöra om mitt agerande avseende tiden för meddelande av dom i det aktuella fallet är att anse som felaktig handläggning.

AA anförde följande.

I 37 § LVM sägs att handläggningen av mål om omhändertagande av missbrukare ska ske med skyndsamhet. Detta innebär naturligtvis att rätten skyndsamt måste meddela dom när målet är färdigt för avgörande. Snabbast sker

Det aktuella målet var förhållandevis komplicerat och utgången inte självklar. Ordföranden, fiskalen BB, insåg vid domskrivningen att hon inte hade möjlighet att färdigställa domen samma dag som förhandlingen ägde rum. I högsta grad medveten om det krav på skyndsamhet som gäller - särskilt med tanke på den överenskomna utgången - diskuterade hon målet med sin handledare som upplyste henne om att det i liknande situationer hänt att dom meddelats först dagen efter förhandlingen.

Vid samtal med BB har det framgått att hon gjort vad hon kunnat för att så snart som möjligt färdigställa domen och att hon, så snart domen expedierats, tagit kontakt med behandlingshemmet för att försäkra sig om att informationen om att det inte längre fanns grund för ett tvångsomhändertagande hade nått hemmet.

Med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet anser jag - väl medveten om vikten av att tvångsvård inte pågår längre än absolut nödvändigt - att skyndsamhetskravet i 37 § LVM uppfyllts i målet. Jag överlåter till Justitieombudsmannen att avgöra om denna bedömning är riktig eller inte.

I ett beslut den 12 oktober 2012 anförde JO Lindström följande.

Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen (RF) är var och en gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Enligt 20 § i samma kapitel får detta skydd begränsas genom lag.

LVM innehåller regler som begränsar skyddet mot frihetsberövanden i enlighet med 20 § RF . Lagen ger förvaltningsrätten möjlighet att besluta om tvångsvård av missbrukare. Lagen innehåller också regler om omedelbart omhändertagande av en missbrukare inför förfarandet hos förvaltningsrätten. Enligt 13 § LVM får socialnämnden besluta att en missbrukare omedelbart ska omhändertas, om

1. det är sannolikt att missbrukaren kan beredas vård med stöd av LVM, och 2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att missbrukaren kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han eller hon inte får omedelbar vård, eller på grund av att det finns en överhängande risk för att missbrukaren till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Enligt 18 a § tredje punkten LVM upphör ett beslut om omedelbart omhändertagande när rätten avgör frågan om tvångsvård. Enligt 43 § LVM kan rätten i samband med sitt avgörande förordna att beslutet om tvångsvård ska gälla omedelbart.

Om det inte längre finns skäl för ett omhändertagande, ska socialnämnden enligt 18 b § LVM genast besluta att omhändertagandet ska upphöra. Ett sådant beslut får meddelas också av rätten.

I 18 § förordningen ( 1996:382 ) med förvaltningsrättsinstruktion anges bl.a. att en dom eller ett annat beslut ska meddelas så snart det kan ske och senast fyra veckor efter den dag då föredragningen avslutades. Om förvaltningsrätten avgör ett mål efter en muntlig förhandling, räknas tiden från den dag då förhandlingen avslutades.

Av utredningen framgår i huvudsak följande. Förvaltningsrätten höll den 17 januari 2011 muntlig förhandling med anledning av en omsorgsnämnds ansökan om att en person, CC, skulle beredas vård med stöd av LVM. CC var då enligt tidigare beslut omedelbart omhändertagen. Den muntliga förhandlingen avslutades strax efter kl. 13.00 varvid rätten tillkännagav att dom skulle komma att meddelas genom expediering så snart som möjligt men senast inom fyra veckor. Vid den efterföljande enskilda överläggningen samma dag beslutade förvaltningsrätten dom i målet på så sätt att nämndens ansökan skulle avslås.

Min granskning avser det förhållandet att domen meddelades först påföljande dag.

När det gäller frågan om hur lång tid rätten efter förhandlingen kan dröja med att meddela dom finns som nämnts bestämmelser i förordningen med förvaltningsrättsinstruktion. Jag har i ett tidigare ärende behandlat frågan om tiden för att meddela dom i mål enligt LVM (beslut den 27 juli 2011 i JO:s dnr 6188-2010). I enlighet med vad jag uttalade i det ärendet är det min uppfattning att nyss nämnda bestämmelser får anses utgöra riktpunkter för normalfall och att de inte kan tillmätas någon betydelse när det gäller att ta ställning till hur regeln om skyndsam handläggning i LVM ska tillämpas.

Det finns inte heller i LVM någon uttrycklig regel om hur lång tid förvaltningsrätten har på sig att meddela dom efter en muntlig förhandling. Skälet för detta torde vara att den muntliga förhandlingen i en förvaltningsdomstol inte på samma sätt som en huvudförhandling i en allmän domstol alltid innebär att målet är färdigt för avgörande. Emellertid gäller som nämnts att målen enligt LVM ska handläggas skyndsamt. Det innebär naturligtvis att rätten skyndsamt måste meddela dom när målet är färdigt för avgörande. Snabbast

Från förvaltningsrättens sida har anförts att målet var förhållandevis komplicerat och att utgången inte var självklar. Mot denna bakgrund finner jag inte tillräckliga skäl för att anlägga kritiska synpunkter på den bedömning som BB vid förhandlingens slut gjorde i fråga om att det inte var lämpligt att hålla kvar parterna för att efter den enskilda överläggningen avkunna dom i deras närvaro.

Som ovan nämnts meddelades domen på förmiddagen dagen efter att den muntliga förhandlingen hade hållits och domen hade beslutats. Av förvaltningsrättens yttrande framgår att anledningen till att domen inte meddelades tidigare än så var att det helt enkelt behövdes denna tid för att upprätta domen i skriftlig form. Jag har självklart förståelse för detta. Jag skulle inte heller ha tagit upp frågan om tiden för meddelande av dom till särskild utredning om domstolen vid den enskilda överläggningen hade kommit fram till att ansökan om vård skulle bifallas och att domen skulle gälla omedelbart.

Men i detta fall var situationen den att CC var omhändertagen och att rätten vid överläggningen hade bestämt att ansökan om vård skulle avslås. Det innebar att beslutet om omhändertagande enligt 18 a § tredje punkten LVM skulle komma att upphöra samtidigt som domen meddelades. Efter överläggningen fanns det inte längre lagstöd i 13 § LVM för att CC skulle vara omhändertagen. Huvudregeln om skydd mot frihetsberövande i 2 kap. 8 § RF gällde därför. Således ålåg det förvaltningsrätten att med stöd av 18 b § LVM genast besluta att omhändertagandet skulle upphöra (se Thunved, Nya sociallagarna, 1 januari 2012, Zeteo, kommentaren till 18 b § LVM ).

När förvaltningsrätten nu valde att inte avkunna sin dom direkt efter överläggningen var rätten alltså skyldig att se till att CC kunde friges i väntan på att domen skulle bli färdig. Förvaltningsrätten borde genast efter att den enskilda överläggningen hade avslutats på eftermiddagen den 17 januari ha meddelat ett särskilt beslut om att upphäva omhändertagandet beträffande CC (jfr Justitiekanslerns beslut den 12 januari 2012 i dnr 5631-10-41). BB var ordförande vid rättens förhandling. Hon förtjänar kritik för att något sådant beslut inte meddelades.