JO dnr 776-2000

En kronofogdemyndighet har underlåtit att fatta beslut med anledning av en begäran om anstånd med avhysning

I en anmälan till JO kritiserade AA – såsom ombud för BB och CC – Kronofogdemyndigheten i Malmö för dess agerande i samband med att makarna B. avhystes från sin lägenhet. Han anförde i huvudsak följande. Efter ansökan av Fastighets AB Skånebo avhystes BB och CC från sin lägenhet den 22 juni 1999. Makarna BB och CC var dock helt oförberedda på att avhysningen skulle ske den dagen. När kronofogdemyndighetens personal anlände var CC inte påklädd och BB inte ens hemma. Paret hade nämligen en överenskommelse med DD på kronofogdemyndigheten om att avhysningen skulle ske först den 29 juni. DD hade lovat att ringa om det inte var i sin ordning att förrättningen hölls den 29 juni. Hon hörde dock aldrig av sig.

– – –

JO lånade in och granskade kronofogdemyndighetens akt rörande avhysningen av BB och CC. Därefter remitterades ärendet till kronofogdemyndigheten i Malmö för yttrande. Kronofogdemyndigheten (regionkronodirektören EE) framförde som sin uppfattning att målet handlagts i enlighet med gällande regler och föreskrifter. I remissvaret hänvisade kronofogdemyndigheten till ett yttrande av enhetschefen FF samt två PM upprättade av kronoinspektören DD.

Sedan AA hade yttrat sig över vad kronofogdemyndigheten anfört kompletterade kronofogdemyndigheten på JO:s anmodan remissvaret. Av remissvaren framgår bl.a. följande.

Vid telefonsamtalet den 16 juni 1999 mellan DD och BB ville BB att förrättningen den 22 juni skulle skjutas upp till måndagen den 28 juni. Han angav emellertid inte något skäl för sin begäran. Det saknades därför grund för att utan sökandens – Fastighets AB Skånebo – medgivande bevilja anstånd. DD informerade BB om att kronofogdemyndigheten inte kunde lämna något anstånd och hänvisade honom att vända sig till sökanden. BB uppgav att han skulle kontakta sökanden. DD gav inte BB något löfte om att återkomma i frågan om anstånd. Den 22 juni kontaktade DD sökanden och fick då uppgift om att inget anstånd var aktuellt.

– – –

I sitt beslut den 31 januari 2001 gjorde JO Pennlöv följande bedömning av kronofogdemyndighetens hantering av frågan om anstånd.

Av utredningen framgår att BB vid telefonsamtalet med DD den 16 juni 1999 framförde önskemål om anstånd med avhysningen. Det råder dock delade meningar om huruvida han angav några skäl för sin anståndsbegäran och om vad DD svarade. Helt klart är dock att BB:s begäran om anstånd resulterade i att DD fattade ett beslut i frågan. Det är innehållet i detta beslut som makarna och DD är oeniga om. Beslutet har, såvitt framgår av handlingarna, inte på något sätt dokumenterats i akten. Oavsett om BB medgavs anstånd eller om han förvägrades det borde kronofogdemyndigheten ha antecknat beslutet. I det ena fallet rör det sig nämligen om ett beslut som påverkar möjligheten att verkställa avhysningen och i det andra fallet om ett överklagbart avslagsbeslut, varom mera nedan. För sin underlåtenhet i detta avseende förtjänar kronofogdemyndigheten kritik.

Eftersom ytterligare utredning sannolikt inte skulle bringa klarhet i vad DD svarade BB går jag inte vidare i utredningen i den delen. Med anledning av de uppgifter DD själv har lämnat om sitt agerande med anledning av telefonsamtalet vill jag dock anföra följande.

DD har uppgivit att hon inte medgav BB något anstånd och att – som det får förstås – skälet till det var att ett sådant inte lagligen kunde ges utan sökandens medgivande, eftersom BB inte angivit något skäl för sin begäran.

Avhysning är för den enskilde som regel en mycket ingripande åtgärd. Lagstiftningen innehåller därför regler som skall skydda den som skall avhysas. Enligt 16 kap. 3 § utsökningsbalken (UB) skall en avhysning genomföras så att skälig hänsyn tas till såväl sökandens intresse som svarandens sociala situation. Av 4 § samma kapitel följer att kronofogdemyndigheten om det behövs med hänsyn till svarandens situation kan medge visst anstånd med avhysningen. Eftersom avhysning, som nyss sagts, är en ingripande åtgärd, anser jag att kronofogdemyndigheten vid en begäran om anstånd, där inga skäl anges, bör efterhöra vad svaranden har för skäl för sin begäran. Utan sådana uppgifter kan kronofogdemyndigheten inte bedöma om anstånd skall ges eller inte. Därtill kommer att ett avslagsbeslut skall motiveras.

Ett beslut att vägra anstånd med avhysning kan i enlighet med huvudregeln i UB överklagas (se Utsökning & indrivning, RSV 1996, s. 420). Med hänsyn härtill bör

Frågan om huruvida anstånd borde ha medgivits lämpar sig inte för JO att uttala sig om. I en sådan fråga kan nämligen olika bedömningar göras utan att någon av dem behöver vara fel i rättsligt hänseende. JO brukar inte uttala sig i sådana bedömningsfrågor.