Bärgarlön

Beskrivning saknas!

Rättsfall2

NJA 1983 s. 3: Ett tankfartyg med ett djupgående av drygt 8,5 m stötte i oktober 1977 under lotsning i dagsljus norrut i farleden Landsort-Södertälje på ett i sjökortet över området inte utmärkt grund, beläget i farleden. Svenska staten och rederiet förde talan mot varandra. Staten yrkade ersättning enligt 1973 års oljeansvarighetslag för uppkomna oljeskador och ersättning för utgiven bärgarlön. Rederiet yrkade ersättning för skadorna på fartyget och, därest statens yrkande om ersättning för utgiven bärgarlön skulle bifallas, för vad rederiet sålunda kunde åläggas att utge till staten. Sjömätningsledaren vid de sjömätningar i området som ägt rum år 1969 befanns ha visat försummelse genom underlåtenhet att enligt sin instruktion rapportera sin upptäckt av grundet. En sådan rapportering antogs skola ha föranlett såväl rättelse av sjökortet som utprickning av grundet och omsektorering av en fyr norr därom. Då det vidare antogs att, om sådana åtgärder vidtagits, grundstötningen inte skulle ha inträffat och då något vållande till olyckan befanns inte ha förelegat på rederiets sida, ansågs grundstötningen i sin helhet ha orsakats genom vållande av staten. Vid prövningen av rederiets yrkande att enligt 3 § 2 st 3 oljeansvarighetslagen befrias från skyldighet att på strikt grund ersätta oljeskadorna har sjökort ansetts utgöra "hjälpmedel för navigering" i lagrummets mening samt sjömätningsledarens underlåtenhet ansetts innefatta fel eller försummelse vid fullgörandet av sjöfartsverkets skyldighet att "svara för underhåll av fyrar eller andra hjälpmedel för navigering" vad beträffade såväl den uteblivna rättelsen av sjökortet som de uteblivna åtgärderna avseende utprickning av grundet och omsektorering av fyren. Frågan om statens skadeståndsansvar mot rederiet har, med hänsyn till att statens vållande i dess helhet hänförde sig till tiden före skadeståndslagens (1972:207) ikraftträdande d 1 juli 1972 och utan avseende på att själva grundstötningen inträffat därefter, ansetts skola vid en tillämpning av allmänna civilrättsliga grundsatser bedömas enligt äldre lag. I betraktande av det sätt på vilket parterna utfört sin talan ansågs de emellertid ha gemensamt förutsatt, att skadeståndsfrågan skulle bedömas med tillämpning av skadeståndslagen. Rederiets talan har därför prövats enligt sistnämnda lag. Som grund för yrkandet om ersättning för utgiven bärgarlön åberopade staten vid TR:n i första hand bestämmelserna i 224 § sjölagen och i andra hand oljeansvarighetslagens bestämmelser om skyldighet för redare att utge ersättning såsom för oljeskada för kostnader för skadeförebyggande åtgärder. I HovR:n och HD yrkade staten att ersättning i berörda hänseende måtte utgå på den av de båda angivna grunderna som med hänsyn till utgången av målet i övrigt skulle tillföra staten det högsta ersättningsbeloppet. Hinder har ej ansetts föreligga att upptaga en på detta sätt bestämd talan till prövning. Att yrkandet i denna utformning framställts först i högre rätt har inte ansetts utgöra otillåten ändring av talan. Vid prövningen av rederiets skadeståndsanspråk har sjöfartsverkets verksamhet för sjömätning och sjökortsframställning i övrigt ej ansetts innefatta myndighetsutövning och utrymme ej heller ansetts finnas för en analogisk tillämpning av den s k standardregeln i 3 kap 3 § skadeståndslagen.
NJA 1987 s. 90: Marinen har i samband med ingripande mot en grundstött främmande ubåt dragit loss och bogserat bort denna, varvid anlitats en bogserbåt tillhörig en kommun. Sedan kommunen krävt bärgarlön av staten, har från statens sida invänts att bogserbåtens insats visserligen utgjorde en bärgningsoperation men inte berättigade till bärgarlön, eftersom marinens huvudsyfte med ingripandet var att undersöka och slutligen avvisa ubåten.