Lex Britannia

Lex Britannia består av 25 a §, 31 a § och 42 § 3 st. MBL och infördes av riksdagen 1991 efter den s.k. Britanniadomen (AD 1989 nr 120) där arbetsdomstolen fann att fredsplikt kan föreligga för svenska fackföreningar som i internationella sammanhang vidtar stridsåtgärder mot arbetsgivare som är bundna av utländska kollektivavtal.

Eftersom detta inte var vad riksdagen hade tänkt sig när MBL infördes antogs Lex Britannia. Lagändringen innebär att en svensk facklig organisation har rätt att kräva anslutning till svenskt kollektivavtal av företag som är tillfälligt verksamma i Sverige, även om företaget tidigare har ingått kollektivavtal i sitt hemland, samt att det svenska avtalet har företräde i de delar där kollektivavtalen inte överensstämmer (ett avsteg från det första avtalets princip).

EG-domstolen har i Lavalmålet (EG-domstolen C-341/05) fastslagit att Lex Britannia utgör en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster och är dessutom direkt diskriminerande mot utländska företag, och kan därför för närvarande inte tillämpas mot företag från EES-området.

En lagändring är därmed nödvändig och regeringen tillsatte en utredning som lämnade sitt slutbetänkande 12 december 2008 (SOU 2008:123Förslag till åtgärder med anledning av Lavaldomen) där man föreslår en begränsning av fackliga organisationers möjligheter att med stöd av stridsåtgärder kräva kollektivavtal med arbetsgivare från ett annat EES-land för att reglera villkoren för utstationerade arbetstagare.

För att stridsåtgärder ska få vidtas för att få till stånd kollektivavtal i en situation med utstationerade arbetstagare krävs att villkoren i avtalet är hämtade från ett rikstäckande branschavtal och inte avser annat än minimivillkor på de områden som omfattas av utstationeringsdirektivets (direktiv 96/71/EG) s.k. hårda kärna av arbets- och anställningsvillkor i värdlandet. I den "hårda kärnan" (art. 3.1) ingår bl.a. längsta arbetstid, kortaste vilotid, minsta antal betalda semesterdagar per år och minimilön.

Konsekvensen av utredningens förslag blir att svenska fackföreningar framöver inte kommer att kunna kräva med stöd av stridsåtgärder att utstationerande företag från andra EES-länder tecknar sedvanliga svenska kollektivavtal. Enligt utredningen är det inte möjligt att finna en lösning som är mindre ingripande för den svenska arbetsmarknadsmodellen och samtidigt förenlig med EG-rätten.

I skrivande stund (2009-08-17) har regeringen dock ännu inte lagt fram en proposition till riksdagen.