C-341/24

Förslag till avgörande av generaladvokat Campos Sánchez-Bordona – Mål C‑341/24 Duca di Salaparuta

CELEX: 62024CC0341
Datum: 2025-04-03
Källa: eur-lex.europa.eu

1. Duca di Salaparuta SpA, som är innehavare av flera varumärken för viner som innehåller ordet Salaparuta, yrkar i det mål som ligger till grund för begäran om förhandsavgörande att ursprungsbeteckningen Salaparuta, som skyddar viner från vingårdar belägna i denna sicilianska ort, ska ogiltigförklaras.

2. De italienska myndigheternas erkännande av beteckningen Salaparuta, med formuleringen ”denominazione di origine controllata” (registrerad ursprungsbeteckning), ägde rum 2006, då de italienska myndigheterna beslutade att de kvalitetsviner som odlas inom kommunen Salaparuta (Italien) fick betecknas med kommunens namn.

3. Efter detta nationella erkännande offentliggjorde Europeiska kommissionen 2009 ursprungsbeteckningen Salaparuta i förteckningen över kvalitetsviner framställda i specificerade områden enligt förordning (EG) nr 1493/1999. Beteckningen har tagits upp i det register över skyddade ursprungsbeteckningar som föreskrivs i förordning (EG) nr 1234/2007 och i förordning (EG) nr 479/2008.

4. Duca di Salaparuta SpA anser att ursprungsbeteckningen Salaparuta gör intrång i den industriella äganderätten till dess egna varumärken.

5. De italienska domstolarna i första och andra instans har ogillat Duca di Salaparuta SpA:s talan. Duca di Salaparuta SpA har överklagat domen i andra instans till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), som i sin tur har ställt två frågor till EU-domstolen för att i korthet få klarhet i följande: Vilka unionsrättsliga bestämmelser som är tillämpliga i målet. Den vill i synnerhet veta om förordning 1493/1999 är tillämplig, och i så fall på vilka villkor. Om förordning nr 1493/1999 är tillämplig, önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida konflikten mellan ett välrenommerat och redan registrerat varumärke för viner och den efterföljande ursprungsbeteckningen som innehåller samma ord (Salaparuta) kan lösas med stöd av den allmänna principen om att kännetecken inte får vara vilseledande.

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Internationell rätt

1. Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten

6. I artikel 10a föreskrivs följande:

”1). Unionsländerna är pliktiga att tillförsäkra dem, som tillhör något unionsland, verksamt skydd mot illojal konkurrens.

2). Varje konkurrenshandling, som strider mot god affärssed, utgör en handling av illojal konkurrens.

3). Särskilt skall förbjudas:

i) alla handlingar av beskaffenhet att, genom vilket medel det vara må, framkalla förväxling med en konkurrents företag, varor eller verksamhet inom industri eller handel;

ii) oriktiga påståenden i utövning av affärsverksamhet, ägnade att misskreditera en konkurrents företag, varor eller verksamhet inom industri eller handel;

iii) angivelser eller påståenden, vilkas användning i affärsverksamhet är ägnad att vilseleda allmänheten rörande varors beskaffenhet, framställningssätt, egenskaper, användbarhet eller myckenhet.”

2. Madridöverenskommelsen den 14 april 1891 angående undertryckande av oriktiga eller vilseledande ursprungsbeteckningar på handelsvaror

7. I artikel 3bis (”Territoriell verkan”) föreskrivs följande:

”De länder, på vilka denna överenskommelse är tillämplig, förbinder sig likaledes att förbjuda användande, med avseende på försäljning, skyltning eller utbjudande av varor, av alla beteckningar, som har karaktären av ett offentliggörande och är ägnade att vilseleda allmänheten angående varors ursprung, genom att låta dem förekomma på skyltar, annonser, räkningar, vinlistor, affärsbrev och -dokument eller andra affärsmeddelanden.”

3. Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter

8. I artikel 22 (”Skydd av geografiska ursprungsbeteckningar”) föreskrivs följande:

”1. Med uttrycket ’geografiska ursprungsbeteckningar’ avses i detta avtal beteckningar som anger att en vara har sitt ursprung i en medlems territorium, eller i en region eller ort inom detta territorium, om varans egenskaper, rykte eller andra karaktäristiska egenskaper i huvudsak kan hänföras till dess geografiska ursprung.

2. Beträffande geografiska ursprungsbeteckningar skall medlemmarna tillhandahålla berörda parter rättsliga förfaranden för att förhindra

a) användning av något i en varas beteckning eller presentation som anger eller ger intryck av att varan i fråga har sitt ursprung i ett annat geografiskt område än det egentliga ursprungsområdet, på ett sätt som vilseleder allmänheten om varans geografiska ursprung,

…”.

B. Unionsrätt

1. Förordning nr 1493/1999

9. I artikel 48 föreskrivs följande:

”Beteckningen och presentationen av de produkter som avses i denna förordning och alla former av reklam för sådana produkter får varken vara felaktiga eller kunna ge upphov till förväxling eller vilseleda de personer som de vänder sig till, särskilt när det gäller följande:

De beteckningar som anges i artikel 47. Detta skall även gälla när uppgifterna används i en översatt text eller hänvisar till den verkliga härkomsten eller med tillägg såsom ’art’, ’typ’, ’metod’, ’kopia’, ’märke’ eller liknande.

Produktegenskaper, såsom beskaffenhet, sammansättning, alkoholhalt i volymprocent, färg, ursprung eller härkomst, kvalitet, druvsort, årgång eller behållarnas nominella volym.

…”

10. Artikel 52 har följande lydelse:

”1. Om en medlemsstat använder namnet på ett specificerat område för att beteckna ett kvalitetsvin fso eller, i förekommande fall, ett vin avsett för framställning av ett sådant kvalitetsvin fso, får detta namn inte användas för att beteckna produkter från vinsektorn som inte härrör från det området och/eller produkter som inte betecknas med det namnet i enlighet med bestämmelserna i relevanta gemenskapsregler eller nationella regler. Detta skall även gälla om en medlemsstat har använt namnet på en kommun eller en del av sådan eller en mindre ort endast för att beteckna ett kvalitetsvin fso eller, i förekommande fall, ett vin avsett för framställning av ett sådant kvalitetsvin fso.

…”

11. Artikel 54 har följande lydelse:

”1. Med kvalitetsviner framställda i specificerade områden (kvalitetsviner fso), skall avses viner som uppfyller bestämmelserna i denna avdelning samt de gemenskapsbestämmelser och nationella bestämmelser som antas i detta avseende.

…

4. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna den förteckning över kvalitetsviner fso som de har godkänt, med angivande av, för vart och ett av dessa kvalitetsviner fso, närmare uppgifter om de nationella bestämmelser som reglerar framställningen av dessa viner.

5. Kommissionen skall offentliggöra förteckningen i C‑serien av Europeiska gemenskapernas officiella tidning.”

12. Punkt F.2 andra och tredje styckena i bilaga VII har följande lydelse:

”Dessutom får innehavaren av ett välkänt och registrerat märkesnamn för ett vin eller en druvmust som innehåller ord som är identiska med namnet på ett specificerat område eller namnet på en geografisk enhet som är mindre än ett specificerat område, fortsätta att använda detta märkesnamn, även om han inte har rätt till detta namn enligt punkt 1, om märkesnamnet överensstämmer med den ursprungliga innehavarens eller den ursprungliga namnupplåtarens identitet, under förutsättning att märkesnamnet registrerades minst 25 år före producentmedlemsstatens officiella erkännande av ifrågavarande geografiska namn, i enlighet med gemenskapens relevanta bestämmelser för kvalitetsviner fso och att märkesnamnet faktiskt har använts utan uppehåll.

De märkesnamn som uppfyller villkoren i första och andra stycket får inte åberopas mot användningen av de namn på geografiska enheter som används för att beteckna ett kvalitetsvin fso eller ett bordsvin.”

2. Förordning nr 1234/2007

13. Artikel 118k (”Grunder för att avslå en ansökan om skydd”) har följande lydelse:

”…

2. En beteckning får inte skyddas som ursprungsbeteckning eller geografisk beteckning om detta med hänsyn till ett varumärkes anseende och renommé skulle kunna vilseleda konsumenten om vinets rätta identitet.”

14. Artikel 118n (”Register”) har följande lydelse:

”Kommissionen ska upprätta och föra ett elektroniskt register över skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar för vin som ska vara tillgängligt för allmänheten.”

15. Artikel 118r (”Avregistrering”) har följande lydelse:

”Kommissionen får, på eget initiativ eller på motiverad begäran av en medlemsstat, ett tredjeland eller en fysisk eller juridisk person som har ett legitimt intresse, enligt förfarandet i artikel 195.4 fatta beslut om att dra in skyddet av en ursprungsbeteckning eller en geografisk beteckning om villkoren i motsvarande produktspecifikation inte längre är uppfyllda.

…”

16. Artikel 118s (”Befintliga skyddade vinbeteckningar”) har följande lydelse:

”1. De vinbeteckningar som är skyddade enligt artiklarna 51 och 54 i förordning (EG) nr 1493/1999 och artikel 28 i kommissionens förordning (EG) nr 753/2002 av den 29 april 2002 om vissa tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 1493/1999 när det gäller beteckning, benämning, presentation och skydd av vissa vinprodukter ska automatiskt vara skyddade enligt den här förordningen. Kommissionen ska föra in dem i det register som avses i artikel 118n i den här förordningen.

2. Medlemsstaterna ska för de befintliga skyddade vinnamn som avses i punkt 1 skicka in följande till kommissionen:

a) Den tekniska dokumentation som avses i artikel 118c.1.

b) De nationella besluten om godkännande.

3. De vinbeteckningar som avses i punkt 1 förlorar sitt skydd enligt denna förordning om inte den information som avses i punkt 2 lämnas in senast den 31 december 2011. Kommissionen ska vidta motsvarande formella åtgärder för att ta bort sådana beteckningar från det register som avses i artikel 118n.

4. Artikel 118r ska inte tillämpas på sådana befintliga skyddade vinbeteckningar som avses i punkt 1.

Kommissionen får, på eget initiativ och i enlighet med förfarandet i artikel 195.4, till och med den 31 december 2014 fatta beslut om att dra in det skydd för befintliga skyddade vinbeteckningar som avses i punkt 1 om de inte uppfyller villkoren i artikel 118b.”

3. Förordning nr 479/2008

17. Artikel 43 (”Grunder för att avslå en ansökan om skydd”) har följande lydelse:

”…

18. I artikel 46 (”Register”) föreskrivs följande:

”Kommissionen ska upprätta och föra ett elektroniskt register över skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar för vin som ska vara tillgängligt för allmänheten.”

19. Artikel 50 (”Avregistrering”) har följande lydelse:

”På kommissionens initiativ eller på motiverad begäran av en medlemsstat, ett tredjeland eller en fysisk eller juridisk person som har ett legitimt intresse, får det i enlighet med förfarandet i artikel 113.2 fattas beslut om att dra in skyddet av en ursprungsbeteckning eller en geografisk beteckning om villkoren i motsvarande produktspecifikation inte längre är uppfyllda.

…”

20. Artikel 51 (”Befintliga skyddade vinbeteckningar”) har följande lydelse:

”1. De vinbeteckningar som är skyddade enligt artiklarna 51 och 54 i förordning (EG) nr 1493/1999 och artikel 28 i förordning (EG) nr 753/2002, ska automatiskt vara skyddade enligt den här förordningen. Kommissionen ska föra in dem i det register som avses i artikel 46 i den här förordningen.

2. Medlemsstaterna ska för de befintliga skyddade vinnamn som avses i punkt 1 skicka in följande till kommissionen:

a) Den tekniska dokumentation som avses i artikel 35.1.

b) De nationella besluten om godkännande.

4. Artikel 50 ska inte tillämpas på sådana befintliga skyddade vinbeteckningar som avses i punkt 1.

Det får, på kommissionens initiativ och i enlighet med förfarandet i artikel 113.2, till och med den 31 december 2014 fattas beslut om att dra in det skydd för befintliga skyddade vinbeteckningar som avses i punkt 1 om de inte uppfyller villkoren i artikel 34.”

21. I artikel 129 (”Ikraftträdande och tillämplighet”) föreskrivs följande:

”1. Denna förordning träder i kraft den sjunde dagen efter det att den offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

2. Den ska tillämpas från och med den 1 augusti 2008, med följande undantag:

…

e) Kapitlen II, III, IV, V och VI i avdelning III, artiklarna 108, 111 och 112 och motsvarande bestämmelser, särskilt i berörda bilagor, ska tillämpas från och med den 1 augusti 2009 om inte annat fastställs i en förordning som ska antas i enlighet med förfarandet i artikel 113.1.

…”

4. Förordning nr 491/2009

22. Genom artikel 1 införs vissa ändringar av förordning nr 1234/2007 (av vilka de som är viktigast i det här sammanhanget återges i de ovanstående punkterna i detta förslag till avgörande).

23. I artikel 3 (”Upphävande och fortsatt giltighet under en övergångsperiod”) föreskrivs följande:

”1. Förordning (EG) nr 479/2008 ska upphöra att gälla …

Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till förordning (EG) nr 1234/2007 och ska läsas enligt jämförelsetabellerna i bilaga XXII till den förordningen.

…”

24. Artikel 4 (”Ikraftträdande”) har följande lydelse:

”Denna förordning träder i kraft den sjunde dagen efter det att den offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den 1 augusti 2009.”

II. Faktiska omständigheter, det nationella målet och tolkningsfrågor

25. Den 13 juli 1989 registrerades varumärket ”Salaparuta” (nr 511337) som ett nationellt varumärke. Den 25 oktober 2000 registrerades även ”Salaparuta” som ett EU-varumärke (ordmärke) för varor i klass 33 i Niceklassificeringen (alkoholhaltiga drycker).

26. För att beteckna viner som framställts av druvor som odlats på vingårdar i den sicilianska kommunen Salaparuta erkändes den registrerade ursprungsbeteckningen Salaparuta på nationell nivå genom dekret av den 8 februari 2006.

27. Den registrerade ursprungsbeteckningen Salaparuta anmäldes till kommissionen, som med verkan från och med den 31 juli 2009 offentliggjorde den i förteckningen över kvalitetsviner framställda i specificerade områden i Europeiska unionens officiella tidning av den 8 augusti 2009.

28. I denna förteckning, som offentliggörs i enlighet med artikel 54.4 och 54.5 i förordning (EG) nr 1493/1999, anges den 8 februari 2006 som datum för medlemsstatens (Italiens) rättsakt.

29. Detta offentliggörande låg till grund för den skyddade ursprungsbeteckningen ”Salaparuta PDO-IT‑A0795” enligt det europeiska enhetliga system som infördes genom förordning (EG) nr 1234/2007.

30. Den 8 februari 2016 väckte Duca di Salaparuta SpA talan vid Tribunale di Milano (Domstolen i Milano, Italien) och yrkade bland annat att registreringen av den skyddade ursprungsbeteckningen ”Salaparuta PDO-IT‑A0795” skulle avföras eller förklaras ogiltig och, i förekommande fall, att den nationella ursprungsbeteckningen, som genom dekret av den 8 februari 2006 erkändes som skyddad, skulle ogiltigförklaras.

31. Duca di Salaparuta SpA gjorde gällande att denna beteckning var vilseledande och/eller att ansökan om registrering gjorts i ond tro och att beteckningen under alla omständigheter gjorde intrång i det äldre varumärket ”Salaparuta”.

32. Genom dom av den 16 februari 2021 ogillade Tribunale di Milano talan på den grunden att det i unionsrätten (förordning nr 1493/1999), som var i kraft vid tidpunkten för det nationella erkännandet av den registrerade ursprungsbeteckningen Salaparuta, inte föreskrevs någon möjlighet att avföra ”den skyddade ursprungsbeteckningen Salaparuta PDO-IT‑A0795” när ett äldre varumärke var välrenommerat.

33. Duca di Salaparuta SpA överklagade domen i första instans till Corte d’appello di Milano (Appellationsdomstolen i Milano, Italien), som genom dom av den 5 maj 2023 fastställde domen i första instans.

34. Corte d’appello di Milano (Appellationsdomstolen i Milano, Italien) slog fast att reglerna i del F i bilaga VII till förordning nr 1493/1999, enligt vilka ursprungsbeteckningen har företräde framför det äldre varumärket, är tillämpliga, och fann att övergångsbestämmelsen i artikel 51 i förordning nr 479/2008, enligt vilken ursprungsbeteckningar som redan skyddas enligt artikel 54 i förordning nr 1493/1999 automatiskt skyddas på unionsnivå, var tillämplig.

35. Duca di Salaparuta SpA har överklagat domen av den 5 maj 2023 till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), som har hänskjutit följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) … Omfattas registreringar av skyddade ursprungsbeteckningar/geografiska beteckningar i vinsektorn, för beteckningar som fanns före ikraftträdandet av förordning nr 1234/2007, senare ersatt av förordning nr 1308/2013, såsom exempelvis den skyddade ursprungsbeteckningen ’Salaparuta’ PDO-IT‑A0795 av den 8 augusti 2009 – vad gäller registreringshindret i form av ett äldre varumärke som med hänsyn till dess anseende och renommé skulle kunna medföra att den aktuella skyddade ursprungsbeteckningen/geografiska beteckningen blir vilseledande (’skulle kunna vilseleda konsumenten om vinets rätta identitet’) – av artikel 43.[2] i förordning (EG) nr 479/2008, rättare sagt [artikel] 118k i förordning nr 1234/2007 (senare artikel 101.[2] i förordning nr [1308]/2013), enligt vilken en skyddad ursprungsbeteckning eller geografisk beteckning inte ska skyddas om detta ’med hänsyn till ett varumärkes anseende och renommé’ skulle kunna vilseleda konsumenten, eller ska det genom tillämpning av rättssäkerhetsprincipen (EU-domstolens dom av den 22 december 2010, C‑120/08, Bavaria), enligt vilken faktiska omständigheter normalt, om inget uttryckligen talar för motsatsen, ska bedömas mot bakgrund av de rättsregler som gällde när omständigheterna inträffade, antas att den nämnda bestämmelsen inte är tillämplig på beteckningar som redan var skyddade på nationell nivå före registreringen på unionsnivå, med den följden att det tidigare gällande regelverket i förordning (EG) nr 1493/1999 är tillämpligt och att konflikten mellan den aktuella ursprungsbeteckningen och det äldre varumärket ska lösas i enlighet med punkt F.2 b i bilaga VII till denna förordning?

2) För det fall den första tolkningsfrågan besvaras med att förordning nr 1493/1999 ska tillämpas på de faktiska omständigheterna i det nationella målet, … innehåller då regelverket i [punkt F i bilaga VII] till förordning nr 1493/1999 – som infördes för att reglera konflikten mellan ett registrerat varumärke för ett vin eller en druvmust som är identiskt med skyddade ursprungsbeteckningar eller geografiska beteckningar för ett vin – en uttömmande förteckning över de fall av samexistens av de olika kännetecknen och mönsterskyddet för vinbeteckningar, eller kvarstår det under alla omständigheter fall där de yngre skyddade ursprungsbeteckningarna eller geografiska beteckningarna, i kraft av den allmänna principen att kännetecken inte får vara vilseledande, är ogiltiga eller inte ska skyddas för det fall den geografiska beteckningen med hänsyn till ett äldre varumärkes anseende skulle kunna vilseleda allmänheten om vinets rätta identitet?”

III. Förfarandet vid EU-domstolen

36. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 8 maj 2024.

37. Skriftliga yttranden har getts in av Duca di Salaparuta SpA, Consorzio volontario di tutela dei vini DOC Salaparuta, tillsammans med Madonna del Piraino Soc. coop. agricola och Baglio Gibellina Srl, Italiens och Portugals regeringar samt kommissionen.

38. Domstolen har inte ansett det nödvändigt med en muntlig förhandling.

IV. Bedömning

A. Den första tolkningsfrågan

39. Den hänskjutande domstolen vill sammanfattningsvis få klarhet i huruvida registreringen av beteckningen Salaparuta, som skedde på nationell nivå (som registrerad ursprungsbeteckning) år 2006 och på unionsnivå (som skyddad ursprungsbeteckning) år 2009, regleras av förordning nr 1493/1999 eller av de unionsbestämmelser som är tillämpliga från och med den 1 augusti 2009 (med de konsekvenser som följer av det ena eller det andra alternativet).

1. Inledande invändningar

40. Den italienska regeringen framställer två ”inledande invändningar” mot denna fråga: a) den nationella domstolen saknar behörighet att ”pröva giltigheten av den europeiska registreringen av den skyddade ursprungsbeteckningen”, och b) Duca di Salaparuta SpA har inte ifrågasatt erkännandet av beteckningen Salaparuta, vilket beslutades på nationell nivå år 2006.

41. Ingen av dessa två invändningar innebär att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning. När det gäller den första invändningen vill jag erinra om att det i ett förfarande om förhandsavgörande ankommer på den hänskjutande domstolen, och inte på parterna i målet, att fastställa gränserna för sina frågor. I förevarande mål förhåller det sig visserligen så att endast EU-domstolen kan ogiltigförklara en rättsakt från unionens institutioner, men det är inte vad den nationella domstolen har begärt av EU-domstolen, utan endast att den ska klargöra vilka bestämmelser som av tidsmässiga skäl är tillämpliga på tvisten för att kunna dra slutsatser utifrån detta.

42. Vad gäller den italienska regeringens andra ”inledande invändning” ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma vilken inverkan det har på det nationella målet att Duca di Salaparuta SpA (under perioden 2006–2016) inte har bestritt erkännandet av beteckningen Salaparuta, varken som registrerad ursprungsbeteckning eller som skyddad ursprungsbeteckning. Jag ska återkomma till denna invändning längre fram.

2. Tillämpliga bestämmelser

43. Duca di Salaparuta SpA hävdar att de bestämmelser som följde på förordning nr 1493/1999 är relevanta i förevarande mål. Eftersom konflikten mellan varumärket ”Salaparuta” och den identiska beteckningen uppkom under perioden mellan den 13 juni 2008 (då förordning nr 479/2008 trädde i kraft) och den 8 augusti 2009 (då den skyddade ursprungsbeteckningen Salaparuta registrerades på unionsnivå), menar Duca di Salaparuta SpA att förordning nr 479/2008 ska tillämpas. Från och med den 1 augusti 2009 ersattes den förordningen av de bestämmelser som införlivats i förordning nr 1234/2007 (i dess lydelse enligt förordning nr 491/2009).

44. Man måste dock skilja mellan bestämmelsernas ikraftträdande och deras tillämplighet: Enligt artikel 129 i förordning nr 479/2008 trädde förordningen i kraft den sjunde dagen efter att den hade offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. I samma artikel anges dock att bestämmelserna i kapitlen III och IV i avdelning III ska tillämpas från och med den 1 augusti 2009. Det är just dessa som utgör den centrala referensen i målet. Detsamma gäller förordning 491/2009, där det i artikel 4 anges att den träder i kraft sju dagar efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning, men att den ska tillämpas från och med den 1 augusti 2009.

45. Unionslagstiftaren har således medvetet undvikit överlappande bestämmelser och fastställt den 1 augusti 2009 som datum för ikraftträdandet av lagändringen.

46. På grundval av detta kommer jag att göra min bedömning i två steg med avseende på följande: Förhållandet mellan varumärket ”Salaparuta” och den identiska beteckningen enligt bestämmelserna i förordning nr 1493/1999. Hur erkännandet av beteckningen Salaparuta påverkar de bestämmelser som infördes genom förordning nr 479/2008 och som så småningom skulle komma att ingå i förordning nr 1234/2007, i dess lydelse enligt förordning nr 491/2009.

3. Kvalitetsviner framställda i specificerade områden enligt systemet i förordning nr 1493/1999

47. Med ”kvalitetsviner framställda i specificerade områden” (”kvalitetsviner fso”), skall avses ”viner som uppfyller bestämmelserna i denna avdelning samt de gemenskapsbestämmelser och nationella bestämmelser som antas i detta avseende” (artikel 54.1 i förordning nr 1493/1999).

48. I artikel 54.4 i förordning nr 1493/1999 föreskrivs att medlemsstaterna ska överlämna den förteckning över kvalitetsviner fso som de har godkänt till kommissionen samt närmare uppgifter om de nationella bestämmelser som reglerar framställningen av dessa viner. I punkt 5 i samma artikel anges att kommissionen ska offentliggöra förteckningen i C‑serien av Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

49. Genom denna förordning a) får medlemsstaterna, på de villkor som fastställs i förordning 1493/1999, ansvaret för att anta bestämmelser om framställning av kvalitetsviner fso och befogenhet att erkänna sina viner som kvalitetsviner fso, och b) får kommissionen i uppdrag att offentliggöra förteckningen över kvalitetsviner fso i Europeiska gemenskapernas officiella tidning efter det att de har erkänts på nationell nivå.

4. Äldre varumärkens ställning

50. Om en medlemsstat använder namnet på ett specificerat område för att beteckna ett kvalitetsvin fso, fastställs i artikel 52.1 i förordning nr 1493/1999 en allmän regel som ger det geografiska namnet ett starkt skydd mot varje annat tecken, även om det är ett äldre tecken.

51. I artikel 52.1 i förordning nr 52/1999 preciseras att namnet på ett område där ett kvalitetsvin fso framställs ”inte [får] användas för att beteckna produkter från vinsektorn som inte härrör från det området och/eller produkter som inte betecknas med det namnet i enlighet med bestämmelserna i relevanta gemenskapsregler eller nationella regler”.

52. För äldre varumärken mildras denna regels stränghet endast av den nyansering som finns i punkt F.2 andra stycket i bilaga VII till förordning nr 1493/1999: ”innehavaren av ett välkänt och registrerat märkesnamn för ett vin … som innehåller ord som är identiska med namnet på ett specificerat område” får ”fortsätta att använda detta märkesnamn” om det uppfyller de villkor (särskilt tid och användning) som anges i bestämmelsen.

53. I punkt F.2 andra stycket i bilaga VII till förordning nr 1493/1999 föreskrivs således ett begränsat undantag genom att det är tillåtet att låta beteckningen kvalitetsvin fso samexistera med äldre märken som uppfyller vissa krav, även om de innehåller ord som är identiska med namnet på den geografiska enheten.

54. Omfattningen av denna samexistens är, som nämnts, begränsad. Dessutom anges det i punkt F.2 sista stycket i bilaga VII att ”[d]e märkesnamn som uppfyller villkoren i första och andra stycket … inte [får] åberopas mot användningen av de namn på geografiska enheter som används för att beteckna ett kvalitetsvin fso …”.

5. Huruvida förordning nr 1493/1999 är tillämplig

55. Förfarandet för erkännande av den registrerade ursprungsbeteckningen Salaparuta, som avslutades på nationell nivå genom dekretet av den 8 februari 2006, genomfördes i sin helhet under den period då förordning nr 1493/1999 tillämpades.

56. Den efterföljande bestämmelsen, som härrör från förordning 479/2008, blev tillämpliga den 1 augusti 2009, som jag redan har nämnt.

57. Kommissionens offentliggörande av beteckningen Salaparuta som kvalitetsvin fso ”enligt artikel 54.4 i förordning … nr 1493/1999” ”avspeglar situationen den 31 juli 2009”, en dag innan de nya förordningarna började tillämpas. Den skyddade ursprungsbeteckningen ”Salaparuta PDO-IT‑A0795” är daterad till samma datum.

58. Av dessa uppgifter följer att såväl förfarandet för nationellt erkännande av den registrerade ursprungsbeteckningen Salaparuta som de italienska myndigheternas meddelande till kommissionen och kommissionens efterföljande offentliggörande av den ovannämnda förteckningen helt och hållet reglerades av förordning nr 1493/1999 (såvida inte den senare lagstiftningen har retroaktiv verkan, vilket jag kommer att återkomma till längre fram). Detta förfarande avslutades innan den nya förordningen blev tillämplig.

59. Av de två alternativ som den hänskjutande domstolen angett i sin första fråga bör således det andra alternativet godtas, nämligen det som innebär att ”… det tidigare gällande regelverket i förordning (EG) nr 1493/1999 är tillämpligt och att konflikten mellan den aktuella ursprungsbeteckningen och det äldre varumärket ska lösas i enlighet med punkt F.2 b i bilaga VII till denna förordning”. Denna uppfattning delas av samtliga parter (med undantag av Duca di Salaparuta SpA) och de regeringar som har medverkat i förevarande mål, liksom av kommissionen.

6. Betydelsen av de senare bestämmelserna

60. Det ovan anförda torde vara tillräckligt för att besvara den första tolkningsfrågan, så som den hänskjutande domstolen har formulerat den. Jag anser dock att det är lämpligt att lägga till några överväganden om betydelsen av det system som har gällt sedan det nya regelverket började tillämpas.

61. I detta nya regelverk har det system som reglerar förhållandet mellan ursprungsbeteckningar och äldre varumärken genomgått en betydande förändring, vilket Duca di Salaparuta SpA naturligtvis har hänvisat till.

62. Enligt artikel 118k.2 i förordning nr 1234/2007 får en beteckning inte godtas som ursprungsbeteckning om skyddet av den kan vilseleda konsumenten i fråga om vinets rätta identitet, med hänsyn till ett tidigare registrerat varumärkes anseende och renommé.

63. Om denna (nya) bestämmelse hade varit tidsmässigt tillämplig i målet och Duca di Salaparuta SpA hade åberopat den i rätt tid för att angripa den registrerade ursprungsbeteckningen Salaparuta och den skyddade ursprungsbeteckningen ”Salaparuta PDO-IT‑A0795”, skulle den domstol som skulle pröva detta angrepp ha varit tvungen att avgöra (a) huruvida varumärket ”Salaparuta” åtnjöt anseende och renommé, och b) huruvida samexistensen av detta varumärke och den identiska beteckningen vilseledde konsumenten i fråga om vinets verkliga identitet.

64. Emellertid respekterar detta nya ”system” uttryckligen de vinbeteckningar som dittills skyddats enligt artiklarna 51 och 54 i förordning 1493/1999. Unionslagstiftaren föreskrev att nationella kvalitetsviner fso ”automatiskt skulle vara skyddade” enligt den nya förordningen.

65. Till ett sådant automatiskt skydd hänvisas i skäl 36 i förordning nr 479/2008 och i EU-domstolens praxis avseende vinbeteckningar som var i kraft före den 1 augusti 2009 (vilket var fallet med beteckningen Salaparuta).

66. Sammanfattningsvis kan bestämmelsen i artikel 118k.2 i förordning nr 1234/2007 inte åberopas för att invända mot vinbeteckningar som redan var skyddade före den 1 augusti 2009, enligt nationell rätt och på unionsnivå med stöd av förordning nr 1493/1999.

B. Den andra tolkningsfrågan

67. Den hänskjutande domstolen ställer sin andra tolkningsfråga om den första frågan besvaras så, att förordning nr 1493/1999 ”ska tillämpas” på de faktiska omständigheterna i det nationella målet (vilket jag anser).

68. Om så är fallet önskar den nationella domstolen få klarhet i huruvida ”regelverket” i punkt F.2 andra stycket i bilaga VII till förordning nr 1493/1999 innehåller ”… en uttömmande förteckning över de fall av samexistens av de olika kännetecknen och mönsterskyddet för vinbeteckningar, eller kvarstår det under alla omständigheter fall där de yngre skyddade ursprungsbeteckningarna eller geografiska beteckningarna, i kraft av den allmänna principen att kännetecken inte får vara vilseledande, är ogiltiga eller inte ska skyddas för det fall den geografiska beteckningen med hänsyn till ett äldre varumärkes anseende skulle kunna vilseleda allmänheten om vinets rätta identitet”.

69. Den ”allmänna principen” att ”kännetecken inte får vara vilseledande” har den hänskjutande domstolen härlett från andra unionsrättsliga bestämmelser än förordning nr 1493/1999 eller från internationella avtal som Duca di Salaparuta SpA har åberopat i överklagandet.

70. Det är emellertid inte nödvändigt att åberopa en allmän princip när uttrycket för den (eller dess ”positivisering”) har förts in i den bestämmelse vars tillämpning kommer att avgöra målets utgång.

71. Så är fallet med förordning nr 1493/1999. I artikel 48 i den förordningen, vilken Duca di Salaparuta SpA har åberopat upprepade gånger, föreskrivs att ”[b]eteckningen och presentationen av de produkter som avses i denna förordning och alla former av reklam för sådana produkter … varken [får] vara felaktiga eller kunna ge upphov till förväxling eller vilseleda de personer som de vänder sig till …”.

72. Jag anser därför att man inte behöver hänvisa till andra bestämmelser i unionsrätten eller internationella instrument för att hävda den ”allmänna principen”, när den redan har införlivats i förordning nr 1493/1999 (den särskilda rättsakt som är tillämplig i förevarande mål).

73. Med hänsyn till det ovan anförda anser jag att hänvisningen till denna allmänna princip inte kan godtas i det här aktuella sammanhanget.

74. För det första har den lagstiftare som har införlivat denna princip i artikel 48 i förordning nr 1493/1999, själv anpassat den i artikel 52 och i punkt F.2 andra och tredje styckena i bilaga VII till samma förordning. Denna anpassning gör det möjligt att å ena sidan erkänna företrädet för de allmänna intressen som ligger till grund för godkännandet av geografiska beteckningar som identifierar ett vin som härrörande från ett visst område och å andra sidan respektera de privata intressen som innehavarna av vissa äldre varumärken som innehåller ord som är identiska med namnet på detta område har. Den balans som på detta sätt uppnåtts genom förordning 1493/1999 förefaller mig rimlig.

75. För det andra, om syftet är att undvika att de personer som varumärkena och ursprungsbeteckningarna vänder sig till vilseleds, kan argumentet om risk för förväxling vändas mot varumärkesinnehavaren när denne, som i förevarande fall, identifierar sina viner med namnet på ett område (Salaparuta) där denne själv erkänner att han inte odlar druvorna.

76. Ett vin vars varumärke innehåller den geografiska beteckningen Salaparuta, kan väcka osäkerhet om vinets verkliga ursprung hos den som varumärket vänder sig till. Denne skulle rimligen kunna tro att vinet kommer från kommunen Salaparuta, trots att det i själva verket inte har ”något att göra” med den. Däremot råder det ingen tvekan om att de viner som omfattas av den skyddade ursprungsbeteckningen Salaparuta framställs av druvor som odlats i denna kommun.

77. Det bör också beaktas att det i artikel 50.1 i förordning nr 1493/1999, i vilken det särskilt hänvisas till artiklarna 23 och 24 i Trips-avtalet, anges att ”användningen i gemenskapen av geografiska beteckningar som identifierar de produkter som anges i artikel 1.2 b i fråga om produkter som inte härrör från den plats den geografiska beteckningen anger …” (min kursivering) ska förhindras.

78. Om det kan vara till gagn för den hänskjutande domstolen (som i slutändan ska avgöra detta), vill jag slutligen klargöra att jag har svårt att godta att giltigheten av ett beslut av de italienska myndigheterna – och den därav följande omvandlingen till en skyddad ursprungsbeteckning inom unionen – som har varit i kraft i tio år, utan att Duca di Salaparuta SpA har reagerat på det, ifrågasätts år 2016.

79. Denna omständighet har, som jag tidigare nämnt, tagits upp av den italienska regeringen i dess ”inledande invändning”. Den portugisiska regeringen och Tribunale di Milano (Domstolen i Milano) har också tagit upp den, varvid den sistnämnda har betonat att ”ministerdekretet om erkännande av den registrerade ursprungsbeteckningen Salaparuta aldrig har ifrågasatts av klaganden [Duca di Salaparuta SpA] vid TAR [den regionala förvaltningsdomstolen]”, trots att klaganden hade motsatt sig ett sådant erkännande i det myndighetsärende som ledde till att det beviljades.

80. Det nationella erkännandet av den registrerade ursprungsbeteckningen Salaparuta (vilket ledde till att kommissionen förde upp ”Salaparuta” i den offentliggjorda förteckningen över kvalitetsviner fso och omvandlade den till en skyddad ursprungsbeteckning) beviljades genom dekretet av den 8 februari 2006. Detta dekret överklagades som nämnts inte och det vann därför laga kraft. Duca di Salaparuta SpA medger att frågan om det nya namnets förenlighet med det äldre varumärket togs upp redan vid utarbetandet av dekretet, utan att detta ledde till något ifrågasättande av det beslut som fattades.

81. Duca di Salaparuta SpA försöker skilja på erkännandet av den registrerade ursprungsbeteckningen på nationell nivå och erkännandet av den skyddade ursprungsbeteckningen på EU-nivå och hävdar att det i förfarandet vid de italienska domstolarna inte är det förstnämnda utan det sistnämnda som ifrågasätts. Innehållet i beslutet att begära förhandsavgörande och de domar som meddelats i första och andra instans visar emellertid att talan riktade sig mot båda.

82. När Duca di Salaparuta SpA vid Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) hävdade att den nationella domstolen och inte unionsdomstolen var behörig, menade bolaget att det inte fanns något beslut (från kommissionen) om att bevilja den skyddade ursprungsbeteckningen, utan ett ”i huvudsak automatiskt erkännande” av den beteckning som registrerats på nationell nivå. EU-domstolen uttalade sig i liknande ordalag och förklarade att en registrerad ursprungsbeteckning som erkänts på nationell nivå automatiskt ansågs vara skyddad när medlemsstaten hade skickat det nationella beslutet om godkännande av den äldre beteckningen till kommissionen.

83. Att tio år efter att dekretet av den 8 februari 2006 vunnit laga kraft tillåta ett ifrågasättande av det erkännande som den registrerade ursprungsbeteckningen Salaparuta fick genom det dekretet och den efterföljande automatiska omvandlingen till en skyddad ursprungsbeteckning, skulle kunna vara oförenligt med kraven på rättssäkerhet, till nackdel för producenterna av vin med beteckningen Salaparuta, vilka drog nytta av erkännandet av den nationella registrerade ursprungsbeteckningen och dess utvidgning till att bli en skyddad ursprungsbeteckning i unionen.

84. Dessutom är det ingen som har gjort gällande att beteckningen Salaparuta har avförts i efterhand. Genom artikel 118s.4 andra stycket i förordning nr 1234/2007 gavs kommissionen befogenhet att fram till och med den 31 december 2014 på eget initiativ dra in skyddet av äldre skyddade vinbeteckningar enligt punkt 1, om de inte uppfyllde villkoren i artikel 118b i förordning nr 1234/2007. Det finns inga uppgifter om att en sådan indragning har ägt rum och det finns inte heller några uppgifter om att Duca di Salaparuta SpA skulle ha vänt sig till kommissionen med en begäran om detta.

85. Sammanfattningsvis anser jag att den konflikt som nämns i den andra tolkningsfrågan ska avgöras i enlighet med punkt F.2 i bilaga VII till förordning nr 1493/1999.

V. Förslag till avgörande

86. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) på följande vis: Artiklarna 48, 52 och 54 samt punkt F.2 andra och tredje styckena i bilaga VII till rådets förordning (EG) nr 1493/1999 av den 17 maj 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin, ska tolkas på följande sätt: De är tillämpliga på ursprungsbeteckningar för viner som myndigheterna i en medlemsstat har godkänt och meddelat Europeiska kommissionen för offentliggörande i förteckningen över kvalitetsviner framställda i specificerade områden enligt artikel 54.4 i förordning nr 1493/1999. De vinbeteckningar som skyddas enligt artikel 54 i förordning nr 1493/1999 behåller automatiskt det skyddet enligt rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (förordningen om en samlad marknadsordning). Innehavaren av ett välkänt och registrerat märkesnamn för ett vin som innehåller ord som är identiska med namnet på ett specificerat område eller namnet på en geografisk enhet som är mindre än ett specificerat område, får bara fortsätta att använda detta märkesnamn om det uppfyller villkoren i punkt F.2 andra stycket i bilaga VII till förordning nr 1493/1999. En sådan innehavare får inte invända mot användningen av namn på geografiska enheter som används för att beteckna kvalitetsviner framställda i specificerade områden.

1 Originalspråk: spanska.

2 Rådets förordning (EEG) nr 1493/1999 av den 17 maj 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin (EGT L 179, 1999, s. 1).

3 Rådets förordning nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (”förordningen om en samlad marknadsordning”) (EUT L 299, 2007, s. 1). Denna förordning ändrades genom rådets förordning (EG) nr 491/2009 av den 25 maj 2009 om ändring av förordning (EG) nr 1234/2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (förordningen om en samlad marknadsordning) (EUT L 154, 2009, s. 1).

4 Rådets förordning (EG) nr 479/2008 av den 29 april 2008 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin, om ändring av förordningarna (EG) nr 1493/1999, (EG) nr 1782/2003, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 3/2008 samt om upphävande av förordningarna (EEG) nr 2392/86 och (EG) nr 1493/1999 (EUT L 148, 2008, s. 1).

5 Konvention för skydd av den industriella äganderätten, som undertecknades i Paris den 20 mars 1883, senast reviderad i Stockholm den 14 juli 1967 och ändrad den 28 september 1979 (Förenta nationernas traktatsamling, volym 828, nr 11851, s. 305) (nedan kallad Pariskonventionen).

6 Förenta nationernas traktatsamling, volym 828, nr 11848, s. 163) (nedan kallad Madridöverenskommelsen).

7 Nedan kallat Trips-avtalet. Avtalet finns i bilaga 1C till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO) som undertecknades i Marrakech den 15 april 1994 och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1).

8 Denna artikel ska jämföras med artikel 18 i kommissionens förordning (EG) nr 607/2009 av den 14 juli 2009 om vissa tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 479/2008 när det gäller skyddade ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar, traditionella uttryck, märkning och presentation av vissa vinprodukter (EUT L 193, 2009, s. 60), som trädde i kraft den 1 augusti 2009 och som utgör den rättsliga grunden för inrättandet av E-Bacchus-registret (se skäl 8 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 314/2012 av den 12 april 2012 om ändring av förordningarna (EG) nr 555/2008 och (EG) nr 436/2009 vad gäller följedokument för transport av vinprodukter och vad gäller de register som ska föras inom vinsektorn (EUT L 103, 2012, s. 21)).

9 De bestämmelser som fördes in i förordning nr 1234/2007 införlivades i allt väsentligt med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av förordningarna (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (EUT L 347, 2013, s. 671), vilken av tidsmässiga skäl inte har någon relevans för avgörandet av förevarande mål.

10 Enligt Duca di Salaparuta SpA var det nationella varumärket giltigt fram till 2009 och EU-varumärket kommer, som det ser ut nu, att vara giltigt fram till den 7 september 2029 (punkt 4 i dess skriftliga yttrande).

11 Decreto – Riconoscimento della denominazione di origine controllata dei vini ”Salaparuta” e approvazione del relativo disciplinare di produzione (Erkännande av den skyddade ursprungsbeteckningen för ”Salaparuta”-viner och godkännande av motsvarande specifikationer) av den 8 februari 2006 (GURI nr 42 av den 20 februari 2006, s. 34) (nedan kallat dekretet av den 8 februari 2006).

12 EUT C 187, 2009, s. 1.

13 Den skyddade ursprungsbeteckningen Salaparuta PDO-IT-A0795 registrerades i den elektroniska databasen ”E-Bacchus” och är förtecknad som sådan i den elektroniska databasen ”eAmbrosia”, med registreringsdatum den 8 augusti 2009 (https://ec.europa.eu/agriculture/eambrosia/geographical-indications-register/).

14 Punkterna 27 och 28 i den italienska regeringens skriftliga yttrande.

15 Dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 59) och dom av den 12 februari 2008, Kempter ( C‑2/06, EU:C:2008:78, punkt 42).

16 Se punkt 18 sista stycket, punkt 20 tredje strecksatsen första och andra styckena samt punkt 22 i dess skriftliga yttrande.

17 I artiklarna 55 och 57 i förordning (EG) nr 1493/1999 anges de nödvändiga och kompletterande faktorer som de (nationella) bestämmelserna om framställning av kvalitetsviner fso ska grundas på.

18 Detsamma gäller om en medlemsstat har godkänt att namnet på en kommun eller en del av en kommun får användas.

19 ”[U]nder förutsättning att märkesnamnet registrerades minst 25 år före producentmedlemsstatens officiella erkännande av ifrågavarande geografiska namn, i enlighet med gemenskapens relevanta bestämmelser för kvalitetsviner fso och att märkesnamnet faktiskt har använts utan uppehåll.”

20 Se EUT C 187, 2009, s. 1.

21 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang, som ett uttryck för iakttagandet av rättssäkerhetsprincipen, hänvisat till dom av den 22 december 2010, Bavaria ( C‑120/08, EU:C:2010:798), som även den avsåg en konflikt mellan en geografisk beteckning och ett äldre varumärke. I punkt 40 i den domen slog EU-domstolen fast följande: ”Rättssäkerhetsprincipen utgör hinder för att fastställa att en gemenskapsrättsakt skall tillämpas från en tidigare tidpunkt än den tidpunkt då den offentliggörs. Det kan dock i undantagsfall förhålla sig på annat sätt, när det eftersträvade målet kräver detta och de berörda parternas berättigade förväntningar vederbörligen respekteras. I detta avseende skall de gemenskapsrättsliga materiella bestämmelserna, för att garantera att rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar iakttas, tolkas så, att situationer som har uppkommit innan de trädde i kraft endast i den mån det tydligt följer av deras ordalydelse, ändamål eller systematik att de skall ha en sådan verkan.”

22 En liknande formulering användes i rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT L 208, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 153), i vilken det i artikel 14.3 föreskrevs att ”[e]n ursprungsbeteckning eller en geografisk beteckning … inte [skall] registreras när detta med hänsyn till ett varumärkes anseende och renommé och den tid som det har använts är ägnat att vilseleda konsumenten om produktens rätta identitet”. I artikel 1.1 andra stycket i samma förordning föreskrevs emellertid att ”[d]enna förordning skall dock inte tillämpas på vinprodukter och spritdrycker”.

23 Artikel 51.1 i förordning (EG) nr 479/2008 (som i allt väsentligt motsvarar artikel 118s i förordning (EG) nr 1234/2007): ”De vinbeteckningar som är skyddade enligt artiklarna 51 och 54 i förordning (EG) nr 1493/1999 och artikel 28 i förordning (EG) nr 753/2002, ska automatiskt vara skyddade enligt den här förordningen. Kommissionen ska föra in dem i det register som avses i artikel 46 i den här förordningen.”

24 Dom av den 13 februari 2014, Ungern/kommissionen ( C‑31/13 P, EU:C:2014:70, punkt 58): ”[D]et övergångssystem som föreskrivs i artikel 118s i förordning nr 1234/2007 har införts i syfte att av rättssäkerhetsskäl behålla skyddet för de vinbeteckningar som redan före den 1 augusti 2009 var skyddade genom nationell rätt, och således på unionsnivå enligt förordning nr 1493/1999. Ordalydelsen av artikel 118s.1 i förordning nr 1234/2007 bekräftar detta syfte genom att föreskriva att vinbeteckningarna automatiskt ska vara skyddade enligt den förordningen …”.

25 Särskilt artikel 14 i förordning nr 2081/92, artiklarna 43 och 44 i förordning nr 479/2008 och artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel (EGT L 109, 2000, s. 29). Det sistnämnda direktivet upphävdes från och med den 13 december 2014 genom artikel 53 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av kommissionens direktiv 87/250/EEG, rådets direktiv 90/496/EEG, kommissionens direktiv 1999/10/EG, kommissionens direktiv 2000/13/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG. kommissionens direktiv 2002/67/EG och 2008/5/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 608/2004 (EUT L 304, 2011, s. 18).

26 Punkt 13 i beslutet att begära förhandsavgörande: Hänvisningar görs till artikel 22 i Trips-avtalet, artikel 10a i Pariskonventionen och artikel 3bis i Madridöverenskommelsen. De återges i punkterna 6, 7 och 8 i detta förslag till avgörande.

27 Punkt 29 i dess skriftliga yttrande. Duca di Salaparuta SpA har åberopat denna bestämmelse i såväl de lägre instanserna som högsta instans. Även den portugisiska regeringen hänvisar till den i sitt skriftliga yttrande (punkterna 28 och 30). Den italienska regeringen beaktar den också, men menar att det i det här fallet per definition inte kan vara fråga om en felaktighet i den mening som avses i artikeln (punkt 46 i dess skriftliga yttrande).

28 En granskning av de åberopade bestämmelserna i Pariskonventionen, Madridöverenskommelsen och Trips-avtalet visar att de i allt väsentligt och i tillämpliga delar överensstämmer med det förbud mot felaktighet eller vilseledande som föreskrivs i artikel 48 i förordning nr 1493/1999.

29 Duca di Salaparuta SpA har i punkt 8 i sitt skriftliga yttrande angett att varumärket ”Salaparuta” ”inte har något att göra med kommunen Salaparuta i provinsen Trapani, eftersom de druvor som används aldrig har kommit från detta område och företaget har sitt säte i en annan del av Sicilien”.

30 Enligt den italienska regeringen är den fråga som paradoxalt nog skulle kunna uppstå huruvida ett varumärke (även om det är äldre) som innehåller en geografisk beteckning, vilket är fallet i förevarande mål, är giltigt. Den påpekar emellertid att denna fråga inte har uppkommit i det nationella målet, vilket bekräftar att klagandens (Duca di Salaparuta SpA) ståndpunkt inte kan godtas (punkt 46 i dess skriftliga yttrande). Den portugisiska regeringen varnar för sin del för risken för att ett varumärke otillbörligt ska ”monopolisera” användningen av geografiska namn (punkt 35 i dess skriftliga yttrande).

31 Punkt 40 i detta förslag till avgörande.

32 Punkterna 43 och 44 i dess skriftliga yttrande.

33 Sidan 25 i dom nr 1384/2021 från Tribunale di Milano (Domstolen i Milano).

34 Duca di Salaparuta SpA har i sitt skriftliga yttrande (punkt 6) angett att denna fråga diskuterades i det nationella förfarandet för erkännande av den registrerade ursprungsbeteckningen ”Salaparuta”. Till följd av dess kritik rådde det dessutom oenighet i den nationella vetenskapliga kommittén beträffande risken för förväxling med varumärket med samma namn.

35 Punkterna 20 och 35 i dess skriftliga yttrande.

36 Beslut av Corte suprema di cassazione, Sezioni Unite Civili (Högsta domstolen, tvistemålsavdelningarnas plenum) den 13 september 2017, nr 21191, punkt 2.

37 Ibidem, punkt 8.1.