Domstolens dom (stora avdelningen) den 8 september 2026
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 8 september 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Jordbruk – Gemensam jordbrukspolitik – System för direktstöd – Förordning (EG) nr 1782/2003 – Artikel 20.1 – System för identifiering av jordbruksskiften – Administrations- och kontrollförfarandenas effektivitet – Förordning (EG) nr 796/2004 – Artikel 68 – Jordbrukarens skyldighet att deklarera arealer och identifiera det använda skiftet och dess gränser på ett korrekt sätt – Minskning av och uteslutning från stöd vid för hög deklaration – Undantag – Begreppet ’sakligt riktiga uppgifter’ – Statens ansvar för skador som vållats enskilda genom en överträdelse av unionsrätten – Överträdelse som kan tillskrivas en nationell domstol som dömer i sista instans – Det finns inte någon bestämmelse som syftar till att ge rättigheter till enskilda ”
I mål C‑163/24,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) genom beslut av den 21 december 2023, som inkom till domstolen den 1 mars 2024, i målet
BX
mot
Statul Român – Ministerul Finanţelor Publice,
Curtea de Apel Bucureşti,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena F. Biltgen, K. Jürimäe, M.L. Arastey Sahún, J. Passer och F. Schalin samt domarna S. Rodin, E. Regan, D. Gratsias, M. Gavalec (referent), Z. Csehi, S. Gervasoni, N. Fenger och R. Frendo,
generaladvokat: A. Rantos,
justitiesekreterare: handläggaren R. Şereş,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 20 maj 2025,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– BX, företrädd av sig själv och av advokaten I. Kis,
– Rumäniens regering, genom E. Gane, L. Ghiță och L. Lițu, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom A.C. Becker och L. Radu Bouyon, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 2 oktober 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 20.1 i rådets förordning (EG) nr 1782/2003 av den 29 september 2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2019/93, (EG) nr 1452/2001, (EG) nr 1453/2001, (EG) nr 1454/2001, (EG) nr 1868/94, (EG) nr 1251/1999, (EG) nr 1254/1999, (EG) nr 1673/2000, (EEG) nr 2358/71 och (EG) nr 2529/2001 (EUT L 270, 2003, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1009/2008 av den 9 oktober 2008 (EUT L 276, 2008, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1782/2003) och tolkningen av artikel 68.1 i kommissionens förordning (EG) nr 796/2004 av den 21 april 2004 om närmare föreskrifter för tillämpningen av de tvärvillkor, den modulering och det integrerade administrations- och kontrollsystem som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 1782/2003 av den 29 september 2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare (EUT L 141, 2004, s. 18), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 381/2007 av den 4 april 2007 (EUT L 95, 2007, s. 8) (nedan kallad förordning nr 796/2004).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan BX, som är jordbrukare, och å andra sidan Statul Român – Ministerul Finanţelor Publice (Rumänska staten, företrädd av finansministeriet) och Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien). Målet rör en talan om skadeståndsansvar för denna medlemsstat på grund av att nämnda domstol har åsidosatt artikel 20.1 i förordning nr 1782/2003 och artikel 68 i förordning nr 796/2004 samt på grund av att nämnda domstol inte har uppfyllt sin skyldighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen enligt artikel 267 tredje stycket FEUF.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
EUF-fördraget
3 I artikel 267 FEUF anges följande:
”Europeiska unionens domstol ska vara behörig att meddela förhandsavgöranden angående
a) tolkningen av fördragen,
b) giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutas av unionens institutioner, organ eller byråer.
När en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat får den domstolen, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att domstolen meddelar ett förhandsavgörande.
När en sådan fråga uppkommer i ett ärende vid en domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, ska den nationella domstolen föra frågan vidare till domstolen.
…”
Förordning nr 1782/2003
4 I skälen 11 och 13–16 i förordning nr 1782/2003, som var tillämplig i det nationella målet, angavs följande:
”(11) För att göra administrations- och kontrollmekanismerna mer effektiva och användbara är det nödvändigt att anpassa det system som upprättas genom rådets förordning (EEG) nr 3508/92 av den 27 november 1992 om ett integrerat system för administration och kontroll av vissa stödsystem inom gemenskapen [(EGT L 355, 1992, s. 1)] …
…
(13) De olika delarna i det integrerade systemet [för administration och kontroll] syftar till att ge en mer effektiv administration och kontroll. …
(14) Mot bakgrund av systemets komplexitet och det stora antalet stödansökningar som skall behandlas, är det av största vikt att lämpliga tekniska resurser och administrations- och kontrollmetoder används. Följaktligen bör det integrerade systemet i varje medlemsstat omfatta en databas, ett identifieringssystem för jordbruksskiften, stödansökningar från jordbrukare, ett samordnat kontrollsystem samt, inom systemet med samlat gårdsstöd, ett system för att identifiera och registrera stödrättigheter.
(15) För att de uppgifter som samlas in skall kunna behandlas och användas för att kontrollera stödansökningar, är det nödvändigt att upprätta avancerade databaser som i synnerhet gör det möjligt att samköra uppgifterna.
(16) Det är mycket viktigt att kunna identifiera jordbruksskiften för att få en riktig tillämpning av system som är kopplade till areal. Erfarenheten har visat att de befintliga metoderna har vissa brister. Det bör därför beslutas att införa ett identifieringssystem som vid behov kan stödjas genom fjärranalys.”
5 Artiklarna 13–16 i denna förordning rörde ett system för rådgivning angående markskötsel och jordbruksdrift, kallat jordbruksrådgivning.
6 I artikel 17 första stycket i förordningen, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrevs följande:
”Varje medlemsstat skall inrätta ett integrerat administrations- och kontrollsystem, nedan kallat ’det integrerade systemet’.”
7 Artikel 18 i samma förordning hade rubriken ”Det integrerade systemets beståndsdelar”. I punkt 1 b i den artikeln föreskrevs följande:
”Det integrerade systemet skall omfatta
…
b) ett identifieringssystem för jordbruksskiften”.
8 Artikel 19 i förordning nr 1782/2003 hade rubriken ”Databas”. I punkt 1 i artikeln föreskrevs följande:
”I databasen skall för varje jordbruksföretag registreras de uppgifter som erhålls från stödansökningarna.
Denna databas skall framför allt göra det möjligt att direkt och omedelbart, via medlemsstatens behöriga myndighet, få tillgång till uppgifter för kalenderåren och/eller regleringsåren från och med år 2000, samt från och med den 1 maj 1998 när det gäller stöd som beviljas i enlighet med avdelning IV kapitel 10b.”
9 Artikel 20 i denna förordning hade rubriken ”Identifieringssystem för jordbruksskiften”. I punkt 1 i artikeln föreskrevs följande:
”Identifieringssystemet för jordbruksskiften skall upprättas på grundval av kartor, dokument ur fastighetsregister eller annat kartografiskt referensmaterial. Datoriserade geografiska informationssystem skall användas, helst inklusive ortofoto från flyg- eller satellitfoto, med en enhetlig standard som garanterar en noggrannhet som åtminstone är likvärdig med kartor i skala 1:10 000.”
10 Artikel 21 i förordningen, med rubriken ”System för identifiering och registrering av stödrättigheter”, hade följande lydelse:
”1. Systemet för identifiering och registrering av stödrättigheter skall utformas på ett sådant sätt att det är möjligt att kontrollera stödrättigheter och samköra uppgifter med stödansökningar och identifieringssystemet för jordbruksskiften.
2. Detta system skall göra det möjligt att direkt och omedelbart, via medlemsstatens behöriga myndighet, få tillgång till uppgifter för åtminstone de tre närmast föregående kalenderåren och/eller regleringsåren.”
11 Artikel 22 i förordningen, med rubriken ”Ansökan om stöd”, hade följande lydelse:
”1. Varje år skall jordbrukaren lämna in en ansökan om direktstöd som omfattas av det integrerade systemet och, i tillämpliga fall, lämna uppgifter om
– alla jordbruksskiften inom jordbruksföretaget,
– …
2. En medlemsstat får besluta att stödansökan endast behöver innehålla ändringar i förhållande till den stödansökan som lämnades in föregående år. Medlemsstaterna skall distribuera förtryckta formulär som grundas på de arealer som fastställts föregående år, och de skall tillhandahålla grafiskt material som anger läget för dessa arealer samt, i tillämpliga fall, olivträdens läge.
…”
12 Artikel 23 i förordning nr 1782/2003 hade rubriken ”Kontroll av villkor för stödberättigande”. I punkt 1 i den artikeln föreskrevs följande:
”Medlemsstaterna skall utföra administrativa kontroller av stödansökningarna inbegripet en kontroll av stödberättigande areal och motsvarande stödrättigheter.”
Förordning nr 796/2004
13 I skälen 13 och 55 i förordning nr 796/2004, som är tillämplig i det nationella målet, angavs följande:
”(13) För att kontrollerna skall bli effektiva bör varje form av arealanvändning och motsvarande stödsystem deklareras samtidigt. Det bör därför föreskrivas att det bara får lämnas in en samlad stödansökan innehållande samtliga ansökningar om stöd som på något sätt rör arealen i fråga.
…
(55) För att man effektivt skall kunna skydda gemenskapens finansiella intressen, bör det antas lämpliga bestämmelser för bekämpning av oegentligheter och bedrägeri. Särskilda bestämmelser bör antas för oegentligheter i samband med de olika stödsystemens stödkriterier.”
14 Artikel 2 i förordningen hade rubriken ”Definitioner”. I punkt 22 i den artikeln angavs följande:
”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
…
22) fastställd areal : den areal för vilken alla villkor som fastställs i bestämmelserna om beviljande av stödet är uppfyllda – i systemet med samlat gårdsstöd anses en deklarerad areal vara fastställd endast om den åtföljs av ett motsvarande antal stödrättigheter.”
15 Artikel 12 i nämnda förordning hade rubriken ”Innehåll i den samlade ansökan”. I punkt 1 d i den artikeln föreskrevs följande:
”Den samlade ansökan skall innehålla alla nödvändiga uppgifter för att fastställa stödberättigandet, särskilt
…
d) uppgifter som gör det möjligt att identifiera jordbruksföretagets samtliga jordbruksskiften, deras areal uttryckt i hektar med två decimaler, läge samt, i tillämpliga fall, användning och huruvida de är konstbevattnade”.
16 Artikel 15 i förordning nr 796/2004 hade rubriken ”Ändringar av den samlade ansökan”. I punkt 3 i den artikeln föreskrevs följande:
”Om den behöriga myndigheten redan har informerat jordbrukaren om oegentligheter i den samlade ansökan eller om den har informerat jordbrukaren om sin avsikt att genomföra en kontroll på plats och om oegentligheter uppdagas vid kontrollen, får inga ändringar i enlighet med punkt 1 tillåtas när det gäller de jordbruksskiften som berörs av oegentligheterna.”
17 Artikel 22 i förordning nr 796/2004, med rubriken ”Återkallelse av stödansökningar”, hade följande lydelse:
”1. En stödansökan får när som helst återkallas skriftligt helt eller delvis.
…
Om den behöriga myndigheten redan har informerat jordbrukaren om oegentligheter i stödansökan eller om den har underrättat jordbrukaren om sin avsikt att genomföra en kontroll på plats och om oegentligheter uppdagas vid kontrollen, får återkallelse dock inte tillåtas av de delar av stödansökan som berörs av oegentligheterna.
2. En återkallelse enligt punkt 1 skall försätta den sökande i samma situation som han befann sig i innan han lämnade in den berörda stödansökan eller en del av denna.”
18 Artikel 24.1 c i nämnda förordning hade rubriken ”Dubbelkontroller”. I punkt 1 c i den artikeln föreskrevs följande:
”De administrativa kontroller som avses i artikel 23 i [förordning nr 1782/2003] skall göra det möjligt att med elektroniska hjälpmedel automatiskt söka efter oegentligheter, även genom dubbelkontroller
…
c) av de jordbruksskiften som deklareras i den samlade ansökan och de referensskiften som ingår i identifieringssystemet för jordbruksskiften, för att verifiera att arealerna är stödberättigande,
…”
19 Artikel 51 i nämnda förordning hade rubriken ”Minskning och uteslutning vid för hög deklaration”. I punkt 1 i denna artikel föreskrevs i huvudsak att om skillnaden mellan den deklarerade arealen och den areal som fastställts enligt samma förordning utgjorde mer än 20 procent av den fastställda arealen, skulle det inte beviljas något arealrelaterat stöd för den berörda odlingsgruppen.
20 Artikel 68 i förordningen hade rubriken ”Undantag från tillämpningen av minskning och uteslutning”. I punkt 1 i artikeln föreskrevs följande:
”Minskningar och uteslutningar enligt kapitel I skall inte tillämpas, om jordbrukaren har lämnat sakligt riktiga uppgifter eller om han på annat sätt kan visa att han inte har gjort något fel.”
Förordning nr 1973/2004
21 Kommissionens förordning (EG) nr 1973/2004 av den 29 oktober 2004 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1782/2003 när det gäller de stödsystem som avses i avdelning IV och IVa i den förordningen och användningen av uttagen mark för produktion av råvaror (EUT L 345, 2004, s. 1) innehöll en artikel 138, med rubriken ”Minskning och uteslutning i fråga om villkor för berättigande”. I punkt 1 första och andra styckena i den artikeln föreskrevs att om det vid en administrativ kontroll eller en kontroll på plats visade sig att den iakttagna skillnaden mellan de arealer som deklarerats och den areal som fastställts enligt punkt 22 i artikel 2 i förordning nr 796/2004 var mellan 3 procent och 30 procent av den fastställda arealen, skulle inget stöd beviljas för det aktuella året.
Rumänsk rätt
22 I artikel 7.1 b och c i Ordonanța de urgență a Guvernului nr. 125/2006 pentru aprobarea schemelor de plăți directe și plăți naționale directe complementare, care se acordă în agricultură începând cu anul 2007, și pentru modificarea articolului 2 din Legea nr. 36/1991 privind societățile agricole și alte forme de asociere în agricultură (brådskande regeringsbeslut nr 125/2006 om godkännande av direktstöd och kompletterande nationellt direktstöd, som beviljas på jordbruksområdet från och med år 2007, och om ändring av artikel 2 i lag nr 36/1991 om jordbruksföretag och andra associationsformer inom jordbruket) av den 21 december 2006 ( Monitorul Oficial al României , del I, nr 1043 av den 29 december 2006), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, angavs följande:
”För att stöd ska beviljas inom ramen för systemet för enhetlig arealersättning krävs att sökanden är registrerad i registret över jordbrukare som förvaltas av Agenția de Plăți și Intervenție pentru Agricultură (Myndigheten för stöd och tillsyn inom jordbrukssektorn, Rumänien) [(nedan kallad APIA)], att ansökan om stöd lämnas in inom föreskriven tid och att följande allmänna villkor är uppfyllda:
…
b) Alla jordbruksskiften ska deklareras.
c) Sanningsenliga, fullständiga och helt och hållet giltiga uppgifter ska, vid äventyr av straffrättsliga påföljder, inges i formuläret för ansökan om arealbaserat direktstöd och i bifogade handlingar, inbegripet förteckningen över arealer.
…”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
23 Den 14 maj 2007 lämnade BX, en rumänsk jordbrukare, in en ansökan för år 2007 till Agenția de Plăți și Intervenție pentru Agricultură – Centrul Județean Argeș (Myndigheten för stöd och tillsyn inom jordbrukssektorn – regionala kontoret i Argeș, Rumänien) (nedan kallat APIA Argeș) i enlighet med systemet för enhetlig arealersättning och systemet för mindre gynnade jordbruksområden. I ansökan uppgav han en sammanlagd jordbruksareal på 264,71 hektar (ha) som bestod av flera skiften och av vilken 129,09 ha var belägen i orten Rucăr. BX hade beräknat och identifierat respektive arealer med hjälp av kartor som tillhandahållits av APIA Argeș.
24 APIA Argeș konstaterade vid en administrativ kontroll att även andra personer hade ansökt om enhetlig arealersättning för vissa av de arealer som avsågs med BX ansökan. Myndigheten begärde därefter förklaringar från BX och övriga berörda personer. Efter att ha fastställt vilka arealer som användes av respektive jordbrukare angav BX och dessa personer den 28 november 2007 att BX endast använde 45 ha av de 129,09 ha i Rucăr som avsågs med hans ansökan.
25 Samma dag gav BX in formulär M.1.1 ”Ändring av arealdeklaration” (nedan kallat formulär M.1.1) till APIA Argeș för att i enlighet med den ändrade arealstorleken korrigera den ansökan som han hade lämnat in den 14 maj 2007. BX gav även in en handskriven promemoria i vilken han förklarade att skillnaden mellan den ursprungliga deklarationen och den ändrade deklarationen berodde dels på en felaktig identifiering av gränserna för berget Găinațu Mic (Rumänien), på grund av att det saknades referenspunkter på APIA Argeș topografiska kartor, dels på skillnaden mellan den areal som angavs i arrendeavtalet för skiftena och summan av arealerna för de två fysiska block som detta berg bestod av.
26 Genom beslut av den 28 maj 2008 fann APIA Argeș att BX ursprungliga deklaration om en areal på 264,71 hektar översteg den faktiska arealen, som var 180,62 hektar, med 46,56 procent. APIA Argeș uteslöt med anledning därför BX stödansökan med tillämpning av artikel 138.1 i förordning nr 1973/2004.
27 BX överklagade beslutet till Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest, Rumänien) och yrkade att beslutet skulle upphävas och att APIA Argeș skulle förpliktas att betala ett belopp på 697 391 euro till honom som ersättning för den skada som han ansåg sig ha lidit på grund av det rättsstridiga avslaget på hans ansökan om stöd för år 2007. Han gjorde gällande att den för höga arealuppgiften i deklarationen, som lagts honom till last, berodde på APIA Argeș, som hade tillhandahållit honom topografiska kartor som inte var tillräckligt preciserade och som inte uppfyllde de krav som ställs i artikel 20 i förordning nr 1782/2003. Han förklarade sig kunna styrka detta genom handlingar, vittnesmål och en topografisk mätning. Eftersom sökanden inte hade gjort något fel, borde ingen minskning av eller uteslutning från stödet ha tillämpats enligt artikel 68.1 i förordning nr 796/2004.
28 Nämnda domstol ogillade överklagandet genom dom av den 20 januari 2011, vilken BX överklagade till Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest).
29 Genom beslut av den 2 april 2012 avslog nämnda domstol BX yrkande om att frågor om tolkningen av artikel 68 i förordning nr 796/2004 skulle hänskjutas till EU-domstolen. Som skäl för avslaget angavs att de omständigheter som BX hade anfört inte innebar att det var nödvändigt att begära ett förhandsavgörande enligt artikel 267 tredje stycket FEUF.
30 Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest) ogillade därefter, som sista instans, BX överklagande genom dom av den 9 april 2012. Den ansåg nämligen att beslutet av den 28 maj 2008 var korrekt enligt artikel 138.1 i förordning nr 1973/2004, eftersom BX hade deklarerat en för hög använd areal, vilket han hade medgett genom att ge in formuläret M.1.1.
31 Nämnda domstol fann i detta sammanhang för det första att det ankom på den som använder ett skifte att ange dess verkliga areal i stödansökan, utan att förlita sig på den areal som anges i äganderättshandlingarna avseende skiftet. Den omständigheten att APIA Argeș kartor var oprecisa kunde således inte ursäkta BX för höga uppskattning av storleken av de arealer som han använde, bland annat med hänsyn till den skyldighet som föreskrivs i artikel 7.1 c i brådskande regeringsdekret nr 125/2006 att vid äventyr av straffrättsliga påföljder lämna sanningsenliga, fullständiga och helt och hållet giltiga uppgifter i formuläret för ansökan om direkt arealstöd.
32 Domstolen ansåg för det andra att den för höga deklarationen, med hänsyn till att såväl den ursprungliga deklarationen som deklarationen i formulär M.1.1. om ändring av arealen grundades på samma kartor från APIA Argeș, inte kunde ursäktas på grund av eventuella felaktigheter i dessa kartor. Felaktigheterna i dessa kartor kunde under alla omständigheter inte ursäkta en för hög deklaration av arealen med 46,56 procent.
33 För det tredje ansågs inlämnandet av formulär M.1.1 utgöra en begäran om delvis återkallelse av stödansökan med avseende på en viss areal, på vilken artikel 22 i förordning nr 796/2004 var tillämplig. Eftersom BX hade lämnat in sin begäran om återkallelse efter att ha mottagit APIA Argeș begäran om förklaringar kunde han emellertid enligt artikel 15.3 i denna förordning inte längre undgå att drabbas av de sanktioner som föreskrevs i artikel 51 i nämnda förordning.
34 Domstolen fann för det fjärde att BX situation inte heller omfattades av de fall som avses i artikel 68.1 i samma förordning. BX hade nämligen ursprungligen deklarerat en sammanlagd areal på 264,71 ha, innan han begärde återkallelse av ansökan med avseende på en areal på 84,09 ha utan att situationen på plats hade förändrats. BX hade således inte lämnat sakligt riktiga uppgifter.
35 Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest) fann för det femte att det inte var nödvändigt att höra några vittnen. Den ansåg nämligen att ogillandet av skadeståndsyrkandet inte berodde på att BX inte hade lyckats att bevisa den ekonomiska skadan, utan på att yrkandet om upphävande av beslutet av den 28 maj 2008 hade ogillats. Det ansågs inte heller nödvändigt att göra en topografisk mätning, eftersom Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest) hade konstaterat att en för hög areal hade deklarerats, vilket framgick av den återkallelse som BX hade gjort.
36 BX försökte använda sig av extraordinära rättsmedel för att angripa Curtea de Apel Bucureștis (Appellationsdomstolens i Bukarest) beslut av den 9 april 2012, men hans ansökningar härom avvisades av samma domstol.
37 Den 8 april 2013 väckte BX talan vid Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest) och yrkade att denna skulle fastställa att rumänska staten var skadeståndsansvarig för den ekonomiska och ideella skada som orsakats av Curtea de Apel Bucureștis (Appellationsdomstolens i Bukarest) åsidosättande av unionsrätten genom dess beslut av den 9 april 2012. Enligt BX hade nämligen den sistnämnda domstolen dels underlåtit att tillämpa artikel 20 i förordning nr 1782/2003 och artikel 68 i förordning nr 796/2004, dels åsidosatt artikel 267 tredje stycket FEUF genom att inte motivera sitt beslut att inte begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
38 Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest) ogillade BX talan genom dom av den 1 juli 2016.
39 Den ansåg bland annat att artikel 68 i förordning nr 796/2004, i motsats till artikel 20.1 i förordning nr 1782/2003, gav rättigheter till enskilda. Den ansåg vidare att Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest) hade åsidosatt denna bestämmelse på följande sätt. För det första hade den inte utrett innebörden av begreppet ”sakligt riktiga uppgifter” i bestämmelsen. För det andra hade den grundat sin slutsats, att nämnda bestämmelse inte var tillämplig på BX, enbart på de handlingar som låg till grund för APIA Argeș beslut och hade således bortsett från de andra handlingar som hade getts in av BX. För det tredje hade den inte gett honom möjlighet att, med hjälp av varjehanda bevismedel, styrka att han inte hade deklarerat en för hög areal.
40 Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest) fann emellertid, på grundval av de kriterier som anges i punkterna 55 och 56 i domen av den 30 september 2003, Köbler (C‑224/01, EU:C:2003:513), att den överträdelse av unionsrätten som Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest) hade gjort sig skyldig till inte kunde anses vara en uppenbar överträdelse.
41 Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest) påpekade bland annat, för det första, att innebörden av artikel 68 i förordning nr 796/2004 var klar, såtillvida som den reglerar jordbrukarens rätt att i de två situationer som anges i artikeln undslippa att påföras en sanktion bestående i en minskning av eller ett uteslutande från stödet.
42 För det andra ansåg den att överträdelsen av unionsrätten inte kunde anses vara uppenbar endast på grund av att Europeiska kommissionen vid flera tillfällen, bland annat i samband med en undersökning avseende bristerna i det system för identifiering av jordbruksskiften med hjälp av ett datoriserat geografiskt informationssystem, hade påstått att den rumänska lagstiftningen inte säkerställde att de administrativa korskontrollerna var effektiva.
43 För det tredje var Curtea de Apel Bucureștis (Appellationsdomstolens i Bukarest) överträdelse av unionsrätten inte avsiktlig och oursäktlig. Appellationsdomstolen i Bukarest hade nämligen angett skälen till sin bedömning att det inte var nödvändigt att tillåta den ytterligare bevisning som BX hade begärt skulle tas upp och att artikel 68 inte var tillämplig i det nationella målet.
44 Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest) angav slutligen, för det fjärde, att en överträdelse av artikel 267 tredje stycket FEUF inte i sig kan ge upphov till skadeståndsansvar för staten, eftersom denna bestämmelse inte ger enskilda några rättigheter.
45 BX överklagade denna dom till Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest), som är den domstol som har hänskjutit frågorna i målet. Den sistnämnda domstolen anser att det i målet är nödvändigt att fråga EU-domstolen om, för det första, huruvida artikel 20.1 i förordning nr 1782/2003 ger rättigheter till enskilda, för det andra, huruvida begreppet ”sakligt riktiga uppgifter” i artikel 68.1 i förordning nr 796/2004 omfattar såväl jordbrukarens korrekta deklaration av arealerna som en korrekt identifiering av det använda skiftet, det vill säga dess gränser, och, för det tredje, huruvida, med beaktande av omständigheterna i det nationella målet det förhållandet att den inte har ställt en fråga om tolkningen av denna bestämmelse till EU-domstolen utgör en uppenbar överträdelse av unionsrätten som kan medföra skadeståndsansvar för rumänska staten.
46 Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest) på eget initiativ att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Utgör artikel 20.1 i [förordning nr 1782/2003] en unionsrättslig bestämmelse som ger konkreta rättigheter till enskilda och vars åsidosättande kan föranleda skadeståndsansvar för staten med anledning av ett avgörande meddelat av en nationell domstol i sista instans?
2) Ska begreppet ’sakligt riktiga uppgifter’ i artikel 68.1 i [förordning nr 796/2004] tolkas så, att det innefattar både en korrekt arealdeklaration från jordbrukarens sida och en korrekt identifiering av det använda skiftet och dess gränser?
3) Utgör det förhållandet att den nationella domstolen i sista instans underlåtit att begära förhandsavgörande av EU-domstolen om tolkningen av artikel 68 i förordning nr 796/2004, mot bakgrund av omständigheterna i målet, en sådan uppenbar och tillräckligt allvarlig överträdelse som kan medföra att staten blir skadeståndsskyldig för den skada som nämnda nationella domstols avgörande påstås ha orsakat?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
47 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 20.1 i förordning nr 1782/2003 ska tolkas så, att den utgör en unionsrättslig bestämmelse som har till syfte att ge rättigheter till enskilda och vars åsidosättande med framgång kan åberopas till stöd för en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för en medlemsstat.
48 Det ska inledningsvis erinras om att principen om statens ansvar för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas staten utgör en väsentlig del av systemet i de fördrag som unionen grundar sig på (dom av den 19 november 1991, Francovich m.fl., C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428, punkt 35). Denna princip gäller i samtliga fall då en medlemsstat överträder unionsrätten, oavsett vilken myndighet som har gjort sig skyldig till överträdelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame, C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkterna 31 och 32, och dom av den 22 december 2022, Ministre de la Transition écologique och Premier ministre (Statens ansvar för luftförorening), C‑61/21, EU:C:2022:1015, punkt 43). Denna princip är även tillämplig när överträdelsen i fråga beror på ett avgörande av en domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning (nedan kallad en nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel) (dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 50, och dom av den 28 juli 2016, Tomášová, C‑168/15, EU:C:2016:602, punkt 20).
49 EU-domstolen har, vad gäller de villkor som ska vara uppfyllda för att sådant skadeståndsansvar ska uppkomma, vid upprepade tillfällen slagit fast att enskilda som lidit skada har rätt till skadestånd när tre villkor är uppfyllda, nämligen att syftet med den unionsbestämmelse som har överträtts är att ge rättigheter till enskilda, att överträdelsen av denna bestämmelse är tillräckligt klar och att det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den skada som de enskilda har lidit (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame, C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 51, dom av den 22 december 2022, Ministre de la Transition écologique och Premier ministre (Statens ansvar för luftförorening), C‑61/21, EU:C:2022:1015, punkt 44, och dom av den 18 december 2025, Hamoudi/Frontex, C‑136/24 P, EU:C:2025:977, punkt 68).
50 Det är både nödvändigt och tillräckligt att dessa tre villkor är uppfyllda för att skadeståndsansvar ska uppkomma för en medlemsstat på grund av en överträdelse av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame, C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 66, och dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 57).
51 Unionsrätten utgör följaktligen hinder för att det i nationell rätt uppställs ytterligare eller strängare villkor än de som nämns i punkt 49 ovan. Unionsrätten utesluter däremot inte att skadeståndsansvar kan uppkomma för staten på villkor som är mindre restriktiva enligt nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame, C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 66, dom av den 13 mars 2007, Test Claimants in the Thin Cap Group Litigation, C‑524/04, EU:C:2007:161, punkt 115, och dom av den 25 november 2010, Fuß, C‑429/09, EU:C:2010:717, punkterna 65 och 66).
52 Vad särskilt gäller en medlemsstats ansvar för skada som orsakats av ett avgörande som strider mot en bestämmelse i unionsrätten och som meddelats av en nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel, framgår det av domstolens praxis att samma tre villkor som nämnts i punkt 49 ovan är tillämpliga även i detta fall (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 52, och dom av den 28 juli 2016, Tomášová, C‑168/15, EU:C:2016:602, punkt 23).
53 Eftersom den första tolkningsfrågan specifikt avser det första villkor som ska vara uppfyllt för att skadeståndsansvar ska uppkomma för en medlemsstat på grund av en överträdelse av unionsrätten, ska det erinras om att endast en överträdelse av en bestämmelse i unionsrätten som har till syfte att ge rättigheter till enskilda kan medföra skadeståndsansvar för staten. Sådana rättigheter kan uppkomma inte enbart genom att de uttryckligen tillerkänns genom bestämmelser i unionsrätten, utan kan även uppstå på grund av väl definierade skyldigheter att agera eller att underlåta att agera som genom unionsbestämmelser åläggs enskilda, medlemsstaterna eller unionens institutioner. En medlemsstats åsidosättande av sådana skyldigheter kan nämligen påverka den rättsliga situation som dessa bestämmelser är avsedda att skapa för berörda enskilda genom att hindra dem från att utöva de rättigheter som de underförstått tillerkänns enligt de aktuella unionsbestämmelserna och som de förutsätts kunna åberopa vid nationella domstolar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, Ministre de la Transition écologique och Premier ministre (Statens ansvar för luftförorening), C‑61/21, EU:C:2022:1015, punkterna 45–47).
54 När en unionsbestämmelse däremot endast eftersträvar ett allmänt mål avseende skydd av allmänintresset, kan den inte anses ha till syfte att ge rättigheter i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 49 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, Ministre de la Transition écologique och Premier ministre (Statens ansvar för luftförorening), C‑61/21, EU:C:2022:1015, punkterna 55 och 56).
55 Efter dessa preciseringar ska det påpekas att det i artikel 20.1 i förordning nr 1782/2003 föreskrivs att systemet för identifiering av jordbruksskiften ska upprättas på grundval av kartor, dokument ur fastighetsregister eller annat kartografiskt referensmaterial. Datoriserade geografiska informationssystem skall användas, helst inklusive ortofoto från flyg- eller satellitfoto, med en enhetlig standard som garanterar en noggrannhet som åtminstone är likvärdig med kartor i skala 1:10 000.
56 Av ordalydelsen i artikel 20.1 framgår tydligt att den har en institutionell dimension, på så sätt att denna bestämmelse uteslutande riktar sig till medlemsstaterna och preciserar hur dessa ska utforma systemet för identifiering av jordbruksskiften.
57 En kontextuell och teleologisk tolkning av artikel 20.1 bekräftar att den inte har till syfte att ge rättigheter till enskilda.
58 För det första framgår det av artikel 18.1 b i förordning nr 1782/2003 att systemet för identifiering av jordbruksskiften utgör en del av det integrerade system som medlemsstaterna var skyldiga att inrätta enligt artikel 17 i denna förordning.
59 I skälen 11 och 13 i nämnda förordning anges emellertid att det är nödvändigt att ändra det tidigare systemet, som hade upprättats genom förordning nr 3508/92, för att göra administrations- och kontrollmekanismerna mer effektiva och användbara. I skäl 14 i förordning nr 1782/2003 understryks särskilt att det, med hänsyn till systemets komplexitet och det stora antalet stödansökningar som ska behandlas, är av största vikt att lämpliga tekniska resurser och administrations- och kontrollmetoder används, varför varje medlemsstat måste inrätta ett system för identifiering av jordbruksskiften. I samma syfte understryks i skäl 15 i förordningen att det är nödvändigt att upprätta avancerade databaser, som i synnerhet gör samkörningar möjliga, för att de uppgifter som samlas in ska kunna behandlas och användas för att kontrollera stödansökningarna. Slutligen anges i skäl 16 i nämnda förordning att det är mycket viktigt att kunna identifiera jordbruksskiften för att få en riktig tillämpning av system som är kopplade till areal. Vidare anges att erfarenheten har visat att de befintliga metoderna har vissa brister, varför det bör fattas beslut om införande av ett identifieringssystem som vid behov kan stödjas genom fjärranalys.
60 De skäl i förordningen som nämns i föregående punkt bekräftar att de olika delarna av det integrerade systemet, däribland systemet för identifiering av jordbruksskiften, syftar till att effektivisera administrations- och kontrollförfarandena. Det är nämligen mycket viktigt att kunna identifiera jordbruksskiften för att få en riktig tillämpning av system som är kopplade till areal.
61 Såsom generaladvokaten har betonat i punkterna 70 och 71 i sitt förslag till avgörande innebär detta att systemet för identifiering av jordbruksskiften, såsom en beståndsdel i det integrerade systemet, inte kan bedömas självständigt, utan att hänsyn tas till de mer allmänna mål som eftersträvas med inrättandet av det integrerade systemet, nämligen dels att effektivisera administrations- och kontrollförfarandena, dels att skydda unionens finansiella intressen.
62 Dessa båda mål nämns även i skälen 13 och 55 i förordning nr 796/2004, vid sidan om målen avseende bekämpning av oegentligheter och bedrägerier.
63 Ur det sistnämnda perspektivet bidrar det system för identifiering av jordbruksskiften som regleras i artikel 20 i förordning nr 1782/2003 till att underlätta den administrativa kontroll av stödansökningar som medlemsstaterna ska göra enligt artikel 23.1 i förordning nr 1782/2003, vilken inbegriper en kontroll av stödberättigande arealer och motsvarande stödrättigheter. Såsom anges i artikel 24.1 c i förordning nr 796/2004 syftar dessa administrativa kontroller till att göra det möjligt att upptäcka oegentligheter, särskilt på automatisk väg och med elektroniska medel, inklusive medelst korskontroller av de jordbruksskiften som deklareras i den samlade ansökan och de referensskiften som ingår i identifieringssystemet för jordbruksskiften, för att verifiera att arealerna är stödberättigande.
64 Såsom kommissionen gjorde gällande vid förhandlingen syftar bestämmelsen i artikel 20.1 i förordning nr 1782/2003, där det föreskrivs vilken lägsta precision som de kartor som används i systemet för identifiering av jordbruksskiften ska ha, således inte till att skapa rättigheter för jordbrukare som ansöker om stöd, utan till att effektivisera kontrollerna genom att säkerställa att de behöriga nationella myndigheterna kan kontrollera att stödansökningarna uppfyller de krav som ställs i unionsrätten.
65 Härav följer att syftet med en effektiv administration och kontroll av direktstöd är att skydda unionens finansiella intressen. Detta innebär att användningen av kartor som inte har tillräcklig precision kan minska kontrollens effektivitet och därigenom medföra en risk för att medlemsstaterna inte upptäcker fall där det saknas grund för utbetalning av stödet.
66 För det andra finns det inget som tyder på att artikel 20.1 i förordning nr 1782/2003 skulle ha en dubbel karaktär, i den meningen att den, utöver dess institutionella dimension som består i att skydda unionens finansiella intressen, även har till syfte att ge rättigheter till enskilda.
67 I denna bestämmelse föreskrivs nämligen inte någon rätt för jordbrukare som ansöker om stöd att få tillgång till de uppgifter som finns i systemet för identifiering av jordbruksskiften.
68 I artiklarna 19.1 andra stycket och 21.2 i förordning nr 1782/2003 – som avser databasen respektive systemet för identifiering och registrering av stödrättigheter – föreskrivs visserligen att det ska vara möjligt att direkt och omedelbart, via medlemsstatens behöriga myndighet, få tillgång till uppgifter för kalenderåren och/eller regleringsåren från och med år 2000, samt uppgifter för åtminstone de tre närmast föregående kalenderåren och/eller regleringsåren.
69 Såsom den rumänska regeringen och kommissionen påpekat vid förhandlingen avser denna rätt att få tillgång till handlingar som innehas av den behöriga nationella myndigheten emellertid endast uppgifter som erhålls från stödansökningarna, vilket uttryckligen anges i artikel 19.1 första stycket i denna förordning. Denna rätt att få tillgång till uppgifter avser således inte själva uppgifterna i systemet för identifiering av jordbruksskiften.
70 Såsom kommissionen har gjort gällande vid förhandlingen lagras de kartografiska handlingar som nämns i artikel 20 i förordning nr 1782/2003 under alla omständigheter inte i den databas som föreskrivs i artikel 19 i denna förordning. Till skillnad från det system för jordbruksrådgivning som avses i artiklarna 13–16 i denna förordning är det integrerade systemet inte avsett att vara ett hjälp- och stödinstrument för jordbrukarna, utan, såsom namnet antyder, ett kontrollinstrument.
71 Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den första frågan besvaras enligt följande: Artikel 20.1 i förordning nr 1782/2003 ska tolkas så, att den inte utgör en unionsrättslig bestämmelse som har till syfte att ge rättigheter till enskilda och vars åsidosättande med framgång kan åberopas till stöd för en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för en medlemsstat.
Den andra frågan
72 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 68.1 i förordning nr 796/2004, jämförd med artikel 12 i samma förordning, ska tolkas så, att begreppet ”sakligt riktiga uppgifter” i artikel 68.1 avser såväl jordbrukarens korrekta deklaration av arealerna som dennes korrekta identifiering av det använda skiftet och dess gränser.
73 Enligt artikel 68.1 i förordning nr 796/2004 ska åtgärder för minskning av och uteslutning från stöd inte tillämpas om jordbrukaren har lämnat sakligt riktiga uppgifter eller om vederbörande på annat sätt kan visa att han eller hon inte har gjort något fel.
74 Artikel 12.1 d i denna förordning preciserar vad den samlade ansökan ska innehålla och klargör följaktligen innebörden av artikel 68.1. I den förstnämnda bestämmelsen föreskrivs att den samlade ansökan ska innehålla alla nödvändiga uppgifter för att fastställa stödberättigandet, särskilt uppgifter som gör det möjligt att identifiera jordbruksföretagets samtliga jordbruksskiften, deras areal uttryckt i hektar med två decimaler och deras läge.
75 Vid en sammantagen läsning av dessa båda bestämmelser framgår att begreppet ”sakligt riktiga uppgifter” i artikel 68.1 ska förstås så, att den avser såväl jordbrukarens korrekta deklaration av arealerna som dennes korrekta identifiering av det använda skiftet och dess gränser
76 Enligt artikel 68.1 i förordning nr 796/2004 kan emellertid en jordbrukare som har lämnat felaktiga uppgifter till den behöriga nationella myndigheten undgå en minskning av eller uteslutning från stöd om han eller hon visar att det fel som denna myndighet har upptäckt inte beror på honom eller henne.
77 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 86 i sitt förslag till avgörande framgår det i förevarande fall emellertid av beslutet om hänskjutande att BX i sina deklarationer har underlåtit att ange en faktisk omständighet som dock framstår som väsentlig, nämligen den korrekta arealen, trots att BX borde och kunde ha förutsett att vissa av de deklarerade arealerna användes av deras ägare eller av andra personer. Detta gäller särskilt som den för höga deklaration som är aktuell i det nationella målet avsåg en skillnad på mer än 80 ha. Denna skillnad kan inte rimligen ha undgått klaganden i det nationella målet, som i egenskap av jordbrukare som brukar jordbruksskiften är skyldig att förvalta dem inom ramen för sin yrkesverksamhet. Vad gäller de av BX åberopade felaktigheterna i de topografiska kartor som APIA Argeș hade tillhandahållit honom, framgår det av uppgifter som domstolen har tagit del av att både den ursprungliga deklarationen och deklarationen om ändring av arealen gjordes på grundval av samma kartor från APIA Argeș. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att göra de kontroller som är nödvändiga för att avgöra det nationella målet.
78 Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den andra frågan besvaras enligt följande: Artikel 68.1 i förordning nr 796/2004, jämförd med artikel 12 i samma förordning, ska tolkas så, att begreppet ”sakligt riktiga uppgifter” i artikel 68.1 avser såväl jordbrukarens korrekta deklaration av arealerna som dennes korrekta identifiering av det använda skiftet och dess gränser.
Den tredje frågan
79 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 267 tredje stycket FEUF ska tolkas så, att den omständigheten att en nationell domstol som dömer i sista instans inte – i samband med att tvisten i ett tidigare skede var anhängig vid den domstolen – har hänskjutit en fråga till EU-domstolen om tolkningen av artikel 68.1 i förordning nr 796/2004 utgör en överträdelse av unionsrätten som kan medföra skadeståndsansvar för rumänska staten.
80 I det i målet aktuella sammanhanget syftar denna fråga, enligt de förklaringar som BX lämnade vid förhandlingen med anledning av en fråga från domstolen, mer specifikt till att få klarhet i huruvida den hänskjutande domstolen, genom sitt beslut av den 2 april 2012, uppenbart har åsidosatt unionsrätten och därmed ådragit rumänska staten skadeståndsansvar, genom att inte begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende tolkningen av artikel 68.1 i förordning nr 796/2004 och genom att inte motivera sitt beslut att inte framställa en sådan begäran.
81 Såsom det har erinrats om i punkt 48 ovan är principen om statens ansvar för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas staten även tillämplig när överträdelsen i fråga beror på ett avgörande av en nationell domstol som dömer i sista instans. Domstolen har nämligen redan slagit fast att den dömande makten fyller en väsentlig funktion för att skydda de rättigheter som enskilda åtnjuter enligt unionsbestämmelserna och att en domstol som dömer i sista instans per definition utgör den sista instans vid vilken enskilda kan göra gällande de rättigheter som de åtnjuter enligt nämnda bestämmelser. Domstolen har mot bakgrund härav funnit att den fulla verkan av unionsbestämmelserna skulle äventyras och skyddet för dessa rättigheter försvagas om det var uteslutet att enskilda under vissa förutsättningar skulle kunna erhålla ersättning för skador som de vållats genom en överträdelse av unionsrätten som beror på ett avgörande av en nationell domstol som dömer i sista instans (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkterna 32–36 och 59, dom av den 13 juni 2006, Traghetti del Mediterraneo, C‑173/03, EU:C:2006:391, punkt 31, och dom av den 28 juli 2016, Tomášová, C‑168/15, EU:C:2016:602, punkt 20).
82 Vad särskilt gäller det andra villkoret för att skadeståndsansvar ska uppkomma för en medlemsstat på grund av en överträdelse av unionsrätten, det vill säga kravet på att det ska vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten, måste hänsyn tas till den dömande verksamhetens särdrag och de legitima kraven på rättssäkerhet. En medlemsstat kan därför ådra sig skadeståndsansvar på grund av en sådan överträdelse, som beror på ett avgörande av en nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel, endast i undantagsfall, då den nationella domstolen på ett uppenbart sätt har åsidosatt tillämpliga bestämmelser (dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 53).
83 Vid bedömningen av huruvida detta villkor är uppfyllt ska den nationella domstol som har att pröva en skadeståndstalan beakta samtliga omständigheter som kännetecknar den situation som den ska pröva, däribland särskilt hur klar och precis den överträdda bestämmelsen är, omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som i den åsidosatta bestämmelsen lämnas åt nationella myndigheter, överträdelsens eller den vållade skadans avsiktliga eller oavsiktliga karaktär, den ursäktliga eller oursäktliga karaktären av en eventuell rättsvillfarelse, den omständigheten att en av en unionsinstitution intagen ståndpunkt har kunnat bidra till att medlemsstaten underlåtit att vidta åtgärder eller till att den infört eller behållit bestämmelser eller en nationell praxis som strider mot unionsrätten och det förhållandet att den aktuella domstolen har underlåtit att fullgöra sin skyldighet att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 tredje stycket FEUF. En överträdelse av unionsrätten är under alla omständigheter tillräckligt klar då avgörandet i fråga uppenbart har fattats i strid med domstolens praxis på området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkterna 54–56, och dom av den 28 juli 2016, Tomášová, C‑168/15, EU:C:2016:602, punkterna 25 och 26).
84 Det ska emellertid preciseras att samtliga de kriterier som nämns i föregående punkt inte måste vara uppfyllda för att en medlemsstat ska kunna hållas ansvarig.
85 Betydelsen av att en nationell domstol, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel, har underlåtit att fullgöra sin skyldighet att begära förhandsavgörande varierar beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.
86 Även om åsidosättandet av denna skyldighet kan vara av betydelse för att slå fast att en sådan domstols överträdelse av unionsrätten är uppenbar, är denna omständighet inte i sig tillräcklig för att konstatera att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en unionsbestämmelse som har till syfte att ge rättigheter till enskilda och följaktligen för att skadeståndsansvar ska uppkomma för en medlemsstat.
87 Nämnda skyldighet är en del av det samarbete mellan EU-domstolen och domstolarna i medlemsstaterna som inrättats i form av en dialog mellan EU-domstolen och de sistnämnda, i syfte att säkerställa dels unionsrättens koherens, fulla verkan och specifika karaktär samt autonomin hos unionens rättsordning, som EU-domstolen övervakar efterlevnaden av, dels en korrekt tillämpning och enhetlig tolkning av unionsrätten. Detta samarbete gör det bland annat möjligt att undvika att det i en medlemsstat uppstår en nationell rättspraxis som inte är förenlig med bestämmelserna i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 1965, Schwarze, 16/65, EU:C:1965:117, s. 1094, dom av den 24 maj 1977, Hoffmann-La Roche, 107/76, EU:C:1977:89, punkt 5, dom av den 15 oktober 2024, KUBERA, C‑144/23, EU:C:2024:881, punkterna 33 och 35, och dom av den 24 mars 2026, Remling, C‑767/23, EU:C:2026:243, punkterna 19 och 21 samt där angiven rättspraxis). Genom detta samarbete ges de nationella domstolarna, särskilt dem mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel, och EU-domstolen ett gemensamt ansvar för att säkerställa en enhetlig och konsekvent tolkning av unionsrätten.
88 Det ska även erinras om att det system för direkt samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF inte är ett rättsmedel som parterna i ett mål som är anhängigt vid en nationell domstol kan använda sig av. Det räcker således inte att en part gör gällande att målet ger upphov till en fråga om tolkningen av unionsrätten för att den berörda domstolen ska vara skyldig att anse att det har uppkommit en sådan fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkterna 53 och 54 samt där angiven rättspraxis).
89 För att en medlemsstat ska anses ha gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten krävs därför att det utöver åsidosättandet av den skyldighet att begära förhandsavgörande som anges i artikel 267 tredje stycket FEUF även föreligger en överträdelse av en annan unionsrättslig bestämmelse som ger rättigheter till enskilda.
90 Vad gäller det nu aktuella fallet framgår det av svaret på den första och den andra tolkningsfrågan dels att artikel 20.1 i förordning nr 1782/2003 inte har till syfte att ge rättigheter till enskilda, dels att en jordbrukare inte med framgång kan åberopa artikel 68.1 i förordning nr 796/2004 under sådana omständigheter som dem i det nationella målet. Även om det antas att Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest) har åsidosatt sin skyldighet att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 tredje stycket FEUF, kan detta åsidosättande därför under alla omständigheter inte bidra till att skadeståndsansvar uppkommer för rumänska staten, på grundval av unionsrätten, för den ekonomiska och ideella skada som klaganden i det nationella målet påstår sig ha lidit till följd av den domstolens avgörande av den 9 april 2012.
91 Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den tredje frågan besvaras enligt följande: Artikel 267 tredje stycket FEUF ska tolkas så, att den omständigheten att en nationell domstol som dömer i sista instans inte – i samband med att tvisten i ett tidigare skede var anhängig vid den domstolen – har hänskjutit en fråga till EU-domstolen om tolkningen av artikel 68.1 i förordning nr 796/2004 inte kan utgöra en överträdelse av unionsrätten som kan medföra skadeståndsansvar för den berörda medlemsstaten.
Rättegångskostnader
92 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Artikel 20.1 i rådets förordning (EG) nr 1782/2003 av den 29 september 2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2019/93, (EG) nr 1452/2001, (EG) nr 1453/2001, (EG) nr 1454/2001, (EG) nr 1868/94, (EG) nr 1251/1999, (EG) nr 1254/1999, (EG) nr 1673/2000, (EEG) nr 2358/71 och (EG) nr 2529/2001, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1009/2008 av den 9 oktober 2008,
ska tolkas så,
att den inte utgör en unionsrättslig bestämmelse som har till syfte att ge rättigheter till enskilda och vars åsidosättande med framgång kan åberopas till stöd för en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för en medlemsstat.
2) Artikel 68.1 i kommissionens förordning (EG) nr 796/2004 av den 21 april 2004 om närmare föreskrifter för tillämpningen av de tvärvillkor, den modulering och det integrerade administrations- och kontrollsystem som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 1782/2003 av den 29 september 2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 381/2007 av den 4 april 2007, jämförd med artikel 12 i förordning nr 796/2004,
ska tolkas så,
att begreppet ”sakligt riktiga uppgifter” i artikel 68.1 avser såväl jordbrukarens korrekta deklaration av arealerna som dennes korrekta identifiering av det använda skiftet och dess gränser.
3) Artikel 267 tredje stycket FEUF ska tolkas så, att den omständigheten att en nationell domstol som dömer i sista instans inte – i samband med att tvisten i ett tidigare skede var anhängig vid den domstolen – har hänskjutit en fråga till EU-domstolen om tolkningen av artikel 68.1 i förordning nr 796/2004 inte kan utgöra en överträdelse av unionsrätten som kan medföra skadeståndsansvar för den berörda medlemsstaten.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: rumänska.