Förslag till avgörande av generaladvokat Juliane Kokott föredraget den 10 september 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
föredraget den 10 september 2026( 1 )
Mål C ‑ 167/26 RX
I. SA.
mot
Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej
” Omprövning – Begäran om förhandsavgörande – Beskattning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Rätt till avdrag för ingående skatt – Artiklarna 167, 168 a, 178 a och 179 i direktiv 2006/112/EG – Utfärdande av en faktura med uppgift om mervärdesskatt under den beskattningsperiod som följer på den period för vilken avdragsrätten utövas – Principen om skatteneutralitet och proportionalitetsprincipen – Enhetligheten och konsekvensen i unionsrätten undergrävs ”
I. Inledning
1. Det nu aktuella målet är det andra målet om ett omprövningsförfarande som domstolen inlett enligt artikel 256.3 tredje stycket FEUF. Domstolen ska ompröva en dom som Europeiska unionens tribunal meddelat i ett mål om förhandsavgörande,( 2 ) i detta fall domen Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej( 3 )(nedan även kallad domen som nu omprövas eller tribunalens dom).
2. I tribunalens dom, som rör indirekt beskattning, behandlas en central del av det europeiska mervärdesskattesystemet, rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt. Tribunalen har vid sin tolkning av vissa bestämmelser i direktiv 2006/112/EG( 4 ) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet) och av vissa allmänna rättsprinciper – sannolikt utan att ens vara medveten om det – avvikit från domstolens praxis såsom den bland annat följer av domen i målet Terra Baubedarf-Handel( 5 ) och, nu senast, av domen i målet Aptiv Services Hungary.( 6 )
3. Skillnaden i rättspraxis mellan tribunalen och domstolen rör i saken definitionen av den korrekta perioden för vilken den beskattningsbara personen förväntas utöva sin rätt till avdrag för ingående skatt, när den beskattningsbara personen erhåller den faktura där denna mervärdesskatt anges efter den period under vilken den skattepliktiga transaktionen genomfördes.
4. Frågan kan visserligen vid första påseendet tyckas vara tämligen teknisk, men den är av största betydelse för att det gemensamma systemet för mervärdesskatt ska fungera väl. En korrekt tillämpning av avdragsrätten är av största vikt i den dagliga praxisen för företag som är verksamma på Europeiska unionens inre marknad. Det gäller alltså att komma fram till en lösning som kan genomföras utan svårigheter eller större osäkerheter.
5. Utöver denna mervärdesskattefråga i egentlig bemärkelse är det nu aktuella målet även ett tillfälle för att lägga grunden till en välfungerande omprövningsmekanism som i undantagsfall ger domstolen en möjlighet att kontrollera och vid behov korrigera tribunalens förhandsavgöranden.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
6. I artikel 63 i mervärdesskattedirektivet anges följande:
”Den beskattningsgrundande händelsen inträffar och mervärdesskatt blir utkrävbar vid den tidpunkt då leveransen av varorna eller tillhandahållandet av tjänsterna äger rum.”
7. Avdelning X i mervärdesskattedirektivet, som rör avdrag, innehåller ett kapitel 1 som har rubriken ”Avdragsrättens inträde och räckvidd” och består av artiklarna 167–172. I artikel 167 i direktivet anges följande:
”Avdragsrätten skall inträda vid den tidpunkt då den avdragsgilla skatten blir utkrävbar.”
8. I artikel 168 i mervärdesskattedirektivet anges följande:
”I den mån varorna och tjänsterna används för den beskattningsbara personens beskattade transaktioner skall han ha rätt att, i den medlemsstat där han utför dessa transaktioner, från den mervärdesskatt som han är skyldig att betala dra av följande belopp:
a) Mervärdesskatt som skall betalas eller har betalats i medlemsstaten för varor som har levererats, eller kommer att levereras, till honom eller för tjänster som har tillhandahållits, eller kommer att tillhandahållas till honom av en annan beskattningsbar person.
…”
9. Kapitel 4 i avdelning X i mervärdesskattedirektivet, som har rubriken ”Regler om utövande av avdragsrätten”, omfattar artiklarna 178–183. Artikel 178 i direktivet har följande lydelse:
”För att få utöva sin rätt till avdrag skall en beskattningsbar person uppfylla följande villkor:
a) För avdrag enligt artikel 168 a, avseende leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster, ska denne inneha en faktura som utfärdats i enlighet med avdelning XI kapitel 3 avsnitten 3–6.
…”
10. I artikel 179 första stycket i mervärdesskattedirektivet anges följande:
”Den beskattningsbara personen skall göra avdraget genom att från det totala mervärdesskattebelopp som skall betalas för en given beskattningsperiod subtrahera det totala skattebelopp för vilket avdragsrätt har inträtt under samma period och utövas i enlighet med bestämmelserna i artikel 178.”
11. I artikel 180 i direktivet anges följande:
”Medlemsstaterna får tillåta en beskattningsbar person att göra avdrag som inte gjorts i enlighet med artiklarna 178 och 179.”
12. Artikel 182 i direktivet har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall bestämma villkoren och reglerna för tillämpning av artiklarna 180 och 181.”
13. Artikel 184 i direktivet har följande lydelse:
”Det ursprungliga avdraget skall justeras när det är högre eller lägre än det avdrag som den beskattningsbara personen hade rätt att göra.”
14. I artikel 185.1 i mervärdesskattedirektivet anges följande:
”Justering skall särskilt göras när det efter det att mervärdesskattedeklarationen har lämnats inträffar någon förändring i de faktorer som beaktats vid bestämningen av avdragsbeloppet, däribland att köp hävs eller prisnedsättningar erhålls.”
15. Avdelning XI i mervärdesskattedirektivet, som rör beskattningsbara personers och vissa icke beskattningsbara personers skyldigheter, innehåller ett kapitel 5 med rubriken ”Deklarationer” som består av artiklarna 250–261. I artikel 250.1 i nämnda direktiv anges följande:
”Varje beskattningsbar person skall inge en mervärdesskattedeklaration som innehåller alla uppgifter som behövs för att beräkna den skatt som är utkrävbar och de avdrag som skall göras, däribland och i den mån det är nödvändigt för att fastställa beräkningsgrunden, det sammanlagda beloppet för de transaktioner som hänför sig till skatten och avdragen i fråga samt beloppet för de transaktioner som är undantagna från skatteplikt.”
16. I artikel 273 första stycket i mervärdesskattedirektivet anges slutligen följande:
”Medlemsstaterna får införa andra skyldigheter som de finner nödvändiga för en riktig uppbörd av mervärdesskatten och för förebyggande av bedrägeri med förbehåll för kravet på likabehandling av inhemska transaktioner och transaktioner som utförs mellan medlemsstater av beskattningsbara personer och på villkor att dessa skyldigheter inte i handeln mellan medlemsstaterna leder till formaliteter i samband med en gränspassage.”
B. Polsk rätt
17. I artikel 86.1 i Ustawa o podatku od towarów i usług (lagen om skatt på varor och tjänster) av den 11 mars 2004 (Dz. U. 2018, position 2174), i dess ändrade lydelse (nedan kallad mervärdesskattelagen), föreskrivs följande:
”I den mån varorna och tjänsterna används i samband med skattepliktiga transaktioner, har den beskattningsbara person som avses i artikel 15 rätt att från den skatt som ska betalas göra avdrag för den ingående skatten, med förbehåll för vad som föreskrivs i artikel 114, artikel 119.4, artikel 120.17, artikel 120.19 och artikel 124.”
18. I artikel 86.10 i mervärdesskattelagen föreskrivs följande:
”Rätten att dra av ingående skatt från den skatt som ska betalas uppkommer när en redovisning görs för den period under vilken skattskyldigheten uppstod i förhållande till de varor och tjänster som den beskattningsbara personen har förvärvat eller importerat.”
19. I artikel 86.10b i mervärdesskattelagen föreskrivs följande:
”Rätt att göra avdrag för ingående mervärdesskatt från det skattebelopp som ska betalas uppkommer i de fall som avses i
1) punkt 2 leden 1 och 2 a, tidigast när en redovisning görs för den period under vilken den beskattningsbara personen mottog fakturan eller tullhandlingen,
…”
III. Bakgrund
A. Det nationella målet och tolkningsfrågan
20. I., som är ett bolag som är en beskattningsbar person för mervärdesskatt i Polen, driver ett clearing- och avvecklingskontor för transaktioner som utförs av dess medlemmar, bland annat med avseende på gas och elektricitet. Bolaget betraktas inom ramen för sin verksamhet som köpare och återförsäljare av varor som är föremål för börstransaktioner och anges som sådant på fakturorna. Bolaget är således skyldigt att betala ingående och utgående mervärdesskatt.
21. I. lämnade in en begäran om förhandsbesked till skattemyndigheten med avseende på följande faktiska omständigheter: I. erhåller de fakturor som styrker inköp av varor under den beskattningsperiod som följer efter den period då varorna levererades, men före sista dagen för ingivande av skattedeklarationen för den sistnämnda perioden.
22. I. frågade alltså skattemyndigheten om bolaget enligt artikel 86.1 och 86.10 i mervärdesskattelagen hade rätt att dra av den ingående mervärdesskatt som angavs på de fakturor som i vederbörlig ordning hade upprättats för inköp av gas och elektricitet när redovisningen gjordes för den period då skattskyldigheten inträdde för de inköpta varorna, trots att bolaget erhöll fakturorna först efter den perioden.
23. I ett förhandsbesked av den 12 november 2019 fann skattemyndigheten att utövandet av avdragsrätten enligt såväl polsk rätt som unionsrätten var beroende av att samtliga formella villkor, däribland mottagande av en faktura, var uppfyllda. Enligt skattemyndigheten innebar dessa villkor dock inte att den beskattningsbara personen berövades rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt och därmed inte heller att principen om mervärdesskattens neutralitet åsidosattes.
24. Förhandsbeskedet överklagades till Wojewódzki Sąd Administracyjny w Warszawie (Förvaltningsdomstolen i vojvodskapet Warszawa, Polen), som ogillade överklagandet genom dom av den 9 oktober 2020. I domen betonades särskilt att avdragsrätt visserligen föreligger redan för den period under vilken skattskyldigheten inträder för inköpta varor och tjänster, men att det måste finnas en faktura för att denna rätt ska kunna utövas. Tidpunkten då rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt inträder, vilken föreskrivs i artikel 167 i mervärdesskattedirektivet, ändras således i praktiken av det formella kravet i artikel 178 a i direktivet, att motsvarande faktura måste innehas. Enligt nämnda domstol följer härav att avdragsrätten för ingående mervärdesskatt inträder vid tidpunkten för mottagandet av fakturan, under förutsättning att övriga villkor är uppfyllda.
25. I. överklagade domen av den 9 oktober 2020 till Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen), den hänskjutande domstolen, och gjorde särskilt gällande att artikel 167, artikel 168 a och artikel 178 a i mervärdesskattedirektivet hade tolkats felaktigt.
26. Den hänskjutande domstolen anser att innehavet av en faktura utgör ett villkor, inte för att avdragsrätt ska inträda, men för att avdragsrätten ska kunna utövas, vilken rätt följer av att en skattedeklaration ges in. Den hänskjutande domstolen vill alltså få klarhet i huruvida artikel 86.10b led 1 i mervärdesskattelagen, i den del den som ett villkor för avdragsrättens inträde ställer krav på innehav av en faktura eller en tullhandling vid tidpunkten för redovisning, är förenlig med artikel 167, 168 a och artikel 178 a i mervärdesskattedirektivet.
27. Den hänskjutande domstolen menar att tillämpningen av artikel 86.10b led 1 i mervärdesskattelagen i det aktuella fallet får till följd att avdragsrättens inträde skjuts fram. Den hänskjutande domstolen har framhållit att köparen efter inköp av en vara eller en tjänst är skyldig att invänta mottagandet av faktura för att avdragsrätten ska uppkomma och köparen således ska kunna utöva sin avdragsrätt, trots att säljaren för sin del redan har betalat in mervärdesskatten till statskassan.
28. Den hänskjutande domstolen anser att det enligt unionsrätten ska vara möjligt att göra avdrag för ingående mervärdesskatt för en viss beskattningsperiod när avdragsrätten har inträtt under denna period och den beskattningsbara personen dessutom förfogar över en faktura eller en tullhandling vid den tidpunkt då denna rätt görs gällande i den deklaration som den beskattningsbara personen ger in för denna period. Den hänskjutande domstolen menar att en sådan tolkning gör det möjligt för den berörda beskattningsbara personen att utöva sin rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt utan onödigt dröjsmål och utan att det för den skull uppstår någon risk för missbruk. Den hänskjutande domstolen har förtydligat att en senareläggning av tidpunkten för avdrag av mervärdesskatt direkt kan leda till ett åsidosättande av neutralitetsprincipen och inte har något direkt stöd i mervärdesskattedirektivet.
29. Mot den bakgrunden beslutade Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målen och att ställa följande tolkningsfråga till Europeiska unionens domstol:
”Ska artikel 167, artikel 168 a och artikel 178 a i [mervärdesskattedirektivet] samt principerna om skatteneutralitet, effektivitet och proportionalitet tolkas så, att de utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som artikel 86.10b led 1 i [mervärdesskattelagen], av vilken det framgår att en beskattningsbar person inte får utöva sin rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt i en deklaration som lämnas in för en period under vilken den beskattningsbara personen uppfyllde de materiella villkoren för utövande av denna rätt, om vederbörande under denna period ännu inte hade erhållit någon faktura, trots att personen hade mottagit fakturan innan deklarationen ingavs?”
B. Målet om förhandsavgörande vid tribunalen och domen som nu omprövas
30. Det nu aktuella målet överlämnades till tribunalen för prövning och avgörande av begäran om förhandsavgörande, i enlighet med artikel 50b tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol (nedan kallad stadgan).
31. Domen som nu omprövas meddelades efter ett skriftligt förfarande och en muntlig förhandling, men utan förslag till avgörande av en generaladvokat. I domen slog tribunalen fast följande:
”Artikel 167, artikel 168 a och artikel 178 a i [mervärdesskattedirektivet], samt principerna om mervärdesskatteneutralitet och proportionalitet,
ska tolkas så,
att de utgör hinder för en nationell bestämmelse, av vilken det framgår att en beskattningsbar person inte får utöva sin rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt i en deklaration som lämnas in för en period under vilken den beskattningsbara personen uppfyllde de materiella villkoren för utövande av denna rätt, om vederbörande under denna period ännu inte hade erhållit någon faktura, trots att personen hade mottagit fakturan innan deklarationen ingavs.”( 7 )
IV. Omprövningsförfarandet vid domstolen
32. Domstolens omprövningsavdelning beslutade den 26 mars 2026, på förslag av förste generaladvokaten, att inleda ett förfarande för omprövning av tribunalens dom (artikel 256.3 tredje stycket FEUF, artiklarna 62 och 62a i stadgan, jämförda med artikel 194.5 i domstolens rättegångsregler).( 8 )
33. I beslutet anges att omprövningen ska röra frågan huruvida tribunalens dom, med beaktande av i synnerhet domen Terra Baubedarf-Handel( 9 ) och domen Aptiv Services Hungary,( 10 ) undergräver enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten i det att tribunalen slog fast att artikel 167, artikel 168 a och artikel 178 a i mervärdesskattedirektivet samt principerna om mervärdesskatteneutralitet och proportionalitet, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse, av vilken det framgår att en beskattningsbar person inte får utöva sin rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt i en deklaration som lämnas in för en period under vilken den beskattningsbara personen uppfyllde de materiella villkoren för utövande av denna rätt, om vederbörande under denna period ännu inte hade erhållit någon faktura, trots att personen hade mottagit fakturan innan deklarationen ingavs.
34. Inom ramen för omprövningsförfarandet vid domstolen har skriftliga yttranden inkommit från I., den polska, den tjeckiska och den tyska regeringen samt från Europeiska kommissionen.
V. Bedömning
35. Ett omprövningsförfarande som domstolen inlett enligt artikel 256.2 eller 3 FEUF kan teoretiskt sett få tre olika utfall.
– Efter omprövningen kan domstolen för det första slå fast att tribunalens avgörande inte är behäftat med någon felaktig rättstillämpning. En ingående analys kan nämligen vederlägga den ursprungliga och summariska bedömningen, att tribunalens resonemang innebar felaktig rättstillämpning som medförde en risk för att enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten skulle undergrävas. Tribunalens avgörande vinner då laga kraft.
– Domstolen kan för det andra fastställa att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och samtidigt slå fast att den felaktiga rättstillämpningen inte är så pass allvarlig att enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten undergrävs. Även i detta fall vinner tribunalens avgörande laga kraft, och senare rättspraxis får vid behov nyansera eller vidareutveckla det bakomliggande resonemanget.
– Slutligen kan domstolen för det tredje komma fram till att tribunalens avgörande innebär felaktig rättstillämpning som är av den omfattningen eller får sådana följder att enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten faktiskt undergrävs, vilket beroende på omständigheterna i det enskilda fallet leder till någon av de följder som beskrivs i artikel 62b i stadgan. Tribunalens avgörande upphävs om det är fråga om en omprövning av ett mål om överklagande, eller så formuleras ett nytt svar på den hänskjutande domstolens frågor, om det är fråga om en omprövning av ett mål om förhandsavgörande.
36. I vart och ett av de omprövningsförfaranden som domstolen hittills har avgjort( 11 ) – vilka alla har grundat sig på artikel 256.2 andra stycket FEUF och rört avgöranden i mål om överklagande vid Europeiska unionens personaldomstol – har det tredje av dessa möjliga resultat dominerat. Domstolen har i samtliga fall fastställt både felaktig rättstillämpning och att enhetligheten och konsekvensen i unionsrätten har undergrävts.
37. I det nu aktuella omprövningsförfarande, som grundar sig på artikel 256.3 tredje stycket FEUF, vill jag först och främst pröva huruvida domen som nu omprövas är behäftad med felaktig rättstillämpning vad gäller de unionsrättsliga bestämmelser och principer som är tillämpliga i fråga om utövandet av rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt (avsnitt A nedan). Därefter ska jag bedöma huruvida detta eventuella fel undergräver enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten (avsnitt B nedan).
38. Jag konstaterar direkt att det råder delade meningar bland parterna i målet och övriga deltagare i omprövningsförfarandet. Den polska, den tjeckiska och den tyska regeringen har anfört att tribunalens dom är oriktig och faktiskt undergräver enhetligheten och konsekvensen i unionsrätten, medan I. och kommissionen är av motsatt uppfattning och anser att domen följer relevant rättspraxis.
A. Felaktig rättstillämpning i domen som nu omprövas
39. När en beskattningsbar person ska utöva sin rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt kan tre perioder särskiljas.
– För det första är det perioden under vilken avdragsrätten uppkommer.
– För det andra är det perioden under vilken den beskattningsbara personen vidtar erforderliga administrativa åtgärder för att utöva denna rätt.
– För det tredje är det perioden för vilken avdragsrätten utövas – det vill säga den period som ska tillskrivas den avdragsgilla skatten.
Dessa perioder sammanfaller ofta, men så behöver inte nödvändigtvis vara fallet, såsom framgår just av omständigheterna i det nationella målet och av de faktiska omständigheter som låg till grund för vissa av de domar som berörs nedan.
40. Den centrala frågan för unionsdomstolarna i det nu aktuella målet är vad som är en korrekt avgränsning av den tredje av de perioder som anges ovan i föregående punkt, det vill säga den period för vilken rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt utövas. Vad som ska bedömas är huruvida avdragsrätten ska utövas för den period under vilken de skattepliktiga transaktionerna genomfördes eller för en senare period, det vill säga den period under vilken den beskattningsbara personen erhåller fakturorna för dessa transaktioner, om de båda perioderna inte sammanfaller.
41. Det är riktigt att det finns ett visst mått av tvetydighet i de relevanta bestämmelserna i mervärdesskattedirektivet, med stöd av vilka den period för vilken avdragsrätten ska utövas kan fastställas. Det framgår nämligen av artiklarna 167 och 63 i mervärdesskattedirektivet att avdragsrätten för ingående mervärdesskatt ska inträda vid den tidpunkt då den avdragsgilla skatten blir utkrävbar, det vill säga vid den tidpunkt då leveransen av varorna eller tillhandahållandet av tjänsterna äger rum.( 12 ) I artikel 179 i direktivet anges också att ”[d]en beskattningsbara personen skall göra avdraget genom att från det totala mervärdesskattebelopp som skall betalas för en given beskattningsperiod subtrahera det totala skattebelopp för vilket avdragsrätt har inträtt under samma period och utövas i enlighet med bestämmelserna i artikel 178 [i samma direktiv]”. För att den beskattningsbara personen faktiskt ska kunna utöva sin rätt till avdrag krävs slutligen, enligt artikel 178 a i mervärdesskattedirektivet, att den beskattningsbara personen innehar en faktura som utfärdats i enlighet med bestämmelserna i avdelning XI kapitel 3 avsnitten 3–6 i samma direktiv.
42. I domen som nu omprövas framhöll tribunalen mot den bakgrunden, samtidigt som den medgav att avdragsrätten för ingående mervärdesskatt är beroende av att såväl materiella som formella krav eller villkor som föreskrivs i mervärdesskattedirektivet är uppfyllda,( 13 ) att avdragsrätten endast kunde villkoras av de materiella villkor som föreskrivs i mervärdesskattedirektivet och att avdragsrätten således uppkom oberoende av innehavet av en faktura, eftersom fakturan endast utgjorde ett formellt krav avseende dess utövande.( 14 ) På den grunden slog tribunalen sedan fast att artikel 167, artikel 168 a och artikel 178 a i mervärdesskattedirektivet samt principen om mervärdesskatteskatteneutralitet och proportionalitetsprincipen utgör hinder för en nationell bestämmelse av det slag som är aktuell i det nationella målet, av vilken det framgår att en beskattningsbar person inte får utöva sin rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt i en deklaration som lämnas in för en period under vilken den beskattningsbara personen uppfyllde de materiella villkoren för utövande av denna rätt, om vederbörande under denna period ännu inte hade erhållit någon faktura, trots att personen hade mottagit fakturan innan deklarationen ingavs.( 15 )
43. Därigenom avvek tribunalen emellertid från relevant och fast praxis från domstolen, bland annat domen i målet Terra Baubedarf-Handel( 16 ) i vilken domstolen fastställde, med stöd av artikel 18.2 första stycket i sjätte direktivet 77/388/EEG( 17 ) (som i dag motsvaras av artikel 179 första stycket i mervärdesskattedirektivet) att rätten till avdrag för ingående skatt måste utnyttjas för den skatteperiod under vilken de två villkoren är uppfyllda , det vill säga att varorna har levererats eller tjänsterna tillhandahållits och att den skattskyldiga personen innehar en faktura avseende nämnda varor eller tjänster (eller en motsvarande handling).( 18 )
44. Kravet på att avdragsrätten för ingående skatt ska utövas för den period under vilken både de materiella villkoren för avdragsrättens inträde och det formella kravet på innehav av en faktura är uppfyllda, motsvarar som domstolen förklarade i samma dom( 19 ) syftet att säkerställa en effektiv uppbörd och kontroll av mervärdesskatten. Genom detta krav beaktas den omständigheten att betalning för den skattepliktiga transaktionen och därmed ingående mervärdesskatt som sedan får dras av normalt inte erläggs innan en faktura har mottagits.
45. Tolkningen i domen i målet Terra Baubedarf-Handel har senare fastställts i domen i målet Senatex( 20 ) och domen i målet A. (Regler för utövande av avdragsrätten)( 21 ) samt, mycket nyligen, i domen i målet Aptiv Services Hungary,( 22 ) vilka domar meddelades på grundval av sinsemellan något olika faktiska och processuella omständigheter.
46. Domen i målet Aptiv Services Hungary meddelades visserligen efter den dom som är föremål för omprövning, men häri fastställs endast vad domstolen redan medgett i de andra ovan angivna domarna, allt sedan domen i målet Terra Baubedarf-Handel. Ett förhandsavgörande från domstolen innebär under alla omständigheter endast att domstolen klargör och förtydligar en unionsbestämmelses innebörd och tillämpningsområde, såsom den ska tolkas och tillämpas eller borde ha tolkats och tillämpats från och med dess ikraftträdande,( 23 ) i det nu aktuella fallet artikel 179 första stycket i mervärdesskattedirektivet (tidigare artikel 18.2 första stycket i sjätte direktiv 77/388).
47. Det finns alltså en tydlig skillnad mellan tribunalens dom och domstolens praxis med avseende på artikel 179 första stycket i mervärdesskattedirektivet. Skillnaden kan sammanfattas på följande sätt: Beroende på om det är tribunalen eller domstolen som gör bedömningen ska rätten till avdrag för ingående skatt inte utövas för samma period. I domen som nu omprövas gjorde tribunalen nämligen bedömningen att avdragsrätten alltid ska utövas för den period då leveransen av varorna eller tillhandahållandet av tjänsterna ägde rum, oavsett vid vilken tidpunkt den beskattningsbara personen mottog den faktura i vilken det berörda mervärdesskattebeloppet angavs. Domstolen menar däremot att den beskattningsbara personens rätt till avdrag ska utövas för den period under vilken vederbörande faktiskt mottog fakturan (eller en likvärdig handling), även om denna period infaller senare än den period under vilken den skattepliktiga transaktionen genomfördes.
Åtskillnaden som tribunalen gjorde mellan det nu aktuella målet och målet Terra Baubedarf-Handel
48. I domen som nu omprövas försökte tribunalen motivera sin avvikelse från domen i målet Terra Baubedarf-Handel( 24 ) genom att göra åtskillnad mellan omständigheterna i det målet och omständigheterna i det nu aktuella målet. Tribunalen menar nämligen att domen i målet Berra Baubedarf-Handel ”förklaras av att sökanden i det nationella målet, i det mål som gav upphov till nämnda dom, inte förfogade över en faktura … vid den tidpunkt då denne utövade sin rätt till avdrag för mervärdesskatt”.( 25 )
49. Tribunalens påstående( 26 ) är oriktigt. Det framgår otvetydigt av domen i målet Terra Baubedarf-Handel att sökanden i det målet hade ”tillhandahållits tjänster under år 1999” men inte ”[mottog] fakturorna för dessa tjänster förrän i januari år 2000 trots att de utställts under december månad år 1999.”( 27 )
50. De faktiska omständigheter som låg bakom målet Terra Baubedarf-Handel och de relevanta faktiska omständigheterna i det nu aktuella målet är alltså vid närmare granskning fullt jämförbara, tvärtemot vad tribunalen anförde i målet som nu omprövas. Båda målen kännetecknas nämligen just av att de beskattningsbara personerna faktiskt innehade de fakturor som var nödvändiga för att de skulle kunna utöva rätten till avdrag för ingående skatt. Fakturorna hade bara mottagits under en annan, senare period än den period då de skattepliktiga transaktionerna genomfördes.
51. Tribunalen tycks alltså ha gjort en oriktig bedömning när den gjorde åtskillnad mellan de faktiska omständigheterna i det nu aktuella målet och de omständigheter som låg bakom domen i målet Terra Baubedarf-Handel och således, om än omedvetet, avvek från den rättspraxis som bygger på domen i målet Terra Baubedarf-Handel.
Tribunalens övriga argument till stöd för den valda lösningen
52. Tribunalens (övriga) argument för den lösning som valdes i domen som nu omprövas framstår inte heller som relevanta.
53. Tribunalen tog för det första stöd av några av domstolens domar( 28 ) enligt vilka avdrag för ingående skatt ska medges om de materiella kraven är uppfyllda, trots att de beskattningsbara personerna inte uppfyllt formella krav.( 29 ) Av detta drog tribunalen slutsatsen ”att avdragsrätten endast kan villkoras av de materiella villkor som föreskrivs i mervärdesskattedirektivet”.( 30 ) Tribunalen anförde också att ”[d]enna avdragsrätt uppkommer … oberoende av innehavet av en faktura, som endast utgör ett formellt krav avseende dess utövande”.( 31 )
54. Det är förvisso sant att domstolen i de domar som tribunalen hänvisade till hade överseende i fråga om uppfyllelsen av vissa formella villkor på mervärdesskatteområdet. Domstolen har emellertid aldrig avstått från det grundläggande villkoret att en faktura (eller en likvärdig handling) som uppfyller de lagstadgade kraven ska innehas vid tidpunkten för utövandet av rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt, ett krav som för övrigt uttryckligen anges i artikel 178 a i mervärdesskattedirektivet. Jag menar att rättspraxis inte har förändrats på den punkten.
55. Det vore dessutom föga övertygande, utan snarare motsägelsefullt, att först medge att rätten till avdrag för ingående skatt är beroende av såväl materiella som formella villkor och samtidigt påstå att det enda som i slutändan verkligen är avgörande är att de materiella villkoren är uppfyllda.
56. I själva verket har både de materiella och de formella villkoren en avgörande betydelse för rätten att göra avdrag för ingående mervärdesskatt, eftersom de materiella villkoren gör det möjligt att fastställa tidpunkten för avdragsrättens uppkomst , medan de formella villkoren (bland annat innehav av en faktura som uppfyller de lagstadgade kraven) avgör från och med vilken tidpunkt avdragsrätten kan utövas . Varken de materiella eller formella villkoren är i sig tillräckliga för att med exakthet fastställa den period för vilken avdragsrätten ska utövas. Enligt domstolens praxis, bland annat domen i målet Terra Baubedarf-Handel,( 32 ) domen i målet Senatex,( 33 ) domen i målet A. (Regler för utövande av avdragsrätten)( 34 ) och domen i målet Aptiv Services Hungary,( 35 ) är den period för vilken avdragsrätten ska utövas just den period under vilken såväl de materiella som de formella villkoren för första gången är uppfyllda. Om fakturan alltså erhålls under en period som infaller efter den period då den skattepliktiga transaktionen genomfördes, är det för denna senare period som rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt ska utövas.
57. Tribunalen menar för det andra att den period då rätten att dra av ingående skatt uppkommer måste ”sammanfalla med den period under vilken avdragsrätten utövas” så att den beskattningsbara personen inte ”tillfälligt [bär] mervärdesskattebördan, vilket innebär att den beskattningsbara personen inte helt befrias från mervärdesskattebördan, i strid med principen om mervärdesskattens neutralitet och proportionalitetsprincipen samt principen om att avdraget för ingående mervärdesskatt ska vara omedelbart”.( 36 )
58. Detta resonemang övertygar inte heller. I domen i målet Terra Baubedarf-Handel( 37 ) förklarade nämligen domstolen just att ”de skattskyldiga personerna [i princip] inte erlägger några betalningar och därmed inte någon ingående mervärdesskatt innan de har mottagit en faktura, …” Domstolen påpekade också att ”mervärdesskatten inte kan anses belasta en viss transaktion innan den har erlagts”. Under de förutsättningarna finns det inga sakliga skäl för att utövandet av rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt ska få retroaktiv verkan för en period som infaller före den period under vilken den beskattningsbara personen mottog motsvarande faktura.
59. Även under förutsättningen att en beskattningsbar person under vissa omständigheter kan bli tvungen att betala ett förskott till sin leverantör innan de avtalade varorna eller tjänsterna erhålls, kommer den beskattningsbara personen normalt sett inte att göra en sådan betalning förrän han eller hon innehar en förskottsfaktura eller en likvärdig handling i vilken anges exakt vilken mervärdesskatt som ingår i en sådan betalning.
60. För det tredje försökte tribunalen slutligen förankra sin lösning i domen i målet Senatex, i vilken domstolen slog fast att en rättelse av en obligatorisk uppgift i en faktura ska ges retroaktiv verkan för den tidpunkt då den ursprungliga fakturan upprättades.( 38 ) Tribunalen angav att ”[ä]ven om en beskattningsbar person, till följd av en rättelse av den motsvarande fakturan, kan utöva sin avdragsrätt för den beskattningsperiod under vilken nämnda faktura ursprungligen upprättades, trots att det vid tidpunkten för den ursprungliga skattedeklarationen inte fanns någon giltig faktura, gäller dessa överväganden följaktligen i än högre grad för en beskattningsbar person som uppvisar en giltig faktura i samband med ingivandet av denna deklaration”.( 39 )
61. Jag anser att nämnda rättspraxis från målet Senatex, som tribunalen har åberopat, snarast talar för den motsatta slutsatsen. Om domstolen i domen i målet Senatex bedömde att en rättelse av vissa obligatoriska uppgifter på en faktura hade retroaktiv verkan från tidpunkten för upprättandet av den ursprungliga fakturan, tycks detta bekräfta att den period för vilken avdragsrätten för ingående mervärdesskatt inträder faktiskt är den period då den beskattningsbara personen för första gången innehade en faktura, även om den var felaktig eller otydlig med avseende på vissa obligatoriska uppgifter, det vill säga den period under vilken både de materiella och de formella villkoren för avdragsrätt var uppfyllda för första gången, i den mening som avses i domen i målet Terra Baubedarf-Handel.
Praktiska argument för att rättspraxis som bygger på domen i målet Terra Baubedarf-Handel ska upprätthållas
62. Jag vill också påpeka att det även finns viktiga praktiska överväganden och rättssäkerhetshänsyn som talar för att den rättspraxis som bygger på domen i målet Terra Baubedarf-Handel( 40 ) ska upprätthållas och till och med fastställas.
63. Såsom anges ovan( 41 ) ska den period under vilken avdragsrätten för ingående mervärdesskatt inträder enligt den domen alltid vara den period under vilken såväl de materiella som de formella villkoren är uppfyllda för första gången. Om fakturan tas emot under en period som infaller efter den period då den skattepliktiga transaktionen genomfördes, är det för denna senare period som rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt ska utövas.
64. Denna lösning har den stora fördelen att den är lätt att tillämpa och framför allt innebär att den period under vilken den beskattningsbara personen faktiskt betalar ingående mervärdesskatt alltid sammanfaller med den period för vilken samma person utövar sin avdragsrätt, i full överensstämmelse med den grundläggande principen om mervärdesskattens neutralitet.
65. Den lösning som tribunalen tillämpade i domen som nu omprövas framstår i stället som betydligt mer komplicerad och kan framför allt ge upphov till en verklig risk för bristande överensstämmelse mellan de två relevanta händelserna, det vill säga betalningen av den ingående mervärdesskatten och avdraget för densamma, eftersom tribunalen betonade att avdragsrätten ska utövas för den period under vilken den beskattade transaktionen genomfördes, trots att mottagandet av fakturan och således den faktiska betalningen av den ingående mervärdesskatten kan äga rum under en senare period, såsom just var fallet i det nationella målet. En sådan bristande överensstämmelse, ofrånkomlig i tribunalens lösning, låter sig svårligen förenas med principen om mervärdesskattens neutralitet.
66. Tribunalens lösning i domen som nu omprövas skulle dessutom kunna göra det faktiska utövandet av rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt onödigt komplicerat och beroende av en osäker tidsram. En beskattningsbar person som redan har lämnat in sin mervärdesskattedeklaration för en viss beskattningsperiod (se, i detta avseende, artikel 250.1 i mervärdesskattedirektivet), skulle kunna bli tvungen att fortlöpande korrigera eller komplettera denna deklaration allteftersom han eller hon mottar sena fakturor avseende skattepliktiga transaktioner som genomförts under den berörda beskattningsperioden.
67. I domen som nu omprövas berörs inte heller vad som händer med eventuella fakturor som den beskattningsbara personen fortfarande skulle kunna motta efter sista dagen för ingivande eller rättelse av mervärdesskattedeklarationen.( 42 ) Visserligen kräver inte omständigheterna i det nationella målet att denna aspekt beaktas, men jag ser det knappast som lämpligt, utan snarare som olämpligt, att domstolen fastställer en lösning som redan nu kan förutses kunna vara illa anpassad till vissa situationer som regelbundet kan uppstå.
68. Alla dessa icke försumbara praktiska skäl talar entydigt för att den rättspraxis som bygger på domen i målet Terra Baubedarf-Handel bör fastställas och följaktligen att tribunalens omsvängning i domen som nu omprövas inte bör godkännas.
Slutsats i denna del
69. Mot bakgrund av allt vad som anförs ovan ser jag det som utrett att domen som nu omprövas strider mot domstolens relevanta praxis och följaktligen att tribunalen har gjort en oriktig tolkning av de unionsrättsliga bestämmelser och principer som reglerar utövandet av rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt. Tribunalen har alltså gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i nämnda dom.
B. Huruvida enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten har undergrävts
70. Domen som nu omprövas är enligt min bedömning ovan behäftad med felaktig rättstillämpning. Därmed återstår det att bedöma huruvida nämnda dom undergräver enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten.
Begreppet unionsrätt i sammanhanget av artikel 256.3 tredje stycket FEUF
71. Det är viktigt att först klargöra begreppet unionsrätt, vars enhetlighet eller konsekvens kan ha undergrävts i den mening som avses i artikel 256.3 tredje stycket FEUF. Begreppets innebörd kan nämligen variera beroende på i vilket processuellt sammanhang det används, i och med att varje särskilt förfarande har sin egen logik (se särskilt det närbesläktade omprövningsförfarandet för överklaganden i artikel 256.2 andra stycket FEUF och – den mindre närliggande – mekanismen för upptagande till prövning av vissa överklaganden enligt artikel 58a tredje stycket i domstolens stadga).
72. Vid första påseendet skulle det kunna vara tänkbart att det unionsrättsliga begreppet i den mening som avses i artikel 256.3 FEUF ska ges en extensiv tolkning, så att det skulle krävas att enhetligheten eller konsekvensen undergrävs i hela unionsrätten, inte endast på ett så pass bestämt och väl avgränsat område som det gemensamma systemet för mervärdesskatt.
73. Vid en närmare granskning tycks emellertid en betydligt snävare tolkning av det unionsrättsliga begreppet vara mer förenlig med de eftersträvade målen och den allmänna systematiken i mekanismen för omprövning i mål om förhandsavgörande, såsom den införts genom artikel 256.3 tredje stycket FEUF.
74. För det första ska tribunalen enligt artikel 256.3 första stycket FEUF endast vara behörig att pröva och avgöra tolkningsfrågor på de särskilda områden som fastställs i domstolens stadga. Det framgår också av artikel 50b första stycket i domstolens stadga att det alltid rör sig om mål om förhandsavgörande som uteslutande hänför sig till ett eller flera av de områden som anges däri, däribland det gemensamma systemet för mervärdesskatt. Det är dessutom uttryckligen uteslutet enligt artikel 50b i samma stadga att överföra behörigheten att meddela förhandsavgöranden när ett mål ger upphov till självständiga frågor om tolkningen av primärrätten, folkrätten, unionsrättens allmänna principer eller stadgan om de grundläggande rättigheterna. Av detta följer att mål om förhandsavgörande som överlämnas till tribunalen i princip inte kan ge upphov till övergripande frågor eller rättsfrågor som sträcker sig längre än till något av de berörda sakområdena. Om det ändå krävdes att en felaktig rättstillämpning som tribunalen kan ha gjort sig skyldig till måste undergräva enhetligheten eller konsekvensen i hela unionsrätten, skulle tillämpningsområdet för domstolens omprövning riskera att bli i det närmaste obefintligt.
75. För det andra är en av de väsentliga uppgifterna när omprövningsmekanismen tillämpas, att undanröja större spänningar eller skillnader i rättspraxis som skulle kunna uppstå( 43 ) i en specifik fråga mellan domstolen och tribunalen, eller till och med inom tribunalen, eftersom sådana spänningar eller skillnader kan ge upphov till rättsosäkerhet och skada unionsdomstolarnas auktoritet och anseende som helhet. Den aspekten kan tänkas vara central varje gång ett förhandsavgörande från tribunalen ska omprövas av domstolen.
76. Det är visserligen riktigt att alla omprövningar som domstolen hittills har gjort på det närbesläktade området för mål om överklaganden, med stöd av artikel 256.2 andra stycket FEUF,( 44 ) på ett eller annat vis har avsett allmänna, grundläggande eller övergripande principer som kan påverka hela unionsrätten och inte endast ett specifikt område. Detta utesluter emellertid inte att en omprövning även kan göras, och att ett undergrävande av enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten kan fastställas, när tribunalens felaktiga rättstillämpning endast rör ett specifikt sakområde i unionsrätten. Att utesluta den möjligheten vore att frånta omprövningsmekanismen en stor del av dess existensberättigande.( 45 )
77. Jag anser följaktligen att det unionsrättsliga begreppet i den mening som avses i artikel 256.3 tredje stycket FEUF ska förstås så, att även en rättsfråga som kan hänföras till något av de specifika sakområden i unionsrätten där tribunalen är behörig att meddela förhandsavgöranden kan göra det berättigat att inleda ett omprövningsförfarande och att domstolen i slutänden fastställer att enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten har undergrävts.
Huruvida enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten har undergrävts
78. Återstår sedan att avgöra huruvida domen som nu omprövas faktiskt undergräver enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten.
79. I de domar om omprövning som hittills har meddelats – samtliga förvisso enligt artikel 256.2 FEUF, avseende avgöranden från tribunalen om överklaganden i personalmål – har domstolen särskilt grundat sig på den omständigheten att tribunalen åsidosatt en för unionsrätten viktig princip.( 46 ) I några av dessa omprövningsdomar framhölls dessutom att tribunalen avvikit från domstolens fasta praxis( 47 ) eller att det omprövade avgörandet kunde bli prejudicerande för framtida mål.( 48 )
80. Dessa kriterier, som inte är uttömmande,( 49 ) kan utan svårigheter överföras i tillämpliga delar på en omprövning av ett förhandsavgörande enligt artikel 256.3 tredje stycket FEUF. När samma kriterier tillämpas i det nu aktuella målet blir det möjligt att med lätthet dra slutsatsen, att domen som nu omprövas undergräver enhetligheten och framför allt konsekvensen i unionsrätten på området för mervärdesskatt.
81. Tribunalen avvek nämligen, såsom förklaras ovan,( 50 ) från domstolens fasta praxis, vilken lades fast i domen Terra Baubedarf-Handel( 51 ) och därefter har fastställts i domen i målet Senatex,( 52 ) domen i målet A (Regler om utövande av avdragsrätten)( 53 ) och domen i målet Aptiv Services Hungary.( 54 )
82. Det är riktigt att det numera i princip är tribunalens uppgift att utveckla praxis på mervärdesskatteområdet( 55 ) och att varje rättelse som domstolen gör i ett omprövningsförfarande nödvändigtvis måste vara av undantagskaraktär.( 56 ) Domstolen kan alltså inte systematiskt ersätta tribunalens rättsliga bedömning av en begäran om förhandsavgörande med sin egen. Trots detta ska omprövningsmekanismen göra det möjligt för domstolen att vid enstaka tillfällen korrigera ett förhandsavgörande från tribunalen, särskilt när detta avgörande kan ge upphov till rättsosäkerhet eller skapa en ny linje i rättspraxis som inte är förenlig med de grundläggande principer som reglerar det berörda området.
83. Just så förhåller det sig i det nu aktuella fallet. Tribunalens felaktiga rättstillämpning rör nämligen rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt och således kärnan i det gemensamma systemet för mervärdesskatt. Det är av avgörande betydelse att denna avdragsrätt regleras korrekt, eftersom nämnda avdragsrätt – en hörnsten i det gemensamma systemet för mervärdesskatt( 57 ) – är ett uttryck för mervärdesskattens neutralitet( 58 ) som i sin tur utgör en av de grundläggande principerna på det berörda området.( 59 )
84. En situation där domen som nu omprövas får vara i kraft, parallellt med en fast rättspraxis från domstolen med motsatt innebörd, vilken praxis domstolen för övrigt ännu en gång har fastställt efter avkunnandet av domen som nu omprövas,( 60 ) skulle dessutom kunna ge upphov till rättsosäkerhet och skapa förvirring hos enskilda och rättstillämpare, särskilt då tribunalens föreslagna lösning väcker stora farhågor om hur ska fungera i praktiken.( 61 )
85. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att domen som nu omprövas undergräver enhetligheten och konsekvensen i unionsrätten i den mening som avses i artikel 256.3 tredje stycket FEUF.
VI. Följder för det pågående målet om förhandsavgörande
86. Domen som nu omprövas är behäftad med betydande felaktig rättstillämpning som undergräver enhetligheten och konsekvensen i unionsrätten. Detta ska därför fastställas och dessutom ska ett nytt svar på tolkningsfrågan formuleras, vilket ska ersätta tribunalens svar (artikel 62b andra stycket sista meningen i domstolens stadga).
87. För att undanröja alla eventuella kvarstående tvivel hos enskilda och rättstillämpare, bör det nya svaret på tolkningsfrågan även hänföra sig till artikel 179 i mervärdesskattedirektivet – som tribunalen utelämnade – och svaret skulle kunna delas upp i två delar.
– En första, mer allmän del skulle kunna bygga på domen i målet Terra Baubedarf-Handel och klargöra att rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt ska utövas för den period under vilken de två nödvändiga villkoren för första gången är uppfyllda, det vill säga att varorna har levererats eller tjänsterna har tillhandahållits och att den beskattningsbara personen innehar den därtill hörande fakturan.
– En andra, mer specifik del skulle kunna återge tribunalens svar i den dom som är föremål för omprövning och kompletteras med en negation, så att de aktuella bestämmelserna och principerna inte utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som den polska bestämmelse som är i fråga i det nationella målet.
VII. Förslag till avgörande
88. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen meddelar följande avgörande:
1) Tribunalens dom av den 11 februari 2026, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (T‑689/24, EU:T:2026:113), undergräver enhetligheten och konsekvensen i unionsrätten.
2) Artiklarna 167, 168 a, 178 a och 179 första stycket i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, i dess lydelse enligt rådets direktiv 2010/45/EU av den 13 juli 2010, samt principen om mervärdesskattens neutralitet och proportionalitetsprincipen
ska tolkas så,
a) att rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt ska utövas för den period under vilken båda villkoren för första gången är uppfyllda, det vill säga att varorna eller tjänsterna har levererats eller tillhandahållits och att den beskattningsbara personen innehar den därtill hörande fakturan, och
b) att de inte utgör hinder för en nationell bestämmelse, av vilken det framgår att en beskattningsbar person inte får utöva sin rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt i en deklaration som lämnas in för en period under vilken den beskattningsbara personen uppfyllde de materiella villkoren för utövande av denna rätt, om vederbörande under denna period ännu inte hade erhållit någon faktura, trots att personen hade mottagit fakturan innan deklarationen ingavs.
1 Originalspråk: franska.
2 Det första målet om omprövning är målet D (Flygtrafikledningsbeslut, C‑108/26 RX) i vilket förslaget till avgörande också föredras i dag, av generaladvokaten Norkus.
3 Dom av den 11 februari 2026, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (T‑689/24, EU:T:2026:113).
4 Rådets direktiv av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1), i dess lydelse enligt rådets direktiv 2010/45/EU av den 13 juli 2010 (EUT L 189, 2010, s. 1).
5 Dom av den 29 april 2004 (C‑152/02, EU:C:2004:268).
6 Dom av den 12 mars 2026 (C‑521/24, EU:C:2026:191).
7 Dom av den 11 februari 2026, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (T‑689/24, EU:T:2026:113, punkt 47 och domslutet).
8 Beslut av den 26 mars 2026, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (C‑167/26 RX, EU:C:2026:288).
9 Dom av den 29 april 2004, Terra Baubedarf-Handel (C‑152/02, EU:C:2004:268).
10 Dom av den 12 mars 2026, Aptiv Services Hungary (C‑521/24, EU:C:2026:191).
11 Dom av den 17 december 2009, Omprövning M/EMEA (C‑197/09 RX-II, EU:C:2009:804), dom av den 28 februari 2013, Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB (C‑334/12 RX-II, EU:C:2013:134), dom av den 19 september 2013, Omprövning kommissionen/Strack (C‑579/12 RX-II, EU:C:2013:570), dom av den 10 september 2015, Omprövning Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588), och dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen (C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232).
12 Se även dom av den 25 maj 2023, Dyrektor Izby Administracji Skarbowej w Warszawie (Mervärdesskatt – Fiktivt förvärv) (C‑114/22, EU:C:2023:430, punkt 31).
13 Dom av den 11 februari 2026, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (T‑689/24, EU:T:2026:113, punkterna 25 och 27).
14 Dom av den 11 februari 2026, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (T‑689/24, EU:T:2026:113, punkterna 31 och 32).
15 Dom av den 11 februari 2026, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (T‑689/24, EU:T:2026:113, punkterna 42 och 47 samt domslutet).
16 Dom av den 29 april 2004 (C‑152/02, EU:C:2004:268, punkterna 34 och 38 samt domslutet).
17 Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, 1977, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28). De relevanta bestämmelserna i detta direktiv har i allt väsentligt förts in i det nuvarande mervärdesskattedirektivet.
18 Det är värt att notera att den motsatta lösning som tribunalen nu förespråkar i den dom som är föremål för omprövning redan berördes och diskuterades då domen i målet Terra Baubedarf-Handel meddelades (se förslaget till avgörande av generaladvokaten Stix-Hackl i målet Terra Baugedarf-Handel, C‑152/02, EU:C:2003:557, punkterna 44, 45, 54 och 55), men enligt vad som framgår inte godtogs av domstolen.
19 Dom av den 29 april 2004, Terra Baubedarf-Handel (C‑152/02, EU:C:2004:268, punkt 37).
20 Dom av den 15 september 2016 (C‑518/14, EU:C:2016:691, punkt 35).
21 Dom av den 18 mars 2021 (C‑895/19, EU:C:2021:216, punkt 40).
22 Dom av den 12 mars 2026 (C‑521/24, EU:C:2026:191, punkterna 56 och 58).
23 Dom av den 27 mars 1980, Denkavit italiana (61/79, EU:C:1980:100, punkt 16), och dom av den 2 februari 1988, Barra m.fl. (309/85, EU:C:1988:42, punkt 11), och dom av den 12 mars 2026, Magyar Telekom (C‑514/24, EU:C:2026:184, punkt 38).
24 Dom av den 29 april 2004 (C‑152/02, EU:C:2004:268, punkterna 34 och 38 samt domslutet).
25 Dom av den 11 februari 2026, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (T‑689/24, EU:T:2026:113, punkt 35).
26 Tribunalens tolkning av domen i målet Terra Baubedarf-Handel påverkades sannolikt av en terminologisk otydlighet i domstolens dom av den 15 september 2016, Senatex (C‑518/14, EU:C:2016:691, punkt 39), där det anges – felaktigt, enligt min uppfattning – att det mål som ledde till domen i målet Terra Baubedarf-Handel ”rörde ett företag som inte innehade någon faktura vid tidpunkten då det utövade sin avdragsrätt” (min kursivering). Målet Terra Baubedarf-Handel rörde i själva verket ett företag som förvisso hade en faktura vid den tidpunkt då det utövade sin rätt till avdrag för ingående skatt, men hade haft en sådan faktura under den föregående beskattningsperioden för vilken företaget ville utnyttja nämnda rätt till avdrag.
27 Dom av den 29 april 2004, Terra Baubedarf-Handel (C‑152/02, EU:C:2004:268, punkt 9).
28 I den dom som är föremål för omprövning hänvisade tribunalen bland annat till domen av den 26 april 2018, Zabrus Siret (C‑81/17, EU:C:2018:283), domen av den 14 oktober 2021, Finanzamt N och Finanzamt G (Underrättelse om användning) (C‑45/20 och C‑46/20, EU:C:2021:852), och domen av den 16 februari 2023, DGRFP Cluj (C‑519/21, EU:C:2023:106). Tribunalen anförde också, som ett mer allmänt stöd för dess resonemang, domen av den 21 mars 2018, Volkswagen (C‑533/16, EU:C:2018:204), domen av den 18 mars 2021, A. (Regler om utövande av avdragsrätten) (C‑895/19, EU:C:2021:216), och domen av den 21 oktober 2021, Wilo Salmson France (C‑80/20, EU:C:2021:870).
29 Dom av den 11 februari 2026, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (T‑689/24, EU:T:2026:113, punkterna 30–34).
30 Dom av den 11 februari 2026, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (T‑689/24, EU:T:2026:113, punkt 31).
31 Dom av den 11 februari 2026, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (T‑689/24, EU:T:2026:113, punkt 32).
32 Dom av den 29 april 2004 (C‑152/02, EU:C:2004:268, punkterna 34 och 38 samt domslutet).
33 Dom av den 15 september 2016 (C‑518/14, EU:C:2016:691, punkt 35).
34 Dom av den 18 mars 2021 (C‑895/19, EU:C:2021:216, punkt 40).
35 Dom av den 12 mars 2026 (C‑521/24, EU:C:2026:191, punkterna 56 och 58).
36 Dom av den 11 februari 2026, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (T‑689/24, EU:T:2026:113, punkterna 37 och 38).
37 Dom av den 29 april 2004 (C‑152/02, EU:C:2004:268, punkt 35 andra meningen).
38 Dom av den 15 september 2016, Senatex (C‑518/14, EU:C:2016:691, särskilt punkt 43 och domslutet).
39 Dom av den 11 februari 2026, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (T‑689/24, EU:T:2026:113, punkt 41).
40 Dom av den 29 april 2004 (C‑152/02, EU:C:2004:268, punkterna 34 och 38 samt domslutet).
41 Punkt 43 ovan.
42 Se dom av den 18 mars 2021, A. (Regler om utövande av avdragsrätten) (C‑895/19, EU:C:2021:216).
43 I domen av den 19 september 2013, Omprövning kommissionen/Strack (C‑579/12 RX-II, EU:C:2013:570, punkt 58), fastställde domstolen att tribunalen undergrävt konsekvensen i unionsrätten genom att avvika från domstolens praxis.
44 Dom av den 17 december 2009, Omprövning M/EMEA (C‑197/09 RX-II, EU:C:2009:804), dom av den 28 februari 2013, Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB (C‑334/12 RX-II, EU:C:2013:134), dom av den 19 september 2013, Omprövning kommissionen/Strack (C‑579/12 RX-II, EU:C:2013:570), dom av den 10 september 2015, Omprövning Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588), och dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen (C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232).
45 Se, för ett liknande resonemang, mitt ställningstagande av den 11 juni 2013 i målet Omprövning kommissionen/Strack (C‑579/12 RX-II, EU:C:2013:573, punkterna 22 och 23), förvisso i ett något annorlunda sammanhang.
46 Dom av den 17 december 2009, Omprövning M/EMEA (C‑197/09 RX-II, EU:C:2009:804, punkt 65), dom av den 28 februari 2013, Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB (C‑334/12 RX-II, EU:C:2013:134, punkt 53), dom av den 19 september 2013, Omprövning kommissionen/Strack (C‑579/12 RX-II, EU:C:2013:570, punkt 58), dom av den 10 september 2015, Omprövning Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588, punkt 57), och dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen (C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232 punkterna 57, 71 och 86).
47 Dom av den 17 december 2009, Omprövning M/EMEA (C‑197/09 RX-II, EU:C:2009:804, punkt 63), och dom av den 28 februari 2013, Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB (C‑334/12 RX-II, EU:C:2013:134, punkt 51).
48 Dom av den 17 december 2009, Omprövning M/EMEA (C‑197/09 RX-II, EU:C:2009:804, punkt 62), dom av den 28 februari 2013, Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB (C‑334/12 RX-II, EU:C:2013:134, punkt 50), och dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen (C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232, punkt 85).
49 Se, för ett liknande resonemang, ställningstagandet av generaladvokaten Mengozzi av den 21 november 2012 i målet Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB (C‑334/12 RX-II, EU:C:2012:733, punkt 70), och mitt ställningstagande av den 11 juni 2013 i målet Omprövning kommissionen/Strack (C‑579/12 RX-II, EU:C:2013:573, punkt 59).
50 Se ovan punkt 43 och följande punkter.
51 Dom av den 29 april 2004 (C‑152/02, EU:C:2004:268, punkterna 34 och 38 samt domslutet).
52 Dom av den 15 september 2016 (C‑518/14, EU:C:2016:691, punkt 35).
53 Dom av den 18 mars 2021 (C‑895/19, EU:C:2021:216, punkt 40).
54 Dom av den 12 mars 2026 (C‑521/24, EU:C:2026:191, punkterna 56 och 58).
55 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 8 februari 2011, Omprövning kommissionen/Petrilli (C‑17/11 RX, EU:C:2011:55, punkt 4).
56 Se själva ordalydelsen i artikel 256.3 tredje stycket FEUF, ”i undantagsfall”.
57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 1995, BP Soupergaz (C‑62/93, EU:C:1995:223, punkt 18), och dom av den 10 februari 2022, Grundstücksgemeinschaft Kollaustraße 136 (C‑9/20, EU:C:2022:88, punkt 47), och dom av den 12 september 2024, NARE-BG(C‑429/23, EU:C:2024:742, punkt 45).
58 Dom av den 21 september 1988, kommissionen/Frankrike (50/87, EU:C:1988:429, punkt 15), dom av den 15 september 2016, Senatex (C‑518/14, EU:C:2016:691, punkt 27), dom av den 18 mars 2021, A. (Regler om utövande av avdragsrätten) (C‑895/19, EU:C:2021:216, punkt 33), och dom av den 12 mars 2026, Aptiv Services Hungary (C‑521/24, EU:C:2026:191, punkt 48).
59 Dom av den 19 september 2000, Schmeink & Cofreth och Strobel (C‑454/98, EU:C:2000:469, punkt 59 andra meningen), dom av den 12 mars 2026, Aptiv Services Hungary (C‑521/24, EU:C:2026:191, punkt 61), och dom av den 12 mars 2026, Harry et Associés (C‑527/24, EU:C:2026:192, punkt 44).
60 Dom av den 12 mars 2026, Aptiv Services Hungary (C‑521/24, C:2026:191, punkterna 56 och 58).
61 Se förklaringarna ovan (särskilt i punkterna 64–66).