Beslut vid regeringssammanträde 1988-11-24

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet Thalén, anför:

1. Mitt förslag

Jag föreslår att en kommission tillkallas med uppgift att lägga fram förslag till åtgärder för att ändra sådana arbetsförhållanden, som skapar skador och ohälsa.

Som underlag för förslagen skall kommissionen kartlägga förhållanden i arbetsmiljön, som ger upphov till arbetsskador. Kartläggningen bör inriktas på att identifiera de mest utsatta arbetena, men också på sådant, som kan innebära nya hälsorisker i arbetsmiljön.

2. Skadeutveckling oroar

I regeringsförklaringen den 4 oktober 1988 uttalade regeringen sin avsikt att inbjuda organisationerna på arbetsmarknaden och berörda myndigheter att delta i en arbetsmiljökommission med uppgift att göra särskilda insatser för de 400 000 mest utsatta arbetena.

Bakgrunden till regeringens ställningstagande är den oroande utvecklingen när de tgäller antalet arbetsskador, långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar.

Bakom denna utveckling döljer sig mänskliga problem och lidanden som i många fall leder till utslagning från arbetsmarknaden. Människor som skadas i arbetet, går långvarigt sjukskrivna och som tvingas lämna arbetslivet i förtid, känner sig ofta nedvärderade. De förlorar arbetsgemenskapen, isolerar sig och får år av sina liv förstörda.

Antalet anmälningar till arbetsskadestatistiken har ökat från 153 000 år 1980 till 180 000 år 1987. Ökningen gäller främst arbetssjukdomarna, medan ökningen av olycksfallen är mer begränsad. Samtidigt har den andel av de anmälda arbetssjukdomarna, som godkänts som arbetsskador enligt arbetsskadeförsäkringens regler, ökat. Detta gäller främst skador och sjukdomar till följd av olika belastningsfaktorer.

Också förtidspensioner och sjukbidrag ökar. Särskilt markant är utvecklingen av förtidspensioner och sjukbidrag för kvinnor i åldrarna 45-59 år.

De offentliga utgifterna för försäkringsskyddet stiger. År 1987 kostade arbetsskadorna, de långa sjukskrivningarna och förtidspensionerna ca 37 miljarder kr. För åren 1988 och 1989 väntas utgifterna öka till ca 45 resp. 53 miljarder kr. Till detta kommer effekterna för stat och kommun av minskade skatteinkomster. För företag och förvaltningar medför sjukfrånvaron kostnader för stillestånd, driftsstörningar, överdimensionering av personalstyrkan, vikarieanskaffning m m.

Denna utveckling skall inte tas som ett tecken på att arbetsmiljöerna generellt sett skulle ha försämrats. Så har exempelvis antalet svåra skador och olyckor med dödlig utgång minskat betydligt. Också övriga olycksfall har minskat sett i ett längre tidsperspektiv, även om minskningen avstannat under de senaste fem åren.

3. Kraftfulla insatser behövs

Utvecklingen i arbetslivet visar således på allvarliga brister i välfärden. Såväl individuella och sociala som ekonomiska skäl talar därför för att det behövs kraftfulla insatser från många olika håll för att vända denna utveckling och skapa säkrare och tryggare arbetsplatser. Arbetsmiljöarbetet måste inriktas på att hindra att människor drabbas av skador och ohälsa i arbetslivet. Det gäller att ändra på sådana förhållanden i arbetslivet, som orsakar stort mänskligt lidande och försämrad livskvalité i det vardagliga livet och som i så stor utsträckning också leder till förtidspensioneringar. Det gäller också att öka möjligheterna för de drabbade att komma tillbaka till ett lämpligt arbete.

Den politik som under de senaste åren har drivits på arbetsmarknadsområdet brukar karakteriseras som arbetslinjen. Innebörden är att aktiva åtgärder, för att ge arbetslösa arbete, utbildning eller andra förberedande åtgärder, som kan väntas leda till arbete, skall prioriteras framför passiva utbetalningar av kontantstöd. Inte minst genom det ökande antalet arbetsskador är situationen nu sådan, att ersättningar från socialförsäkringarna betalas ut i ökande omfattning. Det finns skäl att tillämpa det synsätt, som arbetslinjen ger uttryck för, också i rehabiliteringsverksamheten, så att aktiva åtgärder vidtas för att återföra människor i arbete snabbare än som nu är fallet.

Behovet av en sådan inriktning understryks av läget och den förväntade utvecklingen på arbetsmarknaden. Svårigheterna att inom olika sektorer fylla behoven av arbetskraft kan komma att bestå under stora delar av 1990-talet. Det kommer att vara av stor betydelse att alla, som kan och vill arbeta, har möjlighet att göra det.

Även arbetsmarknadspolitiska skäl talat således för att insatserna för att förebygga arbetsskador och ohälsa måste ges en större roll.

4. Resurserna i arbetsmiljöarbetet

Ansvaret för arbetsmiljön vilar i första hand på den enskilda arbetsgivaren.

Verksamheten på arbetsmiljöområdet präglas vidare av ett omfattande samarbete mellan arbetsmarknadens parter. Därför är det självklart att parterna också i fortsättningen har en central roll i arbetet med att förbättra arbetsmiljön och förändra arbetets organisation och därmed minska riskerna för liv och hälsa i arbetslivet.

Företagshälsovården har stor betydelse i arbetsmiljöarbetet. Mer än 70 % av alla arbetstagare har nu tillgång till företagshälsovård.

Ett antal olika statliga myndigheter och institutioner har, var och en inom sitt område, särskilda uppgifter på arbetsmiljöområdet, exempelvis arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen, arbetsmiljöinstitutet, arbetsmiljöfonden och arbetslivscentrum.

Också arbetsmarknads myndigheterna, riksförsäkringsverket, försäkringskassorna, landstingens hälso- och sjukvård och socialtjänsten har viktiga uppgifter när det gäller att minska de negativa följderna av brister i arbetsmiljön.

Det finns sålunda stora resurser och goda förutsättningar att bedriva ett aktivt, åtgärdsinriktat arbete för en bättre arbetsmiljö. Detta arbete måste fortsätta med stor kraft och effektivitet.

5. Arbetsmiljökommissionens uppgifter

En särskild kommission bör tillsättas för att lägga fram förslag till åtgärder, som ändrar på de arbetsmiljöer som skapar skador och ohälsa. Som underlag för förslagen skall kommissionen kartlägga förhållanden i arbetsmiljön, som ger upphov till arbetsskador. Kartläggningen bör inriktas på att identifiera de mest utsatta arbetena. Kommissionen skall inte bara utgå från sådanan faktorer som ger upphov till relativt lätt identifierade skador eller sjukdomar utan även till förhållanden av mer sammansatt natur. Det kan handla om en kombination av fysisk arbetsmiljö, arbetets organisation och psykiskt påfrestande inslag i arbetet eller om otillräckligt inflytande över den egna arbetssituationen.

Målet för kommissionens arbete skall vara att minska den arbetsrelaterade sjukfrånvaron och utslagningen men även att förebygga uppkomsten av nya hälsorisker i arbetsmiljön.

Kommissionen bör överväga om ekonomiska styrmedel gentemot arbetsgivare bör skapas för att åstadkomma arbetsmiljöförbättringar. Den bör också föreslå andra åtgärder, som behövs för att ytterligare markera det ansvar som arbetsgivarna har enligt arbetsmiljölagen.

Kommissionen bör t.ex. se över hur skador och tillbud följs upp på arbetsplatserna och om de leder till att arbetsgivarna vidtar åtgärder för att minska riskerna för nya skador. Kommissionen bör också pröva hur behovet av snabbt tillgänglig och aktuell information om arbetsskadornas utveckling skall kunna tillgodoses.

Kommissionen bör belysa hur det lokala arbetsmiljöarbetet och särskilt arbetstagarinflytandet i arbetsmiljöfrågor fungerar. I detta bör bl.a. ingå att se över det lokala skyddsarbetets ställning och organisation. Exempelvis uppfattas skyddskommittéerna ofta spela en sidoordnad roll i förhållande till de nya former för arbetstagarinflytande som lagstiftningen om medbestämmande har medfört.

Arbetsmiljörisker skall i första hand mötas med tidiga och förebyggande insatser. Men för dem som ändå drabbas, bör aktiva rehabiliterings- och anpassningsåtgärder vidtas, så att de kan vara kvar i arbetslivet. Det är angeläget att anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten på arbetsplatserna utvecklas och att det byggs upp kunskap och kompetens för sådan verksamhet. Kommissionen bör överväga om särskilda åtgärder bör vidtas för att få till stånd en bättre fungerande verksamhet.

Arbetsmiljökommissionen bör överväga effektiviteten i samordningen mellan olika samhällsorgan centralt och regionalt. Mot bakgrund av erfarenheterna från kommissionens kartläggning skall den lämna förslag om inriktning och organisation av arbetsmiljöarbetet och samhällets insatser.

Kommissionen bör överväga, om det finns anledning att göra förändringar eller förtydliganden i arbetsmiljölagen eller annan lagstiftning.

Kommissionen skall också under arbetets gång kunna lämna förslag till regeringen om uppdrag till myndigheter och om sådana särskilda utredningar som kommissionens arbete kan ge anledning till.

Kommissionen ska slutligen även belysa företagsekonomiska, samhällsekonomiska och statsfinansiella kostnader samt intäkter för de åtgärder, som föreslås. Om kommissionen lägger fram kostnadskrävande förslag skall den också ange hur åtgärderna skall finansieras.

6. Samråd m. m.

Kommissionen skall samråda med sådana utredningar och översyner, som berör dess arbete.

I rehabiliteringsberedningens betänkande (SOU 1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering -- Samverkansmetoder och rehabiliteringsinriktad ersättning -- behandlas flera frågor som i hög grad är relevanta för arbetsmiljökommissionen. Detta utredningsarbete blir därmed ett viktigt underlag för kommissionen.

1986 års företagshälsovårdsreform ses över f.n. Det gäller främst bidragssystemets utformning, men också lagstiftning, personalutbildning och företagshälsovårdens roll i rehabiliterings- och anpassningsarbete. Kommissionen bör följa översynsarbetet.

Kommissionen skall också följa arbetarskyddsstyrelsens pågående kampanj mot belastningsskador och arbetsmiljöfondens program mot belastningsskador.

7. Arbetsformer m.m.

Kommissionen bör ha en hög handlingsberedskap. Den bör verka för att önskvärda åtgärder blir genomförda med minsta möjliga dröjsmål. Kommissionens förslag skall därför fortlöpande överlämnas till berört departement.

Avsikten är således inte att kommissionen skall lägga fram förslagen samlat vid arbetets slut. I stället skall kommissionen efter avslutat arbete redovisa de åtgärder, som har vidtagits och vad som bör göras därutöver.

Kommissionen får inom givna ramar bestämma om sina arbetsformer, exempelvis om regionala eller andra specialgrupper bör inrättas för särskilda frågor eller uppgifter. Sådana specialgrupper, experter och motsvarande, bör i förekommande fall kunna anlitas för den tid, som uppdraget tar och således inte för hela den tidsperiod som kommissionens arbete pågår.

Kommissionens arbete bör vara slutfört senast den 30 juni 1990.

För kommissionens arbete skall gälla vad regeringen har föreskrivit om beaktande av EG-aspekten (dir. 1988:43), samt direktiven (dir. 1984:5) angående utredningsförslagens inriktning.

8. Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för arbetsmarknadsdepartementet

att tillkalla en arbetsmiljökommission omfattad av kommittéförordningen (1976:119) med högst sju ledamöter,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde till kommissionen.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall betalas av medel från fonden för arbetsmiljöförbättringar.

9. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

(Arbetsmarknadsdepartementet)