Beslut vid regeringssammanträde 1989-02-16

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Göransson, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att utreda vissa undervisningsfrågor i högskolan. Kommittén skall analysera nuvarande förhållanden inom grundutbildningen i den svenska högskolan mot en internationell bakgrund och lämna förslag till åtgärder som syftar till att bättre utnyttja resurserna för högre utbildning.

Högskoleundervisningen har utretts tidigare

I slutet av 1960-talet verkade den av det dåvarande universitetskanslersämbetet (UKÄ) tillkallade universitetspedagogiska utredningen (UPU). Utredningen hade till uppdrag att allmänt ompröva den akademiska undervisningens och examinationens organisation och metodik. Den avlämnade sitt slutbetänkande Den akademiska undervisningen (UKÄ:s skriftserie 10) år 1970.

Syftet med denna översyn var att föreslå åtgärder, som kunde leda till ett bättre utnyttjande av insatta undervisningsinsatser. Det fanns vissa speciella områden, vilkas problem skulle penetreras av UPU. Bland dessa fanns frågor om handledning, rådgivning, examination och undervisningens hjälpmedel samt om organisationen av universitetspedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete. UPU svarade dessutom för försöksverksamhet med pedagogisk utbildning av akademiska lärare.

Utredningsarbetet ledde till en kraftfull upprustning av de tekniska läromedlen i högskolan. Bland andra resultat märks de fortfarande existerande enheterna för pedagogiskt utvecklingsarbete vid universiteten, organisationen för studievägledning inom högskolan och delar av universitets- och högskoleämbetets (UHÄ) personalutbildnings- och forskningsprogram.

Med 1977 års högskolereform genomfördes betydande institutionella och studieorganisatoriska förändringar inom den svenska högskolan. Genom denna reform skapades bl. a. ett sammanhållet eftergymnasialt utbildningssystem. 1985 års lärartjänstreform utgör också en viktig förutsättning för en förändring av arbetet inom högskolan. Den kan sägas vara en anpassning av högskolans tjänsteorganisation till högskolereformen. Samtliga olika arbetsuppgifter inom högskolan kan nu ingå i en lärares tjänstgöring.

Högskoleutbildningen har fortfarande brister

Tjugo år efter den universitetspedagogiska utredningen är det svårt att säga om det faktiskt givna lärarstödet till de studerande har förbättrats.

Hur kvaliteten utvecklas beror enligt min mening inte bara på om antalet undervisningstimmar växer, om utrustningen blir bättre och om möjligheterna till personalutveckling i formellt hänseende ökar. Lika viktigt, för att inte säga viktigare, är hur arbetsuppgifterna fördelas -- mellan olika typer av undervisning, över tiden och mellan olika lärare. Hur bra lärarstödet blir i praktiken beror inte bara på sådant som åstadkoms genom yttre hjälpmedel och särskilda kurser. Avgörande är hur arbetet som helhet är organiserat och vilken anda som råder -- lärarna emellan och i förhållande till de studerande.

Mot bakgrund av reformarbetet och de förslag regeringen lagt fram i prop. 1988/89:65 om formerna för högskolepolitiken samt den pågående debatten om högskoleutbildningens kvalitet finner jag det motiverat, att regeringen nu beslutar om en samlad genomgång.

Kritiken mot den grundläggande högskoleutbildningen tar upp flera av de områden som behandlades av UPU, men den har också andra komponenter. Några är kvalitativa: Studenterna får inte rätt stöd i sitt arbete. Lärarna anpassar inte alltid formerna för undervisning till de krav som stoffet ställer. Ibland är studiernas uppläggning sådan att den inte stimulerar till egna initiativ från de studerandes sida.

Kritiken mot, och bristerna i, grundutbildningen gäller även kvantitativa komponenter, framför allt vad avser lärarstödet. Olika typer av studier skall självfallet från pedagogisk synpunkt organiseras på olika sätt, men det finns också historiska orsaker till skillnaderna i lärarstöd. Högskolan som den ser ut i dag är resultatet av en administrativ sammanfogning av tre olika undervisningstraditioner -- lärarseminariernas, fackhögskolornas och universitetens arbetssätt.

Skillnaderna i det stöd som ges de studerande inom olika delar av högskolan ter sig inte alltigenom motiverade. Man möter såväl den uppfattningen att lärarstödet är alltför ringa som att det -- inom vissa delar av högskolan -- är alltför omfattande. Det senare sägs leda till att studierna inte bedrivs på ett sätt, som är att betrakta som högskolemässigt.

Uppdraget

Till skillnad från studier på gymnasienivå bör studier på högskolenivå ha karaktären av lärarledda självstudier. Frågan är om det lärarstöd, som ges inom skilda former av högre utbildning, är rätt avvägt och bra utformat. Såväl undervisningens karaktär som dess omfattning bör kunna sättas i fråga. Det är inte självklart, att den historiskt givna uppläggningen inom skilda utbildningsområden svarar mot vad de studerande önskar och behöver.

Uppdraget sönderfaller vid närmare betraktande i tre huvuddelar.

För det första gäller det att beskriva praxis. Uppgiften är därvid att teckna en så principiellt intresseväckande bild som möjligt av hur lärarstödet till de studerande faktiskt ges inom högskoleutbildningar av olika slag -- i Sverige och internationellt. Av särskilt intresse är avvägningen mellan föreläsningar, seminarier, gruppövningar, laborationer, praktik, individuell handledning, studievägledning samt formerna för examination.

För det andra består uppdraget i att klargöra innebörden och hållbarheten hos den kritik, som riktas mot ifrågavarande praxis. Tyngdpunkten bör ligga vid debatten i Sverige. Men det är självfallet också angeläget, att kommittén söker bilda sig en uppfattning om hur motsvarande frågor diskuteras internationellt.

För det tredje och slutligen är det kommitténs uppgift att lämna förslag. Dessa skall syfta till att bättre utnyttja tillgängliga resurser för högre utbildning i Sverige under 1990-talet och tiden därbortom. Med tanke på de skilda beslutsnivåerna inom högskolan är det angeläget att förslagen presenteras så att kommittén klart skiljer på vad som bör beslutas av regeringen och riksdagen å ena sidan och på vad olika nivåer inom högskolan å den andra har till uppgift att besluta.

Följande utgångspunkter bör gälla:

Regeringen och riksdagen skall fördela resurser i stort och formulera målen för den grundläggande högskoleutbildningen.

Högskolan lokalt skall ange hur lärarstödet åt de studerande bör ges med hänsyn till den önskade och förväntade utvecklingen inom berörda yrkes- och vetenskapsområden. Kommittén bör i sina förslag till åtgärder på denna nivå lägga särskild vikt vid frågan om hur lokala pedagogiska program bör vara utformade. Jag förutsätter därvid att uppgiften för sådana program skall vara att stimulera till fortlöpande metodutveckling, när det gäller bästa möjliga insats av lärarstödet. Inom ramen härför bör också övervägas ansvar, former och organisation för en eventuell pedagogisk utbildning av högskolelärare.

UHÄ:s uppgift är att stödja det lokala pedagogiska arbetet. Detta sker genom tillsyn, utvärdering och uppföljning samt utvecklingsarbete. Kommittén bör när det gäller UHÄ:s roll särskilt lägga vikt vid hur denna uppgift skall kunna bidra till att skapa en jämn och stigande kvalitet inom hela högskolan.

Formerna för högskolepolitiken är givna. Vad det nu gäller är att fylla dem med innehåll. Uppmärksamheten riktas mot institutionerna.

Ett rimligt sätt att betrakta en arbetsenhet inom högskolan är att urskilja två huvuduppgifter. Den ena är forskning och forskarutbildning. Den andra är grundläggande utbildning på linjer och inom ramen för fristående kurser. Därtill kommer en varierande mängd av forskning inom ramen för tidsbegränsade kontrakt med forskningsråd och sektorsorgan samt uppdragsforskning och uppdragsutbildning av olika slag.

Mångfalden av åligganden och åtaganden representerar en stående utmaning för dem som leder och verkar inom en arbetsenhet. De måste fortlöpande kunna bedöma vilka ytterligare åtaganden, som arbetsenheten kan och bör åta sig samt med vilken personal redan gjorda åtaganden skall bestridas. Ytterligare åtaganden får inte leda till att vad man redan förpliktat sig att åstadkomma blir sämre tillgodosett. Kvaliteten som helhet bör tvärtom stiga. Allt vad en institution ytterligare åtar sig skall ha detta som följd.

Målet är den goda institutionen. Kommittén bör noga överväga vad det är som gör, att den grundläggande utbildningens anseende och faktiska kvalitet kan fås att stiga. Enligt min mening sker detta i den mån samtliga åligganden och åtaganden på ett självklart sätt blir till en angelägenhet för alla, som är verksamma inom en arbetsenhet. Vilka är betingelserna för att detta skall äga rum?

Avgränsning i uppdraget

Kommitténs uppdrag omfattar inte frågor om utbildningens innehåll eller frågor om behörighet och urval till högskoleutbildning. Inte heller omfattar uppdraget forskarutbildningen. Kommittén skall också utgå från högskolans nuvarande tjänste- och studieorganisation samt de i prop. 1988/89:65 angivna formerna för högskolepolitiken. Studiesociala frågor omfattas inte av uppdraget.

Ramar för kommitténs arbete

Kommittén bör arbeta öppet och okonventionellt t. ex. genom att initiera försöksverksamhet och publicera delresultat som kunskapsöversikter och liknande. Därigenom bör kommittén kunna stimulera den högskolepedagogiska debatten och utvecklingen av grundutbildningen redan innan de slutliga resultaten föreligger.

Kommittén skall samråda med berörda myndigheter, organisationer och statliga kommittéer.

För kommitténs arbete gäller kommittédirektiven (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående inriktningen av utredningens förslag.

Kommittén skall redovisa sina förslag senast den 31 december 1991.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för utbildningsdepartementet

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen 1976:119 -- med högst åtta ledamöter med uppdrag att se över den pedagogiska verksamheten inom högskolan,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde till kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta åttonde huvudtitelns anslag Utredningar m. m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Utbildningsdepartementet)